Förgymnasial utbildning – Sida 6

Att byta skola

– Hahaha… Kolla in tjejen där borta, hon med tandställningen och dom
stora fula glas-|ögonen.
– Hahaha… Ja, herre Gud hur kan man ens visa sig sådär. Det är ju pinsamt
sa som hon ser ut.
– Hahaha…..
– Riiing… Katrin rycker till, det var bara en dröm. Tack och lov tänker
hon. Sakta går hon mot toaletten. Hon känner att allt vänder sig i magen på
henne. Detta är första dag-|en på ett nytt helvete tänker hon. Idag ska
Katrin börja på en ny skola, 4:e gång-|en detta året. Det är en mardröm för
henne, hon har aldrig haft en endaste kompis, aldrig haft en pojkvän ens,
och detta är ändå hennes 9:e år i skolan. Katrin går in i köket för att äta
lite.
ny sida
Där står ju mamma och stryker, medans pappa gör frukost.
– Ska inte ni va på jobbet nu? frågar Katrin.
– Nä, men lilla gumman. Det är din första dag på den här skolan. Det är
klart att vi är hemma då och hjälper dig med allt, säger pappa.
– Ska vi följa med dig? frågar mamma.
Katrin vill igentligen att dom ska följa med, men vill inte att eleverna på
den nya skolan ska få ännu en chans att mobba henne.
– Nä, tack ändå, säger Katrin.
Nu är klockan 7.30, skolan börjar om 45min. Katrin springer upp och tar på
sig kläderna hon lagt fram dagen innan. Hon hade tänkt att ha sin egen stil
för en gång skull. Ett par stentvätt-|ade jeans med en rosa tröja till, som
text på den står det Eminem, hennes idol.
Nu är klockan 07.58, och pappa kallar på henne. Katrin springer nervöst ner
för trappan. Nu var det dags, det finns ingen återvändo för henne nu.
Dom går ut i bilen. Mamma står i fönstret och vinkar. Det är ganska varmt
idag och nästan ingen vind.
Fem över åtta är dom på skolan. Pappa önskar henne lycka till och ger henne
en stor kram.
Pappa kör iväg, och nu står hon själv som vanligt. Hon går in på skolans
område. Det är en mycket fin skola, den är glad på nåt sätt. Det är inte så
svårt att hitta dit hon ska för det skulle ligga precis vid basketplanen.
Katrin går en liten bit till, och då kommer hon till basketplanen. Där var
det massor med söta pojkar som spelade. Då kom det plötsligt en boll mot
henne. Hon fångar den, men ångrar sig snabbt efteråt. Killarna går mot
henne. Katrin är rädd att dom ska säga något dumt eller kanske slå henne,
men nä, inget sånt. Dom kommer bara fram helt normalt. Då frågar en jätte
söt kille om hon vill vara med.
Vill vara med?! , tänker hon. Hennes hjärta slår och slår.
– Klart ja vill vara med, säger hon lite nervöst.
– Wohoo… skriker alla killar. En brud som spelar.
Katrin känner en värme strömma igenom henne. Hon har nog aldrig varit så
här glad. Detta här känns rätt, nu har jag funnit min plats.
Under dom få minuter hon spelade kändes det som en hel evighet av lycka och
hon lärde känna alla. Alla ville veta allt om henne. Efter skolan följde
t.o.m den söta pojken med henne hem. Detta var den bästa dagen i hennes
liv.

Att byta skola

Jag står i mat-kön och jag är nästan framme när jag får en ihopviket papper
i nacken. Jag kollar bak och där står dom, det coola-|gänget, som de kallar
sig. Alla på skolan hade respekt för dom även lärarna. Jag tog min mat och
gick och satte mig vid ett bord, och efter några minuter kom mina kompisar
och satte sig ner, det är lelle och viktor. Jag slår en blick mot coola
gänget och dom kollar tillbaka, men plötsligt reser sig två av dom sju som
är med i gänget och kommer hit.
Varför kollade du på oss? sa Sivert, Jag tänkte snabbt för att komma på
nått bra men av ren rädsla sa jag att jag inte kollade. Då sa Sivert att
jag ska få se när jag kommer ut från matan. Ok tänkte jag, jag gick och
slängde min bricka och gick ut för att se vad han ville, när jag närmade
mig utgången blev jag rädd, men jag fortsatte mot utgången. När jag kom ut
stod gänget där och de tog tag i mina armar och började känna igenom mig
efter värdesaker. De tog min mobil och mina tjugo kronor. Jag gick hem
direkt efter skolan och berätta vad som hade hänt och nästa dag hade min
mor ringt till rektorn och vi skulle snacka med han. Vi snackade ett tag
och vikom fram till att det enda man kunde göra var att byta skola och det
fick jag göra med. En väcka senare började jag på en ny skola nere i stan
jag fick ta busen dit, jag skulle börja i 6a och skulle va i sal sju. Och
vi började och det va en kul klass.
ny sida
Det ringde ut för rast och jag märkte direkt att där var fyra olika gäng,
två tjej gäng och två kill gäng. där var de coola killarna och där var dom
som var mobbade, för att inte bli mobbad själv tog jag coola gänget att va
med på rasterna. Och nu va det jag själv som mobbade dom som var svagare,
men sen i sjuan så kom de andra i min klass till den skolan som jag gick på
för att där fanns inte mer än till klass sex på min första skola. jag hade
mitt gäng och de hade sitt, men vi var fler så dom vågade inte göra nått
mot mig. Istället blev vi kompisar och bilda ett stort gäng som hjälpte dom
som var mobbade istället för att mobba dom.

magert
g-

Uppgift: 2 Min första kompis
Jag vaknade upp av att solen stod och sken rakt in i mitt ansikte. Jag tog
kudden över huvudet för att somna om på nytt igen. Men det gick inte.
vad jag än gjorde så tänkte jag bara tillbaka på allt som varit. Hur alla
pratat skit, klankat ner och gett mig hatiska blickar, på hur många gånger
jag kommit hem från skolan med tårarna rinnandes ner från mina tjocka
kinder. Och alla samtal jag haft med mina föräldrar, lärare och rektorer,
Men ingenting hade hjälpt. Jag var fortfarande lilla tjocka Hanna.
Igentligen var jag inte så tjock. Det var mer att alla mina kompisar var så
långa och smala.
– Ehh vilka kompisar mumlade jag för mig själv.
Jag hade ju inga kompisar, jag var alldeles ensam på raster, luncher,
lektioner och på friatiden. Fast jag hade min katt Lena, hon ställde alltid
upp och lyssnade. Men i morgon skulle jag börja en ny skola, en skola som
precis hade öppnats. Så det var nog fler än jag som var nervösa över att gå
dit i morgon. På natten låg jag i min säng och studerade alla klara
stjärtnor.
– Tänk om man vore en stjärna viskade jag.
Den kvällen sov jag inte mycket, låg bara och tänkte hur allt skulle bli.
På morgonen kom mamma inspringandes:
– Sanna, Sanna vakna! klockan är kvart i åtta.
Jag kastade av mig täcket, for in i duchen, ut igen och på med min röda
kofta och ett par tajta jeans. Sen var det dags att bege sig till skolan.
Eftersom att skolan låg precis vid mammas jobb så hade vi följe. När jag
närmade mig skolgården kom klumpen i magen precis som förr. Men denna dagen
var det inga blickar, ord eller tårar. När jag kom in i klassrummet satte
jag mig sidan om en kort, ljushårig tjej. Sen kom läraren in och hälsade
oss välkommna, och ropade sedan upp våra namn för att se vilka som kommit.
Efter prat om hur vi skulle arbeta, sitta och utdelning av scheman var det
rast. Jag gick ut och tog på mig min jacka, när jag kännde mig väldigt
iakttagen. Där stod tjejen jag suttit med i klassrummet. Efter vi tittat på
varann ett tag sa hon:
– ska du med ut?
Jag blev helt chockad, skulle någon så söt som henne vilja vara med mig?
Ett tag efter de fick jag fram ett svagt:
– Ja.
På rasten gjorde vi inte så mycket, satt mest och pratade. Hon hade också
varit mobbad i många år, så vi hade något gemensamt. Efter rasten skulle vi
ha hemkunnskap, jag arbetade med Fia som hon hette. Och när dagen var slut
frågade Fia om vi skulle göra något efter skolan. Det var så jag fick min
första kompis på en helt ny skola.

Att byta skola
Jag har precis börjat i 7:an på en ny skola. Man fick ju välja vem i
klassen man ville ha med sig. Jag valde då mina bästa kompisar Sofia och
Sara. Men tyvärr fick jag inte någon av dem, men dem hamnade i samma klass.
Vilket jag tycker är orättvist, men som jag alltid får höra utav mamma:
”livet är orättvist”. Jag har pratat med rektorn om att jag vill ha mina
vänner i min klass. Han säger att han inte kan göra något. Säkert han är
bara för lat och han orkar inte hjälpa mig.

Första dagen jag började, så hade jag ingen att umgås med. Alla andra hade
ju redan sina kompisar och behövde inte någon mer i sitt ”gäng”. Men som
tur var, så placerade våran lärare ut oss. Det var tur för annars skulle
jag säkert sitta ensam i ett hörn och jobba. Dom som hamnade vid mig var
klassen tuffingar Hanna och Fia och den super söta killen Tomas. Det var
mest dem tre som satt och pratade. jag satt bara och lyssnade. Men helt
plötsligt så börjar Hanna att prata med mig.
– Var har du din kompis då? sa hon med spydig röst.

– Eeee….. Dem går i en annan klass, sa jag med en darrig röst.
– Så du känner ingen i klassen?
– Nepp….
– Du kan hänga på oss sedan, om du vill?
– Visst, om de är okej med er?
Jag var så glad att jag ville spricka. Jag trodde aldrig att dem ville bli
kompis med mig. På rasten så följer jag med dem till rök|rutan. Dem ställde
sig där och började och röka.
– Vill du inte ha ett bloss? frågade Fia.
– Nej tack, jag har aldrig testat!
– Men någon gång måste vara den första.
Så jag tar ciggen och drar ett bloss.
– Det var väll inte så hemskt?
– Nej det var faktiskt ganska gott.
Fast igentligen höll jag på att spy.
Jag tittade ner på klockan och såg att vi hade börjat.
– Vi har börjat! sa jag och var på väg att gå in.
– Som om vi skulle bry oss! sa Fia tufft.
– Häng på oss ner på stan vet jag! sa Hanna.
– Men får vi inte kvarsittning då? sa jag.
– Säg bara att du mådde dåligt. Det ska vi göra.
Vi gick ner på stan och tittade i affärerna. Där nere hittade jag en snygg
tröja som inte hade stöld märkts.
– Sno den! sa Hanna tyst.
– Men tänk om dem kommer på mig!
– Det gör dom inte! sa Pia.
– Har någon kommit på oss tidigare, eller?
– Har ni tagit något från varje affär vi har varit i? sa jag tyst.
– Ja det är klart. Hur tror du annars att vi har råd med cigg? Vi kommer
inte från någon jävla socitetsfamilj! sa Pia och lät nästan som att hon
skulle börja gråtta.
Jag gick in i provhytten och satte på mig tröjan under alla mina andra
tröjor.
När jag går ut så känns det som att jag håller på att dö. När jag väl
kommit ut, så känner jag mig hämsk. jag har aldrig gjort så här innan. Men
Pia och Hanna blev helt plötsligt stolt över mig. ev. radbrytning När
jag kommer hem, så sitter mamma och skriker åt pappa i telefonen. Dem har
nyligen separerat. När mamma slänger på luren, då går jag in på mitt rum
och ringer upp Sofia. Jag berättar vad jag har gjort idag. Men hon lät inte
stolt, utan mer arg.
– Jag frågar vad hon är arg för!
– Hur kan du vara så dum att sno saker? skrek hon i örat på mig.
– Du har ingen jävla rätt att skrika på mig så slängde jag luren i örat på
henne.
Jag går och lägger mig på sängen och tänker igenom vad jag har gjort. Men
jag känner mig inte så hemsk trots det jag har gjort.
Dagarna går och jag pratar fortfarande inte med Sara och Sofia. Jag börjar
må dåligt av det. Igentligen så saknar jag dem men det säger jag inte till
någon.
När jag sitter med Hanna och Fia så skrattar vi åt dem som ser ut som
töntar. Igentligen så känns det elakt men jag vet inte varför jag gör det.
Sofia och Sara har gått förbi många gånger och varje gång sitter jag och
skrattar åt dem. Jag har många gånger tänkt att ringa dem men det har inte
blivit så. Men jag vet inte varför jag har blivit elak. Men jag tror att
det är Hanna och Fia som gör mig så. Jag bestämmt mig för att säga vad jag
tycker till dem.
När dem kommer till mig så sätter dem sig på sängen, och jag frågar rätt
ut:
– Varför är ni så elaka?
Dem tittar på mig som en varg tittar på en kanin innan han ska ätas.
– Och vad exakt menar du med det? Allt vi gör är du med på, sa Pia med en
dödande blick.
– Jag menar hur normalt är det att sitta och skratta åt folk som ser
onormala ut.
Dem säger inte något tillbakak utan dem går bara. Nu känner jag mig riktigt
stolt. Men nu har jag inga vänner. Så jag står själv i slutändan. Jag gav
upp minna riktiga vänner för ett par idioter. Men jag antar att jag
förkännar det!

Jämförelse saknas.
Missuppfattning av ämnet.

Att byta skola / Att byta klass
Den här berättelsen kommer att handla om en pojke som heter Thomas och
hans skolgång i första klass.

Thomas var på väg till Skolan en agustig morgon med sin mamma. Han tyckte
att det skulle vara jätte kul att börja Skolan. När Thomas var ca 100 m
från Skolan Såg han Skolan. Det var en jätte Stor Skola som var byggd av
tegelsten det fanns också en Stor lekplats mitt i Skolan där han tänkte
att han skulle leka varje dag med Sina kommpisar. Han kom till Skolan tio
i åtta alla hans var där.

Thomas släppte sin mammas hand och Sprang till sina kommpisar som hette
Johan, Jonas, Fredrik. De tre var bästisar de Skulle aldrig vara ifrån
varandra. Läraren ropade in alla elever och föreldrar. Den första tanken
Som Thomas hade var att de här läraren var Snäll och trevlig. När alla
var inne i klassrumet kollade lärare om alla var här och de var alla.

Thomas tittade Sig omkring i klassrumet det var ett fint klassrum och
Thomas hade tänkt Sig Sitta längst fram imorgon. Efter en Stund tog
förelldrana en fika. Då kunde Thomas gå ut Och leka i den Stora
lekplatsen med sina kommpisar. Efter ca 20 min kom mamma Anna ut och
ropade till Thomas att de skulle hem. Anna var Skild med thomas pappa
Bengt. Hon var också arbetslös.
ny sida
Nästa Skoldag var Thomas jätte pigg han vaknade kl Sex. Han åt sin
frukost och tänkte att det var nu Skolan börjar på allvar. Första
lektionen var matte. Det tyckte Thomas om Så han räknade på hela tiden
för att visa att han var bästi klassen. Thomas var duktig i matte för att
hans Mamma Anna hade lärt honom det.

Det har gått ett halvår och det går jätte bra för Thomas i Skolan och med
hans vänner. En dag när Thomas kommer hem från Skolan var mamma Anna
jätte glad. Thomas frågade varför hon var glad då sa mamman att hon hade
fått ett jobb, på Expressen i Stockholm. Thomas vart så ledssen Så han
gick till Sitt rum och grät. Han tänkte nu när han har börjat i en Skola
där han Stromtrivs så Ska han flytta. Det är katastrof. Johan, Jonas och
Fredrik sa ju att vi skulle vara bästisar hela livet. Efter tre minuter
kom mamma Anna in i rumet och sa att jag måste ju ha ett jobb annars
kommer inte vi att leva Så bra.

Jag vill inte leva bra sa Thomas. Jag vill leva här med mina kommpisar
som jag har känt i ett år. Mamma Anna gick ut ut rumet. Så började Thomas
att tänka igen hur det Skulle vara som han Skulle flytta, Han tänkte att
han kanske Skulle bli mobbad och inte få några vänner.
ny sida
Två månader senare. Nu bor Anna och Thomas i en förort utan för Stockholm
Som heter Rinkeby. Thomas skulle börja i en Skola som heter
Rinkebyskolan. Antagligen ska det stå ett i innan Rinkeby, men det har
försvunnit i kopieringen Rinkeby bor det många invandrare från alla
länder. När Thomas gick till Skolan var han jätte nervös han ville hälst
inte gå till Skolan för att han trodde att han skulle bli utstött och
ensam. Mamma Anna fick nästan Släpa honom till skolan. När han kom till
Skolan Såg han massa invandrare. Hema i Luleå hade han aldrig Sett Så
många invandrare.

Thomas kom till klassrumet var alla där och väntade på läraren. Eleverna
i klassen viste att det skulle börja en ny i klassen. När Thomas Stog och
väntade på att läraren skulle komma Så kom två killar fram till Thomas
och frågade om de var han Som var den nye eleven. Då Svarade Thomas att
de var han. Pojkarna hälsade och sade deras namn. Den ena hette Mohamed
och den andra hette Abdul båda var ifrån Irak. Efter en liten stund kom
läraren.

De första läraren gjorde var att hälsa på Thomas mamma och Senare hälsade
han på Thomas. Så gick alla in i klasrimet den första lektionen var
Svenska det gick bra för Thomas. När lektionen var slut kom Mohamed och
den lille Abdul och frågade om han ville leka med honom. Thomas var gärna
med och lekte. Då släppte nervositeten och Thomas Mohamed Abdul kunde
leka hela tiden.

Att byta skola
Jag och Evelina hade gått i samma klass ända sedan lekis. I tio år med
andra ord. Vi kände varandra utan och innan. Det var hon och jag mot
världen. Vi hade alltid sagt att vi skulle gå i samma klass på gymnasiet
och ett tag skulle det bli så också.
Men allt förändrades när min familj helt plötsligt bestämde sig för att
flytta från Halmstad till Göteborg.
När jag fick höra detta blev jag både glad och ledsen.
Glad för att komma till en ny stad med nya människor, men ledsen för att
lämna Evelina, min bästa vän.
Men flytten var bestämd och vi skulle flytta om tre månader.
Jag gruvade mig inför hur jag skulle berätta det för Evelina.

Dagen efter jag hade fått veta allt detta, var jag, Evelina och våra andra
vänner på stan. Vi låg vid kyrkan vid torget och tog det allmänt lugnt. Jag
tänkte att nu var det dags.
– Jag måste tala om en sak.
De såg på mig med väntande blickar.
– Jo, det är såhär att jag ska flytta till Göteborg.
– Va? utbrast Evelina.
Jag såg på henne.
– Ja, vi ska flytta dit i november.
– Är du seriös? frågade Patrik.
Jag nickade.
– Men det går inte. Du får inte. Hur ska jag klara mig utan dig Hanna?
frågade Evelina.
Jag kände gråten i halsen.
– Du kommer klara dig bra. Du har ju Patrik, Erik och Andreas, sa jag och
såg på dem.
– Men det är ju du och jag mot världen, sa Evelina.
– Klart att det är, sa jag. Det kommer det alltid att vara.

Veckorna gick. Veckorna blev till månader. Det blev november och flytten
var i full gång.
Dagen innan jag skulle till Göteborg, var vi alla samlade hemma hos Evelina
för att säga hej då.

– Men vi kommer upp till Göteborg varannan helg och så kommer du hem hit,
sa Andreas och gav mig en stor kram.
– Absolut! sa jag och log.
När jag och Evelina skulle säga hej då, blev det väldigt jobbigt.
Vi höll om varandra och grät.
– Jag tycker fortfarande att det är onödigt att du ska flytta nu när du
nästan bara har en termin kvar i nian, sa Evelina snyftande.
Jag kände att jag aldrig ville släppa taget om henne.
Sedan var jag tvungen att gå och vi tog ett sista farväl.
Fy, vad jag mådde dåligt.
Den natten grät jag mig till sömns.
På vägen till Göteborg tänkte jag på allt som jag och Evelina hade gått
igenom tillsammans. Nu var jag tvungen att börja i en ny klass utan henne.
Hur skulle detta gå?

På morgonen när jag skulle till skolan var jag fruktansvärt nervös och
mådde illa.
– Mamma, jag vill inte detta. Jag klarar inte av det. Jag åker hem.
Mamma lugnade mig.
– Vi får prata om hur din dag har varit när du kommer hem.

Vägen till skolan kändes lång. Men helt plötsligt stod jag där utanför
skolan.

Den var stor och det var massa elever som var på väg in.
Jag tog mod till mig och gick in jag med. möjlig radbrytning Jag märkte
hur folk tittade på mig. möjlig radbrytning De visste nog att jag var
ny men mest var det nog för min utmärkande klädstil. möjlig radbrytning
Jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå. möjlig radbrytning Jag
blev väldigt förvirrad.

– Ursäkta, vet du var klass 9b är någonstans? frågade en flicka mig.
– Nej, jag är ny så jag vet ingenting, sa jag och log.
– Är du också ny? frågade flickan förvånat.
– Ja. Du också?
– Ja, sa hon och fick ett leende på läpparna.
– Men jag ska också till klass 9b, sa jag efter att ha tittat på mitt
papper.
Min nervositet släppte lite efter att ha fått veta att flickan hette
Sophia, kom från Halmstad och skulle börja i samma klass som jag.
Vi sprang omkring i försök att hitta vår klass.
Efter ett tag lyckades vi.
Vi knackade på dörren och gick in. Där satt en stor klass med nior
knäpptysta och stirrade på oss. Speciellt på mig.

– Jaha, det är ni som är de nya eleverna. Välkomna, sa läraren som hette
Mats. Jag log mot läraren och såg ut över klassen som gav mig spydiga
blickar.
Mitt illamående och nervositeten kom tillbaka. Jag tänkte på det som
Evelina sa innan jag åkte:
”Kom ihåg att ingen ska få trycka ner dig. Var dig själv och bry dig inte
om de andra.”
– Ni kan väl berätta lite om er själva. Du kan börja, sa Mats till mig.
Jag hatade att prata inför folk.
Jag kände att jag blev röd i ansiktet.
Jag tog ett djupt andetag.
– Jag heter Hanna och kommer ifrån Halmstad…, inledde jag med.
– Det hörs på dina R, sa en pojke och skrattade.
Jag valde att ignorera honom.
Efter att Sophia hade presenterat sig satte vi oss vid ett bord.
Det blev äntligen rast och läraren kom och talade med oss.
– Jag hoppas att ni kommer trivas här, sa han med ett leende.
Då fick jag en hemsk hemlängtan och ville bara till Evelina, Patrik, Erik
och Andreas.
På rasten satt jag och Sophia och pratade.
– Vi flyttade hit för att min pappa fick jobb här, berättade hon.
– Min mamma fick jobb här, sa jag och skrattade.
När vi satt och pratade kom ett gäng, både killar och tjejer, fram till
oss.
– Hej! sa en av flickorna och presenterade sig.
– Hej! sa jag.
– Så ni är de nya eleverna, sa en pojke.
– Ja, sa jag och log.
– Kul att det kommer lite nytt alternativt folk hit, sa flickan som hette
Jenny och såg på mig.
Jag och Sophia talade mycket och länge med gänget. De var mycket trevliga.

När jag kom hem var det första jag gjorde att ringa Evelina.

Vi pratade länge.
– Vad för gäng? frågade hon ivrigt.
– De har alternativa stilar allihop och är snälla och trevliga.

Veckorna gick. Vid flera tillfällen hade jag fått hemlängtan och jag kände
mig ganska ensam ibland.
Vid flera tillfällen i skolan hade jag fått spydiga kommenterer och blickar
för min klädstil. Vid de tillfällena kändes det jobbigt. Men mina nya
vänner sa att det var inget att bry sig om.

Nu några månader efter flytten trivs jag i skolan och har nya vänner.
Men jag saknar Halmstad, Patrik, Erik, Andreas och speciellt Evelina
väldigt mycket.
Nu är det bara några månader kvar utav nian och det känns bra.
Det som känns ännu bättre är att jag ska gå gymnasiet i Halmstad med
Evelina. Vår dröm kommer att gå i uppfyllelse ändå. Det går bra för Evelina
utan mig i Halmstad, men hon och killarna saknar mig.
Det är inte samma sak utan mig, säger hon.
Det känns jobbigt utan Evelina här i Göteborg för att jag har fått klara
mig mycket själv, men det har stärkt mitt självförtroende jättemycket.

eleven har under rubriken ”DIREKT” gjort en tankekarta utifrån ämnet
”Att byta klass och skola”. Följande tankar finns representerade; (för
tydlighetens skull numrerade av inskrivaren)
1. Hennes Andra vänner var i en annan klass
2. Hon fick ej byta klass
3. Velat byta klass i ½ år
4. kallad för fula saker
5. Hon blev aldig slagen
6. mår jätte dåligt

Att byta klass!
Nu är jag trött på detta. Har blivit mobbad sen årskurs 7 och nu går jag i
8:an.
Varje dag när jag går till skolan så blir jag mobbad av två tjejer som
heter Thilda och Susanna, antingen ropar dom fula ord efter mej eller så
kollar dom på mej. En gång så slog dom mej och spotade på mej.
Min förtroendelärare som heter Kent Johansson säger att det inte går att
byta klass, fast jag berättade att jag blev mobbad, att dom kallar mig fula
ord och jag vet att detta inte är över.
I 7:an fick jag inte ens byta klass när allt började.
Varje dag när jag kommer hem så stänger jag inte mej på mitt rum och gråter
mamma kommer ofta in i mitt rum och säger att jag måste vara stark, man kan
inte vara stark längre jag orkar inte mer.
Mina kompisar som jag har går i en annan klass och där vill jag gå.
Mina vänner i klassen är rädda för Thilda och Susanna värkar det som.
Idag när jag var i skolan var Thilda sjuk så Susanna gjorde inget det var
väldigt skönt, att inte bli mobbad.
Hon var ensam på rasterna och på lektionerna så satt hon ensam som jag
brukar göra.
Och en lärare som heter Malin började prata om mobbning för denna veckan
skulle vi göra det.
Malin berättade och ställde frågor till klassen.
Susanna kollade på mej och skrattade inte, för att hon visste att jag var
mobbad. Malin såg när Susanna log åt mej.
Så jag blev jätte glad när jag kom hem, mamma märkte att jag var glad, om
det var att Susanna var ensam eller att Malin såg vad hon gjorde.
Det var nog att Malin såg henne.
Så idag var jag hemma en kompis kom hem till mej som hette Mia, hon visste
att Susanna och Thilda mobbade mej.
Hon berättadeatt det stog något om mej på en park bänk vid skolan Det stog
att jag var en dvärj.
Jag gick när för att kolla, Mia var med mej, jag ringde efter min mamma
från min mobil.
Mamma kom direkt, mor hämtade Malin den läraren som jag tycker om, Kent min
förtroende, kuratorn och rektorn.
Kent sa att det inte är bra att byta klass för att inte jag kommer att ha
några kompisar, då blev mamma arg för att jag skule visst ha kompisar, hon
sa att jag skulle gå i Mias klass.
Rektorn sa att min mamma hade rätt.
Han såg att jag grät, han läste det som stog på bänken.
Det kommer att ta 1 vecka innan jag får byta klass sa han.
Men jag kan vänta har jag väntat i 2 år så kan jag vänta i 1 vecka.
Nästa dag när jag skulle hem från skolan så såg jag att någon hängde efter
mig jag vände mej om och såg ingen efter ett tag vände jag mig om igen då
såg jag två tjejer Susanna och Thilda.
Då tänkte jag dom ska inte tro att jag är rädd jag gick lungt hem.
När jag kom hem ringde telefonen och det var Thilda, och hon började skrika
och frågade varför jag hade sagt till Malin att hon och Susanna hade mobbat
mig, och jag hade inte sagt något till Malin min lärare i so.
Thilda sa att det inte är över att hon och Susanna kommer att mobba mig
rästen av livet.
Jag bara la på telefon luren
Då tänkte jag varför måste alla mobba mig, jag har aldrig blivit mobbad
innan.
Imon ska jag få reda på om jag får byta klass, det ska bli skönt.
Om jag får byta klass då ska jag prata med Thilda och Susanna, för jag vill
veta varför dom mobbade mig.
För jag vill starta ett helt nytt liv i den nya klassen med mina kompisar.

Ingen vet hur det känns att behöva byta klass, och att ha en lärare som
Kent.
Mamma Ringde kommunen för att dom skulle måla om bänken.
Senare på kvällen ringde Malin min älsklings lärare, hon sa att jag fick
byta klass men imorron ska jag vara i min gamla klass.

Jag gick stolt till klassen, min gamla klass det känns bra att säga det.
Efter skolan när jag var på skolgården såg jag Mia
vi gick en liten bit sedan såg jag Thilda och Susanna, jag pratade med dom
frågade varför dom hade mobbat mig i 2 år och att jag ville ha en
förklaring dom sa att jag hade snackat skit om dom och det hade jag inte
kunde inte dom komma fram till mig och fråga. Och jag sa att jag byter
klass och jag ville inte att dom mobbar mig mer.
Dom bad om förlåtelse.
Jag blev glad att jag kan börja en ny klass.
Nästa dag när jag kom hem från den nya klassen mådde jag bättre. Jag gick
ut me mina nya kompisar, Efter hela 2 års mobbning får jag ett liv jag mår
bra av.
En klass som jag trivs i.
Mamma såg att jag mådde bra. Innan i min förra klass mådde jag dåligt, jag
kunde inte gå ut inte ens gå hem till mina kompisar, mina vänner fick komma
hem till mig.
Nu när jag har bytt klass kan jag gå hem til mina kompisar, jag kan gå ut
utan att mamma hänger med.
Kent kom och pratade med mej och sa lycka till i din nya klass. Nu mår jag
i alla fall bra.
Jag har berättat om de här 2 åren när jag har livit mobbad och till slut
fick jag byta klass jag mår super.

Av: Kristina 9j

Att byta skola

Nu har det hänt igen, min pappa hade fått för sig att det inte var bra för
oss att bo på gotland, så han bestämde att vi skulle flytta till stockholm,
och det är inte första gången vi flyttar, vi har flyttat minst 5 ggr det
här året, men jag tror att det beror på mamma, efter att hon dog så blev
pappa inte sig likt, han blev mera all|varlig och stel. Jag är den enda som
inte bryr mig längre. Min lillasy|ster, tar det inte lika bra, för varje
ny sida varje flytt så blir hon mera liv|lös, innan var hon alltid full av
energi.

Nu är det den första skoldagen och eftersom jag är 14 år och min syster 10
år så ska vi gå i olika skolor.
Min pappa skjutsade mig till skolan, den första skoldagen då jag ska vara
nervös och svettig, men inte jag, för jag var van, men förut när jag inte
var van så brukade jag låtsas att det var en helt va|nlig dag, och den
första dagen lägg|er jag två veckor senare, det funkar bra, och när de gått
två vec|kor så har jag glömt den.
Jag klev in i skolan med själv|säkra steg, för då visar jag inga tecken på
att jag är ny.
– Behöver du hjälp? Jag vände mig hastigt om och blängde på en kille som
såg mycket självsäker ut, men jag svarade inte, fast jag hade gått vilse.
– För det ser ut som du har gått vilse, nu var jag arg.
– Så här ser inte en person ut som har gått vilse, så här ser en person ut
som är irriterad, sa jag och vände på klacken och gick.
Jag har äntligen hittat Expiditionen, det tog mig en halvtimme, jag fick
vilket klassrum jag skulle till, så jag begav mig dit.
När jag hittade klassrumet så slet jag upp dörren utan att tveka, och hela
klassen hoppade till, jag steg|ade in i klassrumet och ställde mig vid
katerdern medans jag höll ögonkontakt med fröken, det här var kul eftersom
jag gillar utmaningar och hon var ett lätt byte eftersom hon flackade med
blicken.
– Du är alltså Latjifa Tjuva, sa fröken.
Ha hon kund inte utala mitt namn så jag rättade henne lungt.
– Latiffa Tuvotja, men ni kan kalla mig Tiffa, sa jag.
– Unga dam här använder vi vårt fulla namn, hälsa nu på och så började hon
flacka med blicken, tillslut sa hon Tiffa, det var kul.
Jag fick sitta bredvid en tjej som hette Sara och vi började prata och blev
sedan bra kompisar, och Matte läraren var en av dom bästa lärarna för hon
var bestämd med ändå jätte snäll inte alls som mina lärare på dom andra
skol|orna och även fast jag kom in med tuff attityd så var dom flesta
trevliga och det kändes bra från första dagen jag satte min fot i skolan

Tre veckor senare
Min lillasyster trivs jätte bra här och min pappa har inte sagt något om
att vi ska flytta igen, och jag har fått många kompisar. Men det bästa är
att jag tror jag är LYCKLIG!

En livfull skildring av en flicka, som fått byta skola många gånger och
om hur hon klarar av den nya skolstaren, men tyvärr berättar du ingenting
om någon av de gamla skolorna, som instruktionen säger. Därför visar
uppsatsen en tveksam ämnesbehand|
G
resten av kommentaren är utanför sidan

Inskannad version

Mina skolår
Inledning:
Under mina skolår har det både varit roligt och tufft, stressigt och
sorgligt.
Att sluta årskurs 6, och sedan börja o en ny skola var tufft för mig,
eftersom jag aldrig hade bytt skola förr.
Just nu så vill jag inte sluta årskurs 9, att bara lämna mina vänner känns
helt enkelt inte rätt….

Jag var 6 år gammal, och skulle börja i årskurs 1. Jag var inte
jättenervös, eftersom jag hade gått med samma elever i ”6-åringarna.”
Nu skulle plugget börja, eller kan man verkligen kalla det för att plugga?
Vi läste i någon bok, lärde oss alfabetet, och att utala ord som man
använder ofta. Det var det mesta vi gjorde. Efter sista lektionen varje
dag, var jag på fritids. Det tyckte jag var det allra bästa med skolan, och
fortfarande så tycker jag att det har varit ett av de roligaste sakerna i
skolan. Man hade så kul med alla sina vänner, vi lekte och gjorde en massa
halsband och armband av de glittrande pärlorna som fanns i alla regnbågs
färger.
Årskurs 2 och 3 liknade årskurs 1, skillnaden var att vi hade lärt oss en
massa och sedan hade vi andra böcker. Jag tycker inte att det var stor
skillnad. Att sedan börja i årskurs 4 såg jag inte fram emot. Då kunde man
inte gå på fritids längre, utan nu var det början på det allvarliga. Det
var mer riktat åt skolan, än fritid. Sedan kom årskurs 5. Då skulle vi ha
nationella prov, och det var jag ganska rädd för. Jag hade aldrig gjort
något liknande förr, därför var jag orolig. När jag sedan fick höra mina
provresultat vart jag ganska glad. Mina ögon glänste av glädje.
Sedan kom årskurs 6, och den kändes tuff. Det var mina två sista
skolterminer jag skulle ha med mina vänner som jag nu hade känt i ungefär
sju år. Jag hade två kusiner till mig som också gick i min klass sen sju år
tillbaka. Det var helt enkelt svårt att bara lämna de och börja i en ny
skola med nya elever, och nya vänner. Som tur skulle en av mina kusiner,
och en av mina kompisar fortsätta i samma klass som mig. Skolavslutningen
kom snabbt, och nu var det bara att ta farväl av sina vänner och önska de
en bra fortsättning. Det var bara att fortsätta med sitt liv nu. Samtidigt
som jag kände sorg, kände jag avslappning.

Det skulle vara skönt att få träffa nya vänner och att få lära känna andra
elever, att bara lämna det som hade hänt i skolan tidigare bakom sig.
Sommarlovet gick snabbt…

Jag stog utanför skolan jag skulle börja i. Det var första gången jag hade
bytt skola. Solen sken, och fåglarna kvittrade. Det var massor med nya
elever som skulle börja skolan, och alla stog utanför entrén. Andetagen jag
tog kändes som en dröm. Det kändes helt enkelt inte verkligt. Varför, vet
jag inte riktigt. Skolan såg jättestor ut, om man jämförde den med min
förra. När vi skulle gå in i skolan kändes det som att vara i något annat
land. Det var en helt annan miljö, men så småningom så lärde man sig
skolans korridorer, salar och så vidare. När vi för första gången fick
träffa vår nya klass kändes det konstigt. Det var inget bekant ansikte man
kände igen. Skolan hade börjat kop , och det allvarliga fortsatte. Men
mer allvarligt skulle det bli i årskurs 8 och 9. Efter sjuan började jag få
nära vänner. Betygen, årskurs 8 hade börjat. Mina vänner släppte jag
aldrig, och det blev bara roligare för varje vecka att umgås med de. Jag
satsade på skolan nu, mer än fritiden. Det var mitt första betyg, och det
skulle vara bra. Massor med prov, förhör och läxor hade vi. Åttan var bara
stress för min del. Det var den enda årskursen som hade varit så himla
jobbig. Men jag klarade mig igenom allt det stressiga, och äntligen var
årskurs 8 slut.
Nu var det årskurs 9 det gällde, med alla prov, nationella prov! Det var
det mesta jag oroade mig för. Första terminen gick snabbt och effektivt,
men nu började man mest oroa sig över sina vänner.
Nu är det bara fem månader kvar och alla ska splittras. Till och med med
min kusin. Jag har nu gått i samma klass med honom i ungefär 8 år och bara
några några månader kvar sen kommer vi inte ses i skolan längre. Mina
tjejer då, mina tre bästa vänner… Hur ska jag klara mig utan de? Jag har
aldrig haft sådana skolvänner som de, de är bara för speciella. De kommer
alltid finnas i mitt hjärta allihopa.
Det är det jag ofta funderar över. Äntligen när man börjat lära känna alla,
och börjat trivas i skolan ska man bara lämna de. I mina tankar är det
omöjligt… Tragiskt!
Jag kommer börja i en ny skola, där jag knappt känner någon. Jag vill inte,
jag vill bara inte lämna allting bakom mig igen….