Elevens motivation: 3

Inskannad version

Mina skolår
När jag skulle börja mina skolår i förskolan var jag nervös. Hade inte
någon kompis som var lika gammal som jag och alltså kände jag inte någon i
klassen.

Första dagen frågade My, Klara och Sanna om jag ville vara med dem och
leka. Sedan dess är två av dem fortfarande några av mina allra bästa
vänner.

Minnena från förskolan är inte så många som jag önskar att det var. De jag
har är i alla fall mest positiva.

Ett minne är när Niklas och Erik satt och ritade. När Erik visade Niklas
sin teckning ramlar Niklas, som satt och vägde på stolen, bakåt och
skrattar. Undrar vad Erik ritat för något.

Ett negativt minne var när alla skulle vara utklädda vid påsk som
påskkärringar eller liknande.
På bussen till skolan åkte de som bodde i Gulmåra. När de ur klassen inte
var utklädda medan jag var det blev jag ledsen och orolig för att de skulle
mig. Minns precis hur jag kände mig.

På bussen satt jag bredvid Emma och hon hjälpte mig att ta av mig
påskkärrings-kläderna och stoppa ner dem i väskan. Det var en mörkrosa
väska med Mimmie Pigg på. Älskade den väskan.

När vi hade kommit fram till skolan berättade jag vad som hänt för My,
Klara och Sanna. De frågade om inte fröken hade ringt och sagt, att vi inte
skulle vara utklädda.
Eftersom hon inte gjort det, blev jag arg och ledsen.

Det visade sig att det var fler som inte fått veta att vi inte skulle klä
ut oss. Tyckte synd om dem, jag hade åtminstone fått av mig kläderna.

Börja lågstadiet var nervöst och spännande; Gå i en ny klass och samma
skola som min stora syster och Emma var något stort.
Emma har jag alltid sett upp till och tyckt att hon är en underbar kompis.

I lågstadiet lekte vi alltid ”tjejerna mot killarna” eller ”killarna mot
tjejerna”. Vad leken hette berodde på vilka det var som jagade. Det var en
lek som gick ut på att fånga alla tjejer eller killar. Om man blev tagen
skulle man sitta på en bänk tills det kom någon och nuddade en. Då blev man
fri och fick springa runt och akta sig för de andra.

Detta var en lite farlig lek och det hände nog ganska ofta att någon
ramlade och skrapade upp knäna mot asfalten.

Under de tre åren på Stjärnskolan bytte vi lärare några gånger. Vår första
fröken blev allergisk mot något i skolan och kunde inte vara kvar. Det var
synd, för att hon var en snäll och bra fröken.

Sedan hade vi några olika ersättare tills vi i trean, tror jag att det var,
fick Susanne. Hon är en av de bästa lärarna jag haft.

I lågstadiet blev jag kär för första gången. Det var i tvåan eller trean
som jag blev kär i Sebastian Englund. Men jag vågade aldrig säga eller visa
det.

Mellanstadiet och fyran var jag väldigt nervös och orolig inför. Skulle
inte gå i samma klass som mina bästa kompisar My, Klara och Sanna. Det
kändes hemskt.
Det var okej när vi väl börjat och jag fick nya kompisar, som till exempel
Ellinor.

Vår lärare hette Maud Lilja och hon var väldigt bra. Hon såg alltid till
att det var arbetsro och var det någon som gjorde något dumt fick den en
riktig utskällning.

Hon har flyttat nu och det tycker jag är synd. Hade gärna gått och hälsat
på henne ibland.
I femman började vi, Mikaela, My, Ellinor och jag, att umgås med Louise.
Det var då vi lärde känna varandra.

I sexan började jag läsa tyska. Det gjorde många och det blev två
tyskagrupper. Louise och jag hamnade i samma grupp och lärde känna varandra
ännu bättre.

Vi i sexan skulle åka på skolresa till Göteborg tillsammans och för att få
ihop pengar sålde vi till exempel polkagrisar och ordnade discon. Dem
oklart om det ska stå ”Dem” eller ”De” hade vi på Dykaren eller i
Redarskolans cafeteria. Det var häftigt tyckte vi då.

I nästan hela sexan var jag tillsammans med Sebastian. Vi var båda så blyga
för varandra, att vi nästan inte vågade säga något till den andra. På
discona dansade vi tryckare. Det var mysigt.

Börja högstadiet skulle bli spännande och roligt. Att gå i samma klass som
mina bästa kompisar var precis vad jag ville.

I sjuan kändes allt spännande och jag var ofta nervös när jag skulle till
skolan. Det kändes jobbigt för att jag visste att det var inget att oroa
sig för egentligen.

I åttan kändes det bättre och jag lärde känna kompisarna i klassen bättre,
speciellt Magnus och Ivan.

När jag nu går i nian längtar jag på helgerna till skolan för att träffa
kompisarna och tycker att det är tråkigt att vi snart kommer att skiljas
åt. Kommer att sakna dem så himla mycket och jag är nästan säker på att jag
kommer att gråta floder vid skolavslutningen. Blir nästan tårögd när jag
tänker på det.

Nu när jag har skrivit det här märker jag att det mesta handlar om vänner
och inte själva skolan. Det är mina underbara vänner och lärare som gett
mig fina minnen från skoltiden.

Skolan handlar inte bara om att lära sig saker utan också att skaffa sig
vänner för livet.

Skulle vilja tacka alla vänner och lärare under mina år i grundskolan och
berätta att ni betyder väldigt mycket för mig. Tack för allt!
Du har skrivit en trevlig uppsats men det är viktigt att Du ser på mina
noteringar! Hoppa inte över subjekt i satserna!

Inskannad version

Mina skolår

Tiden har gått väldigt fort nyss gick man i lekis och nu går man i nian. Av
lekis kommer jag ihåg att jag var otroligt nervös den första dagen, och att
jag redan då hade börjat gruva mig för mellan stadiet.

Då det gå några år och jag lärt känna mina kompisar började det att gå
mycket bättre i skolan. Men redan då började jag att gruva mig för
högstadiet. De som gick där såg ut att vara Stora och farliga. Men med
tiden blev det bättre och bättre. När jag gick i sexan hade jag blivit
mycket starkare inom mig och tyckte at det inte var speciellt att böra
högstadiet.

Högstadiet har också gått fort. Jag har lärt mig hur man ska plugga. I
sjuan var jag på gränsen på godkänt och nu har jag välgodkänt och upp mot
mycket välgodkänt. Jag har också lärt mig att välja rätt kompisar. Än så
länge har högstadiet varit den roligaste skolan. Vi har haft olika lärar.
roligare idrotts lektioner. mer turneringar och frilufts dagar.

Nu har vi just valt till gymnasiet och det känns väldigt roligt. jag känner
mig säker att jag kommit in på det jag sökt, det ska bli roligt att träffa
nya kompisar. Det är inte heller så länge tills jag får börja jobba och ta
körkortet.. Jag har sommar jobbat i två sommrar, snart en tredje. Jag ser
fram emot att börja jobb. efter tolv år i skola är man nog ganska less. jag
har nyss tagit skoter körkortet. jag har ocksa börjat övnings köra med bil.

Inskannad version

Dagen då jag började skolan för första gången minns jag som om det var
igår. Jag gick aldrig på något dagis för att min mamma arbetade då
hemnifrån. Jag minns hur nervös och spänd jag var på att få börja skolan,
allra minst inte på vilka som skulle bli mina klasskamrater och lärare.
Flera dagar innan det hela började gick jag och funderade på hur alla
skulle vara. Några kanske inte alls va snälla och bara säger tykna saker så
att jag skulle bli ledsen medans några kanske är jätte snälla och mysiga.
Kompisar som man kan ha för livet. Det var nog den jobbigaste men även det
roligaste jag någonsin gjort. När jag tänker på det jobbigaste så var det
så att ja va en riktig liten ”pappa gris”. Men jag kommer också ihåg att
jag tyckte det skulle bli rätt skönt att få vara ifrån mamma och pappa
några timmar om dan. Man träffar dom ju ändå på kvällen och timmarna innan
det bär i väg till skolan.
När det äntligen var dags var jag så nervös osäkert om ”nervös” är det
rätta ordet på att komma till skolan för att träffa alla dom nya barnen
och lärarna. Det var många nya ansikten men därav några jag kände på grund
av att vi bor på samma gata.
Redan första timmen märkte jag att här skulle jag trivas mycket bra.
Det första året var riktigt kul. Jag kunde både räkna, skriva och läsa,
hyffsat bra i alla fall.
Jag gick på denna skolan i fyra år tror jag, om jag inte minns helt fel.
Jo, för när vi gick i trean och skulle byta till fyran då var vi tvugna
till att byta skola.
När vi skulle byta skola kändes det nästan som att börja skolan på nytt.
Först i början sa våran lärare att vi skulle splittras och börja
tillsammans med dom som redan gick på skolan. Men det gick vi inte alls med
på. Alla i vår klass då var så jätte bra kompisar. Alla va med på allt och
vi hade jätte roligt tillsammans. Det var mycket tjat fram och tillbaka för
rektorn på den andra skolan ville att vi skulle splittras så att vi kunde
bli kompisar med dom andra. Men till slut så gick han med på att vi skulle
slippa att splittras. Vi blev så glada att vi ställde oss upp och hoppade
omkring. Men snabbt satte vi oss ner igen och det blev alldelse knäpp tyst.
Länge satt vi där och på vissa föll en tår. Det var för att vi skulle
aldrig mer få ha våra ”underbara” fröknar längre. Dom som hjälpt oss med
att läsa, skriva, räkna och gjort oss till att bli så bra kompisar med
varandra. Men i alla fall. Dagen närmade sig och vi skulle börja på en ny
skola med nya elever nya lärare och nya klassrum. Visst skulle det bli
spännande, men vi alla saknade våra fröknar jätte mycket.

När vi väl var där så fanns det ingen återvändo. Men det hela började med
att vi fick en urmysig magister. Skäggig och glasögon: Vi trivdes jättebra
med honom. På Trisseskolan hade vi ofta klasskamper. Det vill säga att
våran klass tävlade mot dom andra två. Min klass, vi var riktiga
”sportfånar”. Vi älskade sporter och tävlingar. Nästan alla höll på med
någon form av idrott, fotboll va det som dominerade i min klass. Vi ställde
upp i alla tävlingar. Det mesta vann vi faktiskt med det kom dom dagarna då
vi förlorade. Då var vi inte på speciellt bra humör, då sa vi ofta ”- Men
vad gör det om hundra år”, och så skrattade vi.
På denna skolan trivdes ja minst lika bra som på den jag gick på innan.
Fast vi gick bara två år i Trisse.
Några veckor innan sommar lovet i femman skulle vi välja ut minst tre
personer som vi gå med på högstadiet. Vi var tvugna till att byta skola
ytterligare ännu en gång, fast denna gången till Smideskolan den som jag
går på nu. Det var jätte svårt att välja. Vi var ju alla så bra kompisar,
men samtidigt så ville man se hur det var att gå med några andra också.
Den sommaren gick jag och funderade väldigt ofta på dom jag skulle gå med.
Vi fick ju alla träffas en gång. Jag hamnade inte med en enda i från min
gamla klass. Visserligen var det kul att komma med nya men jag saknade min
gamla klass oerhört mycket.
Efter någon månad så fick jag veta att en av mina bästisar skulle byta till
min klass, Susanna hette hon. Susanna och jag var jätte bra kompisar. När
vi gick i trean till femman va vi med varandra nästan varje dag. Våra
föräldrar fick släpa hem oss.
Men när hon började i klassen så började vi glida åt var sitt håll. Hon var
ute mer på kvällarna och träffade några andra kompisar som jag gjorde med.
Men jag är ju så idrotts intresserad så det passade inte mej att vara ute
sent på kvällarna. Vi gled bara längre och längre ifrån varandra. Nu kan
man knappt se att vi varit kompisar över huvud taget. Så olika som vi är
nu. Men nu lite om skolan. Den är ju ganska sliten men jag hade turen att
få gå på Lilla|tuppen som är nybyggd.
När jag började nian flyttade vi in på Smidet. Alla lärarna är mycket
olika. Bytt lärare har vi gjort flera gånger i nästan alla ämnena. Det har
varit lite bekymmer samt i bland. Men jag har klarat mig bra än så länge.
Alla elever har ju sökt in till gymnasierna nu så det råder en mycket
pirrig känsla på skolan. Det skall bli rätt skönt att komma till något nytt
med nya kompisar och lärare. Jag längtar så att jag går åt. Men nu är det
sista terminen på denna skolan och det är bara till att kämpa vidare.
Detta var Mina skolår osäkert om ”Detta var” egentligen är utsuddat

Inskannad version

MINA SKOLÅR

Det var en solig sensommarmorgon, och jag vaknade gladare än aldrig för,
jag skulle börja skolan! Jag klev upp ur sängen och klädde på mig snabbt
som ögat, drack ett glas o´boy och borstade tänderna. Sedan ställde jag mig
utanför dörren och väntade på att mamma skulle komma så att vi kunde gå
någon gång.

Plötsligt så stod jag där, i klass 1A’s kapprum, jag blev nervös och kände
en klump i magen. Sedan ropade läraren in oss i klassrummet och fick sätta
oss vid en varsin bänk. Min nervositet hade lagt sig när läraren
presenterade sig inför klassen, det märktes att hon också var lite nervös.
– Mitt namn är Berit Jansson, sade hon med hög röst. Det jag då inte visste
var att personen som stod vid katedern och pratade skulle betyda så mycket
för mig i framtiden.
När Berit hade pratat färdigt bjöds vi på saft och en varsin bulle, sedan
skulle föräldrarna gå hem. Skolan hade äntligen börjat!

Det första året var jag lika glad varje morgon när jag skulle gå till
skolan. Jag lärde känna alla mina klasskamrater och även en del elever från
parallellklassen. Jag lärde mig alfabetet, läsa mina första ord och även
mina första matematiska uträkningar. Dagarna gick och jag kände mig mer och
mer hemma på skolan. Skolavslutningen det året är någonting som jag aldrig
kommer att glömma.
Jag kom till skolan på morgonen och alla 6:or som jämt såg så lessna ut var
plötsligt strålande glada. Jag visste inte att en skolavslutning skulle
vara så festlig. Alla klasser skulle framföra en sång, vi sjöng ”Den
blomstertid nu kommer”. Men det jag minns bäst är när lagkaptenerna för
klassen som vunnit skolturneringen i fotboll fick komma upp på scenen och
hämta pokal och diplom. Jag drömde om att en gång få stå där som dom och
vinka till publiken. När alla festligheter var slut så samlades vi i
klassrummet, och det var dags för läraren att säga några sista ord innan vi
fick gå hem.

Redan efter en vecka av sommarlovet började jag längta tillbaka till
skolan. När skolan senare började var jag jätteglad. Det året fick jag mina
första ”bästisar”, dom hette Nikolas och Henrik och gick i min klass. Jag
blev även väldigt god vän med våran fröken Berit. Förutom mina föräldrar så
var hon min stora förebild på den tiden. Hon brukade vara med oss på
rasterna och leka, och man kunde prata med henne om vad som helst. Ibland
satt vi och pratade i timmar vi kom väldigt bra överens.

Åren gick och jag hade redan börjat 4:an. Jag hade fått skiljas från Berit
och vi fick en ny lärare som hette Bodil. När jag såg henne för första
gången blev jag faktist lite rädd, hon hade potatisnäsa, dubbelhaka och
hennes kinder var stora som äpplen. Men skenet bedrog Bodil var en väldigt
trevlig lärare som jag kom väldigt bra överens med jag kände värkligen att
hon litade på mig.
I början av vårterminen kom våran gymnastiklärare Solveig fram till mig och
frågade ifall jag ville ta ut ett lag till skolturneringen, jag blev glad
och svada ja utan att tveka en sekund.
Vi var en väldigt duktig idrottsklass så vi delade upp oss i två lag. Det
jag minns bäst av turneringen det året var när vi vann över 6:orna, efter
slutsignalen trodde ingen att det var sant. Vi kom 3:a i turneringen det
året, och det var väldigt stort för oss eftersom vi var yngst.

Årskurs 5 var nog den värsta i mitt liv. Tidigt på höstterminen brann
Ullskolan ner och vi blev tvugna att flytta till Tidaskolan i ett år. Det
var väldigt långt för mig att gå till skolan, och när jag väl var framme så
var jag oftast trött. Vi fick hela tiden gå fram och tillbaka mellan
Ullskolan där vi hade gympa och Tidaskolan där vi hade vanliga lektioner.
Jag var även inblandad i ganska många bråk. Jag minns speciellt ett matkrig
som jag startade tillsammans med min käre vän Henrik. Vi kasde tomatsoppa
på varandra tillslut var hela matsalen med i kriget. Alla lärare och
mattanter var rasande och skickade mig och Henrik till rektorn där vi fick
sitta och skämmas. Vi startade även även ett stort snöbollskrig mellan
våran klass och paralellklassen. Kriget höll på i ca: två veckor eftersom
snön senare försvann. Vi var även inblandade småbråk och fick hemringning
minst en gång i veckan. Vi skolkade även en hel del och personalen på
skolan blev mer och mer arga på oss.
Till råga på allt fick jag reda på att min förra lärare och ”kompis” Berit
hade avlidit i cancer. Sorgen den veckan var obeskrivlig hon var ju en av
mina största förebilder fortfarande.
Men allting vände när skolturneringen satte igång på våren. Jag och Henrik
fick äran att ta ut laget även detta år om vi lovade att inte bråka och
skolka, och det gjorde vi. Det året spelades turneringen på Tida|skolan
vilket gynnade oss eftersom det var så små mål. Det gick bra i turneringen
även detta år, vi vann våran grupp och gick ända till final. Vi förlorade
finalen mot 6:orna, jag tror att det blev 5-3, och min dröm om att få lyfta
bucklan på skolavslutningen slogs i spillror. Redan då längtade jag till
nästa turnering, då jag skulle få min sista chans att lyfta bucklan.
Terminen flöt på och jag och Henrik skötte oss igen som vi hade lovat.

Årskurs 6 är den hittills roligaste i mitt liv. Det hände massa roliga
saker det året. Vi åkte på klassresa till Gotland i fyra dagar det var
bland dom roligaste dagarna i mitt liv. Jag har flera minnen därifrån, bla.
så cyklade vi vilse i skogen när vi skulle titta på raukarna, när vi kom
fram skulle resten av klassen cyckla hem.
Jag fick även vara koncerancier på skolkabarén vilket var en stor ära för
mig.
Jag fick bra omdöme av lärarna och det kändes som att livet lekte. I
skolturneringen var vi storfavoriter, vi levde upp till allas förväntningar
och vann alla våra gruppspelsmatcher med stor marginal. Även jag
personligen levde upp till kraven som lagkapten och målskytt, Jag gjorde
ca: 5 mål per match och fick mycket beröm. Vi lekte oss fram till finalen
där vi lite oväntat fick möta klass 5A.

I finalen chocköppnade 5orna och ledde med 2-0 efter 5 min. Men vi tog oss
samman och vann tillslut med 6-3, jag gjorde fyra av målen. Varje mål
tillägnade jag Berit, som jag inte kunde glömma. Efter finalmatchen kom
gympaläraren fram till mig och gratulerade mig till segern och frågade
ifåll vi ville möta lärarna i en match veckan därpå, jag tackade ja utan
att tveka.

Matchen mot lärarna spelades dagen innan skolavslutningen. Det regnade, det
var flera stora vattenpölar på planen och alla var ”dyngsura” efter 10
sekunder. Hela skolan var där och tittade, många höll upp stora skyltar,
jag minns speciellt en skyllt där det stog ”Vi älskar dig Krille”.
Matchen slutade 2-2 och jag gjorde ett av målen vilket jag var väldigt glad
över.

Plötsligt var den här, skolavslutningen, dagen jag hade drömt om, jag
skulle få gå upp på scenen och lyfta bucklan inför allihopa.
Vi samlades i klassrummet för att gemensamt gå till avslutningen. Och efter
att vi hade framfört våran avslutningslåt i form av en egen version av ”Var
Nöjd Med Allt Som Livet Ger” var det dags. Gymastikläraren bad mig och
Henrik komma upp på scen och ta emot pokalen.
Vi tittade på varandra och gick upp scen applåderna och busvisslingarna var
öronbedövande. Vi fick svara på några frågor som gymnastikläraren ställde i
mikrofonen innan det var dags. Min dröm sen första klass skulle gå i
uppfyllelse, jag och Henrik tog ett gemensamt grepp runt den stora bucklan
och lyfte den mot skyn. Vi skrek ut våran glädje och alla började jubla,
aplådera och busvissla, det var en obeskrivlig känsla, helt fantastiskt!

Min dröm hade gått i uppfyllelse och jag grät av glädje.

Inskannad version

Mina Skolår
Nu så går jag i nian. Det som jag alldrig trott att jag skulle göra. Jag
kommer fortfarande ihåg sommarlovet till fyran. då jag skulle byta skola
för första gången i mitt liv.
Jag var inte så glad för vi var två klasser i Javaskolan som skulle börja
fyran. Ena klassen hammnade i en skola bara någon kilometer från där jag
bodde, och den andra ända borta i Vallsten. Vet inte hur det gick till, men
jag tror att lärarna bara satte sig ner och lottade vilka som skulle gå
var. Men tur i oturen så fick jag gå i Vallsten skolan med min bästa kompis
Jonas. Vi var med varandra sju dagar i veckan.
En dag i tvåan så kom det en ny elev till vår klass. Han förändrade nog
hela stämmningen i klassen. Alla började vara med honom för han var den
starkaste i klassen och han fick alltid som han ville.
Men värst var nog fyran, femman och sexan för vi fick alldrig någon riktig
lärare. Jag tror att vi hade ungefär fem lärare under den tiden. En av dom
var inte ens någon lärare utan en vikarie under en hel termin. Jag kan inte
komma ihåg att vi lärde oss så mycket under den tiden, på grund av att det
var så rörigt.
I sexan så bestämmde sig jag och mamma för att jag skulle nog inte
fortsätta att gå i den klass som jag hade gått i ända sedan ettan.
Jag vet inte hur jag kände mig när vi kom fram till det, men jag blev nog
inte så ledsen.
Någon månad innan jag skulle bestämma mig för högstadie skola så åkte mamma
och jag runt och letade efter en bra skola.
Vi kollade på många skolor och så gick vi på en visning av bjerke skolan.
Den verkade bra så jag sökte på den som första handsval, fast jag visste
inte om jag skulle komma in för att dom lottade vilka sökande som skulle få
komma in.
Men en kväll så ringde Kevin Lindgrens pappa hem till mig och säger att
Kevin och Gustav kom in på lottningen. Kevin är en kompis som jag har känt
ända sedan ettan och han hade sökt med mig.
Första dagen i sjuan så var det lite ”nervigt”, för jag kände ju ingen
(förutom Kevin) och så var det så många klass rum att hålla reda på, fast
det löste sig efter ett tag.
I sjuan så funkade det ganska bra med lärare förutom i NO. Där hade vi en
lärare som inte kom på våra lektioner och vi lärde oss absolut inget.
Förutom att det är bra att gå till tandläkaren två gånger i veckan.
I åttan så gick nog allt bra med lärare och skolan, bara det att dom skulle
börja renovera skolan och jag skulle få mina första betyg. Det känns
konstigt att skriva det här när jag snart ska få mina sista högstadie
betyg.
I nian så har det verkligen varigt struligt med lärare. Vi är inne på vår
tredje NO-lärare, och vi har fått en ny SO- och musik lärare, men dom
verkar bra så jag oroar mig inte.
Det är väl det jag har att säga ja eller skriva om min skolgång. Jag kan
nog sammanfatta med att säga att jag har lärt mig mer än vad jag tror fast
jag inte märker det.

Inskannad version

Mina skolår
Nu går vi sista terminen i grundskolan och när man tänker efter så var det
faktiskt ganska länge sen vi började första klass. Jag minns hur det var
när jag började. Min familj och jag hade precis flyttat hit så jag kännde
ingen. Jag har tre systrar.
När jag och min mamma kom till skolan följde hon med mig till vårt
klassrum. Jag ville först inte att hon skulle gå och lämmna mig med alla
okända människor. När jag tittarde runt såg jag att alla föraldrar började
gå ut. Åh nej, var min första tanke. Nu måste mamma också gå ut.
Jag var väldigt blyg när jag var liten så jag vågade inte vara själv där
jag inte kännde någon men alla andra vågade så det skulle jag också. Mamma
kramade mig och gick ut och samtidigt kom läraren in. Hon var en gammal
kvinna som såg snäll ut. Då frågade flickan bredvid mig vad jag hette. Jag
sa mitt namn och hon sa att hon hette My. Hon blev senare min bästa kompis.
Läraren började sjunga sånger om alfabetet och så lekte vi rästen av
dagen.
Det var väldigt roligt att gå i skolan. Man lärde sig att läsa, skriva
räkna och man fick många kompisar. Jag trodde inte att det skulle vara så
roligt för mina storasystrar sa att det var jobbigt med alla läxor, alla
tråkiga ämnen och jobbiga lärare. När jag började mellan stadiet förstog
jag vad de menade. Jag fick samma lärare som en av mina systrar hade. Det
blev jobbigare med läxor men det var fortfarande roligt och vi hade samma
klass bara att det började många nya. Det var alltså inte lika läskit som
att börja 1:an. Skolan som jag gick i var ganska liten och det började
många barn där. När vi skulle börja 6:an så fick vi inte plats, därfor fick
vi gå sexan i den här skolan. Det var läskigt för alla var så stora och vi
kännde oss som små treåringar. Ibland när nior eller åttor gick förbi kunde
de retas lite, men det var inte så farligt.
Min kusin och min syster gick i den här skolan så det var roligt.

När jag började 7:an var jag inte så nervös för det böjade två från min
förra klass också. Vi lärde känna många nya kompisar och det var kul. Sjuan
var inte så svår som jag trodde.
I 8:an kämpade jag mer än i 7:an för vi skulle få betyg nu. Åttan var
svårare men det var roligt då också och nu kännde man klassen bättre.
Nu när jag går i 9:an har jag höjt mina betyg och jag känner att jag har
gått i den här skolan för länge och det känns både skönt och konstigt att
börja gymnasiet. För det är en helt ny skola med nya människor, nya lärare
och jag kommer inte ha alla ämnen som jag har nu. Det kommer att bli
svårare och en sak som jag tycker är läskig är att man inte kan höja sitt
betyg som man gör i högstadiet.

Inskannad version

Hej Skolministern! Polhemskolan, Malmö
Jag heter Malin Hartau och går i klass 9 på Polhemkolan i Malmö. Jag tycker
att det är ett väldigt bra förslag av dig/er att förändra grundskolan. Lika
bra tycker jag det är att du frågar oss som har gått i den i nio år. Nästan
alla har väldigt många vettiga synpunkter. Jag själv har gått på tre
väldigt olika skolor i dessa nio år.
I ettan till trean i en bland-klass (en 1-3:a). I fyran bytte jag och alla
mina kompisar från samma årskurs och klass till en helt nybyggd montessori
skola, men fortfarande kommunal. Där gick vi först i en 3-5:a och sedan i
en 4-5:a.
Efter det, när det var dags att börja sexan delades vi upp i olika klasser
och kom på helt vanliga högstadieskolor i en helt vanlig klass.
Så har min grundskoletid sett ut och efter den tiden har jag ganska mycket
åsikter om vad man kan förbättra, men också vad man bör behålla och jobba
vidare på.
Jag börjar på vad som är och har varit sämst: betygsystemet!
Det är helt galet att det bara finns tre nivåer på godkänt.
Betyget G – godkänt är alldeles för stort och det finns ingen chans för
lärarna att göra det någorlunda rättvist. Jag har aldrig hört någon säga
att det är bra, varken lärare eller elever. Det tycker jag är det första ni
ska ändra på!
Nu när jag har sagt (skrivit) det kan jag berätta om något jag tycker
skolan har lyckats bra med. Det är datorerna och biblioteket.
Visst vill man kanske ha de nyaste och modernaste datorerna, eller många
fler men jag tycker det är bra som vi har det och det blir bara bättre och
bättre.
Biblioteket på vår skola är också bra. Där finns alltid nya böcker som
passar alla. Det finns tidningar i fall man bara vill ha något att bläddra
i en rast och det är oftast en snäll människa som är där och kan hjälpa om
man letar efter något speciellt.

Som jag tror att alla vet är skolmiljön ganska stel och tråkig på
högstadiet. Jag tycker att man nästan varje rast saknar något ställe att
sitta på, tyvärr brukar det bli det smutsiga golvet som blir sittplats, och
får man en sittplats är bänkarna hårda och obekväma. Många hade nog
uppskattat lite fler och skönare bänkar, soffor, fåtöljer eller stolar både
inomhus och utomhus.
Av vad jag minns så behövs nog inte detta lika mycket i låg- och
mellanstadiet. Men det är klart att det behövs där också.
Det finns en annan sak som också skulle göra skolan lite mer ”hemtrevlig”
och det är mindre klasser. Jag upplever att för många av mina klasskamrater
blir osynliga i en klass på ca 30 elever. Lärarna märker dem inte så ofta.
I en klass med några färre elever, fem hade säkert räckt, hade både läraren
lagt märke till dem oftare och de hade kanske själva också vågat synas lite
mer.
Detta behövs snarast i alla årskurser.

Jag har bara sett en liten del av skolan och endast i Malmö, men ändå har
jag sett mycket.
När jag började ettan i 1-3b fick jag två faddrar, en som gick i tvåan och
en som gick i trean. Det var väldigt bra för man kände sig trygg med dem,
de hjälpte mig och de tog faktiskt stort ansvar för mig. Det var också
väldigt bra för mig att känna en av de stora treorna.
När jag sedan började tvåan och fick mitt fadderbarn kände jag ett väldigt
stort ansvar. Jag tror att det är en bra erfarenhet. Att alla
lågstadieklasser sammarbetar behövs!

Det finns mycket att säga men jag berättar bara mina åsikter som kommer upp
i mitt huvud och känns viktigast just nu.

Detta är ännu en av dem:
Vikarier!
Under hela årskurs sju hade vi nio olika vikarier i franska. Vi räknade
dem. Ingen av dem kan ha varit utbildade lärare. Vi lärde oss ingen franska
i hela sjuan!
Hur kan det gå till så?
Det var också i den perioden folk började skolka.
Lägligt? Nej!
Jag är inte så insatt i detta med vikarier man av mina erfarenheter vet jag
att skolan måste bli bättre på det!

Här kommer saker skolan ska ha beröm för: vårt schema, idrottslektioner,
vissa frilufts|dagar, lärarna som är bra i största allmänhet, projekt,
antimobbning. m.m.
Detta har ni lyckats ganska bra med! Tyvärr finns det mycket mer som är
dåligt än bra och det skulle aldrig få plats här.
Jag har skrivit om det jag upplever som sämst och bäst.
Eftersom ni kommer få in så mycket förslag och synpunkter hoppas jag att
2000-talets skola blir perfekt.
Lycka till!
Med vänliga hälsningar
Malin Hartau

Inskannad version

Mina skolår
Nu ska jag berätta om mina nio skolår. Jag började i första klass
tillsammans med min bästa kompis Hanna. Vi kände varandra redan från
förskolan. På morgonen innan jag skulle till skolan, så skulle mamma ta på
mig kläder som var lite finare än vandliga kläder. När mamma och jag hade
gjort vid oss så skulle vi möta up Hanna och hennes mamma på vägen till
skolan. Nu var vi frame vid skolan och jag var jätte närvös för dom gå om
någon klass. Nu skulle jag börja på den stora skolan. Det var värkligen
jätte läskigt. Den klassen jag skulle gå i hade jag redan träffat. Jag var
inte nöjd med klassen. Nu hade jag börjat i sexan och det var då allt det
svåra skulle börja. Jag var ju inte alls bra i skolan så jag fick börja i
spesial|klass igen. I dena spesial klassen var det inte alls kul för där
gick dom stora eleverna. Jag hade aldrig så många kompisar. Nästan hela
klassen var imot mig. Det fans en tjej mamma. På skoltid ville hon att jag
skulle sno böker till henne och att jag skulle skolka, så jag fick sno
skrivböcker och skolka. Så efter ett tag så var jag jätte dålig i skolan.
Hon gick mig värkligen på närvarna. Efter halva sjuan så började en ny tjej
i min klass hon var jätte|snäll så vi blev bästa kompisar. Pernilla blev
jätte arg på mig och sa till mig att jag fick välja mellan min nya kompis
och henne. Då blev jag arg på Pernilla och sa att gled ifrån mig och min
kompis. Det kändes jätte skönt. Men samtidigt då så flyttade min kompis så
i nian, början av nian hade jag inga kompisar så mina betyg blev jätte bra.
Jag gick ifrån elva ig till noll ig. Så nu är det slutet av nian och jag
har fått en jätte|bra kompis som heter Olof. Han hjälper mig med läxorna i
skolan. Så nu är allting jätte bra i skolan som det var i ettan till fyran.

Inskannad version

Mina skolår
Jag mins att dagen inan min Första skoldag var jag nervös och hade svårt
att såva men till sist lyckades jag sömna.
Mamma väkte mig halv sju morgonen där på. Jag hoppade upp ur sängen och
praktiskt taget hoppade i kläderna För nu hade min nervositet från kvällen
inan byts ut mot späning och förväntan.
Medans jag sprang ner för traporna för att äta frukost funderade jag på vad
för slags nya vänner Jag skulle få och om jag skulle få någon trevlig
lärare.
När jag ätit upp min frukost kom mina granar Hampus och Alexandra som var
ett par år äldre än mig för att hämta mig så att vi till sammans kunde gå
till skolbussen.
När skolbussen kom gick vi på den jag och Hampus satte oss längst fram i
bussen. Efter som Hampus var ett par år äldre än mig berätade han för mig
att buss chafören hette Staffan. När vi kommit en bit på vägen började
Staffan prata med mig jag blev förvånad att han allaredan viste vad jag
hette.
Men nu när jag tänker till backa på det inser jag att han måste haft en
lista på var han skulle ploka upp alla nya och vad dom hette.
Busschafören var en trevlig prik han drog olika skämt och vitsar för mej
och Hampus, han var faktiskt riktigt rolig.

När vi åkt ett tag med bussen stanade den och för första gången under hella
färden klev det på någon som jag kände sedan länge Andreas som var i samma
ålder som jag.
Jag kommer faktiskt inte ens i håg hur jag lärde känna honom men jag tror
det var för vi gick vid samma dag mamma i ett par år inan vi började
skolan.
När Andreas klivit på dröjde det inte länge fören nästa person jag kände
klev på Kristoffer eller Stoffe som vi kallade honom han var ett år äldre
än mig och Andreas men en mycket trevlig person. Rästen av resan satt jag
och Andreas och diskuterade och fantiserade om alla nya kompisar vi skulle
få.
Plötsligt var vi frame i skolan min första skoldag hade börjat Jag träfade
många nya kompisar t.ex. Henrik och Ludvig.
P.S. Läraren var lagom snäll. SLUT