Elevens motivation: 3

Inskannad version

Mina skolår

texten är skriven på dator
Aldrig för hade jag varit så nervös, men samtidigt så förväntansfull som
när jag skulle börja i första klass, Maleskolan. Jag kommer ihåg hur jag
gick med mina föräldrar som nog var minst lika nervösa som jag, ned för den
steniga vägen en hyggligt varm augistidag. När far öppnade grinden till
skolan fick jag för första gången se mina allra första skolkamrater. Det
var en livlig stämningen bland alla föräldrar och barnen. De bjöds på
kaffe, bullar och saft och mycket annat som för det mesta dels föräldrarna
gottade i sig. Väl efter mina föräldrar hade hälsat på mina nya fröknar
sprang jag bort till lekplatsen där alla andra förstaklassare lekte. Där
efter gick allt så fort. Innan jag ens visste av det, så gick jag på
mellanstadiet. Visst kände man sig en aning äldre, men fortfarande var man
ett barn. Maleskolan hade jag lämnat bakom mig, med en massa roliga minnen.
Nu var det Hedbergsskolan som gällde med Pog, fotboll och kompisar. På
lektionerna var det aldrig en tyst stund. Alltid fanns det någon som kom på
något nytt ståhej. Men jag fann min fridplats. Från vårat klassrum, från
min bänk, från min stol hade jag nog den finaste utsikten en fjärdeklassare
kan ha, ja, jag kände mig som en kung, med en utsikt över fotbollsplanen
och idrottshallen och alla träden, den branta, gräsiga backen, som var
vackrast när det hade regnat lite lätt på kvällen innan. Då var det ett
rent nöje att gå till skolan, bara för att få sitta på en sådan plats. Men
då kom dagen då läraren hade bestämt sig för att flytta runt alla eleverna,
eleverna som protesterade medan andra jublade. Själv grät jag nästan.

Och då så gick man i sjätte klass i Hedberg. Man var störst utav de minst
och man kunde nästa smaka makten i munnen. Det enda problemet var att man
nästan var som en hyena. Man skrattar tills lejonen kommer.
Högstadieeleverna. På rasterna fick vi lov att springa upp i
högstadieelevernas kafeteria och köpa godis. Jag var beroende utav klubbor,
helst köpte jag de som färgade av sig på tungan. Hur som helst, en rast när
jag precis hade köpt klubbor kom en nia förbi. Han frågade om han kunde få
en utav mina klubbor. Jag frågade vad jag skulle få utav han. Med ett
leende på läpparna svarade han: -skydd. Givetvis så gav jag honom tre
klubbor. Då var man en hyena som hade blivit adopterad utav lejonen, aldrig
vetande när de skulle bli hungriga. Med då kom tiden då mina föräldrar
beslutar sig för att skilja sig. Mor bestämde sig att flytta till Ekudden,
och far till Åsen. På så sätt skulle jag senare möta min nuvarande klass i
Sjöaskolan. Men fortfarande en termin kvar med min gamla klass i Hedberg.
Den terminen var nog den bästa jag upplevt i mitt liv än så länge.
Sent in på terminen så var det inte så mycket läxor och man kunde bara ta
det lugnt.
En sådan stämning kommer jag nog aldrig mer att få vara med om. Det går
heller inte att beskriva. Det är något som inte kan skrivas ner på blad
eller tryckas ner på ett tangentbord. Det finns inget ord som kan beskriva
en sådan stämning.

Då lade jag mig helst ner på den gräsiga kullen, kände mig lite grann som
tjuren Ferdinand, medan det andra alternativet, fotboll, inte tilltalade
mig så mycket just då. Inte heller de andra fotbollsnördarna valde att
sparka boll. Skolavslutningen och det efterlängtade sommarlovet närmade sig
med hast. Nu finns det inget skolarbete kvar, utan nu skulle lådorna
rensas, bänkarna tvättas och flyttas till en annan sal. Självklart var det
vi elever som skulle flytta och göra allt jobb. Skolavslutningen var nu
framme i vårat klassrum. Jag och mina klasskamrater hade samlat ihop pengar
till en stor bukett till våran lärare och hans hjälpassistent.
Hjälpassistenten hade gråten i ögat och halsen när hon tog emot buketten
som jag fick äran att ge. Alla sade adjö och önskade en trevlig sommar.
Sommaren det året var skapligt och jag hade inte tråkigt. Men en vecka
innan jag skulle börja i högstadiet, sjunde klass i Sjöaskolan, fick jag
fjärilar i magen. Jag hade inte tänkt på det innan så hemskt mycket men nu
när det var dags att köpa lite nya kläder för första skoldagen så slog det
mig. En helt ny, okänd skola, en helt ny okänd klass, nya okända lärare.
Då kom dagen då jag och min bror var tvungna att möta en helt ny värld.
Gelépudding var mer fast än vad mina ben var den dagen. Hjärtat bankade
vilt innan jag ens sett skolan. Jag hade tagit skolvägen bakom
idrottshallen och gick upp för trapporna bredvid fönsterna till
uppehållarn. Jag såg alla människor som är precis lika nervösa som mig men
ändå så verkar de så avslappnade, så lugna. Medan jag kollade på allihopa
undrade jag ”vilka utav dessa kommer att vara mina klasskamrater de
närmaste tre åren?”
Under hela min låg och mellanstudie tid hade jag aldrig varit ensam, hade
alltid haft en kompis vid min sida. Aldrig hade jag känt mig så ensam som
jag gjorde nu.

Jag fick veta att jag skulle ner i matsalen tillsammans med alla andra
sjunde klassare.
Där höll rektorn och vicerektorn tal men jag lyssnade inte utan spionerade
fortfarande på alla elever. Jag hade fått veta att jag skulle börja i 7A
och gå till en sal där jag äntligen skulle få träffa mina klasskamrater. Om
jag hade fått välja så hade jag nog valt att gå hem.
Då träffade jag en som frågade: – Ska du börja i 7A?
Nervöst kunde jag bara svara med ett simpelt: – Aa.
Tillsammans gick vi in i salen där vi skulle ta klassfoto. Där fick jag se
alla elever i 7A. Det var en präktig klass med en massa nya ansikten. Jag
talade inte direkt med någon, utan satt där under min nervositet och undrar
hur detta ska gå till. De första veckorna kände jag mig ganska ensam, men
sakta, sakta gled jag in i den nya världen jag har klivit in i.
Innan jag ens hann uppfatta det så hade jag en massa nya kompisar, inte
bara i min klass utan i hela skolan. Jag hann inte heller uppfattat
allvaret i att göra läxorna, eller att komma i tid i högstadiet, vilket
gjorde det ganska så jobbigt i åttan då jag var tvungen att ta igen allt.
Jag tror att en del lärare fick en ganska dålig bild utav mig då jag inte
skötte mig som man borde i sjuan. Men i åttan då man börjar med betygen
började jag tänka på gymnasiet. Om jag skulle komma in eller inte, med de
ganska halvtaskiga betyg jag hade. Under min tid som jag gick i sjunde
klass lekte jag bara, tog ingenting på allvar. Jag tycker att det är ett
under att jag står vart jag står idag så som jag slarvat i sjunde klass. Nu
medan jag sitter och skriver detta tänker jag på hur det kommer bli när jag
börjar gymnasiet. Kommer det att bli samma sak som att börja sjuan igen?
Eller kommer jag hantera det på ett bättre sätt? Jag har inte direkt något
stort präktigt minne från hela högstadiet, åtminstone inga trevliga. Jag
kan nöja mig med att jag har fått en massa nya kompisar.

Inskannad version

Mina skolår.
Nu går jag i min sista termin i grundskolan. I klass 9B på Vemmerbyskolan
har jag snart tillbringat tre år. Min skolgång har påverkat mig mycket och
har gjort mig till den person jag är idag.
När jag var liten skilde sig mina föräldrar. Om jag skulle börja i
Ävraskola eller Pilskolan blev en het diskussion.
Jag började i varje fall i Pil|skolan klass 1D som sjuåring. Klassen jag
hamnade i var nästan helt främmande, jag kände bara igen ett fåtal
ansikten.
Jag var både förväntansfull och nervös inför att börja skolan, men jag
hittade snabbt kompisar och vi fick en snäll lärarinna. Hon lärde mig att
läsa, skriva och räkna. Jag kom alltid i tid och gjorde alltid
hemuppgifterna.
Klassen som jag gick i var stökig och lärarinnan kunde inte hålla ordning
på killarna som sprang runt och busade hela tiden.
Redan då gick jag i samma klass som min kompis Sara. Hon och jag har följts
åt genom skolåren och vi går nu i musik|klassen båda två. Vi har inte varit
kompisar under alla år. I låg- och mellanstadiet minns jag att jag inte
tyckte att hon var så trevlig.
Klassen följdes åt upp till mellanstadiet. Jag tyckte att det var en stor
händelse att få börja i fyran.
Att klass 4D var en stökig klass hade spridits och skolledningen hade
placerat en duktig och sträng lärare på att ta hand om oss. Vad jag minns
så skärpte sig killarna ett tag i varje fall.
Jag var fortfarande en väldigt noggrann elev som aldrig ville göra
någonting fel. Jag kopplade bort omvärlden och kunde koncentrera mig även
när det var tjatigt runt omkring mig.
Det blev populärt att ha en bästis. Klassen delades in i små grupper. Jag
hade ingen direkt bästis, men jag höll mig väl med alla, och hoppade mellan
olika grupper. De tjejer som inte fick vara med i de grupper de ville blev
ledsna och det uppkom mobbning. Det blev en spänd stämning i hela klassen.
På fritiden spelade jag flöjt och handboll. Jag var inte överdrivet
förtjust i musik på den tiden. På musiklektionerna var det nästan ingen som
sjöng. Att uppträda gillade jag inte heller. Att redovisa inför hela
klassen var också jobbigt.
När det var dags för våran klass att splittras och fortsätta upp i
högstadiet, tror jag att alla kände en viss lättnad.
Jag vet inte varför, men jag sökte till musikklassen som skulle startas upp
på Vemmerbyskolan. Någon gång på våren i sexan gjorde vi ett
intagningsprov. Jag och Sara, som gått i samma klass sedan skolstarten, kom
in.
Jag var först skeptisk mot att ha så många musiklektioner i veckan och att
sjunga i kör. Jag hade aldrig gillat att sjunga.
Att börja på högstadiet var ett stort steg. Vi fick byta skola och man fick
ha alla skolsaker i ett skåp med lås på. Jag tyckte att alla på högstadiet
verkade vuxna och duktiga och alla hade väldigt fina kläder.
Men när höstterminen startade gick allt bra. De stora niorna var inte allt
för hemska och klassen jag hamnat i var mycket bra. Efter några månader
kände jag alla klasskompisar väl och det var en bra sammanhållning.
Att vi har musik nästan varje dag i veckan märks inte. Om det är något jag
eller någon annan inte kan, så hjälps alla åt.
Under dessa tre år har jag lärt mig otroligt mycket. Jag har fått bättre
själv|förtroende och har lärt mig att stå på scen och prata inför många
personer utan att nästan inte bli nervös. Jag har till och med börjat gilla
att sjunga i kör, men att sjunga solo avskyr jag fortfarande.
Våran musikklass är inte så omtyckt bland de andra niorna här på skolan.
Jag tror nog att det främst ligger avundsjuka bakom när de kallar oss för
”musiktöntar”.
Jag är lika noga idag med att göra mina läxor och öva inför prov som jag
var när jag började skolan.
Snart ska våran klass splittras och vi ska börja på gymnasiet. Det är synd
att tiden går snabbt när man har roligt. Jag kommer alltid att minnas min
klass på högstadiet.
Var inte rädd för att prova på nya saker, det blir med all säkerhet bra.

Inskannad version

Mina skolår
Jag kommer ihåg när man började första klass. Man var inte alls så blyg som
när man började fyran. Hela första året var det väl mest ordlekar och sånt
för att man skulle lära sig läsa och räkna. Så slutade man i första klass
och man kunde läsa och räkna.
I tvåan fick man läsa dikter och man började med
multiplikations|tabellerna. Och trean va likadan fast svarare.
Sen kom fyran och man skulle börja på andra sidan skolan med de stora och
tuffa barnen tänkte man Jag själv var skitskraj.
Så kom den stora dan
Man gick två och två när man skulle leta upp sitt klassrum. Jag minns alla
femmor och sexor som kollade på oss när vi gick förbi dom. Mellanstadiet
var mycket annorlundare. Man fick ta mer egna intiativ Där började man
bilda olika gäng, men i lågstadiet var alla med alla. Så då blev det olika
grupper. Jag var nöjd med dom jag umgicks med och dom har jag fortfarande
kvar idag.
Mellanstadiet var hårdare, jag kommer ihåg att jag hade svårt i matten i
början men sen gick det som en glans. I mellanstadiet hade man alltid något
att göra. Som tex fotboll, basket och ett spel som vi kallade kungen. Det
var ett spel som man skulle sluta spela ut varandra med en tennis eller
basketboll. Det pågick i en period, sen kom fotbollen, så höll det på så.
Man fick bra motion under mellanstadiet. så gick tiden och man blev en
sexa. Jag kände mig stor och stark.
Det var en härlig känsla. Man kände sig stolt. sexan gick jättefort. Jag
kommer ihåg skolresan vi hade i sexan. Det var till en fotbollsmatch i
Göteborg vi åkte buss dit. Fotbollsmatchen var inte rolig, men bussresan
hem. De flesta satt längst bak. Vi gjorde sanning eller konka, så alla sa
givetvis konka. Det var då för dom flesta första gången dom kysste nån och
därifrån kom killar in i tankarna. Ja så kommer högstadiet efter sexan. Nu
fick man börja i en ny större skola så farligt var det inte förutom för att
komma till
A-laget där man skulle gå så fick man gå igenom hela skolan för att komma
dit. Men det var ingen fara och niorna var faktiskt
trevliga förutom dom som försökte spela tuffa. Det var nu man började kolla
efter killarna i skolan.
Jag kommer ihåg att vi satt poäng på dom. Från skala 1 till 10.
Nu fick man börja med arbeten, stora arbeten som måste vara inlämnade i
tid. Men man kände sig friare i högstadiet, där får man iallafall gå
utanför skolgården. Det fick man inte på låg- och mellanstadiet. Och godis
får man äta på skolan *smile* Man fick även många nya vänner från luna och
vasjön En sak som är dumt, om man röker så om lärarna ser en säger dom att
dom ska ringa hem. Det har absolut inget med att göra. Nu går jag i nian
och det är faktiskt väldigt tufft. Arbeten hela tiden som ska göras och en
massa läxor. Men nu lämnar jag högstadiet och börjar gymnasiet. Det ska bli
väldigt spännande. En helt ny atmosfär. Träffa nya kompisar mm.

Inskannad version

När jag gick på dagis längtade jag till skolan, nu längtar jag tillbaka
till dagis.

Det var med stor nyfikenhet och glädje som jag såg fram emot att få börja
skolan.
Det hela var som ett enda stort äventyr: en ny miljö, nya lärare och många
nya kompisar. Vänner fick jag, vänner för livet.
Vänner som har betytt så otroligt mycket för mig.

Det sägs ju att skolan är bland det viktigaste i livet, att det är den som
skapar ens framtid.
Men den har också hjälpt till att skapa mig, gjort mig till den jag är.
Visst håller jag med om ingen skola, ingen riktig framtid. Men den inverkan
som skolan har haft på mig och på mitt liv är ovärdelig.

Då pratar jag inte om alla otroligt tråkiga och oändliga matte lektioner
utan då talar jag om människorna. Folket jag har haft omkring mig i alla
dessa år, människorna i min omgivning.

Som tex min gympalärare i 2:an som så engagerat pushade mig att börja spela
handboll, utan henne kanske jag inte fått ta del av den glädje handboll
givit mig.
Eller syslöjdsläraren på mellan|stadiet som hatade mig så ofantligt såatt
jag knappt vågar sätta mig vid en symaskin. Om inte våran klassföreståndare
i 5:an hade tvingat med oss på klassresa till en scoutö så kanske jag inte
hade hatat skogsliv så mycket som jag gör.
Visst listan med olika händelser som har påverkat mig kan göras lång.
Men det finns ändå inget som har haft så stor inverkan på mig som mina
vänner och min familj.

Men nu sitter jag här 15 år gammal och med ca fyra månader kvar i
grundskolan. Tänk fyra månader!

Det har känts som en evighet, men ändå som om det vore igår när jag för
första gången klev in i Ovannässkolan.
Det är svårt att förklara.
Skolan var då så otroligt stor och fri, nu känns den mest trång och
uttjadad.

Men just då de första dagarna, veckorna, till och med månaderna på
Ovannässkolan var så underbara och fria.

Nu när jag ser mig omkring så inser jag hur trött jag är på den här skolan
den är så uttjatad, men ändå så trygg.
Här har jag mina vänner, min trygghet.
Snart är den här tryggheten borta för då börjar gymnasiet, stora
gymnasiet.
Precis samma känsla jag hade inför ”stora” Ovannässkolan.

En känsla om att allt kommer att förändras, till det sämre. Ja, varför
sämre?
Det vet jag inte det bara känns så.

Jag är en person som är väldigt långsint, allt är så långt borta.
När jag gick i sjuan var åtta och betygen så långt borta. Sedan i 8:an var
nian, gymnasievalen och dom natio|nellaproven långt borta. Det var ju flera
månader kvar, snacka om optimistiskt.
Det är jag en riktig optimist. Jag ska alltid göra allt i sista sekund, för
allt är ju så långt borta.

Jag är en person som inte gillar för mycket förändringar. Jag vill ha det
tryggt, jag gillar trygghet.
Det är nog därför jag får en klump i halsen av att tänka på att min tid på
Ovannässkolan snart är slut.

Jag vill inte lämna gamla, uttjade, trista men samtidigt trygga
Ovannässkolan. Samtidigt som jag hatar den här skolan så älskar jag den.
Om man bortser från miljön så anser jag att Ovannässkolan är en bra skola,
väldigt bra. Allt tackvare människorna. Lärare men framförallt eleverna,
mina vänner.

Skolan är bra, skolan är trygg. Det tycker jag är viktigast, en skola ska
vara trygg. Barn behöver trygghet, barn behöver skolan.
Skolan skapar deras framtid, men framförallt hjälper den till att skapa
individen.

Så när jag klagar på hur otroligt jobbig skolan är.
Ska jag minnas tillbaka till mina mindre skolår och tänka hur mycket skolan
har givit mig. Alla minnen och alla vänner framförallt vännerna.

Men om jag fick välja så skulle jag fortfarande gå på dagis, gamla trygga
dagis

Inskannad version

Jag kände nog dom flesta den morgonen. vi hade ju gått på samma förskola i
ett helt år men det var ändå pirrigt den morgonen då 17 små pojkar och
flickor kom till Åber skolan hållandes sina föräldrars händer. första dagen
på skolan. vi var bara fem killar i klassen och därmed gjorde tjejerna
ungefär vad dom ville med oss. Under dom fyra första åren han jag nog va
tillsammans med alla tolv tjejerna. Men det var alltid dom som frågade
changs, för det var så det funkade på den tiden. det var också alltid dom
som gjorde slut. Under den tiden hade vi nästan alltid Vikarie eftersom vår
ordinarie fröken ofta var på föreläsningar. Så vi lärde oss inte speciellt
mycke, alla vikarier lärde oss ungefär samma saker.

vi hade en parrarelklass också. På vintern var det alltid fullt krig mellan
A och B (jag gick i A). Vi var helt villda, det gick inte en rast utan att
någon grät och det var oftast en ur min klass eftersom vi bara var 5 och
dom var över tio.

I femman slogs våra två klasser ihop och vi fick två nya fröknar. En av dom
hette Gisela, hon lärde mig väldigt mycke. hon var nog den schihligaste
läraren jag någonsin haft. Hon var helt enkelt en riktig kvinna med riktiga
idéer. så fort vi hade slagit ihop klasserna slutade kriget och vi
allierade oss mot sexorna istället.

Nästa år gick vi i sexan och då slog vi ihop Lanfjordens fotbolls lag med
ranbergens. då lärde jag känna många av dom jag umgås med änn idag. sissta
veckorna i sexan handlade igentligen allt om vem man skulle gå med i sjuan.
Vi var väldigt många killar som ville gå i samma klass och jag antar att
varken lärare eller föräldrar hade hjärta att splittra oss.

Så i sjuan var vi alltså 19 killar och fem tjejer. det var alltså raka
motsattsen mot för i lågstadiet. vi började bra. härlig klass samanhållning
och massor med kompisar. sjuan flöt på bra. Det var nån lärare som anntyde
något om hur surriga vi va men det ursäcktades med att vi bara var sjuor.
alla proven gick bra. över lag var vi nog den bästa sjuan.

Så gick ännu en sommar med fotbolls segrar och sol. Så gick vi i åttan.
inget nytt bara väldigt surrigt nu började folk säga till oss på skarpen.
och i slutet av åttan hade vi ett par föräldra möten för att vi surrade så
mycket. Men betygen låg ändå över G i dom flesta ämnen.

Ytterligare några månader med sol och bad sedan tillbaks i skolan nu i
nionde klass, lite mognare o lite lugnare. vi har fått beröm av lärare för
att vi inte pratar lika mycket, vi har valt gymnasie linje och jag valde
natur. nu sitter jag alltså här på detta godis frossande dricka klunkande
skriv maraton och masserar min ömma handled.

Inskannad version

Mina skol år

När ja burja i skolan i första klas.
Först när vi kom till skolan så fick alla stå uttanför skolingången. Dåm
hade bygt om ingångarna så vi var dom första klasen till å invig.
Sen när vi kom in då så prata alla barn me sina föräldrar inga barn vågade
prata mä varan men sen när alla föräldrar gick så burja alla prat. i Första
klas så var de mäst springa å så majister som hette Sven olof han beräta
bara historier och hopa runt.

Men Tvåan var lite svårare en ettan men tvåan var bätre på monga sett.
Rasterna var bra för att då spela indebandy och vi slog på flickornas rumpa
å så

Tredje årett va licka dan men vi åkte mycke på utt flyckter å så. De va då
man burja gå på disco och ragga små flickor de va trejan.
Ja va offtas hoss en annan lärare hon hete Berit hon va gö snäl ja fick
läshjälp hos henne.

Då kom vi till fyran och de va inte roligt de va de året man burja trutna
på skolan men då hen de en grej på en av min klas kompis han hoppa på
styltor och hopade på is och ramla me huvet före och fick åcka till sjukhus
och vavaa där nåra dar.

Nu e vi i feman der spela vi basket hela tiden på rasterna och king aut.
Och vi burja spela fotbol på rastern de e inget att beräta om feman men vi
hade fredas mys då hade vi peäs men de va vi som anårndna den.
De va olicka personer som gjorde de men när ja gjorde så var ja och Rebin å
Gurra, kevin vi gjorde alltid komedi…

Sexan då flyta vi up till Dyrberg när ja burja där så burja de gör många i
skolan dom kom från holmen kvarnbo och anndra skolor

Sjuan då de einge att skriva om de va gör trå kigt att gå i sjuan de hende
inget förutom att vi kom in i dena skolan.

Åtan då åckte vi till Feringstagår vi såv över mä klasen en natt såv vi.
Och vi badade å vi gjorde acktiviteter mä alla vi hade ett disco på kvälen
men de va inget disco prisis. Men de va roligt

Nian som vi går i nu de har inte hent så mycket men ja hopas att de blir
roligt men de komer inte bli roligt ja vet.
Vi har redan prauat ja prauade på cop forum

i nian så fick ja glas ögom wiiiiii!! egå
men man har lärt sig mycke på dom här åren man har fåt väner och oväner…
Men den roligaste lektionen e idrot

Inskannad version

Mina skolår
Efter att jag själv nu har gått i nästan nio lång år och därmed nästintill
avslutat det kapitel i mitt liv vi kallar grundskolan, tänker jag berätta
vad jag varit med om. När jag tänkt efter och reflekterat över mina år i
skolan kommer jag fram till att de både bjuder på fröjder och besvikelser.
Den händelse som jag på rak arm kommer på och framför allt har starka minen
om är min allra första skoldag.

Jag mins det fortförande som om det var igår. Alla nya intryck och kompisar
som den dagen förde med sig.

Jag stod där på trappen, jag mina två äldre syskon och våran nyfödda
lillebror var också med. Precis som varje år placerade mamma oss framför
huset och förevigade stunden med ett kort. I flera veckor hade jag laddat,
efter att varje år fått stå kvar på trappen var det äntligen min tur att få
följa med. Jag var nyklipp med färg i håret och mamma hade köpt oss var sin
ny dress, så att vi likna tre stycken trillingar ur någon mycket gammal
film. De jag var mest stålt över var ändå min alldeles nya, grönblänkande
ryggsäck. En alldeles egen ryggsäck, jag mins känslan än idag.

Plötsligt kände jag hur en stor klump bildades i magen på mig. Ivrig och
spänd tog jag mina första steg in på den gigantiska skolgården. Jag mins
hur alla stora barn hälsade på varandra och sprang runt vid sandlådan.
Mamma visa mig vägen fram till en stor glunga barn som stod utan|för en
dörr med skylten 1B, vi gick in. Precis innanför dörren stod ytterligare en
glunga barn, jag mins hur hjärtat hoppa i bröstet på mig. ”Är det de här
läskiga barnen jag ska gå med”, tänkte jag för mig själv. Alla stod där
bakom bena vid sina föräldrar, känslan av iver och spänning eka nästan mot
väggarna i det lilla grupprummet.

Slutligen kom hon, en lång äldre tant med rutiga byxor och en pärm under
armen. Medan hon rätta till glasögonen på näsan fylldes salen av
viskningar. ”Det är fröken, det är hon som ska vara eran fröken”, hördes
genom mullret. ”Hej och välkommna, det är jag som är Birgit”, sa plötsligt
den okända tanten. Hon berättade att hon skulle vara våran lärarina för de
tre närmsta åren och därefter allt vad vi skulle göra tillsammans.

Jag mins tydligt hur alla barnen blygsamt presenterade sig, min allra
första namnskylt och vår första rast tillsammans. Särskilt den där
namnskylten väcker klara minen. Stora, fylliga bokstäver sväva över en
himel med blåa flygplan. Det var den finaste och mest speciella namnskylt
jag någonsin sett.

Skolstarten var en härlig tid. Det var då jag för första gången träffa
egna, riktiga kompisar. Det var också för första gången jag hade någonting
bara för mig själv, något eget. I skolan fanns inga jobbiga syskon eller
störande föräldrar, bara jag och mina kompisar. Där upplevde vi både
sorgsna tider men fram för allt härliga dagar med vänskap och gemenskap.

Åren gick och allt eftersom vi växte ändrades skoldagen. Man blev större,
fick mer respekt och lärde sig mer och mer. Till sist kom den dagen då vi
skulle börja i mellanstadiet.

När man kommit så långt att man börja i mellanstadiet då var man stor,
väldigt stor. Ja, vi var nästan störst på skolan. Vi hade nyligen fått en
ny fröken och snart skulle vi även börja att läsa ett främmande språk. Vi
skulle till och med snart lämna den skola vi nu gått till i nästan sex år.
Jag mins än idag hur roligt vi hade det, jag och gänget. Mina kompisar och
jag vi var tajtare än tajts och inget eller ingen kunde stoppa oss. Vi
spela bandy eller latja kula i gropen på rasterna. Vi var helt klart ett
respekterat gäng på skolan. Till hösten i sexan börja vi med vårat helt nya
och outforskade språk. En enkel match tänkte jag, något jag senare fick
bekräftat att de inte var. För första gången under våran sex år långa
skoltid var klassen splittrad. Visst var det ovant, men de var bara ett
smakprov av hur högstadiet skulle bli. Framför allt har jag nu starka
minnen av slutet på den långa vistelsen i mellanstadiet. Det var oro i
luften redan en månad innan avslutningen. ”Skulle klassen splittras”, ”är
högstadiet så hemskt som alla säger”, var tankar som spöka i klassen. Ett
starkt och dessutom ganska hemskt minne jag har kommer från en repetition
inför avslutningen av sexan och mellanstadiet. Under sången ”Den
blomstertid nu kommer”, börja flera av tjejerna i klassen att stor|gråta
och repetitionen var tvungen att avslutas.

Så var den stora dagen äntligen där, för sista gången i mitt inte allt för
långa liv skulle ja nu gå den lilla stigen ner till skolan. Alla var
uppklädda och det var en sorgsen stämning över hela klassen. Vi sjöng, åt
tårta och tog farväl av varandra. Jag blev sjäv utsädd att ge fröken vår
avskeds|present. Inte äns min tuffa kind var torr efter de avskedet.

Mellanstadiet var nu över och även om det låter som en sorgsen tid var det
inte de. För första gången blev man här kär, man börja idrotta och man
lärde känna andra kompisar från andra skolor. Även i fall skolan blev
svårare var det aldrig särskilt jobbigt.

Hur skulle nu högstadiet vara, skulle det vara så hemskt som alla sa eller
var det bara ryckten Från att ha varit störst och mest respekterad blev man
nu minst Till en början gick allt bra, jag träffa nya kompisar, hamna i en
trevlig klass och allt verka bara bra. För första gången fick man nu ta
eget ansvar för sin inlärning samtidigt som svårighetsgraden ökade
avsevärt. Trots detta kändes ändå allt bara bra, för ett par veckor. Efter
någon månad när man börjat tröttna på alla nya saker och smält alla nya
intryck var det inte så himla bra. Skolan visa nu upp sitt rätta ansikte. I
lokalerna hängde tapeterna lösa och väggarna var fulla med hål. Det var
klotter och äckel över allt samtidigt som undervisningen tog knäcken på
en.

När jag nu sitter här och tänker tillbaka på min skol tid förstår man var
det är fel. Vissa saker finner man ytterst märkvärda. Exempelvis borde man
i dagens moderna och it-baserade samhälle ha i skolans högre klasser
fungerande datorer. Dessutom ska väll en skola ha samma krav på lokalerna
som vilken annan arbetsplats som helst. Hål i väggar och tak, är det
verkligen så vi vill ha det. Jag hoppas verkligen att kurvan inte
fortsätter och att det blir bättre på gymnasiet. Mitt råd är att sattsa mer
pengar på skolans högre klasser. De lägre klasserna klarar sig på de de
redan har. Miljöer som dessa gör en skoltrött. Vi hade inte särskilt bra
miljöer i lågstadiet heller, men det gjorde inget. Tro mig lyd mitt råd,
jag har varit med om det själv.

Inskannad version

Mina Skolår
Det regnade nästan varje dag det där året, håret hängde i våta stripor som
piskade mig i ansiktet, gång på gång då jag knuffades åt sidan. Jag
tvingades blotta mina sinnen, ja, oftast mig själv & min förnekade realism,
men även det förstånd som länge kråmat sig i lerpölen & försökt hålla sig
vid ytan. Jag hängdes upp. Jag hängdes ut. Jag beordrades att stå trots att
jag föll. Dem sa åt mig att dölja såren & förneka tortyren. Jag skulle
skyla ärren bakom den frätande & bittra smaken av giftet jag dagligen
livnärdes på. Ibland spikades jag fast i en planka & hängdes naken upp så
att alla kunde se. Se & försöka förstå vad som var fel, för någonting var
det, eller hur? Jag frågade min lärare den frågan, hennes svar var
uppenbart, hon var bödeln själv. Hon såg till att hålla smärtan vid liv,
under det som för ett barn liknade en brutal avrättning. Fick verkligen
vuxna göra så? Jag lärde mig att sträcka mig efter dagens slut & förneka
smärtans tydliga existens Dagligen lekte min fantasi & förvillade mig allt
mer. Jag upplevde mig själv som en del av den verklighet som var menad att
vara sådär starkt tryckt mot min hud & smärta så Jag fanns till för att
befinna mig där, just då. Jag existerade & existerar än, för att vittna om
sarkasmens plågsama tortyr. Det var såhär jag upplevde det, det kan ingen
någonsin ta ifrån mig. Det här är min tokning av en historia som berättats
utifrån många olika versioner. Det här var jag, i mig själv, då.

Jag gick i feman. Jag var elva år. Vi fick en ny lärare. En annan klass på
skolan hade tidigare haft henne som vikarie, vilket hade resulterat i att
hela skolan hade fått reda på vilken mardröm det var. Hennes hårda finska
brytning gjorde hennes gälla stämma rå & vass som ett knivblad.

Hennes trick var väl dolda, men den rena förnedringen hennes dagliga
sarkastiska komentarer & agerande bidrog till är mer än nog för att känna
stark empati, vilja & engagemang för att de barn som idag utsätts för
liknande psykiska övergrepp, skall kunna befrias från sin svåra situation.

Varje dag gick jag till skolan med en ängslan som frågade mina avtrubbade
sinnen: ”Hur långt skall du låta det gå idag?” Anledningen till att jag
blev den finska lärarinnans lilla ”hackkyckling” är förståss för att jag
stod upp då de andra vek undan för att skydda sitt eget skinn. I mitt huvud
ifrågasatte jag hennes beteende & kom efter mycket överläggande & inre
konflikter fram till att det enda som var rätt att göra nu, var att agera.
Man kan inte bara sitta tyst & betrakta en situation som är på väg att
fullständigt klösa ögonen ur skallen på en. Jag gick till motattack.

Nu i efterhand ångrar jag inte att jag gjorde det, men under veckor &
månader av tortyr frågade jag ibland mig själv varför. En god sak min
styrka ledde till, var att mina kamrater, en efter en vågade stå emot mer &
mer, vilket ledde till att också många föräldrar fick upp ögonen för vad
som höll på att hända i skolan.

Nu hade dem inte bara sina barns blåslagna kroppar att vittna om. Utan även
barnens ord & berättelser om de upplevelser dem genomgått.

Ett tag var vi alla tysta av skräcken, nu hade det gått för långt… In i
det sista försökte ”hon” förneka in skyldighet till den mångsidiga miss
handeln hon utsatt oss för. Hon försökte även använda mig som sköld för att
stöta bort anklagelserna genom att utpeka mig som lögnaren, vars hot skrämt
klasskamraterna & fått dem att agera som dem gjorde.

Bara dagarna innan hon slutade gav hon sig på ett ordentligt försök att
förnedra mig inför den nya läraren, genom att snabbt överrösta mig & ta
över min presentation & med ”mild” stämma presentera mig som klassens lilla
fina prinsessa, som alltid trodde hon kunde allt & visste bäst, vilket hon
naturligtvis inte gjorde…”

Tortyren var inte riktigt påtaglig alla ganger. Hon var en mästare på att
med dolda trick träffa rätt & sänka.

Jag kommer alltid bära med mig det tunga minnena av mitt Skolår fem, då jag
upplevde & utsattes för förnedring & sarkasm, av min egen lärare. Jag
trodde att lärare skulle finnas som förebilder… Jag kommer alltid att
undra & spekulera i varför ”hon” dunkade Erik upprepade ggr medvetslös in i
klädskåpen, varför hon tvingade Caroline att ligga fasthållen, gråtande på
golvet inför klassen under lunchen, varför hon påpekade våra utseenden &
tog strypgrepp på Vendela. Varför hon sa att Rasmus var tjock & berättade
för klassen vad han vägde, varför hon hånsamt sa till oss att vi alla kunde
sluta som mördare. Ja, jag undrar & kommer fortsätta att undra varför hon
ibland rusade ut från lektionerna & inte kom tillbaks för ens dagen därpå.
Jag kommer alltid att undra vad det var som format henne & förtryckt henne.
Jag frågar ibland mig själv, det jag borde frågat henne, varför, varför
blev det sådär?

Jag tror att det är vanligt att som barn uppleva situationer som de jag
genomgick som delar i ett spel. Man kan bestraffas utan anledning, genom
att hamna på fel ruta. Ibland tvingas man stå över ett kast & ibland
utsätts man för prövningar. Det ingår i spelet. Det står i reglerna, förr
eller senare når man mål, Ibland är vägen dit svår. Jag antar att mitt
logiska tänkande räddade mig ur många svåra situationer som jag annars
skulle hamnat i. jag är glad att jag lyckades, iaf utåt sett behålla mitt
lugn, då paniken steg i takt med att klassrummet vattenfylldes.

Inskannad version

Min syn på skolan
Hej! , Till en minister?
Min syn på skolan är mest possetiv. Eleverna är snälla och hjälper varandra
och det förekommer inte mycket mobbing. Men det beror nog mycket på dom så
kallade ”friends”. Dom går omkring som vakter på rasterna och det får en
att känna sig trygg.
Skolmaten måste jag dock klaga på. Mackaronerna badar i smör och
potatisarna är hårda som sten. Man blir ju inte precis mätt av den maten.

Det är kul när vi har turneringar i skolan. Vi har ju en så stor gympasal
så många kan komma och titta.
Vi har just avslutat något som vi kallar ”kärleksveckan”. Då har vi ägnat
en vecka åt att prata om kärlek och sex, och i slutet fick vi lära oss
salsa. Det var jätte kul och det tycker jag att vi ska fortsätta med till
nästa år.

Mitt förslag till hur 2000-talets skola ska se ut är:
Bättre mat och böker, (omslagen på dom vi har nu är sönder kladdade) längre
raster, mindre läxor. Jag vet att alla kommer att säga ”mindre läxor”. Men
vi har ett överflöd. Sedan hoppas jag också på längre idrotts lektioner.
(Man blir bättre i skolan av att idrotta). Och jag som också idrottar på
fritiden vet att det är kul.

Annars tycker jag att skolan är bra. Inga större brister som du kan se. ,
Avsluta?

Inskannad version

Mina skolår!

När jag gick på lågstadiet så var det ibland skoj och ibland tråkigt. Jag
brukade inte spela fotboll på rasterna men en gång så gjorde jag det och då
var jag målvakt. När jag skulle skjuta ut bollen till spelarna så sköt jag
över stängslet som var bakom mig.
En annan gång när jag spelade fotboll (då var jag ingen målvakt) då böjde
jag mig ner och tog upp den, jag vet inte varför.
Jag gick på Lindboskolan i Lindbo och jag hade två olika lärare, Stefan
Rinander och Hillevi Rinander. I mellanstadiet gick jag på Hede skola som
ser ut som ett fängelse, och det tycker dom flesta som går där också. Där
hade jag också två oika lärare, Klara Raminov (jag vet inte hur det stavas)
och Pernilla Karlsson som har gift sig och heter Persson nu.
På en rast var jag och min kompis ute och blåste i händerna med ett grästrå
det går inte att utröna om eleven skrivit ”emellan” eller ”imellan” så
att det tjuter på något sätt (vet inte hur jag skall förklara). När vi hade
gjort det en stund så såg vi några tjejer komma ut från skolan det var ca 5
st.
Vi såg dom komma upp för kullen vi satt på, och dom ställde sig bakom oss.
Så vi sprang ner och vi var yra i huvudet bara för att vi hade blåst så
mycket, och det var äckligt.

Här i högstadiet går jag i Klangehögskolan och har två lärare Jan Svenson
och Else-maj Vilhelmson. Det var konstigt att börja här.
Det kändes så dystert i början.

Att gå i högstadiet är inte som att gå i låg och mellanstadiet. Man är inte
i ett och samma klassrum, och det var lite förvirande att gå så mycket
mellan alla klassrum|men. Jag läset fel på en skylt som det står
labietoriegatan och jag och många fler tyckte att det stod labyrintgatan.
Det var nästan som en labyrint i början.

Man har fler ämnen i högstadiet, som tex. hemkunskap.
Det är extra svårt i ämnena nu. och så har man olika lärare i de olika
ämnena.
Lektionerna är långa och jobbiga och tråkiga ibland. De lektionena jag
gillar mest är gympa och geografi. Dom som är roliga ibland är historia och
bild.
Det finns inga special bussar som i låg- och mellanstadiet som går till
skolan.

Där jag har lärt mig mest är i mellan och högstadiet.
I mellanstadiet lärde jag mig att räkna bättre.
I högstadiet började jag att använda klocka, så jag har lärt mig den nu.

När man skall lämna grundskolan så känns det lite tråkigt, Bara för att man
har så många kompisar.
När man börjar på gymnasiet så kommer det att kännas pirrigt och konstigt,
fast man får nya vänner.
Din svenska har förbättrats rejält och det du skriver är i stort sett
felfritt. Bra styckeindelning dessutom! Fina personliga
upplevelsebeskrivningar Inledningen Beskriv lite ”större” vad du skall ta
upp i din krönika Många enstaka händelser – Mer ”större” reflektioner
stilnivå ordförråd o formuleringar på G nivå