Att byta skola
Aldrig hade jag stått så länge framför spegeln som den där morgonen. Aldrig
hade jag betraktat mig själv på det sättet. Aldrig hade jag tänkt så mycket
på vad andra skulle tycka om mig. Jag som alltid varit så självsäker, så
stark och så oberörd av vad andra tyckte. Jag hade inte brytt mig särskilt
mycket om folks kommentarer, om vad andra tyckte och tänkte om mig. Men den
där morgonen, den var annorlunda.
Det var första morgonen i en lång rad av morgnar då jag skulle stiga
upp, klä på mig, äta frukost, borsta tänderna och göra allt det där man gör
på morgnar för att sedan gå till skolan. Gå till min nya skola, i min nya
stad, i mitt nya liv. För det var så det kändes. Detta var början på något
nytt. Och jag var nervös.
Jag hade precis flyttat hit till Stockholm från Västerås där jag bodde
förut. Som det så ofta är, var det mina föräldrar som bestämt detta. Det
var sommar när vi flyttade, den trettonde sommaren i mitt liv, en varm
sommar, en underbarare sommar än på länge. Jag hade mest varit på landet
den sommaren, med min storasyster och Ingela, min bästa vän. Ingela bodde i
Västerås och det skulle hon fortsätta och göra, även fast jag flyttade. Är
inte det konstigt, när jag skulle flytta så trodde jag att allt som var
mitt liv i Västerås, skulle flytta med mig. Mamma, pappa, min storasyster
Emma och min hund Chocho skulle såklart med, men inte Ingela, inte dansen,
inte mina vänner och inte vårt hus. Inget av det som jag var van vid, det
som var min vardag skulle flytta med. Men detta tror jag att jag inte
riktigt förstod förr ens jag väl skulle flytta. Den sommaren var vi som
sagt mycket på landet och det var varmt och solen vilade aldrig. Men det
gjorde vi. Jag, Emma, Ingela och ibland Emmas kompis låg för det mesta på
bryggan och bara njöt. Och jag ville tro att det skulle vara så här för
alltid. Jag med mina bästa vänner på en solvarm brygga bredvid det
kluckande havet, det var så det alltid skulle vara. Men visst hade jag fel.
I slutet av augusti var vi tvungna att flytta. Jag hade skjutit det
framför mig så länge, inte velat tänka på det alls. Men det blev till slut
dags. Jag hade försökt att inte tänka på det så till slut hade jag blivit
övertygad om att det aldrig skulle ske. Mamma och pappa hade berättat det
för oss redan i juni innan skolan slutade, så jag hade fått säga hejdå till
mina klasskompisar, men det var inte förr ens det väl skulle ske som jag
riktigt förstod. Visst hade jag inte velat flytta förut, men sen blev det
på riktigt. Det vare nog först då som jag förstod att det verkligen gällde
mig. Jag var så ledsen som jag kanske aldrig varit och mitt adjö till
Ingela gjorde ont i hela min kropp. Hela min kropp sa nej när jag satte mig
i bilen för att åka till Stockholm. Hela jag sa nej när jag packade ner
alla mina ägodelar i en brun flyttkartong. Hela jag skrek när jag lovade
Ingela att skriva varenda dag. Jag ville inte flytta.
Men vad skulle jag ha gjort då? Vägrat? Nej, jag hade inte särskilt
mycket till val utan det var bara att följa med. Så sen stod jag alltså
där, framför badrumsspegeln och betraktade mig själv. Hela mitt liv hade
jag varit ganska så självsäker med ett någorlunda bra självförtroende, men
inte den dagen. Det var så mycket frågor som irrade omkring i mitt huvud så
jag blev alldeles yr. Varför skulle jag var så nervös?! Jag blev arg på mig
själv, hoppade över frukosten och gick mot skolan. Jag som klarade allt
annat, det här skulle jag också klara.
Skolan såg ut som de flesta skolor. Oranget tegel, asfalterad skolgård
med några basketkorgar och en stor rund klocka som gick fel, över den stora
ingången. Det är bara namnet på skolan och på de som går där som ändras,
inget annat, tänkte jag när jag öppnade den tunga dörren. Jag visste vart
jag skulle, det hade jag fått veta av klassföreståndaren innan, men just nu
förstod jag ingenting. C204, det sa mig inte särskilt mycket i det
ögonblicket. Efter att ha frågat någon lärare kom jag tillslut rätt. Jag
tittade på min egen klocka och märkte att jag var sen. Är inte det typiskt,
jag som annars höll tider ganska bra var nu denna gång försenad. Jag drog
ett djupt andetag, blundade i två sekunder och knackade sedan på dörren.
Någon sekund senare öppnades den av en kvinna i min mammas ålder med
sommarklänning och ett brett leende på läpparna.
– Vanja Vedin? sa hon och jag nickade. Hon öppnade dörren på vid gavel och
jag klev in. Mitt hjärta dunkade snabbare än någonsin och jag bara önskade
att jag var någon annan stans. Var som helst ville jag vara, bara inte där.
Jag hann be en snabb bön till Gud innan jag klev in i klassrummet. Den var
väl något i stil med ”Gode Gud om du finns, hjälp mig nu!”. Jag som annars
aldrig bad till Gud, men detta var ju en krissituation, vad skulle jag
göra?
Där inne satt 28 par ögon som alla riktades mot mig. Jag kommer ihåg att
jag tänkte, att det är nog såhär som djuren på zoo känner sig. Uttittad,
det var nog bästa ordet. Deras blickar naglade sig fast i mig och de
betraktade mig från topp till tå. De sköt pilar på mig av granskande
blickar, så kändes det. Och jag granskade dem med. Det var en skara
ungdomar, alla i min ålder. De flesta verkade ganska spända. Det kunde ha
varit vilken klass som helst nästan. Där fanns de söta, snälla flickorna
längst fram i klassrummet. Där fanns de högljudda grabbarna som tyckte de
var skolans coolaste. Där fanns tjejerna som alla trånade efter han i nian,
som de suckandes hoppades att någon gång få fånga en blick ifrån. Där fanns
de stereotyper som finns i alla klasser, trodde jag. Jag trodde jag visste
allt om dem, bara genom att titta på dem ett ögonblick. Jag jämförde dem
med de i min gamla klass. Pelle och Robban som alltid behövde ha någon nära
för att kunna slå på, nu satt de fortfarande längst bak men med nytt
utseende och nya namn. Erika och Frida som alla lärare älskade och önskade
att alla som var som Pelle kunde ta lärdom av. De fanns nu här i Stockholm,
men med nya kroppar, tänkte jag. Och visst måste de ha granskat mig också.
Vad trodde de då om mig? Det visste jag inte, men jag kunde ana.
Jag trodde jag redan visste allt om dem, då den dagen då jag klev in i
klassrummet, klev in i deras liv. Men det vet jag nu, två och ett halvt år
senare, att jag inte alls visste, inte på långa vägar. Det är så lätt att
döma människor på förhand, de dömde mig på förhand också, det vet jag. Det
är så lätt att tro att man redan vet allt om en person efter att ha sett
den för första gången. Jag gjorde det, de gjorde det, men detta har bevisat
för mig att första intrycket inte alltid stämmer. Fördomar kallar nog många
det, och det har vi troligen alla, mer eller mindre. Men för att få veta
vem en person är räcker det inte att titta på den. Det har jag lärt mig nu,
efter att ha bytt skola.