MVG – Sida 6 – Skrivbanken

Att byta skola
Ännu en gång skulle Sofia byta skola. Hon och hennes pappa hade rest runt i
hela världen. Han arbe|tade för en läkarmission och jobba|de överallt där
han behövdes.
Sofia skulle börja sista året i grundskolan och nu skulle hon byta skola
igen, men för sista gången. Efter grundskolan skulle hon börja på
internat.
Att resa runt och hela tiden byta skola och aldrig kunna rota sig
någonstans var väldigt påfrest|ande och hon kände att hon inte klarade det
längre.
När hon var liten hade hennes mamma lämnat henne och hennes pappa. Han var
den enda hon hade i sitt liv och därför ha|de hon flyttat med honom
värld|en över. Men han tycktes i bry sig. Han brann för sitt jobb, att
hjälpa andra människor, men sin egen dotter brydde han sig inte om. Hon
hade sökt kärlek och bekräftelse från honom, men han hade inte gett henne
det.
Hon hade sökt det hos alla klass|kamrater hon haft under åren, men de hade
inte sett henne för den hon var. Antingen hade de inte brytt sig eller så
hade de försökt forma henne till en individ som passade dem.
Sofia var egentligen en positiv och öppen tjej, men livet hade format henne
till att bli en sluten person. I alla nya skolor hon börjat i hade hon mött
fientlighet. Ingen hade sett vem hon var. Hon hade byggt upp en mur omkring
sig och lät ingen komma innanför den. Hon berättade aldrig för någon vad
hon tyckte och tänkte utan behöll allt inom sig. Hon hade satt upp ett mål
för sitt liv och gjorde allt för att nå det.
Att börja i en ny skola skulle säk|ert inte förändra någonting. Hon hade
börjat vänja sig vid att vara ensam, att hon var an|norlunda, kanske dög
hon inte som den hon var. Ibland önskade hon att hon hade någon att prata
med, någon att anför|tro sig till och som förstod hen|ne, men hon vågade
inte. Hon trodde att hon inte dög.
Första dagen i den nya skolan gick hon med långa steg genom korri|doren och
tittade rakt fram. Hon såg de nyfikna blickarna men besvarade dem inte. Hon
såg inte vänligheten i deras blickar, bara fientlighet.
De försökte prata med henne, bli hennes vän och en dag brast muren. Hon
orkade inte längre hålla allt inom sig, det barra väl|de fram. Hon
berättade om alla år av ensamhet, om sveket från hennes föräldrar. De
lyssnade på henne och förstod. Hon hade trott att de bara skulle skratta åt
henne och håna henne. Men de förstod. De såg och accepter|ade henne för den
hon var.
För första gången i sitt liv mötte Sofia människor som tyckte om henne för
den hon var. I skolan fann hon den trygghet och vän|lighet hon alltid
sökt.
Hon bytte tankar och funderingar med sina nya vänner och de lyssnade på
henne. De accepterade att hon ville läsa, de försökte inte göra om henne.
Sofias stora intresse var matema|tik. Hon fann en slags trygghet i att
betrakta logiken som finns i matten, antingen vi förstår den eller ej. Den
finns där för evigt, oföränderlig. Sofia var en begåv|ing och hennes vänner
uppmun|trade och stöttade henne. Det fanns ingen avundsjuka i deras
uppmuntran, bara ren glädje för hennes skull.
Sofia hade trott innan hon började i den nya skolan att det inte skulle
förändra någon|ting. Hon var säker på att hon skulle möta samma förakt och
fientlighet som tidigare, att hon skulle förbli ensam. Det fanns inget ljus
i hennes tunnel, allt var bara mörkt. Det kändes som om hon stod i ett
fullsatts rum och skrek, men ingen hörde henne. Som om hon föll över
kanten, men ingen räddade henne. Men så hade det inte blivit. Hennes liv
hade tagit en ny, positiv vändning när hon börjat i den nya skolan.
Hon hade fått vänner som upp|skattade henne, och som stöttade henne i
medgång och motgång. De hade fyllt upp det tomrum som fanns i hennes
trasiga själ.
Men djupt, djupt inne fanns det fortfarande ett tomrum. En und|ran om
varför hennes föräldrar övergivit henne. Vännerna betydde mycket för henne
men hon visste att det lilla tomrummet som fanns djupt i henne bara kunde
uppfyllas av hennes föräldrar.
En dag fick Sofia ett besked som kastade omkull hennes nya liv.
Hennes pappa behövdes i en annan del av världen där ett krig härj|ade för
fullt. Som vanligt tog han för givet att Sofia skulle följa med. Han såg
inte att hon skapat sig ett nytt liv här, och han insåg inte att hon varje
sekund skulle befinna sig i fara om hon följde med.
Men hon behövde inte följa med honom. En av hennes nya vänners familj
erbjöd henne att bo hos dem och Sofia tackade tveklöst ja.
När hon berättade för sin pappa att hon inte tänkte följa med såg hon något
sorgset i hans blick.
Några dagar senare tog hon adjö av honom. Hon vis|ste att det kunde vara
sista gången hon såg honom, men hon visste också att han trots allt älskade
henne.
Några veckor senare satt hon på sin säng i sitt nya rum och funderade på de
föränd|ringar som skett i hennes liv det senaste året.
Sofia hade från att varit en trasig och ensam själ i behov av kärlek,
blivit en trygg och harmonisk människa.

Du använder dig av väl beprövade språkliga grepp och poetiska
formuleringar. Resultatet bli en lyckad, intressant och läsvärd novell.
Kvaliteten sjunker något mot slutet. Vändningen kunde ha beskrivits
utförligare och knutits an tydligare till novellens första del.

2. Att byta skola/klass.
Ljuset sipprar in genom parsiennerna och dansar ner för hennes samets
lena hud. Hennes hår ger en svag doft av rosor och hennes ögon är fridfullt
slutna. Jag vet att hon är vaken, man ser att hennes ansikte ler. Jag har
inte berättat för Jennifer än att jag ska flytta ifrån Göteborg och bo med
mamma och hennes nya kille i Stockholm. Långsamt öppnar hon ögonen och ser
upp på mig, hennes leende är bländande och hon viskar:
”Jag älskar dig.”
Jag sluter ögonen och sväljer nu berättar jag det…
Ner för hennes kinder rinner tårarna och jag känner knivarna hugga i mitt
bröst.
Vi satt där nakna med de vita lakanen om oss och jag höll om hennes
skakande kropp länge.
Vi skulle åka samma dag och det var sista skoldagen här för mig.
Hon drog handen genom mitt långa svarta hår innan hon försvann bland vimlet
i skolans korridorer. Jag anade att det var sista gången jag såg henne. Vid
skolbänken satt jag bara och drömde mig bort med klumpen i halsen. Långsamt
tog jag upp min fick kniv och började rista in ”PULVER” i bänken. Det skrev
jag på ställen jag aldrig ville glömma.
Dagen tog slut och jag lämnade alla mina nära och kära. Jag skulle få
fortsätta första terminen på gymnasiet uppe i Stockholm. Bilen körde
utifrån parkeringen och snart var vi i Stockholm. Morgonen smög sig på och
solen lyste in igenom fönstret, men ingen Jennifer.
Mammas nya kille Roy körde mig till min nya skola.
De stora glasdörrarna gled upp framför mig. Ett klassrum steg jag in i och
det blev så tyst att man kunde höra en knappnål falla till golvet.
Där stod jag med mörka trasiga jeans, gymparedojor, nit skärp och nit
armband.
Där satt dem med ljusa skjortor, diesel byxor och bakåt slickande
frisyrer.
De sänkte blicken och låtsades inte se mig.
Läraren presenterade mig. Jag hörde mitt namn mumlas i klassen. ”Jakob…
Jakob… Jakob.”
Tjejernas blickar betraktade mig nyfiket, men av killarna fick jag bara
hatiska blickar.
ny sida
Lektionen fortsatte och det blev rast.
Jag stod och snackade med ett gäng tjejer när en stor kille kom fram och
slog mig med knytnäven över ansiktet.
”Du hör inte hemma här!” Skrek han. Jag blev rasande och efter en stund
hade jag låst fast honom mot golvet.
Dagarna var långa och det blev en vana för mig att försvara mig. Varenda
dag ringde jag ner till Jennifer och det hände att hon grät. Det kändes som
om jag var fast i en ond cirkel.
Allt jag ville var att få se henne igen, jag hade ångest och allt jag ville
ha var henne.
tre oläsliga rader
Men planerna ändrades hastigt en dag, mamma och Roy gjorde slut och vi hade
ingenstans att bo. Vi skulle flytta till Umeå, men det skulle dröja en
vecka ungefär.
De få kompisar jag hade fått skulle jag nu få säga hej då till. Egentligen
kände jag inte för det, dem var ändå bara några falska opålitliga personer
som hade svikit mig, gång på gång.
Jag var ute och gick på morgonen precis innan vi skulle åka.
Jag lutade mig mot ett träd och tände en John Silver cigarett. Slöt
långsamt ögonen och bara lyssnade på fåglarnas kvitter. Tystnaden bröts av
att jag hörde ett hårt slag och trädet skakade till en aning.
Där stod fyra enorma killar med basebolls trän. Innan jag hann reagera
kände jag slagen svida in mot kroppen och jag fick svårt att andas. De
hejdade sig och sprang helt plötsligt iväg och jag stapplade mig tillbaka
hem. Satte mig i bilen och lät den föra mig hela vägen till Umeå. När jag
kom fram ringde jag till Jennifer, hon grät när jag ringde. Hon berättade
att hon skulle åka till Spanien hela sommaren och att vi aldrig mer skulle
kunna ses. Det var en hemsk tystnad i telefonen… Jag hörde hennes
spruckna röst viska:
”Du kommer alltid finnas i mitt hjärta… men det är bäst att vi säger
adjö…”
Jag lät telefonen sjunka… la mig på sängen och såg allt svartna. Den
natten sov jag inte mycket. Det var som ett villovarv av frustration. Mitt
liv var bara ett av tusentals… Nu när allt var borta kände jag hur jag
långsamt tynade bort, det var som enh djup sömn i en tystnande dimma.
Sommarens ljus var grått när det lös in igenom mitt fönster, jag låg och
lyssnade efter regnet. Det var så längesen nu att jag hade glömt bort hur
det kändes att komma hem. Jag kände en ocean av förtvivlan strömma igenom
mig. Jag reste mig upp och drog för gardiner, nu slapp jag se världen.
På min säng låg jag hela sommaren och bara väntade på nästa skoldag.
Musiken som strömmade ur mina högtalare och röken som pyrde från mina John
Silver ciggaretter. Så kom den regniga morgonen jag hade väntat på. Jag
steg ut i regnet och med tunga steg gick jag mot skolan.
Tomheten skar i mig när jag gick igenom korridorerna. In i en ny klass. Jag
undrade ifall jag kanske skulle passa in här istället, jag tänkte på den
underbara solen i Göteborg. Människor skrattade och var glada över att
träffa varandra. Men jag hade ingen att vara glad över att träffa. Tanken
slog mig att jag kanske inte visste hur man pratade längre.
Jag blev förvånad när människor gick förbi och log mot mig, när jag satt
där på en bänk. Det verkade annorlunda här faktiskt. Vissa presenterade
sig, men andra gick förbi och lät mig förbli osynlig.
Jag satt där i mina tankar och märkte knappt att det kom fram en tjej till
mig. Hon presenterade sig glatt. Sarah hette hon och var tydligen från
USA.
Det kändes som en mörk värme la sig över mig när jag lyssnade på hennes
röst. Hon hade tydligen sett mig förut och det kom fram att vi var grannar.
Hon verkade ha en själ.
Senare på dagen gick vi på ett cafè som låg i närheten av skolan.
Chokladkoppen hette det visst. Fler människor från skolan kom och slog sig
ner vid oss.
Jag fick en mystisk känsla av obehag, de verkade så annorlunda. Men det var
inget fel på dem. Dagarna gick och jag famlade fortfarande i mörkret. Men
vid min sida hade jag Sarah och de andra.
Skolan var verkligen kass, som ett dött hav av människor. Här gick
verkligen inte att trivas och mina tankar var fastetsade vid Jennifer. Jag
låg på min säng när Sarah kom in i rummet. Hon såg nerstämd ut när hon såg
på mig. Jag vet inte var det var med mig, men det kändes som ett djup av
mörker inom mig. Rummet var dimmigt av all cigarett
rök och ur mina högtalare hörde man Jocke Berg i kent sjunga låten 747.
Stillsamt slog hon sig ner bredvid mig. Viskade försiktigt:
”Jag ska hjälpa dig, Viktor”
Hon knöt en trasa runt min arm och förde långsamt in sprutan i min arm. Jag
var helt lugn när jag kände ruset av heroin strömma igenom min kropp. Hon
la sig bredvid mig och smekte försiktigt min kalla kropp. Vi fullbordade
det hela vägen ut och det kändes som om jag var död.
Tiden gick och då och då fick jag den så kallade hjälpen. Skolan såg jag
som ett moln, alla människor var likadana där och alla stod de på rad
framför mig.
Min mamma hade tömt huset. Allt var ihop packat och hon tryckte ner mig i
framsätet, utan att säga ett ord. Jag hörde motorn gå igång och vägen flög
framför mig.
Det kändes som år och en morgon vaknade jag upp i en säng. Det första jag
gjorde var att ta min sista sil. Ruset var som en viskning av det okända.
och mitt huvud var tomt. Mamma körde mig någonstans, en skola och
försiktigt förde hon mig in i ett klassrum. Det var bullrigt och hög ljud
nivå.
Jag satt och stirrade ner i bänken i timmar.
Det var säkert fem bänkar i mina ögon.
Det började avta och långsamt började jag tyda någon inristat i bänken. Jag
spärrade upp ögonen och stirrade blint ner på ordet. Det stod ”PULVER”! Jag
gick fort ut ur klassrummet och ut i korridoren där det vimlade av
människor. Tusentals ögon snurrade runt. Ur folkmängden fick jag syn på de
fridfullt tindrande ögonen. Det bländande leendet och ord viskades inuti
mitt huvud:
”Jag älskar dig.”
Jag insåg vart jag var och vem jag igen hade funnit.
Solen lyste starkt rakt in i mina ögon, jag var hemma.

Mina skolår

Jag kommer ihåg hur jag kände innan jag började skolan som om det var igår.
Det var blandade tankar som rörde sig i mitt huvud, massor av tankar. Det
skulle bli kul, visst. Att börja skolan, precis som min storasyster, som
jag alltid sett upp till och velat bli som. Men tänk om jag inte skulle få
några kompisar? Tänk om läraren är dum? Eller ännu värre, jag kanske är för
osmart för att gå i skolan? Tänk att alltid vara sämst på allt man gör. Som
sagt, jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Men en sak var jag
säker på, det skulle bli väldigt spännande.

Första skoldagen kom. På natten hade jag inte fått mycket sömn, men ändå
var det inga problem att komma upp ur sängen på morgonen. Jag var spänd
inför mötet med min klass, min första riktiga klass. Men det släppte ganska
fort när jag kommit till klassrummet med min mamma. Jag kommer ihåg hur
lättad jag blev när jag märkte att läraren verkade snäll, för min syster
pratade ofta om hur dumma lärare hon hade och det hade gjort mig nervös. Vi
var bara i skolan en kort stund, och på väg hem längtade jag redan efter
nästa dag.

Jag älskade de första skoldagarna. Mina klasskompisar var snälla och vi
hade hur kul som helst på rasterna. Redan den första dagen blev jag kompis
med Sabina, som än idag är en av mina bästa kompisar.

Lågstadiet har jag nästan bara roliga minnen från. Varje dag fick jag
skjuts till skolan, sprang fort in för att få träffa mina kompisar och hade
kul hela dagen. Problemen var små, de fanns nästan inte. Det var bara att
leka och ha kul, vi hade aldrig några bråk i vår klass. Jag var glad över
att jag var bra i skolan. Jag fick aldrig sämst resultat på läxförhör som
jag hade oroat mig för innan skolan. Ofta var jag och Sabina hemma hos
varandra och gjorde våra läxor. På den tiden tyckte jag tillochmed att det
var kul!

Efter nästan tre år i min första klass pratade min familj om att flytta.
Först ville jag inte, jag trivdes bra där jag bodde. Men att bo i en stor
villa med alldeles egen trädgård, och dessutom ha så nära till skolan att
jag skulle kunna gå själv? Jag började längta.

Sommarlovet var nervöst. En helt ny klass! Det var nästan samma känslor som
inför första klass som dök upp. Jag hoppades att klassen skulle vara minst
lika bra. Vad rätt jag hade.

Min nya klass var ganska lik den första. Snälla kompisar, snälla lärare,
fin skola. Visst, jag saknade min gamla klass ibland, men ibland träffade
jag min allra, allra bästa kompis så det kändes helt okej.

Åren flöt på i min nya klass. Ofta kändes det som om veckorna gick på
repeat, om och om igen. Men vad gör man? Det är ju bara att gå till skolan
och ha så kul det går. Tur att jag hade så många kompisar, annars undrar
jag om jag verkligen hade gått till skolan eftersom jag tyckte att det var
så tråkigt ibland. Så kan jag fortfarande känna, men nu i högsta|diet
händer det iallafall mer på dagarna.

Efter tre år i samma klass tröttnade jag ganska mycket. Klassen blev sämre
och sämre och det var onödiga bråk varje dag. Mellanstadiet var den
jobbigaste tiden med många känslor och ovänner.

Även fast min klass blivit ganska dålig, så ville jag inte byta klass i
sexan. Jag längtade bort, men ville ändå vara kvar. Klassen kändes som en
trygghet. Alla visste vem jag var och kände mig mer eller mindre.

Vi fick träffa vår blivande klass en gång innan sommarlovet. Jag hamnade i
klass 7e tillsammans med två kompisar jag kände innan. När vi träffades var
det stelt och ganska tråkigt. Efter mötet pratade alla mycket om sina nya
klasser i vår klass. Ofta handlade det om hur tråkig klassen verkade.
Ganska dumt, eftersom man inte kände någon.

Det blev jobbigt att skiljas från mellanstadieklassen. Många började i en
annan skola än den jag skulle börja i. Bråken i vår klass hade gjort att
man kände alla för den de var, men också att man kommit på mycket vem man
själv var. Under de tre åren på mellanstadiet var det jag utvecklades som
person mest.

På sommarlovet mellan sexan och sjuan längtade jag för första gången inte
till skolan. Vem längtar till en tråkig klass? Jag tror att skitsnacket
betydde ganska mycket, för vi pratade mycket om vår nya klass, jag och de
två jag hamnat i klassen med.

Senare, när vi börjat i klassen kom vi på att vi haft ganska fel. Det var
ingen tråkig klass! Bara många nya personer som vi inte kände än! 7e,
klassen jag går i nu. Blev ganska snabbt kompisar. Redan efter första
veckan träffades vi på helgen och åkte och badade. Det kändes att vi skulle
bli en bra klass.

Nu har jag snart gått i 7e i tre år, och vi är 9e. Även fast
sammanhållningen inte är den bästa så trivs jag bra. Jag tror att de flesta
trivs och känner sig tryga.

Snart börjar jag i gymnasiet. Då har jag gått nio år i grundskolan, och så
känns det verkligen inte. Det är lång tid som har känts mycket kortare än
vad den är. Under de nio åren har jag lärt mig jättemycket, allt från NO
till saker om mig själv.

Utan skolan tror jag att jag skulle haft väldigt tråkigt, och mycket färre
kompisar. Nu hoppas jag bara att allt ska gå bra när jag börjar i en helt
ny klass, helt ensam på gymnasiet.

Mina år som elev.
Jag tittade runt hörnet för att kolla om kusten var klar, det var den. Att
kila ner och byta böcker var väldigt jobbigt, eftersom det gällde att passa
sig så man inte stötte på någon ihallen ? . Att vara ensam i matsal|en
och gå runt skolan 2-3 gånger för att få rasten att gå. Men det skulle inte
alltid vara så här.
När jag gick i lågstadiet var man aldrig bekymrad att någon skulle se en
när man tryckte längs väggen. Då betydde betyg ing|enting, utan en kotte
som råkade se ut som ett moln var ens världsbild för en dag.
När man senare började mellanstadiet, bö|rjade det. Men man insåg det inte,
för det kom sakta krypandes längs nacken, som hösten efter en fin sommar.
Plötsligt bet|ydde allting något för en, kotten kastades undan och en
affisch på den senaste gru|ppen hamnade på väggen. När jag (som
mel|lanstadieelev) började med det var det harm|löst, en liten bild kunde
ju inte förändra någ|ot. Efter en tid stod det klart att jag skulle
fortsätta skolan, och högstadiet i Stockholm. Allt gick så snabbt att jag
inte hann upp|fatta något, och plötsligt stod jag där i en ny skola. Mina
nya vänner hade såklart en bättre uppfattning på livet, eftersom de bodde i
storstan såklart och jag passade inte in i den bilden. Efter en tid kom en
ny skola, och sedan en ännu nyare, och till sist hittade jag till skolan
som skulle vända mitt liv till det bättre, trodde jag.
Högstadiet, undrar om de kallar det ”hög”stadiet för att alla sitter på
sina höga hästar? Det var en mardröm, ensam och utkastad ännu en gång av
”de bättre vetande” människ|orna. Att trycka längs väggen för att komma
helskinnad till skåpet, utstå allas blickar i matsalen när man vet att dem
tänkte ”ska hon sitta alldeles ensam vid det där bordet” i en fullpackad
matsal. En enda människa, lika träffbar som en tunna nit|roglycerin. Men
jag vore en hycklare om jag satt här och sa att allt var fel, det fan|ns
bra stunder, när jag inte var helt ensam. Kanske någon hade virrat bort sig
till min del av skolan, men stod inte ut med tyst|naden och gick sin väg
senare. Allting tog en vändning en månad, då jag blev intagen i en liten
grupp människor som ”lät” mig vara med dem. Det är lustigt hur ens liv kan
kastas omkring, som ett bi som fastnat i en stark vind. Till en början gick
allting bra, men efter två år i samma klass insåg jag att ingenting skulle
ändras, och tog beslut|et att byta klass. Jag hade redan en allier|ad i den
klassen, så det fanns goda chanser till ett ”normalt liv”. Vad är ett
normalt liv? Är det perfekta vänner, matchande kläder och ett fint leende
på läpparna? Kan någon komma så nära att de ser de skrattande vännerna, de
omatchande kläderna, och det falska leendet?
Lycklig var jag, men jag visste även att en liten del var falsk inom mig.
De säger att fläckarna aldrig går bort, och det var sant. Jag hade allting,
vänner, en nästan accepter|ande klass, och bra livsförhållanden. Det var då
jag började tänka på resten, utseende, betyg, bra betyg, bättre betyg. Det
blev stort, men hur mycket jag än försökte gick det bara inte. Att sluta
tänka på vad som varit gick inte, det var en del av mig. Men hjälp av
ovetande kamrater kunde jag komma över en liten del och försöka lite mer i
livet.

Jag har tankar om framtiden också, men det blir alltid lite suddigt i mitt
huvud. Att kunna gå klart 9:an, börja i gymnasiet och göra om allting. Men
den här gången är jag inte ensam. Det är nervöst och kanske går det inte
som jag planerat, men det förväntar jag inte mig heller ändå. Allting får
gå åt skogen om det måste, jag kan ändå inte göra något åt det, eller? För
hur mycket jag än tänker på framtiden, kan man bara leva nu.

Att byta skola
Jag och Evelina hade gått i samma klass ända sedan lekis. I tio år med
andra ord. Vi kände varandra utan och innan. Det var hon och jag mot
världen. Vi hade alltid sagt att vi skulle gå i samma klass på gymnasiet
och ett tag skulle det bli så också.
Men allt förändrades när min familj helt plötsligt bestämde sig för att
flytta från Halmstad till Göteborg.
När jag fick höra detta blev jag både glad och ledsen.
Glad för att komma till en ny stad med nya människor, men ledsen för att
lämna Evelina, min bästa vän.
Men flytten var bestämd och vi skulle flytta om tre månader.
Jag gruvade mig inför hur jag skulle berätta det för Evelina.

Dagen efter jag hade fått veta allt detta, var jag, Evelina och våra andra
vänner på stan. Vi låg vid kyrkan vid torget och tog det allmänt lugnt. Jag
tänkte att nu var det dags.
– Jag måste tala om en sak.
De såg på mig med väntande blickar.
– Jo, det är såhär att jag ska flytta till Göteborg.
– Va? utbrast Evelina.
Jag såg på henne.
– Ja, vi ska flytta dit i november.
– Är du seriös? frågade Patrik.
Jag nickade.
– Men det går inte. Du får inte. Hur ska jag klara mig utan dig Hanna?
frågade Evelina.
Jag kände gråten i halsen.
– Du kommer klara dig bra. Du har ju Patrik, Erik och Andreas, sa jag och
såg på dem.
– Men det är ju du och jag mot världen, sa Evelina.
– Klart att det är, sa jag. Det kommer det alltid att vara.

Veckorna gick. Veckorna blev till månader. Det blev november och flytten
var i full gång.
Dagen innan jag skulle till Göteborg, var vi alla samlade hemma hos Evelina
för att säga hej då.

– Men vi kommer upp till Göteborg varannan helg och så kommer du hem hit,
sa Andreas och gav mig en stor kram.
– Absolut! sa jag och log.
När jag och Evelina skulle säga hej då, blev det väldigt jobbigt.
Vi höll om varandra och grät.
– Jag tycker fortfarande att det är onödigt att du ska flytta nu när du
nästan bara har en termin kvar i nian, sa Evelina snyftande.
Jag kände att jag aldrig ville släppa taget om henne.
Sedan var jag tvungen att gå och vi tog ett sista farväl.
Fy, vad jag mådde dåligt.
Den natten grät jag mig till sömns.
På vägen till Göteborg tänkte jag på allt som jag och Evelina hade gått
igenom tillsammans. Nu var jag tvungen att börja i en ny klass utan henne.
Hur skulle detta gå?

På morgonen när jag skulle till skolan var jag fruktansvärt nervös och
mådde illa.
– Mamma, jag vill inte detta. Jag klarar inte av det. Jag åker hem.
Mamma lugnade mig.
– Vi får prata om hur din dag har varit när du kommer hem.

Vägen till skolan kändes lång. Men helt plötsligt stod jag där utanför
skolan.

Den var stor och det var massa elever som var på väg in.
Jag tog mod till mig och gick in jag med. möjlig radbrytning Jag märkte
hur folk tittade på mig. möjlig radbrytning De visste nog att jag var
ny men mest var det nog för min utmärkande klädstil. möjlig radbrytning
Jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå. möjlig radbrytning Jag
blev väldigt förvirrad.

– Ursäkta, vet du var klass 9b är någonstans? frågade en flicka mig.
– Nej, jag är ny så jag vet ingenting, sa jag och log.
– Är du också ny? frågade flickan förvånat.
– Ja. Du också?
– Ja, sa hon och fick ett leende på läpparna.
– Men jag ska också till klass 9b, sa jag efter att ha tittat på mitt
papper.
Min nervositet släppte lite efter att ha fått veta att flickan hette
Sophia, kom från Halmstad och skulle börja i samma klass som jag.
Vi sprang omkring i försök att hitta vår klass.
Efter ett tag lyckades vi.
Vi knackade på dörren och gick in. Där satt en stor klass med nior
knäpptysta och stirrade på oss. Speciellt på mig.

– Jaha, det är ni som är de nya eleverna. Välkomna, sa läraren som hette
Mats. Jag log mot läraren och såg ut över klassen som gav mig spydiga
blickar.
Mitt illamående och nervositeten kom tillbaka. Jag tänkte på det som
Evelina sa innan jag åkte:
”Kom ihåg att ingen ska få trycka ner dig. Var dig själv och bry dig inte
om de andra.”
– Ni kan väl berätta lite om er själva. Du kan börja, sa Mats till mig.
Jag hatade att prata inför folk.
Jag kände att jag blev röd i ansiktet.
Jag tog ett djupt andetag.
– Jag heter Hanna och kommer ifrån Halmstad…, inledde jag med.
– Det hörs på dina R, sa en pojke och skrattade.
Jag valde att ignorera honom.
Efter att Sophia hade presenterat sig satte vi oss vid ett bord.
Det blev äntligen rast och läraren kom och talade med oss.
– Jag hoppas att ni kommer trivas här, sa han med ett leende.
Då fick jag en hemsk hemlängtan och ville bara till Evelina, Patrik, Erik
och Andreas.
På rasten satt jag och Sophia och pratade.
– Vi flyttade hit för att min pappa fick jobb här, berättade hon.
– Min mamma fick jobb här, sa jag och skrattade.
När vi satt och pratade kom ett gäng, både killar och tjejer, fram till
oss.
– Hej! sa en av flickorna och presenterade sig.
– Hej! sa jag.
– Så ni är de nya eleverna, sa en pojke.
– Ja, sa jag och log.
– Kul att det kommer lite nytt alternativt folk hit, sa flickan som hette
Jenny och såg på mig.
Jag och Sophia talade mycket och länge med gänget. De var mycket trevliga.

När jag kom hem var det första jag gjorde att ringa Evelina.

Vi pratade länge.
– Vad för gäng? frågade hon ivrigt.
– De har alternativa stilar allihop och är snälla och trevliga.

Veckorna gick. Vid flera tillfällen hade jag fått hemlängtan och jag kände
mig ganska ensam ibland.
Vid flera tillfällen i skolan hade jag fått spydiga kommenterer och blickar
för min klädstil. Vid de tillfällena kändes det jobbigt. Men mina nya
vänner sa att det var inget att bry sig om.

Nu några månader efter flytten trivs jag i skolan och har nya vänner.
Men jag saknar Halmstad, Patrik, Erik, Andreas och speciellt Evelina
väldigt mycket.
Nu är det bara några månader kvar utav nian och det känns bra.
Det som känns ännu bättre är att jag ska gå gymnasiet i Halmstad med
Evelina. Vår dröm kommer att gå i uppfyllelse ändå. Det går bra för Evelina
utan mig i Halmstad, men hon och killarna saknar mig.
Det är inte samma sak utan mig, säger hon.
Det känns jobbigt utan Evelina här i Göteborg för att jag har fått klara
mig mycket själv, men det har stärkt mitt självförtroende jättemycket.

Jag har aldrig varit särskilt vacker och kvinnlig av mig. Det var
förmodligen därför det inte var någon chock för mig när min mamma berättade
för mig att jag var tvungen att gå i pojkskola.

Jag var 9 år och bodde i utkanten av Liverpool. Efter tre år på flickskola
hade jag förstått att det inte var min grej. Det blev inte precis bättre av
att min bästa och enda vän Linda, omkom i en trafikolycka. Jag blev då
utlämnad till de små sminkflickornas utfrysningar. Dagen då Linda dog, bad
jag. Jag om en förändring. Jag vet inte hur, men jag blev bönhörd. En vecka
senare berättade min mamma att vi skulle flytta. En rik släkting i norra
Skottland hade dött, och vi hade ärvt hennes hus. Första gången jag kom dit
förstod jag att jag kommit rätt. Det var ett mycket litet samhälle, där
alla verkade känna alla och fiskhandlaren sålde nattens fångst på torget.
Huset som vi ärvt var enormt. Jag fick en helt egen våning och ett eget
bibliotek. Om jag gick ut på taket kunde jag se allt som hände. Traktens
enda skola ett pojkinternat låg en och en halv mil bort. Man åkte skolbuss
dit på måndag morgon och kom hem på fredag kväll. Min första investering
när jag kom var att köpa ett par rejäla skor. Det var tydligen ca 300
regndagar här om året.

Första morgonen jag skulle till skolan så var jag faktiskt inte ett dugg
nervös. Jag hade intalatt mig själv att tuffa till mig. Jag klampade på
skolbussen i mina grova skor så att det märktes. ”A girl, a girl” viskades
det runt om i bussen. Men jag brydde mig inte om det, utan gick längst bak
i bussen och satte mitt emellan två killar som såg jämnåriga ut. Jag vände
mig till en utav dem och frågade vad han hette. Han tittade på mig som om
jag vore ett ufo, och fick till sist ur sig på mycket inhemsk skotska
”m.mi.m Michael” Vi pratade lite kort om vädret men sedan blev det tyst.

Efter den första lektionen som hade gått relativt bra hade vi håltimme. Jag
slog mig ned brevid några killar vid en bänk. En av pojkarna drog ett skämt
om hur dumma engelsmän är, och jag brast ut i totalskratt. Medens var det
som en mental spärr mellan oss brustit, det hade accepterat mig.
Efter en månad på skolan var det som om jag gått där hela mitt liv. Jag
kunde nästan prata om allt med dem. Jag var långt bort från flickskolan där
man var tvungen att raka benen tills man blödde för att kunna ha på sig
skoluniformen. Nu kunde jag ha vilka kläder jag ville. En helg tog killarna
med mig på en fotbollsmatch, där traktens elitlag spelade. På rasterna
spelade vi cricket och jag blev så duktig att jag fick vara med i skolans
eget lag. På mitt sjunde år på skolan fick jag min första pojkvän. Han var
ett år äldre än jag och visste lika lite om tjejer som jag visste om
killar. Det blev inget vidare långt förhållande, men jag tror ändå han var
nyttig för mig. Jag fick en försmak på vuxenlivet när han tog min oskuld.

Jag tror att min speciella skolgång har gjort både positiva och negativa
intryck på mig idag. Men samtidigt tror jag det bästa är att gå i en normal
klass, och inte en som är domi|nerad av det ena könet.
Idag är jag gift och har 2 barn. När min första dotter ska börja skolan om
ett år så ska jag se till att hon kommer till en vanlig skola.

Mina skolår

Slammer av bänklock som öppnas och stängs. En stämning av förväntasfulla,
nyfikna miner. Ljudet av en penna som faller till golvet och någon som
generat plockar upp den. Det är ett skruvande i stolarna för att se vilka
som sitter bakom och brevid. Någon som viskar i mitt öra:
”Du har kommit till grupp B fast jag har kommit i grupp A.”
Den som viskade heter Linda. Vi hade kännt varandra sedan dagis.

”Hejsan och välkomna till ert första läsår här på ljungby|holmsskolan. Jag
heter Lena, men ni kan kalla mej fröken. Dom närmsta åren framöver är det
jag som ska undervisa er klass 1c. Det ska bli ett sant nöje och jag hoppas
att vi får det så roligt som möjligt!”

Föräldrarna längst bak i klassrummet klappade händerna. Ja, dom var så
stolta. Nu hade deras unge äntligen börjat i första klass. Efter
grundskolan var det bara rakt ut till gymnasiet vidare till högskolan
(inrikning kirurgi), sen var vi färdigutbildade läkare som kunde försörja
dom vid livets höst.
Ja, allt hade dom planerat in i minsta detalj. Ingenting kunde väl gå snett
nu?

Allt var så lätt i lågstadiet. Vi lärde oss alfabetet. A som i apa och B
som i banan. Vi lärde oss om brunbjörna, vad dom äter och varför dom går i
ide.
Allt var så lätt, vi var bara en bunt ettagluttare med stora, nyfikna ögon
som ville veta mer om det där och den här.

Slutet av mellanstadiet var isåfall mycket hårdare. Känslomässiga
svajningar och allt var bara ”jävla skit” och ”fan också”.
Man var tvungen att vara duktig för annars var man dum, men inte för
duktig, då var man en plugghäst och det skulle man passa sej noga för. Jag
var arj på ljungbyholmsskolan och trött på att gå i en ständig uppförsbacke
som aldrig tog slut.
Men jag kämpade på. Jag gick och gick.

Så äntligen kom skolavslutningen i sexan. Rektorn höll sitt sedvanliga tal
i tjugo minuter och avrundade det hela med att sjunga en sommarvisa.
”Barfota utan strumpor och skor, ska jag vandra med dej. Ut till sommaren
där vindarna bor, till ros och förgätmigej.”
Visan sitter etsad i mitt minne efter sex långa år. Det var alltid en plåga
och stå och lyssna på henne ute i solen. År efter år, samma visa och vi led
lika mycket varje gång. Men den dagen var det annor|lunda. För den dagen
var det sista gången vi stod där och trampade i väntan på att någon skulle
kommandera oss därifrån.
För nästa termin började vi i högstadiet.
Jag kom nästan ensam till Östra Berga skola. Det var jag och en annan tjej.
Jasmin hette hon. Resten hade jag lämnat bakom mej. Jag gjorde så gott jag
kunde i varje fall.
Nya klasskamrater. ”Är det nå’n som vill bli min vän?”
Nya intryck, nya regler att lära sej. Nya lärare. Vi hade fått Kristina som
mentor. Hon skulle undervisa i svenska och engelska. Och Jan, han skulle
undervisa i matte och teknik/fysik. Jan var dum, för han skulle försöka
lära oss matte. Matte är tråkit. Dumma Jan som försöker lära oss att räkna.

Jag var osäker på mej skälv. Jag höll mej undan från mina klasskamrater.
Hellre det än att dom fryser ut mej. Jag kom i bråk mina mina lärare och
jag kom i bråk med min familj.
Jag ville inte vara mej skälv. Jag ville vara någon annan. Någon som var
söt och hade fina kläder. Mitt liv var inget roligt. Jag satt hemma och
läste böcker varje kväll. Hoppades att i kväll skulle kanske någon ringa.

Men så en dag kom Elin fram till mej. Vi hade umngåtts lite den senaste
tiden i skolan.
”Vill du följa med till min dans ikväll?”
Det var den stora vändingen som jag hade väntat på sedan slutet av femman.

Allt gick mycket bättre. Skolan, vännerna, hemma. För ett litet tag. Snart
blev jag rädd och tänkte att om jag hade fått det bra så snabbt så kanske
det skulle tas ifrån mej lika fort. Jag började pajsra mej skolan. Bråkade
med lärarna på taskiga, nedsättande vis. Allt för att mina kompisar skulle
skratta. Det var inte deras fel, dom visste ju inte att det var för deras
skull jag gjorde det.

Det gick utför för mej i skolan. Jag kunde knappt vara hemma för det var
bråk hela tiden. Jag var som ett rovdjur på jakt. Redo att slå till när som
helst. Ingenting fungerade fram till åttan, då jag blev mer och mer säker
på mej skälv. Jag blev trevligare mot min familj och vänner. Lärarna såg
jag fortfarande som mina fiender men ändå var det en klar förbättring.

Det är inte förren nu som jag kan se saker klart. Jag kan förstå vilkas tår
jag trampat på och av vilka anledningar jag gjort det.
För nu har jag ett mål i livet. Mitt mål i livet är att vara lycklig. Jag
vill göra saker som gör mej lycklig, och göra andra människor lyckliga. För
jag är trött på det svarta molnet som jämt tycktes omsluta mej och min
tillvaro.
För nu vill jag må bra.

Mer allmänt i början – mer personligt på slutet. Röd tråd, fokus på din
egen utveckling finns. Slutet är bra, men knyter inte ihop med början
Många reflektioner och också tolkningar och värderingar. Inspirerat språk.
En del fel

NY I KLASSEN

Korridoren var mörk och tyst. Inte en människa syntes till. Dagens sista
lektion hade redan börjat när Anna vandrade genom den öde korridoren. Hon
kastade ett öga på schemat hon fått på expeditionen. Hennes första lektion,
SO, skulle vara i sal 113 på nedersta våningen.

Nu stod hon framför dörren till klassrummet, dörren till sitt nya liv.
Hennes hand vilade på handtaget men hon tryckte inte ner det. Som hon hade
bävat för det här ögonblicket! Ögonblicket då hon skulle möta sin nya
klass. Tankarna for runt i hennes huvud: Var det verkligen en bra idé det
här? Var det?

Plötsligt öppnades dörren och en medelålders man stack ut huvudet.
– Ska du inte komma in? frågade han. Det finns inget att vara rädd för här.

Röd i ansiktet klev Anna in genom dörren. Bilden av klassen som satt vid
sina bänkar fick henne genast att tänka tillbaka på hennes förra klass.
Där, längst bak satt de populäraste tjejerna med sina översminkade
ansikten. Bredvid satt killarna, vägandes på stolarna och med fötterna på
bänken. Längst fram satt de erkända nollorna, de som inte missar ett enda
av lärarens ord.

– Ja, du kan väl sätta dig ner så presenterar jag dig snart.
Lärarens ord väckte upp Anna ur sina tankar. Hon gick sakta och satte sig
vid en ledig bänk i mitten av rummet. Blickar från de bakre raderna brände
i ryggen när hon satte sig ner.

Läraren vände sig mot tavlan och fortsatte att prata om Islams
trosbekännelse. Den här klassen är ju likadan som min förra, tänkte Anna.
Varför bytte jag överhuvudtaget? Därför att du var utfryst i din förra
klass, sade en röst i hennes huvud. Du var ensam och mobbad. Därför bytte
du skola.

Ja, det var sant, tänkte Anna. Hon hade varit utanför så länge hon kunde
minnas.
På lågstadiet hade det inte varit så farligt, då lekte alla med alla. Men
ju äldre hon blev desto mer hamnade hon utanför. Anna var inte som alla
andra tjejer i klassen. Hon sminkade sig inte och brydde sig inte om vad
hon hade på sig. Till råga på allt var hon blyg också. De andra tjejerna i
klassen började reta henne för hennes utseende, och hur lätt är det att
säga emot sju tjejer när alla hoppar på en samtidigt? En och en var de inte
så hemska, men tillsammans! Anna rös vid tanken.

Hon hade aldrig berättat för någon om mobbningen, vem skulle hon göra det
för? Hon hade ju inga kompisar och hennes föräldrar var för upptagna med
sina jobb. De hade inte ens frågat henne varför hon ville byta skola.

Men det hade hon gjort nu. Anna tittade sig runt i klassrummet och märkte
att alla tittade på henne.
Läraren smålog och sade:
– Vill du presentera dig eller ska göra det? Anna öppnade munnen, men
stängde den igen. Läraren log och sade:
– Nåväl, då gör jag det då. Det här är Anna, hon ska börja i er klass från
och med idag. Jag är din mentor, Stefan. En av tjejerna längst bak smällde
rastlöst med tuggummit och sade högt:
– Får vi gå nu?
Stefan hann inte svara förren klassen hade rest sig upp och lämnat
klassrummet. Anna reste sig och gick sakta efter.

Vid skåpen stod tjejerna i en klunga och pratade. När Anna kom tittade de
tyst på henne. Hon lyckade klämma fram ett hej och ett leende. Tjejerna
mumlade tillbaka ett svar. De vände sig mot varandra igen och fortsatte
prata. Anna gick fram till sitt skåp och fumlade med nyckeln. Tjejerna
pratade om vad de skulle göra ikväll, det var ju fredag. Plötsligt vände
sig en tjej om och frågade:
– Vad ska du göra Anna?
Anna ryckte på axlarna till svar. Hon brukade aldrig gå ut, ingen hade
någonsin viljat ha med henne heller.
– Vad ska ni göra? frågade hon.
– Vet inte, svarade tjejen. Kröka kanske. Jag heter Emma förresten.
Tjejerna presenterade sig nu för Anna en efter en. De hette ungefär samma
sak som i Annas förra klass, Maria, Sara, Sofia, Johanna, Olivia och
Louise.
– Jag hörde att Fredrik var ensam hemma ikväll, kanske vi kan dra dit?
frågade Sara.
– Ja visst, det låter bra, sa Johanna glatt. Har ni någonting då?
– Självklart, sade Sofia. Jag snodde igår.
– Jag med. Brorsan köpte ut åt mig häromdagen. Emma vände sig mot Anna och
fortsatte: Brukar du kröka? Anna hade aldrig druckit alkohol i hela sitt
liv, förutom lite cider på nyårsaftonen ifjol. Hon tittade upp och sade
ändå:
– Ja, vad tror du? Det gör väl alla?
Tjejerna skrattade instämmande.
– Men vad kul! Vi ses ikväll då, jag ringer senare. Emma och Anna bytte
telefon-nummer. Alla utom Anna gick ut genom skolporten. Hon slog igen
skåpet och låste. Ryggsäcken slängde hon upp på ena axeln och så gick hon
hem. En fråga upprepades i hennes huvud hela vägen. Hur skulle det gå
ikväll?

Klockan var tio på kvällen. Emma, Sara, Johanna, Sofia och Anna satt i
Fredriks soffa och skrattade högt. Anna hade snott sprit hemifrån och alla
var fulla. I Annas huvud snurrade det men hon var på jättebra humör, aldrig
hade hon haft så här kul! De hade gått hem till Fredrik vid åtta och börjat
dricka direkt. Det hade smakat vidrigt men Anna hade försökt att inte bry
sig. Huset var fullt med folk och Anna hälsade på alla. Tiden gick fort och
klockan var nu tolv, Anna skulle vara hemma halv ett.

Hon gick för att hämta sin jacka då hon kände ett illamående sprida sig i
hela kroppen. Toan låg alldeles i närheten, hon öppnade dörren och sprang
in. Hon hann precis fram till toan innan spyan kom. Några minuter senare
kom hon ut, där stod Emma.
– Ska vi gå nu eller? Hennes röst sluddrade och ögonen var rödsprängda.
Anna drog på sig jackan, tog Emma under armen och de gick ut ur huset. Anna
frös, mådde illa och behövde spy igen men på något sätt kände hon sig glad
ändå.

På måndag morgon gick Anna in genom dörren till klassrummet. Emma och de
andra tjejerna satt som vanligt längst bak. De vände sig om och vinkade.
Anna gick glatt fram och satte sig. Hon var en av dem nu.

Hej skolministern!

I detta brev tänker jag nu försöka hjälpa dig i ditt försök att förbättra
skolan. Genom att skriva om för- och nackdelarna i de skol|or som jag gått
i under mina nio år i grund|skolan hoppas jag att jag kanske kan underlätta
ditt arbete lite.

I låg- och mellanstadiet tror jag mycket på montisorisk undervisning, yngre
barn lär sig bättre på att rita och skriva, än på att bara skriva. Eftersom
detta har kommit mycket mer nu de senaste åren tror i och för sig inte att
det behöver förbättras spec|iellt mycket.

Jag väljer istället att fördjupa mig i det ämne jag tycker är
intressantast, högstadiet, mycket säkert för att jag själv går där just nu.
Nästan alla högstadieelever genom tiderna har ju alltid sagt: ”Skolan är så
tråkig, jag önskar mer än allt annat att jag slapp den.” Ska det verkligen
vara så, att alla tonåringar i Sverige ska behöva lägga ner tre år på det
de minst av allt vill göra? Skolan måste göras roligare! Jag tror att det
bästa skulle vara att in|föra fler projekt- och grupparbeten, där man får
samla fakta tillsammans med flera andra och göra en plansch eller ett
häfte. Att sitta och göra dessa fruktansvärda stora prov som man pluggat i
en vecka till är helt fel taktik att testa kun|skapen på. Efter en vecka
har, inte alla, men de flesta elever glömt allt igen. De pluggar inte för
sin egen skull, utan för lärarens. Dessa prov leder också till stress, viss
ungdomar är utbrända redan vid femton års ålder.

Av egen erfarenhet, både från den skolan jag gick i i sjuan och den som jag
går i nu, vet jag att lärare drar ett tungt lass i vårat samhälle, men är
inte tillräckligt utbildade. Kanske i just det ämne de under visar i, men
de borde få lära sig mer om det mänskliga psyket och om människors
relation. Det är inte lätt för en lärare som är i skolan för att lära ut
matematik, att veta hur de ska handskas med en bråkig elev som inte jobbar
och bara stör. ”Sätt dem i en specialgrupp” tänker du kanske nu, men kan
det inte också bli väldigt fel att sätta alla stökiga elever med
kon|centrationssvårigheter i samma grupp? Det kan få den omvända effekten,
att de eggar upp var|andra och blir ännu stökigare.

I desperation, eftersom det är sådan brist på duktiga lärare, kan
skolledningen ibland också anställa mer eller mindre inkompetenta lärare.
De kanske är duktiga i ämnet de ska undervisa i, men totalt värdelösa på
att lära ut. Det upptäcks ju efter ett tag, men det kan ta en termin eller
mer och då är elevens betyg redan påverkat.
Ett exempel är när jag i sjuan fick en ny eng|elskalärare, han var säkert
duktig på engelska, men det märkte vi inte av eftersom han ofta inte kom
till lektionen och om han kom dit kom han för sent och var inte speciellt
aktiv i sin undervisning sedan på lektionen. Att han väldigt snabbt blev
skyldig flera elever i nian pengar och gick runt med ölburkar i väskan
visar ju ver|kligen på hur fel det kan bli.

Nu till ett problem som jag tycker är väldigt viktigt. Både i den skolan
jag går i nu och i an|dra skolor får elever med dyslexi alldeles för lite
hjälp. En kompis till mig gick alldeles för länge utan att få någon
extrahjälp och fick göra prov i till exempel svenska på samma villkor som
alla andra trots sin dyslexi. Det berodde på att trots att hon berättat om
sina problem hände ingenting. Ingen lärare verkade ha lust eller ork att
tag i det. Så får det absolut inte vara. Har en elev läs- och
skrivsvårigheter ska hon eller han omedelbart få hjälp. En stödlärare och
extra tid till prov bland annat.

Jag har suttit och funderat och kommit fram till ett förslag som jag inte
riktigt hur det skulle funka. Det kan nog bli jättebra, men också ganska
dåligt, det beror helt på eleverna och lärarna. Det här förslaget går ut på
att istället för att ha en bestämd klass att undervisas i i alla ämnen kan
man byta undervisningsgrupp helt och hållet efter en månad till exempel.
Detta kan kanske vara negativt för vissa, som vill ha tryggheten med en
bestämd grupp, men väldigt bra för andra som kanske inte ”passar in” så bra
i en grupp. De får en ny chans sedan i nästa grupp. Har man en kompis mår
man bra och då får man bättre studie|resultat. Alla elever skulle också
lära känna var|andra bättre och det skulle bli bättre samman|hållning i
årskursen och i hela skolan

Jag hoppas att du har fått ut något av mitt brev och fått lite hjälp på
traven. Du har en viktig roll i samhället eftersom ungdomarna är framtiden
och därför måste få en bra ut|bildning. Du om någon kan förändra den ibland
bristfälliga utbildningen för skol|ungdomar i Sverige.

Med vänliga hälsningar Sara,
en elev i årskurs nio.

Min syn på skolan

Södertälje den 3 januari 2003
Bästa skolministern!

Jag heter namnet överstruket och går i klass 9 på Storslättskolan i
Södertälje. Jag skriver detta brev för att försöka hjälpa dig i ditt arbete
för att förbättra och förändra skolan. Jag ska försöka att dela med mig av
mina synpunkter och ge dig förslag på hur man kan förbättra och förändra
skolan ännu mer. Jag vill också passa på att säga att jag tycker du har ett
viktigt arbete och att du gör ett bra jobb. Jag tycker idén att ta hjälp av
elever är jättebra, eftersom det är vi (och lärarna) som tillbringar mest
tid i skolan och det är för oss som skolan finns till.
Jag går mitt nionde år i grundskolan, så vid det här laget är jag ju som
elev rätt insatt i skolvärlden. Ju längre tid som går, ju mer inser jag hur
viktigt skolan är och hur mycket den betyder i ens uppväxt, trots att det
många gånger är tufft att gå i skolan. Skolan är en del av ens vardag och
skolan spelar en stor roll för ens framtid.
Om jag nu ska försöka skriva ner vad som är bra och vad som är dåligt i
skolan, börjar jag med det som är bra. Skolan är såklart bra för att man
får en jätteviktigt, ”livsviktig” utbildning som man har nytta av för
resten av sitt liv. Det man lär sig under sin skoltid påverkar ens framtid.
Vi i Sverige ser ju skolan som något självklart, men i många länder har man
inte tillgång till att gå i skolan. Skolan är också bra därför att där
träffar man förhoppningsvis många kompisar, och även många vuxna får man
kontakt med, som t.ex. lärare, skolsköterska, fritidspersonal m.fl. En
annan sak som kanske är självklar, men bra är att man har lov, för annars
skulle man inte orka med skolan. Det är också bra att man har helg och är
ledig två dagar. Det är ganska bra att man har läxor, men läxorna bör dock
vara så jämnt fördelade som möjligt, så att man kan planera sin fritid
bättre. Om man inte skulle ha läxor alls skulle man kanske behöva gå ett år
till i skolan, och det hade varit rätt jobbigt. Prov är inte något
speciellt kul, men jag antar att de också behövs för att man ska lära sig
allt man ska. Andra saker som är bra är skollunch, annars skulle man behöva
ta med sig mat och det tror jag hade varit lite knepigt. Kamratstödjare är
något som har kommit den senaste tiden men det tycker jag är en jättebra
sak. Att elever själva får hjälpa till att stoppa mobbing mm.
Undervisningen tycker jag på det stora hela är bra i skolan, men då utgår
jag från egna erfarenheter. Det finns såklart massa andra saker som är bra
i skolan, men det är ju väldigt olika från skola till skola. Dessa saker
tycker jag är bra i största allmänhet.
Nu kommer jag till det som är dåligt i skolan. Dåliga lärare, och
personal är ju förstås något som kan vara dåligt i skolan. Det betyder
jättemycket vad man har för lärare. Det brukar i alla fall finnas minst en
lärare som man tycker är dålig på sin skola. Målet är förstås att ha så
erfarna och utbildade lärare som möjligt. Något som också är väldigt dåligt
med skolan är att den väldigt ofta har för lite pengar, och ständigt måste
skära ner. Skolan borde få mer pengar från stat och kommun, för att inte
behöva spara och spara hela tiden. Om inte skolan har pengar blir faktiskt
det mesta sämre: lokaler, maten, skolmaterial mm. Även saker som
stödundervisning, extra hjälp och lärarfria lektioner bli ju sämre om det
inte finns några pengar. Detta är nog därför en av de sämsta sakerna med
skolan. Den sista saken som är dålig med skolan handlar om betygen. Jag
tycker att det är för sent att ha betyg från åttonde klass. När mina
föräldrar var små fick de betyg redan från tvåan och det tycker jag verkar
mycket bättre. Då blir betygen något naturligt som man haft genom större
delen av sin skoltid och det blir inte lika stora kontraster från sjuan
till åttan, när man får betyg. Jag tror också på bättre resultat genom att
betygen ges tidigare för då vet man bättre hur man ligger till, vad man ska
förbättra osv. Det blir för kort tid att bara ha betyg i två år innan
gymnasiet. Jag tycker dessutom att betygssystemet innehåller alldeles för
få steg. Jag tycker att man borde ha minst fem steg, för det skulle göra
att det var lättare att höja sig i olika ämnen och också att det blev
lättare för läraren att sätta betyg.
Nu när jag har skrivit mina synpunkter om vad som är bra och dåligt i
skolan är det dags att jag drar slutsatser av dessa och ger dig förslag på
förändringar och förbättringar. Dessa förslagen visar hur jag tycker att
2000-talets skola ska se ut. För att göra det tydligt punktar jag upp mina
förslag.

. För det första: mer pengar till skolan! Jag vet att det redan arbetas
mycket med detta, men jag tror fortfarande att det kan bli bättre.
Genom mer pengar kan man genomföra mycket som:
. Bättre lokaler, vilket leder till större trivsamhet i skolan.
. Bättre skolmat, vilket leder till bättre hälsa och bättre
koncentration på lektionerna.
. Fler tjänster och anställningar till skolan: t.ex. psykolog.
. Bättre material: t.ex. datorer, böcker mm.

. Sträva efter att anställa så bra och kompetent personal som möjligt.
Ha högre krav! Bara välutbildade lärare ska få anställning.

. Ändra betygsystemet. Se ovan.

Det finns som sagt en del saker att förändra i skolan men jag tror att
vi redan är en bra bit på väg. Jag tycker att jag har märkt positiva
förändringar genom dessa nio år jag gått i skolan. Jag hoppas du kan
få någon nytta av det jag skrivit i mitt brev och jag önskar dig lycka
till i framtiden.
MVH Frida Bolin

Inledning – avslutning
Korrekt styckeindelning
Tydlig struktur
Korrekt mb och stavning
Synpunkterna utvecklas
och analyseras.
Upprepande stil. Många
meningar börjar likadant