Betyg på uppsatsen: VG

Mina nio skolår
Jag kom in i klassrummet på darrande ben och höll pappa i handen. (Det var
inte särskilt många pappor där, mest mammor. Min mamma kunde inte följa
med, eftersom hon hade upprop med sin egen klass, som gick i sjuan och just
hade börjat högstadiet.) När jag någon gång fick följa med till mammas
skola, såg jag upp till eleverna som vuxna.)
Inne i klassrummet satt fröken bakom katedern och log. Hon var väldig och
hade blont burrigt hår och stora glasögon. Man väntade sig att hon, när hon
kom hem, skulle (hon) oklart om läraren eller eleven satt dit
parentesen ställa sig vid spisen och göra bullar, den typen var hon.
Jag satte mig vid en bänk och pappa satte sig vid väggen. När jag tittade
mig omkring kände jag bara tre personer. De var Hanna L, Danne, och Tommy.
Hanna brukade jag vara med på dagis. Vi var nästan som bästisar där. Danne
och Tommy brukade leka med lego tillsammans på dagis.
Annars så var alla väldigt lika tyckte jag. Där var tex Patrik och
Christoffer som jag aldrig kunde hålla isär, enligt vad jag tyckte där var
de lika som bär. Båda var små, ljusa och hade blont hår. I och för sig hade
Patrik glasögon men det hjälpte inte, de var väldigt lika i alla fall.
Klassrummet var hemtrevligt. Det var ganska litet och målat i murriga
färger. På väggarna var olika bilder uppsatta, en bild för varje bokstav.
Där fanns växter i fönstren och långa gardiner, som räckte ända ner till
golvet.
I ett hörn fanns ett runt bord där vi kunde sitta och sticka eller virka.
Lisa, som vår fröken hette, ville att vi alla skulle kunna både sticka och
virka. Men eftersom jag är vänsterhänt och hon var högerhänt så gick det
inte så bra. Naturligtvis visste jag inget om allt det där då, när jag satt
med bankande hjärta i bänken, den första skoldagen i mitt liv.
– Hejsan allesamman. Jag heter Lisa. Välkomna till klass 1C.
Fröken hade rest sig upp och stod där längst fram i klassrummet och
pratade. Hon var stor och rund. Senare på lågstadiet fick vi ofta massera
hennes axlare eller sätta upp hennes hår. Hon var precis så som man tänker
sig en fröken.
När hon hade hållit upprop fick vi gå hem. Det kändes lite snopet att bara
gå hem sådär direkt. Vi fick en lapp med oss hem, på saker som vi skulle ta
med oss till skolan under den följande veckan.
När vi hade gått i skolan några veckor, började man komma in i rutinerna.
Man följde ett schema, om än inte så gravallvarligt som nu på högstadiet.
Det behövdes inte eftersom vi hade samma lärare i alla ämnen.
Det var korta dagar, man kunde börja kl 9.00 och sluta 10.40. Jag tror det
var ganska lagom, eftersom det var jobbigt att sitta still då, när man var
van vid att få springa och leka som man ville hela dagarna.
Under det första skolåret fick jag väldigt många nya intryck. Läsa kunde
jag redan på dagis, men det var ändå mycket nytt att lära. Många ämnen var
nya: matte, svenska och GYMPA. Gymnastik var ett helt nytt ämne. Det var
roligt men samtidigt lite obehagligt. Jag hade tex aldrig sprungit stafett,
och det var lätt att göra bort sig. Vår lärare var hård, och jag tror inte
hon förstod att man inte var så bra på allting.
År lades till år och erfarenhet lades till erfarenhet. I trean började vi
med engelska. Jag tyckte att det var ett omöjligt ämne, ett omöjligt språk.
Jag trodde att jag aldrig skulle förstå någonting. När jag kom hem i bland
kände jag mig gråtfärdig.
– Stamp! Vad betyder det? frågade Lisa och stampade med foten för att vi
lättare skulle komma ihåg.
– Frimärke! svarade klassen i korus. Jag vet inte om det var en så bra
metod, men nog kommer man ihåg ord som stamp, umbrella och dog. Ju äldre
man blev ju mer ifrågasatte man frökens auktoritet. Hon förhörde aldrig
läxor och var borta mycket.
När vi så skulle byta stadium och lärare var jag ganska så glad att slippa
henne.
Första dagen på mellanstadiet var pappa med, då också, av samma skäl som
förut. Konstigt att mamma alltid hade upprop samma tid och dag som jag. När
man nu började på mellanstadiet kände man sig stor, nästan vuxen.
Man var säkrare och kände till skolan bättre då än tre år tidigare.
Skolan jag gick i var relativt liten, bara låg- och mellanstadium och den
var väldigt ljus. Min nya lärare eller magister hette Ralf. När man ropade
på honom ropade man Ralf, till skillnad från när vi hade Lisa, då ropade
man alltid fröken, annars sa hon till en.
Nu fick man schema, ett riktigt schema. även om vi inte följde det så noga.
Det var man stolt över,
Dagarna var nu lite längre, men det gjorde ingenting. Atmosfären var
fortfarande hemtrevlig och mysig. Klassrummet var nu lite större, men nu
fanns det en soffgrupp där och serietidningår på det tillhörande bordet.
Soffgruppen hade Ralf tagit hemifrån, när han hade köpt en ny, och det var
ju snällt. Det fanns många olika spel i klassrummt redan den första dagen
vi kom, även om vår klass tillförde många som vi köpte för vår klass|kassa.
Vår lärare var sträng och höll oss i ett hårt grepp. Jag vet inte om det
var bra eller dåligt. När man började på högstadiet fick man nästan en
chock av hur slappt allting var. Man fyllde aldrig i någon lapp när vi hade
varit borta och varför, det som Ralf hade varit så noga med. Man hade flera
olika lärare och det blev inte samma koll på en, men man hade heller inte
samma kontakt med sina lärare som man hade på låg- och mellanstadiet. Nu
började vi med geo|grafi, bild, historia och religion, och på engelskan
började man läsa texter. Ingenting var särskilt svårt eller jobbigt, och
man hade inte heller särskilt mycket läxor. Ralf skrev upp på tavlan vad vi
hade för läxor till varje dag, och när dagen var slut gick vi alltid igenom
dem tillsammans, så att ingen skulle glömma bort dem
På rasterna satt vi mest inne i klassrummet och spelade spel eller kort.
Ett år, jag tror det var i femman, spelade vi kort jämt. Varje rast, varje
dag nästan hela året, utan att tröttna. Vi blev ex|perter på kortspel efter
ett tag.
När vi gick i sexan började vi samla pengar till en klassresa. Ralf var en
eldsjäl, och organiserad allting. Det var han som fixade lotterna vi sålde,
han tog hand om pengarna från brödet vi sålde och satte in det på banken
m.m.
Varje dag efter skolan gick vi runt i Ranbo, mest i Ranbo centrum och sålde
lotter. Det var roligt i början, men när man hade sålt i några veckor,
började man att tröttna. När lottperioden var slut började vi knacka dörr
hos folk och sälja bröd. Jespers, pappa
jobbade på ett bageri och därifrån fick vi nybakta kakor och bullar. Jag
köpte många kakor själv eftersom de var så goda. Billiga var de också.
Nackdelar fanns det förstås. Vi skulle sälja kakor till en tant i mitt hus.
Hon skrev villigt på lappen, och vi lovade, att vi skulle lämna kakorna
till henne dan´ därpå. När vi kom nästa dag, kände hon inte igen oklart
om ”oss” är lärarens eller elevens oss eftersom hon var lite senil. Hur vi
än försökte få henne att förstå, att hon faktiskt hade skrivit på lappen,
så var det enda hon sa:
– Hur kunde ni veta vad jag heter? (Hon hade själv skrivit på lappen.)
Kakorna fick vi köpa själva. Vi skulle åka till Göteborg. Vi skulle bo på
hotell och gå på Liseberg.
Vi åkte på fredag morgon och kom hem måndag kväll. Resan var rolig och bra,
det enda som var lite orättvist var att vi som hade samlat ihop pengarna
till resan, vi fick dela rum tre och tre och alla i hela korridoren delade
på en toalett. (vi bodde i den orenoverade delen av hotellet) medan lärarna
och föräldrarna hade varsitt enkelrum med toalett och dusch i den
renoverade delen. Annars var resan bra helt igenom.
Det var den sista utflykten vi gjorde med Ralf. När man börjar på
högstadiet brukar ju klassen splittras, men så icke vår.
Ralf ville att vi skulle få fortsätta gå i samma klass som förut, varför
vet jag inte. I bland tycker jag att det är synd, det skulle ha varit
roligt att få träffa några nya klass|kompisar.
När jag började sjuan bytte jag skola. Då började vi i en mycket större
skola med både låg-, mellan- och högstadium.
Allting blev nytt: ny skola, nya lärare och ett helt annorlunda schema. Nu
äter man på en och samma tid varje dag, har rast samma tid varje dag osv.
Det är bra eftersom man då lättare kan hålla reda på tiderna.

Nu fick man en ny lärare i nästan varje ämne. Man fick också många nya
ämnen tex kemi, fysik och biologi. Allting blev i ett slag så väldigt
annorlunda.
Nu har vi ett klassrum för varje ämne, de är kala och ganska tråkiga. Alla
klasser har var sitt hemklassrum där man samlas och har tex klassråd, men
man får ändå inte samma känsla av att det här är mitt klassrum och här
fixar vi till det, som man hade på låg- och mellan|stadiet.
Där gjorde alla samma saker, ”då” kan vara utsuddat då alla läste samma
böcker osv.
Nu är klassen uppdelad i många olika grupper, en del av klassen har
särskild matte, andra har allmän. En del har tyska medan andra har franska.
Egentligen har vi alltid varit indelade i olika grupper, ända sedan ettan
faktiskt, även om det märks mycket mer nu.
I ettan var vi indelade i ”äpplen” och ”päron”. Alla som bodde ungefär på
samma ställe gick i samma grupp Jag gick i ”äpplegruppen”. Om man jämför
alla tre stadierna så tycker jag att alla har varit både bra och dåliga.
Man har fått nya erfarenheter av dem alla.
När jag tänker tillbaka så tycker jag att tiden har gått otroligt snabbt,
snart har jag gått ut grundskolan Då har jag gått i skolan i 3/5 (se vad
jag kan!) av mitt liv. Men om jag nu tänker framåt är det nästan ingenting,
eftersom jag ska börja på gymnasiet (åh, vilken fasa, jag oroar mig
verkligen.) nästa år och gå där i tre år och sedan antagligen läsa vid
universitet, man får alltså räkna med att man har ca 6-7 år kvar av
skoltiden!

Mina nio skolår
Åk 1. 19XX
Första skoldagen är nog den mest nervösa dagen i livet. Fast det kan ju
inte jag veta ännu.

Jag hade fått en ny ryggsäck. En blå konken. I ettan hade så gott som alla
konken-ryggsäckar. En del kallade dem för fjällrävenryggsäck, men sa man
konken, förstod alla vad man menade. En dag, långt innan skolan började,
hade det kommit en tant till dagis, och frågat om jag och min enda
jämnåriga kompis Samuel ville gå i samma klass. Det ville vi, och hon sa
att det nog skulle gå att ordna. Men det blev inte så. Jag skulle få en
fröken som hette Petra Melin. Samuel fick en som hette Ida. Samuel var lika
lång som jag, och jag trodde att jag var normallång fram till första
skoldagen, då jag upptäckte att jag var ett huvud längre än alla andra. Det
fanns en flicka till, som var nästan lika lång som jag. Jag var också
tjockare än alla andra. På dagis spelade inte sådant någon roll och det
trodde inte jag nu heller. Men där hade jag fel. Att jag var stor och tjock
skulle jag få höra vid varenda litet bråk det närmaste 5-6 åren. Men det
visste jag inte då.
Nu åter till den första skoldagen.
Jag kunde se skolan från mitt fönster hemma. Den var stor och gul. Den
dagen såg den ännu gulare ut i solskenet. Det var ju början av Augusti, så
det var fortfarande varmt. När vi kom fram till klassrummet, mamma och jag,
var en del av klassen redan där. Jag skulle sitta bredvid en pojke som
hette Oskar. På andra sidan hade jag Signild som var ett år yngre. Hon hade
fått börja ett år tidigare, och henne kände jag redan från dagis. Fröken,
som var en stor tant med lila klänning, hade stått och hälsat alla
välkommna vid dörren. Hon hade nu gått och ställt sig bakom ett skrivbord
(som jag senare fick lära mig hette kateder) längst fram. Hon log och
hälsade än en gång alla välkomna. Hon ropade upp alla, men när hon kom till
en pojke som hette Mauritz, var det ingen som svarade. Några av hans
kompisar sa, att han nog var i Grekland. Han började senare på terminen i
min klass som hette 1b.

I årskurs ett, två och tre fick vi lära oss alfabetet, läsa (men det kunde
jag redan) och skriva. I trean fick vi börja lära oss engelska. Men då
lärde man sig ingenting. Vi fick lära oss att säga: cat, dog, stamp, mouse,
yes och no. Det var senare på mellanstadiet som man lärde sig något. I åk
fyra fick vi en ny lärare som hette Mikael. De flesta var nog lite rädda
för honom, för man hade bara sett honom när han skällde ut elever som hade
gjort något dumt. När vi hade Petra, hade vi aldrig gått efter schemat. Det
var hon som valde vad vi skulle ha för ämne. Nu när vi fick Mikael, skulle
vi gå efter schema, stå upp i bänken och säga ”Godmorgon” eller ”Goddag”
efter varje rast. Det var mycket som förändrades då. Vi fick ett nytt
klassrum på andra våningen i stora delen av skolan. Förut hade vi haft
klassrum i den lilla delen av skolan. Där fanns det bara två klassrum, ett
uppehålls|rum, bibliotek och på andra våningen var det fritids. Jag hade nu
fått flera kompisar, men mest var jag med Signild och Jennifer som jag gick
på samma fritids som. Vi tre höll jämt ihop. Tjejerna i klassen var
indelade i små grupper. Stina, Karolina, Midia och Linn var en grupp. Alva
och Miriam var en och sedan var det vi tre. När vi nu började i fyran
slutade Miriam, och Alva började vara med Jennifer istället. Jag kände mig
nu lite sviken av Jennifer, som jag hade lekt mest med. Signild hade så
många andra kompisar, men nu var det vi som lekte mest. Det är nog lättare
att vara kille i vissa fall, för killar kan alltid vara i en stor grupp.
Där får alla vara med. Jag, Signild, Jennifer och Alva bildade nu en grupp.
I trean hade det börjat en flicka som hette Kajsa. Hon var alltid utanför.
Vi försökte få henne att vara med oss, men hon vågade nog inte. Hon blev
ofta mobbad av killarna i klassen. Hon brukade vara mest med oss de få
gånger hon vågade vara med. I sexan åkte vi på klassresa till Göteborg. Vi
hade samlat ihop ca 30 000 på ett år. Vi hade jättekul hela klassen. Vi
bodde på hotell och en dag åkte vi över till Danmark. Vi fick bo i den
orenoverde delen av hotellet. Nu hade Alva bytt kompis och var med Signild.
Så det var jag, Jennifer och Kajsa som delade rum. Alva och Signild ville
inte sova med Kajsa. Det tyckte vi var taskigt, så hon fick sova med oss.
Vår lärare och två pappor som var med fick sova i den nyrenoverade delen.
De fick egna rum med toalett, dusch och TV. Det tyckte klassen var
orättvist. Det var ju vi som hade samlat ihop pengarna. De tyckte att dom
var värda det som hade uppoffrat sig att följa med.

När vi började högstadiet skedde de verkliga förändringarna. Min
mellanstadie lärare hade skrämt upp oss med att det var bråk varenda dag,
och att dom sålde knark på skolgården. Så var det inte alls. Det var inte
alls speciellt bråkigt där. Man fick köpa godis i skolan, något som varit
strängt förbjudet på låg- och mellanstadiet.
Man fick börja i en ny skola som låg mycket längre bort. Jag hade valt
fraska som till|valsämne. Det skulle bli spännande att få lära sig ett helt
nytt språk. Signild hade valt tyska, precis som Alva. Alva som nu hade bytt
kompis igen, var med Linn som också hade valt tyska. Men Signild blev nog
inte ledsen över det. Hon har så många andra kompisar. I sjuan började
också sju stycken nya elever i vår klass. Tre av dem kom från Laghusskolan
och de andra kom från en montesori klass i Lundatorp. Innan vi började
sjuan ville man att klasserna skulle splittras och bilda 3 st sjuor, men
våran klassföreståndare ville inte det, så det blev inte så. Han bestämde
det utan att fråga oss. Jag tycker, att, det hade varit kul med nya
klasskompisar. Det hade ju förberett oss inför gymnasiet. Första dagen i
sjuan var det kvartsamtal. Det kändes urlöjlig att gå där med mamma. Alla
stirrade och undrade väl, om man inte vågade gå dit själv. Jag hörde en
kille fråga en annan, varför alla sjuor hade föräldrarna med sig.
Jag fick två klassföreståndare. Den ena hette My Lagerblad och var liten
och hade glasögon. Den andra hette Sture Holmer. Sture Holmer skulle jag ha
i särskild matte och kemi. My skulle jag ha i svenska och särskild
engelska. Sjuan gick ganska fort, men det var nog den roligaste årskursen
att gå i. Det var så många nya ämnen. På låg- och mellan|stadiet hade man
haft samma klassrum hela tiden och en egen bänk att lägga böckerna i. Nu
fick man ett skåp som man skulle sätta ett hänglås i. Året innan hade de
haft vanliga lås i skåpen, så det här med hänglås var nytt för alla.
Den här skolan var mycket större än Ribbing|sta skola som jag hade gått i
innan. ”Gympasalen” låg i en separat byggnad och var mycket större än
gymnastiksalen i Ribbingsta. Jag har alltid avskytt gymnastik. Det beror
nog på att vi hade en hemsk gymnastiklärarinna på lågstadiet. Man fick inte
gå på toaletten när man ville. En gång frågade Alva om hon fick gå på
toaletten. När hon inte fick, blev hon tvungen att sätta sig på golvet, där
hon kissade på sig. Hon hjälpte bara dem som redan var duktiga i gymnastik.
På mellanstadiet var nog alla lättade när vi fick vår klassföreståndare i
gympa.

I åttan var det mer press för då fick man ju betyg. Jag fick 3,4 i snitt
och var rätt nöjd. Vårterminen i åttan höjde jag i betygen och fick 3,9. Nu
i nian blir det nog svårare att behålla betygen, för nu är det fler som har
börjat kämpa. Man vill ju komma in på en bra linje. Jag tycker att det är
svårt att veta när man är 15 år, vilken linje man ska välja. Det valet är
ju för resten av livet.

Mina nio skolår
Jag valde detta ämnet för att jag har så många roliga minnen från alla
stadier. Vi börjar med lågstadiet.
Jag minns väl första dagen i skolan. Min mamma följde med mig till
klass|rummet. Det var mycket spännande, men jag var också väldigt blyg. Min
riktiga bästis var Johannes Melander. Senare fick man fler och fler
kompisar. Mitt favorit ämne har alltid varit idrott. jag har alltid varit
mycket idrotts intresserad. Jag spelar mycket fotboll. De roligaste
minnerna jag har är nog när vi hade plast muggar vid maten. Under muggarna
stod det ett nummer, den som hade högst nummer vann. Angående skolmaten åt
jag ganska lite. Det berodde på att bland de första dagarna vi åt, tog jag
åt mig för mycket pytt i panna. Jag kände mig tvingad att äta upp. Sedan
dess åt jag ej mycket, men det gick över med åren. På rasterna spelade jag
fotboll. Det har jag gjort i alla år, utom högstadiet förstås. Jag minns
när vi fick en fotboll och en basketboll.
Nu går vi över till mellanstadiet. Dessa år gick väldigt fort. Vår lärare i
fyran och femman hette Stig Gröndal. Han var snäll, men kunde bli riktigt
arg. Jag minns när vi hade gympa var alltid dåtidens åttor före oss. En dag
när vi kom gick jag in först. Då fick jag ett spann med vatten över mig.
Det var Niklas Hansson som kastade det över mig. Mina kläder fick torka i
bastun och jag gick och hade gympa som vanligt.
I femman skaffade vår lärare Stig oss brevkompisar från England. Vi
skickade våra brev genom en dator som vi hade längst nere i klassrummet.
I sexan hände det inget speciellt utom att vi fick en ny lärare Gunmaj
Hevert. Vi slog oss också ihop med den andra klassen. Men en dag i sexan
skulle vi få komma upp till högstadiet och se hur det såg ut. Vi fick alla
var sin fadder, min fadder hette Kalle Rudin. Vi fick för första gången
mellanmål. Jag visste ej att man inte fick ta mer än en smörgås, jag tog
minst fyra.
Nu slutligen högstadiet. Det var roligt att träffa många nya lärare, nya
ämnen men framförallt en ny skola och nya regler. Man kände sig liksom mer
fri! I sjuan tog man skolan som en lek. I åttan kom allvaret. Man fick
kämpa hårt för att få bra betyg. På rasterna kunde man gå ner till källaren
och spela pingis eller kort. Det finns hela tiden sysselsättning. Nu i nian
har det riktiga allvaret börjat. Man måste ta i ordentligt för att få bra
betyg. Man måste få bra betyg om man vill komma in till den linjen man sökt
till. Själv tänker jag nog söka in till ekonomisk eller i andra hand handel
och kontor. Det har trots allt varit roliga år i skolan.

Mina nio skolår
Det är år X och jag sitter vid min fönsterplats som vanligt och tittar ut
på skol|gården där några barn springer och jagar varandra.
Sista året, tänker jag med en suck. Vad tiden har gått fort från den dagen
jag klev in på skolgården när jag skulle börja ettan, tills nu när jag
sitter här inför sista året i grundskolan.
Aldrig hade jag heller gått på en skola i mer än tre år, ty jag hade
flyttat runt i småland. Jag minns mitt första år i grundskolan väldigt
tydligt. Lektionerna hade varit roliga, på rasterna hade vi lekt, fröken
dyrkade man som gud, ja allt hade faktiskt varit roligt. Läxorna hade man
gjort flitigt, mot nu dom senaste åren:
”- Jag orkar inte, jag har inte lust eller jag hinner inte för jag ska se
på TV.”
Man vågade vara sig själv i den där småbarnsåldern som vi säger, men i
själva verket är dom mycket vuxnare än vi som går på högstadiet. Vi vill så
gärna säga vi skiter i skolan, men kan egenligen inte för skolan bygger upp
våra liv.
Jag kommer ihåg vad min lärare sa till mig när jag nyss hade börjat sjuan:
”- Det är du själv som väl|jer om du vill skolka och få ett ”handikapp” av
okunnig|het och ovilja eller om du nu som ni elever säger sitta här och
plågas och gå ut med kunskaper och till följden av det ett bra jobb som
bygger på ett bra liv.”
I snart nio år har jag suttit vid skolbänken och när jag går ut kommer jag
att sakna de stunder när man kände närheten av sina klasskompisar. Jag
kommer också att sakna de stunderna då man fick tillbaka ett prov eller då
man var som nervösast tex när man skulle redovisa något inför klassen.
I mellanstadiet blev allt genast mycket tuffare och hårdare, och man kände
att man hade blivit äldre. Vi fick börja med engelska, något som jag tyckte
var lite jobbigt i början, men som genom åren har gett mig stor hjälp. Det
var i sexan tror jag som man började tycka att skolan var tråkig och
jobbig. Det var då man slutade bry sig om läxorna Det var ingen som längre
berömde en för att man gjorde läxorna. I ettan hade man fått ett
klistermärke som en guldstjärna i tex matteboken eller i stavnings|boken
när man hade skrivit det finaste man kunde, men nu dom senaste åren,
gnäller dom på en om man inte gjort läxorna men sa aldrig något om man hade
gjort läxorna.
Nu när jag sitter här och tänker tillbaka på allt som hänt under min
skoltid tycker jag nog egentligen att allt har varit bra. Många gånger ser
man bara de ljusa stunderna, så varför inte gör det det här gången också.

Mina nio skolår!
Min första dag i skolan var jätte|kul. Man fick träffa alla sina nya
klass|kompisar, fast endel kände man ju sedan lekis.
Innan vi fick gå in i klassrum|met, fick vi hänga av oss alla kläder på små
krokar utanför klassrummet. När vi sedan gick in, stod alla bänkarna två
och två. Jag och Linda satte oss i hop. Sedan delade fröken ut en massa
böcker som vi skulle lägga i våra bänkar, kritor och pennor fick vi också.
Första dagen i skolan var inte så lång så vi fick snart gå hem igen.
När tre år hade gått då börja vi mellanstadiet. Och det blev lite mer
allvar. Man fick mer och svårare läxor.
I fyran började vi gå på disco. Det tyckte man var jätte kul. Man börj|ade
mesa sig med killar, men det tyckte vi var jätte kul då.
I feman fick vi åka på lägerskola till Hagbo. Vi var där tre dagar. Vi
delade upposs och sov ca: fyra styck|na i varje rum. Jag sov med Pernilla,
Malin och Magdalena.
På dagarna lagade vi mat och var ute i skogen och tittade på inseckter och
djur. På kvällen vi läger eldar nere vid sjön, som vi sedan grillade korv
över. Det var jätte mysigt.
Sista kvällen fick våra förälldrar komma till Hagbo och vara med på våran
läger eld. Det var kul att visa mamma och pappa, att man kun|de klara sig
själv utan att längta hem.
När vi började sjuan, fick vi också åka på läger till Rådö. Vi åkte först
buss till Grönstad och sedan tog vi färgan över till Rådö.
Dagarna var lite tråkiga på Rådö, för vi var tvungna att ha lektion|er på
Rådö också, ugh! men det fick man ju stå ut med. På kvällarna var det kul,
för då fick vi leka lekar, bada och tända läger eldar nere vid stranden.
Jag sov i samma rum som Elin och Louise i min paralell|klass och vi hade
jätte kul. Vi hade extra kul på nätterna, för då smet vi ut och stack till
killarnas hus. Men vi var tvungna att se till så att inte Gun-Britt såg
eller hörde oss, för då skulle det bli anndra bullar.
När man börjar sjuan, då blir allt annorlunda. Man får massor av nya
kompisar och lärare och man har verkligen kommit in i allvaret.
Sjuan var kul, det var så mycket nytt. Man fick längre raster, man fick äta
godis på rasterna och man fick gå vart man ville på sina raster. Man kände
sig helt enkel både äldre och friare.
Sjuan var mest repetion från mellan stadiet, men åttan var jätte|Svår, för
där var jätte mycket nytt och svårt man Skulle lära sig, så skolan blev
helt dö trist.
När man sedan började nian, då blir det repetion från åttan, och det kan
man ju redan så det är inte så svårt, fast man vet ju inte, nian kanske
blir jätte svår längre fram mot slutet.
Det roligaste med nian är ju att man inte är minst på skolan och att man
får välja till gymnasiet. Vi ska snart upp och hälsa på, på gymnasiet och
det kommer att bli jätte kul.
Högstadiet har varit kul, men jag längtar mycket tills vi ska börja på
gymnasiet.

Mina nio skolår

Det är morgon. På tallriken nedanför mig ligger en limp|smörgås. Tuggorna
verkar fastna i halsen när jag försöker svälja dem. Magen känns som om den
tumlades runt, runt i en tvättmaskin. I spegeln ser mina flätor ut att vara
mer krokiga och spretiga än någonsin. Mamma och jag går tillsammans till
skolan. Mina träskor klapprar ostadigt under mig. De är nya, vita med röda
rosor.
Skolan tornar upp sig framför mig. Den ser större och mer skrämmande
ut än vanligt. På skolgården går andra barn som krampaktigt håller fast vid
sina mammor. Med undantag av några pojkar som skall visa sig tuffa och går
på egen hand.
Sedan går alla in i sina klassrum, där fröken tar emot dem. Jag
tittar nyfiket men blygt runt omkring mig. Min bästis Millis har inte
kommit ännu. Men Nina och Maja från dagis finns där. De andra barnen har
jag aldrig sett.
Nu får alla ta varsin bänk meddelade fröken med en glad och vänlig
stämma. Jag tar snabbt en bänk långt fram i salen och ”passar” bänken
bredvid åt Millis.
Fröken som heter Birgit ser snäll ut. Hon ler mot alla och har en gul
klänning på sig. Sen är det upprop. När mitt namn ropas upp känns det som
om det var någonannan som klart och tydligt svarade ja.
Efter det var den första skoldagen slut, och magen blev sitt vanliga
jag igen.
Men skolan fortsatte och vi fick lära oss att räkna, skriva och läsa.

Än del i klassen fick gå till hjälpfröken Gudrun där de fick
pepparkakor. Jag var väldigt avundsjuk för att jag aldrig fick gå dit.
På den tiden hade man väldig respekt för de som var äldre. Jag var
alltid lika respektfull när det kom några från högstadiet där jag
betraktade alla som vuxna.
Det blev kallare och mörkare. Snön föll i tunga flingor. På mornarna
när det fortfarande var mörkt, tände Birgit adventsljus och läste historier
om Jesus barnet. Vi klippte pappersänglar och gjorde en Jesu krubba.
I Aulan var det stämnings|fullt. Lucia kom in med riktiga ljus i
håret!
På rasterna satt vi på en blå sandlåda och skvallrade. Man blev
ständigt ovänn med kompisarna, och bytte bästis stup i kvarten.
Lågstadiet rann långsamt men säkert förbi, och efter tre trygga,
lugna år med Birgit började jag mellanstadiet.
Odd Vernerberg heter vår mellanstadielärare. Han var raka motsattsen
till vår lugna, milda Birgit. han höjde rösten både ofta och gärna. Men han
ingav ingen respekt. Så vi blev från att ha varit en ganska lugn och
skötsam klass, både stökiga och pratiga.
Så med ett skamfilat rykte började vi högstadiet. Lars-Åke Hanné
heter vår klassföreståndare, och han måste ha hört mycket ont om oss. För
jag glömmer aldrig den dag då han hämtade oss från mellanstadiebyggnaden.
Det var inget vänligt leende med gul klänning det här inte. Utan ”kom med
här” med mörk uppsyn. Men det fick resultat alla arbetade tysta och
duktiga, åtminstone i början. Det blev en liten shock med alla läxor och
prov. Högstadiet har gått i en våldsam fart, och det känns nästan som om
det var i går som jag började i sjuan.
Om ett halvår går jag alltså ut den här skolan som jag tillbringat
nio år av mitt liv i. Det skall bli roligt och spännande på ett sätt men
också litet vemodigt på ett annat.