VG – Sida 8 – Skrivbanken

Att byta skola

Om det bara inte hade hänt. Om bara inte den dagen hade kommit. Då
förändrades allt. Det var då det hela började, mitt helvete.

Det var en helt vanlig onsdag. Vi höll på att göra oss i ordning, jag för
skolan och pappa och mamma för jobbet. Jag stod vid spegeln och försökte
bestämma mig för vilken tröja jag skulle använda, den lila eller den
svarta. Det fick bli den svarta, den passade bäst till mina jeans. Mitt
mörkbruna hår hade fått sig en snelugg med hjälp av ett hårspänne och
baktill var det uppklippt och spretade åt alla håll. Mina mörkgröna ögon
fick en framtoning genom mascara. Sen sprang jag ner för trappen, tog på
mig jackan och ryggsäcken och fortsatte vidare till bussen. Där stod Joakim
och Daniel. Två kanonbra kompisar. Joakim hade en svart mössa med oranga
fiskar. Utan mössan ser han riktigt bra ut. Mörkbrunt hår som är klippt som
en så kallad popfrilla, alltså medellångt och lite hackigt i topparna och
så har han guldbruna underbara ögon.
Daniel har ljust kortklippt hår med en liten tuppkam, stora blå ögon och
synliga kindben.
De finns båda kvar i mitt liv.
Bussen kom och vi klev på.
Skoldagen var som vanligt men det var det som hände efteråt som förändrade
mitt liv totalt.

Jag och pappa hade en passion för skidåkning. Vi åkte varje onsdag, på
vintern. Lika så den här. Vi tog på oss våra skidkläder och drog iväg. Det
var väldigt halt på vägarna och det hade inte blivit sandat. Vi gjorde som
vi brukade, vi pratade om allt som hänt under den gångna veckan och vi
sjöng till gamla schlagers och 60-talshits. Mitt under ”Sleepy Jean” med
”The monkeys” såg vi en lastbil komma emot oss. Vi närmade oss varandra,
när vi bara var några meter ifrån fick lastbilen sladd och körde rakt på
oss. Lastbilen välte och vi for ned i diket.
Efter några minuter vågade jag öppna ögonen för att se om det var sant.
Tyvärr var det sant. Jag såg att pappa slungats ur bilen, han hade inte
använt bilbälte som vanligt. Genom några tappra försök lyckades jag ta mig
ur bilen genom fönstret och tog mig fram till honom. Jag försökte på alla
tänkbara sätt få liv i honom, men det gick inte. Jag tog fram mobilen och
larmade. De var på plats en tio minuter senare.
Tårarna strömmade ner för mina kinder. De tog in mig och pappa i en
ambulance och lastbils|chaffören i en annan. När vi väl var på sjuk|huset
blev tårarna till en flodvåg när läkarna sa att de gjort allt i deras makt
för att rädda min älskade pappa men inte lyckats. Mamma hade hunnit komma
dit lagom i tid till att få höra beskedet. Där stod vi och grät
tillsammans. Det brände i bröstet på mig.

Redan en vecka efter begravningen höll vårat hus på att tömmas. Vi skulle
flytta, för att glömma allt hemskt. Men för mig blev det bara värre. När
jag tänkte på att lämna mina vänner, min skola, allt som kännetecknar mig
ville jag bara gråta ut i min kudde. Jag hade känt mig så trygg här i
Persby.
Flyttbilen hade redan åkt och vi lade in den sista väskan i bilen. Mamma
satte i nyckeln och vred om. Motorn gick igång och vi var på väg. Det var
sista gången jag såg mitt barndomshem.
När vi kom fram till Huskvarna ett par timmar senare och jag fick se vart
jag kommit kände jag att det inte skulle fungera. När det sen var dags för
skolan hade jag redan på morgonen en klump i magen, den blev bara större
och större. Jag stod nu framför spegeln en halvtimme och valde kläder.
Mamma skjutsade mig till skolan. Jag gick på darriga ben mot skolan,
öppnade dörren och gick in.
När jag efter strapatser till rektor, kurrator, lärare och rektor igen fick
se min klass blev jag inte lugnare, tvärtom. Tjejerna såg ut som att de
ville klösa ögonen ur mig och killarna tittade på mig med avsmak. Jag fick
två vänner, Pelle och Nils. Men en tjej, Emma, blev min värsta fiende. Hon
mobbade mig under hela mitt sista år i grundskolan. Tillslut fick hon reda
på varför vi flyttat och hon började prata strunt om min pappa. Då orkade
jag inte längre. Jag gav henne en smäll på käften och fick gå hos kurratorn
i en termin. Men det fungerade bra med Pelle och Nils. Vi hittade på en
massa kul. Var i gallerian, åkte skateboard och mycket annat. Men jag
saknade Joakim och Daniel och pappa. Jag var inte helt komplett utan de.
Flytten hade haft en posetiv inverkan på mamma och hon stortrivdes. När vi
äntligen kom fram till skol|avslutningsbalen var jag överlycklig. Jag hade
klarat av flytten. Balen var inte så lyckad den heller. Tjejerna pekade och
fnissade. Killarna trampade mig på tårna och Emma hällde bål på mig.
Så nu när jag gör mig i ordning för våran klassåterträff efter 10 år och
tänker på allt som hände under mitt sista år i grundskolan är jag inte
nervös för att återse de. Jag har lyckats bra i livet. Jag är gift med
Joakim, har tre underbara barn och har en lyckad karriär inom arketekturen.
Jag är stark nu och jag trivs med livet. Äntligen är jag lycklig.
Jag tror att allt som hände det sista året fick mig att bli mer
självständig och få en längtan efter att bli bättre än de andra. Vilket jag
lyckats med.

Lära för livet!

I vårt häfte finns en artikel ”Extra idrott på schemat ger
bättre betyg”. Jag har läst den med stort intresse. Den handlar om en skola
i Stokholm. Förfataren skriver att eleverna på den skolan har de högsta
betygen i Stokholm. Varför? Jo, de arbetar med speciell modell där kan man
välja mer idrott men också ett ämne som man behöver hjälp med.
Efter att ha läst den här artikeln vill jag dela med mig av mina
egna erfarenheter och åsikter.
Jag tycker att den här artikeln var toppen. Mitt bästa ämne i
skolan är idrott. Det är viktigt att förstå att vi alla behöver röra oss
för att må bra. Sport ger dig inte bara bra betyg det ger dig mer.
Jag shjälv var i en sport-klass där vi tränade handboll och jag
måste säga att det var min bästa tid i livet. Jag träffade trevliga
mäniskor med samma intresse som jag. Vi är fortfarande bästa vänner.
Det är jätteroligt att spela match. Ofta vinner vi men ibland förlorar vi,
men det viktigaste är att ha roligt och varit tillsammans.
Visst finns det sporter som är farliga för hälsan t. ex boxning,
men jag tycker att sportar man lagom är det bra för kropp och själ. Det
gäller alla sporter.
Det är min sista termin i grundskolan och jag har bott bara en
kort tid i Sverige så jag måste arbeta mer än de andra. I framtiden vill
jag bli farmaceut så man behöver plugga mycket och det gör jag.
I min uppfatning mina fina betyg beror på att jag trännar
handboll två gånger i veckan. När jag är i gymnastikhallen glömmer jag mina
problem. Det är så shönt att ta det lungn och bara spela.
Det är många possitiva saker med att träna. Jag brukar bli
frisk, glad och bara väntar på nästa handbolls träning.
Barnen tycker om att titta på TV eller spela på datorn. De mår
inte bra och orkar ingenting
Idag har många, barn och vuxna, problem med övervikt och med
hälsa. Orsaken är att de vill inte röra sig.
Det är viktigt att förstå att vi alla behöver röra oss för att må bra.
Slutligen vill jag säga att det är bra att ha möjlighet att göra
i skolan vad man tycker om.
I min uppfatning det är lättare och roligare att gå till skolan, när det
finns ämnen som intresserar dig.
Shjälv tror jag att det kommer att bli mer och mer skolor som
vill ge dig bättre möjligheter att utveckla dina intressen, att läsa och
träna samtidigt.

1. Mina skolår
Det var egentligen meningen att min uppsats skulle bli en novell om hur det
är att byta skola. Men när jag läste min ”kladd” märkte jag att den mest
handlar om mina skolår, så detta får bli någonslags blandning mellan en
krönika och en novell, och en blandning mellan ämne 1 och ämne 2. Jag har
gått i samma klass ända sedan jag började ettan när jag var sex år gammal.
Det har slutat väldigt många, och nya elever har börjat. Nu i nian är det
bara en fjärdedel av klassen som har gått här ända sedan ettan.

Lågstadiet

Under lågstadie-tiden hade vi en jättebra lärare som heter Marie-Louise. Då
var klassen lugn, fördet mesta. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från
lågstadiet, men jag och min kompis brukade stanna kvar i klassrummet efter
skolan och spela tetris på datorn, eller ”rensa hjärnan” som Marie brukade
kalla det.

Mellanstadiet

Vi fick en ny lärare i fyran, Berit. Hon var inte en särskilt bra lärare,
för hon valde ut vilka elever hon gillade mest och lät dem svara på
frågorna först, när de räckte upp handen. En händelse som jag minns
speciellt var när jag och några kompisar la en korv i hennes väska. Vi var
i skolmatsalen och åt när Berit bad oss passa hennes väska. Det låg en bit
korv på bordet, så när Berit gick la jag ner den i hennes väska, på skoj.
Men hon tyckte inte att det var lika roligt som vi tyckte!
Vi bytte skola i sexan eftersom vi inte fick plats på våran gamla skola. Vi
skulle byta lärare också. Först tyckte jag att det var tråkigt, för jag
gillade faktiskt Berit då, men nu skulle jag aldrig vilja ha henne igen.
Våran nya lärare heter Alexandra.
I början på terminen var det hemskt! Nästan alla i klassen var stimmiga och
kunde inte koncentrera sig på lektionerna, men efter någon månad blev det
lugnare. När vi åkte på klassresa i februari blev sammanhållningen bättre.
Det var roligt, jag kommer aldrig glömma när lärarna väckte oss med
grytlock klockan 4:00 på morgonen. Vi fick ta på oss våra kläder och sedan
fick vi gå ut två och två i mörkret och kylan. Vi gick en liten rundtur i
”vildmarken”, sedan fick vi gå och lägga oss igen.
Resten av sexan och under hela sjuan hände det inget speciellt, förutom att
vi fick en klassföreståndare, Ann-Charlotte.

Högstadiet

I åttan hade vi en modevisning för att tjäna in pengar till en klassresa. I
maj åkte vi med Alexandra, Ann-Charlotte och en annan lärare som heter
Johan till Krakow i Polen. Det var också en rolig klassresa, även om jag
tyckte att det var ganska tråkigt just då!
Vi besökte två koncentrationsläger: Auschwitz och Birkenau. Det var
jobbigt, men inte så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. Det var
jättevarmt och hela klassen var utslagen eftersom ingen hade kunnat sova på
nattåget.
Nästa dag besökte vi en saltgruva. Allting där var av salt: väggarna,
taket, golvet och alla statyerna! Det var jätteskönt och svalt där nere och
man kunde gå och slicka på saltet på väggarna.
Den roligaste dagen var nog när vi fick gå runt själva på stan. Jag och
några kompisar hittade en affär med två snygga killar i och vi var där inne
i över en timme. Jag köpte två cd-skivor och lite saker till familjen. Det
var jättetråkigt när vi skulle åka hem! Resten av åttan och tiden som har
gått i nian har det inte hänt något speciellt.
Nu är det bara några månader kvar av nian. Det ska bli skönt att sluta och
slippa klassen!

2. Att byta skola/Att byta klass
Berättelse
– OK, nu gäller det, tänkte jag beslutsamt innan jag gick in genom de
dystra skol|portarna.
En ny chans att passa in.
Det var vad jag hade fått, efter åratal av utfrysning och mobbing skulle
jag få en ny chans.
– Tänk om det blir samma sak här, tänk om det är mig det är fel på!
– Nej, svarade jag mig själv. Det här kommer gå bra, äntligen kommer jag få
känna att jag passar in.
Plötsligt såg jag rektorns ansikte framför mig som i en dröm.
Han såg lite besvärad ut.
– Jo, Klara, började han. Skolstyrelsen och jag har beslutat att eftersom
det råder lite… hrm… speciella förhållanden här, så är det nog bäst om
du förflyttas till en annan skola.
Medan han pratade märkte jag att han tittade ner i bordet och försökte
hålla ögonen ifrån mitt sargade ansikte.
– Han har väl dåligt samvete, tänkte jag och rörde lite vid mitt uppsvullna
öga.
Jag förstod aldrig vad jag hade gjort dem och ännu mindre förstod jag
varför lärarna och de andra eleverna blundade för vad de gjorde mig.
Tills de helt enkelt inte kunde blunda mer.
Efter så många år av förtryck, bestämde jag mig för att helt enkelt inte ta
emot mer. Om jag sade emot kanske det skulle upphöra tänkte jag. men så fel
man kan ha. Istället för att bli bättre hade de blivit rasande för min
”uppkäftighet” och det fanns ingen gräns för deras ilska.
Ett uppsvullet öga, blåmärken och sårskorpor över hela kroppen och ett
brutet ben i armen hade det svaret kostat mig. Nu log jag plötsligt när
jag gick i korridoren.
– Det var det värt, tänkte jag lyckligt.
Varje steg jag tog i korridoren var ett steg mot ett nytt liv, en
lyckligare tillvaro. Jag kände på ansiktet, såren var nästan helt läkta
nu. Jag var bara lite röd på ena kinden och hade en liten sårskorpa över
ena ögonbrynet.
Till slut var jag framme vid det klass|rum som jag skulle till och jag
öppnade dörren och gick in. Varenda ansikte blev vänt mot mig och jag log
lite tveksamt. – Du måste vara klara, sa läraren.
Jag nickade.
– Det här är klara, hon ska gå här med oss, sa han vänd mot klassen.
– Det finns en ledig bänk längst ner som du kan ta.
Jag gick genom raderna och kände blickarna efter mig. Modet sjönk som en
sten i bröstet.
Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att allt skulle bli annorlunda
här? frågade jag mig själv. Allt kommer bli precis som det alltid varit.
Det kändes som skoldagen var en evighet lång, men till slut tog den slut
och jag gick raka vägen hem. När jag kom hem gick jag genast upp på mitt
rum, slängde mig på sängen och grät.
– Vad är det för fel på mig?! skrek jag med ögonen fulla av tårar.
Det här var ju min chans till en ny tillvaro, jag måste klara det här!

Nästa dag började likadant som den förra, men plötsligt så hände det.
På rasten innan matten kom en flicka fram till mig.
– Klara, va?
– Ja, sa jag.
– Välkommen till vår klass, klara! sa hon och log. Jag heter Cecilia,
förresten. Hon såg på klockan.
– Jag tänkte gå bort till matten nu, vill du följa med?
– Gärna, sa jag med en stor klump i halsen.
Jag fick nästan lyckotårar där jag gick brevid Cecilia.
Och äntligen, efter flera års väntat kändes det som jag passade in
någonstans.

1. Mina skolår Krönika

Jag minns faktiskt inte min första skoldag. Jag minns överhuvudtaget
väldigt lite av lekis och lågstadiet. Jag har vissa korta minnesfragment,
som kommer fram då och då, men annars är det som ett stort tomrum. Jag
kommer ihåg hur huset där jag gick min första termin i lekis såg ut. Det
var litet, rött med vita knutar. Via en trappa på utsidan kom man ner i
källaren, där kapprummet låg. Alla barn hade varsin krok och en back. Däri
lade jag min lila my little pony-ryggsäck som jag var så stolt över. Min
bästis hade en likadan, fast rosa. Hon hette Emma, och förutom henne hade
jag bara träffat tre till på hela lekis innan jag kom dit. En av dem var
min stora kärlek, Fredrik, men kärleken var nog inte riktigt besvarad, även
om vi var bra kompisar. Den första terminen flöt på ganska bra, jag och
Emma höll oss lite för oss själva och lekte med våra nallar. Men efter lugn
kommer storm. Efter mitt allra första riktiga jullov flyttade Emma och det
gjorde även lekis. Det senare flyttade dock inte så långt, bara en bit upp
på skolgården, för där det gamla låg skulle det byggas ett högstadium.
Dessutom skulle stora delar av skolan renoveras och byggas om, så ett av de
starkaste minnena jag har från min lågstadietid var de höga gallerstaket
som ramade in skolgården och fick den att likna en stor hönsgård. Jag var
nog ganska ensam den där andra terminen av lekis, jag har alltid varit lite
blyg och haft svårt att träffa nya kompisar.
När ettan sedan började gjorde den det ordentligt, nämligen med ett bråk
där de flesta av klassens tjejer var inblandade. Några hade sagt dumma
saker till en tjej, och jag skulle agera domare och ställa de skyldiga till
svars. Jag fick dock bara fast en. Vi bråkade rejält, men efter det blev vi
bästa vänner. Det enda minnet jag har av Jenny innan vi blev bästisar är
ifrån lekis, då jag tyckte hon var elak och bortskämd. Men när jag lärde
känna henne var hon den bästa vännen man kan ha. Vi bodde inte så långt
ifrån varandra, bara en skog skiljde oss åt, så vi lekte nästan varje dag.
Jenny var smart, kaxig och populär, och att vara hennes bästis gav mig en
hel del självförtroende. Men samtidigt som vi var bästa vänner var vi
bittra konkurrenter, vi tävlade jämt om vem som var bäst i skolan; längst
fram i matteboken, vem som läst längst i svenskaboken. Det var alltid jämnt
mellan oss, men på det sättet fick jag ett försprång i skolarbetet som jag
behöll länge, och som har hjälpt mig väldigt mycket. Dum som jag var gjorde
jag samma misstag igen och skaffade inga fler vänner, jag hade ju Jenny.
Men tji fick jag, för sommaren efter tvåan flyttade Jenny till Helsingborg,
och jag blev ensam igen. Ensamheten varade i nästan en termin, sedan
hittade jag en ny bästis. Vi tyckte båda om hästar, och det förde oss
samman. Vi skulle vara bästisar i nästan tre år framåt.
På lågstadiet hade jag en helt underbar lärare, Lena Sturesson.
Hon gjorde otroligt mycket för vår klass. Vi blev en lugn och trygg klass,
där det nästan aldrig var något bråk. Jag vet inte riktigt hur hon lyckades
med det, men det var nog hennes lugna, snälla personlighet som smittade av
sig på oss. Att vi sjöng mycket kan nog också ha haft viss betydelse. Det
var en sorglig dag när jag slutade trean och lämnade henne.
Mellanstadiet var inte så annorlunda mot lågstadiet, förutom att
man kände sig mycket äldre. Och så hade vi mindre sång förstås. Vi hade en
musiklektion i veckan som var rena kaoset. I alla fall när vi hade spel.
Tjugo personer, de flesta hade knappt rört ett instrument tidigare, skulle
spela ”Diana”. Det var två trumset som skulle spela någorlunda i takt, fem
pianon som skulle ta samma ackord samtidigt, fyra basar som skulle försöka
få fram (rätt) ljud och resten gitarrer som jag helst inte vill nämna hur
de lät. Vår musiklärare slutade senare för att han fick tinnitus.
Skolan var annars inte särskilt betungande, jag har alltid gillat
skolarbete i lagom dos. Tyvärr kan jag knappt minnas en enda sak jag lärde
mig under min mellanstadietid, men det finns säkert sparat någonstans djupt
inne i hjärnan. Säkert.
Så var det plötsligt dags att börja högstadiet. Jag tyckte inte alls att
det var kul att börja sjuan, det var långa dagar i skolan, mycket läxor och
jag gillade varken min klass eller min mentor. Men jag fick byta klass
nästa termin och efter ett år fick jag en ny mentor, vilket gjorde att jag
började se lite ljusare på tillvaron. De långa dagarna och de myckna
läxorna var dock kvar, och det blev bara värre i åttan. Jag hade väldigt
höga krav på mig själv. Eftersom jag alltid varit bland de bästa i klassen
kände jag mig tvingad att fortsätta vara det, även om det blev svårare och
svårare. I slutet av åttan var jag så skoltrött att jag inte visste var jag
skulle ta vägen. Som tur var kom sommarlovet som gav mig nya krafter, och
när nian började var jag åtmindstone lite piggare. Förra terminen gick
fort, och det har nu gått fem veckor på min sista termin i grundskolan. Jag
har valt linje till gymnasiet. Jag ska gå det samhällsvetenskapliga
programmet. Det känns sorgligt att sluta på Bergö, men jag tillbringar min
sista termin i grundskolan på samma ställe som jag tillbringade min första
– det känns verkligen som att cirkeln sluts.

Mina Skolår
Jag kommer fortfarande ihåg första gången när jag skulle börja skolan. Man
var väldigt nervös och man visste inte riktigt vad som skulle hända. Det
var ju en sådan stor sak, alla börjar i skolan, alla var väldigt nervösa,
men det tänkte man inte på just då. För den dagen var något helt annat när
jag kom in i sitt nya klassrum så tryckte jag mammas hand lite extra hårt,
för att verkligen vara säker på att hon var kvar. Jag kände inte så många
där, men jag kännde i alla fall igen en del. Min lärare såg väldigt snäll
ut, och när hon presenterade sig så sa hon att hon hette Anette. Även om
jag redan visste vad hon hette så lyssnade jag mycket noga på vad hon sa.
Kanske var det så för alla som var i det rummet, för alla anndra barn,
deras pappor och mammor, att alla var nervösa och förventans fulla för den
första dagen, den dagen då egentligen allting började. För mig var det i
alla fall så att när allt var nytt, dom äldre barnen såg så stora ut, och
själv kände man sig så väldigt liten. Men denna känslan gick över väldigt
snabbt. När den första tiden av 1:an hade gått, och man började komma in i
hur det fungerade med lektionerna, läxorna, och allt annat som man behövde
kunna, så började man oroa sig lite över det där med kompisar. Men det
visade sig inte vara några probl|em, alla var väldigt öppna och man fick
vara med på rasterna, även om man egentligen kanske planerat att bara vara
ett par stycken, så slutade det nästan alltid med att det kom anndra barn
och droppade in hela tiden. På lågstadiet då var det så enkelt, man behövde
inte oroa sig så mycket för prov, och anndra saker som nu är så viktiga.
Jag menar att bara om man gjorde det man skulle då, och var snäll så
brukade i alla fall det mesta ordna sig, det var ju inte alls samma krav på
en då, som det är nu. När man kommit egenom 1:an, så blev det lite svårare,
i alla fall var det det man tyckte då, det blev lite fler läxor, men inget
som var så allvarligt då. Samma sak i trean, inga större förendringar. Men
när man haft det väldigt lugnt under hela lågstadiet och sedan skulle börja
på mellan stadiet. Det var då det började bli lite nervöst igen, man skulle
bli minst ännu en gång, men det var inte det som var de värsta. Man skulle
bli tvungen att byta lärare, klassrum, till och med sida på skolan. Sidan
där dom stora barnen fanns på! Jag hade inte varit på den sidan, eller jag
hade varit där, men det var ju bara under julen då man hade julpyssel, och
vid national dagen då man stod runt flaggstången. Men att man nu skulle gå
till den annra sidan av skolan och aldrig mer komma tillbaka, det var lite
läskigt. Vi fick hälsa på våran nya lärare, och jobba tillsammans med dom
nya eleverna några gånger innan det var dags att byta. Och jag började
snart insee att det inte var lika läskigt som man hade föreställt sig det.
Så det var inga problem med att börja på mellan stadiet heller! Man märkte
att det blev en del prov mer, man började läsa engelska och allt var
fortfarande rellativt lugnt. Tills ca första terminen av femman gått, och
jag skulle bli tvungen att byta skola eftersom vi skulle flytta in till
stan. Men skillnaden var inte så väldigt stor. Det var samma ämnen och
samma typ av övningar, men inte samma klasskompisar, inte samma lärare och
inte samma känsla av gemenskap och samman hållning. Naturligt vis berodde
det på att jag inte känt dessa människor så väldigt länge, jag hade just
träffat dom för första gången i mitt liv, och jag visste att vårat möte
inte skulle betyda så mycket egentligen, eftersom jag snart skulle gå ut
5:an och efter det behöva byta skola ännu en gång, och därför klass med.
När jag nu byter skola igen så blir allt ganska rörigt, jag kom in mitt i
en termin och det var ganska svårt att lyckas sätta sig in i alla ämnena,
speciellt engelskan. Lärarna på den nya skolan var det en stor skillnad
från vad jag hade haft innan och klassen med för den delen. I stan så är
klasserna ganska mycket större, och det påverkar lärarna, som blir mer
stirriga och dom har inte lika mycket koll som dom skulle haft om det var
mindre klasser. En av lärarna vi hade där var ganska rolig, för så fort hon
tröttnade på något vi höll på med, eller tyckt att vi jobbat med
uppgifterna en bra stund, så tog hon alltid fram sånghäfterna. Det var
hennes sätt att inte tröttna på lektionerna. Men det som var det roligaste
var att hon hade inga musikaliska talanger alls, vilket menas med att hon
hade en sångröst som lät mer som en skata än var det nu var det var
meningen det skulle låta som. Men trotts det så var det en ganska bra
skola. Men som sagt var så skulle jag snart byta skola igen. Den nya skolan
var en högstadie skola, från åk 6-9. Men man kan inte direkt säga att det
var någon bra skola. Den var stor, klasserna var stora och lärarna som hade
svårt att kontrolera lektionerna var inte heller så bra. Eller förest|en så
var kanske lärarna bra, och som kunde säkert ha varit mycket bättre, om dom
någon gång hade fått chansen att bevisa det. Så 6:an var ett år som i alla
fall jag inte lärde mig så mycket av. Och sedan bar det av igen, vi skulle
flytta ännu en gång. Men denna gången var det till ett ställe som jag väl
kännde till. Tvååker! Men jag skulle inte komma bland dom elever jag gått
med sedan innan. Jag var ganska ledsen över det ett tag. Men så när jag
började 7:an så insåg jag att det kanske inte skulle vara så tråkigt ändå.
Man kom mycket snabbt in i klassen, och alla var mycket snälla. 7:an var
ett år som gick mycket snabbt, och 8:an lika så. Under 8:an så var det lite
tuffare, mycket mer läxor, mindre fritid men ändå for tiden bara iväg. Nu
sitter man här, det är inte så lång tid kvar tills man går ut 9:an, men var
tog all tiden egentligen vägen? Redan i 7:an sa lärarna att det skulle gå
fort på högstadiet, men det var en sak som man inte trodde skulle hända.
Man hade ju hela tre år framför sig då, men fort har det gått. Snart går
man ut 9:an med, och det blir dags för mig och oss anndra att byta skola
ännu en gång till. Alla erfarenheter som man har fått, och allt man har
lärt sig, kommer för mig betyda väldigt mycket, och jag kommer förhoppnings
vis få stor användning för det med!

Mina skolår!
har skrivit en underrubrik, ”Nationellt prov i svenska”

Minnena från mina första skolår är inte så många och klara som jag hade
velat. Jag har även glömt hur det känndes att börja skolan för första
gången.
Men en speciell sak minns jag, jag minns när vi skulle lära oss skriva
bokstäver. Jag satt i min bänk och skrev flitigt alla stora respektive små
bokstäver, från A-Ö. Men när jag var på bokstaven s, så fick jag för mig
att s:en såg exakt lika dana ut som femmor. Jag började glatt skriva ena
femman efter den andra. När jag sedan visade upp mitt arbete för min
fröken, visade det sig till Min besvikelse att jag gjort helt fel. Och
petig som jag är, så satte jag genast igång Med att skriva om alla s:en.
Fast jag inte behövde. Detta hände i ettan och det är nog det ända klara
minnet från den tiden.
Men från och med trean och framåt är minnena betydligt fler och tydligare.
Jag minns att i trean så skulle jag ha ett av mina första prov på Sveriges
olika län, älvar, städer os.v. Sammanlagt var det hela 76 frågor. Jag minns
hur nervös jag var inför det provet, och hur jag startade plugga inför
provet flera veckor innan vi skulle ha det. Men det hårda arbetet lönade
sig. Jag fick alla rätt på provet och stoltare över mig själv hade jag inte
varit tidigare. Alla mina minnen från låg stadiet har alltid varit glada.
De har oftast handlat om något som jag gjort bra. Vissa är från vad man
gjort för framträdanden på ”roliga timmen”, så som både pjäser och ”sikta
mot stjärnorna”.
När man kom upp i mellan|stadiet började ansvaret komma in i skolarbetet
och då ändrades allt. Man fick större och mer läxor som man skulle göra,
när man hellre ville vara ute och leka. Ibland valde man kompisarna framför
läxorna och då fick man ta konsekvenserna. Antingen gick man upp tidigare
för att träna på tex glosor som man glömt och skulle ha läxförhör på samma
dag. Eller så chansade man på att läraren skulle tro på en påhittad ursäkt.
Men i och med allt detta började jag för första gången känna ångest. Ångest
för att jag kastat bort tid på oviktiga saker, när jag egentligen skulle
plugga. Och så har det varit sen dess. Jag har själv upptäckt att jag har
lätt för att komma ihåg och att lära mig saker. Detta har jag utnyttjat
väldigt mycket. Eftersom jag har dessa förmågor har jag blivit lat, och jag
pluggar sellan så mycket som jag kanske skulle behöva. Jag har faktiskt
börjat plugga mer och mer, i och med att jag fick betyg. Men latheten finns
fortfarande kvar i bakhuvudet och gnager, så ibland litar jag på att jag
ska komma ihåg och pluggar bara lite eller ingenting. Oftast har jag kunnat
lita på mitt minne, men någon enstaka gång har jag fått totala minnes
luckor. Det är i sånna tillfällen som min ångest sätter sig in.
När jag skulle börja sexan bytte alla i samma årskurs och skola som jag
till en annan skola. Det var då jag började i högstadiet. Till en början
var allting nytt och lite obehagligt, för jag har aldrig gillat
förändringar speciellt mycket. Men efter ett tag gick allt på rutin.
I sjuan blev jag med ens tryggare i skolan. Man hade gått ett år med alla
kompisar och lärare. Under den årskursen hade man inga bekymmer i världen.
Man gick till skolan gjorde något läxförhör, slutade för dagen och så höll
det på. Då var skolan en plats man ville gå till på morgonen. Ingenting var
speciellt svårt och jag förstod inte varför min två år äldre syster var så
trött på skolan. Men när jag började i åttan förstod jag hennes åsikter.
Åttan var en jobbig tid, man hade ett prov hit och ett prov dit var och
varannan vecka. Men trots det blev vi störst på vår sida av skolan, och det
var en härlig känsla. Man trodde att alla nya sexor såg upp till en bara
för att man var större, men så var det nog inte.
Även fast åttan innehöll många fler prov och mycket mer ansvar, var den
inte så pjåkig. Jag trodde absolut på att efter som åttan var så pass
jobbig som den var, att nian skulle vara ennu värre.
Men oj så fel man kan ha. Jag tycker att nian har varit ganska lätt. Jag
minns inte att jag haft något prov i vissa ämnen över huvud taget. Men det
beror nog på att jag haft så mycket annat att tänka på. Jag menar förstås
gymnasie valet. Aldrig tidigare har jag uppleft ett sådant ältande om samma
sak under en sådan lång tid. Dock har det ju varit lärorikt med all den
information som man fått.
Så nu när nian lider mot sitt slut tänker jag tillbaka på allting som jag
har upplevt under mina skolår. Det känns tråkigt att lämna de flesta man
gått tillsammans med i snart fyra år. Både kompisar som lärare. Jag kan
redan nu förestella mig hur det ska bli på skolavslutningen. De flesta
kommer förmodligen gråta, men i största almännhet tror jag att nästan alla
kommer sakna att gå i Ängbyskolan.

Slut. av 689219

Att byta skola/Att byta klass
Frosten låg som ett tunt lager kristaller över staden. I varje fönster
hänger små julstjärnor som lyser upp den kallt tillvaron. Det är en tidig
dag. Men inte vilken dag som helst. Den här dagen ska hon byta skola.

Hon målae hårda streck med eyelinern runt ögonen. Drog några svep med
mascaran och kladdade på ett ljusrosa läppglans. Håret satte hon upp i en
enkel toffs. Hon drog på sig en ljusblå jeanskjol och en vit blus. Hon hade
femton minuter på sig innan skolan skulle börja. Hon gick ut till köket.
Brädde iordning en ostmacka och drack en mugg choklad. Hon var nervös. Vad
skulle alla tycka om henne? I förra skolan hade hon varit en bland dom
populäraste tjejerna. Hon hade många kompisar och var omtyckt av killarna.
Men hur skulle det bli i den här skolan? Tio minuter kvar. Hon drog på sig
kappan, snörade på sig skorna och lindade sin röda halsduk runt halsen. Fem
minuter kvar. Hon hinner aldrig!
Försiktigt öppnade hon dörren in till klassrummet. Alla stirrade på henne.
Hon kände hur den röda färgen började sprida sig i ansiktet, men gick
motvilligt in i klassrummet.
– Och vem är du? sa en tjej som satt längst bak i klassrummet och tittade
surt på henne. Hon är säkert en riktig bitch som styr och bestämer.
– Komfram hit till mig så ska du få presentera dig, sa läraren. Hon gick
med tunga steg mot den glada lärarinnan som satt längst fram i klassrummet
och vickade på stolen.
– Hej! Jag heter Sofia. Tidigare har jag bott i Eksjö och gått i en skola
som heter Vallaskolan. Där trivdes jag jätte bra och hade många bra
kompisar. Men tyvärr var jag tvungen att flytta på grund av att min mamma
fick ett jobberbjudande här. Så nu ska jag börja i eran klasa. Ja, det var
allt för mig, sa hon och kunde entligen andas ut.
– Trevligt, trevligt. Vi hoppas att du kommer trivas hos oss. Du kan sätta
dig brevid Ida så länge, sa läraren och pekade på stolen där hon skulle
sitta. Ida såg inte allt för glad ut när hon fick höra att Sofia skulle
sitta bervid henne. Det känndes som att alla tittade på henne, som om dom
hade nått emot henne. Hon kände redan att hon inte skulle bli accepterad.
Klassrummet var litet och trångt. Kalla vita tråkiga väggar. Brevid den
svarta tavlan hängde en kata på Sverige och en stor bild på
människokroppen. Hon hatade det fula klass rummet.
Det var liksom så dött på nått sätt. Tiden kändes som en evighet. Lektionen
tog aldrig slut. Hon ville bort här ifrån. Hon ville hem till Eksjö. Hem
till alla hennes kompisar. Hem till sitt gamla hus. Hon ville bara
tillbaka. Hon ville att allt skulle vara som det var för en vecka sen.

– Rast! skrek lärarinnan och sträckte ut armarna. Äntligen, hon var befriad
från det hemska klassrummet.
Hon sträckte på sig och begav sig ut till korridoren.
– Du där, kom hut, ropade en av tjejerna som satt på en av bänkarna i
korridoren. Hon gick med bestämda steg emot dom. Hon skulle nog visa dom,
hon skulle nog visa att hon är ingen man snackar skit om.
– Och vem fan tror du att du är. Du tror att du är snygg och tuff va. Tror
du att du bara kan komma hit och bestäma. Du kommer aldrig bli populärare
än oss ändå, sa en blond rå spacklad tjej som stod och lutade sig över
fönstret. Sofia fattade ingenting. Hon fick inte fram ett ord.
– Jävla hora. Tror du att du är nått va. Stick tillbaka dit där du kom
från. Vi vill inte ha dig här! Fattar du det. Svara, fattar du det eller?
sa Ida som hon tidigare hade suttit brevid på lektionen. Nu rann tårarna
ner från hennes kinder. Aldrig hade hon känt sig så förnedrad. Hon rusade
mot dörren. Aldrig skulle hon komma tillbaka hit. Aldrig hade hon känt sig
så förnedrad. Aldrig hade hon trott att det skulle bli såhär. Aldrig mer
skulle hon tillbaka.

Man ska aldrig döma någon efter dess utsida. Ta först reda på vad som finns
på insidan.

Min syn på skolan
Hej!
Ni som är skolminister har bett oss elever i årskurs 9 att skriva och
berätta våra negativa och positiva synpunkter och erfarenheter om skolan.
Jag kan bara tala för mig själv i det här brevet om mina erfarenheter av de
två skolorna jag har spenderat mina nio grundskoleår på.

Mina första fem år gick jag på en rela|tivt liten låg- och
mellanstadieskola. Då brydde man sig inte så mycket om hur miljön och
kontakten mellan lärarna och eleverna var. Det är ju såna saker som vi
eleverna i grundskolans senare årskurser tycker är väldigt viktiga. När man
gick i lågstadiet tyckte var att skolan var bra, bara om klassen hade råd
att köpa in en ny basketboll eller ett nytt hopprep. Då var man lycklig i
ett par månader fram|över!

Jag kan inte säga så mycket om de förändringarna jag tycker borde ske i
lågstadiet. Man var ju så liten då och man la inte de dåliga sakerna med
skolan på minnet. Jag har även en systerdotter som började skolan i höstas
och hon tycker att det fungerar bra. Hon går i förövrigt i samma skola som
jag gick mina första fem skolår. Men jag tycker personligen att det verkar
vara mer mobbing nu än när jag gick i lågstadiet. Just nu när jag skrev den
förra meningen så kom jag på en åtgärd man kanske kan ta till för att få en
förbättring. Jag tycker att man borde lära barnen i tidigt skede vad som
menas med respekt. Utbilda lärare att sätta barnen på plats om de har varit
elaka mot någon. Läraren ska ju självklart inte vara sträng hela tiden,
utan de ska också vara snälla och omtänksamma. Om barnen tidigt får lära
sig om respekt och värderingar, så kanske mobbingen avtar i framtiden.

För att lämna lågstadiet, går vi över till mellanstadiet. Jag kommer direkt
på en brist min skola hade då. Vi hade inte ens vår egen matsal, utan alla
klasser fick äta i klassrummen. Det tycker jag är äckligt faktiskt. Först
ha lektion i klassrummen, sen äta där och för att sedan ha lektion där
igen. Som tur är har den skola nu fått en matsal.

Det jag uppfattade som en positiv sida med mellanstadiet var att vi hade en
och samma lärare i alla teoretiska ämnen. Det var skönt, för då behövde man
inte skapa en bra kontakt med tio olika lärare, som man måste göra idag!
Det jag uppfattar som negativt är att skolan jag gick på inte förberedde
inte oss elever på hur högstadiet ser ut och fungerar tillräckligt bra. Jag
fick i alla fall en väldig chock när jag började på min högstadieskola.

Självklart har ju låg- och mellanstadiet sina speciella egenskaper, och när
man gick där behövde man inte bry sig om att behöva göra läxor 24 timmar om
dygnet.
Då var det viktigaste om klassen skulle få en ny basketboll. Idag är det
viktigaste elevinflytande och jämställdhet för mig.

När du ber mig att räkna upp skolans brister, kommer jag direkt på en
massa. Men den här gången ska jag faktiskt börja med att säga några bra
saker som jag tycker skolan har lyckats med nu på senare tid. Det första är
att de som har läs- och skrivsvårigheter inte stämplas som ”dumma”, utan de
får de förutsätt|ningar och hjälp de behöver.
En annan sak är att vi har ett engagerat elevråd på vår skola. De hjälper
till mycket om man t.ex. har problem med ett orättvist betyg. Även fast
många klagar på elevrådet att de inte gör nånting för skolan, så tycker jag
att de verkar insatta i det de gör

Nu måste jag tyvärr gå in på skolans brister och negativa saker. Till en
början tycker jag personligen att man inte får ett tillräckligt bra
elevinflytande förrän de två sista åren i grundskolan. Med elevinflytande
menar jag inte att vi får välja färg på gardinerna i matsalen, utan att vi
får vara med och påverka vår egen undervisning och att alla elevers röster
ska höra och att alla ska tas på lika stort allvar. Jag är ett exempel på
det faktiskt. Jag har alltid haft problem med mattematiken och när jag bad
min lärare att få byta från min riktiga mattegrupp till en ”stödgrupp” inom
matten, fick jag bara slängt i ansiktet att jag var ”för bra” för den
gruppen. Min lärare tyckte säkert att han hade gett mig en komplimang, men
jag blev väldigt besviken på honom och fram|för allt på skolan som inte
ville hjälpa mig och gav mig möjligheter|na jag ville ha.

För att ta en avslutande, och positiv sak med skolan är att de ska få
mycket beröm från mig när vi skulle göra gymnasie val. Vi fick en bra
information och hjälp från de vuxna på skolan.

Nu har du snart läst klart mitt långa brev och nu tänkte jag ge dig förslag
på hur jag tycker att 2000-talets skola ska se ut. Jag skriver upp det i
punktform och delar in dem i de olika stadierna. Man kan kalla det att det
är en sammanfattning av det jag har skrivit i mitt brev.

Lågstadiet:
. Stoppa mobbingen i tidigt skede.
. Gör speciella program till lärarna, så att de kan lära ut vad som menas
med respekt.

Mellanstadiet:
. Förbered eleverna för högstadiet bättre.

Högstadiet:
. Ha ett större elevinflytande och gör det mer jämställt mellan lärarna och
eleverna i skolan.
. Man borde lära sig mer om det vuxna livet.

Hoppas att du har fått någon hjälp med mitt brev och att mina förslag och
min berättelse om mina nio skolår har varit till någon nytta.

MVH eleven har centrerat avsändaren av brevet i följande ordning: sitt
namn, skola, kommun och stad, på tre rader

Att byta skola

Jag saknade min pappa otroligt mycket den där fredagskvällen. Jag satt där
i mörkret, med TV:ns sken lysande mot mig och tittade förbryllat på Björne
som stod och flina, väntade förhoppningsfullt att de tecknade figurerna
skulle komma upp. För jag hade lärt mig, att ifall jag hade annat roligt
att tänka på och skrattade åt något så var det svårare att tänka på pappa.
Han skulle komma imorgon, det visste jag, och jag hade redan börjat fundera
på vad vi skulle hitta på.
Kanske skulle vi gå ner till hamnen och titta på de gigantiska
fraktfartygen som kom från fjärran länder för att lämna sina varor, eller
rentav gå ner till parken och köra min lilla radiostyrda båt. Plötsligt
blev TV:n svart och jag väcktes ur mina tankar
Va?! sade jag tyst till mig själv med min pipiga röst
Va? ekade det i huset, va?
Jag vaknade med solen skinandes i ögonen, reste mig långsamt upp i soffan
och tittade mig omkring. Rummet badade i solljus och i köket stod pappa och
mamma och log mot mig.
– Hej pojken min hörde jag mamma säga samtidigt som pappa började krama om
mig, och i det ordet ”ögonblicket” är överstruket visste jag att jag
aldrig mer ville låta pappa lämna oss.

Nere i sandlådan kunde allting hända ifall man hade tillräckligt med
fantasi. Min bästa kompis och jag lekte med våra minibilar i sanden och
körde runt med dem. Vi hörde en balkongsdörr öppnas högt upp i en av
lägenheterna och vi visste precis vad det betydde.

– Kim, vi ska äta nu!!!
Min kompis Kim reste sig upp, plockade upp sina minibilar och sprang iväg
mot porten som ledde in till de långa trapporna. Han skuttade där över
gräset och jag började känna att jag faktiskt avundades honom. Han hade sin
pappa hos sig hela tiden.

Långsamt började jag resa på mig. Det var ingen ide att vara kvar här och
jag började dra mig hemåt.
När jag steg in i hallen och försökte sparka av mig skorna hörde jag hur
mamma och pappa diskuterade febrilt. Pappas röst lät hoppfull, men min
mammas, med en liten utländsk brytning lät lite tveksam.
Jag steg in i det stora köket och såg att det skulle bli spaghetti med
köttfärssås. Jag blev gladare i sinnet med tanke på att det skulle bli god
mat, men jag undrade fortfarande vad mina föräldrar diskuterade om.
– Varför skulle vi inte!? hörde jag min pappa säga
– Men tänk på lilla Martin, det måste ju vara svårt att byta skola när man
är så liten, det vet du ju själv!
Plötsligt blev det tyst, de hade uppenbarligen hört mig där jag stod vid
dörren tyst som en mus och intresserat lyssnat till deras diskussion.
– Hej, sade de båda i mun på varandra.
– Redan här?, sade pappa glatt.

På kvällen, när jag lagt mig och kurat ihop mig under duntäcket med
sänglampan tänd kom pappa in i rummet Med sin ständigt muntra, men lite
trötta röst berättade han att vi skulle flytta till Göteborg.
Redan efter sommarlovet.
Mitt första riktiga sommarlov någonsin.

Göteborg, tänkte jag. en stad större än malmö. Hur skulle det gå? Jag
skulle ju gå vilse i folkvimlet och aldrig mer hitta tillbaka till
tryggheten.
Jag kände paniken växa inom mig. Lämna Malmö!? aldrig!

Ett par veckor senare, dagen då min första skolavslutning utspelade sig,
kom att bli en av de värsta.

Vi hade stått ute i solskenet och inandat den ljuva sommaren med fåglarna
kvittrandes runt omkring oss och sjungit sommar visor Vi hade blivit en
aningen solbrända på våra fräkninga ansikten den dagen, men det brydde vi
oss inte om, för man kände glädjen från alla de andra hundratals barn som
också de inväntade sommarlovet, och man kunde inte hindra sig från att visa
ett litet blygt leende på sina små läppar.

När vi gått in i det svala klassrummet och bokstavligen räddats från solens
varma strålar lyssnade alla tålmodigt på frökens avskedstal.
Då, när jag minst anade det, drog hon upp att jag aldrig skulle komma
tillbaka till klassen.
Hela världen störtade samman. Jag hade undvikit att tänka på det, just det,
att jag aldrig skulle få återse mina klass kamrater. Att aldrig få återse
min bästa kompis. Att aldrig få återse den skrikande vaktmästaren. Att
aldrig få återse den snälla fröken. Allt det gjorde att jag brast ut i gråt
och ingenting kunde få det att bli bättre.

Hela sommarlovet gick jag runt och tänkte på det. På båtresan tänkte jag på
det, under alla tidslösa bilresor vi gjorde tänkte jag på det.
Det kunde inte gå en sekund utan att jag tänkte på det.
Hur skulle det bli?

Huset vi flyttade till var stort.
Mina föräldrar hade redan packat upp det mesta men det fanns fortfarande
lite kvar.

Att packa upp saker fick mig att tänka lite mindre på den nya skolan, men
för varje dag som gick växte min nervositet och jag blev alltmer orolig.

Jag hörde väckar Klockan ringa inne i föräldrarnas rum. Det hände
fortfarande att jag vaknade i sängen utan att veta var jag befann mig, men
det hände mer sällan. Det hade hunnit bli ganska ljust inne i rummet och
jag stirrade med trötta ögon på tavlan som min kusin målat åt mig. Den
föreställde ingenting, det var bara en svart målning med svarta streck kors
och tvärs. Rätt fin var den tyckt jag.

Plötsligt hoppar hjärtat upp i halsgropen!
Hjälp! Det är första gången jag skall till den nya skolan.

Mamma öppnar dörren till mitt rum, men märker att jag redan är vaken.
– Du ska äta frukost nu, säger hon glatt. Det är ju skola idag.

Jag sätter mig trött vid matbordet och tvingar i mig flingorna med mjölk,
jag slutar äta. Känner mig inte hungrig.

9.45 visar klockan i köket.
Mamma och pappa har tagit ledigt idag för att följa mig till skolan.
Jag tar på mig de nya, men redan smutsiga skorna och kliver ut i
solljuset.
Det är en varm, härlig dag, men det märker jag inte. Jag är orolig för vad
som kommer att hända.

– Det är inte så farligt, hör jag pappa säga, fröken är ju också ny, hon är
säkert lika nervös som du. alla är ju nervösa någon gång!

Sedan börjar jag skymta skolan, en byggnad i orangefärgat tegel. Inte så
skrämmande som jag först trott. Bäckaskolan läser jag hackigt på en skylt.
Det finns visst några grupper med barn på skolgården. De står i grupper,
pratar, viskar, pekar nyfiket på mig och viskar åter igen.

När jag går förbi en grupp blir det tyst. Jag känner mig obehaglig.
2A står det på ett fönster med klotter på.
– Här är det säger pappa
Vi stiger in i den svala korridoren där det står ännu fler barn i min
ålder.

Skolklockan ringer precis in och barnen som stått ute springer in.
Jag ramlar omkull i trängseln. En flicka trampar mig på handen och jag
rycker åt mig den.
Aj! säger jag
Flickan tittar på mig med oskyldiga ögon, även dem oroliga.
– Förlåt säger hon.

Dörren till klassrummet öppnas och alla knuffar sig in.

Jag stannar upp litet och slås av en tanke som gör mig panik slagen.
Var ska jag egentligen sitta?

Några pojkar ser mig och vinkar glatt.
De verkar snälla.
Jag börjar gå fram mot dem men ramlar omkull då ett krokben fälls ut.
Fniss från de omkringliggande borden.

Jag ville verkligen springa därifrån, jag har aldrig önskat något så
mycket. Men det var omöjligt.
Reser mig upp, finns inget annat att göra. Tittar mig omkring.
Fröken ler snällt mot mig och vinkar litet.
Jag sätter mig vid bordet med de snälla pojkarna och tittar osäkert på
pappa som ställt sig vid fönstrena som alla andra föräldrar.

Uppropet börjar och liksom den första skoldagen i mitt liv såg alla nervösa
ut.

Det här skulle nog gå bra.

Det verkade redan som om pojkarna skulle bli mina vänner, för en lång tid
framöver.