VG – Sida 4 – Skrivbanken

När jag började ettan var jag sex år och bodde i Tyskland. Alla barn hade
fina, robusta skolväskor, inte några sladdriga ohyfsade ryggsäckar. Jag
minns att det var en solig dag i september när vi, ett gäng från det lilla
”Bullerby”-bostadsområdet Baumgarten i det lilla Landau i det stora
Tyskland gick till skolans gympahall för att bli indelade i olika klasser.
Vi hade bara runt 300 meter till skolan men vi gick ändå hemifrån en kvart
innan vi började.
När vi kom fram var det fullt med folk. Blivande elever med deras
föräldrar, lärare, elever från andra årskurser som skötte underhåll|ningen
(några dåliga barnlåtar som de sjöng falskt, men konstigt tycker föräldrar
om sådant). Efter ”underhållningen” började de ropa upp namnen. Jag hade en
härligt pirrande känsla i magen som spred sig ända ner till tårna. Då
ropade de upp mitt namn och nervöst gick jag fram och ställde mig bredvid
en mörkhårig kille som stod och skrattade med en annan kille. Jag tyckte
att det var konstigt att man över|huvudtaget kunde skratta en sådan dag.
Alla mina kompisar från Baumgarten; Alex, Danielle, Monika och Tristan kom
i samma klass som jag. Underligt, tyckte jag, att jag hade en sån tur.
Efter att alla var uppropade gick vi till klassrummet i själva skolan.
Vårat klassrum låg längst inne i en korridor på andra våningen. Det var ett
ganska stort klassrum och kalt klassrum, kalt men ändå trevligt. När vår
fröken började prata blev det med ens tyst. Hon föreställde sig som Wilma
Rotenstein. Hon verkade sträng och hon var gammal, runt 50 år.
Vi fick en läxa också. Alla blev förtjusta och jag längtade hem tills jag
kunde göra min läxa. Det är konstigt vad man förändras med åren, från att
vilja ha läxor till att knappt göra dem. Första dagen slutade med att vi
fick måla ett självporträtt. Jag har fortfarande kvar mitt, det sitter på
dörren till mitt rum. Man kan inte låta bli att iallafall le när man ser
det, för det är så obeskrivligt groteskt fult. Tydligen måste jag ha tyckt
själv att jag såg ut som en gris.
När jag började trean fick vi en ny lärare som hette fru Dieter. Alla
avgudade henne, hon var så bra. Det kom också en ny kille till klassen som
hette Marius. Han var från Holland. Redan första veckan utmärkte ha sig som
klass-clown, och det tyckte inte jag om eftersom det hade varit min roll
innan. Det blev en slags tävling mellan mig och honom, men vi var nog
ganska jämlika. Han bodde även han i Baumgarten så vi blev ganska snabbt
kompisar.
Jag kommer ihåg mycket från trean eftersom det var den bästa tiden i mitt
liv. Innan jullovet så skulle vi få våra första riktiga betyg. Skalan var 1-
6 där 1 var bäst. Jag kommer ihåg att jag hade 4 ettor, 3 tvåor och två
treo, vilket jag inte var nöjd med. Senare på våren skulle vi ha en
volleybolls|turnering. Alla längtade och vi tränade bara volleyboll på
gympan. När sedan tävlingen kom så förlorade våran klass alla matcher kom
därmed sist.
I fyran fick vi en ny lärare för fru Dieter var ingen färdigutbildad
lärare, och så fick vi en av de mest hatade lärarna på skolan, fru Abhall.
Alla kallade henne fru Abfall, vilket betyder skräp. Hon var mycket sträng,
t. ex. när vi hade matteläxor så var vi tvugna att skriva med riktiga
bläckpennor och om man skrev för fult så var man tvungen att göra om det.
Det spelade ingen roll om man hade räknat rätt. Det hela slutade med att
ingen tyckte om henne.
Efter några veckor in i fyran frågade mina föräldrar mig och mina syskon om
vi ville flytta till Sverige. Jag och min lillebrorsa svarade ja utan
tvekan, trots att vi trivdes väldigt bra och hade många kompisar m.m. Så vi
flyttade i november. Skolan i Sverige var så annorlunda direkt. Allt var så
slappt. De hade läst engelska i två år och hade lärt sig lika mycket som
jag hade lärt mig av min syster (vi hade inte börjat med engelska i skolan
än). Jag var bättre än nästan alla andra i alla ämnen. Man fick kalla
lärarna efter förnamnet och ingenting var lika disciplinerat som i
Tyskland. Eftersom jag kunde allt de andra lärde sig gjorde jag inga läxor,
och den trenden höll i sig tills jag började åttan ungefär. Då började det
bli lite svårare och jag började göra lite läxor ibland. Högstadiet är lite
mer krävande, men jag undrar hur mycket jag inte kunnat nu om vi hade bott
kvar i Tyskland. Den svenska skolan är alltför slapphänt, men om eleverna
ska lyckas i en hårdare skola krävs det stöd och lite påtryckning hemifrån
så att man inte glider igenom skolan. Det är ungefär dessa tankar vad jag
har vad det gäller skolan.

Nu, när man har gått alla dessa år i skolan har jag börjat tänka efter…
Jag kommer fortfarande ihåg de minnen från lågstadiet när man sprang runt
och lekte hela dagarna, bara hade kul…
Min aldra första skoldag kommer jag inte ihåg så väl. Jag hade en lång
rutig klänning på mej, bländande vitt hår som var lockigt… Jag var så
nervös så jag grät kvällen innan. Fast det var inte så märkvärdigt, jag
grät nästan för allting.
Nåväl, min lärare hade välldigt stort hår, brunt stort lockigt hår.
Jag gick och satt mej där min namnbricka låg. Min väska som var lila och
mint grön, hängde jag av mej på min stol. Längst bort i klassrummet stod
alla föräldrar… Min mamma och pappa var där. De såg välldigt stolta ut
men endå lite nervösa. Jag var facktiskt ganska lugn, för jämte mej satt
min bästis Miranda. Vi hade känt varandra hela våra liv… Men resten viste
jag inte något om.
Min lärare hade skrivit alla våra namn på tavlan, alla tjejer hade röd färg
på sitt namn och alla killar hade gröna. I mitten stod det ”välkommen till
klass 1A”. Jag kände lugn när hon läste på tavlan vad det stod. Jag kände
nog också att detta skulle bli många bra skolår.
– Välkommen hit, jag heter Katrin och jag ska vara eran fröken i ettan
tvåan och trean, sa hon.
Vi blev också indelade i grupper den dagen. Jag kom i grupp blå. I blåa
gruppen kom Miranda med, det var tur. 2 killar som hette Olle och Kaspar
var också med i gruppen. Olle som hade blivit påkörd av en bil och sprang
därför runt med kryckor. Kaspar där i mot, han hade ljust hår och blåa
ögon, som jag. Redan då blev jag lite kär i honom facktiskt. Vi fyra blev
väldigt bra kompisar…
Vi i grupp blå fick självklart bara dricka blå mjölk och den gröna gruppen
fick dricka grön mjölk. Jag var inte så förtjust i mjölk så jag drack
hällst vatten om jag fick. Det var den tiden som skämtet om färgen på
mjölken kom upp.
Vi i 1A gick inte i den stora byggnaden, vi gick i ”villan”. Villan låg på
andra sidan lekparken, vid matsalen. Villan hade vi alldeles för oss
själva.
På undervåningen hade vi alla skolämnen vi läste plus 2
handikappstoaletter. På övervåningen fanns ett kuddrum/avslappningsrum, ett
byggrum med klossar, ett målarrum och ett läsrum. På eftermiddagen var det
fritids där uppe som jag gick på, det var väldigt kul och leka med de stora
barnen också.
Min första läxa var att läsa ett litet stycke som handlade om Tor och hans
hund. Det var inte mycket läxer vi fick… I 2an så började vi med något
som hette ”läxkort”. Ett läxkort fick man ta om man ville, det kunde vara
en uppgift att baka en kaka att bjuda klassen på, det tog jag om jag tog
något kort…
I 2an höll Miranda och jag på med att komma på låtar och sånt. Vi hade
spelat in två band där vi pratade och sjöng på. Det första bandet skulle vi
göra lite fint så vi klistrade på våra poträttkort som vi hade tagit i
skolan nedanför korten skrev vi Ce (för Cecilia som jag heter) och Mi (för
Miranda), mellan skrev jag ”besta kompisar”. Det har vi kommit på nu att
jag skrev lite fel.
En gång kom vi på att vi skulle sjunga lite låtar vi hittat på i ”roliga
timmen”. Katrin tyckte det var en bra idé.
Det blev fredag och vi skulle göra det. Vi var jätte nervösa och ännu mer
nervösa när Katrin sa att alla 2or skulle kolla. Men vi klarade oss i alla
fall, fast Birgit (en lärare i 2B) inte tyckte om det. Jag började förstås
gråta för att hon inte tyckte om det men Katrin tröstade mej tillslut.
I femman skulle vi byta klass, jag ville gå med mina bästisar Miranda,
Maria och Klara i A, men jag ville också gå med Kristin i B. Men där va en
lärare som berättade sagor om 2 världskriget så där ville jag inte gå. Men
då hade alla lärare frågat Kristin vad jag ville gå i för klass och hon
trodde jag ville gå i hennes klass. Så när min fröken (som hette Desirée)
sa alla klasser, och jag fick höra att jag skulle gå i B började jag gråta,
i mängder.
En kille som gick i min klass kom fram till mej och försökte trösta mej med
att han inte heller var nöjd där han skulle gå… Det hjälpte inte, men
envis som jag är så fick jag min vilja igenom och fick fortsätta i A.
I fyran blev jag ihop med Kaspar föresten. Vi var ihop i ett år ungefär.
Han skickade massa kärleks brev som jag aldrig svarade på, så jag förstår
varför han gjorde slut. Jag tycker han gjorde slut lite olämpligt. Det var
den dagen jag skulle åka till Mallorca. Men, jag kom över honom snabt och
inte så långt efter hade han en ny tjej, Vendela! Min bästa vän… Jag
hittade också en ny kille och vi 4 umgicks väldigt mycket.
Sen när jag gick i sexan fanns det inte plats för alla i skolan så alla
sexor fick flyttas till en annan skola som hette Mariaskolan. Där gick vi
sexor från Hallvik (som jag gick på), alla sexor från Husa och några
särskoleklasser. Det var jätte tråkigt att gå där, man fick tex gå till
Hallvik varje gång vi hade jumpa. Det var den tiden Kristin började ge sej
in i vuxenlivet… Det var då hon fick sin mobil, en blå stor eriksson. Hon
var så stolt över den och satt och skröt jämt om den. Men, den gick helt
sönder efter ett tag, luckan trillade bort, antännen åkte av, knapparna
fungerade inte. I sexan valde jag också vilket språk jag tänkte läsa. Jag
valde då engelska/svenska för jag är inget smart barn när det gäller
engelska. Men jag förstod snabt att jag aldrig skulle kunna lära mej
mycket där, våran lärare som hette Adam satt bara och sjöng egna sånger för
oss på engelska, som han hade hittat på själv. Det var inte så kul.
Sen började jag 7an där det var väldigt många okännda personer. Till 7an
valde jag Miranda, Kristin och Vendela… Det var en enda som jag kännde
igen i klassen, det var Justin Johnsson. Han hade jag gått i samma dagis
med i några år. Klassen tyckte jag var kass. Första dagen var jag och min
pappa försena så vi sprang… Rickard trodde jag var Kaspars storebrod och
blev lite paff när jag förstod att han skulle gå i min klass. Min klass har
förbättrat sej facktiskt och nu har vi till och med ganska kul.
Skolresan till Mörkö var riktigt kul. Några i klassen filmade skolresan som
vi sedan kollade på… Våran svenska lärare lovade att kopiera filmen så
att alla skulle få den men det har han säkert glömt, för att jag skulle
gärna vilja ha den filmen…
Jag längtar i alla fall väldigt mycket till gymnasiet men tänker ängna en
tanke till den gamla Havedalskolan någon gång kanske.

Cecilia Marklund

Mina skolår!
Hej. Jag heter Helena. Snart ska jag fylla 15 år. Jag och mina klass
kompisar ska snart gå ut i 9:an. Det kommer att bli jätt kul. Men alla dom
åren som jag har gått i skolan så har det hänt jättemycket. och det känns
nästan som en avslutning av 9:an att skriva vad som har hänt alla dessa år
från 1:an till 9:an.
Mina skolår!
I 1:an så gick jag på en liten skola som hette bäverdammsskolan.
Bäverdammsskolan låg bredvid ett pensionat. Min lärare som jag hade va den
snällaste person man kan tänka sig. Hon va till och med snällare än olivia.
Hon förstod vad man menade och lyssnade verkligen på vad man sa. Hon var
den bästa. När jag började på bäverdammsskolan så var jag inte mer än 6 år.
Man kan säga att dom lät mig gå på skolan för att dom skulle göra ett
projekt och se om 6 åringar kunde va lika ”smarta” som 7 åringar. Projektet
bryde jag mig inte om jag tyckte bara att det var roligt att träffa andra
barn och gå i skolan. En gång varje vecka kom en av pensionärerna ner och
berättade historier om en massa grejer som han hade gjort.
Jag kom ihågen gång så låg han inne på sjukhuset. När han kom tillbaks från
sjukhuset så berättade han vad som hade hänt och varför han fick ligga inne
på sjukhuset, vad dom gjorde med hans skada. Vi var väldigt fascinerade av
hans berättelser. När jag gick i 1:a klass blev jag också retad för att ha
glasögon, dom kallade mig för glasögonorm varje morgon, på rasterna, ja
varje dag.
Men det bryde jag mig inte om. Året gick och vi skulle flytta. Vi flyttade
till Fredhäll. Då var min nya skola som hete Klastorpsskolan. Där började
jag 2:an. Ni vet nog hur det är gå in i det klassrumet och se alla nya
ansiktena stirrande på dig sen så fort man satt sig ner började dom viska
saker om mig. Man kunde bara tänka på vad dom sa. Kolla in vilka fula
kläder eller ucsh nej inte en glasögonorm. Men 2:an överlevde man i alla
fall. Även om man inte hade några vänner så gick det ända bra med att börja
lära sig nya saker som att räkna matte, läsa och lära sig alla bokstävers
uttal m.m. Åren gick men dom skolåren hände inte så mycket, förutom när min
klass skulle åka till ronneby så fick inte jag följa med för att jag spyde
vid övergångsstället vid skolan och jag fick se alla åka iväg medans jag
väntade på att skolsystern skulle köra hem mig. Det var det värsta jag
varit med om.
Skolåren gick och gick och det tog lång tid innan jag fick några kompisar.
För det mästa lekte jag med min stora syster som är 2 år äldre än mig vi
lekte på rasterna och pratade mycket. Hon var min ända vän tills i 5:an då
träffade jag cecilia och minna på en rast då jag inte hade lust att gå ut
och leka i snön stannade jag inne och vandrade omkring i byggnaden. Efter
ett tag så gick jag förbi en ”grupp” som spelade kort. ”Gruppen bestod av
Denise, minna, cecilia, marie, Leia och ulrika. Så jag frågade om jag fick
vara med och det fick jag. Ända sen då har vi varit vänner. Jag har oftast
tyckt om minna mer för att hon är mer lik mig än vad cecilia var men hon
kunde också vara snäll mot mig.
Nu gick vi i 6:an och gud vad vi kännde oss oövervinerliga vi var störst på
skolan och skulle snart börja 7:an. Så vi skulle ju börja 7:an och byta
skola få nya klass kompisar. Det var mycket som hände på en gång. Sommaren
kom och jag blev mer och mer ivrigare för varje dag som gick. Tänk dig att
börja en ny skola med nya klassrum nya klass kompisar, nya lärare. Mer
spännande kan det inte bli. Dagen var här. Dagen då vi skulle träffa våra
nya klass kompisar. Det var en hektisk dag. Dagen där på fick vi gå på
olika lektioner som vi brukade göra bara det att vi hade inte samma
klassrum hela tiden som innan utan nu fick vi leta reda på dem och jag kan
säga dig det tog ett tag innan man hittade något klassrum så man kom ofta
försent. Det som var nytt men ganska tråkigt var att vi hade väldigt många
prov innan kanske man hade många små förhör typ 6-7 små förhör till varje
vecka. Nu hade man ca 5 läxor ca 3 stora läxor som innerhöll ett stort
förhör, sen kanske man hade ett stort arbete som man skulle visa upp för
klassen. Dom dagarna var man väldigt närvösa för. Det man oftas gick och
tänkte på eller det man fortfarande går och tänker på var tänk om jag bara
svamlar och ingen fattar nåt. tänk om jag svimmar. tänk om jag läser fel
eller svarar fel, tänk om jag får IG. Det var den mest oro väckande frågan.
Men det mesta gick bra. 7:an var väl okej. 8:an blev mer oro väckande för
nu skulle vi få våra första betyg och det var det nog ingen som gillade. Åt
minstonde inte jag.
Under 8:an så fick jag, minna och cecilia många nya kompisar när vi var med
i Lucia tåget. 8:an gick bra vi hade nya kompisar, fått våra första betyg,
varit med i Lucia tåget och vi skulle bli störst på skolan igen. Den första
terminen av 9:an gick väl bra man höjde sig i några ämnen och kanske sänkte
sig i några. Nu på slutet av terminen var vi tvugna att välja ett gymnasium
att gå på. Det var det viktigaste och det svåraste valet jag någon sin har
gjort. Men det är skönt att ha det gjort. Jaha nu står man här redo att gå
ut i den stora världen men ändå inte redo att släppa taget om barndommen,
vännerna, lärarna, föräldrarna och inte om dom bästa lärarna man haft eller
bästa vännerna. Man måste släppa taget någon gång bara man vet att det inte
är för tidigt. Att ha gått här på havedalsskolan har varit som ett litet
äventyr. Man vet aldrig vad som kan hända här. Och det är alltid någon
lärare som hittar på något nytt hela tide. Dom roligaste lärarna är dom som
hittar på hyss och har ca samma humor som eleverna.
Men det har varit lärorika år här på skolan och jag kommer alltid att
minnas alla lärarna speciellt Acke, olivia, Johannes, Benzing.
För att dom har varit dom bästa lärarna.
SLUT!
Av: Helena Hallberg
9F

Att byta skola/Att byta klass

Jag vaknar av en underlig känsla. Den är både pirrig och nervös. Jag vänder
mig om och tittar på klockan. Den är fem. Det är länge kvar tills jag ska
gå upp. Jag lutar mig bakåt och huvudet dunstar mjukt ner på kudden. Jag
rullar fram och tillbaka men det går verkligen inte att somna om.
Tankarna går till min nya klass. Jag försöker att föreställa mig hur det
ska bli idag men det är inte lätt. Vad ska jag berätta om mig. Att jag
heter Mia och jag har två syskon. En storasyster som heter Malin och en
lillebror som heter Ola.
Tänk om ingen kommer att gilla mig.
– Mia, gumman, har du vaknat än?
– Ja
– Jag tänkte att jag skulle gå ner och laga frukost. Är det något speciellt
du önskar?
– Nej
Jag sätter mig upp i sängen. Ska jag ha kjol eller byxor? Kortärmat eller
lång|ärmat?
Efter en tids dividerande med mig själv inne i huvudet, har jag bestämt
mig. Jag har bestämt för ta byxor och en långärmad jumper.
Långsamt går jag mot garderoben som är till höger om skrivbordet. Då får
jag en skymt av mig själv i spegeln. Mina mörka ögon ser pigga ut och mitt
lång bruna hår står åt alla håll.
Mitt rum är halvstort. Väggarna är blå som himlen och jag har två fönster
som är mot havet. Jag tittar ut och längtar tillbaka till sommarens varma,
sköna och lata dagar som jag tillbringade där. Men nu är ett långt och
skönt sommarlov ett minne blott.
– Frukosten är klar!
– Jag kommer!
Trappan tar jag med fem kliv. Jag är full av energi.
Mamma har lagat havregrynsgröt. Jag tar en rejäl portion och en smörgås med
ost och gurka. Jag tar god tid på att äta frukost. Jag passar på att prata
med Ola. Han ska börja på dagis idag. Han är den gulligaste ungen jag vet.
Han gör mig aldrig arg eller ledsen. Han bara muntrar upp mig om jag är
ledsen.
– Vad ska du göra på dagis idag?
– Leka och lita till dig.
– Lita, du menar väl rita
– Ja
– Vad ska du rita?
– En lomma och massor av lur
– En blomma och massor av djur
Nu måste Mia gå till skola.
Hejdå, Ola!
– Mia! En puss
– Okej
– Hejdå, Mia
Jag tar min mörkblåa cykel och cyklar iväg. Det är 1,5 km till
busshållsplatsen. Bussen kommer kvart i åtta.
Där vi bodde förut hade jag nära till skolan. Det var 10 minuters gångväg.
Men nu är det längre.

I skolan

Var är sal 83? Där borta är sal 71. Då är nog inte 83 långt härifrån. Den
här skolan är mycket större än min förra. Jag kommer aldrig att lära mig
var alla salar ligger. I min förra skola hade vi ett klass|rum som vi var i
hela tiden. Jag irrar runt i några minuter men jag finner inte sal 83
någonstans.
Där borta är en lärare. Jag får fråga honom
– Ursäkta mig, jag undrar om du vet var sal 83 ligger?
– Ja, om du går rakt fram och svänger till höger där borta så finner du
83:an.
– Är du ny här?
– Ja, vi flyttade hit i juni.
– Du får ha det så bra och lycka till med skolan
– Tack
– Vi kanske ses någon mer gång.
– Ja, det gör vi nog
Jag går som han visade mig och där är äntligen sal 83.
Alla som sitter här är nog mina nya klass|kamrater. De verkar lugna och
trevliga. Det här kommer nog att bli bra.
Mina nya klassföreståndare heter Klas och Gunvor.
– Välkomna till ett nytt läsår. Hoppas att ni haft ett skönt sommarlov.
Särskilt välkommen ska Mia vara. Hon ska börja i klassen.
Vi får be henne komma fram och presentera sig.
– Mitt namn är alltså Mia. Jag bor tillsammans med min mamma, pappa och
mina två syskon. Min bror heter ola och han är 2 år. Han är jättegullig.
Min syster heter Malin och hon går första året på gymnasiet. Vi har en
golden retriver som heter Fido. Det är världens snällaste hund. Jag gillar
att sporta. Jag spela fotboll och åker längdskidor. Det här var lite om mig
själv. Ni verkar vara en trevlig klass och jag tror säkert att jag kommer
att trivas här.
– Tack Mia. Nu får ni tala om vad ni heter för Mia. Vi börjar med dig. Mitt
namn är Lasse. Jag heter ..
20 minuter senare.
– Nu hoppas vi att du fått veta lite om dina nya klasskamrater.
Nu tar vi en liten rast och vi börjar klockan tio med vanliga lektioner.
Som ni säkert har sett har ni svenska med Gunvor först idag.
– Vi ses klockan tio i sal 78
Dagen flöt på bra och jag har fått massor av nya kompisar.
Jag tycker att den här skolan är mycket bättre än den förra. Den här skolan
är välvårdad. Inget klotter på väggarna och inget skräp på golvet. I
fönstren finns det gardiner och levande blommor. Blommorna sköter eleverna
om. Man känner sig lugn och harmonisk. Hela skolan är lugn.
Min förra skola är raka motsatsen till den här.
Den här skolan är jättebra. Den passar mig utmärkt.
När jag kommer hem får jag en blöt puss av Fido. Av Ola får jag en värmande
kram och en teckning precis som han har lovat mig. Detta är en perfekt
avslutning på en perfekt dag. Jag njuter verkligen av livet när det är bra
i skolan.

Att byta skola/Att byta klass
Jag ser alla Sveriges landskap passera. Det är varmt och fuktigt inne i
bilen. Lårerna riktigt klibbar sig mot sätet. Allas tålamod börjar ta slut
och det hjälper inte direkt, att Sofie skriker som en stucken gris. kan det
bli värre, jag ska lämna alla mina polare i Norrland för att flytta ner
till Småland. Vad är det för plats förresten? Helt platt med en massa
smålänningar som pratar konstigt. Mamma är naturligtvis tvungen att ta det
här jobbet också. Till min besvikelse så gillar även pappa idéén. Han
vänder sig nu om och ser på mig med beskymrade ögon.
– Seså gumman, nu ska du inte hänga läpp, det blir säkert jättebra i Älmö.

– Hm säkert.
– Gumman, du måste väl förstå att det här en stor chans för mig.
– Sluta kalla mig gumman och nej jag förstår mig slutet av meningen har
fallit bort i kopieringen
Surt börjar jag titta ut genom fönstret igen, Älmö’s hus börjar torna upp
sig framför mig. Vi är snart framme!
När mamma svänger av till ett villaområde, känner jag genast igen det från
i våras. Mina föräldrar hade redan då förälskat sig i vårt nya hem. Mammas
blåa ögon hade riktigt tindrat och pappa hade nickat gillande. Bilen
stannar, det blå huset med vita knutar står framför oss. Det blir ett
väldans travande mellan bilen och huset. Sofie somnar mitt i uppståndelsen
och solen börjar sakta gå ner.

Flera timmar senare, ligger jag i sängen i mitt nya rum. Rummet är ganska
litet med lila väggar och blommig bord. På golvet ligger alla väskor i enda
röra.
Funderingarna snurrar i huvudet på mig. Jag tänker framför allt på skolan,
alla nya människor. Jag, dess och Elisabeth hade ju planerat hela nian så
väl, och så kommer mamma med den här idéen. Nu måste jag skaffa nya
kompisar, tänk om jag inte får några.
Till slut så somnar jag av utmattelse.

Sommaren tar slut fortare än vad jag vill. Första skoldagen närmar sig med
storm|steg. Det är redan sista sagen på sommar|lovet. Solen skiner och
himlen är blå, jag ligger och njuter av den sista ledig|heten i en solstol.
När jag öppnar mina ögon, får jag se att nån står på andra sidan häcken och
glor på mig.
– Hej, jag trodde nästan att du hade svimmat där i stolen.
– Såg jag så död ut? Vem är du, förresten?
– Enar, din granne
– Jag heter Anna, vi är nyinflyttade.
– Det har jag nog förstått, vi hörs!
– Ja. Mer hinner jag inte säga förrän han är borta. Enar, vad snygg han var
med alldeles gyllenbrunt hår och nötbruna ögon, en riktig gud. Det pirrar i
magen resten av dagen.

Långa, okända korridorer möter mig följande dag. Pirret från igår har
ersatts mot ren nervösitet. Till råga på allt så försov jag mig så
korridorerna är tomma. Där måste dörren till min lektionsal vara. Jag
hinner inte öppna den förrän den öppnas av en glad, rödlätt tant.
– Det är du som är Anna förmodar jag.
– Ja, svarar jag med pipig röst.
Jag leds in i klassrummet. Det är dödstyst, alla stirrar nyfiket på mig.
Jag blir presenterad av läraren och placerad hos en tjej som heter Susanna.

Till min förvånelse sitter Enar i klassrummet, mitt framför näsan på mig.
Hela lektionen sitter jag bara och tittar på hans nacke.

Susanna visar sig vara en trevlig tjej och vi kommer redan bra överens.
På hemvägen utbrister hon: Tänk vilken tur att vi träffades.
Jag instämmer och tänker att Småland inte är så dumt trots allt.

Slut!
Ulrika 9f

Att byta skola/Att byta klass.

Det var slutet på vårterminen i 7:an, precis när man fått sin plats i
skolan som mamma och pappa berättade att de skulle skiljas. Jag kan ju inte
säga att det var oväntat efter alla bråk och tårar. Den sommaren flyttade
jag och mamma från den färgsprakande, livfulla staden Göteborg till en
liten tråkig stad i västra Skåne. Som tur var hade mamma fått jobb direkt
som lågstadielärare i en skola utanför stan, så till hösten skulle hon
börja jobba på Björklövsskolan.
Jag däremot hade blivigt helt knäckt av flytten, mest av att säga hej då
till min bästa vän i hela världen, Sandra. Det var väldigt smärtsamt för
mej att någonting inom mig gick sönder, jag kände mig alldeles trasig
inombords. Vårt nya hus låg vid en stor sjö och hade en lång sandstrand som
var privat, dvs det var bara vi och våra två grannar som fick bada där. En
ljummen kväll i slutet av Juli när vi var klara med huset behövde jag vara
för mig själv, så jag tog en promenad på stranden och satte mig ner i
sanden och tänkte på alla där hemma. Mest på Sandra och hur jag skulle
klara att börja i en ny skola utan vänner. Där vi bodde fanns det bara två
andra hus, i det ena bodde en gammalt pensionerat par, i det andra bodde en
ung bohemisk kvinna som brukade sitta på stranden och måla av soluppgångar.
Nästa dag när mamma och jag var i sta’n tittade jag efter blivande
klasskamrater, men det enda jag såg var småbarn som åt glass och
artonåringar som hånglade i parken.
Snart var det tjugonde augusti, dagen jag skulle börja 8b i Storsjöskolan.
Jag var så nervös kvällen innan att jag knappt kunde sova, på morgonen
skjutsade mamma mig till skolan en timme innan lektionerna började. Mamma
ville följa med in men tänk om de andra eleverna skulle se det? Då skulle
de kanske tro att jag var mammas lilla flicka som inte kunde göra någonting
själv! Jag gick ur bilen och sa hejdå till mamma och började gå mot den
stora skolan som var gjord av rött tegel. Mitt på skolgården fanns en stor
damm med en fontän och guldfiskar i, mestadels av väggarna var klädda av
murgröna. En stor bred stentrappa ledde fram till Entrén, när jag gick
uppför trapporna blev jag lite lugnare att skolan såg så hemtrevlig ut. När
rektor Eva Fredriksson ringde några dagar sedan sa hon att jag skulle gå
uppför trapporna till andra våningen där hennes kontor fanns. Man kunde
nästan tro att kontoret var en prinsessas sovrum med de rosa väggarna och
vita spetsgardiner, men bakom ett stort ljust skrivbord satt en blond smal
tjej i trettioårs åldern och väntade på mig. Hon verkade inte vara typen
som var rektor, de brukar vara tjocka och griniga, i alla fall de jag har
sett. Eva tog mig i hand och välkomnade mig till Storsjöskolan. Efter det
visade hon mig några salar, matsalen och uppehållsrummet, jag fick några
papper och blev visad klassrummet som jag skulle börja i. Det var en kvart
kvar tills skolan började så att korridorerna hade börjat fyllas med
sommarbruna elever som var glada att få börja igen. Alla utom niorna som
verkade tycka att de kunde fått haft två månader med sommarlov extra. Jag
smög in i klassrummet där det redan satt en kille med stora glasögon, jag
satte mig längst bak vid de stora fönstrena. När klockorna ringde in
började mitt hjärta slå i 240 minst, rummet började fyllas och våran lärare
som hette Bengt Olsson var kort och tjock och var minst 63 år gammal. När
alla hade tagit sina platser tyckte jag att alla tittade på mig och
viskade, hade jag fel frisyr? Fel kläder? Passade jag inte in kanske?
Bengt presenterade mig som ”Flickan längst bak med det blonda lockiga
håret” Hade jag SÅ lockigt hår? I slutet av dagen var jag också helt slut,
men jag var lycklig och lättad. klassen visade sig vara jättesnäll och alla
var jättetrevliga mot mig. Jag hade fått många nya vänner och en i min
klass var jättesöt, Peter hette han. Han spelade trummor i ett band som
hette ”The playboys” Det kunde inte bli mer perfekt, det kanske var en bra
idé att flytta ändå?
Efter en vecka i skolan hade jag fått en bästis, Fia. Hon var snäll som
guld och urgullig, den terminen blev den bästa i mitt liv!

SLUT

Mina skolår

När jag tänker tillbaka på åren som har gått så känns det konstigt att jag
har gått nio år i skolan, tio år om man räknar med förskolan.
Året var 1993, jag skulle börja för|skolan.
Jag gick in på förskolan som en ensam cowboy, när jag kom in i lekrummet
såg jag en kille som satt i ribbstolen, nedan för ribbstolen låg det en
madrass.
De första bevingade orden jag sa var:
– Men hoppa då!
Pojken i ribbstolen hoppade ner och undrade vem jag var?
Mitt namn var John och pojken som hade hoppat ner hette Olof (som senare
skulle bli min bästa kompis) Åren gick och jag började skolan och fick en
lärare som hette Karin Martinsson.
Hon lärde oss vad siffror hette och vad man använde en kondom till. Sen kom
jag upp i 3-4:an och fick en lärare som hette Pelle björk, han var den
käckaste läraren jag haft någonsin.
Han lärde mig mycket även fast han hade en SAAB.
I 5-6:an fick vi en lärare som hette Kenneth Nilsson.
Han spelade/spelar i ett band = creedence clear water band ett cover band
åt creedence clear water revivel.
En gång satte vi häft stiftet på hans gitarr då blev han inte glad

Mina skolår2
En annan gång råkade jag ha med mig en häft pistol som låg i Jackfickan Jag
upptäckte att den låg där på rasten Vi gick till gungorna och sköt lite i
sanden, detta såg givetvis förskole barnen, sen blev det ett j-a liv på
kenneth.
I 6:an körde vi alltid råbandy, råfotboll och ”herre på täppan”.
En gång dängde jag huvudet på Fröler i bollplanket.
I 6:an åkte vi till till danmark på skol resa.
1:a kvällen gick jag och Olof ut från hotellet och ner i en källare, vi
hörde musik där nere så vi trodde det var ett disco. Vi gick ner för en
trappa och kom in i en hall där var det en massa neon rör och rökigt.
Vi gick vidare in genom en dörr där såg vi två nakna tjejer som stod och
dansade.
Sen kom två biffiga vakter och körde ut oss, det var en porrklubb. 2:a
kvällen gick vi på tivoli. Alla danskar rökte och lyssnade på Aqua och dom
hade reflexbyxor allihop.
Jag och Olof åkte en karusell 23 gånger innan han vågade åka dom stora berg
och dal banorna.
I den största banan spydde den dansken som satt i första vagnen så det kom
på oss i tredje vagnen.

Sen åkte vi hem.

Slut

Np i Svenska år 9 8 Maj 2003

2. Att byta klass

När jag började sjuan fick jag byta skola och komma till en helt ny klass.
Ny skola och ny klass innebär att man känner sig osäker, både på sig själv
och andra. När skolan började på hösten oroade man sig mest för vad andra
skulle säga och hur andra skulle va. Jag oroade mig mest för hur lärarna
skulle vara. Det visade sig efter ett tag att lärarna var bra och
lektionerna var intressanta, enda problemet var mina klasskamrater. Jag
kände direkt att jag inte passade in. Det var ingen som delade mina
intressen och åsikter och klassen var redan uppdelad i grupper. Skolan blev
tråkig och lektionerna jobbiga. Innan första terminen var slut kände jag
att jag inte skulle klara av att gå kvar i klassen. Jag fick prata med både
mentorer och rektorn sam kuratorn. De kom fram till att jag skulle få byta
klass efter jullovet. Julen kom och gick och skolan började igen. Den här
terminen började jag i min nya klass. I den nya klassen fanns några av mina
gamla klasskompisar samt min bästa vän. Allt kändes mycket bättre nu när
man fick gå i samma klass som sina vänner, men nu var det återigen nya
lärare och andra arbetssätt. Det gick några veckor och sedan var allt bra.
Jag trivdes bättre med de nya lärarna och jag kände att skolarbetet gick
bättre. Nu går jag sista terminen i nian och jag har aldrig ångrat att jag
bytte klass. Jag har fått många nya vänner och jag har bra betyg. Innan jag
bytte klass var jag en ganska tyst och lugn person som inte sa något mer än
nödvändigt. Nu är jag inte lika tyst längre och jag njuter av livet. Jag
gör alltid mitt bästa och till hösten är det dags igen. Ny skola och ny
klass och den här gången ser jag fram emot det. Den här gången är jag redo,
det var jag inte härsist.
Det finns också några för- och nackdelar med att byta klass. Jag tänkte
skriva upp några av dom som jag har stött på. En fördel är att man klarar
skolarbetet mycket bättre och man tror mer på sig själv om man får gå i en
klass som man trivs i. Om man byter klass och kanske till en annan skola är
det svårt för lärarna att sätta betyg första gången efter bytet. Eftersom
man hade en lärare i den förra klassen som bedömde på ett sätt och nu har
en ny lärare som bedömer på ett annat sätt.
För mig gick det väldigt bra när jag bytte klass och kan beskriva mina år
på högstadiet som bra och något jag aldrig kommer att glömma. Tyvärr är det
snart slut och jag kommer att sakna mina klasskamrater och alla mina
lärare.

(ÄMNE 2 – ATT BYTA SKOLA)

Nadja har aldrig varit som de andra. Alltid avvikit från den grå massan,
inte brytt sig om vad andra tyckt eller tänkt. De flesta av hennes vänner
skulle beskriva henne som modig och stark, men sådan var hon inte. Hon var
liten och rädd. Rädd för den stora vida världen som hon snart skulle få
erfara på nära håll. Hennes mamma skulle prata med henne samma kväll, och
berätta saker som skulle förändra en del. Men ännu visste inte Nadja
någonting.
Nadja är på väg hem från en kompis. Hon går uppför den långa och branta
Söderby|gatan. Kommer till krönet. Hon går förbi sin skola. Den väcker inte
precis några glada minnen. Nadja sätter på sin freestyle. Deppig musik
flödar ut ur hörlurarna och in i hennes kropp. Hon är inte särskilt glad
den här ljumma sommar|eftermiddagen. Egentligen utan anledning, men
ingenting har heller hänt som kan muntra upp henne. Det är juli. Solen
börjar gå ner. Hon ser Lisebergs|tornet teckna av sig mot horisonten. Det
är en väldigt vacker syn, tänker hon. Hon kommer fram till Tegnérgatan.
Stapplande går hon in i sin egen trapp|uppgång och tar hissen till fjärde
våningen. När hon stiger in i lägenheten känner hon lukten av rökelse. Hon
undrar varför. Från vardagsrummet strömmar tonerna från Bachs Air ut i
hallen och fyller henne med förundran. Senast hon hörde den var på sin
pappas begravning. Plötsligt börjar hon gråta. Hon sparkar av sig skorna
och går in i vardagsrummet för att se vem det är som framkallar pappas
minne i hennes huvud. I fåtöljen sitter mamma med ett glas sherry i handen.
På bordet står en flaska. Den är halvdrucken.
– Mamma!
Mamma vänder sig om och ser på Nadja med glansiga ögon. Först tror Nadja
att hon gråter. Men snart förstår hon att det är spriten. Hon går fram till
bordet och tar flaskan. Med demonstrativa och bestämda kliv går hon ut i
köket och tömmer innehållet i vasken. Mamma ropar utifrån rummet.
– Najda! Det där var väl dumt? Kom hit, jag måste prata med dig.
Nadja går ut i vardagsrummet igen.
– Om det är något viktigt så kan vi ta det när du är nykter, tack, säger
hon.
– Nej, nu får det vara nog med oförskämdheter, svarar mamma. Sätt dig ner!

Motvilligt slår sig Nadja ner i tvåmans|soffan mittemot. Hon betraktar sin
mor med kritiska ögon. Mamman öppnar munnen för att prata.
– Vi skall flytta, säger hon med låg röst. Till Malmö. I höst får du börja
i en annan skola. Söderbyskolan är ju inget att sörja, den har väl aldrig
varit särskilt bra.
Tusen tankar flyger genom Nadjas huvud på en gång. Ny stad, ny skola. Lämna
Göteborg för Malmö. Nya vänner. All den vänskap hon har byggt upp under de
här sexton åren sprids som sand i Sahara. Men ändå förmår hon inte bli arg.
Förvåning är det enda hon uttrycker när hon yppade ett litet första ord:
– Varför?
– Jag har fått jobb, svarar mamma. På en reklambyrå. Mycket bättre betalt
än jag har nu. Och jag tänkte att nu när du skall börja gymnasiet så tappar
du ju ändå en del av dina gamla vänner. Tror du inte att det blir bra,
gumman?
– Du är ju inte klok! skriker Nadja och springer in på sitt rum.
Egentligen vet hon inte varför hon reagerade som hon gjorde. Hon tyckte
inte om sin skola. Många gånger har hon tänkt tanken att hon skulle bli
mycket lyckligare om hon flyttade. Nu skulle det ske, vare sig hon ville
eller ej.
Nästa månad bär det av. En kylig augustimorgon lämnar hon sin födelsestad
och påbörjar resan mot sitt nya liv. Nadja har aldrig varit i Malmö förut.
Nu skall hon bo där tills hon flyttar hemifrån. Hon vet inte riktigt vad
hon tycker om det.
– Ska det inte bli spännande? frågar mamma som är entusiastisk över
flytten.
– Jodå, svarar Nadja. Det blir väl okej.
De rullar ut på E6:an. I backspegeln ser Nadja fortfarande Uppskjutet, men
när de svänger runt nästa trafikplats är det försvunnet. Hon lutar sig
tillbaks i sätet och funderar över sitt liv. Hon hade alltid varit en
grubblare, som filosoferade mycket över sitt öde. Det var en av sakerna som
skiljde henne från mängden.
Hennes mamma började gnola på ”Lady Madonna” med Beatles. I vanliga fall
skulle hon ha sagt åt henne att sluta, men idag sjunger hon med. Några
timmar senare är de framme. På Valjegatan 7 i Malmö skall Nadja börja sitt
nya liv. De parkerar bilen och går in för att inspektera lägenheten. Hon
ser redan när de kommer in i hallen att det här är något mycket bättre än
deras förra hem på Tegnérgatan i Göteborg. På väggen sitter en stor spegel
som förra hyresgästen har lämnat kvar. Snällt, tänker Nadja. De vandrar
genom hela lägenheten. Den är väldigt fin. Köket är helt nybyggt. Nadja går
in i ett av sovrummen. Det skall vara hennes, bestämmer hon genast. Hon
sätter sig ner på golvet och tänker. Om fyra dagar börjar skolan.
Osäker och nervös smyger Nadja in på Söderskolans skolgård som ligger några
kvarter från Valjegatan. Söderskolan är ett gymnasium, och det är här hon
ska tillbringa sina nästkommande tre år. Hon har valt ett
naturvetenskapligt program. Genom ett fönster skymtar hon en kemisal. Hon
tänker att det nog blir bra. Framför sig ser hon en stor port med
inskriptionen ”Cogito ergo sum”. Hon tänker för sig själv och minns till
slut att det är Descartes berömda citat. Hon går in i skolan. Ett myller av
ungdomar rör sig i korridorerna, och en skylt i taket upplyser henne om
vart hon skall gå för att komma till aulan. Strax har hon hittat fram till
den stora salen, där hundratals ungdomar och elever håller på att samlas.
Hon tänker att det kanske inte blir så dumt i alla fall. De flesta känner
ju faktiskt inte så många i sin klass när de börjar sitt första gymnasieår.
Hennes tankar avbryts av en högtalarröst som talar till eleverna:
– Mitt namn är Gustaf Einarsson och jag är rektor här på skolan. Till att
börja med, vill jag önska er hjärtligt välkomna till ett nytt år här på
skolan. Ni som inte har gått här innan skall känna er extra välkomna.
Nadja kände en sorts trygghet när hon hörde rösten. Hon lyssnade inte
längre på vad han sade, men när hon kom tillbaka till medvetande hörde hon
hans avslutning:
– .och lektionerna börjar klockan nio. Varmt välkomna!
Första dagen gick över förväntan. Hon hade hamnat i en väldigt bra klass,
till skillnad från sin förra på Söderby|skolan. Flera av eleverna hade
pratat med henne. Detta gjorde henne väldigt glad. Efter skolan gick hon
till ett fik, ensam. Hon var väldigt noga med att ingen följde med henne,
eftersom hon var tvungen att tänka över saker och ting. På det stora hela
var det nog väldigt bra att hon bytte skola. Hon hade tagit reda på lite
saker om sin nya skola, bland annat att det fanns många skolföreningar som
man kunde engagera sig i. Eftersom hennes samhällsengagemang passade bra
ihop med skolans föreningsliv, så hade hon redan bestämt sig för att gå med
i en del av dem. Hon funderade över vad skolbytet skulle komma att betyda
för hennes egna utveckling, och kom fram till att hon kunde skapa sig
alldeles nya förutsättningar här i Malmö. Ingen visste vem hon var, så nu
var det hon som skulle visa dem. Nadja skulle kunna vara sig själv, och det
var den tanken som befriade mest. Hon kände på sig att de kommande tre åren
skulle gå väldigt bra.
Och det gjorde de också. Tio år senare jobbade Nadja som barnläkare i
Kenya. Hennes liv kändes betydelsefullt och blev väldigt händelserikt. Hon
hjälpte många behövande, men under hela sin yrkesverksamma tid glömde hon
aldrig bort att hon kanske inte skulle ha blivit läkare om hon hade bott
kvar i Göteborg.
Slut.

första sidan av texten saknas
i Kalmar. Mina föräldrar heter Susanna och Olof och de har betytt väldigt
mycket för min utveckling och utbildning. Efter några år utomlands (USA) så
flyttade vi till Linköping. Utan kompisar och trygghet började jag på dagis
i Visingsöskolan. I början trivdes jag inte alls men så småningom träffade
jag kompisar och livet började leka. Några av de här kompisarna går nu
fortfarande i min klass bla ”Berra”, ”Tompa” med flera. 1994 började jag i
första klass på Visingsöskolan. Jag kommer fortfarande ihåg dagen då alla
satt samlade i klassrummet och såg granskande på varandra. Jag började
”ettan” utan några färdigheter alls. jag kunde ju varken skriva eller läsa
och det gjorde det hela inte lättare. Veckorna gick och jag lärde mig
snabbt alfabetet och matte knepen. På rasterna spelade vi alltid fotboll
och detta var det roligaste jag visste. Jag stannade alltid kvar efter
skolan och stod och sparkade mot någon vägg. Mamma blev alltid lika arg när
man kom hem med trasiga byxor, skrapsår på knäna och grus i håret. Allt
detta som ett resultat av skolans grusplan. Bara för att jag ägnade mycket
av min tid på fotbollsplanen var jag inte dålig i skolan, utan tvärtom. Jag
läste alltid klart böckerna snabbt och räckte upp handen ofta. Min
dåvarande lärare Hasse Grankvist berömde ofta min flitighet. Ok, nog med
skrytet. Det fanns självklart negativa saker under det här året och ett
minne kommer jag ihåg starkast. Det hela hände under en rast. Det var en
varm dag. Jag och några kompisar var ute och lekte i skogen, plötsligt
hittade vi en stor gammal ihålig stock som vi (mogen som man då var)
började sparka på. Oturligt nog innehöll stocken ett stort getingbo med
uppretade inneboende. Alla började springa utom jag som snavade och fick
ett stort antal getingar över mig. Jättekul tycker väl ni men jag blev
faktist inlagd på Råviks sjukhus. Nog om det tråkiga. Dagarna fortlöpte och
helt plötsligt gick jag i andra klass. Jag och mina klasskamrater växte och
blev större, stökigare mm. Vi var en bra klass tycker jag. Några busfrön,
några tysta några smarta, ja allt det där som en klass ska innehålla. Jag
hoppas ni ursäktar mig för att jag inte delar in mig själv i någon av de
nämda grupperna (Ha Ha). Skämt åsido. Andra klass är ett så kallat
”mellanår” således har jag inga större minnen därifrån. Tredje klass
däremot var spännande. De stora idolerna var de stora ”sjätteklassarna”. De
gick på skolgården och spännde sig och jag kommer fortfarande ihåg hur
liten man kände sig. Nu började man även intressera sig för de söta
FLICKORNA. Det var ett ivrigt diskuterande på skolgården och de mest
ställda frågorna var: ”Får jag chans på dig?” och ”tycker du om
henne/honom?” Jag kommer i själva verket inte ihåg vilken tjej jag tyckte
om för tillfället emedan det ändrade sig drastiskt, nästan från dag till
dag. Utbildnings|mässigt var trean lite tuffare. Vi hade mer prov, läxor,
förhör mm. I fotbollen gick det bra. Jag var lagkapten och gjorde en hel
del mål. Dagarna i 3:an var ganska inrutade. Det kunde se ut så här: Gå
upp. Gå till skolan. Gå hem. Äta. Spela fotboll och gå och lägga sig.
Schemat påminner nästan lite om en hunds vardag. Årskurs 4 och 5 är ganska
händelselösa. Bör tilläggas att man växte en hel del och blev en hel del
smartare (Hoppas jag) För att inte göra den här självbiografin tråkigare så
hoppar vi till Årskurs 6. 6:an påminner nästan lite om 70-talet. Mycket
discon, fester och förhållanden. Det var en kul period helt enkelt. Man
blev mer och mer behandlad som en vuxen både i skolan och utanför. Fotboll
på rasterna växte man ifrån. Nu var det i stället uppehållsrummet som
gällde. Där kunde man spela pingis, snacka eller bara sitta och ”jäsa”. Jag
tränade också mycket efter skolan. Både fotboll och bandy. Bandyn började
jag med detta år och kom faktiskt direkt in i Götalandslaget (mycket
stolt). Nämnas bör att vi hade en ny lärare från och med årskurs 4:a. Hon
heter Anita Westerberg och är i min mening en bra lärare. Under detta läsår
tänkte man mycket på bytet av skola och kompisar inför årskurs sju. Man
fick även välja vilka man skulle komma med och jag fick äran att gå i samma
klass som Jonas Sten. Nu kom då den dagen då man skulle börja sjuan. Det
var t. o m mer nervöst än vad jag hade väntat mig. Allting löste sig dock
till det bästa och jag hamnade i en bra klass med bra lärare. En negativ
sak med skolbytet är att avståndet hemifrån till Juliviksskolan är
betydligt längre än till Visingsöskolan. En positiv sak är allt jag lärt
mig och alla nya människor jag fått lära känna. Nog om det! Igår var jag på
uttagning till fotbollsgymnasiet i Sandsbro gymnasiet. Vi får se om jag
kommer in och var jag går i framtiden. Men det gick bra för mig på
uttagningen. De viktigaste personerna i min skoltid är självklart mina
föräldrar men även lärare och elever som jag träffat under åren. Nu hoppas
jag att jag lämnar Julivik med bra betyg och med bara bra minnen. Min dröm
är att någon gång få spela i Svenska fotbollslandslaget men jag nöjer mig
även med att få bli proffesionell spelare i Real Madrid (Ha Ha). Jag hoppas
att ni läsare har haft en lika bra grundskoletid som jag och att ni har
uppskattat den här krönikan.
Mvh// Anders Rydström