VG – Sida 23 – Skrivbanken

”FLYTTEN”
2) att byta skola/Att byta klass Novell

Det var en sommardag i juni. Det var skolavslutning. Jag hade längtat efter
den här dagen jättelänge. Mamma trodde att det skulle bli svårt för mig att
berätta för mina kompisar. Men, vem skulle jag berätta det för? Jag hade
inga vänner på den här skolan. Mamma visste inte om att jag var utstött.
Jag hade inte berättat något för henne. När hon började oroa sig för hur
det var i skolan och om någon var dum mot mig svarade jag bara nej och sa
att jag skulle hem till Josefin. Josefin var min låtsaskompis som bodde i
en träkoja som jag och pappa hade byggt i skogen. Mamma frågade om inte
Josefin ville följa med hem på fika sade jag bara att hon inte var hemma
eller att hon var sjuk.

Jag trodde inte att någon skulle bry sig i klassen när jag slutade. Vi
skulle sluta femman. Fröken visste redan om allting och det var hon som
skulle berätta det för klassen. Jag skulle sakna att bo här. Norrköping var
ju en rätt så fin stad även på sommaren. Men jag längtade mer efter
flytten. Vi skulle flytta till den lilla staden Uddevalla. Jag skulle börja
ett nytt liv. Jag skulle få massa nya vänner och mitt liv skulle bli mycket
bättre. Jag var inte mobbad. Jag var bara utstött. Det var ingen som var
elak eller sa dumma saker till mig, de andra i klassen ville bara inte
prata med mig. Om jag frågade något svarade de kort och gick snabbt
därifrån. Ville jag vara med när de andra flickorna hoppade rep så var det
redan så många som var med att jag inte fick plats. På rasterna var jag
oftast och gungade eller hoppade hage för mig själv. De andra eleverna i de
andra klasserna brydde sig inte vem jag var, så om jag sade något till dem
tittade de bara konstigt på mig och gick sedan därifrån. Jag såg inte
konstig ut på något sätt. Jag hade långt mörkbrunt hår, glasögon och hade
kläder som de flesta barn i femman hade. Det var en del tjejer i min klass
som hade börjat använda mascara och läppglans. De trodde säkert att de såg
jätte mogna och jätte coola ut. Jag tyckte bara att det såg löjligt ut.

Vi samlades i klassrummet för att säga hej då. Vi satte oss i bänkarna och
väntade ivrigt på glasstårtan fröken hade lovat oss. Fröken ställde sig upp
vid svarta tavlan och bad att vi skulle vara tysta. Klassen lugnade sig och
tittade på fröken.
– Jag har tråkiga nyheter att berätta. Fröken var mycket allvarlig och såg
nästan besvärad ut att säga det.
– Marie Nilsson ska sluta i den här klassen och flytta till Uddevalla.
Alla i klassen vände sig om och stirrade på mig.
– Vill du komma hit och säga något Marie?
Fröken tittade på mig. Jag reste mig och gick långsamt fram till svarta
tavlan i min nya vita klänning. Jag ställde mig vid tavlan och såg ut över
ansiktena som inte hade velat prata med mig.
– Jag har inget att säga till er sa jag. Ni har inte pratat med mig under
de här tre åren vi har gått tillsammans. Ni har behandlat mig illa genom
att stöta ut mig. Ni betyder ingenting för mig. Hoppas att ni kommer ha ett
fint sommarlov och ett fint år i 6:an utan mig. Alla satt som förstenade
och bara tittade på mig. Fröken tittade ner i golvet och såg bekymmrad ut.
Jag gick med snabba steg mot dörren och jag kände blickar i ryggen. Jag
gick ut till mamma som satt i bilen och väntade. Hon tittade på mig när jag
gick in och satte mig i bilen.
– Hur fick det? Frågade hon.
– Bra, sa jag. De såg lite förvånade ut, sa jag och undrade om de åt
glasstårta nu.
Vi åkte hem och under vägen tänkte jag på Norrköping. Det var en fin stad,
men jag längtade verkligen härifrån. När vi kom hem åt vi grillat. Det var
pappa, jag och mamma. Jag var det enda barnet. Vi skulle flytta till
Uddevalla för pappa hade fått ett bättre jobb där. I Norrköping hade han
jobbat som lärare på ett gymnasium. Han hade lärt ut matematik. I Uddevalla
skulle han få arbeta med sin Matematik men han skulle också vara med i
skolstyrelsen som gällde gymnasieskolor i Uddevalla. Det jobbet i Uddevalla
skulle ge mer betalt och det hade varit en dröm för pappa att vara med i en
skolstyrelse. Mamma jobbade som sjuksköterska och skulle jobba på Uddevalla
sjukhus. Vi hade köpt ett hus i ett område som kallades Herrestad. Jag
skulle börja skolan där. Herrestadskolan. Det lät nytt och bra tyckte jag.

När vi ätit upp kom flyttlastbilen och körde upp på uppfarten. Jag hjälpte
till att bära ut några lådor till lastbilen. När alla lådor var inne i
lastbilen och vi kollat igenom hela huset efter saker vi glömt ställde sig
pappa på utsidan huset och tog ett kort. Mamma undrade varför.
– Det är till minnena, sa han och tog ett till kort på mig och mamma när vi
stod vi husväggen.
Vi satte oss i bilen och körde före lastbilen till Uddevalla. När vi komit
fram till huset hade det redan börjat skymma. Vi skyndade oss att bära in
alla lådor i huset. Alla stora möbler skulle komma imorgon. Vi vände
uppochner på en tom låda och lade en rutig kökshanduk på. Mamma dukade upp
bröd, smör och ost. Vi åt och skrattade och komenterade det nya huset. Jag
tyckte om det. Det var stort och jag hade fått ett stort rum.

Nästa dag gick jag ut för att titta runt lite grann. Jag kom till högstadie
skolan Norgården. Jag tänkte att där ska jag nog gå nån gång. Jag gick lite
längre upp och såg några barn som satt på en bänk och skrattade. Jag gick
åt deras håll för att snabbt gå förbi dem och titta lite på dem.
När jag närmade dem sade en av dem ”Hej”. Jag stannade och tittade på dem.
De var tre stycken. 1 kille och 2 tjejer.
– Hej, sa jag och lät glad.
– Vad heter du? Vi har inte sett dig här förut. Det var en av tjejerna som
frågade.
– Jag heter Marie. Jag har just flyttat hit, sa jag. Vad heter ni?
– Jag heter Cecilia och det är Tobias och det är Elin.
– Vi skulle just ner och bada. Vill du följa med? Tobias var den som
frågade.
– Visst sa jag. Skulle försöka låta lite cool och lugn med istället lät jag
överlycklig. Det var ju det jag var.

Den sommaren var den bästa sommaren i mitt liv. Jag hade fått 3 nya vänner
som jag var med varje dag. De tre gick i samma klass och de hoppades lika
mycket som jag att det var i deras klass jag skulle börja. De berättade om
de andra eleverna på skolan som faktisk verkade vara jätte snälla. De sa
att några lärare var jätte bra och en del var lite knäppa. Jag tyckte att
det lät jättebra.

När sommarlovet var slut var jag supernervös. Jag tog på mig en ny vit
skjorta som jag fått av mamma när jag fyllde år, och ett armband jag fått
av Cecilia för någon vecka sedan.

Jag gick mot klassrumsdörren och var jättenervös innan jag knackade på.
Någon ropade ”kom in!” och jag öppnade dörren. Till min stora lycka satt
Tobias, Cecilia och Elin därinne. Jag kände mig lugnare och såg på resten
av klassen. De såg jättesnälla ut och de tittade på mig med vänliga ögon.
Det här var nog den bästa dagen i mitt liv. Det var helt underbart och jag
saknade inte alls Norrköping. För första gången i mitt liv kände jag att
jag passade in och för första gången var jag lycklig. SLUT!

Att byta skola/att byta klass

Marie stod utanför den blåa klassrumsdörren nu. Klockan var 09:42 och
Hagalidskolans första lektioner hade börjat för 12 minuter sen. Marie
funderade på om hon skulle gå in. Hon ville inte sträcka ut handen och
trycka ner handtaget. Hon ville gå därifrån och börja på Vallängskolan
istället. Där hennes syster gick. Men nu stod hon här, eftersom hennes
komun inte ville betala för henne om hon skulle gått på Valläng. Maries
familj hade klagat flera gånger. Om storasyster Madeleine kunde gå där
varför fick inte Marie göra det?
Komunen hade svarat som de brukade, de hade inga pengar till det just nu
och när Madeleine hade börjat där så hade de haft det. Komunen kunde inte
förstå var det var för fel på Hagalid. Den var ju enastående, med bra
lärare, bra mat och mycket mer. Enligt komunen. Men Marie delade inte dom
åsikterna med dom.

Men eftersom det var som det var nu, så stod Marie där. Plötsligt öppnades
dörren och mitt imot henne stod en pojke i hennes ålder. Han var runt 1.70
och hade rufsigt blont hår. Hans intensiva blå-gröna ögon stirrade på henne
och Marie stirrade tillbaka. Han stängde dörren hastigt. Marie blev
förvånad.
”Vad var det där” tänkte hon. Men det slog henne att han nog varit på väg
till toaletten men inte alls varit berädd på att hon skulle stått där. Och
därför stängt dörren av en ren reflex. Hon skrattade till, vilket bra
intryck hon hade gjort.

Någon sekund senare öppnades dörren på nytt och ett kvinnoansikte stack ut.
Marie tänkte genast på en hund, en leende hund.
Hundkvinnan öppnade dörren ändå mer och sa:
– Jahaja, vad har vi här då. Är det kanske Marie Samuelsson?
Marie han inte svara fören hundkvinnans tassar hade dragit in henne i
klassrummet. 23 par ögon riktades mot henne.
Hon visste att första intrycket är väldigt viktigt. Många skaffar sig en
uppfattning direkt och bestämmer sig därifrån om de ska lägga kraft på att
lära känna den nya eller inte.
Därför rätade Marie på ryggen och såg ut som ”jag-är-bäst-och-ni-är-sämst”.
Hon ville på ett sätt skaffa sig lite fiender. Hon älskade att prata sig ur
konflikter och var väldigt duktig på det. Hon vann nästan varenda gång. När
hon och hennes syster hade gått i 4 & 6, så hade de ibland tävlat om vem
som vunnit över mest på en vecka. Om man hade fått någon att gråta var det
pluspoäng.
Marie log i sitt inre vid minnet medan utanpå hade hon fortfarande ”jag-är-
bäst” looken.

Hundkvinnan pratade på och lektionen flöt fram väldigt sakta. Marie hade
fått en plats långt bak bredvid ett av de fem 2 meters höga fönstrena.
Hon hade alltid älskat höga fönster, man kunde sitta i dem och bara drömma
sig bort.
Marie satt och funderade på vilken skola som var värst. Hagalid eller
Mariaskolan, hennes förra. I och för sig så visste hon nästan ingenting om
Hagalid. Men hon hade haft en kompis som gått där, och han hatade skolan.
Det kunde bero på att han alltid ville göra det svårt för sig. Han var som
Marie, fast 10 gånger värre. Det fick ofta konsikvenser, så det han hade
sagt kunde hon egentligen inte räkna med.
Än visste hon inte hur maten var här, men hon var berädd på det värsta.
På Mariaskolan hade de inte fått mat på fredagar, eftersom skolan höll på
med nått sparprojekt. Annars hade maten varit okej. Förutom den sönderkokta
fisken och potatisen.

Mariaskolan hade varit en ganska liten skola med drygt 100 elever. Alla
hade vetat vem alla var och rykten hade spridits snabbt.
De 100 eleverna hade varit indelade i små gäng. Innegänget, fotbollsgänget,
töntgänget, m.m. Marie hade mest varit med hennes storasysters gäng. Ett
gäng där de flesta var i Madeleines ålder om inte ett år yngre. Marie hade
varit minst, men ingen hade tänkt på det då.
Sen hade skolavslutningen kommit och Madeleine och hennes gäng hade
slutat.
Marie hade stått ensam kvar. Nu hade hon inte riktigt vetat vart hon skulle
ta vägen.
På lektionerna hade det ju inte varit något problem, hon och Madeleine hade
inte gått i samma klass förut heller. Men på rasterna så kändes det som om
något hade försvunnit från henne. Då dagdrömde hon ofta om hur det skulle
bli när hon började på Vallskolan. ja, här har äng-et i Valläng trillat
bort.

Men sen på sommarlovet så hade beskedet kommit om att hon inte fick gå på
Vallskolan utan skulle gå på Hagalid istället. Maries värld hade rasat.

Nu satt hon här och tänkte tillbaka. Hon märkte att några tjejer längre
fram vände sig hastigt om för att lik hastigt vända sig tillbaka. De
fnissade. Marie undrade lite vem som skulle bli den första som grät pågrund
av henne.
Hon förventade sig inte att få några bra kompisar i klassen, iallafall inte
bland tjejerna. Kanske någon bland killarna, men bara kanske.
Om någon vecka skulle hon skriva ett nytt brev till komunen.
Hon skulle skriva om hur mycket hon hatade skolan och vantrivdes och att
hon inte hade nån kompis.
Madeleine skulle få hjälpa henne. Hennes syster hade en vild fantasi och
kunde få små saker att låta hemska.

Hundkvinnan ryckte henne i armen. Hon verkade iriterad över att Marie satt
och drömmde.
– Vi ska gå och äta nu, fröken Samuelsson.
Marie mumlade något och följde efter hundkvinnan till matsalen som låg i
källaren på skolbyggnaden. Väggarna där nere var målade i en svagrosa färg,
som inte alls passade in i skolans helhet.

10 minuter senare satt Marie och rörde med skeden i ärtsoppan. Hon vägrade
att röra den och roade sig med att täcka hela talriken med ärtsoppa. Som
genast rann nerför kanterna igen.
Plötsligt stod det någon mitt imot henne. Marie lyfte blicken från soppan
och såg in i flickans ögon. Flickan så otroligt snäll ut och log mot
henne.
Marie såg genast att flickan inte ville bråka eller nått liknande.
– Hej, jag heter Natalie. Får jag sitta här?
Marie nickade. De log mot varandra igen. Och Marie tänkte att det här var
nog inte en så dålig skola iallafall, hon skulle nog trivas, hon skulle ge
Hagalid en chans iallafall.

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare

Börje börjar i ny skola.

Väckarklockan började ringa vid sju jag gick upp tittade ut genom mitt
fönster och såg att det regnade. Det här är den värsta dagen i mitt liv
tänkte jag.
Jag började dra på mig mina kläder som jag noga hade valt ut igår kväll.
Kanske skulle det gå bra, en stor klump satt mitt i maggropen. Jag var
nervös som aldrig förr.
Jag gick långsamt ut till frukostbordet, där satt mamma hon tittade på mig
och frågade hur jag mådde. Ja sa att jag mådde bra även fast jag inte
gjorde det. Frukosten smakade ingenting för jag var alldeles torr i munnen,
maten liksom klibbade sig fast i gommen.

Kanske skulle jag vara hemma bara idag, NEJ! Jag viftade snabbt bort den
tanken. Det spelar ingen roll för gå i skolan måste man ju tänkte jag medan
jag borstade tänderna.
Jag klev ut genom dörren rätt ut i spö regnet. Varför ska det regna första
dagen i den nya skolan som jag inte ens visste namnet på hittade gjorde jag
ju knappt heller eftersom vi hade flyttat in bara för två dagar sedan.
Nu såg jag ett par ungdomar, de verkade vara i min ålder så jag började
följa efter dem.
Inne i skolan var allt en enda röra precis som jag mindes från min gamla
skola, men här var det mera elever såg jag med det samma.
Jag visste var klassrummet låg och att det stod 9B på dörren, det verkade
vara tomt men klockan var inte riktigt åtta än. Snart började massa elever
komma närmare dörren med nyfikna blickar på mig, en av dem frågade vad jag
hette och jag svarade att jag hette Börje.
Läraren var en Fröken som Hette Gunilla, hon såg snäll ut fast ganska
gammal. Jag fick sitta bredvid en tjej som var jätte snygg hon hade långt
ljust hår och blåa vackra ögon.

Det värsta var att jag fick ställa mig upp och säga mitt namn och var jag
kom ifrån in för hela klassen. När jag satt mig ner igen tittade tjejen som
satt bredvid på mig och sa att hon hette Magdalena och tyckte att jag var
söt. Jag blev alldeles illröd i ansiktet förstod jag när hon fnittrade lite
åt mig.
På rasten kom många fram och hälsade och frågade t.ex. om jag spelade
fotboll eller om jag gjorde något annat intressant.
Nästa lektion hade vi engelska och då hade vi uppdelade klasser för olika
nivåer och kunskaper. Jag hamnade i en medelgrupp och den första jag såg
när jag kom in var Magdalena hon satt där själv vid en bänk. Jag funderade
om jag vågade gå fram och sätta mig, men då kom en kille in i klass rummet
han var stor och såg stark ut han gick fram och satte sig bredvid Magdalena
utan att blinka. Sedan pussade han henne mitt framför ögonen på mig, det
var som musten gick ur mig när jag såg henne sitta där och kyssa en kille
som jag visste att jag inte hade någon chans emot.
Lektionen gick trögt efter det men tur nog behövde jag inte säga så mycket,
jag längtade fram till idrotts lektionen sista timmen där jag kunde visa
Magdalena att jag var bra på idrott.

Det gick ganska snabbt resten av dagen då vi hade bild där jag hoppades att
inte skämma ut mig för att jag ritade så dåligt men Magdalena kom och
tittade över min axel och sa att det var söt. Jag började undra om det var
det enda hon kunda säga?

Sedan hade vi träslöjd fast då var det bara killar.

På jumpa lektionen så var det också uppdelade klasser jag kom med de bästa
däribland Magdalena och hennes stora kille. Det var Basket, jag älskar
basket!

När bollen flög upp i luften så hoppade jag efter den men Magdalenas kille
var mycket längre och tog bollen han hette förresten Jonas.
Han började dribbla och verkade allmänt självisk, jag sprang snabbt efter
och tog bollen vände och passade Magdalena som var med i mitt lag hon
passade tillbaks jag dribblade förbi två killar och hoppade upp och
dunkade.
Då kände jag att det här nog skulle gå bra i alla fall klumpen i magen var
helt borta nu och jag längtade tills i morgon.

VG-
Reflektion saknas

Mina skolår

Det var först på mellanstadiet som alvaret började. Det var där man först
fick börja ta eget ansvar i form av eget arbete, på ea timmarna som det
kallades fick man göra det man mest behövde t.ex. om man låg efter i matte
fick man chansen att ta igen det då. Jag kände mig även lite vuxen, nu
skulle man föregå med gott exempel för de mindre som såg upp till en. Man
skulle också uppföra sig mer vuxet på lektionerna, nu dög det inte att
fjanta runt och bara göra det som passade och som var roligt.
Jag kommer särskilt ihåg sexan, nu var man störst på skolan och man kunde
göra saker på rasterna som var förbjudet utan att någon skvallrade. Jag och
några kompisar brukade gå upp till en närbelägen mack och köpa godis några
gånger i veckan, men vad jag kan minnas så blev vi aldrig på komna av någon
lärare även fast det var förbjudet att lämna skolgårdens område. Det var
både spännande och kull att bryta lite mot skolans regler, det var
naturligtvis inget gott exempel för de mindre med det tänkte inte vi på.
Ett stort intryck sedan årskurs sex var när vi gjorde ett intagnings prov
till en speciell klass på högstadieskolan där vi skulle börja. Denna klass
var en så kallad it-klass, den var speciell p.g.a. att all i klassen skulle
få en egen dator att sitta och jobba vid under skoltid. Denna klass var
alla intresserade av att gå i, så alla gjorde provet, sedan var det bara
att vänta och se om man kom in eller inte. En dag kom brevet med besked om
intagningen, jag kom inte in, jag klarade provet men jag kom inte med när
de lottade om platserna.
Jag gick ut mellanstadiet och började i en av de vanliga klasserna på
högstadiet. Jag trodde att steget från mellan till högstadiet skulle vara
stort och att det skulle vara besvärligt att komma igång men steget var
mindre en väntat och sjuan rullade på. Det gick ganska så bra på proven och
vi hade roligt i klassen.
En dag kom det på tal om att några skulle hoppa av från it-klassen och att
två ur de andra klasserna skulle ha chansen att komma in i stället. De som
var intresserade skulle skriva en lapp med intresse anmälan och ge till sin
klassföreståndare. Det skulle bli en ny dragning om de två platserna och än
en gång satt man och hoppades att man skulle komma in. En dag kom en lärare
till mig och sa att jag hade blivit dragen och att jag var en av de två som
skulle börja i it-klassen. Jag vart naturligtvis jätte glad och tackade ja
med en gång, de sa åt mig att jag skulle börja nästa vecka och att jag
skulle få en ”egen” dator. Starten i den nya klassen vart väll inte den
bästa precis, jag började med att komma sent till första lektionen och fick
en liten utskällning, men det gjorde nog inte så mycket.
I den nya klassen gick det många som jag inte kände sedan förut men vi
bekantade oss ganska så snart. Det blev en hel del spelande på våra datorer
och det var något som många lärare retade upp sig på, spel manin gick så
långt att vissa elever inte gick ner och åt utan stannade i klassrummet och
spelade i stället.
I början av åttan blev det förbjudet att ha spel på datorerna, det var
tråkigt men kanske nödvändigt en då. I åttan började det bli mycket
förstörelse i skolan, våran klassrums dör var hårt ansatt av folk som ville
komma in i vårat klassrum och utnyttja datorerna, därför skapades en regel
att ingen fick vara där på rasterna.
Skolarbetet gick ganska bra och jag led inte av några svåra prov eller
jobbiga läxor men det finns ett ämne som var svårt och jobbigt det var B-
språk. B-språk är nog mitt sämsta ämne, det är svårt och jobbigt att lära
sig ett nytt språk med ny grammatik och andra ordföljder som skiljer sig
från både engelska och svenska.
En del var jobbig med åttan det var betygen som man blir tvungen att kämpa
till, som man alltid behöver tänka på. Om man inte koncentrerar sig på
lektionerna säger läraren tänk på betygen!
Nian, nu börjar det riktiga alvaret läxorna och takten ökar och man måste
prestera bättre om man skall kunna nå de högre betygen. Betygen vill man
höja för att man skall kunna komma in på det gymnasium som man önskar gå.
Gymnasievalet var mycket svårt för mig, jag har länge funderat på vilken
inriktning jag skall gå men aldrig kommit fram till något vättigt. Hos
sykonsulenten och fick jag upplysningar om skolorna och deras utbildningar,
till slut viste jag vad skulle välja och mina betyg är ganska bra så vi får
se hur det går.

Uppsatsen är skriven i ordbehandlare

Att byta skola
När jag gick i mellanstadiet på Lärkskolan, så trivdes jag jättebra. Jag
ville absolut inte börja på Väster för vi hade så kul med alla kompisar
jämt, jag hade mina bästa kompisar Tommy, Ralle, Jakob och Eric vi var med
varandra hela tiden, gjorde bus och andra saker. På rasterna spelade vi
antingen fotboll eller om det var vinter så åkte vi pulka i backen, vi var
alltid värst, tyckte jag i alla fall.
Det började dra sig mot avslutning i kyrkan och för att sen njuta av ett
långt sommarlov och efter det plågas på Väster i tre långa år till.
Jag hade en känsla av att det skulle bli tråkigt och jobbigt att byta till
Väster.
Nu hade vi haft den tråkiga avslutningen i kyrkan och allt med Lärkskolan
var över, vad skönt!. det var sommarlov. Den sommaren var jag mest hemma
och gjorde ingenting men jag var lite med mina kompisar också, vi badade
några gånger, det var ganska kul och vi var på ungdomsgården ett par
fredagar och lördagar.

Sen var det dags, det var första dagen i Västerskolan och jag var nervös.
Jag kom in i mitt klassrum det var helt tyst alla satt redan där, läraren
kom och då skulle allt det tråkiga börja, men det blev inte så tråkigt som
jag hade trott.
I början var man lite rädd för att göra bort sig och sånt men det gick över
och allt blev bara roligare och roligare. Vi började busa precis som förut
och vi hade minst lika kul som på Lärkskolan.

När jag började i åttan så blev det ännu roligare då kändes det som om man
kunde bestämma lite mer. Det var några som verkade vara lite coola i sjuan
och dom blev jag polare med, vi fortsatte att ha kul hela tiden man var
aldrig seriös med något och det verkar inte som det behövdes heller för
betygen blev inte så dåliga.
Jag tycker fortfarande att åttan varit det roligaste skolåret för då var
det inte så mycket att tänka på, inte så mycket läxor prov och sånt.
Då kunde man strunta i massor av saker men ändå hänga med i skolan.
Under sjuan och åttan har det hänt mycket men vad jag inte visste då var
att det jobbigaste var kvar till nian.
I nian är det mycket att göra och tänka på hela tiden till exempel alla
nationella och dom vanliga proven men det är kul ändå i skolan för där är
man med alla kompisarna på rasterna i alla fall och då känns det bra
lärarna är hyfsade också så man trivs ganska bra, så det var ganska skönt
att byta skola trots allt.

VG-

När man tänker tillbaka på alla skolår man gått börjar man känna sig lite
gammal.
När jag började ettan gjorde jag det i en helt ny skola. Skolan var mycket
fin både innuti och utanpå, men skolgården såg inte så lockande ut för det
var mäst stora spår från olika maskiner. Alla klasser samlades ute på den
spåriga skolgården. I de flästa klasserna var det ungefär tjugo elever, vi
var trettiotvå.
Det fanns tre inngångar på framsidan av skolan, vi som skulle börja ettan
gick till den som var längst bort. Där blev vi uppropade och inndelade i
två klasser. Och så var man inne i en cirkel utan slut.
Man gick upp tidigt varje morgon, klädde på sig, åt frukost och så fick man
skynda sig till bussen så att man inte skulle missa den. Det gick fem
dagar, och så var det helg. Man sov lite längre på morgonen, ofta så länge
så att maten var klar när man gick upp. Men lika snabbt som helgen kom
försvann den. Man gick vidare utan att cirkeln tog slut. Så kom snön som
den alltid gjort: mitten av December, julen närmade sig och man satt i
klassrummet med sax och papper och julpysslade.
Jullovet kom och hjulet man befann sig i stannade till, men fortsatte lika
fort den dagen lovet var slut.
Tiden gick vidare. Det oändligt långa sommarlovet kom. Nu kunde man sova
och bada när man ville. Men det bästa med den sommaren var fotbolls VM i
USA. Ravelli, Brolin, Andersson och Dahlin, de hjälpte Sverige fram till
ett VM brons och de väckte mitt stora fotbolls inträsse.
Man laddade upp batterierna så att man skulle orka med ett skolår till. Man
blev äldre, och var tvungen att gå upp ännu tidigare så att man han med att
ducha och fixa håret. För nu var det viktigt att se bra ut så att man
imponerade på tjejerna. Men tiden stannade inte upp för det, tvärtom,
sommaren blev kortare för varje år.
I femman fick man plötsligt höra att man skulle ha Nationelt prov, jag hade
aldrig haft ett prov tidigare i mitt liv. Så satt man på en oändligt lång
lektion med provet framför sig, då undrade man om det kunde bli värre. Men
det var bara början.
Efter sex år med samma klass kompisar i samma skola skulle allt ändras. Man
fick nya klass kompisar och buss färden till skolan blev längre. Kemi och
biologi var nya ämnen och matten blev svårare. Allt man gjorde skulle vara
bra för man fick betyg på det. Skoldagarna blev längre och träningarna
fler, det var svårt att få tiden att räcka till. Men det var bara att bita
ihop och kämpa vidare. Men man kom snabbt in i den nya cirkeln. Sjuan
klarade man av ganska enkelt och man var glad att man fått nya klass
kompisar och nya utmaningar.
I åttan fick man de första betygen, jag tyckte att mina var bra. Och livet
gick vidare.
Nu har man valt vilket av alla gymnasier man skall gå, man vet inte om man
skall vara glad för att det är en ny utman|ing eller om man skall gråta för
att det verkar så jobbigt. Och så sitter man som man gjorde i femman, på en
oändligt lång lektion med ett Nationelt prov framför sig. Men nu vet man
att det kommer att bli värre.

Ett bra grepp visar du om ämnet. Det är raskt och trevligt skrivet.
Bilden med cirkeln är välfunnen. Det är inte perfekt strukturerat, men det
är trevlig läsning. Däremot saknas en inledning och en tydlig infallsvinkel
redan i början (t ex cirkeln). Avslutningen är välformulerad.
VG-

MIN SYN PÅ SKOLAN.

Hej Skolministern!

Jag ska i detta brev till dig försöka förklara och berätta om mina
synpunkter på dagens skola.
Jag ska försöka att få med det mesta som jag tycker behövs förbättras.
O så självklart någon liten positiv sak också.
Om jag nu ska ta och berätta om hur jag skulle vilja ha min skola.
O det jag jämför med är den skola jag går i nu.
Personligen vill jag ha det så att man läser ”tätare” skoldagar. Alltså att
man har lite kortare raster och slutar lite tidigare. Så jag tycker att man
ska disponera ämnena lite bättre över hela veckorna.
Alltså att man delar upp ämnena på lite kortare lektioner fast på flera
dagar.
Det kan ju kanske bli lite svårt, men man kan ju alltid försöka iallafall.

För att t.ex börja halv nio och sluta tjugo över tre fast man bara haft tre
lektioner är liksom inte så kul, eller vad säger du? Att läsa ett ämne tre
dagar i veckan är självklart okej, men inte när det rör sig om 1,5 till 2
timmarslektioner.
Så som sagt, jag vill hellre ha tiden utspridd på fler dagar i kortare
lektioner.
Detta är min åsikt om själva skoldagarna.

Om vi då tar och övergår till arbetsmiljön.
Jag vill ha fräscha rena och ljusa lokaler som är rymliga. Jag tycker också
att det ska finnas bra och sköna stolar att sitta på, bra om arbetsutrymmen
och bra skolmaterial att jobba med o.s.v.

Jag syftar alltså på det att det är inte så himla skönt att sitta på
vanliga pinnstolar en hel skoldag när man arbetar. Skitiga lokaler och
dålig luft är heller inte så jättetrevligt

enligt min mening. Så därför tycker jag att det är allas rätt att ha en
bekväm och fräsch skola att gå i. O det hoppas jag du håller med om? Fast
det är ju klart att det handlar om pengar också. Men jag tycker att det är
viktigt att man satsar på skolan, för det är ju dock dom som går där som
ska ta över så småning om?

Men visst finns det även en positiv bit av dagens skola också.
T.ex så tycker jag att skolan idag är säker och trygg fast det säkerligen
förekommer en hel del mobbing och taskigheter.
Men för att få den ännu säkrare så kanske man borde satsa lite pengar på
just det.
T.ex. mer elevstödjare.

Men om jag då ska ta och sammanfatta och dra en slutsats om hur jag skulle
vilja ha dagens skola.

Jag vill ha dagens skola på följande sätt:
Väldisponerade och välplanerade skolveckor med ”täta” ord har fallit
bort och ljusa lokaler med gott om arbetsutrymmen och plats. Även bekväma
sittplatser och bra arbets|möjligheter.
Plus Fler utbildade och trevliga lärare. O så slutligen, en säker och trygg
skola.

Så nu hoppas jag att du tagit del av mina synpunkter i detta brev och
försöker förbättra dagens skola till det yttersta.

Tack på förhand!

MVH / Karl Stenbäck

Tar upp flera problem + lösningar till dessa. Brevformen tydlig. Direkt
tilltal men ansträngning till korrekthet. Inget om undervisning och
inlärning. Få formella fel.

ATT BYTA KLASS
Jag tittar ner på provet som ligger framför mig på bordet. ”Nationellt prov
Engelska del C” står det på det. Jag är redan trött och ännu har jag inte
ens vänt på det.
Istället för att vända på provet tittar jag ut över klassen. Jag ser
riktigt hur vissa greppar pennan och ideérna flödar, mednas andra knyter
nävarna av ångest.
Det här är min klass. Som mitt liv som jag går till varje dag. Jag trivs
här och är glad och nöjd. Det är en stimulerande känsla att tänka på allt
jag lär varje dag. Dagen då jag kom hit känns avlägsen, men minnena från
innan och efter är ändå nära.

Det var för ett och ett halvt år sedan som min värld förändrades ganska
drastiskt. Min mormor dog och vi fick ärva hennes hus. Visst var det roligt
att få flytta till ett hus i stan, något som vi önskat oss. Men det betydde
att jag skulle blir tvungen att byta klass.
Jag skulle få lämna min underbara, trygga klass och flytta från landet in
till stan. Jag trivdes så bra i klassen, så trygg som jag kände mig i
klassen kommer jag nog inte känna mig igen.

Redan första dagen i den klassen kände jag mig välkommen och omtyckt. Det
kändes som om de andra gillade mig och så upp till mig. Det var en härlig
känsla, jag var så lycklig.
Jag träffade ganska snabbt Veronica, en söt och trevlig tjej, som jag kom
att umgås mycket med. Då trodde jag att jag skulle komma att stanna länge
på skolan, att det skulle bli mitt liv i många år.
Minnen från den tiden är nästan bara fina, och jämför jag dem med dem som
jag har härifrån så vill jag nog till|baka. Därborta litade de andra på
mig, det var en liten skola och jag tror att de andra bara hade förtroende
för några få. som Lilla Anna. Hon tog mod till sig och berättade för mig om
hur hon sett två äldre elever slå en yngre. Hon litade på mig och visst
kände jag mig betydelsefull när jag kunde hjälpa dem att reda ut sina
problem.

En sådan sak skulle nog inte inträffa här. De andra har inte så stort
förtroende för mig som de hade i min förra klass. Nu skulle dom nog hellre
gå till ”Stödenheten” med en sådan sak istället för att prata med mig. Här
känner jag mig mer osynlig och betydelselös som person.
Dagen då det bestämdes att vi skulle flytta hade jag en stor klump i
magen när jag gick till skolan. Jag kände att jag inte ville lämna
tryggheten och gå in i en framtid i ovisshet. Jag började gråta när jag
berättade det och klängde mig fast Veronica som nog förstod mina känslor,
då hon hade flyttat ganska mycket.
Sista dagen i min klass, då det var dax att ta farväl, grät jag också.
Det är hemskt att tänka på. Jag vet att många av de andra också var ledsna
men försökte ”hålla masken” för min skull, det värmde faktiskt det med.
Jag bjöd klassen på glass med kola|sås, något som var uppskattat. Den
dagen hände också något speciellt, ett kärt minne. Det fanns en pojke i
klassen som jag visste var ganska ensam. Jag hade försökt få kontakt med
honom men han var avvisande mot mig. Men så precis innan jag skulle åka kom
han fram till mig och sa:
”-Tack för att du har brytt dig om mig. Synd bara att jag inte tog bättre
vara på det”.
Jag fick då nya tårar i ögonen och ömheten för pojken var stor. Jag var så
glad att jag kramade honom framför alla andra. Det kanske var pinsamt för
honom, men det får han leva med.

Den första tiden här blev jobbigare än jag trott. Det var inte alls lika
lätt att skaffa sig förtroende här som det varit innan. Detta är en mycket
större skola än den förra. Allting är mycket stressigare här och
sammanhållningen är mycket sämre. På den förra skolan var jag nog mer en
snäll person som man kunde prata med om roliga ting, än som det det är nu
när det känns som om mina kunskaper är det de andra talar med mig om. I den
förra klassen var det inte så mycket mina kunskaper som var av betydelse
utan mig som person, nu är det nog mer för mina kunskaper, men
förhoppnings|vis inte bara därför, de talar med mig.
Som igår när Dan kom till mig och frågade om Ukrainas inställning till
EU. Han skulle ju ha kunnat gå till nån äldre person, ex. Arne som är den
äldsta läraren på skolan och mer än väl insatt i sådant, men han kom till
mig. Jag frågade faktiskt varför han kom till mig och då sa han:
”- Du är mycket trevligare än Arne.”
Det värmde. Så kanske kommer det om ett tag att bli lika bra här som i min
förra klass.

Tillbaka till verkligheten nu, ryck upp dig! Du har faktiskt prov här. Mina
minnen fick ta överhanden en stund. Jag tittade mot klockan, åttio minu|ter
hade gått, provtiden var slut. Det började tisslas och tasslas i klassen.
” – Tyst i klassen! Tiden är ute, lämna proven här på katedern och ta
rast.
När klassen lämnat salen tog jag luntan med prov och gick mot lärarrummet
för att dricka kaffe.

Mina skolår

När jag tänker tillbaka på de nio åren som gått, fylls jag av både pinsamma
och läskiga minnen, men mest av allt roliga. Jag började lekis när jag var
fem år gammal och inte som sexåring. Minnet från när mamma och pappa
berättade om alla de positiva sakerna i att börja ett år för tidigt sitter
forfarande kvar. De sa att jag skulle kunna ta ett sabbatsår och resa
världen runt. Alla som var arton skulle då istället vara tvungna att börja
högskolan. Det hela med att börja ett år för tidigt lät väldigt bra i mina
öron. Det jag inte tänkte på då var att jag skulle komma in på olika
uteställen, skaffa körkort och bli vuxen först ett år efter alla de andra.
Men fördelarna överväger forfarande nackdelarna. Nu vet jag att de kompisar
jag har från första klass skulle jag troligtvis inte umgåtts med annars.
Min lekisperiod var mycket intensiv, och kanske också det roligaste året i
min skolgång. Kompisar och leksaker var då det enda som mitt liv kretsade
kring. Ingen dag var någonsin jobbig eller ansträngande. Som liten blev jag
aldrig kär, vilket annars förmodligen skulle resulterat till ett antal
problem.
Mamma lade alltid fram kläder till mig innan jag åkte med skolbussen till
lekis. Men just den dagen när skolkortet skulle tas, var hon inte hemma.
Pappa kunde förstås ha hjälpt till men eftersom han inte ens hade någon som
helst koll på vad han själv hade på sig var han portförbjuden från min
garderob. Därför skulle jag, en femåring, bestämma för första gången mina
kläder själv. Jag ville förstås inte göra mamma besviken så jag valde min
finaste broderade blus och vad jag trodde var en matchande kofta. Sedan tog
jag mina favoritbyxor, med gröna päron, röda äpplen och gula bananer. När
jag sedan också tagit på mig mina ill-rosa och gröna tofflor, tyckte jag
att jag var den sötaste i hela klassen. Ett år efter den händelsen fick jag
inte bestämma över vad jag skulle ha på mig.
De följande skolåren upp till fjärde klass gick relativt snabbt. Jag har
inte så starka minnen från den tiden, förutom att jag tyckte lektionerna
var roligare än rasterna. Men den uppfattningen ändrades snabbt i
mellanstadiet. Då uppkom plötsligt planeringar i alla ämnen, ett extra
språk, och ännu fler läxor. Mornarna blev mycket segare och jobbigare. Jag
började bli mer stökig i klassen, precis som alla andra. I lågstadiet
tyckte jag att allting läraren sa var intressant, men i mellanstadiet blev
fröken bara jobbig. Jag tyckte då att det enda skälet för att åka till
skolan var att träffa kompisar. Varför skulle man gå på lektioner och lära
sig saker? Precis som de flesta andra av mina funderingar förändrades mitt
tankesätt ännu en gång när jag började sjuan. I början av terminen var allt
kul, jag träffade massa nya kompisar, men många släppte jag kontakten med
fort, i tro om att jag skulle träffa nya nästa dag. Jag blev mer och mer
tävlingsinriktad inom skolan och betygen. Jag kunde bli väldigt ledsen om
något prov eller läxa inte gick bra. Nu när jag går i nian har jag blivit
mycket mer avslappnad vad det gäller skolan. Inte på ett negativt sätt,
utan om jag ska skriva ett arbete, skriver jag alltid om något kul och inte
något jag tror jag ska få bra betyg i. Nu när jag ska lämna grundskolan
fylls jag av längtan till att börja gymnasiet, men också av saknad av det
som förflutigt.
Skolan som jag ska gå de nästa tre åren i, ligger en bra bit bort, vilket
betyder att jag måste flytta hemifrån. Mina klasskompisar som jag gått
tillsammans med sedan lekis kommer jag sakna väldigt mycket. Samtidigt
kommer jag förhoppningsvis träffa en hel del nya vänner, men det viktigaste
av allt är att jag inte släpper kontakten.