VG – Sida 19 – Skrivbanken

EN NY VÄRLD

Idag så hade mamma och pappa bestämt sig, vi skulle flytta. Vi skulle sälja
huset här på Gotland och flytta ner i landet, till Malmö. Jag hade aldrig
flyttat så här långt. Det kändes både roligt, men även otryggt. Jag skulle
få börja i en helt ny skola och få helt nya vänner och lärare. Jag skulle
flytta till en plats som jag inte visste något om. Jag fylldes av en
underlig känsla, något som jag aldrig kännt förut. Kanske skulle jag få dem
att ändra sig, eller pappa skulle nog inte ändra sig. Han skulle nog inte
tacka nej till ett så bra jobb med en så hög lön. Det är ingen ideé att jag
försöker. I alla dessa tankar så fann jag ro och så slank jag ner under
täcket och somnade. Imorgon var det en ny dag och jag skulle till skolan.

När alarmet startade visade klockan: 07:30. Efter några minuter så gick jag
upp och tog på mig mina svarta byxor och min vita och mysiga tröja. Det var
väldigt kallt ute. Det hade snöat hela natten och snön låg som ett täcke
över hela grässmattan. Vägarna hade redan skottats och saltats. Istapparna
utanför mitt fönster var så långa och fina och gjorde så att det verkligen
kändes som vinter. Snart skulle jullovet komma och jag skulle flytta. Mina
ögon fylldes av tårar och jag satte mig ner på sängkanten och brast ut i
gråt.
– Emma, Emma hur är det med dig, sa mamma och satte sig vid min sida.
– Jag vill inte flytta.. sa jag i en dyster ton.
– Det kommer bli roligt. Vi kommer att träffa många nya människor och se
en helt ny plats. Kom nu, du måste äta och gå till skolan så att du
inte kommer för sent. Okey?
– Okej, sa jag och ställde mig upp och gick till köket.
Jag tog en brödskiva smörade den och lade på några skivor ost, dessutom så
hällde upp ett glas mjölk.
Jag tog sedan på mig min jacka, mössa, halsduk, vantor osv och gick och
satte mig i bilen. Ingen har väl lust att cykla i – 12?C.

Mamma stannade bilen utanför skolan. Tänk att jag aldrig kommer få så
skolan mer. Jag kommer inte änns få gå klart sjuan här. Jag gick in och
hängde av mig ytterkläderna i mitt skåp och tog ut so/sv böckerna och begav
mig mot klassrummet.

– Hej Emma, sa Johanna.
Johanna var min bästa vän och jag var tvungen att lämna henne här. Vi kunde
prata om allt. Vi brukade hjälpa varandra med läxan och brukade plugga ihop
när vi skulle ha prov. Jag kommer verkligen att sakna henne. Vi satte oss
ner vid våra bänkar. Alla skulle skriva om en känd person och sedan så
skulle vi redovisa för klassen.
– Hur mår du Emma? frågade Johanna.
– Jag ska flytta, sa jag och sjönk ner i stolen.
– Så ni har bestämt er.
– Ja, sa jag.
– Jag kommer att sakna dig jätte mycket, men vi kanske kommer träffas
någon gång.
– Ja, jag hoppas det.
– När åker du?
– Enligt planerna så kommer jag inte gå klart sjuan här. Jag önskar
verkligen att jag kunnat stanna kvar, om det inte vore för det där
jobb erbjudandet som pappa fick.
– Du kommer säkert att trivas där, jag kommer att ringa till dig minst
en gång i veckan.
– Tack, du är en riktig vän du.

Efter att skolan slutat så började vi packa lite saker varje dag. I dag så
hade dagen kommit. Huset var redan sålt och nu så skulle vi åka ner till
det nya huset. Våra saker hade vi redan skickat ner med en flyttfirma. Som
sagt, allt var packat och klart. Dagarna gick och skolan skulle börja
imorgon. Jag var verkligen jätte nervös. Jag bodde jätte nära skolan, så
jag kunde bara gå dit på 5 minuter eller mindre. Skolan såg rätt så sliten
ut, men den var äldre än min förra skola. I detta ögonblick så kände jag
hur fjärillarna surrade runt i min mage. Jag gick med tunga steg mot
ingången. Läraren som hade ringt igår sa att jag fick skåp nr: 165. Det var
ett blått underskåp. Efter att jag lämnat ytterkläderna i skåpet gick jag
till klassrummet. Ju närmare jag kom ju nervösare blev jag. Å, nej. Jag
hade kommit försent, vilken bra start på terminen i en ny skola, i en ny
stad. I en ny värld helt enkelt. Jag såg en ledig plats bredvid en rödhårig
tjej och jag satte mig där. Allas blickar var fixerade på mig och jag kände
mig nästan som ett offer. Efter nån sekund slutade de och läraren gick in i
rummet.
– Vi har en ny elev, som ni ser. Hon heter Emma Berg och kommer från
Gotland. Jag hoppas att du kommer att trivas, Emma. Vi håller just nu
på med de olika religionerna, har du läst om dom?
– Nej, sa jag.
– Vi ska ha prov på dom i slutet av nästa vecka, på torsdagen.
Efter att so/sv lektionen hade vi engelska och matte. Efter det så hade vi
lunch. Många i min klass kom fram till mig och frågade om varför jag
flyttat hit och hur det såg ut på Gotland osv. Jag tror att jag har fått en
ny vän. Hon heter Annika och hon började i den här klassen för ett halv år
sedan. Hon bodde i Stockholm, men efter att hennes föräldrar sepererat så
har hon levt med sin mamma här i Malmö. Vi hade många saker gemensamt och
vi har jätte roligt tillsammans. Efter att dagen var slut så gick jag hem.
Så fort jag fått foten innanför dörren så ringde jag min vän Johanna. Vi
hade så mycket att berätta för varandra. Vi pratade säkert i en halvtimma
eller mer.
Jag har lärt mig mycket om livet… Det var inte så dåligt att flytta.
Visst har jag saknat och kommer att sakna alla mina vänner på Gotland. Jag
tycker att alla mina lärare är trevliga och bra på att lära ut saker och
ting, med undantag för våran engelska lärare. Allt kan ju inte vara
perfekt. I början tyckte jag att allt var tråkigt och att det inte var
någon ideé att flytta, men nu så har jag ändrat min uppfattning totalt. Det
är väldigt spännande och intressant att komma till en ny plats. Tänk vad
mycket jag hade gått miste om, om jag inte hade flyttat. Det kan vara bra
att bryta sin vana och att göra något nytt någon gång.
Imorgon så har det gått en månad sedan jag flyttade hit. När vi har lov så
ska vi åka till Gotland och besöka alla våra gammla vänner. Det kommer bli
kul och så kommer jag få träffa Johanna. Nu vet jag att det faktiskt kan
vara lärorikt att flytta och inte bo kvar på samma plats. Se det från den
ljusa sidan.

Att byta skola/Att byta klass

Hon sitter längst bak i ett hörn av det vitmålade klassrummet, stirrar ut
genom det något smutsiga fönster och ser några barn från förskolan skutta
omkring utanför.
Här inne sitter hon nu med sin nya klass, Natur 1: orna. Det är
hennes första dag på gymnasiet. Hon är ensam, ingen av hennes kompisar har
valt naturvetenskap. Framför henne sitter hennes nya klasskamrater på
varsin stol bakom de slitna bänkarna. De flesta verkar känna varandra,
eller i alla fall känna någon. Här bak sitter hon, Lisa Johansson, helt
ensam. Ingen ser henne, ingen hör henne. Hon känner sig helt genomskinlig.
När hon kom till skolan den morgonen hade alla tittat på henne, pekat, och
då och då slängt någon vidrig kommentar. De hade retat henne för hennes
rockmärken som var fästa på skolväskans framsida. Märkerna visade hemska
bilder på djur i fruktansvärda förhållanden, och nedanför stod en text.
Hennes favorit var en med en apa i bur på forskningsinstitutet med texten:
”Stoppa plågsamma djurförsök”. De hade kallat henne för gräsätare,
knäppskalle och skrikigt taskiga kommentarer om veganer. Hon suckar där hon
sitter med matteboken uppslagen på geomitri-kapitlet. Varför bry sig tänker
hon. Hon är van att bli kallad ”jävla veganunge”.
När mattelektionen äntligen tagit slut hittar hon fram till sitt skåp. Det
är grönt och precis som de andra skåpen verkar det nytt. Hon slänger in sin
mattebok på hyllan i mitten där hon bestämt sig för att ha sina skolböcker.
Hon är just på väg att putta igen skåpsdörren då hon upptäcker några killar
stå bakom henne. Hon vänder sig om och får en rejäl knuff på högra axeln.
”Asså du är vegan.” säger den längsta utav pojkarna. Lisa svarar inte, utan
vänder sig mot sitt skåp och låtsas leta efter en bok. ”Hör du inte vad jag
säger! fräser han. Lisa vänder sig ostadigt om.
”Vad vill du”, säger hon.
”Vad vill du, härmar en utav de andra killarna. Den längsta, som verkar
vara ledare, kliver ett steg närmare henne.
”Vi ville bara säga att du har inget här att göra, säger han. Lisa tittar
på de andra killarna. De hånler lite smått.
”Förresten har du väldigt fula kläder och en stor häck, säger han och de
andra skrattar. Längst bak står en smal kille. Han tittar ner i marken då
Lisa försöker nå hans blick. Hennes blick lämnar hans sorgsna ansikte och
letar sig neråt. Den når han stora, något torra händer. Lisa upptäcker
plåstren på hans handleder. De är smutsiga och på gränsen att lossna från
hans hud. Han lyfter sin tunga blick från marken och tittar henne rakt i
ögonen. Hans ögon är blåa med svaga inslag av grönt. Han rör på läpparna
men hon kan inte urskilja de ord som han försöker säga.
Lisa känner en lätt knuff igen, men den här gången i sidan.
”Kom så går vi” säger en hes röst. Det är pojken längst bak. Den store,
långe ”ledaren” vänder sig om och blänger ilsket på honom. ”Är du kär”,
flinar han.
Pojken säger ingenting utan går sin väg. Den store lutar sig framåt och
säger: ”Vi kommer tillbaka”.
Lisa ser hur skaran av pojkar lunkar iväg. Hon känner sig rädd och
uppskärrad. Nu börjar snart SO-lektionen, men hon tänker inte gå dit, hon
tänker skolka.

Det är varmt på caféet där hon sitter i en soffa längst ner i hönet. Hon
ser sig omkring. Här finns många bord som verkar vara väldigt gamla.
Sofforna är mjuka men något slitna. Lisa tycker att det är mysigt. Hon
lägger händerna om sin thekopp och det går en härligt varm ilning genom
henne. Nästa lektion har de bild, det vill hon inte missa. Hon bestämmer
sig för att gå tillbaka till skolan när hon har druckit upp sitt the.

När hon öppnar dörren till huvudingången känns det som om alla tittar på
henne. Hon går genom korridoren och viker av vid ingången till klassens
skåp.
När hon är några meter ifrån tvärstannar hon. Framför henne ser hon pojken
med de blå ögonen.
Lisa ser hur ”hans gäng” omringar honom och trycker upp honom mot väggen.
Hon hör hur de fräser åt honom.
”Vad fan håller du på med”, säger de. Pojken säger inget. Han kollar ner i
marken. ”Försvarar du henne, din skit!”
”Nä, jag bara.”, lyckas pojken få fram.
Killen som hade tryck upp henne på förmiddagen ger pojken en spark i magen.

De slår och sparkar på honom.
Det är bara hon som ser, ingen annan i hela världen. Hon måste göra något,
hon måste. Utan att tänka får hon fram ett gällt tjut.
”Sluta”, ropar hon.
De vänder sig mot henne. Lisa vänder sig om och går i riktning mot
bildsalen. Efter sig hör hon de där orden igen. ”Jävla veganunge, hora och
gräsätare”. ”Du kan inget annat än att käka morötter och tända eld på scan-
bilar”, ropar de.

Orden ekar i huvudet på henne där hon sitter ensam vid ett bord i matsalen.
Hon sitter längst bort, längst ner. Lisa har suttit här länge. Sojakorvarna
har hunnit bli kalla på hennes tallrik. Bredvid korvarna ligger en stor hög
med sallad. Hon petar i sin mat och märker inte när de kommer. De slår sig
ner bredvid henne medan de hånler allihopa, alla utom pojken med de blå
ögonen. Hans ögon var det vackraste hon någonsin hade sett, lika blå som
den vackraste sommarhimmel. På hans tallrik ser hon, till sin förvåning,
likadana korvar som hon har. Lisa tittar honom i de vackra ögonen och
småler.
”Ska du inte äta dina sojakorvar, Tim”, säger den ene. ”Ledaren” som
tydligen heter Johan, hånler åt Lisa. Han kollar ner i sin mat och du då?,
frågar han.
”Jag är inte hungrig”, svarar hon.
”Vi sticker! Den här maten går ju inte att äta”, säger Johan. De reser sig
och ska just gå då en av killarna vänder sig om och häller sitt mjölkglas
över hennes mat. ”Här får du”, säger han. ”Jag har hört att veganer ofta
får kalkbrist”. De andra skrattar, men inte Tim. Hon ser hur de försvinner
ut genom den höga men smala utgången. Han går längst bak, pojken med de blå
ögonen, Tim.

Det är kväll, fredag kväll. Hon sitter i sitt rum med musiken på högsta
volym. De ljuva tonerna skär genom hennes öron, likaså rakyvem som skar
genom hennes tunna hud. Det svider, men hon vill se det blöda, se sig
plågas. Hon är så borta av musiken som dånar ut genom högtalarna att hon
nästan inte hör när det ringer på dörren. Hon slänger rakhyveln i
papperskorgen och med blödande handleder springer hon ner för att se efter
vem det kan vara. Det ringer aldrig på hennes dörr.
Lisa säger att det är hennes dörr, och hennes hus. Det är för att hennes
mamma och pappa aldrig är hemma, de jobbar jämt. Nu är de på krogen, och
kommer nog hem någongång när morgonen kryper fram. Då är de antagligen
fulla, som alltid annars.
När Lisa ser vem som står utanför dörren stannar hon. Hon stirrar in i de
härligt blå ögonen innan hon låser upp dörren. Försiktigt trycker hon ner
handtaget och dörren glider gnisslande upp.
”Hej”, säger han lite försiktigt.
”Hej”, får hon fram.
”Förlåt om jag stör eller så. jag ville bara. äh.Får jag komma in?”
Maja backade några steg bakåt och lät honom komma in.

Hon gick före Tim in i det lilla köket på Hallonstigen 7b. Taket var lite
flagigt, men väggarna såg nya ut med de lätt violfärgade tapeterna. Lisa
gjorde ordning the i två stora koppar. Tim harklade sig. ”Förlåt om jag
stör”, sa han igen.
”Det är ingen fara”, svarar hon med en lågmäld stämma.
Det blir tyst en stund, en lång stund. Tillslut avbryter han tystnaden.
”Förlåt”, säger han. ”Det var inte meningen att det skulle bli såhär”.
Han sneglar mot hennes handleder som fortfarande är täckta av blod. Tim tar
hennes hand och stryker henne över kinden. Hans ögon skriker av smärta, av
ångest. Hon förstår och ger honom en lätt tryckning med handen. Hon tittar
på hans plåster på handlederna och innan hon hinner öppna munnen kommer han
med ett svar.
”Jag mår inte heller bra. Jag trivs inte. När jag kom till skolan som etta
var jag också ensam. Jag började umgås med de. De var taskiga mot alla. Jag
var så dum, räddade mitt egna skinn och gjorde som de, var som de. Jag har
aldrig velat det, göra någon illa, vara taskig, därför skar jag mig. Jag
ville bara dö. När de gav sig på dig gick det inte mer. Du fick mig att
inse vad jag höll på med. Åh, Lisa, jag är så ledsen.” Han tryckte hennes
hand hådare i sin, strök henne över kinden igen.

Ett tag senare sitter de på soffan i Lisas rum. Tim har dragit henne till
sig och hon lutar sig mot hans varma bröst. Han har lindat om hennes
handleder och tvätta skärsåren. Hans pappa är läkare så han fick tidigt
lära sig hur man skall göra i olika situationer, säger Tim. Till sin
förvåning frågar han Lisa hur det var på hennes förra skola. Hon berättar
om hennes kompisar, de snälla lärarna, bildlektionerna som hon älskade. Ja,
förrut hade allt varit perfekt. Hon känner hur salta tårar rinner nerför
hennes kinder. Tim kramar henne hårdare. För första gången på mycket länge
känner hon sig trygg. Han lutar sig närmare henne och viskar i hennes öra:
”Allt skall bli bra igen, det lovar jag dig. Hon känner hur hans läppar
snuddar vid hennes, hur hans hand kramar hennes. Hon förstod ingenting. Hur
hade Tim, en av de populäraste killarna i skolan blivit kär i henne? Tänk
om han drev med henne? Tänk om han gick direkt och berättade för de andra
och allt skulle bli värre än förrut”. Tydligen förstod han vad hon tänkte
för hon kände hur de slingrade sig om varandra ännu mer. ”Det är lungt”,
säger han. ”Jag kommer aldrig mer göra dig illa. Jag tänker inte vara med
de mer. Det är du och jag nu. Vi är starka tillsammans.”
Hans ord kändes så lugnande.
”Tänk inte mer på skolan nu”, säger han. ”Nu har vi en veckas lov framför
oss. Det kommer att bli det bästa lovet i mitt liv”. Han ler. ”Och vi skall
hitta på så mycket skoj. Vi kan väl dela ut flygblad om du vill någon dag.
Om djurförsök till exempel. Du har väl förstått att jag är vegan va?” Hon
ler. Visst har hon förstått det. Lisa tittar rakt in i de blå ögonen. Nåt
så vackert kommer hon aldrig mer att få se och någon så underbar människa
som Tim kommer hon aldrig att få träffa igen.
De kysser varandra, och hon känner sig så lycklig. Hon känner sig lika fri
som en fågel, och lika viktlös som ett moln. De ler mot varandra, två
leenden som utstrålade glädje, trygghet och kärlek. ”Min lilla
veganflicka”, säger han, och ger henne en kyss i pannan.

– Tystnad! Kan ni dämpa er lite?
Det blev tyst i klassrummet.
– Här är listorna på alla som ska gå i era nya klasser
, sa Britt-Marie

Britt-Marie var våran lärare mellan fyran och sexan. Hennes fulla namn var
Britt-Marie Stoltman Svensson och hon var snäll och juste, men hon kunde
också vara sträng och bestämd när det behövdes.

Hon höll upp en bunt papper och klassen satt nu tyst och lyssnade spänt
efter den pratsamma mattelektionen.

Jag ville egentligen inte att klassen skulle splittras in i nya klasser.
Utan jag ville att våra klass skulle vara kvar i sjuan men med några extra
elever så klassen skulle bli lite större.

Många föräldrar tyckte lika som mig och några till i klassen. Så de ordnade
en blankett där man fick kryssa för hur vi tyckte om det.

Det hade varit fler som velat hålla ihop klassen, så vi visade allt för
Vallentuna skolans dåvarande rektor.

Han sa att det var omöjligt att hålla ihop klassen, men efter en lång
disskution gick han med på att dela klassen i två delar.

Ena halvan kom till 7C och den andra halvan till min blivande klass 7G.

Britt-Marie delade ut klasslistorna till respektive elev i klassen, och det
visade sig att jag hade kommit med alla som jag valt.

Pratet kom åter igång som vanligt i klassen och de flesta hoppade upp från
sina bänkar och jämförde de nya klasslistorna.

Man var riktigt nyfiken på de nya man skulle gå med.
Men det visade sig att jag skulle få träffa mina blivande klass|kamrater
tidigare än vad jag trodde.

Redan nästa dag skulle vi hälsa på i Vallentunaskolan och träffa dem vi
skulle gå i samma klass med.

Vi gick mot Vallentuna skolan direkt när vi började skolan.
Vi blev mottagna av våra klass|föreståndare Ralf Engqvist och Hillevi
Jansson.
De visade skolan och enheterna och vårat klassrum.

Alla satte sig på en plats och man tittade nyfiket på de nya ansiktena i
klassrummet.

Ralf och Hillevi berättade en hel den om skolan och om ämnena.
Alla lyssnade spänt. Det var knäpptyst och några till och med andades
försiktigt för att inte höras.

Vi lekte lekar för att lära oss varandras namn och efter 30minuter så
visste jag vad alla hette.

Vi gick ut i solskenet och Hillevi tog kort på oss. Både på hela klassen
och kort på en åt gången.

Efter det sa vi hejdå till alla i klassen och gick tillbaka till Sundby
skolan.

Dagarna gick och man tänkte inte så mycket på det hela med klassbyte.

Det hela gick så otroligt snabbt. Helt plötsligt var det skolavslutning och
sommarlov. Sommarlovet känndes kort eftersom jag inte ville till skolan.
Fast ändå så ville man lära känna de nya i klassen.

Så var det dags. Idag skulle skolan börja. Jag åt fruckost och tog cykeln
till Vallentuna|skolan. Jag och några till ny sida Hade bestämt att vi
skulle träffas vis cykelstället och sen gå till klassrummet tillsammans.
Vi kom in i klass rummet ock lektionerna började.

Det kändes som om alla kände varann, och det kändes inget speciellt med det
hela. Det var som om en liten besvikelse att inte få träffa mer nytt folk.

Idag så ångrar jag att jag kryssade för att klassen skulle hålla ihop och
inte splittras.

2. Att byta skola/att byta klass.

Mina skol byten

Nu är klockan halv åtta på kvällen. Imorron börjar jag i en ny skola, igen.
Det är femte gången av alla mina skol år. Det är så att jag aldrig trivs i
skolorna. Killarna är för mesiga, och tjejerna är antingen värsta töntarna
eller stroppiga, en del kan vara ganska jobbiga för att dom är så fnittriga
och låssas att inte förstå någonting. Men ialla fall imorgon är det min
första dag i den nya skolan. Undra hur alla är i den klassen jag ska gå i
då. Den heter 9H. Just nu är dom 28 stycken elever i klassen, men imorgon
blir dom 29 stycken. Nä nu ska jag nog sova.
Nästa morgon (Annas första dag)
God morgon klassen! ropade läraren. Hon hade en röd tröja och en svart lång
kjol på sig den dagen. Idag ska vi få en ny tjej i klassen, hon heter Anna
och kommer från Nacka men nu bor hon här i storstaden. Ha Ha. Jag tittade
ut över klassen, den såg ganska trevlig ut. Och alla tjejer såg inte så
bimbiga ut och killarna värkade inte så mesiga. En kille var jätte snygg.
Han heter tydligen Magnus. På första rasten med klassen Sara och Pernilla
kom fram till mig på en gång och frågade om jag ville följa med dom till
kiosken, som ligger på andra sidan gatan. Vi köpte lite godis. Det var inte
mycket kvar av dagen då Pernilla kom fram och frågade vad jag skulle göra i
helgen. Så vi bestämde att vi skulle gå på bio. Så att jag ska träffa flera
av hennes kompisar.
När Anna kommer hem
När jag kom hem kommer mamma nästan hoppande på mig, Jag för|stod vad det
var, Hon hade fått nytt jobb igen. Dags att byta skola igen. Men mamma jag
har precis börjat. Sen mamma och pappa skilde sig har mamma bara tänkt på
jobb. Hon är fotograf, och i vissa städer är det bättre med jobb, det är
därför vi flyttar så mycket, men hon säger att en dag när hon hitta en
plats där hon trivs, då ska vi stanna där.
2 veckor senare
ännu en ny kväll före första
dagen i skolan för Anna
Åh gud vad jobbit det här är tänker Anna när hon håller på och bestämmer
sig för vilka kläder hon ska ha på sig. Hon väljer sitt svarta linne och en
vit kofta över det sen ett på vita byxor. Sen går hon och lägger sig. Hon
vaknar klockan sju på morgonen där på av att klockan ringer. Hon går upp,
ställer sig i duschen. Hon klär på sig och sminkar sig, sen går hon ner för
trappan i det nya huset. Hon tänker här kommer nog mamma trivas. Hon är
nervös inför att träffa den nya klassen. Hon vet inte vad hon ska säga, hon
vet inte hur hon ska vara inför dom. Hon går till skolan i lugn takt, när
hon väl är framme tycker hon att skolan ser trevlig ut. Hon ska gå upp till
rektorn, i korridoren möter hon många elever i skolan, dom flesta kollar
bara på henne, några säger hej. Så kommer hon in till rektorn. Hej är det
du som är Anna Björkengren? Ja, säger Anna.
Så får hon reda på att hon ska gå i 9b och att hennes nya klassföreståndare
heter Tomas och kommer aldeles strax. Hon väntar och väntar. Hon är
jättenervös. Hon märker inte att han kommer utan hon hör bara en röst som
säger: Är det du som är Anna Björkengren. Ja säger hon.
Så visar han henne lite runt och till sist ska dom träffa klassen. Hon
håller på att dö av nervositet. Det känns som om hon skulle svimma när hon
kom in i klassrummet.
Hej, säger klassen.
Hon säger hej hon med
Det här är Anna, säger Tomas
Hon har gått i många olika skolor och flyttat flera gånger så alla får vara
snälla mot henne så hon kanske stannar, men han sa mest allt på ett skojit
sätt alla förstod ju att det inte var därför vi flyttade så mycket.
På rasten var jag med Daniella, som kallades Ella, och Diana. Dom är
väldigt roliga.
Pip pip pip. Anna vakna.
Jag vaknade plötsligt. Allt hade bara vart endröm. Men nu skulle jag
uppleva det jag drömde, att det blir lika bra. Jag fixar mig och klär mig,
ropar hejdå till mamma. Sen går jag ut genom dörren till min nya skola med
några små fjärrilar i magen.

Min syn på skolan.
Käre Skolministern.
Mitt namn är Johan Goel.
Jag är 15 år, bor i Spånga Morgongatan 15. Jag går på Vallentunaskolan men
ska snart börja gymnasiet. Det var när jag gav min gymnasie|ansökan till
Syo som jag tänkte efter hur skolan ser ut. Det är inte direkt en vacker
syn.

Skolan är för mig ett ställe där man tillbringar allt för lång tid på saker
som man glömmer nuförtiden.
ny sida
Eleverna har tappat respekten för lärarna och klasskompisar. Hälften av all
lektions tid går bort på dels dåliga lärare och dåliga elever. Dom flesta
lärare lyckas inte heller motivera sina elever till intresse inom sitt
ämne.
Skolkning förekommer i nästan varje klass. Det enda positiva med skolan när
man frågar andra är att man får träffa kompisarna. I en kort samman
fattning kan jag säga att skolan får många är onödigt.

Jag tror att man kan förbättra skolan genom lite friare val.
Det går inte att köra standard, standard i varje klass. Jag läste i ett
häfte från skolverket om SA-tid.
Det verkar ju vara någonting som skulle gå hem i alla högstadie skolor. Där
stod det också om att eleverna som kör med SA-tiderna lär sig att ta
ansvar. Och det är väl det som dom flesta eleverna är dåliga på. Dålig luft
i salarna är också ett problem. Okej att man blir lite matt av det men när
elever går hem under lektionen och skyller på ont i huvudet. Där är det
skandal.
ny sida
Så här skulle jag vilja att skolan skulle se ut.
· SA-tider, det kan bara bli positiva resultat.
· Strängare lärare, det är något som vi saknar i dessa år.
· Varierande lektioner, ingen har roligt av att göra samma sak hela tiden.
· Rök förbud, slippa dö tidigt, klara skolan bättre, komma i tid på
5minutersrasterna.
Det är väl ungefär så här som jag vill att skolan ska se ut.

Och nu ska skriva till dig käre skolministern en saga om Tomtar och troll
som vi för övrigt aldrig pratar om i skolan.
Sagan om Clodvig Sjögaffel.
En varm sommardag i den lilla byn, Åsneboda, var Clodvig ute i stallet och
gav sin åsna lite socker att tugga på.
– Idag du Klabben ska vi ut på en utflykt på ängarna de gröna, sade
Clodvig. Klabben tittade upp på Clodvig innan han åt upp resten av sockret.
ny sida
5 minuter senare styrde Clodvig ut vagnen ut ur byn.
– Härligare natur än här ute finns väl inte, sade Clodvig medan han
granskade de smaragdgröna ägarna med sina gyllenblåa backsippor stod reste
sig stolt i solen.
– Goddag Clodvig.
– God dag Elsa, sade Clodvig och tog av sig hatten och log vänligt.
– Får man fråga vad som händer sedan, undrade Elsa.
– Jag tänkte ha lite lunch ute i vår fina natur, Elsa kan väl följa med, sa
Clodvig
– Det var jättesnällt av dig att fråga, men
– Inga men nu, hoppa upp på vagnen, svarade Clodvig. Och så styrde vagnen
iväg.
– Här blir väl bra? frågade Elsa.
– Här blir alldeles utmärkt, svarade Clodvig. Dom slog sig ner under ett
stort pilträd nära en sjö.
Dom skulle precis börja äta då en fågel störtade ner och tog en smörgås.
– Det var allt en fräck fågel, sade Clodvig.
– Nåja, det var ju bara en macka, Sade Elsa då en annan fågel dök ner och
tog äpplet som hon hade i handen.
– Vad är det som händer? frågade Elsa nervöst.
– Jag vet inte, svarade Clodvig funderande.
– Men jag har hört att det finns dvärgar här som ställer till med
rackartyg, sa Clodvig.
– Säg det igen, sade en mystisk röst.
– Vem sa det där, frågade Clodvig.
– Säg det igen, så ser ni mig, svarade den mystiska rösten.
– Vad ska jag säja igen, rackartyg, dvärg….
Precis när Clodvig sa dvärg så uppenbarade sig en liten, liten figur.
Iklädd blå toppmössa
röda byxor, vit skjorta och grön tunika.
– Vem är du?
ny sida
Det där är allt jag kommer att berätta för käre skolminister, men om du är
intresserad av att läsa hela berättelsen så får du nog leta länge efter
den, efter som jag kom på den nu, och det är inte tack vare skolan utan
tack vare mitt eget intresse som skolan under tre år var nära att ta bort
från mig. Vad jag vill säga är att skolan inte skapar intressen. Den
tvingar oss bara att välja det som vi tycker passar oss bäst. Och dom
flesta elevers drömmar ligger inte i skolan.
sidbyte
Skolan tvingar dessa elever att krossa sina drömmar bara för att några
idioter har sagt vad som ska läras ut i skolan. Jag vet vad skolan försöker
göra.
Skolan försöker manupilera unga människor och ta ifrån dem sina drömmar.
Och ändå betalar vi för att gå i skolan. Det är ju ganska konstigt.
Personligen kan jag säga att det enda jag tackar skolan för det är att jag
fått kompisar. Jag menar, skolan nuför tiden klarar inte av att se till att
elever årskurs 7-9 får G i alla ämnen. Och det är inte elevernas fel.
Utan det är kommunens,samhällets , staten, skolan och föräldrarnas fel.

Det var allt jag ville säga.
Tack för att ni har läst detta brev.

Johan Goel Morgongatan 15 Spånga.
1987 – 0503 – 1589 johangoel@mailamaila.com

PS. Jag har två syskon. DS.

Mina skolår.
En lite småkylig dag i Augusti 1994 gick jag till skolan för första gången.
Jag minns att det var lite pirrigt i magen, som jag tror att fler hade den
dagen. Man var då 7år och var lite smårädd för alla stora pojkar i sexan.
För det fanns inge högstadie på min skola så sexorna va de största på
skolan. Jag klev in på skolgården som var rätt stor, det fanns t.ex en stor
grusfotbollsplan som det skulle visa sig att jag skulle spendera mycket av
min rast tid på. För övrigt fanns det också en brännbolls plan som många av
klasserna brukade använda på varma sommardagar. En ”snurrgunga” fanns det
också, det var ett traktor hjul som var fäst i en ställning som man kunde
snurra på. Nog om skolgården nu.

Jag hittade till slut till mitt klass|rum. Byggnaden som klassrumet låg i
hade svarta tegelpannor på taket och gult tegel som ytterväggar.
sidbyte
Jag klev in och va bland dom första, där inne var bara fyra st av mina
blivande kompisar.

Men denna första skoldag gick bra, ja faktiskt hela första terminen gick
bra. Jag hade hamnat i en bra klass och läraren var bra.
Åren gick och jag trivdes jättebra och vi blev äldre och äldre.
När jag fyllde tio var det dags och börja fyran.
I fyran fick vi ny lärare och från en annan lågstadie skola kom en till
klass till vår skola. För vi var ju inte lågstadier längre vi hade vuxit
och blivit tre år äldre.
I fyran fick vi även två nya ämnen. Slöjd och Engelska.
Jag minns att första dagen fick vi direkt testa på dom nya ämnena.
Och på slöjden fick jag sy-slöjd och inte träslöjd som jag hoppats på.

Hela fyran och femman gick bra och allt rullade på som vanligt. Men i sexan
hände det nåt. Vi slutade ”leka” på rasterna vi satt istället på nån bänk
och prata hela raserna. Jag vet inte varför men det blev bara så. I sexan
fick vi också välja ett nytt språk, spansk, fransk, tyska eller bas
engelska om man hade svårt för Engelskan. Jag valde tyskan det var det
språket pappa hade gått och jag tyckte det verkade kul. Då fick man också
gå med nåra av dom i parallelklasserna i skolan.

Nu var man ju störst på skolan men snart skulle man vara minst igen.

Ett år senare eller igentligen inte ett år men nästan ett år senare skulle
jag börja Sjuan på ny skola, i ny klass och med nya lärare. Då kom samma
känsla som när man börja ettan.
Men halva min klass skulle fortfarande gå i min klass efter att vi hamnat i
samma klass, Men några i klassen visste jag inte alls vilka det var.
Skoldagen gick bra.
Man fick även nya ämnen på högstadiet, ämnen som Teknik, data och
Hemkunskap.
ny sida
Jag hamnade återigen i en bra klass. Året gick och man började tröttna på
skolan, men i 8:an fick vi åka på nåra skolresor för att vila lite från
skolarbetet. Det var ju bra för ett tag.
Men skolan blev allt jobbigare fast det fanns inget att göra än att bara
kämpa på. I 8:an var ju också första gånge vi skulle få betyg.
På hösterminnen fick jag hyfsade betyg men dom bättrades på terminen
därpå.

I årskurs nio som det är nu är redan höstterminen över och där bättrades
betygen på ännu mer.

Snart är det ju dags för gymnasiet för dom flesta. Det är ju inget måste.
Men majoriteten går ju på gymnasiet.

Om några månader är grundskolan slut och jag tycker det gått bra för mej.
Det jag främst kommer ihåg är den träslöjdsläraren vi hade på
mellanstadiet. Arne hette han. Han var lite underlig tyckte dom flesta i
alla fall alla elever. Det gick rykten om att han blivit arg på en elev och
jagat honom och kastat yxa efter eleven men missat. Ska jag vara ärlig så
tror jag inte på det. Om det hade vart så hade nog inte han jobbat kvar där
idag.

Även mina skolresor som jag gjorde både under Låg,mellan och högstadiet
kommer jag väl ihåg.
ny sida
Mina första dagar i ettan och sjuan kommer jag också ihåg.
Många lärare kommer jag också ihåg Så som Polly Johansson den Svensk
amrikansk
talande data läraren. Hon pratade Svenska med mycket brytning.
Lät liksom som en blandning av Svenska och Amrikanska.

Så sammanfattar jag min grundskoletid och hoppas att jag får det bra på
gymnasiet. Förresten så hoppas väl jag att alla får det bra.
ny sida
Jag hoppas även att de som ska börja grundskolan eller går i grundskolan
får det lika bra som jag. För jag har haft det väldigt bra även om skolan
blir lite jobbig på slutet är det bara och kämpa på.
För skolan är viktig. Man lär sig mycket, träffar mycket kompisar och
skolan är inte minst viktig för jobbet som man vill ha när man blir äldre.

//Jocke Petterson

Mina Skolår

Nu sitter man här igen och det är snart dags att gå ut och sjunga de där
sångerna som man alltid har sjungit i alla år. Man kan dom utan och innan.
Ja sommaravslutningar är och ska va lika år från år, för att det ska kännas
som om det är sommarlov. Jag sitter här och tänker på hur det har varit
alla år man har gått i skolan. Jag kommer ihåg hur det var när man skulle
börja 1: an. Man var så nyfiken på hur det var i skolan Fast ändå var man
lite rädd för hur det skulle va med kompisar och läxorna, jag hade hört
från äldre kompisar hur det va.
Första dagen i 1: an så var jag jätte nevös, hur skulle det gå med alla nya
kompisar. Jag var väldigt bra kompis med en av tjejerna i klassen,
Madeleine. Jag hade varit dagbarn hos henne och hennes mamma ett bra tag.
Dagen gick ganska bra trotts allt. Fast de flesta var ganska blyga. Åren
gick och man skulle sluta tvåan och sen slutade man trean.
Så kom fyran och då blev det annurlunda alla tjejer började tänka på
utseendet även jag, fast jag var lite kraftigare än alla andra. Jag brydde
mig inte så mycket i början men sen kom det ord ibland mull fia, det var
bara killarna som sa det ibland. Tjejerna sa aldrig något, dom försvarade
mig ibland. Tjejerna frös mig inte ute heller. Tjejerna höll ihop och jag
var med tjejerna. Jag blev bättre kompis med Linda då.
Jag tror inte att det kallas mobbing eftersom killarna alltid sa förlåt
efteråt. Eftersom jag hade så bra självförtroende redan då så brydde jag
mig inte så mycket. Fast ibland blev jag ledssen. Men i mitten av femman
hade vi en mobbing dag där vi pratade om mobbing och efter det så slutade
alla orden och pikar. Jag tror inte man kan kalla mig för något mobboffer.
Nu i efter hand så är jag inte sur på dem jag är snarare glad för jag fick
mycket bättre självförtroende.
Det var väldigt skönt att börja sjunan. En ny klass med nya kompisar fast i
7: an och 8: an var det inte lika bra blandning mellan killar och tjejer
som i min gamla klass. Fast när jag började i 7: an hade jag fortfarande
stora kläder som jag hade i 4-6. Men i 8: an vände det helt och hållet jag
använde bara tajta kläder. Mitt självförtroende var på top jag satte på mig
det jag kännde för och brydde mig inte vad de andra tyckte, som jag alltid
gjort förut. 8: an var ett ganska tuft år med mycket läxor och mycket nytt.

Nian är absolut det roligaste året hittills av mina alla skolår. Det är mer
avslappnat, det har inte varit så mycket läxor. Alla i klassen går bra ihop
också, nästan alla. Det som har varit roligast i nian hittills är praon,
det var också då jag bestämde mig vad jag skulle söka till gymnasiet. Jag
har nog alltid velat bli kock. Jag tycker våran klass är en väldigt
sammansvetsad klass, jag vet också att andra tycker tvärtom. Vi ska i alla
fall på klassresa snart, det ska bli jätteroligt. Jag kommer att försöka ta
ut så mycket som möjligt av det här få månaderna som är kvar tills vi
slutar grundskolan. Jag undrar hur det blir på gymnasiet, jag är ganska
nervös för att börja på gymnasiet. Jag är också ganska skoltrött så jag
undrar om jag orkar. Det borde gå lättare för man får ju hålla på med något
som man vill. Skolan är också frivillig så dom som går kanske sattsar mer.
Fast det som jag ser fram imot är sommarlovet för då ska jag gå en militär
kurs.
Jag kommer alltid att titta tillbaka på högstadiet som de bästa skolåren
hittills. Sen vet jag inte hur det blir i gymnasiet. Men jag har haft det
jätteroligt i nian hittills. Och den där känslan finns inte längre kvar,
att man inte vill gå till skolan på morgonen, nu är det tvärtom istället
man vill inte vara hemma. Och om man är hemma saknar man det vanliga.
– Fia
– Fia
Nu ropar de nu ska vi ut och sjunga för sista gången på den här skolan,
springa ut på sommarlov. En ensam tår kommer när jag går ut.

MINA SKOLÅR

Åh, jag kommer så väl ihåg hur det var att börja i skolan. Den där pirriga
och oroliga känslan i magen som fanns den sista veckan på sommarlovet.
Jag bodde i kisa då och skulle börja i den gammla Ädelvik – skolan, en
gammal skola som var uppdelad i tre röda, hyfsat stora hus med två klasser
i varje hus. En på bottenvåningen och en på övervåningen. Jag hade bott i
kisa i ett år redan, så jag kände mina klass|kamrater hyfsat bra.
Min mamma följde med mig, och jag höll henne hårt i handen på vägen. Jag är
osäker om min pappa följde med, eller om han satt framför TVn och tittade
på någon sport. Han var galen i skidor på den tiden.
Vi blev välkommna av en tant vid namn Yvette. Hon förklarade något för de
vuxna medan vi barn hade fått ett varsit papper med en bild på som vi
skulle färg|lägga.
Jag vet inte hur det har in|träffat, men jag gillade verkligen kisa. Jag
hade för en gångs skull hittat en plats jag kunde kalla ”hem”. Tidigare
hade min familj flyttat efter ettår, och till och med hunnit flytta isär
och tillsammans igen. Jag bodde i kisa i 3 år och gillade skolan något så
när.
Jag hade stora problem i matte kommer jag ihåg. Det var det värsta jag
visste, trots att man fick inleda varje mattebok med att rita någonting.
Efter varje skoldag fick jag och ganska många andra gå till Ädelvik
fritids. Där fick jag leka tills mina föräldrar hämtade mig vid 6-tiden. Då
var jag oftast den enda som var kvar. Mina föräldrar har alltid haft en
vana att komma hem sent. Trots matten så gick det väl ganska bra i skolan.
Jag var ganska fäst vid lästiderna på efter|middagarna.
Farsan flyttade ifrån morsan någon gång då, och det kändes inte särskillt
kul. Jag vet inte hur det påverkade mig i skolan men det kändes ganska
skummt. Jag vet i varje fall att jag var otroligt känslig och kunde börja
gråta när som hällst för minsta anledning. Jag hatar att tänka på hur
psykiskt känslig jag en gång var. I slutet av tvåan fick jag bekräftat av
mina föräldrar att vi skulle flytta. Det var som om mitt hjärta föll likt
en sjunkbomb och sprängdes i småbitar. Jag förklarade situationen för mina
närmaste vänner: Jocke och Erik. Stämningen blev regält trist och det
kändes nästan som om jag redan hade flyttat till det där stället på andra
sidan Norrköping. Stigtomta.

Jag har aldrig gillat Stigtomta lika mycket som Kisa och trean var min
absolut hemskaste skoltid. Visst, Läckebyskolan var betydligt närmare att
gå till än vad Ädelvik var, men lärarna var så hemska att man kan spy. Jag
hade träffat några klass|kamrater på lovet, och både Rikard och Jonte går
fortfarande i min klass.
Jag vet inte riktigt varför jag inte tyckte om lärarna på Läckeby. kanske
för att Gunvi ständigt skrek och gnälde på mig. Visserligen lärde de mig
hur man förenklade matten avsevärt. I Ädelvik fick vi inte lära oss
någonting om hur man ställer upp talen.
Något jag aldrig har lyckts glömma var när det var juletid och vi hade alla
ett varsit ljus på bänken. Vi hade fikat, och jag använde min past mugg för
att låta den åka upp och ned över ljuset. Självklart tog den eld och det
blev en väldig kalabalik. Att jag sedan lyckades, av mistag, flytta över
elden till en pappersservette gjorde inte saken mycket bättre. Som tur var
tog inget annat eld.
Lyckligtvis fick vi byta skola när vi började mellanstadiet. Den nya
skolan, Skol Paradiset, även kallad SP, var bättre. Min nya lärare, Annika,
påminde mycket om Yvette, men var på något sätt kallare, men ändå trevlig.
Jag har inte direkt några speciella minnen från fyran. Jag kom för sent
väldigt ofta, och så var signalen som ringde in väldigt låg gämfört med
Läckebys.
I femman hade man vant sig vid den låga signalen. Jag gillade verkligen
inte Geografi. Vi sysslade med Sveriges olika landsdelar och det var inte
det roligaste. I sexan kände man sig ganska mäktig eftersom man var störst.
Jag råkade ut för lite mobbing under en viss period, och hamnade ofta i
slagsmål. Jag var väldigt fäst vid att rita och göra små figurer i
senitlera.

När det var dags för högstadiet så kom den där piriga känslan från ettan
fram igen. Vem viste vilka hemskheter alla nior skulle utsätta en för? Det
var inte alls så farligt som jag hade trott. Faktiskt så är Årudaskolan den
klart bästa skolan jag någonsin gått i. Min hemklasslärare under sjuan och
åttan, Lisa, var väldigt snäll. Jag gillade engelskan och det här ”My Own
Choise”-idén. Svenskan var väldigt kul, med undantag för gramatiken som jag
inte förstod mig på. Jag klarade av matten och älskar bild-timmarna! Faktum
är att jag nu tänker bli serie|tecknare eller något i den stilen. Nu i nian
är allting ganska lugnt. Jag har som person ut|vecklats mycket sedan ettan.
Då ville jag bli brandman, men jag vet nu att jag inte skulle klara av det,
så jag tänker satsa på någonting jag trivs med. Jag kommer aldrig glömma
mina minnen i skolan. I synnerhet från Åruda.

Mina skolår

Denna historia börjar med glädje och slutar med kluvet missnöje. Jag kommer
ihåg glad och tuff man ställde sig inför ”lekis”. Inställningen var liksom
”Det här är inte farligt, jag kommer lyckas galant”. Tänk så fel man hade,
det första som hände mig när jag började ”lekis” var att jag fick en klump
i magen. Jag kallar den klumpen hemlängtan. Helt plötsligt var jag inte så
tuff längre, jag kände inte en enda person på stället! Det enda gemensamma
jag hade med de andra barnen var nog att de kände sig precis likadant.
Dagarna i min klass ”Trasten” bara flög fram, det var faktiskt roligt att
gå i skola. Jag började känna dom andra barnen. Fast en sak kom att aldrig
förändras och det var den känslan som kallas hemlängtan. Antingen längtade
man bara hem för att man ville äta mammas goda gröt eller så var det att
man rädd att någon i ens familj skulle dö av diverse överdrivna
anledningar. Tänk vad döden gör sig påmind hela tiden, det måste vara
tevens fel.
I skolan var jag en snäll liten pojke som inte pratade så mycket. Jag hade
ett par goda kompisar och en del bekanta. Som liten var jag nog lite
inåtvänd, fast jag vet inte. minnet sviker.
Fast det var inte i lekis ”problemen” började utan det var bara där
”problemen” började gro. I ettan och tvåan kände jag mig hemsk. Hemsk var
jag också för jag var med i varenda bråk i lågstadiet. Vem vet. jag kanske
bråkade så mycket för att jag hade sån hemlängtan eller för att det
naturligt finns rivalitet bland barn. Jag skulle gissa på att det är en
blandning av båda.
Jag fortsatte att bråka men konstigt nog var jag ganska omtyckt bland
lärarna, det måste ha sin grund i att jag presterade ganska bra på
lektionerna. Ända fram till fyran var jag en bråkstake, i fyran lugnade jag
mig radikalt. Dels för att vi fick en ny strängare lärare. Man vågade helt
enkelt inte vara elak. I och med att jag slutade bråka kunde jag släppa
alla tankar om just bråk och koncentrera mig på annat viktigare liksom
musik och läxor. Självklart lyckades jag! Jag började lyssna på vad andra
kallar det ”ovanlig” musik och faktiskt börja göra läxorna. Tyckte att man
blev en bra människa, kändes i vilket fall så. Det resulterade automatiskt
till bättre uppförande. Jag kunde släppa känslan hemlängtan och äntligen
kände man sig på något sett fri.
Men ack så fel man hade. Nu skulle man plötsligt börja sexan. Alla visste
att klassen skulle splittras och man skulle dessutom välja vilka man helst
ville ha med sig. Fy fabian säger jag bara, att rangordna sina vänner. Jag
som kände så många och ville inte skiljas från alla mina vänner. Allt
resulterade i stort sett att jag lottade vilka namn jag skulle skriva. Tur
man har sig själv. Tur man har sig själv att skylla.
Till slut började vi sexan och historien upprepade sig. Jag kände mig
kluven och började stöta ifrån mig mina kompisar. Fast till slut undrar man
vad man håller på med så jag försökte reparera tidigare kamratskap och söka
nya. Jag som är så social.
Så upprepade historien sig och det är väl det enda jag har att säga, min
helt egna och fullt normala berättelse.

Du skriver personligt och varierat. Din inlevelse|förmåga färgar
läsaren. Avslutningen är ursäktande och självkritisk, vilket underminerar
din roll som kaxig

Mina Skolår

Mitt första skolår kommer jag ihåg med ett litet leende på läpparna.
Några veckor innan skolstarten samlades vi för inskolning. Jag hade haft
många oroliga tankar om skolan, för det var något nytt för mig och man är
alltid osäker inför det nya, vad det än är. Jag tänkte på alla som var så
mycket äldre mig, begreppet högstadium existerade inte i min alltmer
växande hjärna, det som oroade mig mest var alla ettor, tvåor och mest av
allt de fruktade treorna.

När man väl satt där så var det inte så farligt. Alla var lika oroliga som
jag. Lusten att leka var oemotståndlig så jag tog klivet upp ur tysnaden
och gick fram till en kille som hette Kristian, vi hade lekt några gånger
innan för vi bodde grannar.
Året fortsatte med lek, bråk, alfabetet, kuddkrig och mobbing. Då kan man
ju ställa frågan: Sexåringar som mobbar? Ja, vi mobbade faktiskt varandra
en hel del. Det var så här att den som kom sist till skolan av mig,
Kristian och Sebastian blev utfryst resten av dagen. och det blev en form
av mobbing i och med att jag och Kristian åkte tillsammans till skolan.
En dag hände det nått som jag aldrig kunnat vänta mig. Johans bror och hans
kompisar kom ner till vår lekplats och använde våra bänkar till
bänkbrottning! Vi var totalt chanslösa och då förstod jag att det finns en
högre makt än treorna.
Två år senare började jag trean, nu satte allvaret igång. Man var tvungen
att slåss för att klara sig.
Det pågick ständiga slagsmål mellan de olika gängen. Jag höll fortfarande
ihop med Sebastian och Kristian men nu sammarbetade vi istället för att
reta varandra. Jag hade även träffat en ny kompis men han var en väldigt
blyg pojke, hans namn var Johan Lundin.
Trean var en väldigt rolig tid. Man kände sig som ett lejon på savannen och
alla underlägsna djur var mina undersåtar och de fruktade oss. Men där
fanns ett djur som man själv fruktade nämligen människan. Människan var
alla fyror och uppåt. Man började även intressera sig för flickor, det hade
man nästan fruktat innan. Man hade hört allt skrock om tjejbacillerna och
deras hemska pussar. Man sa fortfarande att man avskydde pussarna fast
egentligen gillade man dem.
Hur som helst så fick nästan alla varsin tjej, hur man än såg ut (min tjej
hette Emma) Tiden gick och vi blev alltmer självsäkra, spydiga och coola.
På anslagstavlan hängde det som vanligt veckansmatsedel, en gammal lapp och
tiderna till snurran. Men denna gången hängde där en lapp och en
nybörjarkurs i trummor jag, Johan och Sebastian fastnade direkt för min
högsta önskan var få spela trummor med Alice Cooper. Vi anmälde oss till
kursen och vi gick dit och i samma ögonblick fick jag mitt livs chock! Där
utanför lokalen stod flera ungdomar och rökte, det var min första smak på
tonårslivet. Jag förstod senare att jag kommit till en fritidsgård och
ungdomarna som stod där och rökte var inte så mycket äldre än mig och jag
lovade mig själv att aldrig röka.
Man var två helt olika personer i skolan. På rasterna var man lejonet som
ägde skolgården och inne i klassrummet var man frökens lilla slav, förutom
när man hade Berit Berg då var man lejon igen.

Två år senare började man högstadiet och så blev man minst igen. Kristian
hade sedan ett år tillbaka flyttat till Nybro. Men nu hade Tingsrydsborna
kommit in i våra liv och det betyde bara en sak: nya tjejer och nya
kompisar. Nu var jag inte lejonet längre, jag var huvudet mindre än alla
andra, nu såg jag mig själv som en svag gazell. Men jag led inte så mycket
jag var ändå respekterad av lärare, tjejer och kompisar och det var det som
betydde nått för mig. Jag fick en ny tjej och en ny kompis och livet lekte.

Nu går jag i nian och är äldst igen. Jag ser inte mig själv som nått djur
utan som en vanlig människa och snart blir jag minst igen och kampen om
överlevnad startar om på nytt.

Jättehärligt, Nicke! Liknelser är effektiva, inte minst i krönikor: Att
du ständigt återkommer till lejonet på savannen och kampen för livet ger
din krönika en proffsig touch. Dina beskrivningar är målande och din ton
skämtsam. En del språkfel ”förfular”.