Betyg på uppsatsen: VG

Min syn på skolan

Jag kan börja med att säga att min syn på skolan är både positiv och
negativ. Ibland är den mycket positiv och ibland mycket negativ.
Min syn på skolan beror mycket på vilka lärare man har, vad lärare säger
till mig som elev, hur mycket prov som delas ut osv.
Jag gillar inte när vissa lärare favoriserar elever. Det händer nog i alla
skolor. Ibland, om det blir för tydligt att en elev favoriseras blir jag
arg och vill säga det till läraren men oftast vågar man inte. Läraren kan
bli arg och som värst sänka ens eget betyg för att man sa så. Jag är en
väldigt morgontrött person, så det skulle inte sitta helt fel med lite fler
och längre sovtimmar. De flesta lärare säger att man måste sluta senare på
dagarna om man ska ha så många sovtimmar, men det kan jag ta. Jag sover
hellre någon timme extra och slutar lite senare än att börja tidigt och
sluta ganska tidigt.
Något annat som borde förbättras i skolan är antalet praoveckor. Jag tycker
faktiskt att 1 vecka prao i nian är för lite. Om man inte får komma ut och
se sig om i arbetslivet, hur ska man då ha en minsta aning om vad man vill
bli som vuxen?
Alltså: MER PRAO!
En sak som jag tycker borde förändras är betygsystemet. Jag tycker att man
borde få betyg tidigare än i årskurs 8. Det är ju bra att få reda på hur
man ligger till. Om man exempelvis får betyg redan i årskurs 7 har man ju
mer tid att jobba upp sig på. Så mitt förslag är alltså att man ska få sina
första betyg tidigare än i årskurs 8, kanske i årskurs 7, om inte ännu
tidigare.
En annan sak som jag vill ta upp är att lärare och annan skolpersonal inte
ska bry sig så mycket om ifall vissa elever röker, snusar eller något
liknande. Inte för att jag gör det själv men det är deras liv som förkortas
och förstörs, dessutom tror jag inte att dom elever som gör detta bryr sig
så mycket om dessa regler som de flesta skolor har. Det verkar ändå som en
del lärare börjar acceptera situationen. Jag tycker självklart inte att det
är bra att folk röker eller snusar på skolan men som sagt var är det deras
liv och deras beslut hur dom vill ta hand om sin kropp. Jag tycker skolan
ska införa fler idrottstimmar. Inte bara för att jag själv är väldigt
idrottsintresserad, utan också för att allt fler ungdomar i Sverige slutar
att röra på sig och sitter istället hemma framför datorn eller tv: n. Jag
vet inte exakt hur många minuter som den genom|snittliga tiden för idrott
varje vecka i Sverige är men på våran skola har vi 80 minuter idrott med
klassen plus idrottsprofil som man kan välja till om man vill. Jag tycker
man kan ha cirka 3 timmar obliga|torisk idrott i veckan. Då får alla
ungdomar ett sundare liv. Det är ju också bevisatt att man höjer betygen
genom att ha mer idrott på schemat.
På gymnasiet får alla elever buss|kort, det tycker jag även att alla elever
på högstadiet kan få. Det är inte så kul att cykla till skolan när det är –
15ºC och 3 decimeter snö.
Som sagt var är jag väldigt idrottsintresserad och tycker därför att man
borde skapa fler sport|turneringar där man tävlade klassvis. Jag tror att
alla skulle tjäna på det. Klasserna skulle nog ”svetsas” samman mer och man
skulle få en bättre känsla i klassen.
En sak som borde utvecklas och förbättras är bekämpningen av mobbning. Fler
och fler antimobb|ningsgrupper startas upp, och det är ju bra. Men man
borde kunna göra mer än så. En bra grej är de här såkallade ”änglarna” som
finns på Knivstaskolan. Sånt tycker jag att fler skolor ska ta efter. En
annan sak som måste förbättras är stämningen mellan svenskar och
invandrare. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till men jag tror båda
parterna måste ta sig i kragen och acceptera och respektera varandra. Det
är ett stort problem men jag tror det kan lösas om man bara vill. Problem
är väll till för att lösas?
Något som nog förekommer på varje skola är skadegörelse och stöld. Det
måste göras något åt detta problem. Man ska inte behöva vara orolig att
komma hem utan pengar och mobiltelefon efter skolans slut. På min skola
förekommer ofta stölderna i gympasalens omklädningrum. Ett sätt att
förhindra det är att sätta upp kameror men det blir nog inte så populärt
bland eleverna.
Men om inte vissa personer kan hålla sina händer i styr så ser jag inte så
många andra alternativ. Iochförsig kan man ju ta med värd|esakerna ut till
idrottssalen men det händer att man glömmer bort det och vipps så är
sakerna stulna. Jag tycker att skolan borde variera sig lite mer på hur man
jobbar på lektionerna. Ibland kan det bli lite väl mycket läsning och
tillslut förstår man ingenting. Tag biologi som exempel, istället för att
sitta i ett klassrum och läsa i en bok hela lektionen kan man ju gå ut i
naturen och se och uppleva allt i verkligheten. Om jag fick bestäm så
skulle det inte vara så många prov på högstadiet. Jag är nog inte ensam om
att bli lite extra nervös just när provlappen läggs på bänken. Jag tycker
att lärarna borde kunna dömma en elev mer på lektionsarbete, läxor och
arbeten.

Mina skolår

Jag mins min första skoldag så här.
Jag hade varit på skolan förut med lekis och sexårsgruppen, men det var
ändå en specieldag för mig, min första skoldag.
Jag och Annika gick till skolan tillsammans med våra föräldrar. Solen sken
och det var i mitten av augusti.
När vi korsade den lilla träbron som leder till skolan, började det pirra i
magen och man såg skolan framför sig bara några meter bort.
Den var röd med grönt tak, ett stort platt fyrkantigt hus med många
fönster.
När vi gick in genom entren var jag överlycklig, det skulle bli så
spännande och roligt att börja skolan. Alla förstaklassare samlades iett
klass-|rum, med sina föräldrar. Annika, som var in bästis på den tiden, och
jag stog med våra föräldrar i ett hörn och var jätte nervösa över hur
klasserna skulle bli, vilka lärare man skulle få också vidare.
Efter någon halvtimme var uppropen klar och man fick gå hem.
Jag och Annika som bor på samma gata gick hem till sammans och pratade om
hur vi tyckte om klassen och skolan, klassen var vi nöjda med. Vi hamnade
förståss i samma klass, för det hade vi sett till.
Allt var jätte bra. Nu började skollivet. Vi hade tolvårsskoltid framför
oss med upp- och nergångar, och ideliget pluggande.
Första skolåret var jätte roligt. Vi hade en såkallad ”ren etta” med bara
elever som var i samma ålder.
Vi hade världens bästa lärare, hon heter Gunvor Stenstig. Kanske den bästa
människa jag har träffat. Hon var jämt så glad, fast inte på ett överdrivet
sett utan lagomt.
Hon lyssnade alltid på vad man hade att säga, hon trodde alltid på mig och
peppade mig när jag var ledsen eller så, också var hon sträng när det
behövdes. Allt blev mycket personligare med henne. Nu är allt så himla
ytligt och jag undrar om lärarna ens bryr sig om eleverna. För även fast
eleverna blir större och mer självständiga så tycker jag ändå att lärarna
borde veta mer om hur eleverna är och bry sig mer.
Efter ungefär två veckor i ettan kom det en ny tjej som skulle börja i
våran klass. Hon hette Jenny Lundström. Henne var jag inte med så mycket
från början men sen när vi började tvåan var jag och Annika då och då,
efter ett tag så var vi alla tre bästisar och vi var med varandra jämt.
Efter några månader blev det mycket intriger mellan oss tre. Vi kunde helt
enkelt inte vara alla tre samtidigt. Var det inte Jenny som var utanför så
var det Annika och var det inte Annika så var det jag.
Vi hade ett såkallat ”tjej-snack” en gång i veckan för att försöka reda ut
varenda liten småsak som hänt. Men vi tyckte att vi hade jätte roligt
tillsammans, så vi ville ju inte sluta vara med varandra. ”Tjejsnacken”
fortsatte ända fram till sexan.

I trean kom lärarna på att de var tvungen att göra en till klass. Innan
hade vi två klasser, a och b, men sen skulle de ta elever från a och b och
göra en c. Så det blev lite tråkigt när några av klass-|kamraterna bytte
klass.

När vi började fyran hade man lärt sig läsa, skriva och räkna på ett
någorlunda skapligt sett. Vi skulle börja mellanstadiet och få en ny
lärare. Hon var ung och sträng, hade kort lockigt ljusthår och hette Märta
Virén. Henne hade vi hela mellanstadiet. Gud, vad man saknade Gunvor.

Sexan var nära, som man hade längtat, att få vara störst på skolan. Det
blev inte en så stor ”hit”, vi gick i en 5-6:a så att det kändes inte så
mycket att man var störst. Sexan fölt förbi ganska snabbt och utan problem,
vi hade ju lite prov och sånt, nationellaprov tillexempel, men det var inga
problem där heller. Jag har alltid haft det lätt för mig och har lätt för
att lära mig saker… bara jag vill.
I slutet av sexan fick man önska vilka man ville gå med i sjuan, för i
sjuan skulle vi byta klass och skola., vi skulle slå ihop klasser med
elever från en annan skola också.
ny sida
När vi fick reda på, vilka vi skulle gå med och i vilken klass, var det
katastrof. Annika gick inte i samma klass som mig och Jenny. Annika hade
önskat både mig och Jenny och vi hade önskat henne och varandra men Annika
hamnade ändå inte i våran klass. För att Märta hade tydligen bestämt att vi
inte var bra för henne. Annika grinade i flera dagar men hon fick ändå inte
byta. Ursh vad vi hyste agg mot Märta då.
ny sida
Oj oj oj, sommarlovet år 2000 var fyllt med oro och längtan, spänning och
nervositet.
Hur skulle det vara på den nya skolan med högstadie-elever?
Skulle det finnas många snygga äldre killar?
Hur var eleverna i den nya klassen? Hur var lärarna. Det var många
förändringar som skulle ske i min tillvaro och vardag.

Min första skoldag på Långsboskolan! Första dagen i sjuan var inte så
speciell, inte mot för vad mina förväntningar ialla fall. Det bildades
snabbt grupper i klassen eftersom man håller sig till dem man kände sen
tidigare. Men efter någon vecka med aktiviteter och uppvärmning fick vi det
lite bättre i klassen. Vi hade tur när vi började för när vi började som
sjuor, så hade staten bestämt att sexorna också skulle börja på högstadiet,
så vi slapp vara yngst.
Allt har flutit på bra här på långsboskolan redan från första veckorna.
Som jag skrev tidigare har jag för det mesta haft det lätt i skolan och
haft en positiv inställning till skolan och tyckt att den har varit ganska
så rolig. Fast den gnistan har liksom slocknat. Nu tycker jag inte alls att
det är lika roligt längre och jag struntar i de flesta läxorna och proven.
Det är väldigt tråkigt att det har blivit så nu på slutet.
Det är inte länge kvar nu på nian så jag ska försöka rycka upp mig och göra
mitt bästa.
Ge gärnet!

/Vg+

Att byta skola/Att byta klass
Vinden blåste mig i ögonen när jag skyndade mig till skolan, jag hade bara
tio minuter på mig att komma fram och jag hade en bra bit kvar. Idag var
inte som en vanlig dag. Jag skulle börja i sjunde klass och jag kände ingen
på skolan.
Jag såg nu skolans fönster glänsa i solen. Jag visste att det inte var
långt kvar. Jag kände mig nervös, nästan paralyzerad, Känslans av att
träffa nya individer var obehaglig. Här börjar nu tre stycken nya jobbiga
år. Jag hade träffat klassen en gång förut och alla hade verkat väldigt
olika mig i personlighet.
Nu var jag vid skolans huvudentré. Eftersom att jag hade gått på en
relativt liten skola innan, så verkade denna enorm. Skräcken av att behöva
möta alla stora nior i korridoren lyste ur ögonen på mig. Efter ett tag så
tog jag mig samman och gick med lågpunkt sakta framåt. På väggarna fanns
målningar uppsatta. Det var bara vackra tavlor som var uppsatta. Väggarna
vara oranga med gula blommor på.
Mina fötter gick som av sig själva sakta framåt. Plötsligt så svängde jag
vänster. Jag hade en känsla av att det var rätt väg. Men eftersom att jag
aldrig hade varit där förut så var jag ganska osäker. Jag passerade endel
lärare på vägen. De såg rätt så bittra ut när de fokuserade sina blickar
emot mig. Min tanke var då att lärarna se mig som ännu en extern elev,
vilket jag var. Jag tyckte att lärare måste ha ett väldigt monotont arbete,
i stort sett göra samma saker varje dag. En lärare måste också vara lyhörd
för att kunna uppfatta stämningen i en klass.
Snart var jag vid mina klasskamrater. De stod ien grupp utanför ett
klassrum. Alla verkade känna alla, jag var den ende av 24 stycken som inte
hade någon att prata med.
Efter några minuter så ny sida läraren. Det var en av lärarna som jag
hade sett i korridoren. Sakta öppnade hon dörren och högen av elever
strömmade in, tjutande och stojjande.
Inne i klassrummet så fanns det 24 bänkar. Själv så satte jag mig ensam
vid en fönsterplats. Solen hade nu gått i moln och vinden hade tagit fart.
Det kunde jag se på de vackra björkarna som vajjade med sin ljusgröna löv.
Läraren började ropa upp våra namn. När vårat namn nämdes så skulle vi
också uppge vår address och telefon-|nummer. Jag visste inte min address så
där bra som man borde kunna. Men det löste sig tillslut.
Det har nu gått cirka två år och sex månader sedan jag började här och
hittils så har det gått bra. Jag fick nya vänner redan andra dagen, vilket
underlättade den första veckan. Lärarna var inte så hemska och arga som de
verkade vara den första dagen. Det har varit en lärorik tid som jag har
spenderat här. Nu känner jag alla i klassen och vågar både fråga och
konfrontera dem.

Hej

Jag heter Magnus och är elev på Skrave skolan. Jag tycker skolan är rätt
bra men den har sina dåliga sidor. Som tillexempel att man inte får ha snus
jag har det alla fall, men jag tycker det är en dålig regel. Att snus är
farligt är helt överdrivet. Det är större chans att dö av mat förgiftning
än att ta alvarlig skada av snus. Ok man kanske blir beroende men det är ju
inte skolans val om en person ska snusa eller inte. Det är föräldrarna som
bestämmer om han får eller inte. Jag tycker till och med snus är bra för
oss, det är massor av rökare som har börjat med snus istället och som alla
vet är ciggaretter cancer-framkallande. Att man får sämre kondition är
också bara bluff om man tränar regelbundet så ökar konditionen precis lika
mycket som för en idrotts man. Jag tycker helt enkelt det är en dum regel
eftersom man inte tar nån mer skada än att tandköttet fräts bort (lite).
Men jag tycker bra om skolan också alla tema dagar vi har är ju kul, och
dom flesta Lärarna är trevliga

mvh

Magnus
Kuhlthau

Skolbyten!

Känslorna om skolan varierar. I alla fall mina. När jag har mycket läxor
och min mamma tjatar om dem tycker jag skolan är botten. När allt flyter på
bra känns skolan inte alls så dum, men jag tycker inte att man går till
skolan för att träffa kompisar utan för att lära sig saker. I 1: an och 2:
an tyckte jag tvärt om. Jag gick på en liten skola vid namn Hådalen och
komp|isar var det viktigaste i skolan. I 2: an började min familj leta
efter hus och det föll sig så att huset de till sist köpte låg mitt emot en
skola som hette Ockeryd. Först hade vi tänkt att jag skulle ha gått kvar på
Hådalen, men när vi nu hade en skola som granne så bestämde vi att jag
skulle byta till den. Mamma ordnade så att jag i slutet av 2: an fick åka
och hälsa på i klass 2A som jag sedan skulle börja i. Jag var jätte|nervös,
men alla var jättesnälla och vi lekte och hade kul. Vi flyttade in i vårt
hus under sommar|lovet och när första skoldagen kom var jag nerv|ös igen.
Mamma lugnade mig så gott det gick och skickade sedan iväg mig till skolan
med orden: ’Det ordnar sig ska du se’. Jag trodde henne inte och fjärilarna
dansade i magen, men så fort som lektionen hade börjat kändes allting bra
igen. Åren flöt på och helt plötsligt hade jag börjat 6: an. Nu hade alla i
klassen valt ett B-språk och dom lektionerna skulle hållas i Skravesko|lan
som låg 15 minuter från Ockeryd. I början tyckte jag det var pirrigt att ha
franska-lektioner i Skrave eftersom skolan var större än Ockeryd. De stora
eleverna gjorde väl också intryck. 6: an gick och sommarlovet kom. Några
dagar innan skolan började började paniken växa. Nu skulle jag börja i 7:
an och flytta till Skrave. En ny klass skulle jag också gå i, men fastän
jag kände några sedan förut var jag nervös. När den första skoldagen hade
kommit var jag lugnare, men klumpen i magen var kvar. Allt gick bra och
lärarna verkade bra. När jag började trodde jag att jag aldrig skulle lära
mig att hitta i den enorma skolan, men bara efter ett par dagar orienterade
jag mig med lätthet. 7: an och 8: an flög förbi i rekordfart fast jag
kanske inte tyckte det just då. Nu i 9: an ska man plötsligt välja sin
framtid. Man måste välja en gymnasielinje och klumpen i magen kommer fram.
När man efter mycket om och men till slut lämnat in val-lappen upptäcker
man en viktig sak. Betygen måste höjas! Lärarna får en knäpp och proven
bara haglar ner över oss stackars elever. Mitt i alltihopa dyker de
nationella proven upp och vi elever försöker göra vårt bästa, men är rädda
att det inte räcker. När man överlevt alla prov börjar man tänka på hur det
blir på gymnasiet. En termin kvar att gå i en välkänd skola och sedan ska
man flytta igen. Om jag kommer in på den linjen jag valt kommer jag att gå
på Roslagsskolan och den skolan är stor! Jag har samma oro för storleken på
skolan som jag hade i 7: an. Jag kommer nog att lära mig att hitta i Roslag
också, men det känns inte så just nu.
Jag kommer att sakna Skraves lärare, men inte dess elever.
// Linda 9E

Att byta skola

Det var en gång en kille som hette Thomas. Thomas var 14 år och gick i
åttonde klass på Borgaskolan i Lund. Där på skolan var Thomas en flitig med
bra betyg och många kompisar. Skulle man be någon av Thomas kompisar att
beskriva honom skulle de säkert säga att han vore ödmjuk, pålitlig och den
snällaste och trevligaste person man någonsin mött. I kompis gruppen
gillade alla Thomas, alla ville nog var som honom. Han var liksom som en
ledare i gruppen, men det pratade man ju aldrig om. Bland de andra eleverna
på skolan hade de flesta respekt för Thomas. Allt detta pågick till en dag.
Det var dagen då Thomas skulle flytta till Göteborg. Han skulle flytta dit
eftersom hans pappa hade fått ett chefsjobb på ett stort företag där.

Första dagen Thomas skulle börja på sin nya skola som hette Ekdalskolan
fick han skjuts dit av sin mamma. Utifrån såg skolan ut som ett gammalt
slott ungefär tyckte Thomas. Thomas gick ut ur bilen och började gå mot den
stora huvud|ingången. Vägen man gick dit på var en bred väg av sten
plattor. Plattorna var satt i ett rutigt möster av svart och vitt. Det såg
ut ungefär som en schackbräda. Sen kom han till den stora porten. På båda
sidorna av den var det en stor blå pelare. Pelarna gick upp till skolans
andra våning. Porten själv var gjord av två stora koppar block. På blocken
var skolans mönster uthugget. När han gick genom porten kom han till ett
stort förbindnings rum. På botten våningen där han va var det ett stort
runt rum med en massa skåp mitt i. Det var alltså här alla elever förvarade
sina böcker. Sedan var det fyra våningar till. Alla de var som runda ringar
med massa dörrar på. Det var där alla lektion salar låg. Thomas skulle nu
till rum nummer 43 och han antog att det stod för våning fyra rum tre. För
att komma dit gick han i genom dörren där det stod trappa. När han kom i
trapp huset såg han en svart trappa med guld|färgade räcke. Han gick sedan
upp till våning fyra. När han väl var där såg han en massa dörrar och fullt
av elever. Han gick sedan bort till rum nummer tre. Framför den dörren stod
det tre gäng. Ett gäng där alla flickor stod, ett gäng där de populära
pojkarna stod och ett gäng där de ”fjantiga” pojkarna stod. Eftersom Thomas
inte visste vid vilket gäng han skulle ställa sig ställda han sig en bit
där ifrån. Strax efter det ringde det in då gick först alla gängen in och
till sist gick Thomas in.

klassrummet Thomas kom in i var ett stort ljust klass rum med nya fina
bänkar. Det fanns ganska många lediga platser, men Thomas tog en plats så
långt bak som han kunde. Lektionen de skulle ha nu var klassråd. Läraren
som Hans började med att hälsa dem välkomna till klassrådet. Sedan
berättade han att de hade en ny elev i klassen. Då vände sig hela klassen
om och började titta på honom. Efter det berättade läraren om allt som
skulle hända i veckan. När han gjort det var klassrådet slut. Då bad han
Thomas att stanna kvar. Han berättade lite grann om skolan för Thomas och
sedan gav han honom en skåp nyckel. Skåp nyckeln gick till skåp nummer 88.
När han fått den nyckeln fick även han gå. Han hade också fått ett schema
av Hans och på det såg han att han skulle ha Svenska nu. Thomas gick ner
till skåpet. Stoppade i jackan och satt upp schemat på skåps dörren. Då var
klockan tre i nio och han började klockan nio i sal 55 så Thomas slog igen
skåpet och började springa upp för trapporna. När han kom till våning fem
såg han att sal fem var öppen så han rusade dit jätt fort. På den lektionen
satte han sig lite längre fram i klassrummet. Lektionen började med att
läraren pressenterade sig. Hon hette Sanna. Idag skulle de ha hög läsning.
Hon delade därför ut en bok som hette ”Läs lust”. Då frågade Sanna första
vad Thomas hette och då svarade han naturligtvis Thomas. Han fick sedan
börja och läsa. Texten han läste handlade om en tjej som berättade varför
hon tyckte det var roligt att läsa. När Thomas läst en bit på texten var
det någon som sa läsa så man hör vad du säger jävla skåning. Då bad Sanna
mig att sluta läsa. Hon gick sedan fram han som kommit med den där
kommentaren. Han hette Lars. Lars var en av den som var med i det populära
gänget i klassen. Sanna bad Lars att han skulle läsa och det gjorde han.
När han läst färdigt skulle han försöka här min skånska och säga det är man
läser skåne jävel. Efter han sagt det fick alla andra i klassen läsa och
efter det var det dags för lunch.
ny sida
Matsalen de hade på den här skolan var ganska liten. Den rymmde ca 100
personer. Byggnade låg som en separat byggnad en bit från skolan. Idag
serverade de fisk bullar med potatis där. När Thomas tagit sin gick jag och
satt mig bland de populära i klassen. Då såg han att Lars satt där. Direkt
när jag satt mig sa han pys härifrån jävla skåne jävel. Jag försökte att
inte bry mig. Han sa sedan samma sak en gång till och Thomas brydde sig
inte den här gången heller. Då gick Lars därifrån och strax efteråt gick
även de andra i gänget. Thomas skyndade mig sedan att äta upp min mat och
därifrån ungefär en minut efter att de andra gått. När han kom ut genom mat
såg jag att några från de populära gänet stod vid ingången till skolan. Han
började att gå ditåt. När jag var halvvägs vände jag sig om. Då stod Lars
och de andra i det populära gänget vid utgången till matsalen. De började
springa mot Thomas då började också de vid ingången mot skolan spring mot
Thomas. Han gjorde då ingeting åt saken utan lossades i stället att
ingenting hände. Den som kom fram först var Lars han tog ett grep på
Thomas så att jag föll ner i marken. Sedan när de andra kom fram bar de
bort honom från skolans område. De stannade när de kom fram till häckarna
bakom matsalen. Då var det ca 5 stycken som höll i honom. Då gick Lars fram
till honom och sa att han skulle hålla mig borta från dem. Sedan slog han
honom med knytnävarna flera gånger i ansiktet. Till slut kände Thomas att
det både kom blod ifrån näsan och munnen. Då tog Lars fram en vatten flaska
och några tabletter. Då gick en i gänget fram till Thomas och höll upp hans
mun. Lars såg sedan till att han svalde de tabletterna.
ny sida
Det var sömn tabletter. När Thomas tillslut somnade kastade de in honom i
busken. När han sedan vaknade var det mörkt och han började då gå åt det
håll han trodde han bodde åt. Han var inte helt säker för när de åkte till
skolan imorse satt han och tittade i en tidning. Thomas fortsatte bara att
gå och gå. Tillslut kom han fram till en annan skola. Vid den skolan låg
det en fritidsgård såg han. Han började gå däråt för han tänkte att de
kanske hade en telefon. När Thomas började närma sig ingången såg han att
det populära gänget från hans klass stod och hängde där utanför. De började
spinga mot honom när de såg honom. Den här gången började också Thomas
också springa, men det tyckte inte hjälpa för de kom bara närmare och
närmare hela tiden och till slut var de framme vid honom och då slängde sig
Lars fram och högg kniven rätt i ryggen på honom. Thomas dog direkt
eftersom kniven gått in i hjärtat. Då vart alla gänget förskräckta och
sprang därifrån.

Dagen efter hittades liket. Polisen kom aldrig på vem mördaren var.

Slut. VG-

Lära för Livet!

I början av högstadiet såg jag på skolan som något tråkigt man blev tvingad
till, inte något som var bra och hjälpte mig, bara roligt att få träffa
vännerna.
Senare i åttan började jag gripas av panik, detta var i samband med mitt
första betyg. När jag såg detta kännde jag bättre än så här kan jag. Första
terminen i 9: an såg jag på skolan som en hjälp att få den kunskap jag
kommer behöva. Jag började ta skolan på allvar. Ibland behövde jag inte äns
läsa på ett prov, för att jag varit med och lyssnat på lektionerna.
I SO: n hade vi nu fått en ny lärare. hon hade blivit utbildad för gymnasie
nivå, detta märktes på både henne och våran klass. På hennes lektioner var
det studiero. Detta var väldigt bra för kunde man hänga med på hennes
föreläsningar förstod man nästan allt Denna lärare gav mig nytt hop om att
få gå ut 9: an med bra betyg. Vi fick även en ny lärare i Svenska, hon var
inte en utbildad lärare men ändå fick hon oss att lyssna och förstå. Hon
hjälpte mig med mitt språk och stavning. Hon gjorde det faktist ganska
roligt att gå på lektion (det är ganska viktigt efter 9 år).
Sen femte klass har både jag och mina föräldrar bett om extra hjälp med min
stavning, men nekats detta. Lärarna sade varje gång att man inte går på
stavningen längre.
Vi trodde dem men tyckte ändå att man borde kunna göra något åt mitt
problem, det är ju ändå viktigt att kunna stava.
Sen vi fått dessa nya lärare har jag förbättrat mig, börjat göra saker för
att underlätta min utveckling, som exempelvis tagit den hjälp jag kan få av
mina lärare, genom att han eller hon visar mig vad jag kan göra bättre.
När jag sen fick mina första betyg i 9: an märkte jag vilken hjälp jag hade
fått. Jag hade nämligen höjt mig i 5 ämnen.
Med detta vill jag bara säga att det är inte bara ämnena i sig som är
viktiga, läraren har även en stor påverkan!

Trots att jag har förbättrat mig så i skolan har jag nu valt att gå på Riks
handbolls gymnasiet!

Tänk om jag måste byta skola!

Ibland tänker jag på hur det skulle vara om jag och min familj skulle
flytta till någon okänd plats någonstans i världen. Jag skulle kanske
förlora dom flesta av mina kompisar. Några av mina bästa kompisar kommer
jag förhoppningsvis alltid hålla kontakt med, men man vet aldrig. Tiden går
snabbt och man kanske växer ifrån varandra och lägger sig på olika nivåer i
sitt liv.
Man flyttar till ett nytt område som är helt olikt detta ställe jag bor på
just nu. Man får nya grannar. Sen kommer man till den hårda biten, SKOLAN.

Det är ju i skolan man skaffar sig sina nya kompisar.
Sedan vet man ju inte om killarna i den nya klassen accepterar mig som
deras kompis eller om dom bara kommer att ignorera mig. Förhoppningsvis
kommer tjejerna förstå hur det är att vara i denna situationen jag sitter
i. Men jag hoppas på att alla mina nya klasskamrater kommer att välkommna
mig med öppna armar.
Man kan väl alltid hoppas på att man skaffar sig nya kompisar eller ännu
bättre, en ny bästis. Man vet ju heller inte hur lärarna kommer att
behandla mig eller om dom kommer att hjälpa mig att riktigt ”komma in” i
skolan. Eftersom det finns både negativa och positiva lärare vet man aldrig
vad som kommer att ske. Men det positiva med det hela är att man kommer ut
och får se vad som händer i omvärlden. Ett plus är ju att man alltid
träffar nya människor, även om man inte blir kompis med dom.

Om allt detta kommer ske någon gång så skall ni alla veta att jag kommer
alltid att längta tillbaka till det lilla o lugna samhället Husehult.

Mina skolår
Vårterminen i årskurs 9. Hur är det möjligt att tiden har gått så fort?
Det känns som att tiden fått ben och bara har sprungit iväg.
Gick jag inte i 1:an nyss?
Jo, det gjorde jag, kommer ihåg det så väl. Jag kom för sent till allra
första skoldagen också men tur som det var gjorde det inget. 1:an – 2:an
innebar EME. Det var ett gäng som bestod av mig, Martin och Eon. (EME står
för våra namn, samma metod som ABBAs.) Vi var de coola smågrabbarna som
samlade på döskalleklistermärken.
Läraren vi hade då hette Margareta, undra om on ens lever idag?
I 1:an och 2:an höll vi till uppe på ”lillskolan” men när vi skulle börja
3:an fick vi flytta ner till den skola jag går på nu, ”forsskolan”. Min
föredetta klass 2:B slogs ihop med 2:a för att bilda 3:A. Eftersom 2:As
elever och 2:Bs elever kom så bra överens vart det lätt lite tjafs i
klassrummet. Efter några veckor som en enad klass begravdes stridsyxan.
Jag fick även en ny lärare i 3:an, Inga-Lill, fast jag hade fortfarande
Margareta också. De två kom inte så överens så det var inte ofta man hade
en lektion när både Margareta och Inga-Lill undervisade samtidigt.

Tiden gick och man började i 4:an, vuxet värre tyckte man. Vi fick byta
lärare till en som hette Jan, en skäggig gubbe som var snäppet strängare än
våra tidigare.
Det bästa minnet just från 4:an, eller från 4:an – 6:an, är när jag och en
bunt spänningssugna klasskompisar gömde oss i klassrummet under rasterna.
Eftersom vi var tvungna att vara ute under rasterna var det väldigt
spännande när en lärare, antingen Carla eller Sven, kom in och letade oss i
det trånga klassrummet med över 30 bänkar. Jag har ett starkt minne av att
jag satt i en brun wellpappkartong, som en TV hade varit i, och gömde mig.
Den var placerad under ett litet bord. Jag undrar än idag hur jag fick
plats! Andra ungar hade gömt sig i ljusgråa höga skåp, vissa låg ovanpå de
där skyhöga skåpen. Det var roligt det, men mindre roligt om man åkte fast.
Då fick man sig en rejäl utskällning plus att man fick ta på sig
ytterkläderna och gå ut.

Sen efter tre år med Jan var det tack och adjö, man var redo för 7:an.
Efter ett långt varmt sommarlov började skolan bli lite mer allvarlig. Man
hade inte en och samma lärare i varje ämne längre. Bänkarna med utrymme för
skolmaterial försvann också. Man hade skåp istället, gråa och nerklottrade
var dom. 7:an gick nog fruktansvärt fort, för rätt som det var, när man var
2:a på 9:ornas ”bejb|lista” och när sommaren hade börjat komma så tog det
slut. Gräset var ytterligare grönt, solen gassade ännu en gång som ett
stort element.
Sen efter tio veckor kom den kalla hösten igen, för fjortonde gången i mitt
liv.
Årskurs 8 var nog den jobbigaste hittills, jobbigare än den del av 9:an jag
upplevt iallafall. Den var jobbigast men ändå roligast. Då var alla
kompisar omkring en, ifrån 7:an till 9:an.
Fast mycket orättvisa och tråkiga saker upplevde man också. Exempelvis
hamnade många av mina vänner i knipa efter att ha gjort nåt de verkligen
inte borde ha gjort. Själv så blev jag oskyldigt anklagad för vandalism och
skadegörelse. Det var otrevligt och kränkande. Speciellt när man får böter
på 20.000 kronor. Som tur var lades fallet ner och jag slapp betala. Alla
otrevligheter jag berättade om nu inträffade på vårkvisten och just som det
var, så var det sommarlov igen.

Och jo, nu är det jag eller vi som går i 9:an. Det som var så himla stort
är inte längre det, tvärtemot. Känner mig faktiskt mindre, för jag jämför
allt med gymnasiet nu. Eller, på ett sätt känner jag mig stor,
storleksmässigt. Om vi jämför oss 9:or med 7:orna. De är verkligen, då
menar jag VERKLIGEN jättesmåa! Knappt att de är en meter! Aldrig i livet
att jag var så liten när jag gick i 7:an, inte en chans! Antingen har
människan börjat bli mindre, eller så är 7:orna på denna skola en grupp
vanskapta ungar eller nåt. Nej då, men de är väldigt småa.

Som sagt, tiden rinner iväg alldeles för fort. Snart så lämnar man
Enskededalens skola för gott. Det känns alldeles underbart på ett sätt, men
motsatsen på ett annat. Jag kommer nog sakna skolan och lärarna, de få man
gillar, enormt mycket. Samtidigt kan jag knappt vänta tills jag börjar på
gymnasiet!

Det kommer också kännas väldigt konstigt att behöva skiljas från klassen
och från sina bästa vänner. Sedan 6:an har det varit jag, Eon, Lukas och
Martin, och ingen av dom ska gå på det gymnasie jag ska börja på. Alla
saker vi har gjort och fått upplevt under alla dessa år är oförglömliga.
Jag tror personligen att vi är de som har haft roligast bland alla elever
under skoltid.

Jag kan erkänna att det känns som om man har kastat bort lite av sin bardom
men det är inget jag kan göra åt det.
Man får ha så roligt man kan ha under den del som är kvar, för man är inte
ung för evigt.

Att byta skola/Att byta klass

När jag gick på lågstadiet så bytte jag klass väldigt ofta, men jag hade
inget val. Det bara blev så. Precis när alla i klassen lärt känna varandra
och börjat umgås så fick vi splittras. Jag var rätt liten då så jag minns
inte vad lärarna hade för argument, men vi i klassen protesterade.
Det var spännande och nervöst att byta klass, men jag lyckades skaffa mig
nya vänner. Det är ju positivt på ett sätt, men även negativt, eftersom man
oftast glömmer bort de andra vännerna som fick gå i en annan klass. Man
tappar kontakten med dem väldigt lätt.

Att byta klass och att byta skola känns inte lika dant alls. För om man
byter klass så är man kvar i samma skola, men byter man skola så kommer man
till en helt annan miljö, och det kan vara svårt att vänja sig. Fast jag
trivdes rätt bra här på skolan i början, när inte ”allvaret” dragit igång.
Nu är det sån press på oss elever från alla lärare, och skolmiljön har
försämrats med åren. Klotter överallt, spott på golvet, snus i taket m.m. Å
andra sidan är det kanske bra att vänja sig vid all press, för vi slipper
nog inte undan den på gymnasiet heller.
När jag skulle byta skola var jag jätte nervös, jag trodde inte att jag
skulle trivas, trots att de flesta som redan gick där gav skolan bra
kritik. Det var när vi började här som alla klagomål drog igång. Inte
precis i början, men efter ett halvår kanske. Vi gav skolan dålig kritik
hela tiden, och jag tror att det inspirerade andra elever till att tycka
lika dant.
Klassen jag placerades i var okej, fast vi hade aldrig haft en bra
sammanhållning. Det har alltid varit nån som inte är omtyckt eller några
som ständigt bråkar. Man var faktiskt mycket snällare på lågstadiet, och
jag var t.o.m mer social av mig då. När jag hade bytt klass kunde jag bara
gå fram till någon och börja prata. Det vet jag inte om jag skulle kunna
nu. Det finns folk i klassen som jag aldrig har pratat med under de här
åren, och det bevisar ju våran dåliga samman|hållning. Jag gillade skolan
mer när jag var mindre. Då var allt roligt, och de flesta var sociala och
trevliga.
Det är inte lätt att komma till en ny klass/skola om man är blyg av sig,
det är många som är det nuförtiden. Jag tror att det är viktigt att ta
initiativ när man är ny nånstans, annars kommer man nog inte långt. Man kan
inte alltid ta för givet att alla andra tar första steget och börjar prata,
utan man får tänka om i så fall. Klarar man av det så klarar man nog det
mesta här i livet. Och det är nog viktigt och lärorikt att övervinna den
känslan, att man inte vågar något, man får bättre självförtroende och blir
mer säker på sig själv.
Jag själv var väldigt blyg när jag började här (är det fortfarande), men
jag hade gamla kompisar i klassen som jag umgicks med till en början.
Senare blev jag lite mer social och hittade nya bekantskaper, men de gamla
bekantskaperna finns dock inte längre. Det var massor med bråk och
missförstånd som gjorde så att banden mellan mig och några andra bröts. Men
jag tog det ganska bra, ’livets nedgångar gör att man uppskattar
uppgångarna mycket mer’. Även om ’uppgångarna’ är relativt säll|synta
gällande mig nuförtiden, så uppskattar jag dem väldigt mycket.

Om jag nu ska dra en slutsats så skulle jag vilja skriva att åsikter och
känslor angående skol- och klassbyten är individuella, men de flesta tycker
nog att det är spännande med både miljöbyte och nya ansikten.

Du berättar med ett djup ang att byta skola. Du reflekterar och
funderar. Det är tydligt. Relationer till varandra är huvudtemat. Språket
är bra. VG