Betyg på uppsatsen: VG

Att byta skola/Att byta klass

Jag var elva år. Jag gick i femman i Eckö skola i Handen. Mamma hade
bestämt att vi skulle flytta ut på landet och det skulle vi göra så fort
som möjligt.
Det gick några månader åt att packa och städa lägenheten där vi bodde
innan.
Det var ganska kul faktiskt. Att packa alltså. Jenny, min bästa kommpis,
som också gick i Eckö skola i min klass, brukade också hjälpa till med
packningen.
ny sida

Och så kom flyttningsdagen.
Mamma skjutsade mig till skolan och följde med mig in i klassrummet för att
ta farväl av alla i min gamla klass.
De verkade inte alls upprörda över att jag skulle lämna klassen och skolan.
Det var väl bra på sitt sätt men ändå så kändes det dåligt.

Jag minns hur jag stod i klassrummet och drog in ett djupt andetag av den
lite unkna morgonluften som alltid brukade tränga sig in i mina näsborrar
när jag öppnade dörren till klassrummet på morgonen.

Jag visste iallafall vilka jag skulle sakna mest

Först kom ju självklart Jenny. Men en klar tvåa var ju Oliver.

Oliver var den snyggaste,underbaraste, bästa killen jag någonsin känt.
Det var bara ren och enkel kärlek när jag talade med, och om honom. Han
kände förstås inte samma sak för mig.
Plötsligt kom jag tillbaka till klassrummet där jag stod in mina egna
sorgsna tankar.
ny sida
Vi tog farväl av klassen och gick ut till bilen.
När jag spände fast säkerhetsbältet kände jag hur magen knöt ihop sig och
en tår rann Långsamt ner från min kind.
Jag hade aldrig trott att det skulle kännas så jobbigt att sluta i Eckö
skola. Mamma torkade bort tåren från min kind och pussade mig på min andra.
Hon startade bilen och sa: ”Det går över. Vi kommer att få det så bra” och
log betryggande mot mig.
Vi kom fram till huset som låg i slutet på en väg nere vid en gård som
hette Skogsund.
Huset var fint och stort.

När vi kom in i huset stod det massa kartonger på köks- och
vardags|rumsgolvet.
Vi hann packa upp en del, det viktigaste, men sen blev vi så trötta så att
vi gick och la oss.
Dagen efter väckte mamma mig halvåtta på morgonen.
”Kom nu”, sa hon glatt ”Vi ska åka och besöka den nya skolan som du ska gå
i”. Hon log mot mig, fast hon såg att jag var ledsen.

Jag gick upp med en positiv in|ställning. Jag tyckte faktiskt att det
skulle bli ganska kul, även om jag helst hade velat att Oliver och Jenny
skulle följt med.
Mamma hade gjort frukost åt mig, men jag petade bara i flingorna. Jag var
så nervös att jag inte visste vad jag ska ta mig till.
Vi åkte iväg till skolan med gott om tid på oss.
Vi satt knäpptysta hela bilresan. Jag hade ju fullt upp med att tänka på
hur skolan såg ut, vilka gick i kassen o.s.v.

Vi gick in i skolan och fick information om vart min nya klass var
någonstans för tillfället och gick dit.
Mitt första intryck av skolan var att den var liten, men mysig.
Alla stirrade på mig som om jag var en utomjording och det kändes
obehagligt. De satt tysta i klassrummet och bara tittade med öppna munnar.
ny sida
Då bestämde jag mig för att jag inte tänkte byta skola. Jag skulle gå kvar
i Eckö skola punkt slut.
Jag fick börja i Eckö skola igen några dagar senare. Det kändes bra, allt
kändes bra.
Det var lång bit till skolan men det var det värt. Jag fick ju vara med de
som verkligen tyckte om mig, mina riktiga vänner.


*du beskriver intressant dina känslor inför ett skolbyte, men det görs inga
reflektioner av generell natur utan du stannar vid de egna, personliga
erfarenheter
*slutet är oväntat och intressant
* språket är korrekt
VG

Mina skolår

Mobbning och mosade pajalabollar

Mina år i skolan har inneburit både positiva och negativa upplevelser, mest
negativa. Min klass har bråkat sedan den första dagen som vi träffade
varandra.

Jag minns fortfarande dagen då jag började i skolan som att det var igår.
Jag hade på mig min blåa klänning som mamma hade tvingat på mig och jag
kände mig fruktansvärt obekväm. När jag och min mamma gick in i klassrummet
var luften så tjock av alla spänningar att man nästan kunde ta på den. Mina
för|väntningar steg allt eftersom min blick vandrade från person till
person, när mitt hjärta plötsligt sjönk som en sten i bröstkorgen. Där satt
Hon, min ärkefiende från dagis, Maria Lövkvist.

Vi hade alltid bråkat, ända sedan vi började på parallellavdelningarna
Grisen och Kossan. Oftast bråkade vi till ingen anledning. Det kunde vara
om struntsaker som ingen av oss egent|ligen brydde sig om. Det var sällan
som något verkligen hände som gjorde att man hade en anledning till att
vara sur, så därför bråkade vi i det tysta.

Åren gick och vi bråkade mer och mer och i fyran skulle man kunna säga att
jag blev mobbad. Då hade det gått så långt att hon hade fått med sig hela
klassen, men en dag fick jag nog. När hon sparkade mig, sparkade jag
tillbaka. När hon sa något elakt till mig sa jag något tillbaka och det tog
hårdare på henne än vad jag hade väntat mig. Till slut var mitt
självförtroende så pass stort att jag inte orkade bry mig något mer, så
bråket slutade. Vi var inte vänner, men vi kunde sitta i samma rum.

Jag förstod aldrig varför jag blev mobbad. Kanske var det så att jag var
ful, men senare insåg jag att det var hon som bara hade en dålig självbild
av sig själv och jag var bara ivägen. Jag var inte den enda som var det,
Alla som inte gjorde som hon sa blev med en gång retade och utstötta. Det
var därför som det kunde gå så långt, alla var rädda för henne ny sida
så ingen vågade säga ifrån.

Våran klassföreståndare var inte en särskillt bra lärare. Hon hette Karin,
men vi kallade henne för Charin, när man sa det riktigt fort lät det som
Kärring. Hon sa inget om det, hon vågade nog inte.

Karin hade sina ljusa stunder ibland. Hon lät oss sammla in pengar till en
klassresa, så varje månad gick vi en runda runt lovön och sålde polka
grisar eller pajalabollar (som mumsmums ungefär). Varje gång så gick vi
till den tjocka tanten och sa.
– Hej! Vill du köpa pajala bollar?
och varje gång svarade hon.
– Nej tack, jag har diabetes. Med en överdrivet trevlig röst.

Jag förstår inte varför hon inte bad oss att dra åt Helvetet. Vi visste ju
att hon hade diabetes och vi gick ändå dit. Varför vet jag inte, det var ju
bara slöseri med tid.

Jag minns särskillt bra den gången då jag och Elsa sålde pajalabollar
tillsam|mans. Det var min tur att bära påsen med förpackningarna och av
någon underlig anledning fick vi för oss att vi skulle springa. Vi hann
inte ens springa tre meter förrän jag snubblade över ett cykelställ och
flög över påsen och mosade alla pajalabollar. Trots att de flesta
förpackningarna var mosade var vi ändå tvugna att sälja dem, så vi
fortsatte att knacka dörr och när någon snäll själ sa.
-”Ja, jag skulle vilja ha en förpackning”,
så var vi tvugna att komma med följd frågan
-”Vill du ha mosade eller hela pajala|bollar?”

2
Att byta skola / Att byta klass

Tänk om?

Tänk om? Tänk om det inte hade hänt? Hur skulle mitt liv se ut då? Jag,
Amir Abdullah, 15 år. Vad skulle hänt om jag hade valt en annan skola?
Skulle jag ändå träffat henne? Hade jag ändå hamnat i bråk med en av
skolans värstingar.
Jag är en 15årig, lugn kille, som för c.a. en månad sedan levde ett helt
vanligt liv. Jag gick till skolan, gjorde mina läxor, tränade lite allt
möjligt för att få en stark kroppsbyggnad, vilket jag har fått, festade
lagom mycket och hade inga större problem med någon. Plötsligt så tröttnade
jag på att vara en vanlig kille. Jag hade tröttnat på att vara mig själv.
Jag hade tröttnat på mina bruna ögon, mitt svarta hår och jag hade tröttnat
på min personlighet. Det som hade startat det här var när jag började i min
nya klass i sjuan. Alla var mer eller mindre lika vanliga som jag. Det
första som man tänkte på var att, här kommer man att passa in.
I sexan gjorde jag mitt. Jag brydde mig inte om någon och ingen brydde
sig om mig. Det var nog början på det här. Jag ville synas mer och jag är
inte typen som rakar halva håret och färgar det grönt för att få
uppmärksamhet. Jag bara sket i det och fortsatte med mitt ”vanliga” liv.
Jag fortsatte att få bra betyg och trodde att jag var nöjd med mig själv.
När jag började i sjunde klass så struntade jag i att skaffa nya kompisar.
Jag hade ju mina gamla kompisar. Så jag var fortfarande helt ”vanlig” tills
den dagen då jag tänkte på de orden. Det citatet:
-Why should you live, when you cant feel alive? sa skurken i ”The world is
not enough”.
De orden väckte nåt inom mig som jag kände igen. Det var samma känsla som
jag kände i sexan. Det här hände för exakt en månad sen och jag började att
ändra på saker och ting för att känna mig mer levande. Jag började med mitt
yttre. Om jag såg annorlunda ut, så skulle det vara lättare att vara
annorlunda. Jag började med att skaffa blåa färglinser. Sen så färgade jag
håret brunt och nopprade mina ögonbryn. Det enda som jag inte hade ändrat
var min längd på 172cm. Jag började styrketräna varje dag och jag var inte
mig själv längre.
Nu började Hon att lägga märke till mig. Hon var en brunett på 165cm,
gröna ögon och en perfekt kropp. Hon hade en perfekt personlighet. Glad för
det mesta, och rolig.
På balen kom Hon fram till mig och frågade mig om jag ville dansa med
henne. De hade satt på låten ”truly, madly, deeply” av Savage Garden och
Hon såg fantastisk ut i sin röda klännig. Självklart så var mitt svar ja,
och vi började dansa. Det var en natt som man inte glömmer i första taget.
Där blev han avundsjuk. Han var ledaren i ”gänget” (vilket orginellt
namn). Han hette Lars och han ville ha henne och jag hade förstört allt.
Redan nästa dag ville han få slut på mig och innan jag visste ordet av
det så bråkade vi. Grabbarna runtomkring oss skrek och hejade. Tjejerna
sprang för att hämta lärare och Lars och jag hade börjat. Han fick in ett
slag under mitt vänstra öga och jag ramlade. Han satte sig på mig och
precis när han tänkte slå det första slaget så tog jag tag i en träbit som
låg alldeles bredvid mig och slungade den med all min kraft mot hans huvud.
Han föll ihop och rörde sig inte längre.

Så jag ställer mig den frågan en gång till. Tänk om? Tänk om det inte hade
hänt? Tänk om jag eller Hon hade gått i en annan skola? Tänk om jag inte
hade ändrat mig själv? Tänk om allt det här kunde förhindrats om jag bara
hade gått i en annan skola? Tänk om? Dessa frågor kommer jag att ställa mig
själv i resten av mitt liv.
Det spelar ingen roll om jag tar mig igenom 1000 rättegångar, 1000
polisförhör eller om de tar fram 1000 bevismaterial.
Dessa frågor kommer ändå att stanna kvar i mitt sinne.

Att byta skola/Att byta klass
… katrin och Lisa, ja det var 7d’ det. Sa våran magister Arne och ett
jubel ljöd i klassrummet. Jag suckade och viskade lågt till min bänkkompis
och bästavän Alice.
– Stackars dig, kommer i samma klass som Kristina, katrin och Lisa, vem
skall du vara med på lektionerna?
Alice suckade hon också. – Synd att vi inte kom i samma klass då hade det
inte spelat någon roll om vi kom med dem. Svarade hon lågt.
– Mmm… var allt jag fick fram.
Magisterns röst praktiskt taget vrålade ut i klassrummet för att överrösta
allt mummel, nä Arne hade nog inte haft det så lätt med våran klass detta
året.
Men det var inte vårat fel att han som ny lärare fick börja med en stökig
sexa.

Medans jag tänkte tillbaka på året av föräldrarmöten och bråk i skolan
hörde jag plötsligt mitt namn roppas ut och direkt efter det hörde jag
Lisbeths.

– Neej! Skrek det i mitt huvud inte den.
Jag kände en klapp på min axel o när jag vred huvudet åt höger så såg jag
Alice lätta men sorgsna leende.
Alice tänder var lika vita som hennes hår, kommer sakna att inte kunna
sitta och prata med henne under dem tråkiga mattelektionerna.

När klasserna var uppropade gick jag fram till katedern för att prata
allvar med Arne, – Vad menade han med att splittra på mig och Alice och sen
sätta ihop mig med min värsta ovän Lisbeth?
Jag var så rasande att jag stod och stampade på det mörka trä|golvet i det
svagt belysta klass|rummet. Det var vinter och mitt humör var inte på topp
när jag kollade in i Arnes bruna ögon.
– Jag tror att det blir bäst så här, kanske ni till och med kommer överäns
tillslut, sa han överlägset.

Jag blev så chockad att jag sprang ut ur klassrummet och smällde igen
dörren bakom mig.

När terminen äntligen tog slut och sommarlovet var över skulle jag börja i
7d’ i Uggleskolan, nervös var jag väl ändå inte bara förtvivlad över att
komma i en klass där jag inte kände en kotte, jo en tjej som jag umgicks
litegran med i sexan. Även deta sprack när vi fick reda på att Annika och
jag kom i olicka halvklasser.

Men som tur var hade vi rasterna ungefär samtidigt som d’ och jag började
mer och mer umgås med personerna i den klassen.
Alice och en ny kompis till henne, Maja, umgicks jag med så ofta jag bara
kunde.

Men lektionerna hade aldrig vart så tråkiga eller så långa som dem var nu.
Jag antar att dem känns längre när man har tråkigt. Jag kunde inte heller
konsentrera mig och tillslut så fick jag nog och bestämde att nu skulle jag
byta klass.

Deta val gjorde jag ca två veckor efter terminens start. Jag gick till
rektorn samma dag. Efter många möten med rektorn gick han och lärarna med
på att jag skulle få byta klass till d’.
Jag blev så glad att jag bestämde mig för att byta klass redan följande
dag.

Dagen efter var jag jätte nervös och det kändes som att jag hade hundra
fjärilar i magen.
Jag kunde inte första varför för att det var ju deta jag ville, kanske var
det glädje som flög runt i magen, vad vet jag? Jag blev vilket fall som
helst bra motagen av klassen och kände mig välkommen.

Från att ha gått i en klass som jag inte trivdes i eller ens kunde
konsertrera mig i, till att gå i en klass där jag gör allt deta. Sen går
jag ju även med min bästa kompis och sitter bredvid henne i klassrummet.
Det känns som att i denna klassen har jag roligt och kan vara mig själv.

Jag går nu i nian på Uggle|skolan och trots att klassen inte längre är den
lugnaste så trivs jag jättebra och ångrar inte alls att jag bytte.
Vill man byta skall man säga ifrån och kämpa för att få sin villja igenom.
Kolla bara på mig nu slipper jag Lisbeth och får vara med de människorna
som jag tycker om.
Tack alla som hjälpte mig så att jag fick byta klass.

MINA SKOLÅR
Jag ska berätta om min skolgång. Jag heter Oleg och är 15 år , innan jag
skulle börja skolan i första klass så gick jag i en förskola i Linkö|ping.
Det var där jag skulle bo, men det blev inte så flyttade till Botkyrka ett
ställe i Stockholm. Jag, min mamma och min syster bodde i ett ställe som
ligger i Botkyrka som heter Eriksberg.

Jag skulle börja i ettan och få nya kompis|ar, det kändes inte så bra pg.a
jag var så liten och skämdes mycket. Första dagen gick min mamma med mig
till skolan för att jag inte skulle känna mig sorgsen för jag ville inte gå
till skolan, men jag var tvungen.

När vi väll var där så lämnade min mamma mig i skolan för att hon skulle
till sitt jobb.

Innan vi skulle in på första lektionen så kom det några killar och frågade
om det var jag som skulle börja i deras klass. Dom hade fått reda på att
det var en kille som skulle börja i deras klass, och jag sa att det var
jag. Dom berättade sina namn och sa att dom hette Fredrik, Igor och Mattias
jag blev snabbt vän med dom. ny sida

Dom visade mig runt i skolans område, där man fick vara och inte fick
vara.

Dagarna gick och jag fick allt fler vänner.

Jag gick med samma klasskamrater tills sex|an. Där vi då splitrades för att
börja i sjuan och på en ny skola.

Jag började i sjuan och fick allt fler vänner. Nu gick jag i sjuan och
skolan blev allt svårare. Men det var inga svarigheter för en sån kille som
jag.

Det gick bra för mig under åttan och snart var det dags att börja nian.
Tiden gick och nu går jag i nian. I nian gällde det att visa vad man
verkligen går för.

Under första terminen i nian sköte jag mig bra och fick en utav klassen
bästa betyg. Under andra terminen skulle man välja ett gymnasium för att gå
i när man gått ut nian. Jag valde ett gymnasium som heter Blacke|gymansiet
i inriktning i transport för att jag gillar att hålla på med bilar osv.

Så nu har jag haft nio underbara år i mitt liv och tänker fortsätta med min
ut|bildning. Så nu är det bara och se vad som kommer att hända i
fortsättningen // slut!!!!

här är det ritat en glad gubbe

Mina skolår

Att börja skolan när man är sju år är något nytt och spännande. Jag var nog
mest rädd, precis som jag är än idag. Fast inte på samma sätt. Då var jag
rädd för att inte passa in, att inte vara som alla andra. För att vara
ensam. Rädslan för ensamheten har jag kvar, men jag har fått lära mig att
jag aldrig kommer att passa in. Och jag är nog faktiskt lycklig över det.
Varför ska man vara som alla andra?
När jag började i första klass hade jag turen att hamna i samma klass som
min allra bästa vän. Vi hade varit bästa vänner sedan vi var ett år och
började på dagis. Hon var ganska dominerande och ville gärna bestämma över
andra. Fast det gjorde inte mig så mycket. Inte då. Vi gled hur som helst
ifrån varandra under andra och tredje klass och jag fann en ny vän. Även
hon var ganska dominant, men hon var ändå lite mer som jag. Vi kände väl
kanske redan då på oss att vi inte passade in. Tillsammans blev vi ett
team. Vi upplevde resten av låg- och mellan|stadiet tillsammans.
Jag minns hur det var i skiftet mellan trean och fyramn, när vi fick vår
första nya lärare. I stort sett ingen i klassen tyckte om henne, hon var
mycket strängare än vår gamla lärarinna. Men vi lärde oss att tycka om
henne. I alla fall några av oss.
Vi fick engelska på schemat i fyran, ett faktum som gjorde mig glad.
Engelskan blev snart mitt favoritämne och har varit det ända sedan dess.
Av alla ämmen vi hade var det nog idrotten jag tyckte sämst om. Vi bytte
lärare ganska ofta, men ingen av dem lyckades bota min extrema bollrädsla,
som jag fortfarande har kvar.
Vi hade ett ämne som vi kallade ”Hjulet”. Det var också en stor favorit
som gick hem hos de flesta. ”Hjulet” innebar att man hade fyra ämnen att
välja mellan, bland annat uppsatsskrivning. Jag kommer inte riktigt ihåg de
andra ämnena, men jag har ett vagt minne av att matematik också fanns med
att välja på. Jag brukade i alla fall hålla mig till uppsatsskrivningen.
Jag undrar hur många berättelser jag började på egentligen…
Ett annat starkt minne från mellanstadiet är när vi en gång hade slöjd på
Verkstan. Vi hade en ganska jobbig elev i vår klass då. Samuel hette han.
Egentligen var han väldigt snäll, men jag tror att han hade problem hemma.
Han fick hur som helst ha en assistent under skoltid. Hon hette Lisa och
var verkligen snäll. Hela klassen tyckte väldigt mycket om henne . Nåja.
Tillbaka till den där dagen på Verkstan. Under lektionen klättrade Samuel
upp på taket på skolan, som var kanske tre våningar hög, och hotade med att
hoppa. Lisa fick långt om länge ner honom och som tack fick hon senare en
spark på benet av honom. Om jag inte minns helt fel var det samma dag som
en flicka i klassen fick en stor spelkula i huvudet så att blodet rann om
henne. Hela klassen blev alldeles chockad och alla stod och grät.
Lyckligtvis var kuratorn på skolan den dagen och kunde ta hand om oss.
Vilken kalabalik det var den dagen!
I femman åkte vi på klassresa till Gränna. Vi var där en helg och hade
väldigt trevligt. Jag minns att jag skröt om att jag varit där ett antal
gånger innan, eftersom min familj åker igenom Gränna varje gång vi ska
hälsa på släkten i Södermanland.
Ett särskilt starkt minne jag har är skolavslutningen i femman. Jag tror
att jag spelade trumpet i kyrkan då… Nästan alla grät när vi skiljdes åt
den dagen. Men inte jag! Redan då var jag rädd att gråta inför andra. Ännu
en rädsla som sitter i.
När vi började sexan var jag ännu räddare än när jag började ettan.
Antligen berodde det på att jag hade hört min bror prata om stora, hemska
Killebäck. Men efter några veckor på skolan visade det sig att det inte var
så farligt, trots allt. Jag och min bästa vän höll ihop. Något så när, i
alla fall. Jag minns ett arbete i sjuan. Vi skulle skriva om antikens
Grekland och jag och min kompis skulle skriva om mytologin. Jag minns inte
ens vad som hände, men jag minns att min kompis blev väldigt sur på mig den
gången. Jag bönade och bad om förlåtelse för något jag inte visste att jag
gjort. Ungefär samma sak hände senare i sjuan också, med ett arbete om
skiljetecken. Jag tror att det var första gången sedan mellanstadiet som
jag grät i skolan. Jag skolkade till och med från en lektion då. En lärare
hittade mig och tog mig till min lektionssal. Sedan hämtade han min kompis
och min klassföreståndare. Vi bad varandra om ursäkt och grät i varandras
armar och sedan var allt som vanligt igen. Konstigt.
Något jag särskilt kommer ihåg är litteratur|fördjupningen vi gjorde i
åttan. Vi fick inte någon ordentlig förklaring på vad vi skulle göra den
gången, bara ett kompendium som ingen människa skulle läsa på eget bevåg.
Vi hade en vikarie i svenska när vi fick ut det där kompendiet. Hon skulle
gå igenom alltsammans med oss, men sedan blev hon sjuk, så vi fick en
vikarie för vikarien. Han var dock inget vidare bra lärarämne. Jag tror
inte att någon i klassen gjorde något vettigt över huvud taget under den
tiden. Senare fick vi en jättebra vikarie. Slutligen fick vi våra
litteraturfördjupningar färdiga och jag har för mig att jag fick ett hyfsat
betyg på det.
Men trots att den nya vikarien var väldigt bra kändes det ändå skönt när
vi fick tillbaka vår ordinarie lärare i början av nian. Det är svårt att
tänka sig att det faktiskt inte är så länge sedan…
Och nu har man bara ungefär fyra månader kvar i grundskolan. Det, om
något, känns konstigt. Tänk att behöva börja om på nytt. Igen.

Att byta skola!

Efter sju långa år på Långängskolan ska jag äntligen byta skola och börja
om på en högre nivå. Efter halva terminen i sexan gör vi ett stort val. Vi
ska välja vilka kompisar man helst vill ha med sig i den nya klassen. Det
var ett svårt val, vilket jag tror att det var för alla i min klass. Först
av alla valde jag Angelica, hon som jag hängt med i vått och torrt, hon som
jag varit med i skolan och på fritiden, och som andraval valde jag Carina
Carlsson i våran paralellklass. Vi är nu i slutet på sommarlovet till
sjuan, steget till ”verkligheten” som min lärare. Det var nu dags för
första skoldagen på Södra högstadiet. Det var nervöst och pirrigt inför
första dagen på högstadiet. Jag gjorde mig i ordning lite extra den
morgonen. Efter att ha tagit på mig mina finaste kläder, sminkat mig och
satt upp håret så fint jag kunde, så gick jag till Lisa för att ha
sällsskap med henne till den nya skolan. Vi kom till skolan och gick för in
i huvudentrén, som ledde upp till aulan, där vi skulle träffas hela skolan
för att välkomnas in i det nya skolåret. Vi satte oss ned och lyssnade på
rektor Billys tal. Det var det roligaste med den dagen föratt alla
skrattade åt honom för att han sa ”mmm” efter varje mening. Efter talet får
alla elever gå till respektive klassrum. Vårat klassrum skulle bli F35. Vi
letade efter salen ett tag. När vi kom till klassrummet äntligen, satte vi
oss ned och tittade runt lite på allt som var så nytt för oss. Sedan skulle
alla elever i klassen presentera sig. Man skulle säga sitt namn och vad man
brukar göra på fritiden eller vad man gillar att göra på fritiden. Jag sa
att jag gillar att rida och vara med mina kompisar. När jag väl kommit in i
terminen så känner jag att det var mycket roligare på Långängskolan trots
att min lärare Eva Persson inte alls var en bra lärare för mig. Var och
varannan Mattelektion fick jag stå och städa rent hennes skåp, medan de
andra i klassen fick lära sig nya saker och ha kul. Eller så skickade hon
med mig en massa böcker till kopiatorn, som jag skulle kopiera ur. Och det
var jämt och ständigt skäll, gnäll och anklagelser om tex att jag är mobbad
och eftersom hon inte märkt av det, något så är det mitt egna fel att jag
inte hade några kompiar. Trots henne hade vi väldigt kul, när vi hade
akvarelllektioner, när vi forskade och när vi gjorde annat roligt på
lektionerna. Nu är det skillnad. Nu går jag i nian och det det finns både
positiva saker och negativa saker. Det är hårt jobb här och ingen lek. Inga
roliga lektioner utan bara hårt jobb. Men det som är bra är att lärarna
respekterar en och behandlar ALLA elever likadant, oavsett hur de ser ut
och hur dåliga eller bra de är i skolan. Det känns skönt, och nu, de
senaste åren har jag alltid haft någon att prata med, någon jag kan prata
med, någon som lyssnar och någon som kan hjälpa mig. Det var Leif, honom
kunde jag gå till och prata med om mitt liv, mina ”kompisar”, min familj
och sådär hur jag mår och så. Jag hade ju inte haft världens lättaste
skolgång i alla fall. Men men, här sitter man ju nu och står åter igen
inför ett väldigt svårt och absolut stort val. Nu ska vi välja till
gymnasiet, men det är i alla fall gjort nu och jag valde Handel- och
administration som förstahandsval och barn och fritid som andrahandsval. Nu
är det bara att jobba på och vänta på besked om ifall man kommit in på
någon av linjerna man valt. Det är ganska nervöst, så det är bäst att jobba
extra hårt för att höja chanserna att komma in. Är just nu och har
nationellt prov (uppsats) vi får tre timmar på oss ungefär. Jag har ingen
aning om vad jag ska skriva, så jag skriver det som kommer upp i huvudet
just nu, och hoppas bara på att det är tillräckligt för ett godkännt. Ja,
mycket har förändrats sen lekis till 5-6:an och mycket från sexan till
nian. Allt förändras, jag förändras och lika så min omgivning. Det är ju
snart dags för gymnasiet, så det är bara att hänga på tills man är färdig!


Bra jämförelser! Inte kronologiskt
Kommenterar
Slutet pratigt – upprepn.
En del språkl. brister
VG-

Att byta skola/klass

Det är kallt ute, vinden sliter henne i håret. Hon är på väg till skolan,
den nya skolan.
Plötsligt stannar hon. Hon vill bara vända sig om och springa därifrån.
Tillbaka hem, till alla kompisarna. Hon vill verkligen inte gå till den nya
skolan. Hon känner ju ingen där. Men hon vet att hon måste. Hon suckar och
går med tunga steg vidare.
Det är en fin skola, det måste hon faktiskt erkänna.
Hon går genom korridorerna och stannar utanför ett klassrum. Läser på
lappen hon fått. Jo, här var det.
Innan hon hinner ändra sig, knackar hon på dörren.
Hela klassen sitter redan där, alla tittar nyfiket på henne. Läraren visar
var hon kan sätta sig. Nervositeten släpper lite, men hon vet ändå inte
riktigt vad hon ska göra.
På väg hem tänker hon igenom dagen, på skolan, på alla nya människor.

Hon hör snabba steg bakom sig. En tjej från klassen kommer springande emot
henne. Hon bor i samma hyreshus som Ann visar det sig. De gör sällskap hela
vägen hem. De bestämmer att de ska ses senare på kvällen.

Väl hemma möts hon av mamma som ger henne en orolig blick. Hon öser frågor
över henne. Ann känner sig lättad över att det faktiskt gått så bra.
Men Emil, hennes lillebror, är inte lika nöjd. Han sitter framför TV:n och
surar. Mamma skakar bara på huvudet när Ann frågar.
Hon tar med sig telefonen in på rummet och ringer till sin bästa kompis där
hemma.
De pratar jättelänge om allt möjligt, om Anns nya skola, om stället där hon
bor. Ann ska åka hem och hälsa på under sportlovet. Hon längtar verkligen
efter alla där hemma.

Mamma ser inte alltför glad ut när hon kommer tillbaka med telefonen. Ann
har en tendens att hålla telefonräkningen uppe. Men hon säger inget. Mamma
förstår. Ann bestämmer sig för att ge allt en chans. Det kanske blir bra
det här ändå. Med ett leende skyndar hon sig nerför trappan.

Skrivuppgift 4, Min syn på skolan.
Brev till skolministern.

Hej skolministern!
Jag är en elev i nian på en skola utanför Luleå. Jag tycker att skolan har
varit bra i alla de nio år som jag har gått i skolan. Men ibland har det
varit jobbigt med skolan. Till exempel när jag har varit trött.
Det är få skolor som är perfekta. Men jag tror att många skolor kan bli
förbättrade.

Som jag ser det borde skolan vara som ett andra hem. Man tillbringar flera
timmar genom att vara i skolan. Då måste skolan vara trivsam, så att
ungdomarna kan gå till skolan och vara glada.

Det finns flera bra saker med skolan som jag går i. Framför allt så får vi
jättegod mat. Det är inte ofta som jag går och äter någon annanstans. På
vår skola har vi ett eget elevfik. Där kan vi elever köpa dricka och
godis.

Nackdelarna med vår skola, det är att det är ganska gråa väggar. Om det
skulle vara några roliga färger istället kanske att man skulle bli lite
gladare. Sen är det inte så trevligt när det är ”sprättade” snusar på
väggarna. Men det är inte skolans fel. Det har vi elever själva orsakat.

Alla elever är inte morgonpigga. De elever som inte är det får ändå hasa
sig upp tidigt på morgonen. Prestationsförmågan blir sämre om man är trött.
Därför borde samtliga skolor göra någon form av flextider. Fast det kan nog
vara ganska svårt att genomföra. Men att skolan börjar lite senare och även
slutar lite senare. Då tror jag att eleverna orkar mer.

För att göra skolan till en plats där man trivs och har lätt för att
prestera saker. Då borde skolan få ändrade tider, finare väggar och maten
ska vara bra. Alla skolor borde också ha flera datorer, ungefär så många så
att 5-10 elever har en dator. Eftersom dagens samhälle är mycket tekniskt
utvecklat kan det vara bra att kunna handskas med datorer.
ny sida
Sen borde lärarna vara välutbildade och mycket trevliga. Elever och lärare
ska nästan kunna ha en kompisrelation. Det kan man nog vinna mycket på tror
jag.
Rektorn ska också vara snäll och trevlig. Han /hon ska veta hur eleverna
mår. Även kunna lyssna på eleverna.

Det är de här grejorna som jag tycker att framtidens skola ska ha. Då kan
man komma långt.
Sen är det också ett stort plus i kanten om skolan är snyggt designat
byggt. Då blir det trevligare.

Hoppas att du får någon nytta av mitt brev. Att det blir någon förändring
och förbättring på skolorna.
/en nionde klassare

Mina skolår

En termin kvar i grundskolan. Känslorna kring det är en blandning av
nervorositet och spänning. Jag minns första skoldagen på högstadiet. Vi i
tjejgruppen som hade hållit ihop enda sen andraklass, gick runt och klängde
på varandra för att inte någon skulle komma bort, skolan var ju mycket
större än det vi var vana vid.

Första intrycket av min nya klass var inte så bra. Vi var en mycket stökig
klass. Tror alla lärare våndades inför att undervisa oss.
Bild, som är ett av mina favoritämnen, hade nog de stökigaste lektionerna.
Jag minns en lektion då vi tog sönder 3 stycken linjaler, vilket var fler
än antalet som hade gått åt under förra terminen. En annan gång så var det
någon som hade spottat en stor snorloska bredvid bildlärarens kateder.
Morgonen därpå fick hela klassen sitta i förhör. Alla nekade till att det
var dom som gjort det. Det visade sig sedan att killen som var skyldig hade
försovit sig. Han fick torka golvet medans en niondeklass hade bild, men
istället för att rita följde dom intresserat den skamsna pojken.

Men nu efter fem terminer tillsammans har vi utvecklats till en halvlat
klass, men den stökiga och busiga stämningen har minskat, jag ska inte säga
att den är helt borta, det vore en lögn. För ibland har vi våra dagar då
ingen orkar att göra något, så vi bara flamsar och snackar, men jag tycker
det är ganska skönt.
Det har alltid varit så att man i vår klass pikat varandra när man
skulle redovisa, eller göra något annat inför klassen. Så redovisa har
varit riktigt hemskt.
Jag minns en gång i åttondeklass. Vi hade arbetat med tobaksfrågor och
tjejen jag skulle redovisa med var sjuk. Hela dagen gick jag runt med
magknip och tankar på att skolka sista lektionen. Jag var dock för feg för
det.
När jag väl satt i klassrummet och läraren hade sagt ”- Ja, då är det
väl dags för lite redovisningar.” Så kändes det som att jag tappat min
andningsförmåga.
Så hör jag någon föreslå att jag ska börja. Jag börjar förklara att det
inte går eftersom jag var själv. Det blev då knäpptyst i klassrummet och en
kille utbrister ”- Du har skrivit det bästa arbetet och vågar inte
redovisa!? Kom igen nu Hebbe!”
Min bänkkamrat knuffade upp mig och efter redovisningen fick jag höga
applåder. Så nu när jag tänker på att lämna själva klassen känns det lite
bittert, det är många man kommer tappa kontakt med, andra man hoppas slippa
ha kontakt med, några man kommer ha kontakt med.

Man har nog lärt sig mycket av den saliga blandningen människor, vi har
skrattat med varann, skrikit åt varann, diskuterat tillsammans och jobbat
tillsammans under puberteten. Ser man sig omkring i klassen så inser man
vilka förändringar som skett. Alla har vi utvecklats, många till det
bättre, några till det sämre.

Fast gymnasiet som ligger framför mig känns viktgare. Gundskolan har varit
bra och gymnasiet ska bli bättre. Förnyelser, nya människor, att få känna
att man valt själv och att man måste ta mer ansvar. Jag kan knappt bärga
mig, men nu ska jag först umgås terminen ut med min klass.