VG – Sida 15 – Skrivbanken

Alla talstrecken är gjorda i vänstermarginalen, så det är möjligt att
det är läraren som har gjort dem. Det är dock svårt att avgöra, så jag har
valt att ta med dem här.

Jag heter Henrik, förra året inträffade något hemskt, jag flyttade. Min far
hade blivit erbjuden ett jobb långtifrån mitt hem. Det var en underbar och
helt magnifik dag.
Solen lös och värmde min kopp där jag låg i gräset på vår baksida. Fåglarna
sjöng och förgyllde stämningen ytterligare.
Far kom in genom dörren. Jag blev en smula orolig när jag hörde mamma
säga:
– Hej! Vad står på?
Sedan hörde jag bara något dovt mutter, som svar från far. Därefter bröt
mor ut i ett glädjetjut. Jag vände mig om och satte mig upp i sittande
ställning. Jag såg in genom fönstret, in i hallen och såg mor och far
kramas. Mor ställde sig öga mot öga med far och frågade med tyst och
förhoppningsfull röst:
– När kan vi flytta?
Jag höll andan i väntan på svaret. Far tittade över mors axel, rätt in mina
ögon. Hans ansikte föreföll mycket dystert och sorgset.
– I morgon, sade han med lugn och stillsam röst utan att släppa mig med
blicken.
Jag ställde mig upp och sprang, utan ett ord, helt enkelt iväg. Jag sprang
mot det enda stället jag skulle känna trygghet nu, Jag sprang till Martin,
som bara bodde en halv km, ifrån mig.
Han stod och klippte gräset, när han såg mig komma.
Han stängde omedelbart av den bensindrivna gräsklipparen.
– Tjänare!
– Fan, asså! Jäla förbannat!
– Hoppsan, sa Marre, totalt överrumplad av mitt sätt, hur rullar det på
egentligen?
– Morsan och farsan sa att vi skall flytta! Sade jag med hög och ilsken
röst.
Marre ryggade tillbaka och ansiktet omvandlades från förvånat till
sorgset.
– När ska detta äga rum? fortsatte han med sin vanliga lugna ton.
– Imorrn! svarade jag.
– Hmm, följ med in, så kan du få litet cola.
På vägen in, sades inget. Jag kom istället att börja tänka på mitt gågna
liv tillsammans med Marre.
Vi hade kommit ensamma till dagiset, utan vänner, men funnit varandra på en
gång. Eftersom vi båda var det enda barnet i familjen, blev vi nästan
varandras bröder. Jag var lika välkommen hem till honom som han till mig.
Vi gjorde allt tillsammans och skiljdes nästan aldrig åt.
Mina föräldrar kom och hämtade mig på kvällen, de hade inga problem som
helst att gissa var jag befann mig.
De hade avvaktat för att ge mig tid att smälta allt.
Väl hemma förklarade dem allt för mig. Det visade sig att jag skulle flytta
till Stockholm. Jag försökt desperat att få dem till att ändra sig, men det
var förgäves.
Så, det blev ändå så, att jag lydigt ”hänkade” på.
Det visade sig att skolan, var en stor skola, som inte hade så bra
genomsnittsbetyg.
Mina nya klasskamrater var så kallade ”hårdingar”, men eftersom jag var
rätt så stark, blev jag en i gänget. Men mina nya kompisar intresserade sig
inte riktigt för skolan. De var mer för att festa och ute och stöka i
bygden. Hemma hade jag och mina kompisar haft relativt bra bra betyg, vi
hade varit snälla gossar, som busade lite nån gång. Därför, höll jag mig
lugn på lektionerna som vanligt, och jag jobbade på som vanligt. Kanske
lite bättre i brist på nöjen. Jag fick då höga betyg, och uppskattning
bland lärarna.
Bättre betyg kort sagt, men jag hade förlorat dendär ”kompiskänslan”. En
gång när mina nyvunna vänner, frågade om jag ville följa med på en fest,
svarade jag ok.
Det skulle ske i helgen, och det var torsdag, så jag tog mod till mig och
gick igenom saken med far.
– Far, jag skall ut på fest i helgen, meddelade jag lamt.
Far, fann detta mycket bra och sa:
– Åh, vad trevligt, jag kan köpa lite öl till dig, jag vill inte att du
dricker nå hemlagat jox!
– Öh, visst, för all del.
– Jag skaffar en sisådär 6pack 3,5:or
ny sida
Följande dag, berättade jag för polarna att jag hade fixat dricka. De
tyckte att det var lite svagt, men går an, som de formulerade det.
Det var riktigt trevligt på festen, även fast jag inte visste hos vem den
ägde rum.
Det visade sig vara hos en tjej som hette Anna.
Jag fick höra att hon var skolans smartaste elev.
När jag väl såg henne, var jag lite ”luddrig”, Men inte så pass att min
omdömesförmåga var höjd i dimmor.
En del tyckte inte att hon var så märkvärdig, men för mig var hon den
vackraste person jag stött på. Hon hade ljusbrunt, rakt hår, och de mest
klarblå ögon jag någonsin sett, en helt fantastisk och enastående
kombination. Jag pratade lite med henne under kvällen och lärde känna henne
lite. Det visade sig mycket riktigt att hon var oerhört bildad och
samtidigt, lite livlig. Jag började gå ut allt oftare med mina kompisar,
mestadels för att träffa Anna.
ny sida
Men en dag hade farsan köpt en dator.
Jag kom genast att tänka på Marre, som hade haft en dator. Jag började
uppleva minnen igen.. visste var det ok här, och bra betyg hade jag.
Men allt skulle jag lämna ifrån mig, för att ha kunnat stanna där hemma.
Till och med Marres telefon nummer kommer jag ihåg. Jag hade inte ens ringt
honom en enda gång efter flytten, jag hade ju trott i min enfald att allt
tog slut efter flytten.
Med min hand lyfte jag försiktigt luren och slog nervöst numret. Fem
signaler gick, och sedan sprakade en röst till på andra sidan. Jag hörde
genast vem det var, även fast rösten lät mörkare.
– Hallå?
– Tjänare, Marre.
– Åh, Vad trevligt att du ringer.
– Ja!
Det var som ett minne från barndomstiden som talade. Det blev en
konversation fyllt av kärlek och glädje.
Han berättade att han fixat ett chattprogram som tydligen hette MSN
Messenger
Jag påpekade att jag just fått en dator och föreslog att vi kunde fortsätta
träffas där.
Nu tog vardaslivet en ny vändning. I vilken jag mest använde fritiden
framför datorn, där Marre berättade om allting.
Han hade visst fått en flickvän, vid namn Sofie.

Tre veckor senare kom far, med ett glädjefullt och allvarligt ansikte. Hela
situationen påminde om den där vackra dagen, som så snabbt förvandlats till
en mörk.
– Henrik, jag har fått ett erbjudande att bli chef för en nystartad butik,
sa han lugnt och stilla.
– Jaha? Svarade jag med en aning om vart samtalat var på väg.
– Det är så att denna butik befinner sig på en plats i närheten av vårat
första hem. Jag har hittat ett hus, som ligger nästan på samma plats som
det första.
Nu stod allt klart, och jag var genuint lycklig.
– Jag ville bara veta vad du tycker om saken.
– Flytta! Svarade jag omedelbart i ett tjut.
Fars ansikte brast ut i ett brett leende. Mor stod i bakgrunden och
beskådade, leende, händelsen.

Jag har förtäljt allting för Marre, och allt är packat och klart.

Borta bra, men hemma bäst.

(Namnen ändrade)

Jättebra!

Styckeindelning.

Att byta skola

– Kom nu, vi flyttar nu! skrek pappa nerifrån köksfarstun. Jag svarade
inte. Jag var arg och besviken, men jag visste att det inte fanns något jag
kunde göra.
Pappa skulle bli förflyttad till en högre post inom fläktfabriken och det
betydde att vi, jag, mamma och pappa skulle flytta.
Det verkade inte som om de skulle komma och slita in mig i bilen den här
gången. De gav mig lite tid. ny sida Jag reste mig upp ur sängen och
tittade på mitt tomma rum, som jag så tryggt sovit nästan alla dagar av
mitt liv i. Jag satt kvar ett tag till. Sen tänkte jag att Norrköping
kanske inte skulle bli så farligt.
Jag gick ner för trappan och ut på gatan, där mamma och pappa stod och
väntade. De fick en mycket förvånande och glad blick när de såg mig. Som om
de inte träffat mig på flera år. Efter de kramat om och gullat med mig,
satte jag mig i baksätet och såg surare ut än vanligt.
– Tolv förbannade mil, tänkte jag ledsamt.
Jag hade aldrig riktigt tyckt om att åka bil, och det gjorde ju inte
saken bättre av att vi skulle flytta dit vi var på väg. Jag slog på en
skiva på högsta volym, så jag skulle slippa höra pappas tjat om att jag
skulle få massvis med nya kompisar på den nya skolan. Jag ville inte ha nya
kompisar. Jag var nöjd med dem jag hade. Jag slumrade till, vaknade igen
och stängde av skivan, och somnade igen.
När jag vaknade igen var vi framme. Jag såg mamma och pappa i fönstret
inne i ett hus. Även om jag inte ville flytta kände jag att det skulle bli
spännande att utforska det nya huset.
Till min stora besvikelse var det inget speciellt med detta huset. Det
var ganska likt alla andra förortsvillor. Jag gick upp och valde ut det rum
som jag ville ha, för det hade pappa och jag kommit överens om. ny sida
Att jag skulle få välja rum först alltså.
Det var en vecka kvar av sommarlovet, och jag skulle börja 8:an i en ny
klass, på en ny skola. Jag tänkte på de gånger vi fick nya elever på min
lågstadieskola. Flera veckor brukade vi snacka om den nye som skulle komma.
Nu skulle jag bli den nye som alla skulle snacka om.
Lovets sista dagar gick förbi och jag skulle snart sitta på bussen, på
väg till min nya skola. Jag stod i bad-|rummet och försökte fixa till något
som man ny sida sånär skulle kunna kalla frisyr. Redan nu kände jag att
det kanske skulle bli kul att börja på en ny skola.
Jag drack ett glas mjölk, tittade på klockan och rusade ut till den
hållplats jag ansåg ligga närmst huset. Jag kände mig stressad, fastän
bussen inte skulle komma till min hållplats förän om tio minuter.
Jag hade sprungit så fort att jag inte sett vad som stod där på
hållplatsen.
– Så bråttom behöver du inte ha, hörde jag den mildaste röst någonsin
säga.
Jag, som tidigare hade stått och lutat armarna mot låren, tittade upp och
såg den sötaste flickan jag någonsin sett, glatt leendes mot mig.
– Du är den nya va? Jag heter Sanna förresten.
– Jag heter Henrik, flåsade jag ut.
Bussen kom. Jag steg på och valde ut två tomma säten lagom i mitten av
bussen. Sanna satte sig bredvid mig och vi satt och pratade hela vägen till
skolan.
Den nya skolan var inte så farlig. De flesta var ganska spralliga. Det
berodde väl på att många inte hade träffat varandra under lovet.
Min nya klass var ganska lik alla andra klasser. Det fanns två olika
sidor. En med de lite tuffare personerna och en med lite mindre tuffa. De
flesta tog emot mig på ett vänligt sätt.
Efter skolan satt jag med Hanna på bussen igen. Jag verkade vara lyckligt
lottad trots allt.
Mamma och pappa förstod nog inte vad som hade hänt… Men att jag var
lycklig kunde i alla fall vem som hellst se!

Mina skolår
Jag har alltid tyckt om skolan. Visst har jag som alla andra svurit över
att man måste gå upp på morgonen och visst har jag på måndag|arna ofta
tänkt ”å nej nu är det hela fem dagra kvar till helgen”. Jag har alltid
avskytt alla läxor och sådant man måste göra hemma. Efter skolan ska skolan
vara slut tycker jag.
Men när vi har lov märker jag vad jag egenteligen känner för skolan. Jag
saknar den oerhört mycket. Inte själva lektionerna kanske. Utan jag saknar
alla kompisar och gemenskapen. Visst är jag med många kompisar även när jag
har lov men i skolan samlas nästan alla mina kompisar på ett ställe och det
blir liksom medelpunkten för ens liv.
När jag är på semester längtar jag tills jag kommer hem och får gå i
skolan och berätta för alla vad jag har gjort på lovet.
Det är då jag märker att jag inte alls tycker illa om skolan utan faktiskt
gillar den väldigt mycket.
Att börja mellanstadiet var himla roligt minns jag. Jag fick nya
lärare och allting var nytt. Framför allt kände jag mig mycket större och
mognare än när jag bara gick i lågstadiet.
En stor nackdel var dock att man inte fick vara på låg|stadiets
snöbollsplan längre. Detta betydde att om vi skulle kasta snöboll var vi
tvungna att gå till mellanstadiets snöbollsplan och alla var livrädda för
femmorna och sexorna som mulade en så fort man kom i närheten av
snöbollsplanen. Detta ledde till ett av mina värsta skolminnen.
Jag och en kompis stod och tittade när tjejerna lekte eftersom vi inte
vågade gå till snöbollsplanen. En flicka hade en jättestor luva och jag och
min kompis besämde oss för att försöka pricka i luvan med snöbollar. Det
var jättekul till en början men sen började snön ta slut och vi kramade
isigare och isigare bollar. Tillslut stod vi och kastade rena isklumpar som
var som missiler i luften. Det var bara en tidsfråga innan olyckan skulle
vara framme.
Och mycket riktigt, jag kastade upp en extra hård isklump högt och
långt och jag fick nästan ont i huvude själv när jag såg den träffa mitt i
huvudet på flickan. Jag såg henne gråtande springa in i skolan och några
minuter senare kom rektorn ut och frågade om jag var Johannes Pihl.
Ja, sa jag osäkert. Jag fick följa med rektorn in i ett rum där flickan
satt och grät med en ispåse på huvudet. Rektorn skällde lite på mig och jag
sa förlåt och sådant. Den världiga förnedringen kom dock efterår på nästa
lektion när jag fick en ordentlig utskällning av läraren inför hela
klassen. Det var nästan som ett polisförhör. Läraren ställde en massa
frågor som ”varför gjorde du så, vad tänkte du på och hur tror du det känns
för flickan nu?” Jag var tvungen att besvara varenda fråga och allas
blickar var fästa på mig under hela förhöret.
Efter det här med isbollen tog jag mig igenom mellan|stadiet utan att
vara inblandad i allt för mycket dumheter.
Visst gjorde jag endel bus som att bryta sig in i trä|slöjden och sno
häftmassa, ta pennor och sudd, stänga in folk på toaletten och skriva saker
på tavlan när läraren inte var där. Men annars var jag en snäll och lydig
pojk som lärarna tyckte mycket om.
Vi hade ofta olika temaarbeten om städer, länder, hav och sådant. Det
gick till så att man letade fakta och skrev texter och ritade bilder. Sedan
band man ihop allt till en bok.
I slutet av ett arbete fick man redovisa för hela klassen. Jag minns
särskilt en redovisning som jag och två till gjorde om östersjön. Vi gjorde
en storslagen entré i bara badbyxor, simfötter, cyklop och snorkel.
Dessutom hade vi musik till och en dans som vi kommit på.
Sen gjorde vi redovisningen i den utstyrsel vi kommit in i.
Redovisningen var faktiskt bra, men mycket fakta och ingen av oss fnittrade
eller tramsade till det.
I slutet av sexan hade vi en maffig cabaré. Jag och en till var såna
som presenterar alla nummer. Vi drog historier och jag minns särskilt en
sak. Det var så att alla tjejer ville vara Britney Spears. Så hon uppträdde
fyra gånger på cabarén och alla i publiken tröttnade på henne efter två
gånger. När hon skulle uppträda den fjärde gången frågade jag publiken om
de inte ville se Britney Spears en gång till. Alla i pupliken skrek: ”Å nej
inte hon igen.” så flickan som skulle härma Britney fick inte direkt något
varmt mottagande. Om man bortser ifrån alla Britney Spears så var det en
mycket bra cabaré och alla var nöjda och belåtna.
Dagarna innan vi slutade på Stenslund som hade varit vår skola de
senaste sex åren kände jag att jag inte ville därifrån samtidigt som det
kan bli kul med en ny skola. Jag fann det ändå roligare på Södergård som
var min nya skola än vad det hade varit på Stenslund.
Nu när jag är i slutet av Nian och snart ska byta skola igen känner jag
faktiskt precis likadant som jag gjorde när jag slutade sexan.
Men jag kommer säkert att få det jättebra på den skolan jag kommer
till.

Varierad och humoristisk och trevligt berättad. Röd tråd med bra
disposition och reflekterande inslag. Bra språk

Mina skolår
Min första dag i skolan minns jag fortfarande som om det vore igår. Jag
hade på mig ett par nya turkosa byxor som jag få tyckte var jättefina. På
ryggen hade jag en ryggsäck som min mamma hade köpt till mig. Allt jag hade
på mig var nytt, precis som allt med skolan skulle bli. Glad och
förväntansfull gick jag till skolan tillsammans med mina två kompisar
Cecilia och Sanne. Skolan låg knappt tvåhundra meter ifrån mig, en sträcka
som i den åldern kändes väldigt lång.
Första dagen gick bra enda tills vi skulle gå hem. När vi skulle lämna
skolan trillade jag på en kulle på skolområdet. Jag minns just detta så väl
för att det blev en stor gräsfläck på mina nya byxor och jag blev
fruktansvärt arg och ledsen. Fort som bara den sprang jag hem till mamma
och visade byxorna. I dagens läge kan jag inte förstå hur en sådan liten
bagatell kunde kännas så stor som den faktiskt gjorde då. Men det hade väl
med åldern att göra!
Den första tiden i skolan var man ivrig att få lära sig och man
tyckte det var kul att gå till skolan.
Det visade sig snart vara fel och skolan blev snabbt en del av vardagen.
Lågstadiet är nog den tid som jag minns minst av. Men en sak som jag kommer
ihåg är mattelektionerna. Matteboken, det var något speciellt med den. Jag
och tre killar i klassen tävlade alltid om vem som blev klar först. Jag
minns det så väl för det var till och med så att man tog hem boken och
jobbade hemma för att bli klar, något som jag aldrig skulle göra idag. Inte
av den anledningen i alla fall. Under det tredje läsåret tröttnade jag
regält på skolan. Det var inte längre kul att gå dit och var en lättnad att
få börja fyran och byta klass. Det kändes att man behövde något nytt för
att få tillbaka gnistan igen. För min del och för alla andra i min klass
blev skolan något helt nytt. Skolan hade fått tre nya lärare som vi fick
förmånen att ha. Våra tre klasser från lågstadiet blandades om till en
jätteklass på över 40 elever.
Systemet var helt nytt. Vi fick två klassrum med två grupper, vi fick ha
tre lärare istället för en och den största förändringen av alla…
arbetsättet!
Vi skulle börja jobba tematiskt, något som var helt nytt för oss. I början
såg man det som något negativt men det visade sig sen vara en positiv
överraskning. Att jobba men tema innebar mer ansvar och att man fick jobba
mer för sig själv. Det var något som jag tyckte om eftersom att jag alltid
gjort bäst ifrån mig när jag jobbat självständigt.
Mellanstadiet är den del av min skoltid som jag minns mest av. Det är också
den tid som jag trivdes som bäst i skolan.

Mina skolår
Hej jag heter Johannes Karlqvist och går i klass 9D på Södergårdsskolan i
Nässjö.
Jag har tänkt berätta om mina skolår som lugnt flöt fram till fyran, sedan
började äventyren. Berättelsen kan börja.

På den tiden behövde man inte bli väckt när man skulle till skolan, som
började tio över åtta. Jag flög upp som en kanon i en racerbil. Innan
klockan slagit sju satt jag framför tv-n och kollade på alla barnprogram
som min lilla hjärna kunde absorbera. När Mamma eller pappa ord
oläsligt ropade att det var frukost så var det nästan en omöjlighet att
slita bort mig från tv-n. När de hade tryckt i mig frukosten så var det
dags att ge sig iväg till den där stora byggnaden som visst kallade sig för
skola. (I mitt fall Aspegrenskolan) som vanligt gick jag ner för gatan,
stannade i korsningen och väntade. Trettio sekunder senare kom han, ganska
lång men annars inte så mycket mer märkvärdig än mig. Personen jag talar om
är givetvis Julian Nicklasson. Min kompis, vi bor på samma gata än idag.
Julian och jag gick till skolan varje dag. Vi hade tävling med två tjejer
som vi inte visste vad de hette. Det gick ut på att komma först till
skolan. De startade oftast före oss och bodde närmare skolan än oss, så
oftast vann de kampen, men ibland lyckades vi slinka förbi dem och ta
segern.
Skolan som senare kom att bli min värsta mardröm var som en dans på rosor.
Jag älskade skolan, tyckte allt var roligt.
Det bästa av allt var ändå rasterna, med de svettiga fotbollsmatcherna som
nästan kokade över av prestige mellan röda och gröna gruppen. Segra blev
oftast vi i röda gruppen och det berodde främst på en sak; Jonas Enderberg.
Han var kung på fotboll, med han i laget kunde vi knappast förlora mot
resterande text saknas

1. Mina skolår
Jag var väll en sån som inte tyckte det var så jobbigt att börja skolan.
Jag fick rätt lätt kompisar och klassen var jättebra, tyckte jag iallafall.

Vi fick en bra lärare, Lena hette hon. Hon jobbar förresten kvar på skolan
ännu. Men när jag hade Lena, hade vi nästan olika åsikter om allt säger
mamma.
De var en gång när jag skrev med en på tok förliten blyerts|penna, då hade
Lena tagit den när vi var ute och spelade bandy, jag hade blivit helt tokig
och börjat att leta i pappers|korgen efter den.
Spela bandy ja, de gjorde vi varje rast även då vi bara fick fem minuters
raster, vi hann ju spela lite. Sedan var vi ju på skolresa hemma hos Lena.
det har jag faktiskt några minnen ifrån, eller om det bara är att jag har
tittat för mycket på korten vi har därhemma.
Annars kom jag inte ihåg så mycket, och rent skolmässigt så gjorde man väll
inte så mycket. Men man har ju faktiskt några skolböcker liggande där hemma
som är ifrån den tiden. Att de tog tre år och göra ut dom det verkar ju
helt otroligt, men man kunde ju inte så mycket på den tiden.
Jag har ett minne av att vi sitter nere på torget och äter glass med, vi
hade ju nått land med morötter och blommor och sånt som vi sedan sålde och
fick ihop lite pengar.
Nu kom jah på det med att vi hade inte bara Lena i lågstadiet, Malin hette
en, henne har jag inget minne av. Ulla, jobbar här fortfarande, men jag
tror inte hon känner igen mig, annars var hon himla snäll. Yvonne var den
fjärde läraren vi hade men hon slutade p.g.a att hon skulle ha barn. Om man
tänker efter nu så var det väldigt fint på lågstadiet, man behövde ju inte
ta så mycket ansvar och det var inte så stressigt till en massa prov.
En dag i trean kom Kaj och hälsade på, han hade ju ryckte om sig att vara
ganska sträng. Det var han som skulle bli vår mellanstadie lärare.
Mellanstadiet kommer jag om möjligt ihåg ännu mindre ifrån än lågstadiet.
Nu blev det lite mer ordning på oss med läxor varje dag och prov.
Idebäckarna kom också hit till oss.
De hände väll inte så mycket, det var bra att vi hade Kaj, han såg till att
vi skötte oss.
Mellanstadiet gick ganska fort och det var ju inte så svårt.
Tradeströmmarna kom sen i sexan då blev det lite roligare med lite nytt
folk och idebäckarna var inte så speciellt roliga. Albin G kom och vi blev
ganska bra vänner direkt. Det känndes nästan som om hela mellanstadiet gick
lika fort som sjuan. Men sjuan var ju extremt seg, det hände absolut
ingenting. Man fick ta mera ansvar och det blev mer allvar med proven. Vi
fick en ny SO-lärare som var lite speciell. Överhuvudtaget fick vi nya
lärare, för oss nya, det är inte så lätt att lära känna folk så snabbt, men
det gick ganska bra. Frejaskolan tycker jag har bra lärare. Dom är duktiga
och hjälper till om det behövs.
I sjuan började man längta till gymnasiet och få börja göra lite vad man
vill. Då blir det ännu segare om man går och väntar på det. I åttan sen
fick vi en svenska lärare som hette Jan-Åke, han var inte bara lite
speciell utan mycket! I och för sig gav han mig ett VG++ men det var ju
inte slutbetyg, så Sofia, våran klf. och svenska lärare som vi hade i
sjuan, kom tillbaka och genomskådade mig.
Annars var åttan med väldigt tung och jobbig med prov och arbeten som ska
lämnas in. Trots det var åttan inte lika seg som sjuan för den var extrem.

Sedan började vi nian efter ett långt, fint sommarlov.
I början på läsåret var det endel lärare som slutade. Den jag blev mest
ledsen över var helt klart Arne som vi hade i matte och fysik han var en
duktig lärare. Våran nuvarande lesbiska gympalärare som jag anser vara den
sämsta gympalärare i hela södra Sverige.
Vi fick tillbaka Sofia med och Jan-Åke försvann bort ifrån denna skola, men
han skulle visst ha tagit omställning på Nackaskolan.
Rektorn slutade också, vilket var rätt skönt. Om man ser till skolarbetet
har det lugnat ner sig ganska mycket, vi har ju fortfarande prov, men det
känns inte så farligt.
Jag tycker jag har haft en bra tid här på frejaskolan, men nu längtar man
ganska mycket till gymnasiet och få slippa vissa ämnen. Men vem vet, jag
kommer kanske sakna denna skolan.

Mina skolår
Nå?, vad kan man säga, mina skolår När jag gick på dagis hade jag alltid
någon kompis att vara med. Nån gång varje vecka gick ”sexårsgruppen” som
jag var med i, vi hälsade på ett dagis som låg i övre solvalla (mitt låg i
det nedre). Där retade några killar alltid mej, men hur kunde Jonas killen
som retade mej mest veta att han och jag skulle bli ”bästa kompisar” när vi
blev placerad i samma klass när vi började ettan på hallängskolan. Under
den tiden var vi alltid med varandra, själv brydde jag mej ingenting i
skolan. Jag hade mycket kompisar på skolan eftersom mina gammla vänner på
dagis började i samma klass som jag. Åren gick tvåan, trean och fyran här
skulle mitt liv förändras helt. Fortfarande brydde jag mej inte i skolan.
Det enda jag gjorde på fritiden var att spela spel och vara med kompisar.
Men så kom det, jag fick höra att vi skulle flytta till Luleå.
Det tog jag riktigt hårt men klagade aldrig. Jag som hade bott här i
eskilstuna i 10 år skulle flytta ifrån alla mina barndomskompisar. När jag
väl hade kommit till luleå blev jag rätt ensam på det sommarlovet. Men
jonas var och hälsade på typ två gånger. Sen började jag femman på
solbäcksskolan, läraren var väldigt dålig och inte några kompisar hade jag
heller. Men med tiden blev jag kompis med många människor på skolan, dom
främsta var Patrik och Jonny som var barndomskompisar. Vi blev goda vänner.
fortfarande brydde jag mej inte i skolan men hade heller aldrig några
större problem i ämnerna, förutom träslöjd. Året gick, och för en tid
glömde jag nästan bort eskilstuna. Jag och Jonas var mycket sällan och
hälsade på varandra. Sommarlovet kom och jag, patrik och jonny var bra
kompisar både på skoltid och på fritid. Eftersom femman var sista året på
solbäcksskolan så började jag på en ny skola Fridhem|skolan 6-9. Det kändes
kul att börja på en ny skola. Jonny placerades i 6a, jag placerades i 6D
med Patrik. Nu i Sexan hade vi rätt mycket prov som jag upplevde som mycket
svåra, men jag tror att jag hade G i alla ämnen, vilket inte spelade någon
roll tyckte jag. Jag började bli mer och mer irriterad på Patrik och Jonny
och började se vilka dom verkligen var, det slutade i bråk och jag blev
aldrig mer kompis med Patrik eller Jonny. Då blev jag verkligen ensam.
Men då efter en tid bestämde jag mej för att vända mej till killarna i
klassen som alltid satt för sej själv och pratade. Jag lyckades bli kompis
med dom och det visades sej att dom var mycket bättre kompisar än Patrik
eller Jonny någonsin varit.
Jag höll fortfarande kontakten med Jonas. Då när jag slutade sexan. Då var
det att flytta tillbaka till Eskilstuna av någon anledning. Det blev jag
faktiskt glad över. När jag var tillbaks till Eskilstuna igen så insåg jag
att jag hade förlorat kontakten med alla mina barndoms kompisar förutom
Jonas. Men så kom tiden när jag började här på Harsjöskolan i sjuan. (Jonas
började på solvalla). Här har jag gått sen dess. Klassen som jag går i nu
har jag aldrig hittat en riktig vän, jag har väl kompisar på skolan men
ingen har samma intressen som jag eller tycker något gemensamt med mej. Jag
har alltid haft två riktiga vänner som alltid har varit lojala mot mej,
Anders och Jonas. Dom har jag känt sen bardommen. Jag har varit i mycket
bråk och konflikter både med vänner och fiender. Och har lärt mej att man
ska vara väldigt rätt om sina kompisar. Jag har haft många vänner som
Patrik och Jonny, olojala jävlar som jag har hamnat i bråk med. Man säger
håll dina vänner nära men håll dina fiender närmare…

Albin! Du har gjort många viktiga reflektioner och funderingar över din
skolsituation. Bra!

Mina skolår
Äntligen! Nu är det äntligen dags att sluta grundskolan, och börja på något
nytt. Det som man har väntat på i två år nu, ska snart ske. Jag ska börja i
gymnasiet! Jag har gått i skolan i snart 9 år. Skolan som jag går i heter
ekedalsskolan. Här är jag inne på vårterminen i årskurs 9. Men här har jag
inte gått hela grundskolan.
Innan jag kom till ekedalsskolan gick jag på sundbyskolan. Det var en
ganska liten skola med drygt 400 elever. Jag trivdes väldigt bra på skolan.
och älskade läxor, och allt annat som hörde till lågstadiet. Kompisar var
det inga problem att få. Det fanns hur många som helst att leka med.
Anledningen till att lågstadiet var så roligt, var den att allt var så
nytt. Man visste inte att andra skolor kanske hade en större
klätterställning eller två fotbollsplaner istället för en. Men sen kom
mellanstadiet.
Ja sen kom mellanstadiet. Då började man tänka lite. Vi fick några nya
elever i vår klass. Det var en klass på skolan som splittrades, och
eleverna delades upp i de andra klasserna. Detta gillade jag inte till en
början. Jag trodde att de skulle förstöra stämningen i klassen. De var ju
de där ”bråkiga” eleverna från 3 d. Men det visade sig till min stora
glädje att de var hur schyssta som helst.
ny sida
Men någonting hade hänt med skolan, eller med mig. Det var inte längre lika
roligt att få läxor. Det blev tråkigt att gå till skolan. Dagarn blev
långa. En annan bidragande orsak var väl att skolan skulle renoveras,
Vilket inte var så fel i sig, men vi var tvungna att flytta. Vi fick gå i
baracker en bit ifrån skolan. Men fjärde klass gick väldigt snabbt, och
snart var det det dags att börja i femman, och få ett nytt klassrum.
Skolan hade blivit väldigt fin efter renoveringen, och vi fick ett fint
klassrum. Femte klass gick väldigt fort. När vi började i sexan så hade vi
kvar samma klassrum som i femman. Så jag har väldigt svårt att skilja dessa
två åren åt. Det flöt på, helt enkelt. I slutet av sexan fick vi välja
vilka kompisar som skulle vara i sin nya klass på högstadiet. Jag hade tur
och fick med mig många kompisar i min nya klass. Det var väldigt skönt, det
gav liksom en viss trygghet.
Nu började högstadiet, nu började ”allvaret”. I slutet av sexan hade man
blivit väldigt trött på sundbyskolan. Man längtade till flytten till
ekedalsskolan. Vår lärare hade skrämt upp oss med att vi skulle få dubbelt
så mycket läxor, fler prov och att det skulle bli mycket mer allvar. Men
fler läxor blev det inte. Kanske lite svårare läxor, men inte fler. Fler
prov blev det inte heller, men de blev lite svårare. Så mycket mer allvar
blev det faktiskt inte. Inte till en början i alla fall. Sjuan var väldigt
rolig. Allt var så nytt. Det kändes nästan som att börja i första klass
igen.
Åttan däremot blev värre. Tiden tycktes stå stilla. Proven började bli
fler. Men nu fick man ju betyg. Det tyckte jag var roligt, eftersom jag var
och är duktig i skolan.
Efter ett tag började nian. Nu var man äldst på skolan, man var ”kung”. Det
var först nu som man började känna allvaret. Man var ju tvungen att söka
till en ny skola, en ny gymnasie-|skola. Betygen blev väldigt viktiga nu.
Det var först nu i nian som min mellanstadie-lärares ord blev sanna. Nu
fick vi fler läxor, många fler prov, och det blev verkligen allvarligare.
Nu har vi lämnat in vår ansök-|ningar till gymnasiet. Det är en lång
väntan. Kommer jag in på linjen jag har valt? Kommer jag in på den skolan
jag vill gå? Hur är mina nya klass-|kamrater? Det är många frågor som man
vill få svar på. Det tar ett tag innan svaren kommer. Ända till juli månad
tror jag. Tiden tycks stå stilla nu Men jag behöver nog inte oroa mig för
svaren kring gymnasiet. Det har ju alltid gått bra förr. Så varför skulle
det gå åt skogen nu? Detta är ju tiden man har väntat på. Nu får man
äntligen läsa det man tycker är intressant. Detta kommer ju att bli
höjdpunkten av skoltiden. Nu väljer man vad man kanske kommer jobba med i
resten av sitt liv.

Mina skolår!
Snart är jag 16 år! Det känns spännande och roligt men samtidigt inte. 16
år, för gammal att kallas barn och för ung att vara vuxen, man är nån stans
mittemellan! Ändå ska jag vara vuxen nog för att göra ett av livets
viktigaste val, Gymnasievalet!
På ett sätt känns det skönt att få slippa grundskolan, läxor, långa
skoldagar, alla småbarn och gnälliga lärare men på ett sätt inte, för i
gymnasiet får man säkert också läxor, långa skoldagar, gnälliga lärare och
man blir ju själv yngst, skolans ”småbarn”. Men jag kommer sakna
grundskolan. Där har man ju varit nästan varje dag dem senaste nio åren,
där har man alla sina kompisar och alla sina minnen. Både bra och dåliga
minnen. Jag minns första dagen i skolan, mamma och jag hade köpt nya kläder
till mig och en skolväska med en massa tillbehör, jag minns hur stolt jag
var när jag fick min rosa keps med en 1:a på! Vi fick sitta på en stor grön
matta på golvet, alla 17 elever! Föräldrarna fick sitta på stolar. Vi hade
upprop där man skulle ställa sig upp när man hörde sitt namn så att alla
såg en.
Skolan var kul fram till i 5:an unge|fär när man börja få svåra prov och
så! I 6:an ändrades mycket, inte bara det att man var äldst på skolan man
bytte kompisar. De kompisar som jag hade varit med sedan i ettan och tycker
mycket om blev nu tråkmånsar och jag fick andra kompisar som var mer
”vuxna” och gick på discon och smygrökte. Man gjorde allt för att få vara
med dem, dem coola! Jag minns en gång i sexan när vi hade 10-rast, då vi
brukade, jag och mina kompisar alltid retas med dem mindre barnen, visa att
det var vi som bestämde. Så denna gången så höll vi på att knuffa en tjej i
fyran mellan oss, men vad vi inte var bereda på var att hon skulle säga
till sin storasyster som gick i åttan. Men det gjorde hon och då var det
jag och mina kompisar som sprang till lärarna.
Sen börja man 7:an och i högstadiet. Efter halva sjuan bytte jag skola för
att jag gick i en väldigt bråkig och störig klass.
Det var väldigt pinsamt att byta skola, när jag kom in i klassrumet på min
nya skola så skämdes jag så extremt mycket. Men det släppte snabbt när jag
såg att alla såg så snälla och trevlig ut. Inte alls som i min gamla klass.
Där hade alla killar skrattat och slängt pappersbitar på en. Det kändes
tryggt när jag såg att läraren log och såg glad ut. Det gjorde aldrig
lärarna på min gamla skola. Jag fick fort kompisar i klassen och efter typ
1 halvår kände jag mig inte alls ny i klassen. Jag fick snabbt en bästa
kompis med och hon är fortfarande det.
Nu går jag i nian och har valt gymnasie och allt.
Jag tycker att grundskolan har format mig mycket som människa och gjort mig
till den jag är idag.

Att byta skola/Att byta klass
Ja ha! Nu sitter jag här i min skolbänk och tänker tillbaka på alle de 10
åren i skolan. Tänk vad mycket det är som har hänt!
Allt sammans började när jag var sex år gammal. Mamma och jag promenerade i
rask takt, hand i hand tillsammans till skolan, lite sena som vanligt! Jag
var glad och sprallig, jag tyckte att det skulle bli kul att börja skolan.
det var pirrigt, jag hade fullt av fjärilar i magen. När vi kom in i
klassrummet satt det en massa barn med sina föräldrar. Vi gick och satte
oss vid ett runt bord i mitten av klassrummet. Alla tittade nyfiket på
varandra medans fröken stod framme vid den gröna tavlan och pratade.
Eleven markerar ny rad både med ny rad och indrag Efter den första
dagen i skolan var jag både trött och glad, jag låg hela kvällen och tänkte
på alla nya ansikten jag sett. Det hade helt enkelt varit en lyckad dag.
Dagarna gick snabbt och jag fick en massa kompisar och trivdes som en
kung.
Året då jag skulle fylla sju kan man väl egentligen säga att skolan började
på lite mer allvar. Jag och min bästa vän Stina var alltid tillsammans, vi
gjorde allt ihop. Vi var ungefär lika bra i skolan, spelade fotboll
tillsammans, ja! Vi var värkligen bästa vänner.
Åren gick och vi skulle börja trean. Jag plingade på Stinas dörr den
morgonen, Stina satt med ytterkläderna på i trappan och väntade på mig. Vi
gick tillsammans till skolan, det brukade vi alltid göra. I skolan hade
ingenting förändrats alla såg typ ut som förut tyckte jag. När jag kom hem
fram på eftermiddagen känndes det som om något var fel. Mamma och pappa var
så underliga. Senare på kvälle berättade de att vi skulle flytta till
Göteborg. Pappa hade fått ett jobb där. Jag blev helt shockad jag skulle få
byta skola och alla mina kompisar och Stina, min allra bästa vän vad skulle
jag säga till Stina! Jag grät den kvällen, tårarna rann ner från mina
kinder. Allt skulle ju bli så anorlunda.
Efter en månad hade jag varit på besök i min nya klass. Den var väl rätt
ok. Men absolut inte lika bra som min gamla. Mamma sa alltid att allt
skulle ordna sig med jag visste inerst inne hur det skulle bli.
Efter en veckas tid i den nya klassen hade jag kommit in rätt bra! Jag
pratade med de flesta. Fast skolan tyckte jag inte längre var lika kul. Att
gå i min förra klass var roligt där hade jag Stina. Det var hon som jag
saknade mest. Någon ting var det som gick snett, jag kom efter i skolan och
allt blev bara tråkigare och tråkigare. Stina och skrev ofta brev till
varandra, hon skrev alltid att allt var så bra och att allt var roligt. Jag
var värkligen ledsen, ingenting var roligt längre. Mamma och pappa trivder
jättebra. Och det verkade som om de inte alls brydde sig om mig. Det kändes
som om allt var värderlöst. En dag fick jag ett brev av Stina, jag blev
glad. Vi hade inte pratats vid på ett tag så jag var nyfiken på vad som
stod i brevet Jag öppnade brevet och det stod såhär:

Hej min vän!
Hur är det med dig egentligen? Har allt ordnat sig nu? Med skolan och så
tänker jag på? Här är iallafall allt toppen, skolan går bra faktiskt, och
livet förövrigt är helt ok. Har nyss träffat Christoffer (Min pojkvän) Han
är det bästa som finns, du skulle bara träffa han. På fredag ska jag på
klassfest, det ska bli jätte kul, och klassen undrar om du inte kan komma
hit och hälsa på. Du får gärna komma på festen om du vill, det skulle vara
så himla kul, har ju inte träffat dig på så himla länge. Aja men du får ha
det så bra. Och lova att du hör av dig!

MVH Stina

När jag hade läst färdigt hade jag tårar i ögonen. Jag var glad för hennes
skull och jag tänkte på det där med festen, kunde i och för sig vara ganska
så kul. Jag pratade med mamma och pappa och dom tyckte definitivt att jag
skulle åka till henne. Helgen kom och jag hade pakat en stor väska, orkade
knappt bära den själv så mycket hade jag med mig, mamma frågade om jag
skulle vara borta i ett helt år, vi började små skratta båda två. För ett
ögonblick var allt så bra. Jag skulle få träffa Stina igen. Jag satt och
tänkte i bilen dit hur viktigt det egentligen är med vänner. Jag undrade
hur mitt liv skulle se ut om jag hade bott kvar i stan och gått kvar i
samma klass, jag var säker på att allt skulle vara mycket bättre. Det var
inte alls långt kvar tills vi var framme, jag var jätte nervör och hade
fullt av fjärilar i magen. Tillslut var vi framme och Stina stod utanför
huset i ett par mörka jeans och en svart bomulls tröja. Hon såg glad ut,
lika glad som jag var. Jag gick ur bilen och hon kom fram till mig och gav
mig en stor kram. Det var precis som om vi bara hade varit ifrån varandra i
ett par dagar. Mamma åkte iväg och vi gick in i huset. Det var ingen mer
hemma, henns föräldrar jobbade än, de skulle inte komma hem förän vid sju.
Vi gick in på hennes röda fina rum, det var nygjort. Jättefint! Vi satt i
sängen och bara pratade och pratade, vi hade så mycket att prata om. Jag
skratta så att jag tjöt. Så här roligt hade jag inte haft på länge. Hon
undrade hur jag hade det på min skola, och jag berättade för henne hur allt
låg till. Hon kramade mig och sa att allt snart skulle ordna sig. Det var
hon säker på sa hon. På kvällen träffade jag alla mina gammla
klasskompisar. Ingen var sig lik. Jag hade så roligt den kvällen så jag
hade nästan ont i magen när jag skulle sova. Efter den helgen kändes allt
så himla bra igen. Efter att ha berättat allt för mamma i bilen hem var jag
så trött så jag somnade med en gång när jag kom hem.
Ett halvår efter så tyckte fröken i skolan att jag hade blivit mycket
bättre i skolan hon sa alltid: Du kan om du bara vill. Och jag hade bestämt
mig för att kämpa på med skolan. Jag pratade med Stina var enda dag i
telefon. Minns i en halvtimma, mamma var inte allt för glad när
telefon|räkningen kom. Men på nått sätt kändes allting mycket bättre nu.
Snart skulle jag sluta sexan och det skulle bli sommarlov, jag skulle resa
till Stina och vi skulle bo tillsammans en hel sommar. Den sommaren var den
bästa sommaren någonsin, den kommer jag aldrig att glömma.
Ja, nu sitter jag här och det är inte alls långt kvar tills jag slutar
nian. Det går bra i skolan eller ja, relativt bra i alla fall. Jag kämpar
på så gott jag kan. Snart är det med andra ord dags att byta klass igen,
jag kommer att sakna min klass som jag har haft här, den har varit
underbar. Men det ska bli kul att börja på holmen, jag har en massa
kompisar här nu och telefonräkningen blir bara dyrare och dyrare. Stina och
jag pratar var enda kväll. Det är tur att jag har haft henne. Hon är det
bästa som har hänt mig. Utan henne hade jag nog inte klarat det här.