Betyg på uppsatsen: VG

Mina skolår

Min skoltid har satt djupa spår i mig som person. När jag nu i slutet av
nian tänker tillbaka på alla dessa år, tänker jag främst på de svåra
sakerna. På mobbningen och utfrysningen. På ensamheten och utanförskapet.
Allt har satt djupa spår i mig men jag tänker inte låta det förstöra mitt
liv, vilket det nästan gjorde.

I augusti månad år 1994 började jag i första klass på Lundenskolan. Jag var
ganska liten, blond och uppfattades nog som lite blyg och känslig. Jag var
helt enkelt inte som alla andra. Det var kanske därför som jag tidigt
utsattes för mobbning. Min lågstadielärare hette Elisabeth Wirén. Hon hade
grått hår och glasögon och spelade curling på fritiden. Vid högtidliga
tillfällen, skolavslutningar och liknande, bar hon alltid folkdräkt. Jag
tyckte aldrig riktigt om henne. Särskilt minns jag ett ”kvartsamtal”, som
det då kallades, i trean. Fröken sade att de hade testat mig i ”läsning”.
Liknande tester hade gjorts i ettan och tvåan, och då hade jag varit bäst i
klassen. Det fick jag veta sekunderna innan fröken ansåg att jag hade sänkt
mig, vilket hon var noga med att påpeka. Något beröm för att jag varit bäst
fick jag däremot aldrig.
ny sida
Men visst hade även Elisabeth sina goda sidor. Hon tog tag i mobbningen
direkt. Jag minns när en del av tjejerna i min klass försökte få mig att
gråta.
– Ja, det är jätteenkelt att få henne att börja gråta, sa en tjej och lyfte
upp mig.
Jag sparkade och slog vilt omkring mig för att komma loss. Det gjorde jag.
Och de fick aldrig se mina tårar.
Hemma berättade jag vad som hade hänt. Mamma ringde till Elisabeth som
pratade med de som var berörda. Tjejen som var ledare för mobbningen hade
sin mamma med sig i skolan den dagen. Mamman skällde naturligtvis ut sin
dotter som låste in sig på toaletten, förmodligen gråtande.

Killarna var inte heller schyssta mot mig under en period. Varje dag efter
att vi slutat och var på väg hem, när de flesta redan hade gått, retade de
mig och kallade mig ”lilla Anna som inte orkar lyfta en fjäder”. Till slut
fick jag nog och en dag efter att de varit på mig igen flög jag på en av
killarna och brottade ner honom. Så vitt jag kan minnas lät de mig vara
ifred efter den händelsen.

Om vår lågstadielärare varit konstig, så var hon ingenting emot den
mellanstadie-|lärare vi kom att dras med i 3 år. Hon hette Hanna Sundström
och var en riktig häxa.
ny sida
På mellanstadiet hade jag flera kompisar, och jag umgicks särskilt mycket
med en tjej som hette Sofia. Vi var oskiljaktiga och skulle vara vänner för
evigt. Det blev aldrig så. Vi hade roligt tillsammans. Jag ställde alltid
upp för henne. Jag var den som lyssnade och tröstade varje gång hon ringde
sena kvällar och grät över bråk hemma eller någon av alla dessa killar som
hon fallit för under åren. Och jag var där oavsett hur jobbigt jag själv
hade det då. Hon frågade aldrig.
Jag var den som satt intill och höll undan hennes tjocka, långa hår när hon
kräktes på sin födelsedagsfest i femman. Då när alla andra sprang ut.
Hon svek mig och ljög ofta för mig. Jag förlät henne alltid. Vi var ju
vänner.

Men efter att vi börjat sexan förändrades allt. Tjejerna delade upp sig i
gäng. ”Coolinggänget”, som mobbarna patetiskt nog kallade sig själva, ansåg
sig vara bättre än alla andra. Många gick med dem. En del stod emot ett tag
men glömde snart allt och följde i de andras fotspår. Kvar fanns de som
kallades töntar, det vill säga de som vågade vara annorlunda.

Jag ville inte välja sida, för mig har alla alltid varit lika mycket värda.
Jag ville inte stänga ute någon.
ny sida
Så jag gav de utstötta mitt stöd. Jag var med dem, trots att det ansågs
skamligt. De andra kom och trakasserade oss.
”Och här är töntboet”. Sådana kommentarer gjorde ont, men jag stod på mig.
Det dröjde inte länge innan ”töntarna” också fryste ut mig. Jag fick inte
vara med. Totalt ensam och utfryst. När vintern kom var jag ensam ute i
kylan på rasterna. Jag försökte intala mig själv att det skulle bli bättre
när jag började sjuan på Örnenskolan inne i stan. Det blev bara värre.

Dessa år har varit hemska. I början försökte jag förneka sanningen. Jag
ljög för mig själv, och målade upp en tom fasad av att jag var lycklig och
inte ensam. Det var alldeles nyligen som jag insåg att det var mobbning.
Det kan tyckas konstigt, jag borde ju ha varit förberedd men det kom som en
chock.

Kommentar:
Ingen ska behöva uppleva och utstå det som du beskriver, Anna! Att ”bryta
förbannelsen” är nog det svåra… Jag lider med dig och är uppriktig ledsen
över att vi inte förmått göra mer för att stötta dig.
Innehållet gör att texten blir djupt allvarstyngd och angelägen. Språket är
anpassat efter budskapet, relativt korta kärnfulla meningar som dröjer sig
kvar hos läsaren. Starkt av dig att orka berätta även om 4 sidor inte
räcker för att… resten oläsligt VÄL GODKÄNT! /Andreas

Mina skolår!
År 1994 fyllde jag sju år, det var det året jag skulle börja i skolan. Jag
hade gått i förskola två år så jag kände redan några av de personer som
skulle börja i min klass. Första dagen fick jag träffa min lärare och jag
tyckte om henne från första början. Hon var en typisk lågstadielärare som
behandlade likadant utan att favorisera någon. Jag har kunnat läsa sedan
jag var fem år och fick därför alltid jobba med lite svårare övningar och
texter. Jag har alltid gillat att tillhöra de främsta och jag hade en
positiv inställning till skolan från början. Allt eftersom tiden gick kom
mina klasskamrater ikapp mig och vi låg på samma nivå. Vi som gick i den
klassen hade en otrolig sammanhållning och när vi bytade lärare i fyran
fortsatte vi att ha det så. Läraren vi hade fått nu var en medelålders man
som hela klassen genast fick respekt för. Även i mellanstadiet gav jag
alltid mitt bästa för att verkligen få alla rätt på förhören. När vi till
slut skulle börja i sjuan och klassen skulle brytas upp var det många jag
sa farväl till. Även om vi alla skulle gå på samma skola visste vi att vi
skulle träffa nya kompisar och bara ses då och då i korridoren. På
högstadiet kom den värsta förändringen som hänt under min skoltid. Även om
jag tyckte att det var spännande och även om jag fick många kompisar, kom
stora frågor som ”vem är jag” fram. När jag började i åttan blev det värre
och plötsligt skulle vi ha betyg. Prov efter prov, arbete efter arbete fick
mig till att förstå hur allvarligt det här var och att mina lätta dagar låg
bakom mig. Jag har fått många bra kompisar, börjat drömma drömmar om min
framtid och hittad en hobby jag trivs med. Vem vet vad framtiden har i
beredskap för mig? Allt jag kan hoppas på är att det kommer att gå lika bra
för mig på gymnasiet som det har i grundskolan.

Bra uppsats med en bra spegling av den situation som hon befinner sig i.
Bra språk och inga större missar. VG

Att byta skola / Att byta klass.
Jag kommer ihåg när min mamma och pappa sa till oss att vi skulle flytta
första gången. Då blev alla i familjen jätte glada, men när dom sa att vi
skulle lämna Långängen så blev jag lite rädd för det. Tanken slog mig att
jag inte skulle kuna träffa mina andra kompisar mer, för att inte tala om
min bäste kompis, Ville, men tyvärr blev det så. Det blir alltid så. Nästa
dag när gick alla till skolan som vanligt. På vägen dit träffade jag
Villiam min bäste kompis, som bodde exakt ovanför mig. Han hälsade som
vanligt, och frågade: – Varför är du så ledsen idag? Sorgligt nog hade jag
inte modet att säga till att min familj skulle flytta. Men dagarna gick och
jag sa till honom en varm sommar-|dag i början på maj månad. Han tittade på
mig en stund och sa:
– Du skojar.- Nej, det är inte på skoj. Tror du att jag dum nog att komma
på en sån sak. Han tänkte till, ø sa: – Du har nog rätt. – Okej, men var
ska du flytta då. – Jo, till Åse, sa jag. – Det är inte så nära sa han. –
Nej, det är det inte.
– Men då kan vi inte vara vänner längre, sa jag. – Jo, det kan vi, varför
kan vi inte det. – P.g.a. att min familj ska flytta. – Det spelar väl ingen
som helst ”roll”! Vi fortfarande träffas då ”ø” då! Dagarna gick snabbt,
tills veckan innan skolavslutningen. Alla i min förra klass blev ledsna. Så
när jag såg hur sorgsna dom var blev jag illa till mods. Efter den dagen i
skolan var det så fint väder att vi bestämde, att vi skulle spela ”bandy”.
Min kompis sa till alla att vi skulle träffas på skolan om en halvtimme.
Jag tyckte att det var ”skit roligt” med andra ord. Den dagen glömmer man
inte. Det var sista gången vi hade så kul innan jag flyttade därifrån.
Sommarlovet kom snabbt och det var dags att flytta till ett ställe där vi
inte kände någon. Den sommaren ”flög” förbi med andra ord. Nu var det på
tiden att börja på Brunkeberg skolan. Så jag gick där ett par år där.
Dagar, veckor, månader, år gick innan jag blev i bra kontakt med andra barn
på skolan. Men fick inte en riktig kompis som Ville där. Det blev inte
bättre än så i sjätte klass och det blev andra ”puckar” senare. Mittemot
skolan fanns ”Godis Boden”. Namnet säger för sig själv vad som finns där.
Elever på skolan handlade där varje dag. Tills en dag så flyttade ägarna,
och en ny kille flyttade in. Sen sjätte klass blev vi vänner. Han tog över
Villiams plats med andra ord. Min tomhet inom mig blev fylld igen. Sen dess
blev allting i sjätte klass bra. Båda mina kompisar var snälla och trevliga
mot mig. Man kan inte jämföra sina vänner. Om dom är bra och riktiga
vänner. Han hette Fredrik, som tog över Villes plats.

Del 1 Min skoltid (Mobbingen).
När jag gick på dagis längtade jag efter att få börja skolan, inte för att
jag inte trivdes på dagis utan för att jag tyckte precis som alla andra i
min ålder att man blev ett snepp äldre då man börja skolan. När jag väl
började första klass blev det inte riktigt som jag trodde. Nämligen
eftersom jag hade både utlänsk bakrund och svart hår plus ett par stora
glasögon blev jag mobbad. Efter ett halvår var det inte så skoj eller
roligt att gå i skolan längre och jag ville hälst av allt stanna hemma.
Jag brukade faktiskt låtsas vara sjuk för att slippa få en knytnäve i
huvudet så att mina glasögon inte skulle ramla ner på marken och en av
killarna som mobba mig skulle trampa sönder dom. Trots att jag blev mobbad
var jag ganska duktig i skolan eftersom jag läst ganska många serie
tidningar om bland annat Superman, i och med det så kunde jag jämnföra hans
och mitt liv och oftast hade han också varigt med om allt skit som jag gick
igenom. Det gav ganska mycket inom skolan också nämligen att jag utvecklade
mina läs egenskaper med hjälp av serietidningarna. Jag var också klassens
bästa på engelska eftersom jag tittade mycket på TV, mest tecknat som
nästan alltid var på engelska.
Jag slutade bli mobbad då jag börja fyran eftersom det var då jag inskaffa
linser, det gjorde ganska ont att sätta in dom i början men vad gjorde man
inte för att slippa bli mobbad. Men då jag började med linser blev dom som
mobbade mig ganska sura, så att dom började slås istället för att mobba.
Och det resulterade till att jag ganska ofta hamnade i slagsmål. När jag
kom i slagsmål var det inte så att jag började slås utan jag stod still och
tog emot ganska många smällar innan en lärare kom ut och satte stop för
det. Men visst hände det att jag slog tillbaka men då var det oftast för
att det inte kom någon lärare eller för att slagsmålet var avskärmat.
Just den tiden var ganska jobbig för man ville ju inte gärna säga till
mamma och pappa för då hade man antagligen blivit mobbad på grund av att
man sa till sina föräldrar.

Slut på del 1.

Del 2 Min skoltid (Pappa försvan).
När jag höll på att sluta sexan hände något som påvärkade mitt liv enormt.
Jag vaknade en morgon då det var kalt och min pappa skulle precis köra till
jobbet. Han fråga om jag kunde komma ner och säga hej då till han men jag
orkade inte gå upp ur sängen. När dörren stängdes efter han kände jag att
det var något som inte stämde, den morgonen blev en morgon som jag inte
vill komma ihåg. När jag var på väg ner och äta frukost kom där inrusande
en ambulans|förare och sa att vi skulle snabba oss in i ambulansen. När vi
kom fram till sjukhuset fick jag sitta i 3 timmar utan besked om vad som
hänt.
Tills en doktor kom in och sa att min pappa hade avlidigt i en bilkrock.
Jag visste inte vad som hände utan plötsligt exploderade all ilska som jag
under alla dom gångna åren hållt inom mig.
Efter smälen i mitt huvud blev allt lungt och skönt och ingenting spelade
längre någon roll. Efter olyckan sjönk min skolgång bara djupare och
djupare ner. Men när jag började sjuan var jag ialla fall inte mobbad
längre, och dom som då mobbat mig blev mobbade av alla andra på skolan. Som
sagt det gick inte vidare bra i skolan och det var inte förens i åttan jag
började ta tag i mina studier och varken kunde eller ville bry mig om något
annat.
När jag började nian blev jag skoltrött och mina betyg sjönk.
Det var säkert inte förens jag hört den musik som än idag inspirerar mig än
idag som betygen började att stiga. Så just nu är jag varken mobbad eller
har dåliga betyg. Men jag ser nog fram emot gymnasiet trots allt pluggande
och läxläsning som väntar där. Så det är bara att hitta sin stil och sitt
tempo så går allt bra.

Slut på del 2.

på några ställen har eleven flikat in text i efterhand mha av pilar och
understrykningar, denna text visas kursiverad

Jag lovar!

– Annie, du måste skynda dig. Annars kommer du för sent.
– Ja, jag måste bara sminka mig först. Vi börjar inte förrän om 20 minuter
och du skjusar mig ju.
– Nej, jag hinner inte det. Jag ska på en konferens nu vid 9 och åker nu,
– Men vad fan, då kommer jag försent idag igen och det är ditt fel, för du
sa att du skulle skjusa mig.

Annie hör att Elina slår igen dörren med en smäll, efter ytterligare 3
minuter hör hon att bilen startar och kör iväg.

När Annie väl kommer till skolan är hon 10 minuter försenad. Hon öppnar
hastigt dörren till kemisalen, alla tittar på henne, men hon säger inte ett
ljud. Hon går och sätter sig på sin plats längst ner i salen brevid sin
bästa kompis Hanna. Medans hon intensivt tuggar på ett tuggummi ser hon med
en nonchalant blick mot kemiläraren Rune, som med sina stora kemiglasögon
och en kritvit kemirock pustar till.
– Vad har du för bra ursäkt idag då, frågar han med en interesant blick
tillbaka.
– Jag hann inte med tunnelbanan vid halv så jag fick vänta i en kvart på
nästa. Du vet ju att tunnelbanorna här på södermalm har krånglat så det tog
längre tid än vanligt.

Dagen gick relativt bra, bortsett från att hon skällde ut två lärare och
blev utslängd från historialektionen. Sista timen hade de biologi som Annie
konstigt nog tycker om. Hon gillar att studera människokroppen och vill i
framtiden bli obduktionsläkare, men hon tror inte att hon kan bli det om
man ser på hennes betyg.

När det är 10 minuter kvar av lektionen knackar det på dörren.
Nanne reser sig hastigt upp ur stolen. Går med sina nätta ben och sin
vickande rumpa bort mot dörren och öppar mycket försiktigt. Alla eleverna
ser nu med nyfikna ögon mot dörren och får till sin förvåning se en
polisman stå vid andra sidan av tröskeln. Han viskar några ord till Nanne
som vänder om och går mot Annies bänk.
– Han vill prata med dig, viskar hon tyst.
Annie går ut till polismannen som informerar om att han heter Ernst
Torkelsson och frågar vad det är han vill. Han ber Annie att följa med
honom men Annie vill veta nu vad det gäller.
– Det gäller din mamma, svarar han med nedstämd röst.
Annie spärrar upp ögonen och frågar vad det är som har hänt. Ernst berättar
att hon har varit med i en bilolycka och totalfrontkrockat med en annan
bil.
– Hur är det med henne, frågar Annie som är på väg att börja gråta.
Ernst ser sorgset på Annie, jag beklagar, svarar han.
Annie ger upp ett skrik som ekar i hela korridoren och hon ser hur dörrar
öppnas lite var stanns.
– Följ med mig, bedjar Ernst när hon har lugnat sig och Annie följer med
utan att säga ett ord.

Begravningen skulle hållas en vecka efter olyckan och direkt efter skulle
Annie följa med sin pappa till skåne och bo där under en obestämd tid.
Annie var inte positiv till beslutet men går med på det ändå. Annies mamma
och pappa skildes när hon var 5år, så hon har inte så stort minne av
honom.
I bilen hem från begravningen var det knäpptyst mellan Annie och hennes
pappa. När de har åkt i 5 timmar var de äntligen framme. När Annie kliver
ur bilen ser hon huset, ett litet rött hus med vita knutar och en liten
veranda.

gör en gest med handen mot rummet. Det är ett litet rum på mindre än 4 m2.
Rummets ena vägg har ett stort fönster där man kan skymta en liten sjö en
bit bort. Nedanför fönstret står ett kalt träfärgat skrivbord. I ett av
rummets hörn står det en säng som är så snyggt bäddad att man kan tro att
det var på ett hotell. Vid en av väggarna står det en byrå med samma färg
som skrivbordet men som har varit med lite längre. Brevid byrån fanns det
som Annie mest gillade med rummet, en stor spegel som tog upp minst halva
väggen.
– Det är ganska enkelt men jag har gjort så gott jag kunnat.
– Det är jätte mysigt, jag ska försöka att inte vara så pesimistisk, svarar
Annie med ett leende mot sin far.

Första dagen på nya skolan

Skynda dig nu så att du inte kommer för sent nu första dagen, ropar Johan
en trappa ner.
– Nej då, jag kommer nu.
När hon kommer till skolan är det helt dött på skolgården, Annie inser att
hon har kommit för sent. Hon går till expeditionen och förklarar vem hon är
och en liten tjock dam med små runda glasögon visar henne vägen till
klassrummet. Hon knackar på och går in med Annie en meter bakom sig. Alla
elever kollar upp på Annie. Den vänliga tanten går sin väg och lämnar Annie
där framme vid katedern. Mannen vid katedern reser sig upp och berättar för
eleverna att de skulle få en ny tjej till klassen. Viskandet som började
när Annie klev in har nu lugnat sig och Annie får förklara vad hon heter,
var hon kommer i från och vad hon har för intressen. Hon berättar snabbt
att hon heter Annie Stenquist och kommer från Göteborg och därefter blev
det pinsamt tyst. Magistern ber Annie att gå och sätta sig längst bak
brevid en kille som var den snyggaste i klassen som Annie hann se.
Lektionen fortsatte som vanligt och så även de övriga. Annie fick sitta
brevid Jens på tre lektioner så de lärde känna varandra ganska snart. Efter
skolan kommer det fram en tjej till Annie som verkar vara väldigt ordet
till höger kan möjligtvis vara kaxig om man ser till sammanhanget, men det
ser mer ut som ett t än ett x. katig. Hon säger att hon heter Elin och är
den populäraste tjejen på skolan. Hon förklarar för Annie att hon inte får
bli vän med Jens och att Annie inte ens får prata med honom. Hon berättar
att Jens är hennes och att ingen bitch från Göteborg ska få ta honom. Annie
börjar genast käfta emot och helt oväntat ger hon Elin en örfil. Elin blir
förbannad och slår tillbaka samtidigt som Jens kommer ut från skolans
huvudentre.
– Vad fan håller du på med Elin, väser han.
– Vadå, det var hon som började.
– Äh, håll käften, skriker han tillbaka och rycker åt sig Annie och ber
henne att följa med.

Jens tar med sig henne bakom skolan för att prata. Annie får då reda på att
Jens inte är tillsammans med Elin och att hon bara är en uppkäftig tonåring
som tror att hon är störst, bäst och vackrast. När de stått där en
halvtimme går Annie hem.

Väl hemma möter hon Johan vid trappan, på väg att åka till affären.
– Hur har din första skoldag varit då? frågar Johan med ett brett leende.
– Som ett helvete, svarar Annie tillbaka.
– Så illa är det väl inte.
– Du anar inte hur det har varit.
– Jag förstår att det är jobbigt för dig att flytta från storstadslivet,
dina kompisar och allt annat du älskar och helt plötsligt flytta till
landet där närmsta granne bor 200 meter bort och där det är skog överallt,
men du måste försöka. Hanna ringde förresten för 10 minuter sedan och vill
att du ringer henne.

Annie blir direkt gladare, hon springer upp på sitt rum och rycker snabbt
åt sig telefonen
– Ja, det är Hanna.
– Hej det är Annie.
– Å, hej jag ringde förut och pratade med Johan. Han sa att allt var bra.
– Det är det verkligen inte! du ska bara veta vad som har hänt i skolan.
Det positiva är att jag har träffat världens gulligaste kille som heter
Jens, han var jätte snäll mot mig. Det finns även en tjej som jag hatar.
Hon heter Elin och tror att hon äger skolan inklusive Jens. Jag gav henne
en örfil och så fick jag en tillbaka och då kom Jens och tog med mig bakom
skolan, fatta så gullig han är.
– Det var ju en interesant skoldag, svarar Hanna Här har det inte hänt ett
skit, bara en helt vanlig skoldag, bortsätt från att bänken brevid mig stog
tom. Du anar inte hur mycket jag saknar dig. Kan du inte komma tillbaka? du
kan få bo hos oss, det skulle bli jätte bra. Du förrästen, jag har blivit
tillsammans med Linus nu, vi blev tillsammans förra veckan på Johannas
fest.
– Vad kul, svarar Annie som gärna hade varit med på den festen. Har Anders
nämt mig?, frågar hon snabbt efter.
– Ja, faktiskt, han frågade vart du var och jag sa att du var i Lappland
hos din mormor och han gick på det.
ny sida
Va! det menar du inte svarar Annie med ett flin. Han verkar inte inse att
jag inte vill ha med honom att göra mer.
– Nej det verkar han inte fatta, svarar Hanna.
– Jag vill verkligen tillbaka till Göteborg, till dig, min skola och allt
annat. Det är minst fem mil till närmsta stad här. Jag hoppas att jag inte
blir långvarig här. Jag flyttar nog tillbaka när jag ska börja gymnasiet om
1 och ett halft år.
– Varför är det så långt dit, jag vill att du ska komma nu.
– Jag lovar Hanna, jag kommer tillbaka.

Skrivet av Marianne Johansson 9 D
03020

Att byta skola/att byta klass
– Jag heter Stackenborg och jag har bytt skola två gånger och det hade jag
tänkt att berätta en kort berättelse om. De gångerna som jag bytte skola
slutade alltid med att det var delvis positivt på sitt sätt, berättar Ola
för journalisten.

– Jag föddes i Stockholm men jag flyttade därifrån när jag var fyra år
gammal så det har jag inga vidare minnen av och då gick jag ju dessutom
inte i skolan. Från det att jag var fyra och till det att jag gick i ettan
bodde jag där jag bor nu, på Strömsnäs. Mycket av den tiden innan skolan
var jag hemma och självklart som de flesta andra barnen gick jag på dagis,
sa Ola till mig medans jag antecknade så fort jag kunde. Jag heter Sven-
Bertil, jag vet, mitt namn är pinsamt men jag är väl själv något av en
nörd, för en nörd kännetecknas väl av sådana som jag, lite halvmullig,
stora tjocka glasögon och aldrig har jag några nya kläder. Gör man en
novell om Ola’s liv och skriver in den i skoltidningen då måste man väl
vara lite nördig. Jag önskar att jag kunde göra sådant som alla andra
killar i klassen kan som t.ex. att spela fotboll eller innebandy. Nu är
inte jag skapad för det utan mitt liv är nog till för att gå med cykelhjälm
på huvudet och hela tiden vara rädd för att trilla och förblöda hela
huvudet.

Dagen efter intervjuen skrev Sven ner allt om Olas liv till en enda kort
novell och tryckte den senare i skoltidningen. Berättelsen löd på detta
viset och den blev högt uppskattad.
ny sida
Ola steg upp på morgonen och hade vaknat av att hans mamma väckt honom
ovanligt tidigt, han hade fortfarande inte fattat varför utan visste bara
att det var något om dagis som hans mamma pratat om så många gånger
tidigare men som han själv aldrig riktigt förstått var det var eller
innebar. Att det innebar att Ola skulle få nya kompisar i hans egen ålder
och att han skulle slippa leka med sin syster dagarna i ända, hade inte
gått upp för honom.

Det var en solig och varm dag i maj, Ola steg upp ur sin säng och åt sin
frukost. Hans mamma väntade på honom i bilen och han fick skynda sig att
äta klart och tillslut körde de iväg till dagiset. När Ola kom dit såg han
en massa barn springa omkring och leka runt ett stort rött hus och Olo
trodde att det var något fängelse för små barn som varit olydiga samtidigt
som hans mamma öppnade den gröna stålgrinden. Han höll hårt om hennes hand
medans de gick längs den lilla grusgången fram till dagiset.

Dörren till huset var stor och vit med små fina rutor mitt på, själva
dagiset var ett rött tvåvåningshus av trä och runtom den fanns en
finträdgård med fina äppelträd och päronträd samt fyra små picknickbord av
trä.

När Ola kom in i huset fanns det en pytteliten hall som var helt
fullproppad av skor och till vänster om hallen fanns ett litet rum som var
fullt med olika Playmo leksaker och olika sorters plastdinosaurier och till
höger fanns ett ganska stort rum där fullt av ungar sprang omkring och
lekte. Helt plötsligt kommer en stor tant fram och pratar med Olas mamma
Gunilla och tanten och Gunilla går in i det högra rummet medans Ola stannar
kvar i hallen.

Efter ett kort tag undrar Ola var hans mamma tagit vägen och han går själv
in i det högra rummet. När han kommer in ser han ett litet barn som sitter
och trycker sig mot väggen under ett bord och han går fram till barnet.

– Vill du vara med på kurragömma? frågar han Ola och så kommer ett annat
barn in mellan Ola och barnet och skriker något om att barnet under bordet
är taget och så springer båda två iväg.
– Vet du vad kurragömma är frågar barnet samtidigt som han springer fram
och tillbaka i rummet. Utan aning om vad det är svarar Ola att han
självklart vet vad det är och så springer han också med runt i rummet utan
att ha den blekaste aning om vad han gör för något.

Det var första gången Ola träffade sina första, bästa kompisar under
lågstadiet. De hette Kalle, David, Johan och Linus.

När Ola sedan blev äldre och det snart var dags att börja i skolan hade
Kalle och David, hans bästa kompisar, redan börjat där. Att byta dagis mot
lekis var något som Ola länge hade sett fram emot och han kom inte att
sakna sitt dagis.

Första dagen i lekis och Ola hade fått gå själv första dagen. Den dagen var
första gången han träffade nya kompisar, sina klasskamrater. Alla hade
tagit med sina föräldrar utom Ola. Ola tyckte personligen att han var
väldigt modig och tuff som inte behövt sin mamma med sig på förstadagen i
skolan. Alla barnen satte sig i en ring med föräldrarna sittandes i
bakgrunden efter det att vi alla fått hälsa på våra nya lekislärare.

Lekislärarna berättade om vad de skulle hålla på med och försöka lära sig
under de kommande läsåren. När de tog upp räkning och matematik var det en
liten unge mittemot Ola i ringen som sträckte sig upp och frågade vad det
var och lärarna förklarade för honom att det var när man skrev olika
siffror och liknande och sen försökte räkna ihop vad det blev sammanlagt
och den lilla ungen slängde sig efter sin nya gröna skolväska och letade
fram en jättelinjal som han började vifta med och var oerhört stolt över
att han visste att man kunde rita ettor med hjälp av den. Barnet fick Ola
reda på senare att han hette Jimmy.

Två år senare…
Ola satt vid sin mattebok och försökte på bästa sätt förstå hur man över
huvud taget fick det att gå ihop. Att två streck med ett kort emellan sedan
två minusstreck över varandra och att det sedan skulle bli en tvåa, det
förstod helt enkelt inte Ola visserligen var det kanske inte så lätta tal
som han hängde upp sig på men matten gick verkligen inte bra, alla låg före
Ola i matten. Han hade rasten innan varit i halvt som halvt bråk med hans
kompis Kalle och han hade sagt att det skulle bli kul när han skulle flytta
ifrån den lilla byn Ekne även fast han innerst inne inte tyckte det.
Kvällen innan hade hans mamma och pappa berättat det för honom att de
skulle flytta till Sälen och bo där i ett och ett halvt år. I början hade
Ola stormtjutigt, han ville inte flytta ifrån sitt rum, sina kompisar och
hela bygden men det fanns ingenting att göra. Ett och ett halvt år kändes
som en evighet. Skulle han vara tvingad att bo någonstans där det bara
snöade och inte fanns en enda människa att prata med. Alla hans kompisar
han hade i Ekne skulle han inte mera få se kändes det som.

När det väl kom till kritan och när Otto hans familj skulle flytta var det
jullov. Det snöade ute och det var lördag. Allting var packat och bilen var
helt fullproppad av olika grejer. De var sex stycken personer i bilen; Ola,
hans syster Hanna, hans bror Viktor, Pappa Valter, mamman Jessica och
familjens barnflicka som hette Elin. Möbler och sådant hade skickats upp
med flyttbilen innan. Vid tolvtiden på dagen bar det iväg till Sälen och
Ola sade hej då för sig självt till klassen, kompisarna och hemmet
samtidigt som de åkte ut ur Ekne.

Den bilresan var nog den längsta tid som Ola någonsin suttit i bil. Först
åkte de upp till Stockholm för att säga hejdå till Olas mormor och morfar
för nu var de betydligt längre för dem att åka och hälsa på.
Sammanlagt att bara åka bil tog det lite mer än nio timmar att åka till
Sälen och inte nog med att de var sex personer och en massa packning så var
dessutom familjens hund Abba med.

De kom dit vid elva på kvällen och för första gången såg Ola sitt blivande
hus som han skulle bo i de kommande ett och ett halvt åren. Ola, Hanna och
Viktor var dödströtta då så det första som de gjorde i huset var att gå och
lägga sig. Eftersom huset var totalt omöblerat och bara Olas pappa bott i
huset ett par veckor sammanlagt så fick alla tre sova på madrasser på
golvet medans mamman, pappan och Elin började skruva ihop möblerna.

Första dagen i Sälens skola kom han in i ett stort klassrum där alla satt
och väntade vid sina bänkar och Ola fick gå fram framför klassen och
presentera sig osv. Det var den dagen Ola fick träffa alla sina nya
klasskamrater och han kände genast på sig att åren i Sälen inte skulle bli
så dåliga som han hade trott hemma i Stavsnäs och i den punkten hade han
rätt. Åren i Sälen var de bästa åren i hans liv. Han fick en hel del nya
kompisar och det hände alltid någonting i Sälen och om det inte fanns något
att göra så ringde han alltid en kompis så stack de och åkte skidor i
backarna som bara var ett hundratal meter ifrån. Varje helg var det
slalomtävlingar och i veckorna efter skolan fanns det alltid någon
aktivitet man kunde göra, allt från att klättra isklättring i något fruset
vattenfall till att åka längdskidor över Sälenberget.

Den förändringen som kom att bli den tråkigaste var när Ola var tvingad att
lämna Sälen och det intensiva friluftslivet och de ständiga aktiviteterna
till att åka tillbaka till Ekne där det aldrig hände något men att äntligen
få träffa sina gamla kompisar igen.

Dagen då Ola flyttade tillbaka till Ekne var en sommardag, hela huset var
tomt och Ola hade precis avslutat en fotbollsskola som tv 4 höll i på
Sälens fotbollsplan. Det var sista gången Ola såg sina kompisar och när han
sade hejdå till dem uppfattade de inte riktigt att han skulle flytta hem,
utan bara att han skulle åka till sitt hus.

När Ola kom tillbaka till Ekne träffade han alla sina kompisar där och hade
väldigt kul där med men Sälen var ändå det roligaste. Det som han innan
hade trott skulle vara det tråkigaste och sorgligaste delen av sitt liv har
nu passerat som den absolut roligaste delen av hans liv. Han hade lärt sig
en hel del i Sälen, där var det mesta bättre, han hade lärt sig matte och
skolan mycket bättre än vad han hade lärt sig i Ekne, han kunde nu åka
slalom- och längdskidor hundratals gånger bättre än vad han någonsin kunnat
innan.

Men detta var inte det ända skolbytet i Olas liv men det sista skolbytet
var inte hälften så mycket förändrande, det var skolbytet mellan sexan och
sjuan då Ola skulle gå från den pyttelilla skolan i Ekne till den mycket
större skolan i Nederum, kändes det som då…

I Nederum fick han också där nya kompisar men de gamla kompisarna han haft
innan skulle han inte glömma bort, kompisarna från dagis som nu går på
samma skola, klasskamraterna i Ekne och alla hans kompisar i Sälen, ingen
av dem försvann och han fortsatte hålla kontakten med de i Sälen.

Han delades i Nederum i en helt ny klass med delvis människor som han
aldrig hade sett förut och delvis människor som till och med gått i samma
klass som honom i Ekne. Det bästa med bytet till Nederum var att äntligen
få slippa den lilla pytteskolan i Ekne.

Alla dessa skolbyten tycker Ola har varit väldigt lärorika, speciellt det
till Sälen och han lärde sig oerhört mycket av att komma till helt nya
klasser, han fick chansen att öva sin sociala förmåga och skaffa nya
kompisar och fritidsliv etc.. I alla byten och ställen där man kommer till
en helt ny klass eller bekantskapskrets gällde det att visa vem han
verkligen var och att han verkligen var sig själv. Om Ola bara hade gått i
en skola i sitt liv hade han definitivt inte varit samma personlighet som
han är idag.

Nu är det också snart dags att göra ännu ett byte till gymnasiet vilket
även det kommer att innebära en stor förändring i ens liv om inte större än
de skolbyten som Ola har gjort, men huvudsaken är ändå att man alltid trivs
med de människor man umgås med.

Så slutar berättelsen om Olas olika skolbyten. Sven-Bertil gick till slut
media linjen och blev en mycket känd journalist och författare. Hans
ärftliga blödarsjuka avvecklades helt plötsligt och han lärde sig spela
fotboll. Ola gick naturvetenskaps linjen i Stockholm där han fick en hel
del nya kompisar och livs-|erfarenheter.

SLUT

AV: Ola Stackenborg 9 B

Bytet!
Men jag vill inte flytta, utbrast jag.
Nej men nu blir det så. I början av sommarlovet ska vi flytta till vårt nya
hem, sade pappa bestämt.
– Ni tänker ju bara på er själva! skrek jag och klampade uppför trappan.
Jag rusade in på mitt rum och slängde igen dörren med ett fruktansvärt
brak, så högt att det måste hörts i hela stan.
Jag slängde mig på sängen och grät av både ilska och besvikelse. Nu när jag
hade hoppats på att vi skulle bo kvar här så bestämmer de sig för att
flytta. Flera gånger hade vi flyttat när jag gick i lågstadiet. Då hade det
inte varit så märkvärdigt. Då tyckte jag mest att det var spännande och jag
lärde ändå aldrig känna någon ordentligt. Nu är det annorluna. Nu har jag
ju gått i samma klass i snart fyra år. Jag har ju inte redigt någon bästa
kompis här heller men jag umgås med flera i klassen och känner de flesta
mer eller mindre.
Besvikelsen sköljer över mig. Varför kunde jag inte ha normala föräldrar,
med normala arbeten som inte var tvugna att flytta hela tiden.
Det ingick i deras jobb, det där med flyttningen. Den här gången hade de
dock haft tur och fick vara kvar här men nu behövdes de tydligen på något
annat ställe. Jag skulle vilja ha lika snälla föräldrar som Ida har. De
skulle aldrig få för sig om att flytta utan att hon skulle vilja det. De är
helt vanliga föräldrar med helt vanliga jobb och dessutom är de hur snälla
som helst. Usch vad livet är orättvist.
Dagarna gick fort, alltför fort. Efter en titt på nya skolan och det nya
hemmet så var jag inte redigt lika sur som förut. Bara nästan.
Fast det är ganska stor skillnad på både skolan och huset. Den nya skolan
är liten och trivsam om man jämför med skolan i stan som är så stor att man
knapp visste hälften av dem som gick i samma årskurs ens.
I den nya skolan är högstadiet uppe på en kulle och det är ungefär tre små
klasser i varje årskurs. Låg och mellanstadiet ligger en bit bort, tack och
lov.
En stor förändring är också att jag måste åka skolskjuts varje dag till
skolan.
Vårt blivande hus ligger mitt ute i ödemarken, tycker jag. Det är en liten
gård med ett mysigt rött hus och en liten stuga där mamma och pappa ska
arbeta när de ska göra det hemma.
Femtio meter från boningshuset ligger ett litet stall med fem nyrenoverade
boxar och runt oss finns lite betesmark. Inte för att jag förstås vad vi
ska med det till. Jag har visserligen ridit i några år men jag vill inte ha
något djur alls eftersom i flyttar så mycket.
Hela gården omringas av skog och en liten bit av en sjö. Sjön är ganska
liten men mysig och han en fin sandbotten och en liten gullig flotte.
Allt detta märkte jag bara efter en titt och jag börjar nästan längta efter
att få flytta. Men bara nästan.
För det kommer bli stor skillnad att byta från en stor skola till en liten
och från en liten lägenhet mitt i stan till en mysig gård ute på landet.

Dagarna förflöt och blev till veckor. Skolavslutningen blev en sorg men
samtidigt glädjedag. Ida och jag hade blivit ännu bättre komåisar nu och
när jag var redo att åka iväg stod vi och kramade om varandra jättelänge,
storgråtandes båda två. Ingen av oss ville släppa men till slut var vi
tvugna att åka. Vi lovade varandra att ringa och skriva brev. Snart var jag
på väg till ett nytt ställe, till ett nytt liv.

Sommarlovets dagar sniglade sig framåt. Det finns inte så mycket att göra
på landet. Ida kom och bodde hos mig några veckor och vi hade jättekul men
sedan var hon tvungen att åka hem för hennes familj skulle åka utomlands.
Typiskt, tänkte jag avundsjukt. Ibland åkte jag till ridskolan och hjälpte
till där. Som tack fick jag rida lite. De flesta hästarna var på bete men
några var kvar, det var de som skulle gå med på ridläger.
I mitten av sommaren, på min födelsedag, väntade en överraskning. I en korg
i vardagsrummet låg fyra små kattungar. Mamma och pappa tyckte att jag i
alla fall skulle få något att göra nu när jag inte kände någon. Alla katter
var i olika färger, en vit med några svarta fläckar, en helt svart, en grå
och en beigeaktig.
Alla var honor.
Resten av dagarna på sommarlovet gjorde jag väl inte något speciellt.
Det var ungefär samma saker varje dag. Jag badade, solade, läste, lekte med
katterna och ibland gick jag till det lilla samhället och köpte glass eller
godis eller bara var där.
Allt verkade helt öde. Ibland kunde man se en och annan person och på
badplatsen var det fullt av folk. Men där vågade jag inte bada eftersom jag
inte kände någon.
Annars verkade det som att många var på semester.

De sista dagarna på sommarlovet gick fort, alldeles för fort. Skolstarten
var alldeles för nära nu.
En dag är det bara kvar. Usch vad nervös jag är. Eller, det har jag varit
hela sommaren men jag har förträngt det så mycket som möjligt. Nu när det
bara är en dag kvar så kan jag inte hålla nervositeten borta längre.
Det pirrar något fruktansvärt i magen.
Jag som har svårt att få kompisar också.
Det känns ännu värre.

Trots nervositeten sov jag förvånandsvärt bra under natten. Först hade jag
svårt att somna men när jag väl somnat så sov jag tugnt.
Mamma väckte mig nästa morgon.
För ovanlighetens skull var både hon och pappa hemma och vi satt och åt
frukost tillsammans alla tre.
– Hur känns det, är du mycket nervös? frågade mamma och strök mig över
kinden.
– Nja, lite grann, sade jag och tog bort hennes hand.
– Bussen kommer ute vid vägen halv nio. Du är nästan först att kliva på så
det sitter bara ett par personer där innan dig, sade pappa.
– Okej, sade jag och tänkte tack och lov för det. Det värsta som finns är
att sätta sig i en buss som nästan är full. När klockan närmade sig tjugo
över så började jag gå med tveksamma men snabba steg mot vägen. Vi hade
bara en liten grusväg in till oss. När jag kom fram till asfaltsvägen såg
jag att det stod några på andra sidan vägen där vi skulle gå på. Jag gick
tveksamt dit och det kändes som att de stirrade jättemycket på mig. Tack
och lov så kom bussen precis då och jag smet fort in. Jag satte mig på ett
säte mitt i bussen pch personerna som stått vid busshållplatsen stirrade
fortfarande på mig när de gick genom bussen. En av dem vände sig om och
sade något. De kom fram till mig. En av tjejerna satte sig bredvid mig, en
på andra sidan gången och de två killarna satte sig på knä på sätet framför
med huvudena vända mot mig. Jag kände hur röd jag blev i ansiktet och det
kändes som att jag blev jätteliten.
– Hej, sade jag tveksamt.
– Hej, sade tjejen bredvid mig och i nästa sekund fick jag fullt med frågor
från dem.
– Är du ny här?
– Har du bott här länge?
– Vilken klass ska du gå i?
Sådana frågor fick jag massor och svarade så gott jag kunde med tveksamhet.

Det visade sig att jag skulle gå i samma klass som dem alla fyra.
In i bussen kom allt fler och snart var vi framme i skolan. Melinda och
Cecilia hette de tjejerna som pratade med mig i bussen. Jag va med dem hela
dagen och de visade mig tillrätta på bästa sätt. Det visade sig att de,
tillsammans med de två killarna Kasper och Alle, var de ”tuffaste”
människorna på skolan.
De umgicks nästan inte med någon annan och folk såg upp till dem på ett
sätt och ingen ville bli osams med dem. Men efter några dagar när vi blivit
bättre kompisar så märkte jag att de var väldigt snälla och inte alls så
katiga som folk tyckte och jag blev väldigt bra kompisar med dem.

Jag trivs i min nya skola. Jag har fått kompisar och börjat rida på
ridskolan. Snart ska jag få en egen häst har mamma och pappa lovar och de
har också lovat att vi kommer bo kvar här många år till. Det har de
kontrakt på från arbetet.
Nu ska jag sätta mig i vår mjuka soffa och vänta på att Ida ska komma. Hon
ska bo här i helgen och då har jag mycket att berätta för henne. Tack och
lov så är det bara bra saker.

Att byta skola/Att byta klass
Kasper! har du sett lådan med en stor vit tejpbit på?! det är mamma som
ropar, men Kasper skruvar upp volymen på steroen, som ännu inte är packad,
och borrar ner huvudet i kudden. Han öppnar ögonen och ser ut i hallen.
Flyttlådor överallt. Snart bär det iväg. Från den stora röda villan i
Vilhelmina till ett stångt radrus i en Stockholmsförort. Och snart så måste
han lämna skolan och klassen. Den bästa klass|en i hela världen. Tårarna
pressar sig fram när han tänker på att han aldrig mer kommer att få se dom
ansikten han har sett nästan varje dag, sen den dagen han började skolan,
för åtta år sedan.
Klass 8D, den busigaste, men samtid|igt den mest vänliga och mes
samman|hållna klassen i stan”, som lärarna brukar säga. Och dom har nog
rätt ändå, han kan inte ens räkna alla dom busig|heter dom hittat på under
åren som bara gjort kamratskapen starkare. Men nu kommer han att måsta
börja om all|deles ensam. Visst, mamma och pappa kan han ju prata med, men
dom kan han inte ha med sig på den nya skolan, vad skulle folk tro om honom
egentligen?
Sover du, eller försöker du bara smita undan packningen? mamma tittar på
honom med trött blick och hon kämpar för att kunna hålla i den stora, tunga
lådan. Jaja, ge hit säger han och strä|cker sig efter lådan. Den slinter ur
hans grepp och slår i golvet med en duns. Han suckar och allt känns med
ens, ännu jobbigare.
Nästa morgon vaknar han av väckarklockans stela ringning. Skolavslutning
tänker han, och masar sig upp ur sängen. I köket är de redan igång med
frukosten. De tittar på honom som om han vore ett spöke.
Har du inte duschat?!
Klev du upp nyss?!
Du kommer aldrig att hinna!
De skriker i min på varandra alla tre. Mamma, pappa och Daniela. Bara för
att hon fick ett nytt jobb så vi måste flytta, och bara för att Daniela har
lätt för att lära känna nytt folk. Han ger dem en sur blick och går in i
badrummet.
Ibland kan man inte tro vi är syskon, tänker han. Hon som är så social,
nästan lika sällskapssjuk som en hund, och han som är skygg en liten mus.
Han hatar att träffa nytt folk och kan bara vara sig själv bland dem han
kännt sedan flera år tillbaka.
Han står en extra lång stund i duschen och låter vattnet skölja bort dom
små tårar som mot hans vilja ändå lyckats pressa sig fram. Han slänger på
sig kläder|na, kletar i lite hårgelé så att det någorlunda liknar en
frisyr, och går ut ur badrummet. Frukost hinner han inte ens tänka på för
nu är det bråttom. Ut ur huset, in i bilen och iväg med en rivstart. Väl
framme i kyrkan sätter han sig med sin klass och med sina bästa kompisar
Abbe och Anders. De småsjunger med lite i sångerna, men kan inte
koncen|trera sig helt. De fnissar så de nästan sprängs när de ser prästens
peruk på snedd och hur han nervöst försöker rätta till den utan lyckat
resultat. Efter de har sjungit ”Den blomstertid nu kommer” så samlas de
utanför kyrkan för betyg och kramar. Kasper får en kram och en ros av alla
och de säger att de kommer att sakna honom och att det inte kommer att bli
sig likt utan honom. Han försöker att spela lugn och vusen, men han anar
att man kan se sorgen i hans ögon.
Sköt om dig! och lova att du skriver! Kon och hälsa på oss, ofta!
Ja, jag lovar, svarar han på deras befall|ningar. Han vill ju inget annat.
Han vill kunna hålla kontakten med alla, men det går nog inte. Får ringa då
och då och kanske skriva till skolans adress.
Bilen backar ut ur grusparkeringen, stämn|ningen i bilen är låg.
Det där gick väl bra, säger mamma och han mumlar ett ”mm” till svar.
Efter maten stänger han in sig på sitt rum och packar det sista som är
kvar, stereon, bokhyllan. Allt ska ner. Det är tyst runt omkring honom. Han
öppnar fönstret för att få in lite frisk luft. En svag ljummen sommarvind
fyller hans rum och han känner doften av fräsch sommar. Nästa dag vaknar
han av Danielas rop; – Kasper! Kasper! Flyttbilen är här!
Han kastar en blick på klockan och ser att den står på tio i sju. Idag blir
en lång dag. Han möts av folk i hallen som bär de stora flyttlådorna ut
genom dörren. Han gör i ordning lite limpsmörgås och hjälper till att bära.
Då är det ialla|fall gjort, tänker han. Kvarteret är tyst och stilla när
bilen svänger ut på vägen. Inte ens stan har vaknat, deras bil är det enda
som rör sig. När de kommit en bit utanför stan somnar Kasper och han vaknar
någon timme senare av Danielas skratt. Hon pratar i mobilen, antag|ligen
med någon från Stockholm, hon känner folk där redan så för henne känns
flytten bara spännande. Då ringer Anders. De pratar om vad de ska göra på
sommarlovet. Anders ska jobba och sen fara på ett fotbollsläger. Själv vet
Kasper inte alls vad han ska hitta på. Försöka lära sig stan kanske. Eller
ialla|fall så gott det går. Det börjar bli mörkt. Så här mörk har Kasper
aldrig Upplevt en sommarkväll. Inte är det då som i Vilhelmina iallafall.
Där blir det aldrig mörkt på sommarkvällen, inte förän sent i Augusti
iallafall.
Nu är vi i Stockholm! ropar mamma från framsätet. Vägar, bilar, gatlyktor
och andra lampor lyser upp i mörkret. Då ser han på en av skyltarna:
Sooeltuna. Det är dit dom ska.
Nu är vi framme! säger pappa och svänger in vid ett radhus. Det är inte
alls som Kasper tänkt sig. Inte det minsta likt.
Huset är gult och har en liten tomt på baksidan. Andersson står det på
brevlådan. Var kan dom ha tagit vägen tänker Kasper när an kliver in i
huset. Fotstegen ekar och mamma tänder lyset. Ett skarpt sken sticker till
i ögonen och han måste blinka några gånger för att ögonen ska vänja sig.
Nu är vi ju framme iallafall, säger pappa och låter förväntansfull.
Vi bär in sängarna så tar vi resten imorgon fortsätter han och de samlas
vid en av flyttbilarna för att börja bära.

Sommaren flyter på med mycket sol och lata dagar. Både pappa och mamma har
börjat sina jobb medans Kaper och Daniela har bekantat sig med stan.
Ordning på huset har de också fått. Kaspers nya rum ser nästan likadant ut
som det förra och Daniela har ofta tagit hem sina nya vänner och hon trivs
som fisken i vattnet, det märks.

18:e Augusti. Hjälp, det är imorgon!
Imorgon är det skola. Han ligger och tänker på morgondagen och han får inte
så mycket sömn den natten. Han vaknar med ett ryck när Daniela kastar
kudden på honom.
Upp nu Kasper! Det är skola!
Han är så nervös att han skakar.
Det här kommer jag aldrig att klara säger han tyst för sig själv.
I bilen på väg till skolan är Daniela så ivrig att hon nästan inte kan
sitta stilla.
Det kan inte han heller, men av den mot|satta anledningen. Skolan ser ljus
och stor ut. Ungdomar står och pratar i små och stora grupper. Han går
uppför trappen.
”Expediton” läser han på en skylt och knackar på dörren.
Kasper Lund, jag är ny här.
Javisst, säger mannen och letar reda på ett papper.
9B, fortsätter han, första dörren till höger.
Okej, tack.
Han går dom tunga stegen mot dörren och knackar på.
Kom in! hörs det från rummet och han öppnar.
Kasper Lund? säger läraren och ler.
Jo, det är jag svarar Kasper.
Välkommen, det finns en ledig plats bred|vid Fredrik, du kan sätta dig där.

Eleverna tittar på honom, endel ler, andra bara tittar.
Hej, säger Fredrik.
Hejsan, svarar Kasper och så börjar läraren prata.
Det ringer ut till rast och eleverna flockas i korridorerna. Kasper går
till sitt skåp för att lämna sina saker.
Fram kommer Fredrik och några andra killar. De presenterar sig och börjar
prata. Till slut frågar en av dem om Kasper ska med och se fotbollsmatch
ikväll. Ja, gärna! nästan skriker han ut.
Okej, vi träffas hos mig innan säger Fredrik och det ringer in till ny
lektion. Den här flytten kanske inte blev så tokig ändå tänker Kasper när
han går in i klassrummet med ett leende på läpparna.

Att byta skola/Att byta klass
När jag gick i klass 1-3 så gick jag skola på Södermalmsskolan, det var en
liten röd trevlig skola. Fanns inte mobbing där för vi var så få elever och
vi hade jätte bra samhörighet. Men det fanns bara upp till årskurs 3 i den
skolan så sen efter 3:an var det dags för skolbyte.
Jag tror nog att alla i min klass var väldigt nervösa, nu skulle vi flytta
till stora Söderhags|skolan och gå skola med ca 200 andra elever. Men det
var ganska ok, vi skulle fortfarande gå i samma klass, bara få en ny
paralellklass. Det gick bra, jag tror att alla trivdes rätt så bra visst
fanns det mobbing på denna skola det fick jag också smaka på, men det var
inte så farligt, nån lite pik här och var.
Sen så var det sags för det största bytet någonsin, nu var man en stor 6:a
som skulle börja års|kurs 7! Då blev jag riktigt nervös, klassen skulle
splittras, vi skulle förlora varandras stöd och måsta stå på egna ben. Som
tur var så fick man välja 3 personer från sin egen klass som man helst
skulle vilja gå med.
Vi fick varsin lapp där vi enskilt skulle skriva upp dom 3 man helst av
allt ville gå med.
För mig var dom 2 första personerna lättast, mina bästa kompisar Nilla och
Cecilia. Men den tredje då, vem skulle jag då välja?
Jag valde tillslut Annika. Jag tyckte inte om henne särskillt mycket men
hon kändes som ett bra val ändå.
1. Nilla
2. Cecilia
3. Annika
skrev jag på lappen, vek ihop den och gav den till läraren. Jag kunde väl
ändå inte ha så mycket otur att jag skulle hamna med bara annika i en
klass.
Sen kom dagen då vi skulle få veta vilken klass vi hamnat i. Jag nästan bad
till Gud att jag inte skulle hamna med endast Annika. Dom ropade först upp
vilka som hamnat i klass 7:11. Massa okända namn från andra skolor
rabblades upp och dom så kallade ”nördarna” i min då|varande klass, där
bland ropades Annikas namn upp. Eftersom mitt efternamn börjar på S så
för|stod jag nästan att jag var den sista som skulle ropas upp. Och så blev
det.
Hanna Söder, ropade Sören, min dåvarande lärare upp.
Jag kände hur jag fick en klump i halsen. Jag hade hamnat i en annan klas
än Cecilia och Nilla. Det kändes som jordens undergång.
Sen blev det sommar och klumpen i min hals blev allt större.
Skulle jag nu förlora mina två bästa vänner?
Men sen fick jag veta ett alternativ, man fick byta klass om man hade skäl
till det! Min mamma pratade med rektorn på skolan. Vi ringde runthalva
sommarlovet kändes det som. Jag ville verkligen byta klass, men det blev
aldrig så. Alla såg mej som en social och framåtriktad person, jag skulle
lätt kunna skaffa nya vänner. Jag blev skitsur men det fanns inget att göra
åt det, skolans önskan var min lag.
Och så kom den stora Dagen. Den första skoldagen som högstadieelev. Jag
hade köpt nya fina kläder och nyss färgat mitt hår knall rosa. Jag hade
ruffsat till mitt hår och lagt på make up på ögonen. Jag var skit|ball
tyckte jag. Men vi hade otur med vädret, det ösregnade! Jag cyklade med
Cecilia och Nilla till skolan. När vi träffades iden vanliga korsningen var
vi skitfina men när vi var framme vid Pinnbacken så var vi blöta i håret
och på kläderna, sminket hade runnit och vi var trötta och griniga när vi
kom in till skolans värme. Det stof på entré dörrarna vilket klassrum vi
skulle vara i. Cecilia och Nilla skulle vara i klassrum 102 och jag i
klassrum 203.
Så mitt första klassbyte började i sorg. Nu var vi inte tre bästisar
längre, jag hade hamnat utan|för. Och det var inte alltid vi hade raster
samtidigt, så vi gled mer och mer ifrån varandra. Så en dag så var det inte
jag, Cecilia och Nilla längre. En tjej vid namn Dani hade tagit min plats.
Då förstod jag att nu var jag helt ute. För ett ganska långt tag stod jag
ensam vid skåpen på rasterna. Jag kunde ju inte bara slita tag i nån och
säja, kan jag va med dej?
Men sen kom dagen då jag gjorde det. Jag slet tag i Elisabet från min klass
och frågade rakt ut, kan jag vara med dej ikväll? Nu är jag och Elisabet
bästa kompisar. Så det gick ju bra tillslut med klass|bytet. Och nu går man
i 9:an och ska snart byta klass och skola igen. Allt går så fort, känns som
att det var aldeles nyss jag var liten och ny på den här skolan. Och nu är
det dags igen. Nu ska man bli liten och ny igen. Känns bra att få välja en
linje som man verkligen vill gå och få komma till en ny skola. Jag ska gå
medie programmet i luleå. Har varit och kikat på skolan med Elisabet. Det
var en fin ljus skola med trevliga lärare och elever. Den passar mig jätte
bra men jag känner ändå oron. Jag kanske inte får nån kompis på den skolan.
Elisabet ska förmodligen gå skola i torneå så då är jag ensam igen. kommer
att splittras rån min bästa vän. Men det kommer säkert att gå bra. Det
intalar jag mig själv. Det här blir jättebra. Men jag känner ändå samma
oroklump som jag kände på sommarlovet från 6:an till 7:an. Tänk om skolan
kräver för mycket, jag kanske hamnar efter och blir utmobbad. Det var
lättare när man var yngre och skaffa nya vänner, det var som mer
själv|klart att man skulle prova på nya vänskapskretsar. Det här kan jag
grubbla över hur mycket som helst. Jag får bara ta dagarna som dom kommer,
allt löser sig och vem vet, den hela Elisabet historien kanske upprepar
sig? Men just nu känns det som att jag inte vill ha nån ny bästa kompis,
men så kände jag i 6:an också. Jag tror att klassbyten är bra för ens
utveckling, men lär sig att ta nya initiativ och får träffa nya människor.
Man ska inte känna sig så bekväm i sin situation hela livet. Det kan vara
bra att skaffa sig nya roller och få vara med olika människor. Eller det är
i alla fall vad jag intalar mig själv just nu. Annars skulle jag nog följa
med Elisabet till Torneå.

Den här novellen blev inte så bra. Jag vet att jag kan mycket bättre.
Men nu hade vi ju inte så mycket tid och jag har ”skrivtorka”. Försökte
ändå få med lite vettigt innehåll.

Jag var bara 10 år när jag och min familj flyttade första gången.
Vi flyttade till Stockholm. Mamma hade aldrig riktigt trivts någon annan
stans än i storstäderna.
Det var främmande för mig. Min nya skola var mycket större än min gammla
och varje klass var större.
I början hade jag svårt att trivas och få nya kompisar.
Men efter några veckor flöt det på ganska bra och jag började trivas.
Jag fick många vänner men även ovänner.
Det fanns en kille i klassen som verkligen levde för att förstöra och sabba
för andra.
Jag var ny och genom det hans nya mobboffer.
Jag och min familj hade tidigare bott med pappas mamma och pappa på deras
bondgård.
Atomatiskt blev jag kallad bonde. Jag fick oxå höra att jag bott med
galningar och att korna till och med var smartare än jag. På ytan var jag
hård och visade inget tecken på att jag tog åt mig. Men på insidan grät
jag.
ny sida
Jag längtade hem och tillbaka till min gamla skola och mina gamla vänner.
Jag förstog att vi inte skulle flytta tillbaka eftersom mamma verkligen
börjat trivas.
Min äldre syster som hade börjat 9an hade skaffat pojkvän även hon
trivdes.
Genom att Thomas var så elak mot mig så blev mina skol resultat sämre och
sämre.
Min bästa kompis Östen gjorde allt för att jag skulle må bättre men men
spåren av Thomas håningar hade satt sig hårt.
En dag tog min lärare mig avsides. Han sa att mina resultat bara hade
blivit sämre och sämre.
Om jag inte skärpte till mig så tyckte han att jag skulle byta klass, eller
rent av byta skola. Orden sårade mig djupt.
Men som ett mirakel steg mitt betyg en aning.
Thomas tvingades gå om femman och jag fick flytta upp en klass. Det blev
sommar vi bestämde att vi skulle åka hem till vår gammla gård en sväng.
Pappa var ivrig.
Min stora syster vägrade följa med eftersom hon ville vara hemma med
pojkvännen, efter många om och med följde hon med.
Vi skulle bara stanna en vecka men det blev hela sommaren.
Jag träffade mina gammla klasskamrater och vi hade jätte roligt
Sommaren gick fort och dagen när vi skulle åka hem närmade sig fort, så var
det dags att återigen skiljas från gården, från kompisarna.
Jag började sexan tyckte att det var ganska kul.
Mina betyg steg ytterligare.
På vinter lovet kom bakslaget.
Mamma blev sjuk.
Läkarna sa att hon hade fått cancer.
Jag blev rädd.
Läkarna gav strikta order om att hon inte fick gå ut och andas in storstads
luften.
Det var för mycket gifter i luften. Beslutet var enkelt vi blev tvungen att
flytta.
Jag kände hur luften försvann ur mig.
Precis när allt blivit så bra. Men för mammas skull sa jag inte emot.
Det var hårt att lämna skolan och kompisarna.
ny sida
Vi flyttade till en gård strax utanför östersund.
Jag började en ny skola.
Trodde inte att de kunde bli värre än den förra men det blev det. Här blev
jag ignorerad som luft. Dom pratade inte ens med mig, skolan blev ett
helvete för mig. Jag kämpade mig igenom.
Närmare sommaren blev mamma bättre.
Eftersom ingen brydde sig om mig gick mitt skolarbete bättre.
När sommaren kom bestämde jag mig för att jag skulle agera själv, så jag
ringde till farmor och frågade om jag fick bo där.
Hon var lite tveksam men när jag berättat hur jag hade det på skolan så var
jag välkommen.
När jag pratat klart med henne ringde jag till min gamla rektor och frågade
om dom hade någon plats kvar. Det hade dom.
När allt var ordnat gick jag för att prata med min pappa.
Han höll med men undrade om det inte vart för tungsamt för farmor. Jag sa
att jag pratat med henne men pappa ringde dit för att vara säker.
När han kom tillbaka höll jag på att spricka av nervositet.
Men när han leende kom emot mig förstog jag att svaret var ja.
Veckan därpå hade jag flyttat in hos farmor.
Jag var överlycklig.
Jag tror att den första skoldagen på min ny gamla skola var den bästa av
alla skoldagar.
Jag hade längtat så mycket efter den här dagen.
Allt vart presis som jag hoppats på. Efter några månader blev mamma frisk
från cancern. Kunde mitt liv bli bättre?
När jag ser tillbaka till min barndom kan jag bara säga borta bra men hemma
bäst.

-slut-

Skrivet av Emma M 9 C 9/2-03