Betyg på uppsatsen: VG

VAR TVUNGEN ATT BYTA KLASS!

Många blir retade och utfrysta när de kommer in i en ny klass.

Man betraktas som töntig, ful, konstig. det finns alltid något som är fel.
Jag har varit med om liknande.

Det var i början av sjuan. Man skulle börja i en ny klass med nya
människ|or och nya lärare.
Jag hade två kompisar som också började i samma klass. Mina allra bästa
kompisar. Vi hade fått önska 3 st vi ville gå i samma klass som, vi hade
valt varandra.
Fick se klasslistan innan vi började i den nya klassen. Vi kände igen två
namn på två tjejer. Visste att de inte var så snälla.
De första dagarna i den nya klassen var ganska tysta, alla var ju
främlingar för varandra. Men efter ett tag började det. De var inte
speciellt snälla mot oss. De hade lärt känna en annan tjej i klassen, en
stökig, högljudd tjej. Hon var värst.
Vi kände ganska snart att vi inte passade in alls. I deras ögon var vi tre
stycken små töntar.
En dag på en lektion såg jag att två av tjejerna tittade ner på mina skor,
sa något till varandra och skrattade. Jaha, fel på skorna. Jag blev arg
inombords men sa inget, brydde mig inte så mycket, de var ju bara töntiga
själva som höll på!
Jag gick och var lite nervös ändå, lite rädd för att de skulle göra något.

På lektionerna vågade man inte säga så mycket, vågade inte räcka upp handen
och svara frivilligt, då skulle man nog blivit kallad plugghäst.
Det var nog värst på gympan när man skulle byta om och duscha. Det känns ju
inte bra när några står och tittar på en och skrattar. Det är nog det
värsta.
När de såg att vi hade ”Jazzbyxor” på oss sa de att det var ute med sådana
byxor. Det är ju kul att höra.
De brukade rufsa runt i håret på oss.
En gång blev jag så arg när en av dem gjorde det så jag sparkade henne hårt
på smalbenet.
Hon blev nog väldigt förvånad. Jag kände att jag var tvungen, för att visa
att jag inte var feg och bara tog emot det. Men de slutade inte ändå.
Före jullovet samma termin gick vi till rektorn och bad att få byta klass.
Hon sa att det kunde bli svårt att få in tre stycken i en klass. Att hon
kanske var tvungen att sära på oss. Vi blev lite besvik|na och ledsna, vi
ville ju inte dela på oss.

Samma dag som vi slutade fick vi besked. vi fick byta klass och behö|vde
inte dela på oss! Gissa om vi blev glada. Den dagen kände jag mig inte alls
rädd och osäker, allt var bra!

Efter jul började vi i den andra klassen. Nu kändes det bara kul och
spännande. Alla var snälla mot oss.
Vi kände några sen innan och det var ju ett stort plus!
Vi fick nya roliga lärare, jag kände mig välkommen i den här klassen.

Jag blev tillsammans med en kille i klassen innan sommarlovet. Det kändes
jättehärligt.
Vi har varit tillsammans i lite mer än ett och ett halvt år nu.
Han har hjälpt mig mycket med skolan och stöttat mig.

Snart är det dags för gymnasiet. Tiden i den här klassen har varit
jättebra, men nu längtar man lite till något nytt!
Hoppas att det är trevliga människor där. Och lika bra lärare som vi haft
nu de senaste åren.
Hoppas bara att det inte blir som första terminen i 7:an. SLUT

Hej Skolministern! 7/2-03-Kalmar

Mitt namn är Elin, jag går i årskurs 9 på BC (BergavikCentrum), en hyfsat
bra skola i Kalmar för årskurserna 7-9. Det är lagom med klasser på skolan
och vad jag vet är det också lagom med elever i varje klass. Men så finns
det ju också, som alltid, mindre bra saker som man kanske skulle kunna
ändra, och en viktig sak är lärarna. Många lärare är jätte duktiga, vissa
kan däremot vara väldigt negativa, inte glada, har aldrig något posetivt
att komma med utan tjatar mest på klassen det kanske är för elevernas bästa
enligt dem men det blir inte så eftersom deras humor lätt kan ge dålig
stämmning.
Det finns också lärare som är allt för stränga hela tiden och ibland
även dem som rent ut sagt är tröga som man aldrig lär sej något nytt av.
Jag vet inte vad man ska kunna göra åt detta eftersom inte alla är på
detta viset, kanske räcker med att vara noggrannare vid anställningar.
Datorer är något som bör finnas på en relativt bra och modern skola
under 2000-talet. Visst här finns datorer men dem tänker alldeles för sakta
och många funkar inte äns. Jag skulle kunna tro att det är så på många
skolor och detta är något som borde ändras.
Tuggummi och mössa är förbjudet på lektionerna, och aldrig har jag hört
någon lärare eller annan ge en vettig förklaring till detta. Att någon har
mössa drabbar absolut ingen och tuggummi som är bra för tänderna och
dessutom gör att man tänker bättre stör ju inte heller någon så länge man
inte smaskar.
Och så är det rasterna, vet inte hur det är på andra skolor men rasterna
på BC, finns det absolut inget att göra. Man går runt, köper godis, pratar
och sitter i fritidsgården. Våran fritidsgård är fin och där jobbar väldigt
trevlig personal men på en lång lunchrast som ändå är för kort för att åka
någon annanstans behövs det något att göra. Man skulle kunna ha datorer,
tv, tv-spel eller tävlingar.
Nu har jag skrivit en hel del om min skola, men det finns andra saker
under själva skolangången som kan förbättras, en sådan sak är praktiken som
man har engång per år och i nian två gånger. Men det tycker jag skulle
ökas, skolan ska förbereda på framtiden, arbetslivet och det finns inget
som gör det bättre än när man kommer ut i verkligheten på prao.
En annan sak som kan förbättras är schemana. Man börjar runt klockan 800
och slutar runt 1500tiden, under dagen har man tio till femton minuters
rast mellan lektionerna och cirka 50 minuters lunch. Vissa dagar bara dem
”viktigaste” ämnena. Ett sånt schema kan bli lite jobbigt i längden. Jag
tycker att man kan få börja lite senare, dra in rasterna mellan lektionerna
till fem, tio minuter och förlänga lunchen så man hinner hitta på något,
dela upp ämnena lite och att fredagar ska sluta runt klockan 1300-1400. Men
det allra bästa vore ändå att ha flexschema så långt det är möjligt.
Tillexempel några dagar i veckan eller någon vecka i månaden i årskurs åtta
och nio.
Sen är det den vanliga disskusionen om maten och matsalen. Matsalen på
BC är fin, maten har helt klart förbättrats men där kan nog göras mer, man
tappar matlusten när man får en skitig gaffel eller ett skitigt glas, även
personalen där skulle kunna bli lite trevligare.
Har hört att skoluniform kommit på tal, det är inget jag tycker att man
ska behöva ha, jag kan iallafall inte se någon nödvändighet i detta. Men om
det skulle bli så tycker jag att alla skolor skulle ha det, annars skulle
nog problem uppstå.
Nu tror jag att jag har fått med allt. Tycker att det är mycket bra att
du tar reda på detta genom dem som verkligen är medvetna om det, så nu
tackar jag för mej. Lycka till!
MVH. Elin Granstedt

Mina skolår

För 9 ½ år sedan började jag i klass 1a på Kåreskolan. Min lärare hette
Lena Roske och var vad jag tyckte, världens snällaste lärare. Hon log
alltid med hela ansiktet. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var den
bästa dagen i mitt liv. Dagen då jag började skolan. Jag hade ju gått i
förskolan innan, men det var ju först nu som man blev stor. Nu började
allvaret. Det var ingen lek längre.
I 2:an fick Lena ryggproblem och blev långtidssjukskriven och vi fick en
vikarie som hette Gunilla. Hon var också väldigt snäll, men man saknade
Lena. Hon kom och hälsade på ibland, och gissa om vi blev glada! Tillslut
kom hösten som vi alla hade väntat på. Hösten då Vi skulle bli störst på
skolan. Hösten då Vi började trean.
Det var roligt att vara äldst. Vi fick order om att ta hand om småbarnen
och det tror jag att vi gjorde.
När slutet på vårterminen närmade sig fick vi lappar där vi fick skriva ner
vilka vi ville ha med till sin nya klass på Rånga skola. Då skulle våra 3
klasser slås ihop till 2. Strax innan sommar|lovet fick jag reda på att jag
skulle gå i klass 4b på Rånga med Kerstin Ronnevi som lärare. Jag hade fått
med mig alla som jag hade valt till min nya klass. Hösten kom och
Kåreskolan var pasé. Nu var det Rångaskolan som gällde. Nu skedde många
förändringar. Klasserna blev större, vi fick ny lärare och här fick man,
tro det eller ej, kopiera själv med lärarens tillstånd! Det var faktiskt
görfräckt för en 10-åring!
Nu började åren gå snabbare och snabbare och innan man visste ordet av, så
stod man i kyrkan och sjöng avslutningssånger. I femman satte våran klass
upp en pjäs som hette ”Herr Arnes Penningar” och var baserad på Selma
Lagerlöfs roman. Det var väldigt roligt och vi spelade upp den för resten
av skolan och för gamlingarna på ålderdoms|hemmet. Några av dom blev så
rörda att dom började gråta. Det var lite spännande faktist. När vi slutade
femman, slutade även våran lärare Kerstin på skolan. Hon skulle jobba på en
skola på Smögen där hon bodde. Så när vi började sexan fick vi en
nyutbildad lärare som hette Karin Jansson. Detta året gick snabbast av
alla. Vi hade verkligen jättekul med henne. Vi var med i Chalmers
tekniktävling och kom på delad andraplats. Priset var 4000 kronor som gick
till våran klassresa. Och den blev verkligen ett minne för livet. Karin
hade seglat mycket innan hon blev lärare och våran klassresa blev en tur på
tre dagar med en stor segelbåt som hette Mariza. Vi blev indelade i grupper
och fick hjälpa till med allt. Resan blev väldigt lyckad. Återigen var det
dags att välja vilka kompisar man ville ha med sig till nästa skola och
klass. Nu fick man bara välja 2 killar och 2 tjejer.
Jag hamnade i klass 7d med Magnus Olofsson och Roger Karlsson som
klassföreståndare. Det var spännande att börja sjuan. Man var ganska långt
hemifrån med nya klasskamrater som man aldrig träffat förrut. Här skedde
också många förändringar. Vi fick ämneslärare, vilket vi inte haft innan
och vi hade lektioner i olika salar i stället för en och samma hela tiden.
Man fick nu ta mycket mer ansvar för sitt eget lärande och att passa tider.
Nu var det ingen signal som hördes på 2 kilometers avstånd eller någon
lärare som stod och ropade ”7d ska in, 7d ska in”. Återigen var det dags
att ta ett steg närmare vuxenvärlden.
Vi gjorde många aktiviteter med vårat arbetslag 7: up. T.ex. så hade vi
mini-VM i friidrott och turnering i fotboll och ultimate fressbee. Våran
klass vann den turneringen både i 7: an och 8: an. Nu var det dags för våra
första betyg. Det var för mig ganska spännande och pirrigt. Men det var
inte så farligt och jag var nöjd med mina betyg. Andra var mindre nöjda.
Sommarlovet kom och vi hade klarat av två år på Bunkehed|skolan. Nu
återstod bara ett. Troligtvis det tuffaste. Skolår nummer 9 i ordningen.
Nu började allt snack om gymnasiet: ”Vad ska du välja?” I stort sett hela
höstterminens stora samtalsämne var gymnasie|valet. Men det skedde andra
saker på skolan också. Vi fick en efterlängtad ny gymnastik|sal. Den är
tullstorlek (40 x 20 m) och är jättefin.
Vi visste att snart skulle de nationella proven komma och nu sitter jag här
med skrivkramp!
Jag skulle vilja säga att skolgången består av två huvudsaker:
Beslut och Förändringar. Troligtvis gör hela livet det, och skolan är en
bra förberedelse för framtiden som man bör ta vara på.

1. Mina skolår

Jag minns så väl när jag skulle börja skolan. Det var så nervöst, men
spännande. Jag ville att mamma skulle följa med, men det kunde hon inte.
– Marina, du måste ju lära dig att gå dit själv, sa min mamma.
Varför jag ville att min mamma skulle följa med var för att jag var rädd,
för dom som var ”större.” Dom kunde ju slå mig, säga fula ord, eller vad
som helst.
Men när jag väl kom till skolan så var det ingen som sa nåt eller gjorde
nåt. Vissa elever stirrade på mig: ett nytt ansikte i skolan var väl roligt
att kolla på. Men jag brydde mig knappt.

När jag sedan hade gått alla år på lågstadiet var det dags för mig att
börja på mellanstadiet. Då var det inte nervöst, jag längtade mest bara
dit, eftersom en lärare hade varit så grym och elak mot mig under
lågstadieperioden. Det gör fort|farande ont i mitt hjärta när jag tänker på
hur mycket jag led, utan att jag sa något till någon. Jag började i fyran,
med en ny lärare. Ungefär halva klassen var mina gamla klasskamrater, de
andra var personer jag aldrig hade sett tidigare. Klassen var väldigt
livlig, jag förstår inte hur vår lärare kunde klara av oss.
Vi fick en lärare, en kvinnlig, som inte var som andra lärare. Hon tyckte
om alla eleverna i klassen lika mycket, det fanns ingen ”favorit” i hennes
ögon. Hon var glad och livlig, och pratade mycket. Men i femman berättade
hon att hon skulle flytta till Strömstad. Vissa elever började gråta, men
inte jag. Jag hade lärt mig ända sen jag gick på låg|stadiet att dölja mina
känslor, att inte visa vad jag kände.
När jag sedan började i sexan, var jag väldigt ombytlig med kompisar. Jag
umgicks med alla möjliga människor. Till sist var jag mycket med en tjej i
min klass som heter Elin, och med en annan tjej i parallellklassen som
heter Anna. Vi var oskiljaktiga. Jag fasade för dagen då alla klasserna
skulle splittras, men som tur var kom vi i samma klass, alla tre!

Skolan jag skulle börja i efter sexan tyckte jag var läskig och stor. Alla
osäker på om alla är rätt ord människor var så ”stora” och så
”farliga.”
Min bror, som var två år äldre än jag, gick på samma skola. Alltid om någon
var dum fanns han där för mig. Det var hans axel jag grät mot om någon hade
varit elak. Folk tyckte vi var lustiga som stod och kramade om varandra men
det fick dom tycka, han var ändå den mest underbara bror man kunde ha.

I åttan fanns inte min bror kvar på skolan, jag saknade honom så mycket. Nu
skulle han aldrig kunna försvara mig, så blyg och snäll som jag var så
tordes jag aldrig säga ifrån om någon var dum mot mig.
Men jag förändrades helt och hållet. Jag tänkte att ”nej, jag orkar inte ha
det såhär mer! Han kommer ju sluta efter ett år när jag bör|jat, hur skulle
jag klara mig?”

Det var efter det jag förändrades. Den osäkra, blyga Katarina blev istället
en självsäker och pratsam person.
Jag fick fler vänner, eftersom jag pratade så mycket. Jag bjöd på mig själv
och folk tyckte att jag hade förändrats mycket.

En dag när jag gick i åttan bestämde jag mig för att berätta för mina
föräldrar om vad läraren gjorde mot mig när jag gick i lågstad|iet. Dom
satt i vardagsrummet när jag tän|kte berätta, och när jag väl gjorde det
satt min mamma och grät. Dom hade alltid sett på mig att jag verkade så
rädd att gå till skolan, men dom trodde aldrig att det var för att en
lärare tvingat mig att äta mat som jag inte ville ha. Ibland kunde hon
try|cka ner gaffeln så långt ner i halsen på mig att jag var tvungen att
springa till toaletten och spy upp det. Sedan satt jag där på toa|locket
och grät, innan jag gick tillbaka till klassrummet.

Idag går jag i nian, mår väldigt bra och är rätt duktig i skolan, men jag
går hos doktorn och skolsyster ofta för dom tycker att min aptit är väldigt
dålig. Jag kommer aldrig berätta för dom om att det antagligen beror på
läraren i lågstadiet. Ibland kan jag skylla på henne, att det är därför jag
är så smal och äter så dåligt, för att det är HENNES fel! Det kanske är fel
av mig?

Mitt råd är att våga säga ifrån. När jag var liten hade jag lärt mig att
alla vuxna och alla lärare hade rätt jämt, men så är det absolut inte. Jag
önskar att jag hade vetat det för sju år sedan.
Tack för ordet. Jag hoppas att det jag hade att säga, gick hem hos någon.

Min syn på skolan

Kära skolministern!

Börjar man ett brev på det sättet när man skriver till en minister? Jag
hoppas att det blir bra i allafall.

Jag sitter nu här och tänker på vad man kan skriva om skolan, för det finns
mycket.
Skolan har både bra och dåliga sidor, som de flesta andra saker. Det finns
mycket man måste försöka ändra på. Man jag måste ändå säga att det är bra
att skolan finns.
Visst kan det vara väldigt jobbigt att gå upp ibland, speciellt när man ska
ha prov, men jag är i allafall glad att jag får gå i skolan.
En sak som jag verkligen måste ta upp är att det är alldelles för mycket
stress i skolan i dag. Man får väldigt mycket press på sig av lärarna, och
det blir bara värre ju högre upp i klasserna man kommer. Man får ofta höra
”Nej, nu får ni snabba på, för ni har prov om två dagar”. Visst, man
försöker att snabba på. Men i fall alla lärare säger så, sitter man
tillslut med en hög på fem böcker som man ska läsa på för att man ska ha
prov några dagar senare. Många har svårt i skolan och klarar inte av den
hårda pressen. Jag har turen att få gå i en skola där dom har infört en
regel att man bara får ha två prov i veckan.
Det är många unga som blir utbrända idag. När vuxna blir det kan dom ta
ledigt eller sjukskriva sig, men det kan man inte göra när man går i
skolan, för då kommer man efter. Det pratas mycket om att unga rör för lite
på sig, skolan är en av faktorerna till varför. Man hinner inte träna pga
alla läxor och prov. Man sitter hemma och pluggar istället. Eftersom jag
bara får ha två prov i veckan så lider inte jag av det här, men det finns
andra. Internet och TV är andra faktorer till varför man rör lite på sig.
Jag säger inte att man ska ta bort proven och läxorna, för det går inte.
Men man kan|ske kan införa en sådan regel på alla skolor, två prov i
veckan.

En sak som jag kan bli så arg på är skolmaten. Inte själva maten, men
pratet omkring den. Jag såg ett repotage på tv för ett par månader sedan,
det handlade om just skolmaten. Jag kan inte påstå att maten är god, för
det är den inte. Men när dom börjar prata om att skolan egentligen inte har
någon skyll|dighet att servera mat, då blir jag arg. Nu hoppas jag att alla
skolor serverar mat, men det tar jag förgivet. Man kan inte klara en hel
dag i skolan utan mat. Jag tycker, att Göran Persson ska åka till någon
skola och äta maten där, jag tror inte att han skulle äta upp. Så jag
tycker att dom skall sluta prata om att skolan egentligen inte behöver
servera mat. Vi skall ju inte behöva nöja oss med något dåligt, när det kan
bli bättre. En vuxen människa skulle göra allt för att få det bästa, det
vill vi också ha.

Nu har jag bara skrivit dåliga saker och det som behövs ändras. Jag kan
också skriva ner dom bra sakerna, men det tycker jag bara är lite onödigt
för dom är bra och behövs inte ändras på. Jag hoppas att du kan försöka
göra något åt dom här sakerna.
Tack på förhand Mvh Liselotte Lundgren.

Inte så många aspekter men både positivt & negativt. Dessutom vissa
förslag & lösn

Att byta skola/Att byta klass

Ett larm kommer in till larmcentralen. Det är en ung tjej som talar. Hon
får nästan inte fram ett ljud. Men så mycket kraft har hon så hon kan
berätta var hon befinner sig.
Larmet går ner till abulansen. Ljudet av de blåa syrenerna tjuter högt.
När abulanspersonalen kommer fram hittar dom en lite flicka. Hon har blivit
brutalt misshandlad. Hennes ansikte liknar inte ett ansikte på en människa
utan ett paket köttfärs.
Linda heter flickan. hon har nyss fyllt 14 år. Lindas föreldrar jobbar på
samma företag. De är inte hemma så ofta, så Linda får klara sig lite på
egen hand. Föreldrarnas företag flyttar runt en del och då måste Linda och
familjen flytta med.
Den här gången flyttade de till Värnamo.

Nervös var hon när hon stod framför klassen. Hon darrade på rösten och
killarna skrattade åt henne.
Mitt namn är Linda, fick hon fram, inget mer. Läraren som var lång och
ganska smal började ställa en massa frågor till Linda. Men Lisa var för
nervös för att kunna besvara dem. Hon fick därmed sätta sig ner. Det
viskades en hel del bakom hennes rygg. Hon visste att det inte var något
snällt de viskade.
På rasten gick hon ensam. Ingen hade pratat med henne än. Hon har varit ny
i en klass många gånger. Men det har aldrig varit så svårt och jobbigt
förut.
Undrar vad de andra tyckte om henne. Hade de redan dömt henne, hur hon var,
efter hennes utseende? Hon var inte klädd som alla andra, för hennes
föreldrar hade inte speciellt höga löner och det hade hon rättat sig efter.
Men hennes kläder var inte fula det kan man inte säga.

Veckorna sniglade sig fram. Tystnaden var fortfarande kvar. Ingen hade ens
sagt hej till henne på mornara när de kom till skolan.
De ”tuffa” tjejerna i klassen bara tittade ner på henne, som hon skulle
vara någon liten jobbig ettapladdare. Det lite mindra tuffa vågade helt
enkelt inte prata med henne, för de var rädda vad folk skulle tycka, om de
gjorde det.
Linda stod ensam på skolgården som vanligt, när en av de tuffa tjejerna kom
fram till henne. Hon bad Linda hänga med. De skulle prata lite. Linda blev
överlycklig. De gick in på tjejtoan. Vattnet var kallt och smakade inte
speciellt gott. Hon trodde att det var en evighet när hon hade sitt huvud
nertryckt i toaletten. Sedan ryckte de upp henne, Tryckte upp henne mot
väggen och berättade för henne att hon förstörde deras klass. Det ville
inte ha någon som hon i deras klass.
Linda fattade inte vad som hade hänt eller vad dom sagt förren hon stod i
duschen hemma i lägenheten. Linda var inte i skolan på hela veckan efter
det.
Till slut fattade hon mod och gav sig iväg till skolan. Läraren undrade var
hon hade varit. Hon svarade att hon hade varit sjuk. Läraren berättade att
man sjukanmäler sig då. Han bad henne sätta sig vid sin bänk. Linda satt
längs fram i salen. Det var rätt jobbigt för då såg man inte alla som
viskade. Men hon visste att de viskade om henne.
På rasten stod tjejerna och pratade skit och spred rykte som vanligt. Men
något var annur|lunda, det stod en kille och tittade på Linda. Han gick
fram till henne. Linda kännde hur hennes hjärta började banka. Både av
lycka och rädsla.
Killen hette Martin och gick i pararellklassen. Han var också ny i skolan.
De tuffa tjejerna kollade åt deras håll. Martin berättade att han inte
kännde sig hemma här. Ingen pratade med honom heller.
Plötsligt kom Veronika fram till dem. Det var hon som hade tagit med Linda
till toaletten. Hon tog tag i Martins hand och släppade med honom till
deras gäng. Så Linda blev ensam igen.

Den första snön hade fallit och det var i mitten av december. Snart jullov.
Linda längtade verkligen.
Hon hade pratat med Martin många gånger och varje gång hade Veronika kommit
och tagit Martin i från henne. Linda hatade Veronika och gänget, hon hatade
till och med skolan. Skolan hade hon älskat att gå i, när hon gick i den
förra skolan. Hon låg långt bakom de andra i alla ämnerna. Hon struntade i
att göra läxorna och hennes mamma frågade alltid om de inte har några
läxor. När det var så nära inpå jul så har de många prov. Linda hade
skrivit ig på många av dom.
Det blev mörkt vid 3tiden nu. Precis när skolan slutade. Vägen hem för
Linda är ganska läskig. Hon måste gå genom en ganska tunnel och det är
något av lysserna som är trasiga.
Det läskiga var inte tunneln utan att Veronika och hennes gäng går samma
väg. Den här dagen gick de väldigt nära inpå. I tunneln slog de till. Linda
höll händerna för ansiktet. Hon kände ingen smärta, hon kännde ingenting.
Hon bara låg där medan dom slog och sparkade henne. Hon tänkte att det var
slutet. Kunde ingen komma och hjälpa henne? Hon behöver hjälp! Plötsligt
slutade de. Hon hörde stegen avlägsna sig. Hon kämpade efter
mobiltelefonen. Måtte den vara hel! Det var den. Hon slog numret till SOS.

Hon slog upp ögonen. Rummet hade vita väggar och var inte så stort. En
sjuksköterska stod vid hennes sida. Hon sa något som Linda inte uppfattade.
En doktor kom in i rummet. Han kollade Linda i ögonen medan liten lampa.
Linda blev kvar på sjukhuset i ett par veckor. Martin hade varit och häsat
på. Han hade sagt att han tyckte om henne. Han hade pussat henne på kinden.
Martin var Lindas pojkvän och hennes bästa vän.
När hon kom tillbaka till skolan kom det en massa folk fram till henne och
började prata med henne. Veronikas gäng fick inte gå i skolan längre. Det
tyckte Linda vara skönt. Nu älskar Linda skolan. Hon har en massa vänner,
men hennes bästa vän och pojkvän är Martin.
Han är en riktig vän.

Försöker skapa en verklighetsnära realistisk novell.
Bra början rakt in i handlingen
Tempusbyte, stavn osäker

Att byta skola/Att byta klass

Jag började mitt första skolår i Västervik. Där gick jag i en skola som
hette Stråfältsskolan. Mina minnen därifrån är ganska otydliga, men jag
kommer dock ihåg att jag var lycklig på den skolan. Vänner hade jag skaffat
mig och min lärare var helt förträfflig. Hon hette Monika, och hon var
mycket snäll och lärde oss barn mycket nyttiga saker.
Jag gick bara på Stråfältsskolan i 1 år. Vi flyttade till nybro,
eftersom min pappa hade köpt ett gatukök där.
Fruängsskolan kallades den skola där jag tillbringade 4 år av min
skoltid. Jag gick i den skolan från mitten av tvåan till slutet av femman.

Det kändes mycket obehagligt att gå till skolan den första dagen.
Min mamma följde mig till skolan. Det tyckte jag underlättade hela
processen väldigt mycket.
Första dagen fick jag gå runt i skolan och se hur det var där. Jag
kommer ihåg att de elever som gick i min nya klass hade gjort en enastående
modell av de borgar och de skogar som fanns i sagan om Ronja Rövardotter.
De hade med hjälp av tidningar, lim och färg skapat en sån vacker kopia av
skogen att jag blev oehört imponerad och slutade oroa mig inför
presentationen med min nya klass.
Den som var våran guide under turen runt skolan, var min nyblivande
fröken. Kerstin hette hon. Jag måste erkänna att hon har spelat en mycket
stor roll för hur jag har utvecklats. Varenda gång jag var nedstämd och
ledsen så (i osäker på om så är tillagt av lärare) fanns hon där och
muntrade upp mig och var gång jag var glad och optimisktisk så delade hon
den glädjen med mig.
På Fruängsskolan hittade jag en av mina allra bästa vänner, Maria hette
hon. Vi blev dock riktigt goda vänner när vi började i trean.
När jag började i den här klassen, kände jag mig mycket välkommen. Många
elever pratade med mig och jag fick vara med och spela kula på rasterna.
De verkade tycka att det var otroligt svårt att uttala mitt namn, Mishia.
De bestämde sig för att kalla mig för ”MishMish” istället, och det hade jag
inget alls emot.
Jag kände mig trygg och älskad i den här klassen. Mina kompisar, Maria,
Maria. S., Linda, och Viktoria hade jag och dessutom hade jag fått äran att
vara elev till Kerstin och Fia. Fia var min engelska och So lärare. Jag
tyckte mycket om Fia, hon var alltid så glad och energisk.
På den här skolan kände jag mig mycket säkrare än vad jag gjorde på
Stråfältsskolan i Västervik. Det beror ju delvis på att jag endast gick där
i ett år och delvis på att jag växte och blev äldre.
Man kunde bara gå i Fruängsskolan i 5 år. Efter 5 år fick man börja på
en annan skola som kallades för Snickartorpsskolan.
Då sista terminen i femman började gå mot sitt slut besökte jag och min
klass vår nyblivna skola åtskilliga gånger.
Jag var mycket glad och förväntansfull inför att börja på
Snickartorpsskolan. Viktoria och jag skulle gå i samma klass och det var vi
mycket tacksamma för.
En dag när jag kom hem från skolan talade mina föräldrar om att vi skulle
flytta till Norrköping, där hade min pappa köpt ett bageri. Jag blev
förkrossad, allt kändes så meningslöst. Det var så själviskt av pappa att
bara bestämma att vi ska flytta sådär, tyckte jag.
Jag ville inte förlora mina vänner. Jag ville inte flytta ifrån en vacker
och mysig stad som Nybro och dessutom ville jag definitivt inte börja på en
ny skola där jag inte kände någon.
Självklart kunde jag inte göra något, pappa hade redan köpt bageriet och
vi var tvungna att flytta till Norrköping.
Jag skulle börja i årskurs 6 nu. När jag gick förbi de stora gröna
fotbolls|planerna kände jag hur den nervösa känslan utvecklades till en
ängslig och nedstämd känsla. Jag såg flera barn som gick och cyklade förbi
mig. Deras miner beskrev deras självsäkerhet och förhoppning inför denna
stora dag.
6B stod det på en brun trädörr. Jag tryckte på den och gick in. Det enda
jag upptäckte var tjugo förvånade ögon som riktades mot mig. Jag kände hur
mitt hjärta började slå hårdare och hur svettet rann ner från min rygg. Jag
samlade mina utspridda tankar och hälsade på barnen och mina lärare.
Jag hade 2 manliga lärare i den där klassen, Bosse och Leif hette de.
Jag kan beskriva dem som glada, humoristiska och vänliga individer.
Varför jag fick 2 manliga lärare blev tydligare för mig då jag hade lärt
känna min nya klass.
Jag hade fått den stora olyckliga äran att få börja i skolans
”problemklass”. I den här klassen gick barn som svor mer än de drack
vatten.
De hade bildat gäng med varandra och de gick runt och mobbade folk på hela
skolan. Jag som var en person som hade kommit ifrån en kärleksfull och
ordentlig klass blev otroligt chockad av att se sådana respektlösa och
förfärliga händelser. På rasterna strövade jag omkring ensam och tänkte på
hur mycket jag saknade min föregående klass i Nybro.
De enda vänner jag fick i den klasen var en flicka som hette Jocelyn och
en pojke som hette Rashid. Han kom från samma land som jag. Vi brukade tala
med varandra på arabiska och uttrycka våra förargade känslor för de andra i
klassen.
Jag och Jocelyn brukade spendera mycket tid åt olika boll-lekar på
rasterna. Ibland spelade vi fotboll och ibland körde vi en lek som kallades
för ”rutan”.
Jag kände mig aldrig mobbad i den där klassen. Jag såg bara hur de andra
blev mobbade. De som bildade gängen i klassen var aldrig otrevliga mot mig,
de var mycket konstigt nog vänliga mot mig och respekterade mig.
Mina lärare Bosse och Leif pratade mycket med mig och frågade hurdan
situationen var i klassen.
Jag tyckte att det var bra att de frågade eleverna hur läget var i klassen
och hur de mådde.
Jag gick bara på den här skolan i 1 år. Det är jag mycket glad för,
eftersom den ensamhet och illamående jag kände på den skolan förtjänar
ingen annan människa att känna. Jag måste härmed erkänna att åtskilliga
gånger i slutet av vårterminen i sexan vägrade jag att gå till skolan.
Varför jag mådde illa på skolan var för att jag såg hur omänskligt de
behandlade andra människor och hur avskyvärda deras handlingar var.
Egentligen skulle jag börja på Franzelius|skolan i Norrköping i årskurs
7. Men min pappa hade köpt en pizzeria i nyköping så vi skulle flytta dit
istället.
På Schillerskolan skulle jag gå, en skola som för mig kändes obehaglig
och obekant.
Min önskan var att få börja på Franzeliusskolan. Det var en stor skola med
många fler fördelar än nackdelar och jag visste att jag skulle tjäna mer på
att gå i en stor och rik högstadieskola i en välbärgad kommun som
Norrköping än att gå i en liten skola i en fattig och liten kommun som
nyköping.
Det var en ganska kylig augustimorgon då jag var på väg till skolan.
Jag var inte lika nervös av att börja skolan som jag var då jag skulle
börja i skolan i Norrköping. Mina förhoppningar blev allt större ju mer jag
närmade mig skolan.
Efter några minuter såg jag skolan uppenbara sig. Det var en skola i
rödfärgat tegel.
Jag gick in i klassrummet och såg de ansikten som jag skulle få lov att
se de närmaste 3 åren. Jag märkte att alla var lika förhoppningsfulla men
ändå nervösa, som jag. Det kändes betryggande att stiga in i Det stora
klassrummet.
Min nya klassföreståndare hette Kenneth Sjögren. Han såg ut att vara en
klok och respekterad man med ett vänligt uttryck i ansiktet.
Den första veckan lärde jag känna rätt många på skolan. Alla var vänliga
och jag såg inget tecken på att gängbildning eller något liknande skulle
ske.
Det tog ett tag innan jag fick riktigt bra vänner, flera månader faktiskt.

Jag antar att efter så många skol och klass|byten så vet man inte om man
ska skaffa sig riktigt goda vänner igen, eftersom det alltid finns en chans
att pappa köper En ny verksamhet och vill att vi ska flytta.
Jag förmodar att alla dessa skolbyten har resulterat till att jag har
fått den här personligheten som jag har nu. En ganska skeptisk, försiktig,
och förstående personlighet har jag utvecklat. Att byta klass och skola
sådär ofta var både smärtsamt och lärorikt.
Den bästa skola som jag har gått på är den skola som är omringad med stora
och ståtliga träd där fröna faller på våren, fruängsskolan. Där hade jag
många kompisar och livfulla lärare. En annan sak som var bra med den skolan
var, trots att jag var den enda invandraren på skolan så förekom det inga
rasistiska uttryck från någon av eleverna eller lärarna.
Nu till hösten ska jag börja på Hillevigymnasiet i nyköping. Min pappa
har pratat om att flytta tillbaka till Norrköping. För mig spelar det ingen
roll längre. Det enda jag bryr mig om är att få den utbildning jag behöver
för att kunna läsa vidare på ett universitet.

MINA SKOLÅR

Min tid på lågstadiet var en possitiv upplevelse, jag trivdes bra med både
lärare och elever. Vilka toppen lärare jag hade. De var människor man
litade på, de var förebilder. Favouriten var helt klart Jens, en ung man
som alltid skojjade och lekte med mig. Han trodde på mig.
Jag minns min första prao som om det var igår. Alla andra elever
praoade hos sina föräldrar eller eventuellt närstående släktingar. Men inte
jag, jag spenderade min prao hos storfavouriten Jens nya jobb. Han jobbade
på en golf bana och min uppgifft var att slå några golfbollar fram och
tillbaka på en otroligt stor gräsmatta samtidigt som Jens visade hur man
egentligen skulle göra. Ni kan tro att jag längtade till att få komma ut i
arbets|livet, det var så roligt att arbeta.
Jag drömde mig bort till hur det skulle se ut när jag blev
världsberömd skådespelare. Jag ryckte till med huvudet och vips var jag
tillbaka på gräsmattan igen.
Ett annat minne är från en svenska lektion i tvåan. Vi skulle göra en
intervju med lekisbarnen om hur det kändes att börja sklolan. Det var bara
en liten strunt sak men för mig var uppgiften enorm. Min mage var full av
flaxande fjärilar när jag intervjuade. Jag kände mig så stor och duktig.
Kanske var det då mina drömmar om att bli Journalist väktes till liv.

På mellan stadiet var det ett helt annat spel. Det var Djungelns lag
som styrde. Det starkaste över levde och dem som var lite svagare fick stå
där aldeles stilla och vänta på att bli krossade av lärarnas klumpiga
fötter. Min bästa vän var extremt duktig i skolan, hon lärde sig snabbt och
var alla lärares bästa elev. Själv var jag inte alls lika bra. Mattematik
var det svåraste jag visste. Ett starkt minne jag har från mellanstadiet
var när jag och min vän satt i ett grupprum och jobbade. Plötsligt kom två
lärare in och började tjaffsa med varandra om vem som skulle få hjälpa
henne och vem som skulle vara tvungen att hjälpa mig. Jag vart så trampad
på, så mosad att det var omöjligt för mig att samla ihop spillrorna.
Falskhet och lögner var vad lärarna stod för, för mig.
Vi hade fått en hemuppgift men jag förstod inte vad den innebar så mina
föräldrar ringde hem till den lärarinnan vi hade i ämnet. Klockan var nio
på kvällen då de ringde så pappa bad om ursäkt över att han ringde så sent.
Hon sa att det var absolut ingen fara och att det var en självklarhet att
de skulle ringa om det var något jag inte förstod. Uppgiften blev förklarad
och jag kunde gå och lägga mig lycklig över att allt gått bra. Dagen efter,
när vi satt alla sexor på hela skolan fick jag reda på att jag hafft fel.
Hon ställde sig bredvid mig och började skrika i mitt öra så att det
garanterat hördes även till klassrummen intill.
– Hur kan du vara så dum att du låter dina föräldrar ringa hem till mig
mitt i natten bara för att du inte förstår en uppgift. Inte vågade jag
berätta det för mina föräldrar. Vem vet vad som hade hännt om jag bett dom
ringa till henne igen? Under hela den perioden fejkade jag ofta sjukdommar,
gick hem från skolan och ljög för mina föräldrar. Jag ville inte gå dit mer
och så en dag behövde jag inte det heller.

Under högstadiet var svårt att komma tillbaka. Jag var van vid muren
mellan lärare och elever. Till min förvåning märkte jag att även lärarna
var människor, de Ville lära ut och hjälpa till. Självklart fans det follk
av den andra sorten med. Min matte lärare tillexempel. Min tro på mig själv
innom mattematiken var redan på noll. Gjorde jag någongong fel var min
högstadie mattelärare från högstadiet snabbt framme vid min bänk och visade
för hela klassen vilka dumma fel jag gjort.
Många brydde sig inte om när han visade upp deras böcker. Men för mig var
det en snabb visit till helvetet varje gång han gjorde så.
När jag berättade för in kontaktlärare om händelsen plus måna andra skakade
hon bara på huvudet och sa. Jag har svårt att tänka mig att han som är så
snäll skulle bete sig så. Så har nämligen Lärarna sagt i urminnes tider. På
mellanstadiet fick jag alltid det svaret. Nästan alla lärare har någon elev
som dom utsätter för orätt visor tyvärr var jag oftast den eleven. Man får
inte glömma lärarna som finns där och ställer upp. På högstadiet har jag
hafft turen att träffa på många sådanna

Mina skol år.

När jag tänker tillbaka på mina nio skol år, så förstår jag varför jag är
så skoltrött nu. Jag vill absolut inte sluta skolan nu, utan jag vill gärna
gå vidare till gymnasiet och kanske till högskola. Jag tänkte sammanfatta
alla mina nio skolår så att andra kan ta glädje av dem.

När jag väl kom till det som kallades skola, var jag sju år gammal och hade
kommit tillsammans med mina föräldrar. Än idag kommer jag ihåg min att min
första skoldag på Östra skolan, gick ut på att bara sitta ner på en stol
och lyssna till en lärare som gav information om skolan och vad vi skulle
göra. Jag var så full av energi i kroppen och var så himla nyfiken på vad
jag skulle göra i skolan. Min lärare hette Kerstin Andersson. Hon var nog
lite över 40 år men hon gick alltid i kläder som gjorde att hon såg äldre
ut.

Nästa dag så delade vår lärare ut skolmaterial. Pennor, sudd, kritor,
matteböcker, svenskaböcker, skrivhäften och massor med andra saker. Vi hade
inga bänkar eller skåp utan vi hade en trälåda som man kunde dra fram ur en
hylla. Borden var nya och stolen var ny. Allt var nytt i vårt klassrum för
den var ju nybyggd. När tiden kom för att lära sig att läsa och skriva var
min nyfikenhet så stor, att jag inte kunde sitta still. Läsa kunde jag
redan men jag kunde inte skriva. Sedan kom matematiken. Att räkna var
jätteroligt, men det var bara grunden till en oändlig mängd siffror. Detta
var allt vi gjorde och jag såg fram emot min långa tid på östra skolan.

Tiden gick och snart kom sommaren. Sommaren försvann och helt plötsligt så
gick man i årskurs två! Det var nästan som i årskurs ett. Det var bara att
allt hade blivit ett snäpp svårare. Själv så minns inte jag så mycket av
andra årskursen. Den var så lik den den första. Gymnastik hade lagts till
på schemat. Vi höll på med att läsa och skriva fortfarande. Det var just nu
som min energi och studie iver tog slut.

Tredje årskursen var jobbig. Vi hade bytt klassrum, från vårt nya klassrum,
till ett gammalt på andra sidan skolgården. Längtan att komma upp till
högstadiet var olidlig. Allt som var spännande och roligt var nu trist och
träligt. Det enda som var roligt var historian och engelskan som vi hade
börjat lära oss. Våra lärare Kerstin som var så snäll blev allt elakare för
var dag som gick. Vi kallade henne för ”hexan” bakom hennes rygg. Allt
denna tristess var hämsk, men det var här som jag lärde mig att bita ihop.
Tiden i tredje årskursen gick så sakta. En lektion råkade jag t.o.m somna.
När tiden kom för att sluta för sommaren var alla glada. Nu skulle vi
slippa Kerstin och all den tråkiga undervisningen. Nu skulle det riktiga
börja trodde vi.

Vi flyttade in i klassrummet bredvid vårt gamla. Det klassrummet var också
gammalt. Svart griffeltavla, gammla bänkar och tråkiga tapeter. Vår nye
lärare Leif Råstedt var snäll men sträng. Han var 48 år gammal när vi
började i fjärde årskursen. Vi hade fel när vi trodde att det riktiga
allvaret började. Allt vi gjorde var att repetera allt vi hade gjort i
årskurs tre. Det kändes konstigt på något sätt. Jag hade återfått all
energi. Fråga mig inte hur för det vet jag inte äns själv. Mer än såhär
kommer jag inte ihåg från fjärde årskursen. Allt jag minns är vad vi har
lärt oss under den perioden och det roliga jag hade med mina kamrater.

När sommaren tog slut på nytt och en femteårskurs väntade så började åter
igen min energi att ta slut. Jag vet inte varför det bara blev så. Årskurs
fem var bara för underbar. Tonvis med kunskap som bara väntades på att
slukas. Ett nytt ämne var Fysik, men det vi fick lära oss om ämnet var bara
Newtons lag och hur kolkraft|verk fungerade. Det var hur roligt som hällst
även om det låter tråkigt. Tiden gick så fort. Det kändes som om man hade
börjat igår när man slutade.

Helt plötslig blev det årskurs sex och glädjen var så stark att det snart
var slut på mellanstadiet, att jag inte tänkte på något annat. Det var en
glad stämning i klassrummet. Den var glad ända tills vår lärare leif blev
sjukskriven p.g.a utbrändhet. Vi fick en trevlig vikarie vid namn Tomas,
vars efternamn tiden har suddat bort från mitt minne. Månaderna gick
långsamt och vi fick en ny vi fick en ny vikarie vars namn jag inte tänker
skriva då hon var så elak som man kunde bli. Genast utsåg hon några till
syndabockar. Hon gjorde de sista tre månaderna på mellan stadiet svåra för
mig, men hon gjorde också glädjen att börja på högstadiet var starkare.

Äntligen högstadiet. Den alldrig sinade strömmen av årskurser har kommit
till årskurs sju. Hormonerna i kroppen gjorde mig arrogant och jag brydde
bara om mig själv. Tiden jag kommer att tillbringa på Norra skolan såg jag
fram emot. Vi fick ett skåp att förvara våra böcker i. Massor med nya ämnen
strömmade in i mitt huvud. Kemi, biologi, geografi och massor med annat.
Jag kan ej beskriva hur jag kände mig. Jag kommer att skriva vidare om mina
skolår någongång när jag slutar gymnasiet. Då kan jag skriva om årskurs
åtta som jag börjar nästa år framtill jag tar examen och jag ser fram emot
mina sista skolår för nu har jag massor av energi i kroppen.

”Mina skolår”

Tiden är väldigt viktig. Under tiden händer en massa grejer, positiva och
negativa. Vi lär oss från våra misstag, de negativa händelserna, och
försöker samtidigt glömma det hemska som hänt. Dem osäker om det står
Dem eller Dom positiva följer oss livet ut, det är dem som blir minnen för
livet. Alla har vi haft ett sådant minne. Frågetecknet som står för livet
är en gåta vi har i uppgift till att lösa.

Lågstadiet var en härlig resa. Man lärde känna andra barn och man hade inte
en himla massa läxor som man har idag. Att få en bra lärare var nyckeln
till den härliga resan. Om jag ska vara riktigt ärlig, tror jag inte att
min lärarinna hade det lika härligt som mig. Galningen i klassen stämde på
mig. Jag var rena tortyren. osäker på om tortyren är rätt ord Det jag
tyckte och tänkte ville jag att dom andra skulle hålla med om. Gjorde dom
inte det kunde det hända som med den gången då jag sprang efter min
klasskamrat Johan. Jag minns att jag sprang efter honom runt skolgården och
skrek;
– Jag ska döda dig!
Orsaken till den tragiska händelsen var troligen för att han inte gjort som
jag befallt.
Sedan när jag fick den ”lilla” utskällningen av fröken Siv satt jag där i
min stol och grät. Sur var jag för att aldrig fått som jag velat och ledsen
för utskällningen. Att sitta där och skämmas, under det att alla satt och
stirrade var droppen.
– Vad tittar ni på!? Sluta stirra!
Det var lite pinsamt att alla skulle sitta och se på mig medans mitt snor
rann ur min näsa ner på bortet.

Vi hade en otroligt bra lärarinna som hette Marie-Louise Florin. Henne
glömmer jag aldrig. Hon var en ”stödlärare” eller vad det nu hette. Hon var
en riktig kärring som blev grinig för vad man än gjorde. Svarade man fel på
ett tal för många gånger, blev hon sur och fyllde i alla svaren åt en. När
hon skulle skriva svaren i räknehäftet var hela tyngden av hennes ilska vid
handen. Skaftet på pennan gick alltid av när hon skulle fylla i med tex
svaret tre. Därefter lät hon hennes aggressioner riva sönder bokens sidor.
Men inte hela sidor. Annars hade vi fått köpa en del mera tejp än vad vi
redan gjorde.

Mellanstadiet, inte så mycket snack, bara en massa tjafs. Där var det lungt
mycket mindre läxor. Nationellaprov också i sexan. Jätte tråkigt men
härligt när man får veta att man klarat av sexan och inte behöver gå om.

I högstadiet började allvaret. Jag fick skärpa mig med ”diktaturstilen”. Nu
fick jag tänka på att om jag ville hålla kvar mina vänner skulle jag få
lägga ner med mina fasoner att tvinga dem tycka och tänka som mig. Ett år
var det kvar tills lärarna skulle börja sätta betyg i de olika ämnena. Men
jag minns att när jag gick i sjuan, gjorde jag inte mina läxor eller brydde
mig om skolan. Jag var orolig för mina betyg, eftersom jag var helt
okunnig. Jag hade inte ansträngt mig till mitt lärande det minsta tidigare.

När åttan sedan kom blev jag en plugghäst. Jag var en plugghäst som tävlade
med dem andra. En som ville få bättre resultat på proven än dem andra osv.
Det fick jag också. Jag var nästan lika bra som dem bästa i klassen. Mina
kompisar förstod ingen|ting. Hur kunde en sådan okunnig person veta så
mycket nu? Jag satt hela eftermiddagar och pluggade tills jag uppfattade
det jag studerade. Kompisarna träffade jag på helgerna. Minnen, de
negativa, inte direkt om plugget men.. jag var fortfarande knas. Jag ville
göra något spännande. Allt var för blekt. Jag och mina vänner köpte öl av
en kiosk som fanns runt hörnet. Idag finns den inte kvar, kanske för att
försäljarna blev upptäckta av att de sålde öl åt minderåriga. Jag tyckte
att det verkade rimligt att plugga på vardagseftermid|dagarna och supa på
helgerna. Roa mig helt enkelt! Jag förtjänade att ha det kul efter alla
studier.
När mitt första kuvert med betygen kom blev min far jätte glad. Mina betyg
var faktiskt bra, bättre än vad mina bröder fått då de gick i åttan.
Det viktigaste för mig är att bli nöjd med mina arbeten och mig själv så
klart. Det blir jag inte alltid men nästan. Jag har aldrig varit en positiv
tjej heller vilket gör det svårare för mig att vara stolt. Betygssystemet
är inte det bästa som finns. När vi håller på med något vet jag att G, det
får jag inte! VG, det får jag, det är jag säker på. Men om jag nu lägger
ner mig får jag bara VG+! Det är för svårt att få MVG. Alltid samma betyg!
Hur ska jag du kunna vara nöjd. Jag är en tävlingsmänniska. Det är inte fel
med det men att inte vara stolt över sig själv är inte bra, där är
problemet.

Tiden är svår att få ordning på. Man blir bara stressad och jag blir
pressad. Mina kompisar som har bra betyg, som är lika bra i skolan som jag
eller bättre får mig att känna mig pressad. Ett negativt minne jag kommer
att bära livet ut men försöka glömma. Att jag aldrig riktigt hade någon att
prata med under mina skolår på grundskolan kommer också vara ett dåligt
minne.
En bra sak är att jag inte behöver känna mig ensam om att inte veta vad jag
ska göra med mitt liv, yrkesvalet. Frågetecknet står kvar och de härliga
minnena.

SLUT