Att byta skola/Att byta klass
Eleven börjar med ett indrag Jag var en ganska blyg, försiktig och
inåtvänd tjej med gröna förkorta hängslen och rosa hårband i håret. Jag var
den sorten som ingen lade märke till. satt tyst på lektionerna, vågade
aldrig börja prata med någon främmande person. Varje dag jag skulle gå till
skolan försökte jag hitta på bortförklaringar till varför jag inte kunde gå
i skolan just idag.
Jag brukade smyga upp tidigt på morgonerna och ta termometern i varmt
vatten så att den visade 38,2ºC. Jag avskydde verkligen skolan!
Allt förändrades totalt
när jag började klass fyra. Då bytte jag skola, klass, lärare och
kompisumgänge. Någonting som förändrade min tillvaro och personlighet
helt.
Jag tror inte att man kan hamna i en bättre klass än den jag går i. Alla är
så godhjärtade och vi har en så otroligt bra sammanhållning. Jag har från
varje dag i fyran till nian fått ett glatt leende från någon, en snäll
komplimang, viljan att gå i skolan och känslan av att känna sig allmänt
glad och lycklig. Innan jag bytte klass var mitt självförtroende sämre än
någon kan ana och jag hade ingen aning om vem jag var. Jag vågade aldrig
räcka upp handen eller fråga fröken om jag var osäker. Men nu har allt
förändrats. till det bättre. NU är jag en stark, omtyckt tjej med bra
självförtroende och många underbara kompisar.
Jag undrar hur allt
skulle ha blivit om jag inte bytt klass, skulle jag ha varit en helt annan
människa än den jag är idag? skulle jag aldrig ha hittat mig själv och min
personlighet?
Att lära känna sig själv är att våga, någonting jag har gjort tack vare min
klass, jag har vågat respektera mig själv för den jag är.
Betyg på uppsatsen: VG
Att byta skola
Plupp lät det när jag la ner den kalla, stenhårda och oätbara
makaronen i det heta vattnet. Snart skulle den vara mjuk och god, det
visste jag, det gällde bara att vänta lite. Jag tog upp makaronen och kände
på den – varm och mjuk, precis som jag hade trott. Makaronen hade
förändrats, kanske inte så mycket, men det var i alla fall en förändring.
Ja, förändringar kan verkligen vara vara både stora och små, de kan
också vara negativa eller positiva.
Jag ska nu berätta om en ganska stor förändring i mitt liv. Den har
gjort mig till den jag är idag och verkligen format mig som människa.
Allt började när jag var nio år. Jag gick i trean och skulle snart
börja fyran. Som många andra så längtade jag något oerhört efter att få
börja mellanstadiet. Fyrorna ver|kade så häftiga och mogna, så som jag
också ville vara. Jag hade målat upp en drömbild av hur det skulle vara för
mig i fyran. Jag och min kompis Ester skulle vara jättecoola. Vi skulle få
vara på mellanstadiets skolgårs, den enda med basketkorg i hela skolan.
Inte för att jag gillade basket så överdrivet mycket, det var egentligen
bara känslan av få vara lite speciell. När jag tänkte på mellanstadiet så
kändes det som om jag svävade på rosa små moln. Jag tänkte ofta på detta
och tiden gick obemärkligt förbi.
Helt plötsligt så var det skolavslutning och jag svär på att om jag hade
vetat vad som väntade mig därhemma, så hade jag tagit ett ordentligare
farväl av mina klasskamrater än vad jag gjorde.
När jag kom hem sa mamma något som jag kommer att minnas resten av
mitt liv, vi skulle flytta till Råby. För mig som bott i Luleå hela mitt
liv, var detta en otrolig händelse. Mamma sa att pappa hade fått ett
välbetalt arbete i Stockholm som han bara inte kunde tacka nej till.
Beskedet hade kommit några dagar tidigare men mamma hade inte velat säga
något till mig innan det definitivt var bestämt att hela familjen skulle
flytta.
Det kändes som om någon hade dött. Ja, det är sant, jag blev oerhört
ledsen när jag tänkte på det. Hur som helst så kunde jag inte göra något åt
alltsammans. Beslutet var fattat och jag var helt enkelt tvungen att
acceptera mina föräldrars beslut.
Bara några veckor senare åkte vi. Jag, mamma och mina syskon åkte tåg
ner till Stockholm.
Väl framme körde vi direkt till vårt nya hus. Det var mycket trevligt och
jag fick motvilligt erkänna att jag gillade det.
Jag tänkte att det åtminstone finns en fördel med ett nytt hus och det var
att alla gamla dispyter mellan mig och mina syskon glömdes bort. (Ni vet,
vem som har gjort hacket i trappan och vem som hade ritat just det strecket
på väggen osv)
Hur som helst så gick dagarna och snart var det skoldags. Jag var
otroligt nervös och såg inte alls fram emot fyran längre.
Mamma skjutsade mig till den nya skolan. Den var förstås inte alls lik min
förra och jag fick villigt erkänna att den trots allt inte såg så tokig ut.
Egentligen så tyckte jag nog att den såg ganska trevlig och trivsam ut.
Väl inne i klassrummet fick jag sitta vid det kritvita fönstret.
Solen sken in och det var väldigt vackert ute. Min fröken såg trevlig ut,
var lite rundnätt med små ljusblåa ögon, väldigt olik min min förra lärare.
Fröken hälsade alla välkomna och bad oss sitta ner.
Timmarna gick och snart var det rast. Det verkade som om alla kände
varandra sedan tidigare för alla hade någon att vara med, alla utom jag.
Jag var ensam. Det kändes som om ingen tyckte om mig, jag kände mig både
värdelös och dum.
I min förra skola hade jag haft massa vänner och jag var alltid den
som bestämde. Alla ville leka med mig och jag älskade det. Här var det inte
så, ingen ville leka med mig, ingen närmade sig ens trappan där jag satt.
Rasten sniglade sig fram och när det äntligen ringde in kändes det som om
ett helt sekel hade passerat.
Den första skoldagen var inte den bästa i mitt liv men min mysiga
fröken gjorde i alla fall den uthärdlig.
Veckorna gick och snart var det oktober. Löven började falla och mitt
självförtroende med dem. Jag befann mig på botten…
Men plötsligt en dag så förändrades allt. Fröken berättade att det
skulle komma en ny tjej till klassen från Luleå. Va, tänkte jag, Luleå, det
var ju därifrån jag kom. Tänk om, nej, det var omöjligt, Ester skulle ju
flytta till Västerås. Men kanske, jag menar, hur många fjärdeklassare kunde
det finnas i Luleå? Chansen var åtminstone en på tusen.
Jag hoppades och hoppades, och snart kom dagen jag hade väntat på.
När Ester och jag pratade i telefon hade hon inte sagt något men det kanske
var en överraskning. Nu var jag helt övertygad om att det var Ester.
Den tredje november kom hon, den nya flickan alltså. Hon klev in
genom dörren och till min stora besvikelse var det inte Ester. Det var en
glad tjej vid namn Eva.
Nu kanske ni tror att jag gick hem och grät för detta, men icke sa
nicke. Jag såg detta som en chans att få en vän och på rasten frågade jag
Eva om hon ville hoppa hage med mig. Det ville hon.
Från den dagen var Eva och jag alltid tillsammans.
Fyran blev till slut så rolig som jag hade trott förut, och jag var
lycklig.
Ester flyttade till Västerås och vi träffades varannan helg. Skolan
blev mer och mer lik ”skolan”, alltså som den hade varit i Luleå. Även om
jag inte var bästis med alla så trivdes jag. Jag trivdes med mitt nya liv,
med min nya skola och med min nya klass.
Att byta skola kan vara både tufft och jobbigt, men det kan också
vara spännande. Jag hade det svårt i början men till slut så löste sig
allt.
Idag går jag i nian och älskar min klass. Jag förstår nu att om jag
bara hade gått fram och frågat om jag fick vara med så hade jag nog fått
det. Men det förstod jag inte då, jag var för upptagen med att tänka på hur
värdelös jag var. Det var fel av mig, och det hade nog kunnat sluta riktigt
illa om inte Eva kommit som en räddande ängel och hjälpt mig.
Så här i efterhand kan man verkligen säga att flytten till Råby var
bra för mig. Jag skulle inte ha velat bo kvar i Luleå, där var alla redan
stämplade som töntiga eller coola, och jag hade förmodligen ut|vecklats
till en riktig satmara.
Nej, jag är verkligen tacksam för att jag fick en nystart. Som jag
redan skrivit en gång, kan en förändring vara både bra och dålig. Men en
sak har i alla fall förändringar gemen|samt – de ger alltid alla en chans
att börja om…
MIN STÖRSTA ERFARENHET – FLYTTEN.
Jag hade bott på ett och samma ställe i tretton år, Kristinehamn. En stad
som ligger nordöst om Vänern i Värmland Här har beskrivningen av läget
på platsen ändrats p g a anonymitetsprincipen, därav är inte formuleringen
riktigt den samma . Men en dag när jag kommer hem berättade pappa att han
fått ett erbjudande om ett jobb i Göteborg som han tänkte ta. Och eftersom
jag ändå skulle byta skola efter sommarlovet tyckte mina föräldrar att
detta med min skola inte skulle spela någon roll. Men hallå! Flera av mina
kompisar från mellanstadiet skulle börja i samma klass som mig, om vi bodde
kvar i Kristinehamn, och för mig spelar inte skolan inte skolan en sån
jätteroll, kompisarna kan man träffa efter skolan, men med mer än 30 mils
avstånd kan det vara svårt.
Eleven markerar nytt stycke med både ny rad och indrag De sista tre
veckorna som var kvar med min första klass var både bra och dåliga. Jag
spenderade nästan all min tid på mina vänner, vi badade och solade och hade
roligt. Men ibland rann bara all glädje av mig, tanken på att jag skulle
lämna dem och aldrig mer få se en del av dem gjorde mig så fruktansvärt
ledsen. En av mina närmaste vänner, Camilla skulle flytta tillbaka till Nya
Zeeland, hon kom till vår skola i trean. Chansen att få se henne igen var
liten.
Stämningen var helt klar nere den sista veckan och på skolavslutningen grät
alla tjejer, jag tror t.om jag såg en tår på min magisters kind.
Jag och min familj skulle flytta fyra dagar efter avslutningen. De fyra
dagarna var jag endast med vänner och tänkte på vad jobbigt det kommer bli
att börja om från början igen. Vår bil lämnade Grusåsgatan: klockan 05:00
söndagen den 13 juni. Inom ca 2 månader skulle jag stå på ett nytt
skolgolv, långt ifrån min hemstad Kristinehamn. Jag skulle nog bli mobbad
för min värmländska och att jag var en liten ”byfåne”.
Jag hade hela sommarlovet på mig i Göteborg att slå mig till ro. Kanske
försöka hitta några vänner. Det var i alla fall vad min mamma tyckte och
tänkte. Men förstå vad svårt att försöka hitta nya vänner i en storstad
mitt under sommarlovet, när alla sina vänner bodde 30 mil bort. Man kan ju
inte direkt gå fram till ett gäng och försöka (på göteborska förstås) säga
”Tja!”
Vi bodde i en del av Göteborg som kallas Örgryte, det var fina kvarter och
låg nära till allt. Men så var det i Kristinehamn med! Jag saknade mina
vänner och mitt Värmland.
Ja, den första dagen kom ju faktiskt. Fredagen den 27 augusti tog jag min
saker jag skulle ha med mig och gick de kvarter det var till
Johannesskolan. Under lovet hade jag tränat att gå den vägen, jag hade sett
samma saker varje gång och tänkt på Kristinehamn. Saknaden var stor. Men
den här gången var det annorlunda. Nu, när jag tänker tillbaka kan jag inte
komma ihåg att jag passerade Getingen eller Bovägen. Bara en massa tankar.
Helst av allt ville jag rymma tillbaka till Kristinehamn, jag kunde sätta
mig på spårvagnen och vara på stationen i ett nafs och därifrån ta tåget.
Fast just ja, detta med spårvagnen skulle bli svårt. Jag gillade inte den.
Utesluter en mening som inte går att ändra till något liknande . Det var
ingenting för min klaustrofobi!
Allt skulle börja 09:00 och jag var där tio minuter innan. En tanke jag
gillade var att jag var inte den enda som skulle byta klass. Denna klass
var ny för alla. Skulle nog inte vara flera värmlänningar, men det är
smällar man får ta! Jag hade iallafall en plan, som jag nu vet var den
bästa planen jag haft i mitt liv. Min plan var att bara vara mig själv,
visa vem jag var och vad jag gillade. Om ingen gillade mig för mig gick de
bara miste om något bra. Mig.
Jag kommer ihåg att jag hade mina svarta manchester byxor, min kent tröja
och mitt svarta hår var i snedlugg. Det var jag. Jag hamnade så småningom i
ett rum med min klass, en klass jag skulle vara en del av i tre år
framöver. Men vart jag än tittade runt i rummet stod folk i par eller
grupper. Alla hade en eller flera. Utom jag.
Tjejerna stod och viskade, alla såg lika|dana ut. Långt hår, uppsatt i hög
tofs. Små, små kläder som säkert skulle passa deras småsystrar. Och de
visade så mycket hud det bara gick. De viskade säkert om mig. I deras
hubbabubba värld såg jag nog konstig ut i mina kläder, dom pekade på mina
svarta naglar. Killarna såg också likadana ut. Långt hår, bakomkammat,
ganska tajta jeans och lagom tjocka tröjor, och ur tröjans ärmar och genom
”huvudhålet” stack det upp delar av en skjorta. Det var en kille som stod i
killgänget som stack ut lite. Han hade också långt hår, men med snedlugg,
vaxat. Han hade också tajta byxor och ett par Converse skor. Han hade
kavlat upp byxorna i slutet och han hade en NIRVANA tröja på sig. Han var
den enda i det där rummet jag ville prata med!
Första dagen skulle alla gå fram var och en och berätta om sig själva. Jag
berättade varifrån jag kom, intressen och musiksmaken, berättade också att
jag gillade spela gitarr. Och att Nina var mitt namn. Killen jag skrev om
tidigare hette Patrik, han hade alltid bott i Göteborg och han spelade bas
i ett band med några polare från en annan skola. Hans musik|smak var som
min och han log när han berättade att han gillade kent.
Efter första dagen som mest gick ut på att lära känna varann hade jag lärt
mig att tjejerna var precis så blåsta som jag trott. Och jag gick hemåt.
Jag går åt mitt håll, men snart hör jag en röst jag känner igen. En röst
som jag liksom sparat i mitt huvud för att kunna plocka upp hemma och
lyssna på. Jag vände mig om och Patrik kom halvt springandes emot mig. Han
stod snart mittemot mig och han började prata med mig. Jag var trollbunden
vid hans charm.
Han frågade om jag ville komma på en spelning samma kväll, jag gick dit och
han var bra! Efter det tog vi en fika och vi hade mycket gemen|samt. Vi
blev ihop (som ni alla gissat) Hans bandmedlemmar hade flickvänner ungefär
som jag och jag gillar min grupp av vänner. Snart är det ett nytt sommarlov
och då ska vi till Kristinehamn och jag ska ta Patrik med mig.
Att byta skola
Jag öppnade dörren och gick in. Datorn hade varit på sedan i morse så jag
gick och satte mig. Det hade varit en tung dag i skolan efter att ha haft
ett riktigt fyspass på idrotten. Jag gick upp i köket och tog en banan
innan jag återigen slog mig ner vid datorn. Medans jag hade varit uppe i
köket hade datorn rent ut sagt kolappsat. Skärmen flimmrade, musen gick
inte att röra på, disketen hade fastnat och datorn lät mer eller mindre som
ett jättplan av överhettning.
Det är så typiskt att detta ska hända mig under en sådan här dag. Det blev
till att rycka sladden efter att ha försökt stänga av datorn med knappen.
Tiden gick långsamare än någonsin nu när datorn hade gott sönder och jag
försökte fördriva tiden som var kvar, innan mamma kom hem, med en bok.
Man hörde steg utanför dörren och in kom mamma. När jag gick ut för att
prata med henne såg jag att det var någonting hon ville berätta för mig. Vi
gick upp och satte oss vid köksbordet. Innan hon började prata tog hon ett
djupt andetag. De jag fick höra var de absolut sista jag ville höra en
sådan här dag. Mamma hade fått sparken från sitt jobb men sammtidigt blivit
erbjuden ett nytt jobb fast på andra sidan av stan. Hela familjen skulle
bli tvungen att flytta. Jag försökte övertala mamma att man kunde ta sig
till det nya jobbet kommunalt men med tanke på hennes hälsa var det bara
att glömma. Efter vår pratstund gick jag ner och la mig på sängen. Det var
många tankar som snurrade runt i huvudet på mig. Att behöva byta skola
bekymrade mig mäst. Här hemma har jag en bra klass med kompisar och det är
en fin och prydlig skola. Lärarna är nog bland de närmsta kamrater jag har
och till vårterminen ska de köpa nya fotbollsmål. Mamma hade sagt att vi
skulle behöva flytta inom de närmsta veckorna. Efter den dagen gick allt
ganska snabbt. Två veckor kändes bara som ett par dagar. Under min sista
skoldag kom en av mina klasskamrater fram till mig med en planch. Det var
ett vitt A3 papper där de hade ritat en stor hjärna och inne i den hade de
skrivit:
Vi Är Jättehjärna Tillsamans. Och under det så hade alla skrivit sitt namn.
Jag blev lite tåröggd när jag fick den. Men även den dagen tog slut efter
många kramar och tårar.
Dagen därpå packade vi de sista innan vi satte oss i bilen för att resa
iväg till vårt nya hus. När vi kom fram blev jag lite orolig för det såg
ganska fut och trist ut men när vi kom in blev det bättre. Mitt nya rum var
ganska litet men däremot hade jag balkong. Huset var litet men ganska
mysigt och på baksidan fanns det en stor gräsyta att leka på. Jag la mig
tidigt den kvällen. Alla tankar om den nya skolan gjorde mig riktigt trött
så jag somnade. Tidigt nästa morgon gick jag upp och åt frukost innan jag
gick till den nya skolan. De var en stor byggnad med flera våningar och en
stor asfalterad skolgård. Jag blev väl omhändetagen av min nya lärare som
visade mig runt i skolan. Det var facktiskt rigtigt snyggt och prydligt och
eleverna verkade lungna. Min nya klass verkade vara precis som alla andra
klasser. Jag fick sätta mig bredvid en tjej och försökte hänga med på
lektionen. Veckorna gick och jag stortrivdes i den nya skolan. I klassen
fanns det en massa snälla människor som jag snabbt lärde känna.
Efter en skoldag blev jag erbjuden skjus hem av min nya kompis Andreas som
hade köpt en sprillans ny EU-moppe. Lat som jag är tackade jag givetvis ja
och hoppade på. Andreas var en utom ordentligt god moppeförare och körde
precis enligt regelboken även fast moppen var trimmad och kunde gå i 95
km/h. Vi körde förbi ishallen och stanade vid rödljuset. Andreas höll in
bromsen samtidigt som han gasade så avgaserna rök ur avgasröret. Och så
slog det om till grönt och vi drog iväg över korsningen. Men de Andreas
inte hade lagt märke till var att en bil kom i en våldsam hastighet från
andra hållet och körde rakt ut i korsningen även fast de var rött. Andreas
och jag blev inte mer än ett par små delar som var utspridda tillsamans med
moppens små skruvar och muttrar.
SLUT
Mina skolår
När jag var sex år började jag i skolan, med mina kompisar som var ett år
äldre. Men när ettan var slut och tvåan närmade sig insåg jag och mina
föräldrar att jag inte låg på samma kunskapsnivå som mina klasskamrater.
Mina föräldrar och jag kom överens om att det bästa för mig skulle
vara att gå om ettan.
Det var fruktansvärt jobbigt att behöva gå om en års-kurs och att
börja i en ny klass. Det var frustrerande att gå igenom allt jag redan lärt
mig. Men jag fick övertala mig själv att jag gjort rätt val.
Efter ettan så jämnade det ut sig med kunskaps nivåerna.
Klassen trivdes jag i och jag umgicks även med de äldre eleverna på
skolan. Allt var bra förutom lärarna jag hade. De var ganska uppblåsta och
glada men kunskaperna hos dem var låga.
Så att lämna låg- och mellanstadiet var en lättnad, inte bara för mig
själv utan även för mina föräldrar. De hade inte heller tyckt att mina sex
skolår varit särskilt givande.
Sjuan började jag här i Myrängen. Allt var nytt, nya människor, nya
lärare och nya sätt att arbeta i skolan.
Niorna tyckte man var jätte stora jämfört med en själv och de nya
killarna spanade man in.
Jag stormtrivdes med de mesta förutom en lärare som jag hade svårt
att komma överens med. Jag tålde han inte. Men situationen förbättrades
inte när jag slängde en snöboll i huvudet på han, eller när jag trakaserade
han.
Men när man gick i sjuan och var kaxig så trodde jag att man var
någon, någon som var cool och betydde någonting.
Såhär i efterhan, två år efter så skäms jag för hur elak jag var. Man
behandlar inte folk på ett elakt sätt, bara för att man tycker att någon är
ful.
Man ska inte gå på utsidan av någons skal, utan för vad som finns
inuti.
Jag har verkligen utvecklat mitt sätt att tänka och agera.
Jag tror att de tankar och värderingar som jag har idag är på grund
av min klass.
För när sjuan hade gått så slutade många av mina klasskompisar, som jag
hade gått med sedan lågstadiet.
Istället blev vi ihopslagna med våran föredetta parallelklass.
Jag var ensam och var tvungen att söka nya kontakter inom klassen.
Men när vi börjat trivas tillsammans fick vi reda på att vi var tvungna att
dela upp oss igen.
Den här gången till en stökig- och en ”ordningssam klass”. Jag
hamnade i den mer självdiciplinade, den mer ”ordningssamma klassen”.
Än en gång fick man få kemmin i klassen att fungera.
Vi har lyckats rätt bra måste jag säga. Det är kanske därför jag har
utvecklats som jag gjort. I och med att jag har bytt klasser några gånger.
Eftersom man varit tvungen att möta nya ansikten och åsikter som man
kanske inte alltid varit eniga om.
Det kommer bli tråkigt att sluta här i Myrängen samtidigt som jag
känner en lättnad.
Jag kommer sakna tryggheten av att vara äldst, men lättnaden till ett
större steg ut i vuxenlivet.
Så tänk på vad ni gör Myrängsmedlemmar, och lycka till!
Med vänliga hälsningar
Anna Oskars-Sandgren
Att byta skola
Det kändes som en stor klump i halsen varje gång jag tänkte på att vi
skulle flytta. Det hade varit en helt vanlig fredag för tre veckor sedan
när pappa berättade att vi skulle flytta. Vi satt som vanligt vid matbordet
hela familjen, jag, mamma och pappa. Mamma hade gjort en härligt doftande
gryta med kyckling i som vi åt. Jag berättade om den stora kojan som jag
och min bästis Petra hade gjort under rasten. Kojan var gjord av stora
grenar som vi hade lutat mot ett träd. Den såg mäst ut som en rishög men
ändå var vi väldigt stolta över den. Då sa pappa att han äntligen hade
hittat ett nytt jobb. Jag blev glad för han hade varit arbetslös i ett
halvår nu.
– Vadå för något jobb, Sa jag nyfiket
– Det handlar om att rita vägar sa pappa.
Jag blev lite fundersam och undrade var det var Jag viste inte att det
fanns något ställe här i vår lilla by där man gjorde det.
Så jag frågade:
– Var ligger det?
– I Luleå, så vi får ta och flytta, sa pappa.
Den tanken hade aldrig slagit mig förut att flytta! Jag hade levt här ända
sen jag föddes. Jag hade gåt på dagis, förskola, lågstadiet och nu
mellanstadiet som jag hade börjat i. Jag gick i femte klass och trivdes
bra. Jag hade en bästis, Petra och vi delade allt. Hur kunde jag bara lämna
allt bakom mig.
Jag blev arg att de ville flytta. Tänkte dom inte på hur jag kände mig, jag
ville inte flytta. Jag sprang in på mitt rum med ögongen röda och våta. Jag
smällde igen dörren och lade mig på sängen Hur skulle jag få det? Jag hade
aldrig varit bra på att skaffa kompisar. Hela lågstadiet hade jag varit
ensam och nu entligen hade jag hittat en bästis, och så skall jag flytta
och lämmna henne. Jag skulle bli ensam igen.
Fast jag viste att jobbet var viktigt för pappa och att vi måste flytta.
Jag viste att jag inte kunde sätta mig imot mamma och pappa.
Nu sitter jag här utanför våran finna, gamla villa som vi målade blått med
vita knutar förra året. Alla lådor är packade och står klara.
Petra hade blivit ledsen när jag sa att jag skulle flytta. Men hon hade
ändå stöttat mig och sa att jag nog skulle få nya vänner där. Hon hade
tillochmed följt med mig och tittat på det nya huset.
Huset var lite mindre än villan vi bode i nu. Färgen kanske inte var den
bästa, knall gul. Jag fattade inte att någon ville ha en sådan färg.
– Det första ni får göra när vi flyttar in är att måla om sa Petra.
Men inne i huset var det fint.
Ett tutande hördes, och den stora vita lastbilen med feta gula bokstäver
där det stod flyttbil, svängde upp på uppfarten.
Mamma och pappa kom ut ur huset och vi alla tre började lasta in
kartongerna i lastbilen, medan flyttgubbarna tog de större sakerna
Det kändes som om allt kring mig försvan, hela min värd försvan. Jag fick
ett sår i hjärtat.
Jag satte mig i våran röda volvo för att komma bort.
Då hörde jag en lätt knakning på rutan. Det var Petra. Jag öppnade
bildörren. Petra sa:
– Så du åker nu?
– Mmmm, sa jag lite lågt.
– Jag tänkte att du skulle få något så att du mindes mig, sa Petra.
Hon sträckte fram en liten tunn bok. Jag kollade i den. Det stod något med
små ner plitade bokstäver i boken.
– Det står om saker vi har gjort tillsammans så du inte skall glömma det,
sa Petra.
Jag kände mig varm inombords när jag höll i boken. Jag kände hur tårarna
prässades fram så jag sa kvävt
– Tack.
– Är du klar, sa pappa till mig, när han satte sig bakom ratten.
– Mmm, sa jag.
Mamma satte sig också i bilen.
– Hejdå, sa jag till Petra
– Glöm inte att Ringa sen när du kommer fram.
Nästa dag när jag kom in i det stora klassrummet kände jag mig liten och
borta. Det kändes som om knäna vek sig under mig. Alla bara glode på mig.
– Det här är vår nya elev, sa en medelålders kvinna med ett stort lende.
Alla fick presentera sig. Men jag lyssnade inte så noga. Jag bara såg på
alla nya ansikten.
Dagen gick fort och ingen ingen hade pratat med mig. Jag hade suttit ensam
i min benk och tänkt hur det skulle varit om jag inte flyttat. Jag viste
att jag aldrig skulle få några vänner här.
Jag gick med tunga steg hem mot det nya fula huset. Då hörde jag små snabba
steg bakom mig.
Jag vände mig om och där kom en tjej med brunt krulligt hår, som fladdrade
när hon sprang.
Hennes ögon glöde och hon sa glatt:
– Är det du som har flyttat in i det gula huset.
Inan jag hann säja något sa hon:
– Jag tycker det är kul med en ny i klassen. Vi kan gå tillsammans till
skolan i morgon för vi bor grannar.
Då kände jag att den stora stenen som hade liggat på mig i veckor försvann.
Jag viste att såret i hjärtat aldrig riktigt kunde bli läkt men det kunde
minska och inte göra lika ont.
Mina skolår!
(min första skoldag)
Jag minns det som igår. Jag satt på köks|soffan med benen ihopkurad mot
magen och mitt nattlinne draget ner över dom.
Jag hade en torr ostmacka i handen som jag tatt ett litet musabett på.
Min mage kurrade och det kändes som tusen fjärilar flög omkring där inne.
Jag var nått fruktansvert nervös.
Idag var min aldra första skoldag.
Jag slängde mackan på bordet och sa till mamma att jag var klar.
Jag klarade verkligen inte äta mer.
Mamma satt och pillade med videokameran hon hyrt för att filma min första
dag.
Vi hade ingen egen så hon hade fått göra så.
Hon kollade upp på mej och bad mej skynda mej att klä på mej, för vi skulle
köra snart. Jag reste mej från soffan, och på väg ut från köket stötte jag
ihop med vår stora vita hund Viking.
Jag böjde mej ner och kramade henne. Hennes päls var så tjock och len.
Jag riktigt burrade men in i den.
Mamma tittade på mej, och sa återigen åt mej att skynda mej.
Jag reste mej upp och gick in på toa för att borsta tänderna.
Jag ställde mej framför badrumsspeglen och kollade på mej.
Jag såg himla trött ut.
Jag hade stora påsar under ögonen.
Jag började tänka på hur det skulle va i skolan.
Alla lärare, och alla eleverna, särskilt dom äldre eleverna jag visste
också skulle gå på skolan.
Jag började fundera på hur det skulle va nu första dagen, och plötligt
kände jag att den lilla mackbiten jag fått ner i magen, nu var på väg upp
igen.
Jag sprang snabbt bort till toastolen, och spydde.
Jag satt där en stund och väntade på om jag skulle spy igen.
Men min mage var helt tom och det sved lite grann i halsen.
Jag reste mej och gick bort och borstade tänderna.
Sedan gick jag in på mitt rum för att klä på mej de nya kläderna vi köpt
några dagar tidigare.
Mamma hade hängt dom över min stol.
Jag satte på mej klädernaoch vända mej sedan om för att se hur jag såg ut i
dom. För på väggen bakom hängde nämligen en stor spegel.
Jag kollade en stund, sen skrek mamma att vi skulle köra nu.
Jag tog min väska, som också var ny, och sprang ut från rummet.
Några minuter senare satt vi i bilen, nästan framme vid skolan.
Jag satt helt tyst och tittade ut genom fönstret.
Mamma sa nått, men jag hörde inte.
Allt bara susade omkring i mitt huvud.
Mamma körde in på skolans parkering och parkerade.
– Så, då är vi framme, sa hon.
Jag öppnade försiktigt bildörren och steg ut. Jag kollade mej omkring.
– Kolla hitåt, sa mamma.
Jag kollade bort mot henne.
Hon hade videokameran uppe och höll på att filma mej.
– Ska vi gå nu eller?, sa jag.
Och så gick vi.
Mamma fortsatte att filma medans vi gick. Vi gick in på skolgården och
bortåt porten vi skulle samlas utanför.
Det hade redan kommit några barn med deras föräldrar.
Jag kände igen både Anna och Susanna som bl.a stod där.
Vi hade gått på samma dagis ihop.
Men jag sa inte hej.
Dom sa inte heller nåt, utan stod bara helt tysta och kollade ner i marken.
Mamma filmade snabbt på alla, sen stängde hon av kameran.
Men hon fick sätta på den kort där efter igen, för våra två lärare kom
gående emot oss.
När dom kom fram hälsade dom på alla. Efter en stund sa dom att vi kunde gå
in nu, och kolla på vårt klassrum och lite sånt.
Alla gick in genom porten och upp för den långe trappan man stötte på
precis när man kommit innanför dörren.
Några föräldrar gick och småpratade med varandra, men alla barnen var helt
knäpptysta. Vi kom fram till en dörr.
En av lärarna öppnade den och välkomnade alla in.
Jag gick in bland dom sista, tätt intill min mamma, som fortfarande höll på
att filma. Klassrummet var ganska stort och himla gråtrist.
Dom hade dratt alla stolar och bänkar bakåt i klassrummet, vilket gjorde
att det var en stor ledig plats där framme på golvet.
En av lärarna sa att alla eleverna kunde sätta sig i en ring där framme,
medans föräldrarna gick bak och satte sig vid bänkarna.
Några elever ville inte lämna sina föräldrar, men jag gick ganska snabbt
bort mot ringen och satte mej ner.
Jag lyckades hamna brevid Susanna. Vi tittade på varandra men ingen av oss
sa nånting till varandra nu heller.
Efter en stund hade man fått bort alla elever till ringden.
Två, tre elever fick ha en av sina föräldrar sittande precis bakom dom.
Lärarna, som också satt i ringen, pressenterade sig.
Den ena hette Sigrid och den andra hette Eva-Karin.
Dom verkade mycket snälla båda två. Dom tog fram en klasslista och sa att
dom skulle kolla så alla var där.
Några minuter senare hade dom ropat upp alla.
Och alla var där.
– Nu ska vi leka en lek för att lära varandras namn, sa Sigrid, och tog upp
en boll. Den går till som så, att först håller en i bollen och säger sitt
namn, sen skickar den bollen vidare till nästa som säger först den andres
namn, sen sitt eget.
Sen skickar man vidare till nästa som säger de två förstas namn och sen
sitt eget, och så vidare.
– Så den sista kommer få det mycket svårt, tillade Eva-Karin.
Sigrid började och skickade sedan bollen vidare till Eva-Karin.
När bollen kom till mej, hade fem stycken redan ropat upp sina namn.
Jag började snabbt med att säga Sigrid och Eva-Karin, för dom var jag säker
på. Sedan sa jag Cecilia, fortsatte med Filip. Jag funderade en stund
innan jag sa Andrea. Fast hon var den sista som hade talat, hade jag svårt
för att komma på hennes namn.
När jag äntligen kommit på det, sa jag mitt egna namn, Olivia, och skickade
sedan bollen vidare till Susanna.
När vi sedan var klara mej leken, och alla fått räkna upp massa namn, tog
Eva-Karin fram en stor fruktskål med massa frukter och gick runt och bjöd
alla.
Jag tog ett stort grönt äpple. Men jag hann inte bita i det fören jag hörde
en ljus och mycket tyst röst säga, hej! Jag vred på huvudet, och det var
Susanna som hade hälsat.
Jag sa hej tillbaka.
Hon frågade vilken frukt jag tatt, och jag vissade henne mitt äpple.
Själv hade hon tatt en banan.
Efter en stund kom det bort två andra flickor och satte sig vid oss. Andrea
och Maria hette dom.
Och dom var mycket snälla.
Och då plötsligt kände jag att den stora klumpen i min mage släppte och jag
log. Nu nio år senare går vi så gott som allihopa kvar i samma klass och
vi är mycket bra kompisar allesamman.
1. Mina skolår
Jag var sex år och skulle börja skolan om några timmar. Min kropp var full
av längtan, men jag tänkte inte så mycket på det, för jag sov då.
Egentligen så skulle jag nu börja ett år tidigare än alla andra, men det
var så oviktigt att jag knappt visste om det.
Min pappa följde mig till ett upprop i skolan den morgonen och jag är säker
på att det var blå himmel och sol den dagen. Jag och mina nya kamrater fick
en varsin bänk och vår lärare ropade upp oss. Det var min absolut första
dag i skolan. Andra dagen fick vi bekanta oss lite mer med kompisarna och
vi fick mat från McDonalds, antagligen för att visa hur snäll skolledningen
var. Sedan började skolan vara lite mer allvar och vi hade våra första
riktiga lektioner.
Första skolåret jobbade vi mest med svenskan och lite med matematiken.
Alfabetet gicks igenom bokstav för bokstav och dessutom så gick vi förstås
igenom siffra för siffra i matten.
Svenska hade jag aldrig svårt med, jag hade läst Tom Sawyer vid fyra eller
fem års ålder, så läsa kunde jag redan. Räkna kunde jag självklart också
och jag minns att jag alltid tävlade med alla andra i att ligga först i
våra lätta matteböcker.
Första året i skolan känns som om det var ett evigt lugn, då man verkligen
tyckte att det var kul att lära sig något nytt. Viktiga händelser i skolan
kommer jag inte ihåg, de minnena är som bortblåsta. Däremot i årskurs två
eller tre så tryckte en av mina kompisar upp en av mina andra kompisar mot
en vägg och han fick sluta i vår klass och börja i särklass. Det var
konstigt att han fick sluta i klassen för att ha spöat en annan tyckte jag,
men han var kanske allmänt stökig. Något mer kan jag inte minnas från
lågstadiet.
I fyran slogs tre klasser samman till två och vi hade en lärare på över 25
pratiga och småstökiga elever. Vår första lärare slutade efter ett halvår
ungefär, jag vet inte om han blev galen eller vad. Vi fick vikarier och
skolan blev jobbig för att vi nu hade så mycket att ta igen.
Tillslut fick vi en riktig lärare som var ung, nyutbildad och sträng men
ändå jättesnäll. Vi fick en läxa varje dag och jag försökte göra dem
någorlunda bra.
Det bästa med fyran, femman och sexan var att alla i klassen var kompisar
med varandra. Man kunde göra nästan vad som helst utan att vara rädd för
att man skulle bli totalt utskrattad eller mobbad. Det är fortfarande så
att jag inte kommer något riktigt speciellt som hände i mellanstadiet.
Några elever började i vår klass och några slutade. En annan kom tillbaka
efter att ha bott på Nya Zeeland i fyra år.
En dag så skulle jag välja vilken skola jag ville gå högstadiet i. Jag
följde mina äldre systrar och valde Örbergvikskolan.
Plötsligt kom jag att tänka på att jag hade gått hela sex år i skolan och
jag blev verkligen glad. Jag hade börjat sjuan och allt var stökigt, precis
som det skulle vara. Jag levde livet, men koncentrerade mig ändå på skolan
eftersom jag förstod att nu var det ännu mer allvar. Hela klassen hamnade
efter i SO-ämnena och jag hade åter igen fått en massa olika vikarier tills
vi fick en bra lärare. Efter det flöt skolan bara på, jag gjorde så gott
jag kunde på prov och i klassrummet.
Nu går jag då sista året i grund|skolan och jag har valt gymnasium, så jag
får sitta här och göra mitt bästa och se vad som händer.
Mina skolår
Nio år. Så längesedan är det snart jag började årskurs ett. Att det har
gått nio år sedan jag började ettan känns nästan overkligt. Ibland känns
det som om det var igår jag började. Jag minns så väl när mamma följde mig
till min första skoldag på Barkestorpsskolan. I denna krönika ska jag ta
upp händelser som har utspelats under mina, snart nio år i grundskolan.
Det var i augusti 1994 som mamma följde mig till min första skoldag. Jag
minns att solen stod högt på himlen och att molnen var få. När vi kom in i
det rätta klassrummet ropade fröken upp mitt namn och mamma lämnade mig.
Fröken hade gjort pappershattar åt oss. Vi fick göra pappersflygplan som vi
sedan tävlade med. Jag kommer ihåg att vi fick glasspinnar att äta på när
vi samlades och att alla skulle berätta om sig själva. När detta var gjort
hade jag genomgått min första skoldag på lågstadiet.
Tiden på lågstadiet flöt på. Man träffade nya kompisar och började få
läxor. Efter tre år var det dags att spänna bågen ytterligare. Jag började
mellanstadiet
Mellanstadiet minns jag som en ganska spännande tidsepok. Vi gjorde ofta
utflykter. En utflykt som ligger mig nära på minnet är en ”pulka-uflykt”
som vi gjorde i årskurs fyra. Vi hade gått till en backe för att åka pulka.
Lärarna anordnade en tävling, där den som kunde komma längst med pulkan
vann. Vem vann då?
Det var faktiskt jag! Priset jag mottog var i form av godis. I femman kom
de första nationella proven. Från dessa har jag inga större minnen.
Det har jag däremot från årskurs sex, då man blev störst på skolan. Det
blev också dags att läsa språk ute på Bergavik, tillsammans med sjuor,
åttor och nior. Från att vara störst på Barkestorp blev man plötsligt minst
varje gång man läste språk på Bergavik.
fortsättning
Tiden gick snabbt och det blev snabbt ens egen tur att börja på högstadiet.
Första skoldagen i sjuan var nog den mest nervösa skoldagen av alla
hittills. Det var dags att fortsätta skolgången i en ny klass. Första dagen
tittade alla konstigt på varandra. Det var nu allvaret började. Livet
skulle komma att präglas allt mer av skolan, läxorna och proven. På
mellanstadiet hade man relativt lite prov om man jämför med högstadiet.
Dagarna gick, och snart tyckte man inte att alla var så konstiga som man
först tyckte. De kunde faktiskt vara riktigt trevliga. Det dröjde inte
länge förrän man började komma överens med varandra, för att sedan bli
riktigt bra kompisar. Tiden flöt på, likaså proven och tillslut var det
dags att få betyg för första gången. Nervositeten var nästintill
obeskrivlig när man hade fått det vita kuvertet i handen. När det väl var
öppnat såg man dock att betygen var ganska bra, till och med bättre än
väntat.
Tillslut var det dags att börja nian. Man blev störst på skolan igen. Ett
starkt minne från tiden i årskurs nio är nog skolresan till stockholm med
hela klassen. Även de nationella proven kommer jag nog att minnas.
Snart har även årskurs nio svept förbi, och hela grundskolan har därmed
passerat. Från grundskolan kommer jag att bära med mig många minnen. Vissa
minnen är positiva, vissa är mindre positiva. Det är snart dags att börja
gymnasiet, som med stor sannolikhet kommer att ge mig minnen för livet.
Slut
Att byta skola
Min skoltid hittills hade väl inte varit den bästa. Elaka kommentarer från
både lärare och elever hade hört till vardagen. Ända tills en dag hemma vid
köks|bordet då jag kände att nu fick det vara nog. Jag skämdes när jag
berättade. Till och med hundens blick fick mig att sjunka ihop.
– Jag kan bara inte tro det här är sant, utbrast pappa upprört och sköt ut
stolen bakom sig.
Uttryckslöst stirrade jag ner i mitt jouiceglas. Där tyckte jag mig se ett
sorgset ansikte spegla sig. Var det verkligen mitt?
Det kändes som om jag fram till nu sett min skoltid ur någon annans
perspektiv. Jag är tjejen som blir mobbad, kunde jag tänka utan att försöka
göra något åt det. Hunden stötte till bordet när den sprang ut ur köket.
Det blev små vågor i juicen. Sakta försvann spegelbilden. Jag tittade upp
på pappa som vankade av och an runt den lilla ön som jag övertalade honom
att sätta in i köket. Han pratade med sig själv. I tonfallet kunde jag höra
en blandning av oro, vrede och sorg.
Så klart han är arg, tänkte jag. Det kan ju inte vara kul att ha en så
misslyckad dotter.
Samtidigt som jag insåg att det var sig själv han var arg på stannade han
upp och fäste blicken i mina ögon. Först då förstod jag allvaret i det
hela. Utan ett ljud rann tårarna nerför mina kinder.
– Du ska byta skola, sa han bestämt. Idag.
Till pappas förfäran tog det mer än en vecka innan jag kunde byta.
Pappa ville inte att jag skulle behöva gå tillbaka till den gamla
igen, så han ringde och sjukanmälde mig för hela veckan.
Jag var verkligen tacksam för att få vara hemma, fast ändå spelade det inte
så stor roll. Skolan hade fört med sig mobbning och hemska prov. Det kändes
lite konstigt att vara utan det. Men jag kände absolut ingen saknad.
Det var första dagen i min nya klass. 23 nyfikna ansikten hade spänt
blicken i mig, vilket fick läraren att le. Hon var väldigt snäll och
omtänksam. Det hade jag förstått så fort hon hälsade på mig.
Trots det kände jag mig liten och osäker. Jag visste ju ingenting om alla
dessa eleverna. De kanske skulle frysa ut mig som de förra gjorde. Inom mig
ringde en varningsklocka som sa att jag inte skulle lite på dem. Men det
visade sig svårt att låta bli. En tjej med långt ljust hår blev nästan
genast min vän. Likaså alla hennes vänner.
Aldrig i hela mitt liv har jag pratat med så många olika personer. Och nu
händer det plötsligt på en och samma dag!
Min lycka var obeskrivlig när det ringde ut den eftermiddagen. Jag behövde
inte stanna kvar i klassrummet av rädsla för vad som skulle hända i
korridoren, utan jag kunde spatsera ut med högburet huvud som alla andra.
Solen sken varmt mot mig genom fönstret vid mitt skåp. Men jag hade ingen
brådska ut. Det var alltför roligt här inne!
När jag kom hem slängde jag skolväskan innanför dörren och ropade på pappa.
– Jag är här inne, gumman!
Jag klampade lyckligt in i vardags|rummet och hittade pappa krypande på
golvet.
– Hmm, sa jag och rynkade ögonbrynen. Jag menar inte att ställa en dum
fråga eller så, men vad gör du?
Pappa ställde sig generat upp och förklarade att Viktor var på rymmen igen.
Det enda jag gjorde var att skaka på huvudet. Mitt marsvin Viktor lyckades
alltid smita, enligt pappa.
Fastän jag mycket väl visste att han hade glömt passa honom när han fick
springa fritt, så sa jag inget. Istället fick jag en frågande blick av
pappa. Utan ord förstod jag att han undrade hur min dag hade varit. Först
log jag bara men sedan kunde jag inte hålla glädjen inom mig längre.
– Det gick jättebra! skrattade jag och slängde mig i pappas famn. Jag
skrattade och grät om vartannat.
– Tack pappa!
Han förde bort en hårtest från mitt tårdränkta ansikte.
Jag berättade för honom hur lätt allt plötsligt kändes. Som om jag inte
hade en enda börda på mina axlar. Förutom minnena från min gamla skola. Jag
visste att jag efterhand skulle vara tvungen att bearbeta allt hemskt
därifrån, men det var inget jag kunde tänka på just nu. För min skoltid som
alltid präglats av ensamhet och oro hade nu blivit lycklig och full av
kompisar.
Det enda som fattades i mitt liv var Viktor, men till och med han dök upp
efter ett tag! Nu hade jag allt.
En familj, kompisar och en skola som skulle ge mig en utbildning och
framtid.