Betyg på uppsatsen: G

Inskannad version

Mina skolår

När man får höra ordet skola tänker man först och främst på lärare, svarta
tavlor, oupmärksama elever, kladd på väggarna m.m. Men jag, jag tänker på
England. Jag flyttade till den populära ön Storbrittanien när jag var fyra.
Jag har kanske inte så många minnen ifrån den åldern, men en specific
händelse jag minns var från första dagen när jag började skolan.
Jag gick försiktigt över asfalten med ögonen på en låg tegel byggnad med
öppen dörr. Jag tittade upp på min mamma som gick brevid mig.
– Du kommer klara dig fint. Sade hon med mjuk röst.
Jag nickade till svar och förtsatte mot byggnaden. Plötsligt stod en tant i
dörröppningen, jag minns fortfarande hur hon såg ut, hon var kraftig men
inte tjock med ett välkomnande men ändå strängt ansiktsuttryck. Hon hade
uppsatt mörkbrunt hår. Jag lade märke till hennes kläder och uptäckte en
kort tid därefter att många andra lärare hade liknande kläder. En lång
veckad vidd kjol som gick ned till smalbenen och ett tunt läderbälte i
midjan, upptill en vit skjorta instopp ordet står i marginalen och det
kan vara möjligt att ändelsen fallit bort vid kopieringen i midja Sedan sa
hon säkert något i stil med:
– Välkommen Emma, Eva. Kom in.
Men jag förstod inte, jag hade inte hört ett ord engelska in|nan dess.
Vi gick uppför cement trappan och kom in i en hall, det enda jag minns
därifrån är en plastsandlåda, blå, som stod på ben med olik-färgade
plastspadar i.
Läraren bad oss att sätta oss ned på golvet, det var dags för upprop. Jag
satt där och kände hur tårarna började komma, jag kände mig som den
ensamaste flickan i världen, jag förstod inte ett ord, inte ett ord och
det, kan jag säja er, känns hemskt. De kunde ha sagt vad som helst men jag
förstod inte.
Då hörde jag min mamma säja ett enkelt ”Yes”. Då försvann tårarna, jag var
inte ensam mer, det fanns fler än jag som satt på golvet, i en lokal i
England.
Det är mitt första minne från skolan. Jag minns inte dagis eller något
liknande. Det känns hemskt när alla andra i klassen gick på samma dagisar
och förskolor och minns många händelser, medans jag har inte ett minne. Men
jag ska inte vara ledsen för det, jag har många andra minnen från skolan.
Den största förändringen, efter min första dag, var när våran familj
bestämde oss för att flytta tillbaks till vårt fosterland, Sverige. Jag är
född i Rambyboda och det var hit vi flyttade tillbaka efter 6 år i
England.
Jag var 10 år och det var en stor förändring för mig, det finns liknelser
mellan när jag flyttade till England och när jag flyttade tillbaks till
Sverige. De kändes båda som helt nya platser, jag kände ingen och jag
skulle börja i en ny klass.
Först skulle jag vilja berätta om när jag tog adjö av mina vänner i
England, de flesta gick jag i samma klass som så jag träffade dem för sista
gången i skolan, eller rättare sagt på rasten.
Det var en bra dag, min sista dag. Jag och mina vänner, Brenda (som var en
av mina bästa vänner), Jane, Angie, Jennifer P och Jennifer S (som var
roliga kompisar allihop) var påväg in från rasten när en lång, smal, snyggt
klädd man med ett väldigt stort adamsäpple var påväg mot oss, det var min
lärare. Han bad mig att göra ett ärende åt honom (nu minns jag inte exakt
vad det var men det innehöll den upgiften att jag skulle gå runt till alla
klassrum, och det var ganska många.)
Jag, som var en väluppfostrad ung dam avböjde förstås inte. Jag gick lungt
iväg och gjorde det jag skulle.
När jag tillslut hade gått runt hela skolan, som inte var så liten, det
fanns en stor byggnad med ett 20-tal klassrum och en matsal, med scen som
kunde förändras till en gympasal eller teater. Den hade trägolv och ett
litet kök där man kunde köpa sin mat varje dag för £1.40. Det var
vanligtvis väldigt god mat, men själv brukade jag ta med egen, det var
biligare.
Ja vi fortsätter. om man gick upp för en lång trappa kom man upp till en
stor skolgård med två baraker (med två klassrum i varje) en barak på varsin
sida om gården. På vänster sida fans en stor fotbollsplan som killarna
vanligtvis spelade fotboll på på sommrarna. Där ”spenderade” är
osäkert” spenderade vi också en dag varje år som kallades ”sportsday”.
Varje elev som började på skolan placerades i ett av fyra lag. (Som i Harry
Potter!) På sportsday tävlade alla i någon gren och den som vann fick
”housepoints” alltså poäng till sitt lag. Det fick man även vid ett bra
skolarbete.
Vi rör oss framåt. Runt de andra två sidorna av skolgården (alltså inte den
där fotbollsplanen var och inte den där trappan lede ner till den stora
byggnaden) fortsatte gräset. Vi hade ett stort område, som ni kanske märker
och det var lite underligt eftersom skolan (Heckerville County Junior
School) låg väldigt nära centrum.
Iallafall var jag påväg tillbaka till mitt klassrum som låg i den stora
byggnaden. Jag hörde hur det var ganska högljut i klassen, men det brukar
det inte vara. Jag fortsatte ändå framåt mot den stängda dörren, jag
knackade på och väntade. Nu var det helt tyst i klassrummet, inte ett ljud.
Sakta öppnades dörren inåt och det var mörkt… plötsligt tändes ljuset och
alla i klassen höjtade till och hoppade upp i luften. Jag, självklart blev
helt förskräkt och ryggade bakåt.
Det var ballonger och presenter och alla ville säja hejdå. Jag fick ett
hemmagjort kort också där alla hade skrivit varsin hälsning. Jag kände mig
mycket uppskattad och var ganska chockad, jag hade faktiskt inte väntad mig
detta.
Så det var min sista skoldag i England, en så länge. Jag har satt upp
kortet på min garderobsdörr och alla presenter har jag på hyllor eller runt
halsen. Men det som kommer finnas kvar längst är minnet. Det var en
strålande dag och jag kommer nog aldrig glömma den.

Nu tror jag inte att jag hinner skriva mycket mer, men jag ska försöka. Som
jag tidigare skrev var tillbaka flyttandet från England en stor händelse.
Jag skulle börja i Hjulängs skola som ligger i Rambyboda. Det var i början
av September 19XX som jag först satte min fot på skolans område. Jag var
där för att träffa min nya lärare Peter Svensson, lärare för klass 5K.
Jag var väldigt nervös men jag försökte hålla mig lugn och sansad. Jag gick
över skolgården och såg till vänster en parkering och till höger en
basketplan. Emellan mig och basketplanen fans en rad med stora träd.
Framför mig fanns ett stort hus som jag senare fick veta kallades för ”Rosa
huset” vilket inte var så olämpligt eftersom den var rosa. Om man gick rakt
fram till Rosahuset och vände sedan nittio grader åt höger stod ett hus
där. Den var hög med många höga fönster och en liten klocka ovanför dörren
(senare att kallas för ”klockhuset”.) Om man går mot klockhuset och vänder
sedan vänster nittio grader fanns en lekpark 10 m framför en. Till vänster
om lekparken fanns en byggnad med ett stort plackat på kortsidan. På den
fanns olika slags bollar och ”Hjulängs skola” skrivet. Till höger om
lekparken fanns en barack, längre än den andra. Det var där jag skulle ha
mitt klassrum.
I klassrummet längst bort var där jag skulle möta Peter. Han ville träffa
mig och se på mitt skolarbete som jag gjort i England.
Jag tänkte inte berätta i detalj om hur det var när jag träffade honom för
första gången utan istället när jag träffade klassen.
Det var första dagen i 5:an (för dom, jag hade redan gått 5:an i England)
det var en solig dag, men det blåste lite lätt och rufsade om mitt hår. Nu
var jag hur nervös som helst. Jag kunde nog inte stå stilla. Jag gick
iallafall till skolan själv. Över skolgården och förbi lekparken till det
sista klassrummet, klassrum 5K.
Jag var nog där tidigare än jag skulle och jag var nästan helt ensam. Jag
öppnade dörren och gick in i det lilla kaprummet som sedan lede in till
klassrummet. Jag hängde av min jacka på hängarna som fanns på alla väggar i
en lagom höjd. Framför mig fanns toaletten. Jag passerade den och fortsatte
in i klassrummet. Det var ett ganska stort klassrum och det var märkligt
att det fanns soffor! Jag satte ned mig vid en bänk och väntade. Jag
tittade omkring mig i rummet. Det fanns många bänkar och en bokhylla, ett
par bord och sofforna. Det fanns fönster på ena sidan av klass rummet som
var riktade utåt, mot lekplatsen. På ena väggen, högt uppe fanns alfabetet.
Jag kom på mig själv att försöka säja den Det började komma elever, nästan
alla på en gång, och Peter Svensson var där. Men det var inget som pratade
med mig, bara om mig.
Sedan skulle vi börja. Peter ställde sig längst fram och välkomnade
tillbaks allihopa efter lovet. Efter det presenterade han mig. Han hade
tydligen sagt till dom innan att jag var från England och kunde inte mycket
svenska. Alla andra i klassen sade, nästan som en röst:
– Hej.
De uttalade varenda bokstav som att jag inte skulle förstå annars, som att
jag hade problem med hörseln eller något liknande.
Uppropen började och mitt i alltihopa frågade en kille
– Har du träffat Spice Girls?
Jag svarade snabbt
– Nej, har du?
Han svarade inte. Det var riktigt idiotiskt av honom. Som att bara för att
jag bodde i England skulle jag ha träffat alla kändisar som kom därifrån?!
Så min första uppfattning om klassen var inte särskilt snäll. Jag trodde
att alla i klassen 5K var idioter, dums|kallar som inte fattade något. Jag
satt där och försökte göra mig så osynlig som möjligt.
Tilsist var uppropet över och man fick gå hem. Jag tog mina saker och var
påväg ut, fylld av skam och ilska. Plötsligt stod en tjej framför mig, hon
var lika lång som mig, hade blont hår till axlana och bruna ögon.
– Hej Emma, jag heter Nora. Vad tycker du om skolan än så länge?
Hon var som en räddande ängel, hon upförde sig inte som att jag vore
efterbliven. Hon gjorde så att jag helt ändrade uppfattning om klassen och
hela Sverige. Hon blev förstås min första kompis här i Sverige, vi blev
senare allra bästa kompisar.
Jag pratade lite med henne och gick sedan hem, lycklig efter min första dag
men orolig inför framtiden.

Inskannad version

Mina Skolår
Det jag nu kommer skriva om är alla dummhetor och tokerier som har hänt
mig. Det mesta hände när jag gick i första till tredje klass men mycket
hände under fyran och femman. Allt har hänt i verkligheten och är
nedtecknat som jag kommer ihåg det.

Prolog
Vi tre, jag, Oscar och niklas hängde nästan alltid ihop. Jag och Oscar är
födda nästan sammtidigt, våra föräldrar träffades på BB och det blev så att
dom träffades efteråt och vi lekte. Även en annan person föddes då, en
flicka som nu går i min klass. Hon var också med när föräldrarna träffades
och vi barn lekte. Jag mins en gång när en sådan träff var förlagd hos
henne, vi lekte med dockor i ett dockhus. Och för att få leken mer
realistisk bestämde jag och Oscar att låta vädrets makter spela in. När
dockskåpets ägare gick för att hämta kakor så tog vi den gula vattenkannan
och fyllde den med vatten fårn toaletthandfatet. Vi gick tillbaka till
dockhuset och fortsatte leken med vädrets makter i bakfickan. Vi började
hälla vattnet över dokhuset för att imitera regn. När dockhusets ägare kom
till|baka såg hon sitt fina dockhus bak flyta av taket, Skrikande sprang
hon ut i köket och berättade för våra föräldrar. Vi fattade att nu var det
kört. Vi gömde oss fort under hennes säng men dom upptäckte vårt briljanta
gömmställe direkt. Våra föräldrar blev sura, Varför visste vi inte, vi
lekte ju bara.

Detta var nog det första dummhet vi gjort tillsammans. Flickans namn har
jag valt att utelämna. Flickan i fråga har aldrig glömt denna historia och
vi har fått höra den under hela våran skolgång.

Kap1 Dagis och Strandskolan
Detta var en episod långt innan skolstarten. Sedan började vi på olika
dagis och slutade träffas. Jag började på dagiset trasten och träffade
Christoffer. Vi blev kompisar och hade mycket kul. Jag har inte så många
minnen från dagis tiden, det enda jag direkt kommer ihåg var att dom
brukade ha grodyngel i ett akvarium och att Christoffer ofta fick sitta i
skamvrån.

Efter dagis blev det lekis uppe vid Strandskolan. Där träffades vi igen,
där blev vi tre också niklas blev den nya kompisen. Vi hade mycket kul
tillsammans. Vi gick på upptäcktsfärder bort till den avlägsna och
förbjudna delen av skolan. Ibland vågade vi till och med gå in i
personalrummet och ”låna” kakor. Vi spionerade på vaktmästarna för vi
trodde dom drack whisky på jobbet. Efter många farofyllda expeditioner in
på vaktmästarnas kontor kunde vi konstatera att flaskorna inehöll
Vichyvatten. Efter vissa konfrontationer med lärare angående att öppna
föråden med alla roliga sparkcyklar och liknande saker smög vi in på
fritids och stal nycklarna till föråden Efter stort övervägande använde vi
inte nycklarna utan gömde dom i skogen brevid skolan. detta var inte
uppskattat av lärarna och vi återlämnade nycklarna när lärarna kom på att
det var vi som tagit nycklarna (troligtvis fick dom ett ”anonymt” tips).

Det hände mycket på Stranden men jag kan inte återge allt för många saker
mins jag inte, andra minns jag inte nog bra, en del vill jag inte berätt om
för dom har varit för pinsamma.

Kap 2 Björkängsskolan 4-5
I början på björkängstiden var vi ganska lugna, men den friden varade inte
länge. Vi upptäckte snart att det fanns en grön soptunna i
kopieringsrummet. Denna gröna soptunna var nästan alltid full med roliga
papper. Väldigt ofta var vi där och plockade på oss en massa papper. Detta
tog vi upp till vårat klassrum och la i en IKEA kasse som vi hade mellan
våra bänkar. Den kassen blev full på en termin. Vi började ta hem allt
ihopsamlat papper, Då kom nästa problem, vart skulle vi lägga allt papper.
Efter moget övervägande kom vi fram till att den bästa platsen var Oscars
garagetak. En annan sak hände av liknande natur men den är för pinsam och
folk kan nog fortfarande vara arga.

I slutet på femman var vi ute och tältade med klassen. Det var väldigt kul
men ingen direkt händelse som passar i den här berättelsen utspelade Eller
rättare sagt så törs jag inte berätta om dessa händelser, det är på tok för
pinsamt.

Det var nog kortfattat allt som hände på björkäng. Nej föresten en sak till
hände. Vi var med i träningen till vi i Femman och vann i Länsfinalen i
Kronobergs Län. Jag går inte närmare in på det för det är en seriös bit av
mitt liv och denna berättelse är tillägnad allt som inte är seriöst.

Kap 3 6
I sexan började vi på Munkers. Vi blev mycket lugnare då, det fanns inte så
mycket att göra. Det direkt utmärkande för sexan var vår klassresa till
danmark. Där hände det VÄLDIGT mycket tokerier. Bland annat icke befogat
användande av nödutgångar (jag höll på att missa bussen så enligt mig var
det befogat). Busknackande på dörrar hör till när man bor på Vandrarhem.
Lite porslin gick i golvet men det var inget dyrt som sprack. Vid
frukostbufén så såg jag den häftigaste osthyveln jag någonsin sett. Det var
en rund skiva man stälde två ostar på. Mitt på skivan var det ett hål som
det gick en spiral igenom. Längst upp på skruven så satt det en vev med en
kniv på. När man snurrade på veven åkte skivan med ostarna uppåt och kniven
skar av en lagom tjock ostbit. En del annat hände men det orkar jag inte gå
in på.

Det var ungefär vad som hänt mig under några år. detta är bara ytan av allt
som har hänt men jag hoppas det räcker för att skapa en bild av mitt
förflutna OBS Detta är det enda det absolut oseriösaste som hänt mig mycket
mer oseriöst har hänt och en del seriöst men det minns jag inte mycket av.

Inskannad version

MINA Skolår
När jag tänker tillbaka på min högstadietid märker jag en stor utveckling
på kort tid. I 7:an tog jag inte skolan på samma allvar som nu. Rasterna
var roligast och på lektionerna längtade jag dit. Nu när jag ser tillbaka
på det förstår jag inte hur rasterna kunde vara roliga. Nu i 9:an är det på
rasterna som jag längtar in till lektionerna. Det var troligtvis 9:orna som
förgyllde mina raster till nöjestid. De var nämligen mycket trevliga och
roliga att prata med. Jag fick en bra start på 7:an eftersom vi från
Grönestad i 6:an hade lektioner på Berghedsskolan en gång i veckan. Första
dagen i 7:an gick alla nykomlingar längst väggarna som vettskrämda får men
jag och mina kompisar kände ju väl till skolan. Vi gick, som kontrast till
resten av av 7:orna, med bestämda steg genom korridorerna. Vi var ett gäng.
9:orna respekterade oss och de skämdes inte över att sitta ner på rastera
och prata med oss. En av de första dagarna i 7:an minns jag väl. Det var en
kille ur 9:an som ropade till mig: ”Öh, kom hit”. Först undrade jag om det
verkligen var mig han ropade på. Eftersom han tittade på mig antog jag att
det var så. Jag tog mod till mig och gick fram. Han ställde några frågor
till mig och den sista löd: ”Har du någon pojkvän?” Jag svarade med ett
försiktigt ”Nej”. ”Varför”, blev nästa fråga. En klump satte sig i halsen
och jag hoppades på att inte låta rädd. – Öhm, började jag, Jag tror på
Gud. Ryktet gick snabbt, som med vinden och allt fler ställde frågor. Nu
kände jag mig på ett sätt populär. Medans de andra 7:orna knappt vågade
säga ett pip diskuterade jag livsfrågor med 9:orna (!). Detta var mitt
genombrott. Jag tror alla 7:or någon gång får sitt genombrott, jag fick det
tidigt. Andra kanske inte får det förrän i 8:an eller 9:an i värsta fall.
En del får aldrig sitt genom|brott, det är de som oftast blir mobbade.
Ibland var det jobbigt när de häftigaste 9:orna ropade ”lillgud” efter mig
men ändå måste jag säga var det en slags befrielse för mig. Jag kände mig
stor i 7:an och på ett sätt vuxen. Nu ser jag de flesta 7.or som små och
omogna. Man undrar ju om jag egentligen var lika liten som de fast att jag
kände mig större. Jag trodde mitt genombrott var fullbordat och att jag
aldrig skulle bli utsatt för sådant som andra 7:or blev t.ex. uppkastade på
skåpen och instängda på toaletterna. Jag hade fel. Det var en helt vanlig
dag i matsalen. Jag hade precis tagit min mat och letade nu efter det bord
där mina vänner satt. När jag såg dem riktade jag mina steg ditåt. På
bordet innan vännernas satt ett gäng killar ur 9:an och när jag gick förbi
dem sköt en av dem ut en stol som blockerade vägen för mig. Generositeten
steg och innan jag visste ordet av var jag röd som en tomat i ansiktet. Jag
svettades. Vd skulle jag ta mig till? Snabbt försökte jag komma på en
utväg. Jag tog mod till mig, drog in den lilla magen och pressade mig
nonchalant genom springan mellan den utdragna stolen och bordet mittemot.
Detta var min stora revolution. Mina kompisar tyckte att jag skulle hällt
min saft över honom men det vågade jag inte. Jag minns en gång när jag och
min kompis Pernilla skolkade från gympan för att cykla till Haverboskolan
och spana på en snygg kille i 9:an. När vi stod utanför skolan beslutade vi
i fall vi skulle gå in i skolan med risk att bli sedda av lärare eller att
stanna kvar ute med risk att inte se honom. Vi valde det första. Väl inne
visste vi inte vart vi skulle ta vägen. Som tur var såg vi några toaletter
och gick snabbt in i en. Vi andades djupt och efter att vi tagit mod till
oss gick vi ut. Han syndes inte till någonstans och gick lite irriterande
ut igen. När vi stod där ute såg vi entrédörren öppnas och en kompis till
oss gick tillsammans med killen ut. De kom mot oss och den första frågan
när de kom fram var: ”Varför är ni här?” Vi skrattade lite och försökte
byta samtalsämne. Det blev pinsamt så vi ljög om att vi snart hade en
lektion som vi inte kunde missa

Inskannad version

Mina skolår
Så är grundskolan snart till ända och jag har väl mest ljusa minnen från
skoltiden, ja iallafall från de första fem åren, de gick ju som en dans på
rosor och man längtade till skolan varje dag. Det är ju en liten skillnad
mot vad man gör nu!

När jag var sju år började jag i skolan, som de flesta andra barn gör. Min
första skola hette Kyrkskolan, som tyvärr inte finns längre.
Jag kommer inte ihåg att jag var orolig inför att börja skolan, jag vet
bara att jag hade längtat till att få börja skolan riktigt mycket.
Jag kommer ihåg dagen innan den stora dagen (alltså första skoldagen, fyllt
år hade jag redan gjort och julafton fick jag vänta på ett bra tag till),
jag var hemma hos Linda, vi var inne i köket och drack saft eftersom det
var så varmt ute. Hennes mamma kom in i rummet och frågade:
-Hur känns det nu att börja skolan imorgon?
Kul svarade jag, och det var just det jag kände. Jag tyckte att det skulle
bli kul att börja skolan.

Kyrkskolan var en väldigt mysig gammal skola (min mormor har nämligen också
gått där), det bara fanns tre klasser en etta, en tvåa och en trea. Jag
tyckte det var bra att börja i en liten skola eftersom det är ju ändå under
de första åren i skolan som man ska lägga sina grunder i det mesta som har
med livet att göra.
Jag gillade skolan och de tre första skolåren på kyrkskolan gick fort,
många roliga saker hände, så som cirkusen vi hade, Maja-föreställningar
eller varför inte vår stenålderskväll eller spökkvällen (eller pökkvällen,
som killarna i klassen gick omkring och kallade den), där vi skrämde
föräldrarna (trodde vi iallafall).
Men tiden gick som sagt fort och tillslut blev vi tvungna att säga Hej då,
till vår fröken Majken.
Vi började, så fort sommaren var slut, i fyran på Häggaskolan.
Jaha, så var man där, spänd av förväntan och oro, jag hade ju hört rykten
om hur min nye klassföreståndare, Svante, alltid var sur och grinig.
Men efter första dagen på den ”stora” skolan älskade jag den och jag ville
tillbaka så fort som möjligt.
Inte bara därför att vi hade fått egen bänk och att man kände sej, på något
konstigt sätt vuxen, utan att vi hade fått en parallellklass.

Men även de två trevliga åren på Hägga tog slut, och även min sista tid med
min klass (eller första klass kanske det blir).
Det var nog det värsta. Att behöva lämna den klass som man under fem års
tid hade lärt känna så väl. Den klass som jag älskade. Men det fanns ännu
en orsak till, varför jag inte ville lämna min klass: Nästan precis alla i
den nya klassen som jag skulle börja i kände jag inte. Det var högst två
tjejer som jag hade lekt med när jag var yngre – resten var totala
främlingar – eller inte riktigt alla, jag fick ju med mej Stina, Sanna och
Linda från min förra klass. Men saken gjordes ju inte bättre genom att få
höra att de flesta av killarna i klassen var s.k. ”värstingar”.

Men när jag nu tänker tillbaka så skulle jag nog inte klarat av att gå fyra
år till med dem.

Så kommer man då in genom Nybyskolans dörrar för första gången, man hade ju
ingen aning om vart man skulle gå eller till vem man skulle vända sej. Här
måste jag nog tacka Linda, utan henne skulle jag aldrig ha hittat rätt, men
det gjorde vi, tillslut!
Men att börja på Nyby var jag nog mest nervös över, tänk alla dom där stora
och farliga niorna! Som tur var var ju min syster, Emma, en nia, och hon
kunde ju alltid komma till undsättning ifall någon stor nia fick lust att
hoppa på mej.

Så satt man där vid skolbänken för första gången på Nyby med tretton nya
personer som man inte visste ett skvatt om. Men det gick ju det med och nu
har man fått nya vänner.
Måste ju ändå säga att det var tur att vi bytte klassföreståndare, annars
hade jag nog inte klarat av det!

Men även åren här på Nyby har gått fort, med alla sina motgångar, prov och
läxor. Ljusa stunder finns ju självklart också. Jag tycker det känns
konstigt att man snart ska byta klass igen och behöva lämna den trygghet
som man känner att man har här på Nyby, men jag vet ju redan nu att det
finns personer som jag inte kommer att bli av med, än på tre år, men det
kommer nog gå det med och det enda jag ser fram emot nu är att få börja
gymnasiet och träffa ännu mer intressanta personer. Fast först ska jag bara
klara av ett sista läsår!

Inskannad version

Mina skolår!
Det började med småskolan där jag kom helt ny, hade inga kompisar från
dagis med mig. Vilket den första dagen var enormt jobbigt eftersom jag var
väldigt blyg. Men redan första dagen var det en kille som hette Hannes som
tog kontakt med mig. Det tog sin lilla tid att hitta de rätta kompisarna,
men tillslut hittade jag dom. De hette Marie och Lisen, ett par gulliga
tjejer som redan kände varandra innan småskolan.
Sedan kom ettan vilket blev ganska jobbigt eftersom allting var så nytt.
Det blev mycket mer ansvar, läxor med mera. I ettan till trean hade vi en
hemsk lärare som både var sträng och otrevlig. Alla var livrädda för henne,
om hon sa något så sa ingen emot. Under den tiden hade killarna ganska
mycket makt, det var dom som bestämde det mesta och hördes mest på
lektionerna. Vi tjejer var nog mer rädda för klassföreståndaren än
killarna.
Men sedan från fyran till sexan så var det tjejerna som styrde och ställde.
Jag tror det berodde lite på att vi började gå in i puberteten och kände
oss mognare än dom. Det var under den här perioden som man frågade chans på
varandra Vilket var väldigt nytt och spännande.
En rolig upplevelse var när vi uppträdde som Spice Girls på roliga timmen
och Johan Mattson som nu går i 9d var Viktoria. På en av träningarna
filmade vi även in det på band. Vilket är oerhört roligt att se nu.
Killarna i min dåvarande klass var helt underbara i början men sedan
förändrades det. I slutet av sexan så skulle de vara så himla coola. Jag
har länge funderat vad det kan bero på…. De började dricka och snusa, det
fanns nästan inte en enda kille som inte gjorde det. Vilket jag tyckte var
oerhört töntigt. Jag och några av mina kompisar blev ovänner med killarna
för att vi hade gått ner till toppaffären och sagt att de skulle sluta
sälja snus till minderåriga. Butiksägaren bara nekade allt och sa till oss
att vi aldrig mer fick sätta våran fot där inne någe mer. Vilket vi inte
brydde oss om men däremot så blev det jobbigt med killarna. Jag var både då
och nu nöjd med att jag gjorde de jag tyckte var bäst även fast jag visste
att det skulle bli uppror i klassen. Efter några månader fick våran fröken
hjärtproblem så hon kunde inte ha våran klass något mer. Under den tiden
bytte vi vikarier som jag byter underkläder. Till slut var det en vikarie
som stännade. Hon var helt värdelös hon hette Kajsa och var enormt jobbig.
Ingen hade respekt för henne dels för att hon inte kunde få tyst på klassen
vilket en lärare måste kunna. Alla bara spårade ur ur tillslut sprang hon
gråtande upp till rektorn. Det var en jobbig tid för oss alla, vi hade
blivit en riktig problemklass. Det var även i sjuan så att killarna skulle
vara coola och ha så mycket respekt, vilket de försökte få på helt fel
sätt. Alltså genom att slåss. Allting blev nytt i sjuan det var nästan som
att starta om igen från början. Det var så viktigt för nästan alla att
hamna i det ”coola” gänget. Man märkte att alla dom som hade haft det lite
jobbigt i mellanstadiet verkligen kämpade för att inte bli töntarna i
skolan.
I åttan så var det nog inte så stor skillnad förutom att det blev mer läxor
och lite fler fester på slutet.
Sedan tillsist är det nu i nian alla har blivit mycket trevligare och det
är bättre sammanhållning i klassen. Men däremot märker man att alla har
blivit mer stressade än vad de var förut. I sjuan och åttan så blev jag
lite deprimerad för att allt gick så segt att det inte hände något. Men nu
i nian så är det helt perfekt, jag har allt som jag skulle vilja ha, vilket
känns väldigt bra. Jag hoppas att det fortsätter så.

Inskannad version

Mina skolår
Inledning:
Under mina skolår har det både varit roligt och tufft, stressigt och
sorgligt.
Att sluta årskurs 6, och sedan börja o en ny skola var tufft för mig,
eftersom jag aldrig hade bytt skola förr.
Just nu så vill jag inte sluta årskurs 9, att bara lämna mina vänner känns
helt enkelt inte rätt….

Jag var 6 år gammal, och skulle börja i årskurs 1. Jag var inte
jättenervös, eftersom jag hade gått med samma elever i ”6-åringarna.”
Nu skulle plugget börja, eller kan man verkligen kalla det för att plugga?
Vi läste i någon bok, lärde oss alfabetet, och att utala ord som man
använder ofta. Det var det mesta vi gjorde. Efter sista lektionen varje
dag, var jag på fritids. Det tyckte jag var det allra bästa med skolan, och
fortfarande så tycker jag att det har varit ett av de roligaste sakerna i
skolan. Man hade så kul med alla sina vänner, vi lekte och gjorde en massa
halsband och armband av de glittrande pärlorna som fanns i alla regnbågs
färger.
Årskurs 2 och 3 liknade årskurs 1, skillnaden var att vi hade lärt oss en
massa och sedan hade vi andra böcker. Jag tycker inte att det var stor
skillnad. Att sedan börja i årskurs 4 såg jag inte fram emot. Då kunde man
inte gå på fritids längre, utan nu var det början på det allvarliga. Det
var mer riktat åt skolan, än fritid. Sedan kom årskurs 5. Då skulle vi ha
nationella prov, och det var jag ganska rädd för. Jag hade aldrig gjort
något liknande förr, därför var jag orolig. När jag sedan fick höra mina
provresultat vart jag ganska glad. Mina ögon glänste av glädje.
Sedan kom årskurs 6, och den kändes tuff. Det var mina två sista
skolterminer jag skulle ha med mina vänner som jag nu hade känt i ungefär
sju år. Jag hade två kusiner till mig som också gick i min klass sen sju år
tillbaka. Det var helt enkelt svårt att bara lämna de och börja i en ny
skola med nya elever, och nya vänner. Som tur skulle en av mina kusiner,
och en av mina kompisar fortsätta i samma klass som mig. Skolavslutningen
kom snabbt, och nu var det bara att ta farväl av sina vänner och önska de
en bra fortsättning. Det var bara att fortsätta med sitt liv nu. Samtidigt
som jag kände sorg, kände jag avslappning.

Det skulle vara skönt att få träffa nya vänner och att få lära känna andra
elever, att bara lämna det som hade hänt i skolan tidigare bakom sig.
Sommarlovet gick snabbt…

Jag stog utanför skolan jag skulle börja i. Det var första gången jag hade
bytt skola. Solen sken, och fåglarna kvittrade. Det var massor med nya
elever som skulle börja skolan, och alla stog utanför entrén. Andetagen jag
tog kändes som en dröm. Det kändes helt enkelt inte verkligt. Varför, vet
jag inte riktigt. Skolan såg jättestor ut, om man jämförde den med min
förra. När vi skulle gå in i skolan kändes det som att vara i något annat
land. Det var en helt annan miljö, men så småningom så lärde man sig
skolans korridorer, salar och så vidare. När vi för första gången fick
träffa vår nya klass kändes det konstigt. Det var inget bekant ansikte man
kände igen. Skolan hade börjat kop , och det allvarliga fortsatte. Men
mer allvarligt skulle det bli i årskurs 8 och 9. Efter sjuan började jag få
nära vänner. Betygen, årskurs 8 hade börjat. Mina vänner släppte jag
aldrig, och det blev bara roligare för varje vecka att umgås med de. Jag
satsade på skolan nu, mer än fritiden. Det var mitt första betyg, och det
skulle vara bra. Massor med prov, förhör och läxor hade vi. Åttan var bara
stress för min del. Det var den enda årskursen som hade varit så himla
jobbig. Men jag klarade mig igenom allt det stressiga, och äntligen var
årskurs 8 slut.
Nu var det årskurs 9 det gällde, med alla prov, nationella prov! Det var
det mesta jag oroade mig för. Första terminen gick snabbt och effektivt,
men nu började man mest oroa sig över sina vänner.
Nu är det bara fem månader kvar och alla ska splittras. Till och med med
min kusin. Jag har nu gått i samma klass med honom i ungefär 8 år och bara
några några månader kvar sen kommer vi inte ses i skolan längre. Mina
tjejer då, mina tre bästa vänner… Hur ska jag klara mig utan de? Jag har
aldrig haft sådana skolvänner som de, de är bara för speciella. De kommer
alltid finnas i mitt hjärta allihopa.
Det är det jag ofta funderar över. Äntligen när man börjat lära känna alla,
och börjat trivas i skolan ska man bara lämna de. I mina tankar är det
omöjligt… Tragiskt!
Jag kommer börja i en ny skola, där jag knappt känner någon. Jag vill inte,
jag vill bara inte lämna allting bakom mig igen….

Inskannad version

Mina nio skolår

Mitt allra bästa skolminne är min första skoldag.

På morgonen vaknade jag och var fruktans|värt nervös. Första dagen i skolan
bara tanken gjorde mig illamående.
Klassen skulle bestå av två grupper, för|middagsgruppen med barn från en
ort i närheten som skulle börja lite tidigare och eftermiddags|gruppen som
bestod av mig och mina Lekis|kompisar. De tre första veckorna skulle inte
grupperna gå samtidigt, men nervös som jag var tänkte jag att det kunde ha
ändrats.
Vi började klockan tolv och när jag packat väskan med bänkpapper och en
frukt till fruktstunden, gått på toaletten åtskilliga gånger ,bar det iväg.
Mamma hade jag med mig såklart
När vi gick på cykelvägen som följde skolgården upp mot den gula
tegel|byggnaden till skola, knöt det sig i magen.
Vi hittade korridorsdörren med skylten 1B på. Där inne stod redan alla
kompisar på ett led med bänkpappsrullar i händerna.
-Kan jag gå nu? frågade mamma.
Då kände jag ångesten. Tänk att bli lämnad här utan mamma. Helst hade jag
hållit mamma i handen hela dagen. Så började jag gråta. Mamma tröstade mig
och till slut kände jag mig stark nog att låta henne gå. De andra frågade
ju så klart varför jag började gråta men jag låtsades som ingenting.
Så äntligen kom fröken. Kesti Högbom som hon hette, hade jag träffat
dagen innan på ett slags kvartsamtal. Då fick jag ett häfte med bokstäver i
kanten. Det skulle klippas som ett register och detta blev min första läxa.
Jag var så stolt och jag klippte så fint jag kunde.
Nu låg häftet snyggt och prydligt i väskan bredvid bänkpappret som stack
ut och äpplet jag skulle ha på fruktstunden. Mitt bänkpapper var blått med
vita och bruna hästar på. Inte för att jag var något speciellt
hästintresserad men jag tyckte att det var snyggt.
Jag var fortfarande nervös när fröken hälsade oss välkomna och visade oss
in i klassrummet. Det luktade verkligen skola där. Bänkarna var uppställda
i två grupper längs fönstret och i varje grupp fanns två bänkrader. Jag
fick sitta i raden närmast fönstret längst fram.
Fröken hade svart kort hår ,vita glas|ögon och hon var klädd i vitt,
svart och rött. Hon delade ut pennor och suddigum till var och en. Jag lade
det snyggt och prydligt i fördjupningen ovanför bänk|locket som var avsedd
till detta. Böcker som skulle hem och plastas om delades också ut.
Eftersom vi började sent och inte gick med den andra gruppen ,åt vi ingen
skollunch.
Som avslutning på den här dagen sjöng vi en ”Tack-och adjösång”. Det var
mycket jag skulle berätta för mamma när jag kom hem.
Tre veckor senare fick vi börja gå med den andra gruppen. Vi fick även
äta skol|lunch. Det var det bästa jag visste i två veckor framöver. Hemma
berättade jag precis i vilken ordning allting stod och hur man skulle ta
för sig av maten.
Efter jul fick vi en till fröken, Eva-Lena. Hon spelade gitarr så vi fick
sjunga ganska mycket, det var kul.

När jag tänker tillbaka tycker jag att skolan har varit rolig. Det blir
många kära minnen att tänka på när man blir gammal.

Inskannad version

Mina nio skolår
Lågstadiett: klockan var 8,15 Jag hade precis stigit av bussen och stog nu
framför skolan som jag nu skulle gå dom närmaste tre lågstadie åren. Det
första året var lungt och fridfullt.
Men sen kom tvåan. Ett mycket Bråkigt och stökigt år. Jag minns särskilt
bra när Hannes och Håkan retade David för att han inte suddig text kan
stå ”lårdade” sin Bobb lika mycket Som dom gjorde. Trean lika bråkigt Som
tvåan. Men nu ar vi Störst. På rasterna ägnade vi mästadels av tiden till
att slå och aga 1or och 2or Som i vårat tycke var väldigt uppkäftiga.

Mellanstadiet: Ånej minst igen och inte nog med det vi fick också den
värsta rödhåriga käringen på Skolan till klassföreståndare Gun Rhen. Nu var
det hårda tider som gällde ingen suddgumi kastning inget prat och bråk på
lektionerna det hela blev Som ett konsentrations|läger mellan lärarinan och
eleverna. i tre långa år hade vi Samma rast nöje att sparka boll Samma lag
i tre år men ingen klagade förutom Alvar. En litten Skit Som jämt ville
mucka Fast att han åkte på stryk gav han sig inte ändå.

På vinter var det ständigt Snöbollskrig fast det var förbjudet 6orna mot
osäker inskrivning ”blabbet” förutom Jag som hade dispans och fick vara
med 6orna.
Det bästa Slagsmålet Som var i mellanstadiet var när Sör Emil och Jonas
Slogs om en Småsak Som gick ut på vem Som Skulle få avsparken. Jonas slog
till Emil Så att Jonas bröt handleden. efter två riktigt hårda år kom 6an.
Nu var vi störst och bökigast på Skolan. Conny hade börjat sin karier Som
Skolkare och Stor rökare han blev en riktig värsting Han slog alla specielt
erland i Sexan fick vi en ny i klassen han hette Stefan och hade rätta bra
temprament. En gång när Conny hade eldat i omklädningsrumet kom Lars bruno
in och anklagade Stefan. Stefan blev förbannad och bad Lars bruno fara åt
Helvete. Lars Brunos senare namn blev Lars Balle Som han inte tyckte något
vidare mycket om.

Högstadiet : Sjuan hände inte så mycket var väldigt lugn
åttan: Börgade tuffa till sig mot niorna. Åttan var ett år Som var mycket
läxor och prov och även ett år som erland fick mycket stryk av Niklas.
Connys närvarande Skoltimmar var minnimala. Nian: Vi fick ny
klassföreståndare mycket bättre än våran gammla kärring. Nian läxor
existerar inte längre. Dom får ligga kvar i skåpet. Niklas och erland
håller fortfarande på och slåss. Jag för minn del är längst av eleverna i
skolan. Jag Börjar bli Skoltröt men Jag täncker på det här viset. Har jag
gått i skolan åtta år då kan jag nog licka väl gå nian ut också.