Betyg på uppsatsen: G

Inskannad version

Mina skolår
När jag var sju år började jag skolan. Det var på Trelägeskolan på
Johanstorp. Jag hade en lärare som heter Maj-Lis. Hon var väldigt bra
eftersom att hon lät oss jobba väldigt självständigt. Det var så att i
början av veckan fick vi skriva in vad vi ville ha gjort under veckan. När
vi sen hade uppnått det målet fick vi syssla med t.ex mattespel. som hon
hade tillvärkat. Hon satt natutvis med när vi planerade så att vi inte tog
för lite saker att göra. Jag gick i en 1-3:a. Det betyder att man går 1:or,
2:or samt 3:or i samma klass. Det tyckte jag var väldigt bra, det gjorde så
att gränserna mellan åldersgrupperna splittrades och man var mer med de
äldre. Jag har fortfarande kvar min bästa vän, Niklas från den tiden på
Johanstorp. Han är ett år äldre än mig och jag tror inte att vi hade vart
vänner om vi inte gått i en 1-3:a. Vi träffades när vi löste ”grubblor”,
ett slags problemkort som man ska lösa.

När jag började trean så flyttade min familj och jag från staden till
Huluträsk, en by 1,5 mil utanför Umeå. Jag skulle gå på ljusnandedalens
skola. Jag och min pappa for dit på ”studiebesök” på höstterminen. Redan då
hade jag skaffat nya vänner. Jag hade många som jag var med dagligen på
Johanstorp. Men när jag flyttade ut på landet blev det svårare att vara med
kompisar i stan, jag behövde skjuss. I stan hade jag dessutom min kusin,
Emma, som bodde tvärs över gatan och vi var väldigt mycket med varandra.

I Huluträsk fanns ändå fyra styken i samma ålder som mig. Två killar: Ulf
och Oskar samt två tjejer: Stina och maria. Jag var bara med killarna. Jag
hade inte så mycket gemensamt med någon av dem. Men eftersom att vi bodde i
samma by så var det ganska självklart att vi skulle vara med varandra. Jag
säger inte att vi inte hade kul för det. Det fanns ett intresse som vi
delade. Även om Oskar gillade hockey bäst så spelade även han fotboll. Jag
hade tidigare spelat i IFK Johanstorp som var något av ett ”bottenlag” men
jag minns hur lyckliga vi var efter sista matchen för sesongen. Vi hade
lyckats vinna! för första gången fick vi åka hem, glada och stolta. Det var
en skön känsla När jag började på ”Ljusnande” var det solklart att jag
skulle börja i stämningsgården. Det var en fruktad motståndare sätt från
andras ögon, ja de var riktigt bra. Där spelade även Oskar och Ulf. Vi har
en plan i Huluträsk och där var vi ofta på sommrarna och spelade.

På mitt studiebesök på ”ljusnande” hade jag berättat att jag gillade att
spela kula. För att jag skulle känna mig hemma skickade min nya lärare,
Karolina, en påse med stenkulor och ett personligt brev. Det tycker jag var
fint gjort eftersom att jag inte kände mig lika nervös då.

Så klart var jag nervös första dagen men jag hade väldigt lätt för att
skaffa vänner. Karolinas sätt att undervisa var lite annars än Maj-Lis. Hos
Karolina var det mycket lekar och sånger. Hon hade bland annat små klossar
som man fick leka med. Smarta som jag och min kompis Anton var så kom vi på
en sak som hette kloss-matte. Med hjälp av den kunde vi leka med klossarna
på matte|lektionerna. Varken jag eller han visste igentligen vad det gav
eller hur det gick till. Men det gjorde ju inget, vi fick ju leka!

När jag började 4:an splittrades våra tre klasser och blev två. Jag fick en
väldigt bra klass när jag ser på den såhär i efterhand. Vi fick tre nya
lärare. Två manliga och en kvinnlig. De var ganska sura alla tre och jag
var inget av deras ”gull-barn” direkt. Jag och Johan, en av lärarna, hade
en lite ”speciell” relation. Vi passade värkligen inte ihop. Till exempel
fick han mig att börja gråta på ett ”utväcklingssamtal” genom att bara dra
upp dåliga saker som jag gjort. Sen när han insåg sitt misstag började han
att berömma men då lät det bara fjantigt och inställsamt. Men sammantaget
så var min tid på ”ljusnandeskolan” bra. Till skillnad från nu, hade man
alltid något att göra. På rasterna på sommaren kunde man spela kula och
leka lekar och så klart spela fotboll. På vintern kunde man bygga
fästningar, ha snöbollskrig och eftersom att fotbollsplanen ständigt var
upptrampad så kunde man även spela fotboll. Jag som är en väldigt aktiv
person tycker om att röra på mig. Men det kan vara rätt skönt att bara
”hänga” ibland.

Det som var lite speciellt med mina mellanstadielärare var att man skrev en
planering i början av veckan och en utvärdering i slutet. Det var enligt
min mig de tråkigaste lektionerna men utvärderingarna kan säkert vara
roliga att ha i framtiden. Jag har alltid haft svårt med läsningen och
speciellt med stavningen. Det var bland annat det som Johan klagade så
mycket på. I femman började jag att vara med mina nuvarande vänner: Koffe,
Simon, Isak och senare också fredde. De är/var väldigt roliga och shysta
och jag är glad över att få vara med dem.

När vi började sexan fick vi byta skola till nuvarande, Gläntanskolan. Vi
tog med oss våra lärare så det var inte en sån stor omställning. Nya
lokaler och så klart några hämska nior. Det är otroligt hur en del sexor
fortfarande tror att att de ska bli toalettdränkta och upptejpade på träd
trotts att det inte hänt på massor av år. Så klart trodde vi också det men
det har då inte hänt någon än. På sommaren till åttan samt en bit in på
åttan flyttade samtliga jämnåldriga ut från Huluträsk. Det blev väldigt
tomt men jag har vant mig så småningom. Jag har två till kompisar i
”bochön” Fredde i Byn och Teresa i åbyn. Annars var högstadiet en lugn och
trevlig period. Proven har gått bra och jag har fina betyg. Men
höjdpunkterna har nog varit PRAO:erna. Jag har varit på Elikam, MQ samt på
Team Sportia.

När ungefär halva åttan hade gått så började jag spela fotboll i Bräcke.
Det är ett elitsatsande pojklag. Vi har just kvalat in till
pojkallsvenskan. Vi tränar 4ggr i veckan på vintern och 5ggr på sommaren.
Trotts att det är mycket träningar är det väldigt skojigt. Vi är väldigt
seriösa och målinriktade men samtidigt har vi roligt och kan skratta åt
misstag.

Jag har valt att gå Naturvetenskapsprogrammet på gymnasiet. Med mina 265
poäng räknar jag med att komma in. Det finns många möjligheter efter Natur
och det är bra för jag vet inte vad jag vill bli.

Inskannad version

Mina skolår
Det var måndagmorgon och pappa kom in och väckte mig. Idag skulle jag börja
ettan. Jag satt i köket och åt frukost medans solen strålade in genom
köksfönstret. När klockan var kvart över sju gick jag och pappa till min
dagmamma Carita som bode på samma gata. När pappa skulle gå fick jag sitta
i Caritas knä. När klockan närmade sig åtta skjutsade Carita mig och några
andra dagbarn till skolan. Carita följde till mitt klassrum.
När jag gick in i klassrummet hälsades jag välkommen av min blivande fröken
Maj. Hon var ganska lång och hon hade ljust krulligt hår. Hon var väldigt
glad och sprallig. De som hade kommit satt i en ring på golvet, jag kände
igen alla. Hela min klass hade gått tillsammans i förskolan. När alla hade
kommit hade vi upprop. Sedan lekte vi namnlekar och andra lekar. Sedan fick
vi sluta.
Under lågstadiet var jag väldigt blyg men jag tyckte det var kul att
gå till skolan. Jag blev ganska snabbt kompis med Natalie, Charlotta och
Susanna. Under förskolan hade jag varit mycket med Susanna så henne kände
jag mycket väl.
På rasterna spelade vi ofta fotboll, hoppade hopprep eller byggde
kojor i ”lillskogen”.
Maj var en mycket bra lärare, hon hade många små roliga hyss för sig.
Men när jag började fyran fick vi en annan lärare som hete Leif. Jag tyckte
det var tråkit att vi inte skulle ha Maj mer men våran nya lärare Leif var
också jättesnäll. Vi fick ofta sjunga med honom. En låt jag kom ihåg var
”Do you wanna dance”. Då fick jag spela trummor, Charlotta fick spela bas
och Natalie fick spela gitarr.
När vi gick ut femman lämnade vi Leif och Bobergaskolan. Efter ett
härligt sommarlov började vi på Gläntan. Där fick vi en lärare som hette
Beatrice. Hon var inte lika bra som Maj och Leif men hon var okej. Sexan
var ett roligt skolår. Vi hade börjat på en ny skola med massor av nya
människor.
Ännu ett år hade gått och våran klass skulle splittras. Men jag hade
tur och hamnade i samma klass som Charlotta, Natalie, Susanna och
Charlotte. Vi fick två nya klassföreståndare, Berit och Göran.
Årskurs åtta var det jobbigaste skolåret. Det var mycket läxor, många
prov och vi skulle få de första betygen. Man hade en stor press på sig hela
tiden. Jag minns att man ofta var stressad inför proven.
Nu när jag går i nian känns det bra att ha gjort bort åttan för jag
tycker den var jobbigast. Det känns underbart härligt att gå ut nian och få
börja gymnasiet och gå den linje man är intresserad av. Men jag kommer att
sakna alla kompisar på den här skolan.

Inskannad version

Mina skolår
Att börja förskolan är något stort, men kliver in där som en liten knatte i
den lagom stora villan Tomtebo. Det första man möter är fröknarnas stora
leenden. Det var först där jag träffade en av mina kompisar för livet,
Maria en blond, knubbig liten tjej som inte äns sa pip även fast hon var
för blyg för att äns kunna prata så tyckte jag mycket om henne.
Och redan där i förskolan så fick Maria öknamnen ”tjockis” och sånt, man
kan nog säga att även fast hon är lika stor som jag så har hon lite känts
som min ”bebis” he, he, det låter roligt men om jag förklarar så förstår du
nog, om någon var/är dum mot henne så blir jag minst lika ledsen själv.
En gång när vi gick i förskolan lekte jag med barbin med en tjejkompis
Matilda då sa hon till mig att hon tyckte att Maria var en ”tjockis” jag
reagera snabbt och blev arg och tog Matildas barbie och bröt benet på den,
och sprang med barbiebenet i högsta hugg till Maria.
Det är något jag verkligen kan skratta åt idag. Min andra kompis för livet
Malin träffade jag som tre år hos min dagmamma men Malin som var väldigt
lillgammal som liten pratade inte med mig och frågade inte mig saker utan
pratade och frågade min mamma saker om mig, när jag stod bredvid, det är
också komiskt.
När halva förskolan hade gått fick vi i min klass flytta upp förskolan till
Kyrkskolan.
I ettan så var vi inte många i klassen nio-tio stycken bara, min favorit
läxa var när man skulle rita och svara på frågor eller skriva berättelser
med Lena Söderberg vår fröken. Man kan nog berätta att mellan ettan och
trean så var vi en väldigt bra klass, alla tyckte om alla och ingen blev
utanför.
I den åldern så var jag den populäraste tjejen i klassen. Det kanske låter
som om jag skryter men det var faktiskt så. Många killar ville bli ihop med
mig och många tjejer ville vara min bästis. Jag hade många ”pojkvänner” som
liten men bara en bästis Malin. Det var roligt att gå i skolan som liten
och jag var verkligen inte blyg av mig. Jag, Maria och Matilda var tre
riktiga busfrön vi hade kul. Malin som liten var där i mot en av dom
duktigaste i klassen otroligt lillgammal, medans vi andra ville larva oss
med killarna föredrog hon att vara med fröken eller tvätta bänkarna, medans
vi andra mimade och lekte att vi var en varsin medlem i dåvarande populära
tjejgruppen Spice Girls så ville hon vara i en ful, gammal rolig gubbe med
flint på roliga timmen. Men så var hon inte gämt.
I trean så kom det en kille från Etiopien till våran klass och en tjej
ifrån Bosnien Ndi Gerehermim och Ljudmila Toncic. Ndi och jag var i ständig
strid med varandra jag vet inte riktigt varför men när han blev arg så
blödde han näsblod och hans ögon glödde, vad jag minns.
Men om vart annat så var vi jätte bra kompisar och han var kär i mig, men
jag ville inte bli något annat än en vän. Jag var den som kom Ljudmila
närmast vi var bra kompisar en dag skrev hon ett brev till mig där det stod
att hennes familj skulle bli tvugna att skickas hem till Bosnien igen och
att jag inte fick säga det till någon mer än Isak. Och det blev som hon sa
på skolavslutningen i trean var det sista gången jag såg Ljudmila. Mamma
tog en bild på mig och henne tillsammas.
Jag fick en sak av henne också som ett minne, jag fick hennes silverring
som hon alltid haft på sig under tiden som hon var där.
Det var sorgligt, men man förstod inte lika mycket som man skulle ha gjort
nu.
En stund efter skolavslutningen så kunde man se Ljudmila och hennes familj
på TV dom grät och pratade mycket. Jag undrar vad hon gör nu, lever hon
äns!?
Tjejerna i klassen var Malin, Maria, Stina, Ninna, Matilda, Jenny och jag i
trean. Camilla Petersén och jag var mycket bra kompisar också. I fyran,
femman kom det två nya killar till klassen. Det var först i femman när dom
kom som klassen splittrades och det blev mycket bråk, jag har varit en
sådan person som pratat med folk om dom var ledsna.
Slutet av femman var jobbig. Sen bytte vi skola till Kyrkskolan eftersom
man gör så när man börjar sexan. Och vi fick beblanda oss med dom som kom
från Fagersta.
Sexan var rolig, det var kul med så många nya vänner och så. Malin och jag
blev snabbt väldigt bra kompisar med Cicci och Liisa. Det var kul också för
att vi hade en brevlåda i klassrummet som man tömde en gång varje vecka. I
femman, sexan så gjorde jag en del dåliga val som jag kommer att få ångra
hela livet, men det är inget som jag tänker gå in på. Sjuan var nog det
jobbigaste året av alla, folk i klassen började gruppera sig vissa var
otroligt elaka.
Det var inte många som ville vara med en och jag var otroligt lättstött och
ledsen det året, allt var jobbigt man var spänd och ledsen så fort man gick
till skolan.
Åttan var lite både och jag mådde dåligt för mycket men vissa saker var
bra.
Malin, Maria och jag var bättre kompisar än vad vi någonsin varit förut.
Skolan i sig funkade bättre med betyg och så. Nu i nian så känner jag
verkligen att jag har vuxigt. Man blir fortfarande ledsen för saker men
inte på samma sätt. Utan att äns ha gjort något dumt mot någon så är många
imot en. Jag är verkligen inte en lättpåverkan person, jag står för vad jag
gör.
Det är många som är så barnsliga till och med mer än vad dom var som
mindre.
Jag dömmer inte en person lätt, men jag märker att man inte kan vara vän
med alla.
Ibland undrar jag om lärare någon gång har varit barn själva. Vissa förstår
inte hur man kan se på någon att dom inte tycker om en, tro mig det kan
man. Min familj och mina kompisar har gämt funnits där för mig och det är
jag glad för.
Jag skriver även dagbok, det har jag gjort ända från sex år upp till nu.
Jag är i min 23:dje dagbok nu. Varje elev i klassen och varje lärare har
minst blivigt nämnda där en gång var. I dag boken är inget rätt eller fel,
man får göra egna reppotage och får tycka och säga vad man vill.
Det jobbigaste i skolan nu är matten och om man får någon skämmig uppgift,
om man trivdes i klassen så skulle det vara betydligt lättare.
Jag vet att jag går runt med titeln ”tönt” för en del men det struntar jag
i.
Det är många som behandlar lärarna som skit dom svär på olika språk åt dom
och snackar massa skit om dom, lärarna är så vana särskilt vissa att höra
det så att dom hör det inte längre.
Jag vill inte äns tänka på hur en lärare skulle reagera om jag sa något
sånt. Visserligen skulle det aldrig falla mig in att säga något sånt.
Det ska bli så underbart att sluta nian, hoppas bara att jag kommer in på
Media på St:Hans. Föresten St:Hans har också ett dåligt ryckte men det
struntar jag i.
Jag fick sänkt betyg i ett ämne nu till jul som jag hade gjort bättre i än
någon annan gång förut, jag hade gjort ett MVG-jobb i det också. Läraren
erkände att han gjort fel att det skulle ha stått VG men nu skyller läraren
ifrån sig på mig och min mentor vill inte äns hjälpa mig att få reda på
sanningen. Pappa ska bestämma möte med läraren. Jag känner mig utnyttjad på
att läraren skyllde över allt på mig. Men en elev har ingen talan mot en
lärare men jag antar att jag får nöja mig med att jag vet.

Inskannad version

Mina nio skolår
Första dagen i skolan var väldigt nervös, mamma fick lov att gå och hålla
mig i handen. Då var jag jätte blyg, men när vår fröken kom in så flög det
liksom bort och jag skulle viska till mamma att fröken var tjock, men jag
kom underfund med att jag inte hade viskat så tyst så alla hade förstås
vänt sig om och glodde på mig som om jag vore en korsning mellan en munk
och en noshörning.
Fröken bara log och hade blivit lite röd om kinderna men det var inget mot
vad jag var då. Min första tanke då var nog att jag skulle springa
backatorps|skolan runt, för att den röda lampan skulle slockna. Men som
alla andra skoldagar har den ett slut.
Mina följande år på backatorpsskolan var bra. När jag gick i 3:an flyttade
jag till Zinkgruvan, en liten by 1 mil från Örebro det är jätte mysigt där.
När vi höll på att flytta så skulle jag förstås vara kaxig och bära mycke
och tunga saker så jag vart så virrig att jag sprang rätt in i ett
lasbilsflak så jag var tvungen att åka upp och sy på sjukhuset och eftersom
en olycka inte kommer ensam så var det faktiskt en grej till vi fick inte
igång våran personbil så pappa var tvungen att skjutsa upp oss med den
stora lastbilen som jag då försökte undvika så mycket jag kunde. När vi kom
upp till sjukhuset så bad de mig att jag skulle lägga mig i en hård
stålsäng med höga spjälor runt omkring, det ville jag förstås inte med
efter mycket om och män fick de ner mig. Sen var det sprutan också jag som
var livrädd för sprutor. Doktorn stod där med ett brett flin och sprutade
upp lite vätska, då skrek jag som en stuken gris och visste inte vad jag
skulle göra. Men allt blev lyckat i slutet och jag gick från sjukhuset
rödsprängd om ögonen med lite godis i ena handen och min trygga mammas hand
i min andra och allt var bra. Skolan där var bra och jag trivdes skapligt
jag träffade en gammal dagiskamrat där som var ett år äldre än mig som jag
blev bästis med i våran klass gick en dum grabb som hette Ingmar som drog
in mig på toaletten och tog kapsyler från en coca cola flaska och trök in
den i min hand det gjorde jätte ont, men han fick alltid skäl sen och de
ringde hem till hans föräldrar men det hjälpte aldrig men en gång slog jag
honom i magen och sa massa elaka ord rätt upp i ansiktet på honom så han
rörde inte mig något mer sen.
Sommrarna var bäst då var jag med min bästis vi badade, sov i tält och
pallade äpplen och päron. Åren gick och gick upp på högstadiet och vi kom
mer och mer i från varandra. Jag kom sedan i 6:an bra överens med en tjej i
min egen klass, hon heter Milla. Vi åkte på kalssresa och vi skulle bo 2
och 2 och bodde tillsammans och hade himla kul tillsammans skolåret rusa i
väg och vi hade haft en bra lärare, som dunkat in mycket i våra
bondhjärnor. Nu skulle jag börja högstadiet och det var himla nervöst och
pinsamt. Men allt gick bra och vi hade inte så tokig klass. vi vart ihop
slagna med Långsjö. Då gick jag i klass 7 D på Bredängs skolan, det ligger
i Arboga. Allt var väldigt lätt där jämfört med vad det är här på den här
skolan jag sitter i nu, för efter 5 år tröttnade vi på att bo på landet,
Zinkgruvan. För både jag och min bror har aktiviteter här i stan och mamma
och pappa jobb.
Så nu sitter jag här på östra skolan och skriver den här uppsatsen, och
tycker att livet är bra, har både kompisar och en toppenbra familj.

Inskannad version

Mina skolår
Jag heter Carl Snellman och började skolan den 18 augusti 1994. Skolan Jag
började på hette lekeboskolan och låg i samhället Årtuna.

Lågstadiet
Min första skoldag kunde börjat bättre en vad den gjorde. Det hela började
med att jag och min bror skulle anmäla oss hos rektorn. Jag och min bror
gick in på rektorns kontor satte oss och lade upp fötterna på rektorns
skrivbord. Jag minns inte hur rektorn reagerade men kan tänka mig att
rektorn skrattade och att mamma skämdes. i början av min skoltid så var Jag
en rätt lugn liten Pojk som inte några större hyss. Jag kommer ihåg att Jag
till skillnad Från nu var rätt bra i matte. Jag blev nästan alltid klar med
bökerna Först. Min Första bok tror Jag var en blå läs bok som hett Från A-
Ö. Det Jag minns bäst Från mina Första skolår var när vi skulle giöra en
bok. Som vi sedan skulle läsa upp För klassen. Och när det var min tur
drabbades Jag av sådann rampFeber att Jag började gråta. Fröken sa att Jag
slapp och Jag blev nöjd och glad igen.

Mellan stadiet
Efter låg stadiet bytte vi lärare till en manlig istället För en kvinnlig.
På vår Första lektion med honom skrämde han oss rejält. Han berättade hur
lärarna agade sina elever För och skulle visa ett exempel. Han tog en
linjal drog den mot en elevs händer. Meningen var Ju Förstos att han skulle
missa men det giorde han inte utan träFFade eleven på Finger spättsarna.
Det jag mest minns från denna lärare var hans eviga tjat om att Lovsjön var
en storstad och Årtuna en byhåla. Under mellan stadiet blev Jag allt
villdare och minns en i dag min Första kvarsittning. Jag och två killar
till hade Fått kvarsittning För att vi pratat bort Förmycket av tiden på
lektionerna. Meningen var att vi skulle räkna matte men pratade givetvis
bort det också. Läraren märkte inget eFtersom han satt och spelade Harpan
på datorn. Det pinsammaste Jag varit med om under skoltid var när Jag och
några kompisar spelade king. Bollen åkte iväg in till en vägg då Jag Fick
hjärnsläpp. Jag sparkade bollen mot vägen och på tillbaka stuttsen drämde
Jag till på volley rätt in i en glasruta. Precis då komm en lärare och tog
mig till rektorn. Det visade sig sen att det var rektorns ruta. Jag sa att
det inte var meningen men han sa att Jag skulle få en räkning. Men den komm
inte och kommer nog inte heller. Efter 5:an skulle vi byta skola till myr
skolan. Vi Fick en ny lärare som var ganska tråkig. till en början var Jag
tveksam om våran Flytt men blev snart possetivt inställd då den visade sig
vara bättre. Det starkaste minnet Från 6:an var på matte lektionerna då
nästan alla snakade om en sapopra som gick på TV. Efter 6:an byte vi lärare
och Fick 2 bra lärare. I 7:an blev Jag allt bussigare och var nu en riktig
vilde som pratade på lektionerna. 7:an gick ganska smartsammt Fram och
eFter halva 8:an byte vi lärare till en ganska dålig och tråkig lärare.
eFter 8:an Fick Jag mina Första betyg och dom var inte särskilt bra. Jag
hade viserligen G i allt men vara 3 Vg. Och När min bror komm hem med Vg i
alla ämnen kände man sig lite misslyckad. Men jag Tyckte upp mig och eFter
halva 9:an hade Jag höjt mig i 3 ämnen. EFter den terminen byte vi tillbaka
till vår Förra lärare som tur var. När vi sedan skulle välja gymnasium var
valet inte svårt. Jag hade nämligen alltid velat bli sportkommentator och
valde derför medielinjen. Jag sökte också till 2 Fotbollsgymnasium men kom
inte in På dom. Jag ser i dag Fram imot gymnasiumet och är inte oklart
ord . Jag är rätt nöjd med min skolgång även om betygen kunde varit lite
bättre.
En smårolig berättelse om busige Carl. Bra! Lite stavfel här och där.

Inskannad version

Mina skolor

Allt började med att jag fick gå ettan i Leckeboskolan i Granköping.
Hälften av klassen kände jag redan sedan tidigare men den andra hälften
visste jag inte vilka dom var.
Första dagen så fick vi sitta i en ring och säga lite om våra intressen och
vad vi hette.

Jag märkte direkt efter lunchrasten att klassen var hur grym som helst. Jag
minns att från när jag började ettan och slutade trean så var vi hur
bråkiga som helst och det kunde inte gå en rast utan att en kille i min
klass var i bråk. På den tiden så bråkade jag också väldigt mycket men nu
längre är jag nästan aldrig i bråk. När man gick i lågstadiet i Leckebo så
gjorde man precis allt, tex. vi bråkade, lekte kurragömma, otydligt ,
datten, dunken tydligt men mest av allt så spelade vi fotboll och
bandy. I bland kunde det hända att vi lekte med tjejerna och då så fick dom
jaga oss och när dom fick tag i en kille så skulle dom pussa den killen på
munnen eller på kinden. Allt det gjorde vi hela ettan och fram till trean.
Sen så kom fyran och då så var vi ju rätt stora tyckte vi så då var det
inget pussande på tjejer utan då var det mera ta på tjejernas värdefullaste
ägodelar men det tyckte tjejerna inte om så då blev det ett himla liv och
vi fick jätte mycket skit av våra klassföre|ståndare.
Efter det så sket vi i tjejerna i våran klass och riktade in oss på
rasterna att slå våra parallel klasser i bandy eller i snöbollskrig och för
det mesta så gjorde vi det. I femman så gick vi mycket ner till treorna och
visade vilka som bestämde och det var alltid lika kul att se deras rädda
ansiktsuttryck när vi kom ner. Nu i femman så fick vi också veta att i
sexan skulle vi börja i glimmerfröjd skolan och där fick bara dom största
gå från sjuan och uppåt men vi fick börja reda i sexan.
Det var bara 2 st i klassen som ville börja där från början, det var jag
och en till men senare när jag och den andra killen som längtade efter
flytten berättat för dom andra i klassen hur det var däruppe och vad man
kunde göra där så ändrade sig nästan alla uppfattning om hur det var
däruppe för alla trodde från början att vi skulle bli mobbade eller
nedslagna av dom större killarna men så var det ju absolut inte. När det
var ungefär 2 veckor kvar av skolterminen så började vi ta upp alla våra
böcker och såna saker som behövdes till skolan och då var alla jätte
trevlig med oss däruppe på glimmerfröjd. Nu hade sommar lovet tagit slut
och så skulle man börja sexan. Jag var jätte nervös första dagen när jag
skulle till skolan eftersom vi inte visste vilket klassrum vi skulle
träffas i.
Men när vi kom till skolan så såg vi att dom stod utanför och väntade på
oss så då hade jag ju inte behövt vara orolig. Det var precis som i ettan
vi fick sitta i en ring och säga våra namn och lite om oss så lärarna
visste lite. Sen var det deras tur att prata lite och sen så fick vi gå på
en rundtur runt hela skolan och då träffade vi på dom snälla niorna som
alla trodde var dumma. Vi klarade sexan galant för vi fick inte stryk eller
nånting av dom äldre. Sen så kom ju sjuan och då var man ju inte minst
längre på skolan så då var man ju lite otydligt katiga mot dom mindre
bara för att vi inte kunde vara katiga förra året för då var ju vi minst.
tydligt
Man slappade igenom sjuan för allt var så himla lätt och man behövde inte
vara orolig för nånting. I åttan så var det prov nästan varenda dag kändes
det som och om det inte var det så var det ett stort arbete som man skulle
lämna in på kort tid så alla som har gått i vet hur jobbig den är och är
den värsta av alla dom nio åren i Grundskolan. Men som allt annat så
klarade man ju igenom detta och och sen så kommer ju nian och den har än så
länge varit både jobbig och slapp på samma gång. Det värsta i nian är dom
internationella proven i svenska, mattematik och engelska för då måste man
ju göra bra ifrån sig och blir man nervös så kan man ju inte göra det. Men
allt som allt så tror jag att jag har klarat allting som jag bör ha klarat
och jag tror att jag klarar hela nian utan för mycket problem förutom dom
internationella proven.
Jag tycker att det ska bli tråkigt att inte få gå kvar här i skolan för jag
har ju så många kompisar här och är så nervös inför gymnasiet att inte få
så många kompisar men det går väl bra som allt annat hoppas jag. Tycker att
jag inte hade kunnat gå i en bättre klass och Glimmerfröjd skolan har varit
jätte bra på alla sätt förutom att tjejerna får lite bättre betyg av
lärarna än vad killarna får fast vissa killar är bättre än vissa tjejer.
kommer att sakna klassen och kompisarna och lärarna otroligt mycket.
En fin berättelse om dina skolår NP. Mycket positivt och ljust. Bra
språk och flyt i texten. Bra!

Inskannad version

Mina nio skolår

När vi började i skolan kunde jag aldrig föreställa mig att det var så stor
skillnad mellan stadierna.
Under det första året i varje stadium tycker
man att de i stadiet över är mycket äldre och det ligger mycket långt bort
i tiden. Sedan, när man går i det stadiet är man rätt liten i alla fall,
för de i stadiet över är ju ännu större!

Att börja i första klass var verkligen kul, tyckte jag. Sista året på dagis
var väldigt tråkigt och jag längtade efter att börja i skolan.
(Nu i nian längtar jag istället efter att såsmåningom börja jobba. Tur att
man text saknas den andra ettan hette 1e. (De är nu 9a.) I ettan var det
så att säga, bråk mellan ettorna vilken som var bäst, e eller f.
Mellanstadiets tvist var om man gillade AIK eller Djurgården. Då började
man också leka med några från den andra klassen. Det var nästan otänkbart i
början av lågstadiet.
Andra klass var nog ganska lik den första, men
vi hade vikarie mycket.
Någon eller några i klassen slutade och några började. Det var första
gången vi fick nya i klassen.
I trean kände man sig väldigt stor, speciellt i
jämförelse med ettorna som ju var så hemskt små.
Kompisarna betyder mycket i mellanstadiet och
det var jobbigt. Det bidrog nog till att jag inte minns så mycket eftersom
jag inte upplevde det som något speciellt spännande eller på något annat
sätt roligt.
En trist period i skolan för mig i alla fall.
I sexan var jag lite rädd för att börja sjuan. Det gick ju
lite rykten om prov varje dag och sådant.
Eftersom jag är äldsta barnet i familjen fanns det ingen som visste exakt
hur det var. Men jag funderade nog inte speciellt mycket på det.
Men nu, när jag har facit i hand vet jag att det är inte speciellt strängt
i alla fall. De som smörar för lärarna tycker jag bara är fåniga. Det
tycker jag inte för att vara orättvis eller så, utan för att det borde inte
spela någon roll. I vissa fall gör det det, men oftast inte.
Själv försöker jag inte att göra det, för att det är min åsikt.
När omdömena kom kändes de inte speciellt viktiga eller nödvändiga.
De bara fanns där så att säga.
På sätt och vis blev det ju mycket nytt i sjuan, precis som i
ettan, men på ett annat sätt.
Men ändå ganska kul att det blir lite nya saker i tillvaron ibland.
Det är nog roligare i sjunde klass åtminstone.
Praon var höjdpunkten i åttan. Helt klart höjdpunkt.
Sommaren innan nian var väldigt rolig. När
skolan började kändes det som om världen rasat under fötterna.
Det var den första höstterminen jag känt så. Men sedan några veckor
tillbaka är allt som vanligt igen.

I alla andra klasser har jag längtat efter att börja skolan igen.
Nu i nian är jag orolig för hur det ska gå. Tänk om ingen vill ha mig
sedan efter gymnasiet och allt och får inget jobb?
Vad gör jag då?

Inskannad version

Mina skolår
Om jag noggrant tänker efter så minns jag väldigt mycket om lågstadiet och
mellanstadiet.

Det hela började när jag började ettan. Jag var jätte duktig i skolan när
jag var liten. Men jag hade ett litet ”misstag” i mig. Min svenska var
jätte dålig. Jag kunde inte tala ordentligt. Jag var skraj att om jag sa
nåt fel skulle folk antingen skratta eller rätta till mig sedan skratta.

Jag hann bara gå i den skolan i två månader, om jag minns rätt, för att
sedan skickas till en skola där jag kunde träna på min svenska. Det värsta
med den nya skolan var att jag fick gå upp tidigar en vanligt för att hinna
med bussen!
Att åka buss tyckte jag inte var kul alls. Men att hinna med bussen var
enkelt, för den stannade runt hörnet av pensioners|huset, som låg trettio
meter bort ifrån mitt hus. När jag satte på mig skorna för att springa ut
till bussen saktade jag ner ett tag. Jag fick en grumlig känsla i magen som
typ sa till: ”det här blir roligt trots allt”. Jag satte mig på bussen och
åkte nu till min nya skola.

När vi fram i bussen, stod en lärare utanför som sökte efter mig. Minns
inte hur hon visste att jag var rätta personen. Hon tog i alla fall tag i
mig och sa:
– Hej, jag heter Miriam och är din ny lärare, välkommen till Dal skolan.
Vi gick till ett klassrum och jag fick träffa flera personer. Dom flesta
bodde vid mitt område.
När skoldagen var slut åkte jag tillbaka med samma vita buss och samma
chaufför.
När jag kom hem lade jag mig på golvet, stoppade ner handen i väskan och
plockade fram ett svensk häfte. Jag började både att skriva och läsa det
jag skrivit.

Varje dag var en likadan dag för mig. Jag vaknar upp, hoppa ur sängen in i
duschen och sedan ut, tar på mig kläder äter frukost och går.

Efter sex månader i samma skola, blev min svenska mycket bättre jag kunde
läsa och skriva som alla andra barn. Jag skickades tillbaka till Rudeskolan
lagom till tvåan. Men nu vågade jag prata mer öppet och helhjärtat. Mina
dagar från lågstadit var i och försig likadana, varje dag.

För varje år som gick blev min svenska mycket starkare. Jag tyckte/tycker
om att prata med personer som man måste rätta för vissa ord. Det gjorde att
jag kände mig bättre. Det som gjorde mig unik då till skillnad från nu är
att jag alltid öppen, glad, rolig och självständig.

En dag så skulle vi cykla till en sjö ganska långt från skolan och alla
längtade, men inte jag. Jag kunde tyvärr inte cykla. I skolan lärde och
hjälpte min lärare till och hemma så var det pappa.
”Det härliga med skolan är vännerna och läraren” Det borde dom flesta
nämna, men antingen så glömmer dom eller så vill dom inte skriva det. Jag
var alltid pigg och glad i skolan.

När jag började sjuan var det inte alls lika som från tvåan till sexan.
Skolan låg precis bakom mitt hus (Stibboskolan) och jag kunde gå hemifrån
när det bara var två minuter kvar. Ändå så kom jag aldri försent.

I början var jag den bästa eleven i sjuan.
Kom alltid i tid, gjord läxorna och lyssnade på lärarna. Medans tiden gick,
började jag få samtal om att jag bråkat eller pratat för mycket i skolan.
Men det var en engång ett missförstånd.
Dom hade blandat ihop mig med en annan elev (inga namn nämns).

När vi engång hade bildlektion så kom ”den” elev sent kanske tio minuter.
Läraren blev förbaskad och tog ut ilskan över alla andra.
– Ni är så jäkla dåligt uppfostrade, sade hon.
Jag blev så arg att jag ställde mig upp och skrek tillbaka och fick tyst på
henne. Killarna i rummet höll med mig om orden jag skrek, och började
klappa. Hon skickade ut oss.

Från den dagen bestämde jag mig att byta skola. Och det gjorde jag. Jag
byte till Avby skolan och redan under första dagen fick jag göra ett Ma-
test.
Efter det fick jag följa efter Henke P. och Kalle T. på en rundtur i
skolan.
Dom förklarade meningen med vad ”B” salarna stod för och vissade mig vart
jag skulle kolla.

Jag fick tillbaka Ma-testet och vart inte nöjd. Jag märkte att eleverna i
min klass låg på en bättre och högre IQ-nivå.
Dom var bra på allt.

När jag fick betygen i åttan blev jag inte glad. Sedan den dagen bestämde
jag mig att bli bättre. I nian började jag dagen med att hålla i en bok,
och avsluta med en bok.

Om inte arbete funnits i denna skola som jag går i nu, hade jag läggat
efter ganska mycket. I nian har vi haft mindre test/prov men mera
avancerade ord, tal & uppgifter.
”Och här sitter jag och gör Nationella|provet, som jag hoppas helhjärtad
klara av/lyckas med.”
Resten av historian och framtiden förtäljer vi inte.
SLUT!

Inskannad version

Mina skol år

Jag kommer fortfarande i håg min första skoldag. Jag hade fortfarande med
mig min bästa kompis Fredrik Holmin. Vi hade börjat dagis till sammans och
nu börjar vi skolan tillsammans.
Min pappa var med mig, alla barn och vuxna satte ner sig i en mysig ring.
och presenterade sig för varandra. Jag var stolt över att börja skolan. Det
var nu jag trodde att förändringen var från ”barn till vuxen”, men det jag
inte visste var att det var en lång väg kvar.
Efter ca två månader insåg jag att det enda vi gjorde var leka leka leka. I
bland på rasterna satt jag och tittade hur sexorna hade det de var stora
starka och mäktiga. Men jag höll mig på mina avstånd så att de inte tog
mina kulor. Det var verkligen en dröm att bli lika stora som killarna i
sexan och ha de där ”välutrustade” tjejerna runt sig.
När jag började tvån insåg jag att det blev tråkigare vi fick läsa och
planera mer och leka mindre, Men det var nånting nytt det var att vi fick
lära oss simma.
I tre månader träffades vi varje tisdag morgon och åkte till
finnbyberg|simhall för att lära oss simma. Mina klass kompisar retade mig
mycke i simhallen för jag lärde mig aldrig att simma förs än trean. Nu har
det gått två likadana år och man inskott av ”har” från läraren? har
fått lära sig skriva med små bokstäver läsa små böcker. Det var nu
skilnaden kom i Årskurs fyra då man fick ta mer ansvar för sitt jobb. Man
fick en planering varje vecka och den skulle vara färdig och lämnas in
annars brukade vi få en dålig vecko raport, som vi skulle ta hem och visa
föreldrarna. På rasterna var det inge mer lek, Man skulle vara ”poppis”
bland tjejerna och spela bandy på rasterna. Det roliga hände på vintrarna
då spelade vi bandy som det vore ishocky, vi tacklades och hade skoj bråk
men i bland så kom sexorna i bakhåll och attackerade oss fyror det var som
andra värdskriget där ute med snöbollar de slog, mulade och la snö innan
för tröjan på oss. Vi sprang gråtande till expedisionen och ”tjalla” på
sexorna. Men det verkade inte som om de brydde sig för de skratta mest när
de fick skäll.
Min dröm hade gått i upp fyllelse och jag har börjat sexan. Nu var det
våran tur att ”härska” skolan. Vi var störst starkast och Mäktigast ingen
vågade mucka gräl med oss sexor. Jag hade lärt mig läsa flytande svenska
och nästan flytande Engelska. Vi började gå på disko använda deodorant. Men
vi hade inte så kul som sexorna hade för sex år sen. Nu började de stora
svåra proven dyka upp. Men tiden gick fort och jag började sjuan.

Det hände aldrig någånting specielt i sjuan utam att man tog ännu ett
trapsteg i den stora ”lärdomstrappan”. Man började också i en ny klass fick
nya vänner. När det börja hända saker var i åttan. Vi fick våra betyg.
Jag tror nog att jag aldrig tog tag i skolarbetet ordentligt, så jag fick
inte så bra betyg i åttan.
Mamma funderade på att få mig byta till en annan skola, men jag ville inte
byta till slut gick jag med på förslaget och i början av nian böt jag skola
från gudmunde till Hallbo skolan.

Det var lite svårt i början att byta skola efter som att jag kände ingen
och man undrade om man skulle få bra lärare eller kompisar. Det var mycket
man undra. Nu när jag ser hur stora sexorna är så förstår jag inte att de
var så stora en gång i tiden i mina ögon. Om jag ska utvärder om vad jag
har lärt mig mycke av under de här nio åren är att ta eget ansvar!

Inskannad version

Mina nio år.

Jag ska nu berätta om mina förnärvarande nio år i den svenska skolan.
Det som jag mest kommer i håg av lågstadiet är den första dagen, då allt
var nytt en egen bänk, nya fröknar och framförallt klasskamraterna, som jag
har kvar några än i dag. Våran skola hette Klockängsskolan och bestod av
tre klasser ett:an, två:an och slutligen tre:an.
Våra fröknar hette Elsa och Margareta. De var oerhört snälla båda två, men
jag tyckte bäst om Elsa, hon var tjock, rund och var nästan alltid glad.
Elsa hade vi i bl.a Svenska, bild och Geografi, medan vi hade Margareta i
de andra ämnena.
Vi hade också en ”mattant” som hette Ritva, hon verkade äldre än skolan,
men ingen visste igentligen hennes exakta ålder. I vilket fall som helst
hörde hon väldigt dåligt, så hon lade alltid upp för mycket mat, om man bad
om lite, och tvärt om. Matsalen låg i korridoren och maten lades upp från
en rull vagn.
Treorna fick brickor för att äta sin mat på sina bänkar, det hela var
igentligen ganska primitivt.
Skoldagarna på lågstadiet var korta, tycker man nu, men då gnällde man
mycket över om man slutade kl: två.
Den första läxan som jag kommer i håg var att klippa ut boksteverna A och
ett litet a ur tidningen. Mitt favoritämne var på den tiden roliga timmen
som vi hade på fredagar, den gick ut på att den som ville fick gå fram till
katedern och t.ex. berätta en rolig historia.
På fredagarna hade vi också gymnastik, vi fick då skjuts av ”Bullen” till
gläntans gymnastik|sal; vi tyckte att det var förnedrande att vi skulle
vara i deras sal, att vi inte hade en egen. Annars tyckte jag att skolan
var ganska kul då. Övergången till mellan stadiet tyckte vi var mycket
svår, eftersom hela vår klass skulle splittras. Vi fick alla skriva ned på
en papperslapp fyra personer man ville ha kvar; sen var det bara att
hoppas; jag fick bara en. Men jag har en desto roligare klass nu.
När vi sedan flyttades över till Lotofta skolan för att börja i fyr:an,
fick vi en ny lärare, vars namn var Emma Svensson. Skolan där var
egentligen ganska lik Klockängsskolan, bara att den här var så oerhört
mycket större. Lektionern var ganska lika som på lågstadiet, bara att
roliga timmen var borta.
Emma fick vi inte ha kvar ända till sex:an, därför att hon hade gått och
blivit med barn. Och inte med vem som helst utan med Elsas (min förra
frökens) son Jens. tror jag han hette.
Så vi var tvungna att byta fröken det sista året mot två nya. De hette
Berit och Inger. Och var betydligt strängare än våran omtyckta Emma.
Vi var nu bl.a tvungna att hålla föredrag, mitt första handlade om
Kapstaden. Två positiva saker som jag tyckte var bra var att vi spelade
teatern: Grease och åkte till Grinnö i tre dagar, det gjorde att vi i
klassen lärde känna varandra bättre, som var bra nu, när vi skulle upp i
högstadiet.
De största förändringarna från mellan- och högstadiet var ju förståss att
man inte hade några egna klassrum med egna bänkar. Det kändes så annorlunda
att ha alla böckerna i ett skåp i stället. En annan sak var alla
klassrummen, som man skulle försöka hitta, men det var ju iochförsig inget
större problem med mig, eftersom jag hade två stora systrar som gick i 2:a
och 3:e ring.
Nästan alltid, när man var och virrade i helt fel korridor, kom de som en
vägvisare och visade en vägen.
Sju:an var förståss mer ansträngande än sexan, med alla dessa nya ämnena.
Sju:an blev ju igentligen lättare än vanligt, eftersom det blev fem veckors
strejk på höst terminen. Det gjorde att hela det skolåret gick fortare.
Åttan var betydligt svårare än sju:an, eftersom man var tvungen att tänka
på de första betygen, man var nu tvungen att göra sina läxor ordentligt.
När jag sedan fick mina första betyg, blev det en shock. visserligen hade
lärarna sagt att man nästan alltid får lägre betyg än vad man trott, men
inte så låga. Jag skärpte mig sedan radikalt hela vårterminen och
resultatet blev därefter; jag höjde mitt betyg med fem-sex steg på
betygsskalan, vilket gjorde att jag kände mig motiverad att börja i nian.
Jag har ju ioförsig bara gått någon månad i nian nu, men vi har hunnit med
en klassresa till Groland på fyra dagar.
Sedan har jag praoat i en sport|affär i två veckor, vilket var bra,
eftersom jag nu vet vilket jobb jag inte ska ta.