G – Sida 9 – Skrivbanken

Min syn på skolan.
Hejsan minister!

Jag tycker skolan är ganska bra men det är fortfarande lite odemokratisk
eller man får ju igenom det mesta men ibland så ska vi helt plötsligt göra
saker som man inte hört ett ord av förut. Det är lite dåligt. Maten tycker
jag också ska förbättras, den är ganska dålig, och ibland så kan potatisen
vara stenhård och nästa dag ramlar den nästan sönder. Förut när vi skulle
på frilufts|dag så hade jag valt skateboard och då så skulle vi åka till
skateboard hallen i alingsås, så då skulle vi åka buss dit. När vi stod på
busshållplatsen så var det ca 15 – 20 °C kallt och vi hade stått där ett
bra tag, och sen när bussen kom så var den så full så att vi fick inte
plats, så vi fick gå hem igen. Det var ingen kul upplevelse och sen så kom
det fram att idrottsläraren inte hade varnat Dalatrafik för att vi skulle
komma, så att det var lite dåligt. Men vi fick åka dit sen. På tal om
bussar, så bussen som jag åker med på morgonen när jag ska till skolan går
väldigt tidigt, så att vi kommer till skolan typ halv 8, det är en halv
timme innan skolan börjar och det var ganska jobbigt att komma så tidigt,
så att nu så har dem ändrat på bussarna lite så att nu kommer vi till
skolan runt 10-15 min i 8.
Allt funkar nästan bra annars, eller det blir lite strul med lektionerna
ibland, men det är oundvikligt.
Vad tycker jag att skolan ska förbättra?? Maten! Den är lite ofräsch och
lite oinbjudande.
Jag tycker också att dom kan förbättra att man bara får en penna och ett
sudd per termin, det är dåligt tycker jag för en penna räcker liksom inte
en termin.
Dem skulle också kunna förbättra dagarna tycker jag, dem måste bli kortare
och man skulle ju egentligen kunna ta bort alla hål, men det finns inte
klassrum och lärare så att det räcker. Jag tycker också att skolan kan
börja med elevens val, alltså om man tar en timme i veckan och gör nått kul
som man valt själv. T.ex. NO, pingis, MA Badminton nått man tycker är kul,
och när man menar NO så menar jag typ experiment och sånt.
Jag hoppas att detta kan hjälpa lite och jag är glad över att få skriva
till er.
/ Andreas

Att byta skola

Det var en stekhet dag i Juni, jag var på väg till vårterminens näst sista
dag. På vägen dit så träffade jag Ola, vi gick tillsammans till skolan, vi
säger ingenting till varandra för vi njuter bara av fåglarnas kvitter.
När vi kommer fram till skolan så ringer det in. Jag tar några snabba
löparsteg och Ola kommer efter. Inne i klass||rummet så snackar läraren om
morgon||dagens avslutning, men jag är inne i mina egna tankar. Jag tänker
på hur mycket jag kommer att sakna mina vänner Ja, till och med lärarna och
skolan.
– Sten!
Jag vaknade genast upp ur min dagdröm.
– Öh! Vad?
– Har du förstått hur ni ska göra när ni kommer till skolan i morgon?
– Njaej, inte precis.
– Jag vet att du ska byta skola men du kan väl i alla fall försöka att
hänga med på lektionerna.
– Jaja.
Så fortsatte läraren med sin genomgång och jag sjönk återigen in i mina
dagdrömmar. När lektionen var slut så gick lag lungt ut ur klassrummet. Jag
bestämde mig för att gå hem. Jag hade ju bara en lektion kvar, matte, och
den kan man ju skita i. Men istället för att gå hem så tog jag riktning mot
min och Olas koja i skogen, där kunde jag tänka för mig själv. Väl framme
så tittar jag upp mot kojans fyra våningar.
– Orka! Sa jag tyst för mig själv och gick bakom kojan och satte mig på en
stubbe. Jag tänkte på alla mina kompisar och på den nya skolan, Usch!. Jag
vill inte lämna mina kompisar och gå i skola i Skåne. Jag vill ju stanna
här med mina kompisar. När jag suttit där på stubben i ca två timmar så
började jag oläsliga ord . Jag gick genom björkallén till vårt hus
samtidigt som jag sparkade en liten sten framför mig.
Nästa dag så försov jag mig och fick lov att springa till skolan. Framme
vid skolan så fick jag en rejäl utskällning av vår engelska lärare, efter
det så fick jag gå in i klassrummet där hela klassen var samlad. Det var
helt tyst så jag smög in och satte mig på huk bredvid Ola. Jag led igenom
hela avslutningen och när den var slut så sprang jag hem och stängde in mig
i mitt rum. Där stannade jag i ungefär två veckor. Den enda gången jag
lämnade rummet var när jag skulle äta eller gå på toa.
– Men snälla Sten, kan du inte gå ut en liten stund bara? Ola väntar ju på
dig. Mamma tjatade hela tiden på mig så jag bestämde mig för att gå ut.
– Okej då, jag går väl ut en liten stund då.
– Hejsan Sten! Är du ledsen för någonting?, sa Ola
– Nej, varför undrar du det? svarade jag
– Jo, du har ju låst in dig i ditt rum ända sen avslutningen.
– Jaha, det är för att jag inte vill byta skola.
– Okej, men då förstår jag, du jag vet en sak som kommer att göra dig på
bättre humör. Vi kan sticka till våran koja. Vi började att springa.
När vi kom fram så hade det börjat regna och blåsa, så vi skyndade oss upp
i kojan. Ola klättrade först upp för den vingliga repstegen. Men när han
kom upp till tredje och jag andra våningen så hördes det en ljudligt brak.
Det var den fjärde våningen som dundrade ner i marken. Jag skyndade mig
neråt, när jag kom till första våningen så hörde jag ett till brak, nu var
det tredje våningen som dundrade ner. Jag hoppade ner till marken rakt ner
i ett par buskar. När allting lugnat ner sig så tittade jag upp ur busken.
Det var totalt kaos och mitt i alltihop så låg Ola helt orörlig. Jag sprang
fram till honom.
– Ola!! Vad har hänt?
– Aahh. Jjag. ramlade ner på de här brädorna, det känns som om jag har en
kniv i ryggen.
– Ligg still, jag ska hämta mamma. Jag sprang det snabbaste jag kunde hemåt
och smällde upp dörren.
– Mamma!! Ola har gjort illa sig.
– Va!? Vad säger du? Har Ola gjort illa sig?
– Ja, han ligger vid våran koja och rör inte på sig.
Mamma tog upp telefonen och ringde till 112. Vi sprang mot kojan och efter
ett tag så kom ambulansen. De gick fram till Ola och lyfte försiktigt upp
honom, han hade landat rakt på en lång spik. De åkte iväg med honom till
akutmottagningen. Nästa dag så hörde jag att Ola klarat sig ganska bra. Jag
tänkte för mig själv ”Om jag klarat av du det här så måste det ju vara en
baggis att börja i den nya skolan. Jag trivs faktiskt ganska bra i min nya
skola, och jag håller kontakten med Ola.

Mina skolår!

Jag ska nu skriva om mina skolår. Jag kommer ihåg den dagen jag gick från
förskolan till årskurs ett. Jag trodde att hela världen hade förändrats.
Med detta tog jag första allvarliga steget i min barndom. Kontakten med min
första fröken i skolan kommer aldrig att glömmas; hennes vänliga röst och
hennes ljusa hår. Iréne lärde mig att skriva, läsa och att räkna. Jag minns
när vi lärde oss alla bokstäverna, jag minns också att den roligaste och
lättaste som jag gillade var bokstaven O. Jag fick nya kompisar också men
jag kände redan jättemånga från förskolan. Det var kul att börja i ettan,
att få nya kompisar, att lära sig något och att jag även fick en fadder,
som gick i trean. Alla ettor hade varsin fadder som man kunde gå till om
man undrade över något eller något annat. Jag tror också att vi fick
faddrar för att vi skulle komma de äldre barnen närmre. Jag kommer ihåg att
min fadder hette Emma och hon var snäll. I slutet av ettan kom de andra
förskolebarnen in och skulle hälsa på deras blivande lärare och
klasskamrater. Även dem fick varsin fadder, och jag blev fadder till en
flicka som hette Elin. Men nästa termin, då jag skulle börja tvåan då
bytade jag skola. Jag bytade från Ödeshög i Eslöv till Centrumskolan i
Centrala Helsingborg. Det pirrigt, men kul på samma gång, tyckte jag. Jag
tänkte att om det var så lätt och kul att börja årskurs ett så skulle det
inte bli några problem med att börja i tvåan. Men jag skulle gå och lära
mig i en helt annan skola. Efter ett tag när det hade gått kanske några
veckor var jag inne i det hela. Jag tyckte att det var lite skillnad på att
gå i ettan och tvåan. Årskurs ett var inte så jätteallvarligt men sen när
jag började i tvåan så fick vi jobba mer och få fler läxor, men det var
inte jobbigt, det var mer som en lek. I trean, två terminer senare så
började det att bli lite mer ansträngande men det var ju ingenting. Jag var
jätteduktig i trean och jag tyckte att det var roligt. När det är roligt
går det både lätt och snabbt. Efter trean flyttade vi till Lund och jag
fick byta skola igen, tredje gången i rad. Denna gången bytte jag till en
skola som heter Lunddalsskolan. Lunddalsskolan var jättestor, tyckte jag
då, men den är liten. Ödeshög och Centrumskolan var så små. Jag gick vilse
några få gånger. Men hitta ut det gjorde jag alltid. Mina lärare Mia och
Mia var jättesnälla. I fyran var jag jätteduktig, jag hade nästan alltid
alla rätt på prov, test och läxförhör. Allt kändes så bra. I femman var det
ungefär detsamma, det var bara lite mer läxor och sånt, men det överlevde
jag. Jag var fortfarande lika duktig. I slutet av femman tror jag det var,
då kom mina nya blivande lärare Katarina och Erik som jag skulle ha i
högstadiet. Dem verkade snälla och så. I årskurs sex så blev det jobbigare,
jag vet inte varför, men vi hade fått fler ämnen och vi behövde hålla koll
på fler saker. Vi gick längre om dagarna och vi hade fler läxor att göra. I
högstadiet blev det bara mer jobbigt hela tiden för varje årskurs. Vi hade
många skrivuppgifter i svenskan till exempel. Jag gillade Jag-boken som vi
gjorde men nu i åttan-nian så tröttnade jag på allt sådant. I alla år upp
till åk 7 så har det bara varit positivt, men sedan var det inget vidare.
Allt bara åkte ner för en backe kändes det som. Nu i nian känns det skönt
att snart få sluta. För detta är lite jobbigt faktiskt. Men det var bra att
jag slapp flytta och byta skola under högstadiet.
I korta drag, försökte jag beskriva mina skolår. Enligt beskrivningen hade
jag både gott och ont under dessa år. Men det goda och dem glada stunderna
kommer att ta plats i mitt hjärta, som bästa minnen inom min barndom-
skolåren.

Jag kommer bara ihåg lite av det första skolåret. Jag kommer ihåg att jag
hade längtat jätte mycket efter att börja första klass. Det var en varm
morgon och jag var jätte nervös för att få träffa min nya fröken Kerstin
Karlsson, men klassen var inget att oroa sig för, dom hade gått med på
förskola också så jag visste redan hur alla var. Första året var det lungt
och skönt men när vi började andra klass så fick vi en ny elev. Hon var
fruktansvärd jobbig och betedde sig inte normalt. Hon sprang omkring på
borden och skrek och slängde omkring allt som hon fick tag i. Hon har varit
riktig jobbig hela tiden och hon är lika jobbig än idag. I tredje klass
kommer jag faktist inte ihåg nått. Men i fjärde klass fick två nya lärare
Lasse och Pelle. Dom var mycket snälla mot en om man själv var snäll mot
dom. Men det fanns vissa som inte var mot dom och dom hade det inte så kul
mellan årkurs fyra till sex. I sjuan fick vi en ny lärare som hette Sofia
och var från Växjö så hon pratade lite roligt tyckte vi. I sjuan hade vi
mycket prov och läxor så man kunde inte vara med kompisarna lika mycket som
förr men åttan blev värre än sjuan. I åttan fick vi nya lärare igen Anette
och Magnus. Men efter några månader så sjukskrev Anette sig och hon har
inte kommit tillbaka än. Men Magnus har klarat av oss ändå eftersom han är
en bra lärare och mycket sjusst som kompis. Det roligaste året har varit i
nian när vi åkte t.ex. till sälen, Folketspark. Det känns tråkigt att lämna
alla vänner och lärare men ändå rolig eftersom man träffar nya ju. Men jag
kommer alltid att minnas vår klass och dom snygga brudarna.

Mina skolår

Det började när det var första dagen i skolan, alltså när jag skulle börja
ettan.
Det var jättespännande och nervöst för vem visste ifall mina klasskamrater
var snälla eller inte. När klockan var tio över åtta, ringde det in och
alla rusade in och satte sig ner vid varsin bänk. Man hörde allas hjärtan
slå och där stod min fröken. Hon såg väldigt sur ut men ändå ganska glad.
Jag presenterade mig för dom andra och sen var det inte mer med det.
Efter en timme var det rast och det var då jag träffade mina nya kompisar.

Mitt första intryck var att dom såg väldigt snälla ut, så det var bara att
försöka få kontakt med dom. Jag minns att på den tiden hade jag väldigt
roligt i skolan, nu är man mer pressad.
Vi hade den lärarinnan i 3 år sen fick vi en annan lärare, eller var det
två nya lärare. Minns inte riktigt men jag har alltid tyckt om mina lärare,
fram till sexan i alla fall.
Då fick jag en ny klassförståndare som jag tyckte om från början men efter
en termin eller nåt så började det.
Hon var inte alls snäll mot mig och två andra tjejer.
Vi brydde oss egentligen inte så mycket om henne då, utan struntade för det
mesta i henne. Så egentligen har det varit ganska kul i skolan.
Det jag minns väldigt bra som jag aldrig kommer glömma från högstadiet, det
är att jag och två kompisar låste in oss på toaletten. Vi tyckte det var
roligt men lärarna tyckte inte detsamma.
Vi skrek att vi inte kom ut fast om vi egentligen gjorde det och jag hörde
hela tiden hur någon lärare försökte öppna dörren men vi bara höll emot.
Jag gjorde det en gång och hade roligt men aldrig igen. Nu över till det
lite tråkigare. När jag började åttan blev jag mobbad av tjejerna i
klassen. Jag var väldigt ledsen och orkade knappt gå till skolan. Men jag
är stark som person så jag tänkte att dom inte skulle få trycka ner mig
totalt. Jag kämpade och klarade mig igenom det och alla som hade mobbat mig
sa förlåt och jag tog emot deras förlåtelse.
Det är ett av dom starkaste men sorgligaste minnena från mina skolår.
Jag minns också att i årskurs åtta då det var dags för mina första betyg
var jag väldigt spänd.
Jag gick och längtade efter att få mina betyg. Så var det dags att samlas i
klassrummet för att få sina första betyg.
Jag hörde mitt namn ropas upp och jag gick fram till mina lärare och tog
emot kuveret och en glass och gick tillbaka till min plats.
Jag hörde röster omkring mig som ropade:
Öppna kuveret och se vad du fick för betyg.
Jag öppnade kuveret förväntansfullt och tog upp mina betyg. Jag blev nöjd
med dom och kunde gå hem glad. De första betygen är något alla kommer att
minnas. Nu börjar det närma sig slutet av grundskolan och jag är både glad
och ledsen. Jag är inte glad att slippa dessa lärarna på min skola för jag
tyckte väldigt bra om dom. De lärarna jag har haft under mina skolår har
lärt mig mycket bra saker.
Jag kan väldigt mycket fast om jag inte visar det alltid. Åren som jag har
gått i skolan har varit lärorika men jobbiga. Själva skolan är väldigt bra.
Man trivs mycket bra här. De flesta lärarna är trevliga. Så intrycket av
min skoltid är att jag har lärt mig väldigt mycket.
Nu över till varför det är lite sorgligt att sluta nian. Det är för att
alla kompisar jag tycker om, kommer jag att skiljas från.
Det är klart att jag kommer träffa dom men inte lika ofta. Det är även det
att de lärarna jag har just nu är väldigt bra, så jag hoppas att de elever
som får dom lärarna också kommer tycka om dom lika mycket som jag.

Den här skolan kommer att vara ett stort minne för mig. Allt det jag kan,
som att skriva, läsa, stava har jag lärt mig härifrån.
Jag är väldigt nöjd för hur jag har lyckats i skolan. Nu när det är dags
för gymnasiet är jag spänd och väldigt nervös men jag hoppas och tror att
man blir mottagen på ett vänligt sätt och att jag kommer att träffa nya
kompisar.
Det var allt jag ville skriva. Förutom en sak, det är att jag måste skriva
till mina kompisar att jag kommer att sakna er väldigt mycket.
Slut!

Berättelsen gjord av: Cornelia

Min syn på skolan
Hej!
Som du själv sa innan så har vi nu gått här i 9 år och vi har hunnit
uppleva både posetiva och negativa saker.
Jag tänkte börja med dom negativa för att sedan avsluta lite posetivt.

Något jag anser är en av dom allra största bristerna på vår skola är
lärarna. Det är absolut inget fel på deras metod att lära ut men deras
ständiga tjat om betygen får många att må dåligt psykiskt. Ena sekunden
blir dom sura och irriterade på grund av att vi nämner att vi är rädda om
våra betyg. Då får man genast höra ”Ni är helt otroliga! Tänk inte så
mycket på era betyg”. Lätt för dom att säga eftersom att det inte är deras
framtid. Sedan kan det gå ett par dagar också står samma lärare och säger
”Alltså nu får ni skärpa er! Är ni medvetna om att jag ska betygsätta er
denna terminen? Då vill det till att ni skärper er!” Hur tror ni att det
känns? Att ständigt veta att ett snesteg kan krossa ens framtida drömmar.
Jag anser att lärarna pressar eleverna för hårt och många elever mår
otroligt dåligt utav detta.

När man gick i Låg-Mellansatdiet var det alltid kul att gå till skolan och
man trivdes.
Varför?
För då fanns det inga betyg som bevisade hur bra eller dålig du var som
elev. Inga lärare som hotade med att sänka eller några kamrater som mådde
dåligt. Man var bara barn. Jag är fullt medveten om att kraven ökar i
högstadiet och allt blir svårare. Men är det en anledning att hota barnen
och dess framtid. Man kan lätt som lärare bli ”blind” och inte ser hur
dåligt eleverna faktiskt mår. Men som elev är situationen spegelvänd och
man hör och ser i princip allt som händer. Jag vet själv hur det är
eftersom jag själv ett flertal gånger har varit på väg ner. Men lyckligtvis
så har jag kommit på bättre tankar.
Tyvärr finns det allt för många i dagens skolor som aldrig orkar tillbaka.
Just därför anser jag att detta är något nu måste ta tag i.

Det finns även andra incident där man har bytt lärare mitt i terminen.
Följden har blivit att ens betyg automatiskt sänks. Oavsett om du presterat
allt som krävs för att uppnå VG så väljer läraren ändå att sänka en till
ett godkänt. Med motiveringen ”Du är duktig och muntligt aktiv, men tyvärr
så känner jag inte dig så väl. Jag vill se att det du presterat denna
terminen inte bara är en tillfällighet”.
Vad är det för rensonering?
Är det mitt fel som elev att skolan väljer att anställa en ny lärare?
Dessutom så är det väl för guds skull inte lärarens uppgift att lära känna
mig! Deras uppgift är att undervisa mig och bedöma mina kunskaper.
Det finns inget som är så viktigt som rättvis betygsättning. Det är trots
allt vår framtid.

Jag som elev kan nog inte ensam förbättra det här utan jag behöver din
hjälp. Om du tagit upp det med lärarna och förklarat för dom hur vi elever
känner så hade kanske saker och ting förbättrats. I sådana fall hade jag
varit mycket tacksam.

Nog om klagomål!
Nu hade jag tänkt gå in på den lite trevligare delen av skolan nämligen
klassrumen och maten.

Låt oss börja med våra färg|glada och trevliga klassrum. Vårterminen 2002
satte läraren en pensel i allas händer och vi bestämde oss för att piffa
upp dom enformiga klassrummen och ge dom liv.
Idag är klassrumen fyllda av färger och växter och alla trivs.
Det var en mycket bra idé.
Där samarbetade elever och lärare för en god sak. Hoppas på fler bra och
fiffiga idéer och för slag där vi kan samarbeta.
Sedan var det skolmaten.
För ett par månader sedan tillkom en ny måltid i vår matsal nämligen
vegetarisk kost. Det är ett mycket bra beslut som många framförallt
vegetarianerna är nöjda med. Det ger alla elever möjligheter att välja vad
dom vill äta så att dom mår bra.

Det finns givetvis 100 andra posetiva och negativa saker till att ta upp
men jag valde dom som jag ansåg var viktigast.

Det var allt från lilla mig!
Vänliga hälsningar 775206

G+

När man ska byta skola för första gången i sitt liv eller möjligen andra
gången så är detta ett mycket svårt beslut. I början så kan man ha det
väldigt bra eller så kan det vara dåligt. Det beror på hur skolstämningen
ser ut i det vardagliga livet. Fast innan man tar ett raskt beslut så måste
man tänka över situationen noga. Ibland är det också så att det kan vara
att man är tvungen att flytta på grund av föräldrarna. Då kan situationen
vara komplicerad på grund av att man inte vill flytta.
Nu ska vi ta och se hur det är att gå i skolan i första stadiet första
gången. När man är lite yngre så går det bättre för än när man blir större.
Det är en komplicerad sak att jämföra men när man är liten så är det mycket
lättare att få vänner än när man blir äldre. Det kan bero på olika saker,
t.ex att man är ett litet barn. Man är livligare och man skäms inte för
saker och ting när man är liten. Det är därför som jag tycker att det blir
bara dåligare om man byter skola. Jag har varit med om denna situationen
också och därför har jag mycket erfarenhet om hur det ser ut när man har
varit tills man har vuxit upp. Jag själv har haft det jättebra när jag var
liten. Jag hade kompisar som stöttade mig och jag var inte rädd för något
utan allt gick som det ska. När jag fick veta att jag skulle byta bostad
och därmed skolan så blev jag glad. Jag vet inte varför men jag var glad
att få byta samhälle. Jag började tröttna på samma samhälle. Därför så hade
jag inget emot det. När jag väl bytte så blev det inte bättre. Allt rasade
samman som en lavin. Jag var ensam och rädd och min skolgång blev genast
påverkad men jag klarade mig bra ändå. Hela mellanstadiet blev senare
bättre eftersom jag hade fortfarande chans att bättra mig. Allt gick
perfekt som det skulle men jag saknade såklart mitt gamla liv. När jag
sedan började i högstadiet så var all mitt självförtroende över. Jag hade
tappat allt och jag var på det värsta humöret. Jag fick inga kompisar och
jag var ensam i hela högtrycket. Då blev det sämre med att byta klass.
Så jag rekommenderar helt trovärdigt att inte byta klass eller skola om du
har det bra, annars blir allt sämre. Tills nu så saknar jag allt mig gamla
lyckliga liv som har förvandlats till trasor.

Mina Skolår.

Jag minns den dagen då jag skulle börja skolan. Eller egentligen är det den
dagen jag träffade min lärare för första gången som jag minns. Det var
samma lärare som min syster hade haft, så jag visst redan lite om henne.
Jag var väldigt förväntansfull, och jag kommer ihåg att jag kände mig
väldigt stor. Jag har en tre år äldre syster, och jag ville alltid göra
samma saker som henne, och nu fick jag äntligen börja skolan!
Jag har inget direkt minne av första mötet med de nya kompisarna. Första
skolåret var annars i stortsett en härlig tid, än idag kan jag komma ihåg
den speciella doften som fanns i klassrummet och korridoren. Skolan blev
också lite som en oas för mig. Min mamma var dagmamma, det var inget fel
med det, men de få timmarna som jag fick vara någon annanstans med kompisar
i min egen ålder var verkligen jättesköna.

Tvåan sen kommer jag inte ihåg något speciellt ifrån. Även trean flöt på
ganska bra. På våren fick vi träffa den nya läraren som vi skulle ha från
fyran till sexan. Också den här läraren hade min syster haft, och jag hade
hört ganska mycket negativt om henne. Jag kommer ihåg att min syster sa att
läraren inte klarade av hennes klass p.g.a. att de var pratiga och bråkiga.
Jag kommer ihåg att ja undrade ”hur ska hon då klara mig klass”?

Jag tyckte ganska tidigt att klassen var jobbig. På lågstadiet var det inte
så farligt och jag tror inte att jag brydde mig så mycket heller. Det blev
jobbigare, eller jag började reagera mer i fyran. Jag hade hör väldigt
mycket fördommar om den här läraren men försökte ändå skaffa mig en egen
åsikt om henne. I början fungerade det ganska bra, och jag tyckte hon var
bra. Sen började jag att tycka sämre och sämre om henne, men fortsatte att
vara trevlig mot henne, för jag har alltid trott att är man trevlig så blir
man bemött med ett trevligt sätt. Men det skulle komma att få konsekvenser.

Femman var helt ok. Vi lyckades kvala in till ”vi i femman”. Det gjorde att
klassen ett tag fick en lite bättre samman|hållning. Alla ville att det
skulle gå bra, och alla ville hjälpa till med hejaramsor.
Just i samband med att vi höll på att skriva hejaramsor har jag ett
speciellt minne. Jag och en kompis hade skrivit hejaramsor tillsammans och
gick fram till vår lärare för att hon skulle rätta dem. När hon hade gjort
det sa hon en kommentar som verkligen har fastnat i mitt huvud. Inför hela
klassen sa hon till min kompis ”du kan väl skriva rent, Linda du har ju
lite problem med handstilen”. Jag vet att jag kanske inte skrev eller
skriver så snyggt, men just den kommentaren tillsammans med att det enda
hon påpekade på utvecklingssamtal var just min handstil har gjort att jag
inte gillar att skriva för hand

Trots detta så fortsatte jag att vara trevlig. Då kom sexan som verkligen
var jätte jobbig. Vår lärare var sjuk väldigt mycket under det året, så vi
växlade vikarier ofta. De gånger vi hade vår riktiga lärare var hon ganska
sur och skällde ut klassen för vad vikarierna hade gjort och inte gjort.
Att jag under den här tiden var trevlig mot läraren och ville plugga fick
klassen att börja ogilla mig. Klassen bestod då endast av 15 elever. De
flesta av dem trodde att de var coola, eller ville åtminstonde vara det.
Jag fick väl en del kommentarer, de var inte direkt elaka mot mig men inte
så snälla heller. Om man någon gång ville vara med så kände man sig mest
till besvär.
Att jag orkade berodde till stor del på att jag visste att jag till sjuan
skulle byta klass och kompisar. När det var dags att välja kompisar fanns
det ända 3 st. som jag gillade och som gillade mig med. Att sluta sexan och
lämna sin gamla klass var ingen sorg, för mig blev det en befrielse.

När jag började sjuan så var mitt självförtroende ganska lågt, men jag
kände nästan från första dagen att jag skulle trivas i min nya klass. De
klassföreståndarna som jag fick var verkligen jättebra, och jag kände en
trygghet. Mitt självförtroende började att växa. När sen klassen valde mig
som en av 2 klasstödjare blev jag verkligen jätteglad. Den nya klassen såg
mig inte som en mes, utan som en bra kompis som de kunde vända sig till.

Min syn på skolan!

Bäste skolminister!

Skolan är ett ställe för personer som sedan ska komma att betyda något för
detta samhälle. Därmed bör det vara ett ställe där eleverna ska trivas och
må bra. Eleverna ska kunna gå till skolan med gott samvete och de ska också
kunna känna sig trygga. Trots detta så är det faktist inte så i alla lägen.
Det finns elever som mobbas dagligen och elever som ”bara” mobbas ibland.
Elever som mobbar dagligen och elever som ”bara” mobbar ibland. Det är där
den svaga länken finns, eller ska jag säga en av våra svaga länkar finns.
Detta stora problem måste få ett slut. Det finns ingen annan utväg en att
sätta stop för dessa problem. Tänk själv om din lilla son/dotter skulle
komma till skolan fem gånger i veckan och varje dag gå hem med läpparna
nerdragna och tårarna falande ner på den kalla snön. Inte det man hälst
vill tänka på om sin dotter eller son, men i vissa fall är det faktist så,
tyvärr! men hur ska vi få ett slut på detta? Jag har tänkt och tänkt så att
det knakar.
För några dagar sedan hade vi ett prov i skolan. Vi fick ett litet häfte
med fyra-fem olika stycken från en bok eller berättelser m.m. Detta tog oss
ett par lektioner och när vi till sist hade kommit till slutet så var det
en artikel där dom hade intervjuat några elever från en skola. I denna
skola så hade de infört en organisation, med elever från sexan och nian som
hette Änglarna. Denna organisation gick runt på skolan och skulle se efter
vad som händer på skolan. Varannan vecka har änglarna jour, då sätter de på
sig sina svarta T-shirts, tröjor och jackor med deras egna gul-röda emblen
som eleverna själva har valt hur den skulle se ut. Vid början av terminen
får änglarna en utbildning som består av att lära tjänna varandra och
fungera som ett team. När skolan sedan börjar så träffas dom varje vecka
med skolpersonalen. Där berättar de och bekräftar de vad som har hänt denna
vecka och vilka problem som har uppstått. I slutet av läsåret belönas de
med att få gå på Café Operas bakelsebuffé. Alla får också självklart
varsitt diplom, en biocheck och sin T-shirt med emblemet på som grädden på
moset. Denna skola som jag går på nu har också en liknande sak, men för mig
och nog många andra av eleverna på denna skolan så är den inte alls lika
serjös som den i artikeln. Med andra ord värkar det nästan som den skolan
jag går på nu inte alls tar detta lika mycket på allvar. Personligen tycker
jag att alla skolor ska få samma chans och möjligheter att må bra.

Det är lag på att man måste gå i skolan tills man har gått ur årskurs nio
men för att kunna klara av att gå lågstadiet, för att kunna klara av att gå
mellanstadiet och sedan också högstadiet med ett alternativ att sedan
fortsätta läsa vidare på gymnasium och kanske t.o.m. högskola, så bör man
stu|dera i en miljö där man trivs och mår bra. Nu har vi en möjlighet att
ändra på det här. Detta är bara en av de många stora problem som vi har i
skolorna i detta svenska samhälle. Det bildas pakter och det bildas små
grupper på alla skolor. Det lämnas ofta någon utanför också. Varför inte
slå ihop dessa smågrupper till en och samma grupp och leva i ett samhälle
där alla är vänner. Jag är medveten om att det inte går att tvinga
någon/några att bli vänner, men jag är också medveten om att det inte går
att bara sitta och inte änns försöka göra det bättre. Det är ju värt ett
försök. Går det så går det, går det inte så får man helt änkelt prova på
något annat.