G – Sida 8 – Skrivbanken

MINA SKOLÅR
Jag är nu inne på min sista termin nånsin i grundskolan. Skolgången har
blandats med både bra och dåliga stunder. Med blandade känslor har jag här
tänkt berätta om mina skolår och jag tänker börja med det vi kallar
förskola.

Jag gick på Vällingby förskola i just Vällingby. Förskolan låg ungefär en
kilometer från där jag bodde. Den kilometern gjorde mig mycket gott varje
morgon, den gjorde så att jag verkligen vaknade. Vi hade många lärare på
förskolan men det var en jag fastnade för, Sabina Hamberg. Hon var alltid
lika glad och trevlig och jag kände mig verkligen trygg hos henne. På
förskolan hade vi en verkstad som jag var stormförtjust i. Där fick alla
familjer lämna in apparater som var trasiga på något sätt. Det fanns allt
mellan telefoner till gamla TV-apparater. I den verkstaden tillbringade jag
många timmar tillsammans med kompisarna. Men förskolan hade även sina
dåliga sidor. Avslappningen var nånting jag var så oerhört irriterad på.
Eller kanske inte just på själva avslappningen utan det var musiken vi
lyssnade på. En av lärarna spelade sin favoritlåt om och om igen.
Låten var Stand by me som jag faktiskt på senare dar börjat gilla.
Förskolan låg precis bredvid den ”vanliga” skolan och vi brukade ofta se på
när skolbarnen spelade fotboll. Hade man riktigt tur så kunde man få vara
med och spela. Jag har alltid haft mycket kompisar och det var på förskolan
jag skaffade de flesta.
Jag kommer mycket väl ihåg första dagen i skolan. Jag gick dit med mamma
och var så nervös att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag var
bland de första när jag klev in i klassrummet. Bänkarna stog som ett U i
det stora rummet. Så småningom hade alla elever droppat in och läraren
började prata. Jag kommer ihåg att jag inte lyssnade så mycket på vad hon
sa utan tittade mest ut över min nya klass. Min lärare hette i alla fall
Katarina och var från Kristianstad så hon hade lite annorlunda dialekt som
roade oss elever i början. Jag har nästan bara positiva minnen ifrån ettan
men det finns ett lite tråkigare. Vi hade varit ute i skogen med klassen
och någon hade klivit i ett jordgeting bo och självklart skulle jag bli
stucken. Jag fick två stick på nacken och ett på örat. Inte nog med det. Vi
hade klassfoto den dagen och mitt öra var det som syntes bäst på hela
fotot. Det var alldeles rött och svullet. Men som sagt var är de flesta
minnena bara positiva och jag verklige älskade skolan det första året.

Från tvåan har jag nästan inga minnen alls. Skolan var fortfarande lika
rolig om inte roligare. I tvåan började vi med elevens val där man bland
annat kunde välja musik och bollsport. Jag valde bollsport eftersom jag
alltid har älskat alla sorters sporter.
I trean var jag väldigt stolt över att vara äldst på lågstadiet. Det här
var första året vi fick läxor och jag kommer verkligen ihåg hur flitigt jag
satt framför köksbordet och pluggade. Läxorna var det enda som kunde slita
mig från TV:n. Vi var ofta och badade med vår klass och det var ett stort
problem för mig. Jag kunde inte simma. Som tur var fick jag gå i simskola
varje fredag i en hel termin. Tack vare simskolan är jag nu som en fisk i
vattnet och i slutet av terminen fick jag ett diplom för att jag hade lärt
mig simma.

Fyran skulle visa sig bli det jobbigaste året hittills i skolan. Det kändes
som att allt gick emot mig. Det kändes som att vi gjorde för mycket av
allting, att allting kom i överflöd. Jag var väldigt trött på läraren och
han på mig och hela klassen skulle jag tro. Därför skulle lärarbytet i
femman komma lägligt.

Lärarbytet ja. Ja, visst kom det passande. Det var som att en ny gnista
tändes. Vår nye lärare hette Mark och var en genomgod människa.
Mark var en orangehårig smålänning vars största intresse var fågelskådning.
Därför spenderade klassen många timmar i naturen det året och vi lärde oss
en hel del. Mark och jag gick verkligen bra ihop. Precis som jag var han
väldigt sportintresserad. I femman sökte jag in till hockeyklass på
Hökmålaskolan och jag kom in. Jag var så glad. Det kändes som att jag hade
vunnit en miljon. Den glädjen levde jag på resten av terminen. Så här i
efterhand så måste jag säga att femman helt klart var det roligaste året på
Vällingby skola.

Jag var väldigt nervös och förväntansfull dagen då jag skulle börja på
Hökmålaskolan. Det var så mycket som var nytt. Att gå i en skola i stan,
att börja i en ny klass och framförallt den stora skolan. Visst hade jag
träffat klassen en gång tidigare och jag kände de flesta killarna i klassen
men jag kom inte ihåg hur en enda kotte av de andra såg ut.
Dagen började inte så bra. Jag visste inte alls var vi skulle träffas och
när jag väl hade fått reda på det så var jag tio minuter sen. Men jag var
inte ensam om att vara sen. Det var fler än jag som hade irrat runt i den
enorma skolan utan att hitta rätt. En annan sak som var nytt för mig var
att vi hade två mentorer i vår klass. Herta och Jörgen. Killarna hade
Jörgen och tjejerna Herta. Jörgen drabbades av för högt blodtryck och fick
tids nog sluta.

Efter ett år med den nya klassen så kände jag mig verkligen som hemma. Det
var en underbar klass och det är den även idag. Det här med att man delar
samma intresse tror jag har gjort mycket gott i klassen.
Till sjuan fick vi tre nya tjejer i klassen varav en som jag tidigare hade
gått i samma klass som. Tjejerna spelar inte hockey utan de dansar. Klassen
fick även en ny mentor, Anne-Li. Men jag fick Herta som jag trivdes bra
med.

Åttan såg jag verkligen fram emot. Inte minst för att vi för första gången
skulle få betyg. Återigen fick vi en ny mentor. Denna gång var det Hertas
tur att ställa sig åt sidan för Barbro, som vi tidigare hade haft i Svenska
men nu även i Engelska. Klassen fick även sitt första avhopp i åttan. Det
var en bra kompis till mig och det kändes tråkigt att han skulle sluta.
Betygen som jag senare fick var hyfsade men jag var inte riktigt nöjd.

Nian har varit riktigt rolig. Det känns som att alla i klassen har tagit
ett steg närmare varann. I år har vi haft mycket kul, både i och utanför
skolan. Årets betyg var jag inte alls nöjd med så nu blir det hårt slit
sista biten in i mål.

Om jag skulle rangordna alla skolår så skulle årskurs fem hamna högst upp
men tillsammans så har årskurs sex och uppåt varit snäppet roligare. Jag
har här berättat om mina skolår i grundskolan. men jag har många år kvar i
skolan. För självklart vill jag både läsa vidare på gymnasiet och på
universitetet för att bli så lärd som möjligt.
Jag har haft mycket tur under min skoltid med bra lärare, bra skolor och
framförallt mycket bra klasskamrater och det är jag mycket tacksam över.

LÄRA FÖR LIVET!
Jag heter Emma, är femton år och bor i Sala. När jag bestämde mig för att
skriva den här artikeln, satte jag mig ner och funderade, som jag aldrig
gjort förut. Det var nästan så väggarna knakade.
Det var dags, dags för mig att värkligen tänka efter. Vad har mina skolår
gett mig? Vad har lärt mig? Finns det något att ta med sig ut i vuxenlivet?

Något som slog mig var människor i allmännhet. Det jag har lärt mig är en
av dom viktigaste saker att kunna. Alla är olika, på sina sätt. Man kommer
inte överrens med alla, som man kanske skulle vilja. Som mina kompisar
brukar säga till mig. ”Det är bara att gilla läget”

Detta är något som jag har tyckt varit så otroligt svårt. Att alla inte
förstår mig och min personlighet.
Men när jag tittade mig omkring är det inte bara jag själv som har det
problemet, med en del människor. Det är inget fel att tycka att det
obehaglit att uppleva, att det finns elever eller lärare som avskyr dig.
Liksom att jag inte tycker om att umgås med vissa människor.
Det är faktist det de handlar om att kunna ampassa sig efter olika sorters
människor. Tro det eller ej! Det gör jag väldigt mycket när jag träffar
mina kompisar. tillexempel.

Men något som jag tyckt varit skolans pluspoäng är att det blir en sådan
bra samanhålning emellan elever och lärare. Samt att man får göra så
otroligt mycket nyttiga och glädjande akteviteter.
Att vara på prao, som man gör i åttan och nian, Är en av dom bästa
erfarenheter, som jag har varit med om. Att få komma ut i vuxenlivet, att
få besöka en arbetsplats och jobba. Jag fick lära mig hur det gick till,
hur det fungerar i värkligheten. Det är en skrämmande värld men nyttig.

Så, är skolan en bra ”grej” att spendera sin tid med då? Ja! Enligt mig
tycker jag att mina skolår har varit fantastiska. Jag har utväcklats så
otroligt mycket dom senaste åren, och det bara till min fördel. Det är
självklart att jag kan tycka att det är svårt ibland, och klaga en massa.
Men jag vet innerst inne att jag älskar det. Att få lära sig är det bästa
och mest gladaste känsla som jag vet.
även om jag kan ha svårt att erkänna detta för någon lärare. liksom mig
själv.

Mina skolår
Jag har haft 11 roliga år hittills. De har varit händelserika med många
roliga och tråkiga händelser.

Mitt första skolår bodde jag i Säffle. Jag kommer inte ihåg namnet på
dagiset, men det var en stor byggnad med många avdelningar. Med ett ganska
högt staket runt tomten.

Det är just ett minne jag starkt kommer ihåg. Det var solig dag. Mamma gick
och lämnade mig som vanligt. Efter 20 minuters rasten av det sagostund. Den
hatade jag verkligen för jag somnade alltid efter den. Efter sagostunden
somnade jag som vanligt. Jag vaknade helt ensam medan alla andra barn var
ute och lekte. Jag blev ledsen på lärarna varför de inte väckt mig. Jag
sprang ut med gråten i halsen och kröp under staketet. Min mormor bodde
bara några 100m från dagiset. Jag sprang till henne.

Efter att lärarna ringt mina föräldrar, och sa att jag rymt. Förstod de att
jag var hos min mormor för jag gillar henne så mycket. Mina föräldrar åkte
och hämtade mig och skjutsade tillbaka mig till dagiset. Det är de
starkaste minnet jag kommer ihåg.
Efter mitt dagis år flyttade vi till Indien. Där gick jag i en svenskskola.
Jag var för ung för att börja ettan. Jag fick gå något som hette ”nollan”,
Det var ungefär som ettan fast det var skolåret innan ettan.

Att komma till Indien gjorde stort intryck på mig det var fantastiskt fint
uppe i bergen. Skolan låg i en dal omringad av stora berg.

Man träffade många kompisar i den svenska skolan. Jag har kontakt med några
av de som gick i skolan.

Vi läste vanliga ämnen i ”nollan” det har varit till stor hjälp när jag
började på Sälgtuna|skolan i Sala. Jag flyttad till Sala vid sju års ålder.
Jag började i Sälgtunaskolan tillsammans med mina bröder. Vi bodde bara 50
meter från skolan.

När jag började skolan hade jag inte många kompisar. Men det visade sig att
de kompisar frå Sälgtuna jag gick med till trean går nu på samma skola som
jag, sex år senare.

Efter jag gick ut trean flyttade vi till Kårsta. Där började jag på
Stavstaskolan i årskurs 4. De två skolåren blev det mest hyss med Julian
Hanell och Kalle Berg. Jag fick snabbt kompisar Och kom in i gänget. Min
lärare på skolan hette Tove och var väldigt sträng mot just mig, jag vet
inte varför. För jag var gansk snäll jämfört med alla andra. Jag var bara
en i mängden ingen särskilt. Jag fick stå ut och kämpa på. Men en dag så
vände allting, jag skulle äntligen få slippa skolan och börja i Temaklass
på Hökmålaskolan. Sista terminen gick snabbt. När det var dags för
skolavslutning. Vi skulle framföra en pjäs med några sånger och danser. Jag
hade sett framemot avslutningen. Men dagen därpå åt jag något som gjorde
att jag blev magsjuk. Jag blev liggande i en vecka.

Sommaren gick snabbt och det var bara en vecka kvar av sommarlovet.
Sommaren går alltid snabbt för jag spelar den roligaste sporten jag vet och
det är golf.

När det var dags att gå till skolan och börja sexan tänkte jag på hur många
gånger jag bytt skola. Jag vet att jag kommer ha stor nytta utav att träffa
så många olika personer. Det har varit roligt hittills och det kommer bara
bli roligare nu. På bussen till skolan funderade jag på allt som man bara
kunde göra. Jag var också nervös. Även fast jag kände de flesta killar i
klassen. Det blev en kort bussresa med många tankar och funderingar. Jag
vat väldigt exalterad när jag gick från busshållplatsen till skolan.

Den första skoldagen gick bra, och alla därpå gick bättre än vad jag tänkt.
Det har gått väldigt snabbt från sexan till nu nian.

Nu är jag väldigt sugen på att börja gymnasiet. Jag ska gå i skåne.
Golffymnasiet jag ska gå på heter Klippan/Perstorp, Det är de enda golf
riksgymnasiet i Sverige.

Efter jag gått färdigt gymnasiet tänker jag gå på collage i USA.

Nu har jag skrivit om min skolgång och mina framtidsplaner. Eller hur jag
vill att min skolgång ska se ut i framtiden.

Jag har bytt skola många gånger under min uppväxt vissa tycker att det är
jobbigt och att det är en nackdel. Men jag tycker det har varit otroligt
kul och lärings|rikt att träffa nya folk hela tiden. Jag hoppas att jag kan
göra det i framtiden också.

Av: Mats Herz 9c

Att byta skola och klass
Jag måste ha en kniv det här kuvertet sitter som sten. Nervositeten kryper
som myror genom hela kroppen.
Kom jag in, det är frågan som cirkulerar i mitt huvud, medans jag letar
efter en kniv. Ja, jag hittade en kniv. Det går lite trögt att öppna
brevet, men tillslut går det upp. Jag vågar knappt ta ut papperet inut i.
Sakta, sakta drar jag fram det. Jag läser:

”Vi är glada att kunna välkomna dig till Örnebergsskolans inriktning
Fotboll”

Jag hoppar upp och ner av glädje. Jag ska få byta skola få börja i en ny
klass. Jag vet att Susanna, Åsa och Hanna också har sökt, undrar om de kom
in? Hannas nummer är det första som poppar upp i huvudet. Jag slår 4062624
en upptaget ton når min trumhinna. Typiskt, jag ringer Åsa istället. Efter
tre signaler svarar hon. Jag frågar direkt om hon kommit in men svaret var
NEJ! Åsa berättar att vaken hon, Hanna eller Susanna kom in. Hjälp, jag
kommer komma dit helt ensam. Tänk om jag blir den enda utan några vänner,
tänk om jag aldrig kommer få några vänner.
Mamma blir jätte glad för min skull, men jag tror hon är mest lättad.
Lättad att jag slipper gå på den ökända Hedtorpsskolan.

Dagar, veckor, tråkiga matte lektioner och ett helt sommarlov passerar utan
någon tanke på den nya klassen. Men dagen innanskolstarten slår det mig,
JAG SKA BYTA SKOLA OCH KLASS. En stor klump lägger sig i min mage. Med ens
kollar jag upp vilken buss och vilken tid jag skall ta bussen.
Mamma säger att det inte finns någon grund för min oro. Hon säger att jag
är en ”kanontjej”, och att det kan ingen missa.

Jag vaknar och tittar på klockan, ser att den inte passerat 06.00 än. Jag
som ställde klockan på 07.00. Men nu kan jag ju lika gärna gå upp. Jag
sätter på mig de nya Levis jeansen och den nya tröjan från Åhlens. Väl ute
i köket blir mamma förvånad när hon ser mig uppe, hon frågar varför jag
redan är vaken. Jag svarar att jag inte kunde sova, jag är så orolig och
rädd.
Jag får inte ner en ända bit utav smörgåsen, så jag slänger den i soptunnan
men dricker upp min äppeljuice.

När jag gjort mig iordning, tittar jag på klockan, ser att det är 10min
kvar tills min buss går. Nej, jag orkar inte vänta. Jag sätter på mig
jackan och slinker i mina ”NIKE-dojor” och traskar iväg. Jag blir tvungen
att vänta en stund men jag har ju mig själv att skylla.

Buss resan känns oändligt lång idag, men nu är det bara 3 hållplatser kvar.
När jag stiger av på hållplatsen Örnebergsskolan kommer den där klumpen i
magen tillbaka och oron stiger.

När jag öppnar stora entrédörren slår den ingrodda rengöringsmedelslukten
mot mig, och jag ryggar tillbaka en smula. Gud, vilken stor skola! Men
Örnebergsskolan har ju 967 st elever. Det myllrar av människor som jag inte
känner. Man behöver nästan karta och kompass för att hitta rätt klassrum,
men jag frågar mig fram.
Efter två intrång i fel klassrum hittar jag äntligen rätt. Jag sätter mig
på en ledig stol och läser det som är skrivet på svarta tavlan:

”VÄLKOMMEN 7E”

Efter ca 2 minuter kommer en ung tjej med rött hår uppsatt i en hästsvans
in, gräver lite i sina papper och börjar säga:

”-Hej, jag heter Michelle och jag ska vara eran klassföreståndare”.

Jag blev lite smått överraskad att hon var så ung, hon kan inte vara mer än
26 år. Michelle börjar med att läsa upp klasslistan. Filip, Tomas, Susanna,
Helena, Yussuf, Juri, Albin, Kåre, Sanna, Annie, Hedda, Jun (kille),
Emma… Efter Emma så fastnade min blick på Hedda och jag hörde inga fler
namn. Hedda var i min längd alltså 155 cm, hade axellångt mörk brunt hår
och otroligt nog blåa ögon. Hon såg ut att känna på samma sätt som jag,
orolig och rädd. Michelle sa att vi skulle prata med den man satt bredvid,
och sedan berätta om den individen för klassen.
Umit hette killen som jag satt bredvid. Han berättade att han bodde i en
lägenhet här i Örneberg med sin familj. Umit har 2 syskon. Han har en
lillebror som heter Nuri och en storasyster vid namn Ariel. Han började
spela fotboll redan vid tre års ålder och har gjort det sen dess. Jay-Z är
Umits favoritartist och han lyssnar på honom varje dag.

Efter att jag Umit pratat så var det Juri och Heddas tur. Jag lyssnade
extra noga när Juri berättade om Hedda.
Det visade sig att hon bara bor ett kvarter från mitt hus och att hon var
nyinflyttad.

När alla berättat fick vi en rundtur i skolan av elever som redan gick där.
Den var gigantisk jag är ju van vid vår lilla lågstadieskola. Klottret
hoppade sig på väggarna och det låg snus överallt, så man vill ju inte på
stå att den var så fräsch. Vår rundtur slutade i matsalen som var en
nybyggd fristående byggnad som visade sig vara otroligt fin. Vi skulle
avsluta vår första dag med att äta. Dagen till ära bjöds det på
korvstroganoff m. ris min favorit rätt. Jag såg att Hedda satt själv vid
ett runt trä bord med gröna stolar, så jag slog mig ner.
Hedda och jag satt säkert en timma och bara ”snackade”. Det visade sig att
även hon kommit hit ensam och att hennes klump i magen hade varit minst
lika stor. Denna dag var en början på en livslång vänskap och 3
”skit”roliga år med en ny och härlig klass. Och jag hatar att erkänna det,
men mamma hade rätt det fanns ingen grund för min oro.

Mina skolår

Jag är då sju år och skall gå till skolan på morgonen. Det är ganska
pirrigt, men ändå har jag redan träffat mina nya klasskamrater. Mamma tar
en bild när jag står vid dörren och ska gå. Hon ville ha den som minne av
första skoldagen. Jag går och hämtår mina grannar som jag alltid bruka vara
med.
Vi går tillsammans ner till skolan, och alla är ganska så nervösa.
Vi har bara ca 800 meter till skolan, så det går snabbt att gå ner. Men så
var vi framme jag gick i samma klass som en av mina grannar.
Vi gick till klassrummet och började lektionen.
Vi träffar våra andra kompisar på rasten och alla var mera glada och inte
så nervösa längre.
Den första skoldan var mycket spännande, pirrig, rolig och man träffade
sina bästa kamrater där.
Jag hade mycket att berätta till mamma och pappa när jag kom hem.
Så min första skoldag var lyckad.
Så gick mina tre år på lågstadiet och vi hade det bästa klassrummet på
skolan också.
Vi hade också varit med om matstrejk då på skolan. Våra mattanter strejkade
och vi fick ta egen mat med oss och det var ganska rolig tid. Vi åt lunchen
i klassrummet.
Men det på gick ingen lång tid men vi hade roligt ändå. Vi hade en lång snö
backe på skolan också.
Den kallade vi beckis backe och där var vi ofta på rasterna. På vintrarna
så var det roligt där det gick snabbt nerför backen och vi fick ha
snöbollskrig där.
Men om vi inte var i backen så spelade vi fotboll. Det gjorde vi alla år vi
gick i grundskolan.
Vi spelade också mycket annat där med som bandy, basket och tennis.
Men när vi slutade lågstadiet så fick vi en ny lärare och en ny elev.
Första dagen i skolan då lyste solen starkt.
Vi hade idrott då och hoppade längdhopp och vi skulle vår nya klasskamrat
hoppa och så stukade han handleden så han fick åka till doktorn redan vid
lunchtid.
Det är inte den bästa skoldagen man skulle vilja ha när man bytt klass.
Men han var tillbaka nästa dag igen, så det var ingen fara med han.
Men mellanstadiet var den roligaste tiden vi hade och det är den
fortfarande. Men när vi började femman så hade vår fröken köpt lite saker
man kunde ha på rasterna och det var en lek som hette Översten och den höll
vi på med i sexan också det var det roligaste leken vi gjorde tillsammans.

Vi var med i frågesporten ”vi i femman” men vi kom inte lågt, men när vi
vann pengar till klassen var det alltid genom lottning som vi vann på. Vi
började åka skateboard då under den tiden men vi fick aldrig åka på
skolgården. Sedan blev vi äldst på skolan. Då kände man sig stor och man
var kanske lite stöddig ibland mot de andra mindre barnen men vi var oftast
hjälpsamma.
Skolan var alltid ren. På toaletterna var det aldrig smutsigt.
Det aldrig bråk där heller. Vi fick ta hand om de mindre som började första
klass. tiden gick snabbt och det var jul och vi övade inför kören till
kyrkan.
Vi hade vinterlov och det blev mycket ishockey, julklappar och raketer.
Sedan kom vi tillbaka och tiden går snabbare och snabbare. Vi skulle snart
börja sjuan. Vi hade språkval på tisdagar och torsdagar så vi åkte buss
till högstadie skolan.
Man så mycket folk och de tittade på en när man gick förbi och de pratade
om oss.
Så man blev lite skraj. Vi fick komma upp en skoldag där och titta.
Vi träffade nya klasskamrater som vi skulle gå med i tre år.
Vi slutade sexan och hade sommarlov.
Gissa om man tänkte på hur det skulle vara första skoldagen på högstadiet,
det tänkte jag hela tiden.
Vi började sjuan men efter ett tag kände man sig trygg där.
Man tycker nu att tiden har gått snabbt men den har varit mycket mycket
rolig.
Nu går man i nian och tänker tillbaka.
Tiden har gått snabbt.

LÅNGT BORT FRÅN DIG
Det var skolavslutning, solen sken som den skulle göra när det var
avslutning. Jag svettades som bara den! Flaggan var i topp och alla var
glada för att snart få lov. Vi befann oss i skolans lilla gympasal som var
pyntad med en massa färgglada sommarblommor. Snart skulle salen fyllas av
glad fullrik gemensam sång. Men jag kände inte som alla andra, jag tyckte
inte det spelade någon roll om vi hade fortsatt skolan som vanligt. Jag
hade liksom tappat lusten. Kanske var det för att vi skulle flytta. Jag
kände inte för någonting inte ens för att gå fram och hämta mitt
terminsbetyg. Det som alla hade varit så spända och förväntans|fulla på att
få i flera veckor.
Den här dagen visste jag att jag inte skulle glömma.
I morgon skulle det sista flytlasset gå och vårt hus kändes väldigt tomt.
Vi hade bara några sängar, en TV och lite mat tills imorgon.
På kvällen lyckades jag tänka på annat. Jag hade kul tillsammans med mina
kompisar som ordnat en flyttfest för mig. Matilda var den som stod mig
närmast, vi hade känt varandra sedan vaggan. Vi höll ihop i ler och
långhalm, och hade haft mycket roligt tillsammans. Som den gången då vi
blev kära i samma kille, det har vi skrattat mycket åt. Just för stunden
kändes det som om flyttningen skulle gå vägen. Så långt var det inte. Vi
lovande att ofta skriva och hälsa på varandra. Vi skilldes åt och jag såg
henne försvinna allt längre och längre bort. Jag kände en tår rinna ner för
kinden, och smaken av salt fanns i munnen.
För sista gången gick jag och Walle vår favoritrunda. Den lilla grusvägen
förbi vårt hus, björkarna bugade sig och doften av kaprifol fanns i luften.
Som vanligt sprang Walle viftande med svansen och hämtade pinnar som den
ville leka med. Han märkte nog inte av min sorgsenhet. Den nya lägenheten
var vacker och stor med höga valv till köket och vardagsrummet. Jag
bestämde genast vilket rum jag skulle ha. Solen sken in genom fönstret och
gjorde en behaglig vinkel i rummet. Man kan inte känna den friheten här i
staden som man kände ute på landet. Där kände alla alla och kunde göra lite
hur som hellst. Nu måste man vara mer perfekt både i klädstil, till sättet
och i skolan.
Eleven har ringat in brevet som ett pappersark på pappret Kära
Matilda.
Hej! Hur känns det att börja 9:an? Här är det urtrist. Det finns ingenting
att göra här, ibland är jag ute på stan men det är sällan. Nu för tiden
sitter jag oftast hemma och läser, skriver eller titta på TV.
Var det kul i Italien? Du är säkert brun som en neger!
Någon dag får du komma och hälsa på mig. Åh Matilda vad jag längtar efter
dig, att få höra din röst skulle kännas skönt.
P.S. Skriv snart annars blir jag tokig. Mamma och pappa hälsar.
Puss & kram // din Martina.

– Vad är det som har hänt med dig Martina? ryter mamma.
– Vadå?
– Du bara skiter i allting, du skolkar sköter inte dina läxor. Du bara
hänger med det där gänget.
De är inget bra sällskap för dig.
– Det har inte du med att göra!
– Var inte barnslig nu. Varför är inte du den tankfulla, glada, lilla
spralliga tjejen du var innan. Försök hitta några andra kompisar att umgås
med! Du bor i en stad nu, det finns hur mycket som hellst du kan göra.
– Nej, det finns det inte alls. Och förresten finns det ingen annan kompis
som är så snäll och omtänksam som Matilda.
Nu blev jag arg och smällde igen ytterdörren med en smäll.
Vart skulle jag ta vägen?
Jag gick förbi ett litet café mitt inne i stan. Det tyckte jag såg väldigt
mysigt ut så där gick jag in. Jag satte mig ner på en stol och tyckte synd
om mig själv. Precis som om jag skulle vara den jag innan? Nej det är jag
inte. Vad har hänt med mig? Nu får du. Det var när jag hörde en mannlig
röst som jag kom ur mina ilskna tankar. Där stod en lång och smal lite
solbränd kille. Han hade underbara bruna ögon och ett vackert leende.
– Får jag slå mig ner? Frågar han.
Jag tittade mig runt, och märkte till min förvåning att det var helt tomt
på cafét.
– Ja, det får du väl.

Att byta skola är jobbigt.

Första gången jag skulle byta skola var när jag bodde Ödeshög och gick i
Krylboskolan.
Jag hade just slutat trean och var jätte ledsen. Jag trivdes mycket i min
klass och ville fortsätta att gå där men mina föräldrar flyttade mig för
att jag skulle ha det bättre.

Medans sommaren gick tänkte jag inte på den andra skolan, istället lekte
jag med mina vänner nästan varje dag. Jag klarade mig jätte bra under
sommaren inget farligt hände mig det lovet.

I slutet av sommaren hade jag väldigt roligt eftersom jag var ute och
reste. Jag har vaga minnen av var jag reste men jag tror det va till
Italien.

I Italien hade jag glömt bort skolan. Varje kväll var vi ute och åt på en
restaurang. Allt jag åt äkta italiensk spaggeti med köttfärssås.
Vi åkte till olika delar av Italien för att se monument eller kännda
platser.
Venedig var bland det första vi åkte till. Det va den allra vackraste
staden jag någonsin sätt. Vi gjorde väldigt många saker i venedig, men det
var synd att det regnade första dagen vi var där.

När vi kommit hem från Italien så var det ungefär en vecka kvar tills jag
skulle börja skolan igen.
Jag va hemma i två dagar sen åkte jag till skolan för att träffa min nya
lärare och få veta i vilket klassrum jag skulle va i och få se mina nya
klasskammerater i skolkatalogen. Så klart så var jag orolig och var nära
att hoppa ner på marken för att det känndes otroligt mycket i magen.

När jag tillslut hade börjat skolan darrade jag i hela kroppen men jag var
inte själv om det efter som det var kallt i korridåren.

Jag stod lutad mot väggen sen kom Rolf och började prata med mig tills vi
började.
Jag satte mig på den platsen jag fick och lyssnade spänt på vad läraren sa.
Jag hade roligt den dagen.

När vi hade lunch var jag vrål hungrig. Jag väntade på att vi skulle bli
insläppta till matsalen två tre minuter tills dom två utvalda för veckan
dukat klart. När vi blev insläppta blev jag häpen. Maten var framdukat på
borden i skolar liga stora som en talldrick.
Jag åt så mycket jag kunde sen gick jag ut på skolgården för att utforska
lite.

När jag kom till baksidan av skolan var det runt 15 personer som hoppade
längdhopp.
Dom frågade om jag ville vara med. Eftersom jag gillar att hoppa längdhopp
så ville jag det.

Jag hoppade fyra fem gånger och sista hoppade jag ett nytt rekord och
lyckades vricka handen ordenkligt.
Jag fick gå upp till klassrummet och berätta det till min lärare.
Jag var uppe i klassrummet i fem minuter. Sen ringde det in.
min lärare stod och pratade i några minuter. Jag lysnade så bra jag kunde
men jag kunde inte koncentrera mig för smärtan i handleden och illamåendet
som smög sig på bakifrån.

Jag ringde efter min mamma för att hon skulle hämta mig.
Jag låg och såv hemma i ungefär 4 timmar efter att jag hade kommit hem.

När jag äntligen kommit hem hade det mesta av smärtan dämpat sig. Jag kompå
att cyklen var kvar i skolan. Min mamma körde mig till skolan för att hämta
cyklen.
Efter att jag hade hämtat cyklen gick jag till min granne som också är min
bästa vän och vi hade roligt resten av dagen.

Åren gick tills jag skulle börja sjuan. Jag kännde till Stora Dalsskolan
lite efter som jag hade språk där och för att vi var där med klassen och
skulle besöka vår nya klass.

Sommaren gick som på smör och tanken om att börja i en ny klass var inte så
farlig denna gången.

Jag hade varit i spanien i tre veckor så jag mer än utvilad. Jag hade
skaffat mig några nya vänner att umgås med.

När jag skulle börja på Stora Dal var det spännande att få träffa sina nya
klasskamerater.
Jag blev glad när vi började för det känndes som en evighet sen jag sist
träffat mina vänner.

Varje byte av skola förändrar en mycket inifrån och ut.
Snart är det dags igen att byta skola igen men innan dess finns det mycket
att göra. Jag kommer att gå i samma klass som några jag gått med i ettan
till trean, fyran till femman och sjuan till nian.

Det kommer att vara svårt att byta skola igen eftersom man har fäst sig
till skolan. Skolan kan va tråkig och långsam men det finns ändå saker som
är värda att hålla fast vid. Lärarna är ett exempel eftersom dom har
hjälpte eleverna från ena sidan till den andra. Dom har stött en om man
inte tror att man klarar av något. och har dåligt självförtroende.

Skolan är ocks ett värde för andra, olika platser kan ha varit minnesvärda
eller roligt att umgås på.

Kära Skolministern

Här kommer mina synpunkter på skolan. Jag går i nian och bor i Ronneby, det
är en fin håla med tre grundskolor och just nu en högstadie|skola, innan
var det två.
Vi har också ett bra gymnasium med olika inriktningar, som
orientering och bågskytte. När jag började skolan så gick jag på en skola
som heter Åkerboskolan.
Det är en bra skola med en ca 300 elever på. Skolan var fin och
lärarna bra. Men dom hade inte så jättebra koll på mobbningen, som på gick.
Jag själv blev mobbad från lekis ända upp till sexan. Bara för att Jag är
kristen och var med i en musikal där Jag spelade Jesus.
Men jag tog inte åt mig jag brydde mig helt enkelt bara inte om vad dom sa.
Men sådana är inte alla så mobbningen är något ni måste ha mer koll på över
allt. Sen på högstadiet när jag kom upp där så var det bättre med
mobbningen över. ingen tycktes mobba någon. Det är en stor skola och det är
nästan alltid någon lärare som går omkring ifrån sal till sal på rasterna,
och under hela dagarna. Men jag vet ju inte hur det är på andra skolor runt
om i Sverige så jag kan inte betygsätta skolan, det är lite väl svårt. Sen
kan vi alltid prata om maten och matsalen. Matsalen är lite liten för en
600 elever, och det kommer bara fler. En sak jag inte har förstått är
varför alla, nästan alla klagar på skolmaten.
Det verkar nästan vara en tränd, klagar man inte så är man inte cool.
Ibland kan jag också tycka att det är ”äcklig” mat, inte god mat.
Men då går man och delar en pizza med en kompis bara.
Sen har vi ju också vårt ”Fritids” som vi kallar det.
Där har vi en caféteria där man kan handla läsk, godis mm.
Det är en bra caféteria för det hjälper också förståndshandikappade, det är
dom friskaste i kommunen som får jobba där, eller så får dom läsa på komvux
om dom vill det. Men åter till Fritids. Där har dom nyligen köpt in ett
fotbollsspel. Det är kul.
Där finns också ett nytt airhockeyspel. Det är också kul. Där finns cd-
spelare, tv, massa bänkar och en bokhylla med böcker och tidningar.
På rasterna kan vi också välja mellan att spela basket eller volleyboll.
Men bara på sommaren, det är inte så kul på vintern när det kallt och halt.

Vi har också börjat ha, nu på senare tid en infodisk. Där har olika klasser
en vecka var. Dom hjälper tid att städa i matsalen dom hjälper till att
städa lite ute i korridorerna också. Dom står oftast bara i disken och
hänger. Dit kan man komma om man vill veta när man börjar, för dom har
scheman där.
Det kommer ibland också folk till skolan som inte hittar Då kan dom gå dit
så ska dom visa vägen. Jag själv brukar oftast vara ute i en sal som kallas
paviljongen.
Det är vår musiksal. Där ute brukar jag och några kompisar sitta
och spela gitarr.
Men bara vi som är musik|klassare.
Du kanske undrar vad det är för något.
Det är så att en lärare startade något som heter valje musikklasser där går
man ifrån sjuan till nian. Man får söka in, och om man är tillräckligt bra
så får man börja där. Det är rätt så många som söker dit.
I år är det 58 stycken. Det är rättså eftertracktat för i stället för prao
i åttan så åker vi på turne och spelar i Blekinge och Skåne. Och i nia så
håller vi just nu på med att göra en musikal. Vi har också idrottsklass dit
får man också söka. Det finns också D-klasserna som är lite mera data
klass.
För tre år sedan när min storebror skulle börja här så kunde man välja
bland ännu mer ”profiler”. Det var då musik, idrott, data, slöjd mm. Lite
är kvar, bara idrott och musik är som det alltid har varit.
Detta var lite fakta om skolorna i Ronneby, mest om Högalid, högstadiet.
För det är den jag går på nu och känner till mest om.
Man är väl uppmärksamare nu kanske.
Hoppas inte att du tycker att brevet är för lång
MVH Emanuel Karlsson 9B Ronneby

Att byta skola.

– Vi ska flytta Anna! mammas ord skar som en blixt rakt igenom mig. Mitt
huvud blev fullt av frågor men jag fick inte fram ett ljud. jag sprang till
mitt rum och kastade mig på sängen. Nej! Skrek mitt inre och tårarna kom.
– Men lilla gumman, vad är det?, undrade mamma när hon kom efter mig in i
rummet.
– Jaha!? Och var ska vi flytta då?, skrek jag med gråten i halsen.
– Vi ska flytta till ett villaområde lite utanför Göteborg. Pappa och jag
har köpt ett hus där. Det blir väl kul, nytt hus, nytt rum, nya kompisar
och ny skola. Sa mamma med lycklig stämma. ”Nya kompisar, ny skola” mammas
röst ekade i mitt huvud. Jag vill inte flytta! Jag vill inte byta skola.
– Så ni har planerat allt detta utan att fråga mig?! skrek jag.
– Men. sa mamma, jag avbröt henne.
– Jag trivs i Stockholm! Jag vill ha mina kompisar. JAG VILL INTE! skrek
jag och spran ut ur rummet.
– kom tillbaka Anna! på engång!, skrek mamma efter mig. Det hördes att hon
var besviken. Senare när vi åt middag sa ingen ett ljud. Sen gick jag och
la mig. ja tänkte på vad skulle säga till mina kompisar.
– God morgon! Vakna Anna, det är morgon jag var fortfarande sur och ledsen.
Vid frukostbordet log mamma och pappa på det där viset som jag Hatar.
– Vi har ringt till skolan och sakt att vi ska flytta. Så du behöver bara
berätta det för dina kompisar. Vi flyttar om två veckor, allt kommer bli
bra, sa pappa. Ja sa inget.
I skolan samlades vi som vanligt första timmen för att läsa högt, lite
töntigt tycker jag, vi går ju faktisk i sexsan.
– God morgon alla barn. det var fröken, innan vi börjar läsa har jag och
Anna något tråkigt att berätta. Anna?
– Ja… Eh. jag ska flytta. Sa jag. fan! Jag ville ju berätta för mina
närmaste kompisar först.
– VA?! skrek Elin, min bästis.
– mmm. till Göteborg. Om två veckor. Nu är det bara två dagar kvar för mig
här i Stockholm. Jag och elin har sakt hej då för sista gången. Jag undrar
hur den andra skolan är. Våran skola var bra, rättvis. Vi fick vara med och
bestämma nästan allt. Och nu ska jag börja i en anan skola, mitt i
terminen. typiskt. Dom kunde ju ha planerat lite bättre.
Nu är vi iaf på väg. Det känns lite bättre men jag är väldigt närvös. tänk
om jag inte ”passar in”?. Nu har jag bott här i en månad. Huset var jätte
fint, mitt rum är ganska fint, men stökigt.
mamma och pappa trivs.
Jag har fått ganska många kompisar. Och skolan.ja vad ska man säga? Den
suger! Den är ful, tråkig, man får inte bestämma något! allt är jätte
dåligt, lärarna hatar mej och kallar mig för 08! första dagen var hemsk!
eleverna var jätte trevliga och hälsade mig välkommen, men inte lärarna!
Alla var jätte sura. Anars trivs jag ganska bra, saknar elin men men.

Mina skolår

Nu har jag gått i skolan i 9 år. Det känns väldigt konstigt att lämna
grundskolan. Det känns som om det var igår jag började skolan men ändå
minns jag knappt någonting av första året. Allt har suddats ut. Däremot
minns jag lekis bättre. I Lekis var jag och min bästis Pelle alltid
tillsammans. Han var nämligen dagbarn hos min mamma så vi hade varit
bästisar sen vi bara var 2 år. Ett starkt minne ifrån kuddrummet som vi
hade i lekis. Där fick den starke flest kuddar. Pelle var starkast och vi
delade alla kuddar. Vi var lekisets ”maffia”. Vi hade 2 lekis på Saltö. Vi
hade aldrig träffat de andra förut. Den här dagen fick vi träffa det andra
lekiset. Det var första gången jag träffade Gefvert och Dahlin. Vi spelade
bandymatch mot varandra. Då hade vi ingen aning om att vi (senare under
våran skoltid) skulle umgås extremt mycket.
Jag minns inte mycket från mitt första skolår. Mitt andra skolår minns jag
desto bättre. Vi hade börjat spela caps. Vi spelade jämt och ständigt. Caps
och fotbollen var vår sysselsättning på rasterna. I tvåan blev jag kär för
första gången i en tjej som heter Mia. I trean blev jag och Mia
tillsammans. Vi kände oss så stora. Vi var störst i lågstadiet! Livet lekte
i trean, så det är inte konstigt att jag tänker tillbaka på trean som det
bästa året under min skoltid. I fyran började jag och Pelle tappa kontakten
Det var nu jag började umgås med Fredrik. Idag är han min bästa vän. Femman
minns jag inte. I sexan var jag jävligt skoltrött. Dagarna var långa, få
raster, långa lektioner. Sexan var det jobbigaste året. I sjuan var man för
första gången vuxen. Man kände sig så stor. Åttan likaså. Nu i nian kan jag
titta tillbaka på alla åren och känna att jag haft tur. Jag har gått i en
bra skola utan mobbing. Jag har träffat många olika personer. Jag har haft
det bra under min skoltid.
Nu när jag tittar tillbaka ser jag en mening med allt. Jag har varit kär,
varit tillsammans med en tjej, bytt vänner och blivit stor. Jag tycker att
de som går i trean är mycket mindre än vad vi var när vi gick i trean
likaså sjuorna. Jag tror att man hela tiden känner sig större än vad man
är. Jag minns hur stora niorna var när jag gick i trean. Det tråkigaste
under den här tiden var att jag och Pelle gled ifrån varandra, men på så
vis träffade jag fredrik. En sak är helt klart. Jag kommer aldrig glömma
grundskolan.