Betyg på uppsatsen: G

Min syn på skolan!
Vad ska man säga om skolan det går upp och ner från år till år. Det är
relativt stor skilnad mellan de olika kommunerna i Sverige beroend på hur
mycket pengar de har. På gotland har det bara blivit mindre pengar och det
tjatar hela tiden våra lärare om. Och jag börjar bli trött på det. Att igen
ser någon ljusglimt i ekonomin. Nu börjar vi med bristerna. Det finns
alldeles för lite lärare till så mycket elever, det blir både jobbigt för
läraren och eleverna. Läraren blir lätt utbränd och eleverna lär sig
mindre. Det är också för lite gympa i skolan, vi har två ggr 45 min i
veckan. Vi skulle behöva minst ett pass varje dag. Jag tycker också att
lärarna har för lite betalt för det stora jobb de gör. Klasserna är också
för stora med det hör väl ihop med lärar bristen. Nu till de inte allt för
stora bristerna i skolan, skolmaten radbyte ni skulle vara hemskt snälla
om ni gav lite mer pengar till skol maten så den håller lite bättre
klass. ny sida
Nu till det lite mer positiva med skolan, de lärare som finns är mycket bra
och håller mycket hög klass. Samma när det gäller fräch heten i skola. Men
det bästa av allt att lagen mot mobbing har blivigt bättre och strängare,
ni som fixade det är de bästa inom politiken.
Några förslag till att göra skolan bättre. Om man sänker riksdagens alla
349 ledamoters löner med 10 000 i månaden så blir 349000 kr och på ett år
blir det ganska mycket pengar och de pengarna kan användas till att ge
lärarna lite mer lön och mer läromedel till skolan. Gör även klasserna
mindre och fler lärare till varje elev så skulle det vara mycket bra. Men
det är trotts allt en bra skola vi går i. Det är inte alla som har det så
bra som vi har det.

Du har verkligen egna synpunkter och tar upp dem med en viss
utförlighet, men i slutet sammanfattar du bara ett område med förslag på
lösning. De andra glöms bort. OBS! Dela in i stycken mellan varje område!
G

Högermarginalen är genomgående mycket ojämn, men det ser inte ut som att
eleven försökt göra några styckeindelningar överhuvudtaget. De ställen där
det ser ut att vara radbrytning är troligtvis bara tillkomna av en slump,
men jag har ändå markerat dessa som ny rad.

Att byta skola.
Jag satt och tittade ut genom fönstret.
det droppande ljudet från fönsterbläcket gjorde mig alldeles lugn i hela
kroppen. Men jag kände ända fortfarande hur hela kroppen fortfarande
darrade efter ett stort bråk mellan familjemedlemmarna. Det började bli en
vana efter alla bråk mellan mina föräldrar på sista tiden. Jag bodde i en
”trea” med min mamma Karin och min pappa Otto. Min pappa var alltid på en
massa fester om han inte jobbade. Min pappa var fiskare. Det var lite av
förklaringen varför vi bodde i dö trista Nynäshamn. Min pappa kunde vara
borta i flera veckor i mellan åt. När han kom hem var min mor mycket arg,
de kunde bråka i flera veckor. Min mor var sjuksköterska. När jag brukade
fråga henne vad hon tycker om sitt jobb svara hon alltid, jag lever för att
rädda andra. Vad hon nu kan mena med det vet jag inte men en sak är i alla
fall säker jag skulle inte kunna leva utan min mamma. Jag går i sjätte
klass på Vallängskolan. Jag börjar snart högstadiet. Det passar nog mig
ganska bra för min fröken säger att jag är duktig i skolan. Det blir nog
bra för mig med lite extra ansvar. Denna dag var inte allt som det skulle.
Min katt Sixten hoppade upp i mitt knä och spann tryckt. ny sida
Jag satt stilla på en stol då plotsligt ytterdörren drogs upp. Och stängdes
med en smäll tätt efter. Vi bodde på tredje våningen så det var ganska lätt
att höra när någon kom uppspringande för dom sega och grå trapporna. Pappa
kom inklampande genom dörren med en bolagskasse i ena handen och ett
cigarettpaket i den andra. Mor kom uttågande genom sovrummet och började
genast bråka med pappa igen.
Det var inte precis det här jag ville vakna upp till på söndagsmorgonen.
Dagen gick sakta men säkert frammot, det blev en ganska grälfri söndag ändå
för pappa sov hela dan och och drog ut på kvällen. Den natten drömde jag
att det skulle bli bra mellan min mor och far och att far skulle vara hemma
lite mer och sluta dricka. Redan nästa dag kändes allt lite bättre men ändå
konstigt. Mor kom in och väckte mig klockan 07.30 och sa att frukostern var
serverad. Medan vi åt satt jag och kollade på klockan och det slog mig,
skulle inte mor vara på jobbet om 10 minuter? Med en marmelad smörgås i
munnen försökte jag få framtill svårläst ord min mamma att hon var
försenad. Min mor sa lungt, jag skall inte gå till jobbet idag. Självklart
blev jag nyfiken på varför men min mor sa bara, jag berättar varför när du
kommit hem från skolan. Jag blev mäkta orolig över min mors lugna tal med
hade inget val. Det vara bara att bege sig till skolan och tänka på något
annat. ny sida
Jag tyckte mycket om min klass. Alla var snälla och rädda om varanrda. Det
var 10 killar och 12 tjejer i vår klass. Vilket inte var så eftersom alla
demokratiska beslut föll tjejerna i smaken. Det fanns en tjej i min klass
som var vakrare än alla andra tjejer. Hon hette Hanna. Hon var den jag
älskade mest i hela världen. Bara det att det var inte bara jag som tyckte
hon var vacker, det tyckte hela skolan. Min bästa kompis Erik däremot var
inte alls intreserad av tjejer, han tyckte mer om att bygga saker och
exprementera. Jag sprang hem från skolan bara för att jag var så nyfiken på
vad min mor hade att säga. När jag öppnat dörren till lägenheten stod där
en massa lådor fulla med våra saker. Jag tittade in i köket där båda mina
föräldrar satt, min mor började förklara att vi skulle flytta för att min
mamma inte kunde leva ihop med min pappa mera. Marken försvann under
fötterna på mig, det kändes som att få ett knytnävslag rätt i ansiktet. Jag
började sakta känna tårarna sippra ner från mina kinder jag slängde mig i
min mors famn och brast i gråt. Efter ett tag berättade min mor att hon och
jag skulle flytta till Gotland. Men pappa då frågade jag, vart skall pappa
bo frågade jag. Jag bor kvar här svarade han kort. Pappa har sitt jobb kvar
här men jag har fått ett nytt jobb på Gotland sade min mor. ny sida
Efter vidare konversationer fick jag veta att jag skulle gå i en skola som
heter Österskolan. Den skolan ligger i Visby, gotlands enda stad. Jag
skulle få hällsa på min far på helgerna. Efter en tid flyttade jag och min
mor ner till Gotland, det var en ganska vacker ö. Jag tillbringade nästan
hela sommaren på ön. Till slut kom dagen. Det första skoldagen.
Jag kände mig mycket osäker när jag klev inför portarna. Det var det värsta
som kunde inträffa, att börja sjuan i en ny skola! Min klassföreståndare
som hette Lisbeth var mycket bra och visade mig tillrätta direkt. Jag blev
förvånad över hur dom välkomnade mig alla var jätte snälla och vissade mig
runt. Det visade sig senare att det var en ny skola för många andra också.

G. saknar perspektivet efter bytet för att få VG.

Det var i mitten utav Sommarlovet och solen sken. Vi satt på ett berg ute i
skärgården och pratade om skolan. Det var bara jag som inte hade börjat på
högstadiet ännu. Så frågade en utav killarna som hette Fredrik, vilka som
hade hamnat i min klass.
– Den där divan Linda Karlsson och dom.
– Aha, jag har varit ihop med henne och hon gillar fortfarande mig så jag
ska kanske bli ihop med henne igen, svarade han. Jag skämdes så att jag
trodde att hela ansiktet skulle sprängas, så röd blev jag.
Vi pratade inte mer om skolan och det var tur det, annars hade jag nog
gjort bort mig ännu mer.
Jag åkte direkt från en fotbollsmatch till mitt första möte i Solängen.
Vi var fem stycken som kom ifrån samma skola, i min nya klass. Alla hade vi
sökt till Solängen istället för vår gamla skola.
Vi höll ju på att bli stora nu, inte kunde vi gå kvar med alla små töntar i
ettan i klassrummet bredvid, ne nu krävdes förändring. Vi gick in i A2 och
satte oss. Föräldrarna fick sitta längst bak, de var det ingen som ville
sitta bredvid.
Nu var vi inga småbarn längre utan stora tjejer som skulle börja sjuan.
Alla de coolast tjejerna ifrån Bergplatsen satt vid ett bord och pratade om
hur barnsliga killarna va.
Jag kände nästan ingen utav de andra, förutom mina gamla klasskamrater. Jag
minns att jag redan från början tyckte att en utav killarna var väldigt
söt.
Nästa dag diskuterade jag och min bästa kompis hur vi skulle klara av att
hitta i den nya stora skolan.
Förut hade vi haft samma lärare och klassrum på varje lektion. Vi kom fram
till att vi nog behövde en karta. Så vi gick ut på internet och besökte
Solängsskolans hemsida. Vi hittade tyvärr ingen karta, men idag är det nog
tur att vi inte hittade någon. Hur hade det sett ut om vi hade orienterat
oss runt till Solängens olika klassrum med en karta i handen.

Så blev det dags för min första dag i den nya skolan. Jag hade ett par
korta uppvikta jeans och en rosa Diesel tröja på mig.
Håret hade jag satt fast i en hårt åtstramad toft i nacken. Klockan halv
åtta på morgonen kom Malin hem till mig. Vi hoppade upp på våra cyklar och
gav oss iväg. När vi hade kommit ut från alla kvarter med fullt av hus,
stod en utav killarna från sjön där.
– Följ bara vägen rakt fram hela tiden så kommer ni snart fram, sa han och
hånflinade lite åt oss.
Vi log lite och cyklade vidare, herregud trodde han inte att vi hittade
dit.
När vi väl hade kommit fram till skolan samlades alla i NO6. Där fick vi
block och penna av vår nya klassinformatör Rolf. Alla var spända och ingen
vågade säga något. Min första tanke var att här kommer jag inte trivas, jag
hade inget gemensamt med dom där rökarna.
Men oj vad fel jag hade. Nu är det den bästa klass jag någonsin gått i och
vill verkligen inte skiljas ifrån alla små gullungar.
Men en sak har jag lärt mig, man ska inte dömma folk efter rykten och
utseende.

Att byta skola/Att byta klass.

Mitt namn är Sara Nilsson och jag är 16 år gammal. Jag bor tillsammans med
min pappa Niklas, mamma Kerstin och min stora syster Jessica. Vi bor i en
fin villa i Helsingborg. Där har jag bott enda sedan jag var liten bebis.
Jag går i nian, men ska snart börja gymnasiet. Det är synd att klassen
måste sprittlas för vi hade det väldigt bra och roligt tillsammans, alla
kände alla. Ingen blev mobbad eller utstött.
På fritiden brukar jag vara med min bästa kompis, Cilla. Vi brukar vara på
stan eller hemma hos mig och laga mat.
Vi skulle inte klara oss en dag i från varandra.
Jag och Cilla måste ha samma person kemi, för vi är lika glada och
spralliga hela tiden.
En dag när jag var på väg hem från skolan gick jag och tänkte på hur mycket
jag trivdes här i Helsingborg. När jag kom in i huset märkte jag att hela
familjen satt runt köks|bordet. Jag gick fram och satte mig. Efter några
minuter frågade jag om det var någonting som hade hänt, men jag fick inget
svar. Då kände jag hur orolig jag började bli.
Pappa berättade att hans jobb skulle flytta till Göteborg.
Jaha, tänkte jag det var väll inte så farligt. Men sen sa han att hela
våran familj är tvungen att flytta med dit.
Jag föll i mammas famn och började gråta. Jag sa till mamma att det inte
gick, för jag och Cilla hade redan valt florist lingen i Helsingborg. Mamma
berättade att hon inte kunde göra någonting åt saken, så jag fick söka i
Göteborg istället.
När jag berättade för Cilla reagerade hon precis som jag och vi satt och
grät i en timme. Men sedan kom vi fram till att det kanske inte var så
farligt och hon kunde ju faktis|kt komma och hälsa på.
Det var jobbigt att packa ner alla saker i banankartongerna och det enda
jag tänkte var farväl kära barndomshus. Alla minnen och alla lukter dom
kommer bara att försvinna, för alltid.
Pappa och mamma satt redan i bilen och tutade på mig och syrran, så efter
vi var klara åkte vi iväg. Några timmar senare var vi framme i Göteborg,
pappa hade fått hyrt världens läckraste lägenhet mitt inne i centrum. Den
var fantast|isk, men det var ingenting mot i Helsingborg.
Jag tog några dagar ledigt för att undersöka saker och ting.
Hela helgen satt jag och tittade på TV, som jag inte har gjort på väldigt
länge. Det är ju inte så konstigt för jag har ju inga kompisar här! Den
kommentaren lade jag in i varenda mening, för att pappa och mamma skulle få
skuld känslor. Det hade dom nog redan, men om dom inte hade det skulle dom
få det.
Jag vaknade på måndags morgonen klockan sju av att mamma stod och sjöng
medans hon lagade frukost, som alltid.
Första dagen i den nya skolan, usch! Jag gick och satte mig vid bordet, när
jag var klar gick jag i väg till skolan som låg någon kilometer från
lägenheten.
Det första eleverna gjorde när jag kom in i klassrummet var att kasta
suddigummi på mig och jag ska inte tala om rasten.
Både tjejer och killar stod och gapade och slog mig. Jag var helt hopplös.
När alla hade gått in i skolan igen gick jag hem för att inte lärarna
skulle se att jag hade blod i ansiktet. Jag grät för jag visste att mamma
aldrig skulle låta mig vara hemma från skolan om jag inte hade 40° hög
feber. Jag skulle få vara hemma om jag skulle berätta vad som hade hänt men
jag vågade inte säga någonting.
Jag blev slagen och hotad varje dag i ett helt år. Det går inte beskriva
känslan, jag vet bara att jag är alldeles tom innombords. Jag hatar
människorna som gör så här mot mig. Men en dag när det kom en tjej till
skolan blev allt annorlunda. Hon hette Lisa och hade varit utomlands med
sin familj och pojk|vän. Hon var den mest populäraste tjejen på hela
skolan.
På rasten blev jag som vanligt slagen. Då kom Lisa vandrandes som en
drottning på skolgården. Hon sa till personerna som slog mig att dom skulle
sluta med det dom höll på med. Inte ett slag till fick jag. Alla var knäppt
tysta.
Lisa tog tag i mig och tog hand om mig, tillslut blev vi bästa komp|isar.
Lisa var med i skolans mobbn|ings grupp, ”Friends”, så när vi blev kompisar
gick jag också med där. Vårat ordspråk vi har är att alla är lika mycket
värda.
Efter det var det ingen som mobba|de mig igen. Och till folk som
respekterade mig var jag inte dum mot och jag utnyttja ingen.
Nu trivs jag väldigt bra och jag pratade med Cilla igår och hon ska flytta
upp hit till mig.
Och jag vet att man kan ha minnen kvar, det är bara att plock fram dom när
man vill. Men dåliga minnen håller jag mig borta från.

Mina skolår
Första dagen i ettan var jag mycket nervös. Endel av barnen kände jag
redan, men det var många nya ansikten.
Vår lärare, Sofie lekte lekar med oss, så att vi skulle lära oss varandras
namn.
Dagen var väldigt rolig, vi gick runt i skolan, och Sofie visade oss vart
toaletterna och matsalen låg.
Några i sexan gick förbi, och jag minns att jag inte ens vågade titta på
dem. Jag gömde mig bakom min bästa vän, Charlotte. De såg så stora och
farliga ut. Tiden gick ganska fort, och när dagen var slut skyndade jag mig
hem, och berättade allt för mamma.
Senare under det första året skaffade jag mig många nya kompisar, men även
endel ovänner. Kristina, som nu är min bästa vän, hatade jag. Hon var jämt
dum mot mig, och jag mot henne. När vi gick förbi varandra gav vi varandra
iskalla blickar. Själva skolarbetet gick bra, utom skrivstil och matte. Jag
hade väldigt svårt för att räkna, och förstod mig inte på alla siffror som
skulle läggas ihop. Min handstil var ful, och ämnet skrivstil, eller
välskrivning, avskydde jag. Jag fick inte till bokstäverna, utan det blev
nästan helt oläsliga krumelurer, som såg ut som allt annat än bokstäver.

En sak som jag minns starkt ifrån ettan var när jag gungade med Charlotte,
och bröt armen.
Vi var ute på matrast, och sprang ner till gungorna. Vi gungade i hög fart,
och eftersom jag alltid skulle utmana ödet när jag var liten, släppte jag
händerna från kedjorna. Inte så smart, tycker man ju efteråt. Jag flög
iallafall av gungan, och landade på min vänstra arm. Charlotte sprang in,
och hämtade Sofie, som följde med mig till skolsyster. Sedan fick jag åka
till sjukhuset och gipsa.

Mellanstadietiden minns jag tydligt, man började bli stor.
Redan i fyran började jag förstå det där med plus och minus, matten gick
bara bättre och bättre. Vi hade tre matteböcker, med fyra ”steg” i varje
bok. Matten blev jätterolig, och i femman var jag bäst i klassen. Jag kunde
hela gångertabellen, ett till tolv, utantill. Vilket ämne man än hade, så
tävlade man med de andra i klassen, om vem som var bäst. Om man fick bäst
resultat på ett prov eller läxförhör, var man mycket nöjd, och stolt. Kom
man tvåa, och fick bara ett halvt poäng mindre än vinnaren, kände man sig
dålig och missnöjd.

På lågstadiet kom killarna i klassen alltid bra överens, men i femman och
sexan vände det.
Jag minns hur synd det var om honom, Thomas. Ibland gick alla killar i
klassen emot honom, jagade in honom på en toalett. Sedan slängde de hans
mössa i en pissoar, eller tryckte ner hans ansikte i handfatet, och spolade
vatten på honom, tills han skrek så högt att en lärare kom. När läraren
frågade vad som hade hänt vågade Thomas aldrig berätta allt, han var rädd
att killarna skulle bli värre då.
Vi tjejer i klassen var medvetna om det hela tiden, men gjorde inget åt
det. I vissa fall stod vi på de andra killarnas sida. Idag kan jag inte
förstå hur vi bara kunde låta det pågå i ett år. I sexan, vid jul slutade
Thomas att komma till skolan ibland. Han vågade tillslut berätta vad som
hade hänt, och då var vi i klassen tvungna att ha krismöte med kuratorn en
gång i veckan, under hela vårterminen.

Jag tror att den roligaste helg jag har upplevt var på klassresan, några
veckor innan vi slutade sexan. Vi åkte till Stockholm, och bodde på
vandrarhem. På dagarna gick vi till olika kända platser i staden, som t.
ex. Kaknästornet och Cosmonova, eller så gick vi på en shoppingrunda i
Gamla staden.
Det sämsta med resan var att vår lärare, Kerstin följde med oss.
Alla i klassen hatade henne. Hon var orättvis, och hade kollektiv
bestraffning. En gång när två killar i klassen hade bråkat, fick hela
klassen sitta inne en hel dag, utan en enda rast. Jag minns att jag var så
förbannad. Bara för att de hade bråkat, tyckte Kerstin att det var hela
klassens fel, för att ingen hade ingripit. Vi tjejer hade ju inte ens sett
bråket! Hur skulle vi då ha kunnat ingripa?

Nu går jag här på Vallängen. Det är min sista termin, men ändå känns det
som om jag nyss började här.
I sjuan var jag rädd för niorna, precis som i ettan, då man var rädd för
sexorna. Fast nu var det inte så att man trodde att niorna var farliga,
utan man var jätterädd för att göra något pinsamt när det var en nia i
närheten.
På elevensval i sjuan hade jag musik. Jag valde det därför att jag tyckte
om att spela piano, men när jag hade haft musik i ungefär en månad,
upptäckte jag att jag hade en dold talang. Jag kunde sjunga, riktigt fint
också.
När jag var yngre hatade jag att sjunga, jag försökte inte ens. Utan mimade
bara, eller mumlade ut texten. Nu är sången mitt största intresse.

I början av högstadiet tyckte jag, tyvärr, att kompisarna och utseendet var
viktigare än skolan. Visst, jag fick inga IG, men mina VG+ och MVG- gick
ner till VG.
Jag är ändå riktigt nöjd med mina betyg nu i nian, (270 poäng är inte så
dåligt!) men jag ångrar att jag inte ansträngde mig mer i åttan.
Matten som gick så dåligt på lågstadiet, men bra på mellanstadiet, är nu
mitt bästa ämne. Musik också, då förstås.
Nu när vi snart slutar nian får man göra en sista kraft ansträngning, sedan
kommer det härliga sommar lovet. Mellanrummet mellan kraft och
ansträngning samt mellan sommar och lovet är något mindre än mellanrummet
mellan övriga bokstäver, men större än mellanrummen mellan bokstäver inuti
ord. Jag längtar ändå inte till sommaren, för det är nu i nian man har
lärt känna alla i klassen ordentligt. I våran klass har vi en sådan fin
gemenskap, och alla är snälla mot varandra. Jag är inte van vid det, efter
som det inte var så i min tidigare klass. Därför kommer jag att sakna alla
så mycket, nu när vi slutar!

Att byta skola/Att byta klass

Det är en vanlig sen torsdags eftermiddag och familjen sitter samlad runt
matbordet. När jag och min lillasyster Elin har ätit klart går vi ifrån
matbordet och går in i mitt rum för att spela lite på vårt nya tv-spel. Då
hör jag att mamma och pappa börjar diskutera om något, jag blir nyfiken och
går ut i vardagsrummet som ligger brevid köket, för att höra lite bättre.
Pappa säger att han har fått jobb i Göteborg och att vi måste flytta dit.
Jag rusar in och skriker ”vad menar du, ska vi flytta!”. Mamma säger att
det blir bäst så. Nästa dag som är fredag berättar jag att vi ska flytta,
de undrar varför? För att pappa har fått ett nytt jobb. Nu har det gått tre
veckor och sommarlovet har börjat. Vi sitter i bilen på väg till Göteborg,
det är en varm och solig dag och alla sitter tysta i bilen, det är bara
bilradion som hörs lite. Vi ska flytta in i en lägenhet, det kommer att
kännas litet för vi bodde i en villa förut. Jag undrar vad jag ska göra
hela sommarlovet, jag känner ingen vet inte något om staden så jag kommer
säkert att sitta inne i lägenheten hela lovet. Det känns inte bra att ha
lämnat alla kompisar, tänk om ingen tycker om mig det kanske blir
jättetråkigt i hela min skolgång från och med nu. Idag ska jag och mamma gå
och köpa lite nya kläder och en ny ryggsäck, för imorgon börjar skolan. En
sak som är skönt är att jag börjar sexan för då finns det inga äldre som
kan vara jobbiga mot en. Klockan ringer, den visar 07.00. Dags att gå upp
ropar mamma i från köket, det känns som att jag inte har någon mage kvar
bara en stor tung nervös klump. Vi bor två kilometer ifrån skolan så mamma
ska skjutsa mig dit och kanske vara med lite på morgonen, annars kommer jag
aldrig våga vara där. Hoppas att jag får en snäll fröken. Vi kommer dit fem
i åtta och skolan börjar klockan åtta. Vi går över skolgården och det känns
som att hela världen stannar upp och tittar enbart på mig. Min fröken
kommer ut och möter oss på skolgården, så att vi ska hitta till rätt
klassrum. Och när det ringer in står jag och min mamma redan i klassrummet
när alla mina nya klasskompisar strömmar in och sätter sig. Jag blir
presenterad och sen går jag och sätter mig, och mamma åker till sitt jobb.
Efter skolan måste jag gå hem, jag tror att jag hittar, när jag börjar gå
så kommer en av mina nya klasskompisar i kapp och frågar vart jag bor. Och
det verkar som han bor i lägenheten under mig, så vi gör sällskap hem. Han
heter Karl och är jättesnäll mot mig. Varje dag är jag med Karl och vi går
tillsammans till och från skolan. Nu har det gått ett år sen vi fick reda
på att vi skulle flytta, ett helt år och jag kommer knappt ihåg min gamla
klass. Det har gått så bra att bo här i Göteborg, och det är en sådan
trevlig stad. Fast jag saknar de fina sandstränderna där hemma. Nu är det
dags att byta skola igen, jag ska ju börja på högstadiet, i sjuan. Men det
känns inte så nervöst som det gjorde sist jag bytte skola. Under sommar
lovet ska jag åka hem till Helsingborg för att träffa mina gamla kompisar.

2. Att byta skola/Att byta klass

Jag heter Fia och blev mobbad under hela min skolgång. Jag hade några
kompisar i lekis. Men efter sommarlovet var alla som förbytta. Det började
med att tjejerna fryste ut mig. Jag fick inte vara och leka. Sen drog de
med killarna också. De började med att de kastade pennor. Lärarna brydde
sig inte. Jag blev behanlad som luft. Hemma vågade jag inte berätta nåt
heller för jag var jätterädd att mobbarna skulle få reda på det.
Men en kväll fick mamma reda på allt en då. Jag låg i sängen och mamma
skulle säga god natt då såg hon alla blåmärken som jag hade fått efter
killarnas slag.
– Vad har du fått dina blåmärken ifrån?
Så jag berättade allt. Att jag inte fick vara med och leka. Jag orkade inte
hålla det för mig själv längre. Jag hade stått ut länge nog. Mamma
bestämnde att jag inte skulle gå i den hemska skolan längre. Hon tyckte att
jag skulle gå ut trean först. Det var ju bara en månad kvar. Min pappa var
nästan aldrig hemma. Han reste med jobbet. Så han visste ingenting. Men
plösligt dog han på ett möte i Frankfurt och kom aldrig hem igen.
När jag började skolan. ingenting blev annorlunda. Inga kompisar ingen att
berätta hemligheter för. Jag mådde så dåligt fast jag sa till mamma att jag
mådde bra. Dum som jag var. Jag trodde det skulle bli bra med tiden. Men
det blev det inte jag vågade inte säga något. Det hållde på så i tre hela
år. Sen var det dags för högstadiet då blev det bättre. Jag fick nya
kompisar som jag litade på. Jag var tidigt utveklad fick mycket finnar. Då
började det lite smått igen. Men jag blev inte mobbad. Sen brakade helvetet
loss när jag glömnde låsa om mig när jag gick på toa. Då började de kalla
mig äckel Fia. Det gjorde mig förbannad Men jag grät aldrig inför deras
ögon. Det gör mig väldigt glad för då kanske jag skulle haft det jobbigare.
Men det kändes bättre i mellanstadiet än nu för att i mellanstadiet var det
mest småsaker. Nu retar de mig och mobbar. Men i slutet av högstadiet blev
det bättre. Jag fick byta skola igen och fick mängder med nya kompisar som
tog mig för den jag var. Ibland så tänker jag tillbaks på hur elaka de var
emot mig. Jag önskar att inte någon måste uppleva det jag upplevde.
Var er själva!!

Mina skolår

När jag skulle börja på högstadiet i sjuan, var jag nervös. Jag var nervös
därför att skulle få träffa nya kompisar, lärare och få nya ämnen. Det var
spännande och intressant i början. I början av sjuan gick det bra. Men
allteftersom tiden gick blev det också sämre. Bråken började hägra. Vi
brydde inte oss om skolan. Vi tjafsade och koncentrerade oss inte. Våran
klass var den sämsta på skolan. Efter ett tag hade vi krismöte med vår
klassinformatör. Där vi diskuterade vad vi skulle göra för att det skulle
bli bättre. Alla var eniga:
– Sluta bråka!

Men det hjälpte föga. Situationen blev allt värre. Det blev mer bråk
istället för mindre. Lärarna fick ringa föräldrarna, för att se om de kunde
göra något åt det. Läget blev bättre ett tag, kanske i en vecka eller nåt.
Men sen var det som förut gamla dåliga tider med mer bråk och mer
tjafsande, att lärarna inte visste vad de skulle göra för att ändra på det.
Rektorn fick säga vad han tyckte för att se om det skulle hjälpa. Men icke
sa Nicke.
Hela årskurs sju handlade bara om bråk.

I årskurs åtta började läget att se bättre ut. Två av mina skolkamrater
hade flyttat. En till Skövde och en till en annan skola i sta’n. Det var
nog då allt blev bättre, bråken slutade vi gick in fört i skolan. Man kan
nog säga att årskurs åtta var en så kallad ”lyft” för oss. Det var kanske
bråk då och då, men inte jämt och ständigt som förut.

En dag var vi med i en volleyboll-turnering.
– Vi vann.
Det var tillochmed så att vi utklassade motståndarna i finalen. Men allt
var inte bra. Alla i klassen umgicks inte med varandra. Så att när vi
skulle välja lag till turneringen, skulle vi ha med två lag. Första laget
bestod av enbart svenskar, medans det andra laget var blandat. Lag ett
ville inte ha med utlänningar i laget. Mina intryck var att lag ett inte
trodde att utlänningarna inte var bra, och de andra svenskarna som var med
i lag två, inte var sportintresserade, men inte alla, några höll på med
sport.

Jag tror att lag ett ångrat sig så här efteråt. Åttan var ändå ett hyfsat
bra år, och dessutom mycket bättre än sjuan.

När vi började nian hade alla vuxit och såg äldre, mognare och klokare ut.
Dem var som helt nya människor. Det kändes som om jag bytt klass eller
liknande. Men det hade jag inte gjort, det var precis samma klass som i
åttan. Nu pratade alla med alla och det var inte som i åttan att vissa
pratade med vissa. På rasterna umgicks alla med varandra. Inga bråk, vi
lyssnade och koncentrerade oss mer på skolan. Allt var frid och fröjd.

Men så en dag inträffade det något. Vi var på väg till idrotten, började
byta om, när en strumpa började flyga runt från en till annan. Då kom en
annan kille in, strumpan landade bredvid honom men han sa ändå en sak som
fick den som slängde strumpan att reagera. Den andra killen sa: någonting
om hans mamma. De började att putta på varandra. Jag och min kompis
stoppade bråket tillfälligt och sade till den ena att gå ut. Men han
fortsatte att tjata om att dem skulle göra upp någon annanstans. Väl när
han var ute, skulle jag och mina kompisar se om han gått. Den andra
inblandade följde efter. De började tjafsa och det blev bråk igen. Den här
gången kunde vi inte göra någonting. Följden blev att en fick näsan knäckt,
och fick åka till sjukhuset i Trollhättan. Den andra blev avstängd i två
dagar. Vissa i klassen pratade inte med en av dem inblandande. Det blev
mörkt ett tag.
Men efter en tid blev det bättre igen. Vi skulle vara med i en handbolls-
turnering för pojkarna i nian. Vi vann. Läget mellan de två som bråkade
störde inte laget. Nian var nog det bästa året.

Nu när jag ser tillbaka på de tre åren (bortsett från sjuan) som gått, ser
jag ändå ljust på dem. Så när man nu ska välja till gymnasiet, lämnar jag
skolan med goda minnen. Men man får inte glömma alla bråken heller ..

Sara sprang in på sitt rum och slängde igen dörren efter sig. Tavlorna som
hängde på väggen utanför skakade av rädsla. Saras mamma Lena hatade när
Sara gjorde så hon brukade alltid säga, jag är faktiskt rädd om dom
tavlorna. Sara låg länge och tittade upp i taken plötsligt fastnade blicken
på en spricka. Hon kom som väl ihåg när den kom till. Det var den dagen då
det regnade så förfärligt. Sara och Charlotta hon hejdade sig för ett
ögonblick, sen sprang hon ur sängen. Jag ska gå till Charlotta sa hon tyst.
Trots att klockan var mycket drog hon på sig sina bruna kängor och sprang
ut genom dörren. Lena hade redan somnat det visste Sara för det var mörkt i
lägenheten när Sara lämnade den bakom sig.

Sara sprang genom mörkret. Hennes händer skakade. Hon frös inte trots att
det var kallt. Det var höst och skulle snart bli vinter. Där, nu såg hon
huset som Charlotta bodde i. Hon sprang ner till ena gavel på huset tog upp
några stenar från grusgången som gick runt det lilla röda huset. Huset var
inte stort det såg ut som en liten sommar|stuga men Sara tyckte mycket om
att vara där. Hela sommaren hade Sara och Charlotta varit där och haft så
kul.

”Smack” sa det när stenarna stutsade mot rutan men ingen kom. Sara var
otålig och kastade några till, snart dök där upp ett litet runt nyvaket
ansikte med långt brunt lockigt hår. Fönstret öppnades, Sara skulle precis
öppna munnen men Charlotta hann före;
– Snälla Sara, vet du vad klockan är?
Sara stannade till, hon hade inte väntat sig det svaret. Charlotta som
alltid hade sagt att Sara skulle göra så om det var något viktigt. Sara
blev mer upprörd och ledsen än vad hon redan var och började långsamt röra
sig bort från huset. Charlotta såg att Sara blev besviken och skyndade sig
att ropa;
– Förlåt Sara! Klart att du får komma in, jag antar att det är viktigt om
du är här klockan tolv på natten. Charlotta släppte ner sin nyckelknippa så
det rasslade i gruset. Sara tog upp den. Hon tittade länge på den, där satt
den rosa kaninen som hon fått av Sara när hon börjat tvåan. Och den
självlysande ankan. Den lös inte mycket nu p.g.a. den stora garagelampan
som Charlottas pappa envisats så länge med att sätta upp.

Sara gick långsamt fram till dörren, satte den största nyckel i låset och
vred om. Det knäppte till när låset gick upp. Hon tog sig ljudlöst upp för
dom gamla trapporna. Bort till delen där Charlotta hade sitt rum. Hon smög
sig in;
– Charlotta, visade hon tyst. Charlotta, hördes det en gång till. En tyst
snarkning gick i en ljudvåg rakt in i Saras öra. Sara förstod att hon
naturligtvis somnat om direkt när hon lagt sig igen. Åh det var så typiskt
Charlotta. Sara gick bort till fönstret tittade ut en lång stund sedan
sneglade hon på vägguret. Tjugo i ett. Hon satte sig i den blå fåtöljen i
ena hörnet av rummet och tittade ut i mörkret. Tänk om mamma visste att jag
var här nu tänkte hon sen. Hon satt tyst och tänkte i några minuter. Hade
det alltid varit så här? Hon och Charlotta alltså? Ja, så länge hon kunde
komma ihåg hade det varit dom två. Dom hade hade redan träffats på
Backhagens dagis när dom var tre år. Hon ville inte tänka på hur det skulle
vara om hon flyttade. Sakta sakta sjönk ögonlocken ner men hon spärra
snabbt upp dom igen. Men så sakta sakta sjönk dom ihop. Sara somnade.

När Sara dagen därpå slog upp ögonen var hon ensam i rummet hon tittade sig
yrvaket omkring. Sen gick hon ner till köket. – God morgon Sara, sa
Charlottas mamma. Charlotta är på toaletten men kommer nog snart. Din mamma
ringde jag var tvungen att kolla

sidan tar slut, förmodligen har sidan som ska komma efter hamnat på
villovägar för istället kommer nu:

Sara stod stel av skräck på skolgården första dagen. Hon tittade med stora
ögon på byggnaden. Sara hade drömt mardrömmar om denna dagen i flera veckor
innan. Nu var döttsdagen här som hon hade sagt till Lena. Men Lena bara log
och hade svarat det blir nog bra ska du se.

Med tysta steg gick hon in i det klassrummet hon skulle vara i. Hon hade
innan redan träffat sin fröken och sin rektor. Och dom hade visat henne så
hon visste precis vilket klassrum det var. Hon var lite sen korridoren var
tom och stegen ekade. Hon mådde illa och höll sig för magen. Hon gick fort
och håret blåste bakåt över hennes axlar. Hon knackade försiktigt på dörren
och klev in när hon hörde frökens röst.
– Kliv in!
Hon stod med stela fötter på gummigolvet och tittade ut över klassen. Några
flickor tisslade mellan bänkarna och några pojkar fnissade.

Att byta skola/Att byta klass

Det börjar närma sig slutet av sexan och fröken Kerstin pratar om att man
ska få välja ett par kompisar som man sedan ska få gå med i samma klass
från sjuan till nian.
Vi skulle snart få byta skola som vi endast besökt varje onsdag för att
läsa språk, det kändes tryckt att börja på den skolan eftersom man besökt
den varje onsdag i ett års tid. Man visste igentligen inte så mycket om
skolan men kände en del och det skulle bli roligt att få lära känna ännu
fler.
Dagarna gick och sommarlovet började närma sig.
Till skolavslutningen
ska alla elever som går i sexan skriva en avslutnings låt, just våran
handlade om alla lärare vi haft och städpatrullen som körde städvagnsrejs,
den vart rätt så rolig. Våran fröken som vi hade i lekis var och lyssnade
på oss när vi sjöng i kyrkan på avslutnings dagen. Hon vart så rörd så att
hon började gråta.
Visst är det tråkigt att byta klass och allt men man har fortfarande minnen
kvar, och allt som man lärt sig har man ju med sig. Sommarlovet gick snabbt
men ändå hann man mer rätt mycket.
Några dagar innan skolan skulle börja så åkte mor och jag in och köpte nya
byxor, blåa byxor med nåt slags mönster nertill. Just då var det mina
favorit byxor.
Kvällen innan första skoldagen gick väldigt trögt, men sen blidde det kväll
och jag ringde till Emma min bästa vän.
Vi bestämde när vi skulle mötas, en kvart innan blev det.
När man skulle försöka sova så gick det inte så bra, låg och tänkte på hur
det skulle bli dagen där på, skoj eller tråkigt? På morgonen gick jag upp
så att jag skulle få lite mer tid på mig att gå.
När jag kom för att möta Emma så stod hon redan där.
Båda var lika ivriga att komma till skolan men båda var även nervösa för
hur det skulle vara. Sedan när vi kommer in i klass|rummet så är det
alldeles tyst Emma, Karin och jag satte oss tillsammans.
Vi lärde känna klassen rätt så snabbt och det var kul att vi gjorde.
Den dagen var väldigt rolig, men jag kommer tyvärr inte ihåg så himla
mycket.
Nu i nian har alla förändrats på något sätt.
Det har varit jätte roligt att få lära känna som flesta inte bara i klassen
utan annat folk på skolan också.
Det har blitt väldigt många roliga filmkvällar under de tre år som vi har
gått här på Lovelundskolan. Många minnen kommer vara kvar, inte bara
minnena hoppas jag även kompisarna!
Våran klass har gjort det roligare att leva.
Om man inte har lust att gå till skolan så tänker jämt jag att det kommer
iaf bli kul att träffa alla.
Jag tror inte att det bara är jag som tycker det.
Nu börjar det närma sig slutet av nian istället och det känns jobbigare att
skiljas från alla just nu när vi har kommit varann mycket närmare, men det
känns ändå spännande men också svårt att sen välja linje.
Jag hoppas det kommer gå bra för alla och att vi kommer ha kontakt med alla
i klassen inklusive lärarna efter ”Lovelunds tiden”.