Att byta skolan/Att byta klass
När jag flyttade till Sverige, flyttade jag till en liten skola i ett
vanligt svensk klass. Det var så svårt för mig att vara där. Inte på den
där sättet att någon var dum mot mig eller så. Utan problemet var i det att
jag kunde inte fatta ett enda ord av det lärare eller mina klasskamrater sa
till mig. Nästan alla i min klass och min skola var flyktningar. Även om
jag förstod inte vad pratade alla om i min skola, trivdes jag där ändå.
Alla i min klass försökte vara med och hjälpa mig med språket och gick
alltid med mig på alla raster för att jag ska inte känna mig ensam. Var och
en av dem visste hur är det och flytta till ett nytt land och till en ny
skola med olika sorts av människor, som har olika kultur bakom sig.Jag hade
tur med lärare i den här skola. Det fanns en ung fröken som hjälpte mig med
alla mina läxor. Och jag märkte att jag kan mer och mer förstå vad dem
andra säger till mig. Jag var så tacksam för det. För att innan jag kunde
någonting från det främande språket, kännde jag mig stumm.
Det var så kul att förstå vad de andra säger, kunna uttrycka sina kännslor
och säga ut sina tankar. Jag kommer alltid komma ihåg mina lärare och
kompisar som hjälpte mig när det var som svårast.
Det var inte längre jag gick till den lilla skolan som låg i Alby. Jag
flyttade till ett annat område och en annan skola. Jag har gått där i ett
år till en speciell klass för flyktningar. Och det var det bästa året för
mig i skolan. På morgonen jag sprang till skolan och på kvällen ville inte
gå därifrån. Vi var som ett strort familj där både lärare och barn. Och där
lärde jag mig mest svenska. Jag hälsar fortfarande på mina lärare i den här
skolan. Men även om det var så bra och roligt att gå i den här skola ville
jag flytta till en svensk klass för att fördjupa mina kunskaper i svenskan
och andra ämnen. Jag kämpade på så mycket jag kunde för att flytta till en
svensk klass.
Men mina drömmar när det gäller svensk klass hade försvunnit så fort jag
flyttade dit. Det ända som var bra där det var lärare. När det gäller mina
klasskamrater var det nåt hemskt. De var så kalla när det gällde mig. Sen
stötte jag på värre grejer som mobbing och miss handel. Jag kunde inte
tänka på plugget längre. Jag ville bara flytta där|ifrån. Men det var inte
så mycket tid jag skulle gå dit. Och jag bestämde mig för att kämpa imot.
Och jag fick goda resultaten faktiskt. Man får alltid det man vill om man
verkligen kämpar. Nu har jag gått i den här skolan nästan två och ett halvt
år. Och det är en ny flyttning som väntar på mig snart. Jag ska flytta till
gimnasium. Och jag hoppas verkligen att allt ska gå bra för mig i den där
nya skola och den nya klass.
Betyg på uppsatsen: G
Att byta skola/Att byta klass
Jonas hade nyss börjat 5:an i en helt ny skola med nya klasskamrater. Han
blev tvungen att byta skola för att hans familj skulle flytta från deras
gamla blåa hus i Solna för att flytta ända till Karlskoga i Värmland.
Han kände sig nervös inför den första dagen med den nya klassen. Han tänkte
mycket på hur de skulle se ut, skulle de vara snälla? Hur var läraren? Allt
de skulle han få reda på imorgon. Jonas hade också en storasyster som
skulle börja gymnasiet, men hon verkade inte ett dugg nervös, men det var
hon säkert fast visade det inte.
Nu var det dags för Jonas att ge sig i väg till den nya skolan. Hans mamma,
Karin frågade om hon skulle följa med, med det ville inte Jonas för han är
ingen barnrumpa längre sa han till sin mamma. och började gå till skolan.
När han kom fram efter ca. 10 minuters så stannade han upp och kollade på
skolan. Den var byggd i rött tegel med svart tak som de flesta andra
skolor.
Han fortsatte gå mot sitt nya klassrum, det stog några killar utanför
klassrummet och pratade. Jonas gick bara förbi de och in i klassrummet, där
stog hans nya lärare, när hon såg honom sa hon.
– Hej, är det du som är Jonas? frågade hon glatt
– Ja, svarade Jonas snabbt.
– va bra, Jag heter Marita och är din lärare. sa hon och gick bort mot
katedern för att hämta något.
När hon kom tillbaka hade hon ett papper i handen som hon gav till Jonas
och sa
– Fyll i det här så är du snäll.
Jonas nickade och satte sig vid en bänk och började skriva. Det var ett
papper där han skulle fylla i personuppgifter och hur bra han själv tyckte
sig behärska svenska, engelska och matte på en skala 1 till 5.
Han tyckte att han var bra på Matte och skrev en 4 på det men tog 3 på
engelska och svenska.
Precis innan han skulle resa sig upp och ge pappret till läraren så kom en
kort kille med ganska långt hår in och frågade:
– Hej är det du som är den nya killen i klassen? på ett trevligt sätt
Försiktigt svarade Jonas ja och killen presenterade sig.
Han hette Peter och det visade sig att han bodde väldigt nära Jonas.
Peter frågade sen om de skulle göra något tillsammans efter skolan och
Jonas svarade självklart ja. Det var ju kul att få en kompis första dagen,
tänkte Jonas. Nu ringde det in och det började rasa in folk. Jonas märkte
att många tittade på honom och det viskades lite också. Läraren började
hälsa alla välkomna tillbaka efter det sköna sommarlovet, sen berättade hon
om Jonas som börjat i klassen. Jonas fick även berätta lite om sig själv.
De behövde inte vara kvar så länge idag för de hade bara upprop.
På väg ut från klassrummet så krockade han med Hasse, som Peter sagt var
ungefär som en boss i klassen. Hasse sa direkt med arg ton.
– Se dig för snorunge.
Då gick Peter fram till Jonas och sa
– äsch, bry dig inte om honom, han kan vara lite konstig ibland och de två
gick iväg. Peter fråga Jonas om han ville följa med hem till honom och göra
något, Jonas svarade Ja.
När de var hemma hos Peter så berättade han att han spelade fotboll,
– Det gör jag med eller jag spelade när jag bodde i solna. Sa Jonas.
– okej, börja i vårt lag då, vi har träning i kväll klockan fem, vill du
följa med då? Frågade Peter.
– Ja, det vore jätte kul, svarade Jonas glatt. Lite senare på eftermiddagen
så gick båda två hem till Jonas för att hämta hans fotbolls saker.
På kvällen efter fotbollsträningen som gick bra så satte han sig och såg på
tv sen gick han och la sig.
På morgonen nästa dag så tänkte han vilken tur han haft, han lyckades få en
kompis första dagen och kom med i Karlskoga BK som forward.
När han kom till skolan så var inte Peter där och han kom inte när det
ringde in. Under hela den dagen så var Jonas ensam, han satt ensam vid
lunchen och gick runt ensam på rasterna. När han frågade några i sin klass
om han fick vara med och spela fotboll så ignorerade de honom. Sen när skol
dagen var slut så gick han hem till Peter. Han knackade på och Peters mamma
öppnade.
– Hej, är Peter hemma? Frågade Jonas
– Ja, men han är sjuk och kommer inte komma till skolan förens om några
veckor.
– va tråkigt, Hälsa från mig, sa Jonas nedstämmande. Jonas började gå med
tunga steg hem. Han kände sig ledsen, det var ju hans ända kompis här. De
andra i klassen verkade inte tycka om honom.
När han var hemma och satt vid matbordet så insåg han att han måste försöka
bli kompis med de andra, men han visste inte hur. Nästa dag när de satt i
matsalen så satte han sig bland de andra killarna för att se om de började
prata med honom. Men eftersom ingen gjorde det så blandade han själv in sig
i deras konversation.
De lyssnade faktiskt på honom och på rasten var han med de och spelade
fotboll. Helt plötsligt så verkade de gilla honom, men inte alla, Hasse
tyckte inte att Jonas skulle få vara med de så han sa åt alla att sluta
vara med Jonas. Denna gång så lyssnade inte de andra på Hasse och istället
blev han utanför men då tyckte Jonas att alla skulle få vara med och alla
blev sedan vänner.
Jonas var glad han lyckades bli vän med de flesta i klassen under bara en
vecka. Nu kände han sig hemma i Karlskoga och hade nästan fler vänner nu än
vad han hade innan flytten.
Att byta skola/att byta klass
– Vakna Louise! Du ska börja i din nya skola idag, skrek mamma ifrån köket.
Jag visste inte om jag ville byta klass eller inte, för i min gamla klass
så var jag rätt så mobbad. Det var inte så att de slog mig men ingen
pratade med mig, det var som om jag var luft. Men nu i den nya skolan så
ska jag bli en helt annan person. Jag gick till den nya skolan och in i
korridoren. Jag var ganska sen så jag skyndade mig igenom hela korridoren
bort till klassrummet. Jag stod utanför dörren och hörde dem prata där
inne.
Jag knackade försiktigt på, Men ingen öppnade. Jag knackade en gång till
men lite hårdare.
Dörren flög upp och träffade mig rakt i huvudet.
– Oj förlåt, sa en kille i öppningen. Det måste vara du som är den nya
tjejen. ”Ja”, sa jag och han visade mig in i klassrummet.
Fröken tyckte att jag kunde ställa mig vid henne och berätta för klassen
vart jag kom ifrån och så. Så jag gick fram dit och berättade för nu skulle
jag sluta vara den mesiga typen som inte vågade någontig. Men jag berättade
såklart inte om att jag hade varit mobbad. På rasten så kom massor i
klassen och frågade hundratals frågor. t.ex vart jag kom från. Om jag hade
några syskon. Och jag tyckte att jag började bli populär. För redan efter
en vecka hade jag vart hemma hos fyra tjejer i klassen och det är flera än
vad jag hade varit hos i min förra klass. Mamma var jätteglad att jag hade
fått så många vänner men nu oroade hon sig lite för läxor och pluggandet.
Men jag sa bara att vi knappt hade några läxor, men då ljög jag för vi hade
läxor varje dag. Men jag skyllde bara på att vi höll på att packa upp saker
där hemma och att jag inte fick någon tid att plugga på. Lärarna tyckte det
var okej men att jag skulle börja plugga så fort jag kunde. Det hade gått
några dagar och jag kände att jag inte saknade min förra skola alls utom
att den hade mycket bättre mat än den nya. Men ”kompisarna” i den förra
saknar jag inte alls för de i den hära är så mycket snällare. Fast jag har
upptäckt att det är en kille som är ganska mycket utanför. Så eftersom jag
är ganska mycket med killarna så har jag försökt att prata med honom så
inte han blir som jag var. För det var inte speciellt roligt. Han som
smällde upp dörren i huvudet på mig heter Christian och är min kille nu.
Man kan säga att det var kärlek vid första smällen. För han har smällt
dörren i huvudet på mig en gång till. Det är han, Karin och Lasse jag
brukar var med i skolan och efter. Jag tycker Karin och Lasse ska bli ihop
men Karin är för feg.
Fast jag säger att det är bara att chansa. För hon är ju kär i honom. Nu
har det gått en termin och jag älskar min klass. Jag vill absolut inte
skiljas ifrån den, men det ska vi ju om något år ändå, för då ska vi börja
gymnasiet. Och jag hoppas den klassen blir lika bra.
Imorgon är den första dagen.
I augusti år 2000 började jag och nästan alla kompisar jag växt upp med i
en högstadie|skola i Nacka.
Förväntansfulla till bristningsgränsen började vi en ny termin i en ny och
mycket större skola än den vi gått våra första sex skolår i.
Till en början verkade allt bra, vi fick större frihet än mellanstadiet
erbjöd och man lärde känna nya människor nästan varje dag.
Men efter ett par månader började det spåra ur.
Vi hade helt enkelt fått för mycket frihet, man började strunta i lektioner
och det var inte så ovanligt att man gick upp till centrum och stal
småsaker i affärerna.
Utan att man tänkte på det själv så var pressen hård på en, om man inte
gjorde som alla andra så blev man mer eller mindre utstött.
Många började röka, dricka och ett antal började testa droger.
Man blev kaxig hemma, vägrade att göra som ens föräldrar sa åt en.
Och så började det.
Skolan blev snabbt uppdelad i två grupper: De häftiga och de utstötta.
Ingen var iförsig lämnad ensam, för man hade alltid kompisar i sin ”grupp”.
Sedan fanns det en liten ”grupp” till, för de som inte riktigt passade in i
någon av de stora grupperna.
Ungdomarna i den lilla gruppen var mest ”svansar” till de ”häftiga”.
Det var ”svansarna” som var ”tvugna” att testa allt, för de var så pass
osäkra på sig själva att dem i vilket fall som helst föll för grupptrycket.
Jag var nog en i den lilla gruppen. Jag passade aldrig riktigt in i den
skolan, det kände jag ganska snabbt. Jag spelade någon annan i ett helt år.
Någon som tyckte det var ballt att röka, dricka, sno grejer och testa
droger. Men när andra terminen närmade sig sitt slut bestämde jag mig; Jag
byter skola! Och så blev det.
Det var en otrolig lättnad jag kände när jag sa hej då till alla kompisar
innan sommar|lovets början, när jag gick hem från den skolan för sista
gången.
Sommarlovet förflöt lugnt, och i slutet på juli hade jag bestämt mig för i
vilken skola jag ville börja; Östra Dalvik.
Jag kände ingen som gick där och jag hade ingen aning om ifall skolan var
bra eller dålig. Det var en liten chansning, men jag mådde iallafall bättre
än jag hade gjort på länge. Sista dagarna innan skolstarten gick jag som på
glöd, jag var hur nervös som helst. Så kom den stora dagen.
Den morgonen fick jag skjuts av pappa, och innan jag stängde bildörren
önskade han mig lycka till.
Sedan gick jag in.
Östra Dalvik var raka motsatsen till skolan jag gått i innan, det var rent,
fräscht och luftigt.
Och bättre atmosvär.
Självklart så gick jag vilse direkt, men det hör till på något sätt!
Jag var iallafall så pass tidig att i princip ingen hade kommit än.
Så hittade jag det klassrum jag skulle vara i och satte mig på en bänk i
korri|doren utanför. Och väntade.
Efter en stund började det komma ungdomar, och jag blev ännu mer nervös.
Men det hade jag absolut inte behövt bli, alla var jättetrevliga, öppna och
positiva. Jag hittade in i klassen direkt, och jag kände att jag för första
gången på länge kunde vara mig själv.
Efter ungefär en månad kändes sjuan läskigt avlägsen, jag hade fått nya
kompisar och ett nytt liv kan man säga.
Men jag hade fortfarande spår kvar i mig efter sjuans bravader, det kunde
jag inte förneka.
Ett antal av de saker man började hålla på med i sjuan slutade jag inte med
i åttan. Jag kunde inte!
Men jag lämnade den påbörjade drogperioden i sjun, och skolkandet och
drickandet dämpades ner.
Likaså gjorde jag med snattandet.
Men allt man gör och är med om under livet, inte minst i början av
puberteten, sätter spår i en för resten av livet också.
Man säger ju att man lär sig av sina misstag, och jag är inget undantag.
Jag vet vad som är rätt och fel, vad man får göra och inte göra.
Det är bara det att vissa saker stannar kvar för att man har lyckats bli
beroende av det. Men alla har sina brister, dolt eller öppet, det är bara
att acceptera – eller helt enkelt göra någonting åt det.
När jag idag tänker på mitt första hög|stadieår skäms jag över mig själv.
På alla sätt och vis.
Jag föll för grupptrycket, jag började röka, dricka, snatta, ta droger och
skolka. Jag snackade skit om folk jag växt upp med för att jag kände mig
tvungen till det. Jag spelade någon annan för att jag var så osäker på mig
själv. Skolan och många elever som gått där längre än mig och mina kompisar
gjorde mig osäker.
Mitt självförtroende var oidentifierbart, jag stod inte upp för mig själv.
För mitt riktiga jag. Att byta skola är bland det bästa jag gjort, och att
det var till just Östra Dalvik gör bara saken ännu bättre.
Känslan av att kunna gå osminkad till skolan, att klä sig som man vill och
säga vad man tycker, den går inte att förklara.
Det närmaste man kan komma är nog ordet underbar, men det räcker inte till
på långa vägar! Om jag skulle ha stannat kvar i min första skola skulle
mitt liv se ut ungefär såhär: Jag skulle röka, dricka, blivit mycket mer
krimi|nell än i sjuan, jag skulle definitivt vara beroende av droger och
mitt självförtroende skulle ligga långt under minusstrecket. Jag skulle
antagligen vara djupt deprimerad, och jag skulle inte ha den nära kontakten
med mina föräldrar som jag har idag.
Och jag skulle definitivt inte börja i gymnasiet efter sommarlovet.
Låter det som ett lyckat liv? För den som aldrig har varit där kan inte ens
föreställa sig, inte jag heller.
Men jag kan titta på hur kompisar som jag växte upp med, gick i samma klass
som, och utvecklades med, på deras liv idag.
Då kan man nog få en liten glimt av hur min framtid skulle ha blivit om jag
stannat kvar.
Idag ser allt däremot mycket ljusare ut. Jag har kompisar som bryr sig om
mig, jag har betyg som faktiskt inte är så dåliga, trots allt. Jag har
skaffat mig en klar åsikt om vad jag känner och tycker om Sverige och
världen. Jag är politiskt engagerad i Ung vänster, jag satsar på att komma
in på ett bra gymnasium, och jag fyller sexton år i slutet av den här
månaden.
Man kan byta både livsstil och livssyn bara man bestämmer sig för det, det
är inte så svårt!
Det kan jag med säkerhet säga eftersom jag är på god väg åt det hållet.
Jag är inte där än, det säger jag inte heller, men jag försöker.
Och om man försöker så når man tillsist sitt mål.
Imorgon är den första dagen till resten av ditt liv.
Det är upp till dig själv vad du gör av den.
(Mina skolår och) min syn på skolan.
Hej!
Nu så har snart jag och alla andra 87:or gått ut grundskolan. Våra lärare
bad oss då skriva ett personligt brev om våra tankar, förslag och minnen,
som vi har haft under våran skoltid.
Vi börjar väl med lågstadiet.
Då så gick jag i en skola på landsbygden. Denna skola undervisade på ett
lite mer annorlunda sätt, allt var rätt så fritt. Våra salar hade alltid en
soffa i sig, minst en data och några bord med stolar. Det var mycket
hemtrevligt över skolan. Vi hade inga riktiga lektioner utan ”eget arbete”,
då vi fick välja mellan grundämnena, ”forskning”, idrott, utedag och lek.
Genom detta fick vi lära oss att ta mycket ansvar, det var inte riktigt
alla som klarade detta, och fick då svårare senare i livet. Enligt mig så
skulle vi haft det lite mer kontrollerat, vi var för unga för så mycket
ansvar.
Lunchen är väldigt viktig, det är b.la. den som gör att vi klarar dagen.
Maten på skolan var hemlagad och väldigt god. På rasterna var vi tvungna
att vara utomhus, i efterhand så tycker man att det var bra.
På mellanstadiet gick jag på samma skola, med samma lokaler.
Grundämnena var utlagda på schemat, men vi hade även lite annat som drama,
bild, idrott och slöjd. Under mellanstadiet förlorade alla kontrollen,
ingen från våran skola i denna årskurs kan multiplikationstabellerna. Så nu
på högstadiet har det blivit svårt i matematiken. Ett annat ämne som inte
fungerar är idrotten. Varför? Det är rädslan som gör det, att man inte är
lika bra som alla andra, att man ser olika ut.
Sen kom vi upp på högstadiet.
Det blev tidiga morgonar och sena eftermiddagar. Det blev mer lektioner
inlagda på schemat. Man fick nya vänner, och en ny personlighet. Skolan i
sig var uppbyggd på ett annat sätt, denna skola var utsliten. Men
lektionerna funkade bättre man fick känna att man lärde sig något. Men man
får även ta ansvar på högstadiet med läxor.
Maten var en stor skillnad, man slutade äta lunch och förlorade mycket
energi.
Det som måste förbättras i skolan är:
– De utslitna lokalerna, om eleverna får vara med och rusta upp dem,
kommer man inte förstöra.
– Att få eleverna äta lunch, kan man få genom att låta maten se
aptitretlig ut.
– Att få eleverna medverka på idrotten är att sätta in hyttar/bås i
omklädningsrum. Få vara med och bestämma, och ha flera alternativ.
– Mobbningen finns det bara ett sätt, att lära sig acceptera varandra.
+
Du ger vissa svar på frågorna du ställer.
Bra att du tar upp hur du tycker de första åren i skolan påverkat dig och
dina kamrater.
–
Du kunde ha utvecklat dina resonemang lite.
Tydligare ämnesval.
G+
Högermarginalen är mycket ojämn och det är svårt att säga var det ska
vara radbrytningar och var det inte ska vara några.
Mina skolår
Som för dom flesta 7åringar är man jätte nervös dagen innan,
Innan man ska börja första klass.
Vad ska alla tycka om mig, hur kommer det se ut och hur kommer det vara
alla nya intryck.
Vad jag kan minnas så var det så för mig.
Man fick inte så mycket sömn, man var för nervös.
Men till slut somnade man, jag kan ju tänka mig vad man drömmde,
Om skolan så klart.
Men så var det morgon och dax att göra sig iordning.
Man hade ju självklart vart ner på stan med mamma dagen före, och köpt en
ny skolväska, pennor och sudd.
Mamma var med första dagen, likaså många mammor till visade det sig när vi
kom till skolan.
Alla barnen var finklädda och såg nervösa ut.
Men sen ringde det in.
Man satte sig i en varsin bänk, föräldrarna stod längst bak och småpratade
lite med varandra.
Fröken kom in, en snäll, söt rätt ung tjej.
Hon presenterade sig, sen hade hon upprop.
Ivrigt väntade man på att hon skulle läsa upp ens eget namn.
Det var väl det som hände första dagen. Man åkte hem, väntade på att pappa
skulle sluta jobbet så man kunde berätta allt.
Självklart ringde man ju till farmor och farfar och berättade, sen ringde
mormor. Man kände sig så stor att börja skolan, man har ju alltid sett upp
till dom äldre som gått i skolan.
Men nu gjorde man det själv.
Andra skoldagen var inte lika spänd och nervös.
Då lekte vi olika namnlekar, delade ut böcker.
Sen sin första ”riktiga” lektion,
det var matte.
En helt ny matte bok fick man.
Sen ringde det ut till rast,
man visste ju inte riktigt vad man skulle göra.
Men man började snart prata och leka med dom andra.
Det var ju det roligaste, att få nya kompisar.
Så flöt det på hela terminen, man var ute och lekte på rasterna och på
lektionerna fick man lära sig massa nya saker, tex läsa och skriva.
Sen var det slut på skolan, och dax att ha sitt första sommar lov. Man hade
ju självklart köpt en fin kläning och plockat blommor till fröken, som hon
skulle få på avslutningen. Man hade länge övat med klassen på alla sånger
man skulle sjunga.
Så var det avklarat, första läsåret.
Sommarlovet gick åt till att vara med sina nya kompisar, sola och bada.
Underbart, men som sagt när man har roligt går tiden fort.
Och rätt som det var, var det dax för skola igen.
Kändes kul att börja tvåan, slippa vara minst längre.
Hade ju upprop som vanligt, fröken var brun och fin med blommor i håret.
Det var kul att träffa alla igen, alla verkade ha vuxit.
Sen blev det som vanligt,
fast det här året skulle vi lära oss att skriva skrivstil. Det var ju
verkligen ett bekymmer i början.
Men det lossnade och sen flöt det på.
Klassen hade planerat en skolresa strax innan vi skulle gå på sommarlov.
Alla var ivriga och förväntansfulla. Vi bestämmde oss för att åka till
Kolmården i Eskilstuna, sova kvar där en natt.
Alla tyckte det skulle bli jätte kul. 4 föräldrar skulle följa med, så min
mamma erbjöd sig att följa med.
Det var spännande, hade noga planerat vad man skulle packa.
Och nu stod man där, utanför skolan i väntan på att bussen skulle komma.
Alla var glada på bussen.
Det närmade sig nu, snart framme. Spännande, vi skulle dela på fyra stugor.
Jag sov med mamma och mina bästa kompisar.
Första dagen gick åt till att packa upp, fixa ordning i stugan.
Sen var det dax att sova.
Nästa morgon böjade vi med att äta en ordentlig frukost så vi skulle orka
med. Sen bar det av till Kolmården,
först kollade vi på aporna.
Sen skulle vi kolla på delfinerna. Det var jätte kul. Senare på kvällen
skulle vi åka hem. Första klassresan hade varit jätte rolig. Sen var det
dax för lov igen.
Det här året hade man lärt sig mycket, skrivstil, Matte lite engelska och
mycket mer.
Sista året på skolan var nog det roligaste.
Känna att man är äldst på skolan. Såg fram emot att lära sig nya saker. Och
till jul var det våran ur att hålla i lucia tåget, det gjorde alla
tredjeklassare.
Det var spännande hade aldrig vart med i ett riktigt lucia tåg, utom på
dagis då men då var ju alla lucia. Nu var det bara en lucia.
Och det var jag. Var nervös inför första uppträdandet, men det gick bra.
Sen blev det ju som vanligt igen.
Dagarna kom och gick.
Och det var dax för sommarlov igen.
Den här gången kändes det mer speciellt.
Sista gången med klassen.
Sen skulle allt bli nytt igen, ny skola, nya kompisar.
Efter avslutningen samlades vi i klassen och fikade tillsammans.
Sa hej då till fröken och gav henne blommor.
Så var det gjort, mina tre första år i grundskolan.
Nu när man ser tillbaka på dom tre åren, så var det tre verkligen tre bra
år.
Man fick många nya kompisar, många roliga upplevelser.
Var väl också jobbigt ibland.
Men kul var det.
Då tyckte man tilloch med att det var jätte kul när man fick läxor, vilket
man inte gör nu.
Visst kan man längta tillbaka.
Gå ut och leka varje rast, lära sig massa saker, något av det viktigaste,
läsa och skriva.
Åren går fort när man har kul,
Och kul det hade man verkligen.
+ Bra att du håller dig till att berätta om ett stadie.
Personliga minnen.
– ”Dags” och inte ”dax”.
Många ofullständiga meningar (utan subjekt).
Uppsatsen är skriven på ordbehandlare
Mina skolår
Hej! Jag heter Eric Samuelsson och går sista året i grundskolan. Dom här 9
åren av pluggande, läsande och läxor har inte alltid varit så lätta, och
det tror jag alla håller med om. Jag kommer inte ihåg min allra första
skoldag, så jag ska inte ljuga och säga att solen sken och allt var glatt.
Men däremot kommer jag ihåg känslan, börja i 1an. Bli stor och gå i skolan,
jag tror alla kom ihåg den känslan, samtidigt var man rädd. Inte så där
livs rädd utan bara lite skrajsen. Efter skolan så fanns ju fritids, det
var där man bara lekte. Vi var ju inte så gamla direkt, blott 7 år och då
gillad man ju fortfarande transformers och sådana ting. Det var på fritids
som alla skräckscenarier utspelade sig. Jag har starka minne från mitt
fritids. 1,2 och 3:or gick på samma fritids, och självklart var 3:orna
bossar över alla. Det firitidset jag gick på hade ju också sina speciella
personer. Jag kommer ihåg ett barn som var rätt våldsamt, han hette Saime.
Han klippte folk i öronen, sparkades och var allmänt vild. Skolan som jag
gick i årskurs 1-3 hette Birger-Jarl skolan och låg inne i Jarla stan där
jag bodde fram till 9 års ålder, jag bodde på Dalslandsgatan 13. Det var
en liten tvärgata mellan Jarla parken och en stor väg (jag kommer inte ihåg
vad den vägen heter). I Jarla parken har ju alla människor varit, hoppas
jag i alla fall. För en sån rolig och spännande lekpark får man leta efter.
Jag har ett minne från denna park också, denna händelse involverar mig. I
denna park stod en gammal lastbil, det var en färgglad en, som hade gjorts
om till leklastbil. Det var alla små pojkars dröm (i alla fall som jag
kände) att sitta och leka i denna färgglada lastbil. Men så en dag, skada
lastbilen mig, det fanns en liten lucka mellan flaket och förarhytten på
lastbilen. Mitt huvud stack fram ur luckan och orden”hej hej” kom ut ur min
mun. När jag sedan skulle dra ut huvudet och fortsätta med min lek så kunde
jag inte få tillbaka huvudet genom luckan som mitt huvud satt fast i, jag
satt fast i den lilla luckan. Efter en lång räddnings operation med min
mamma i spetsen så lyckades jag återerövra kommandot över mitt huvud. Nog
om Jarla stan och Birger-Jarl skolan. En dag, det var på kvällen vid
middags tid så hade mina föräldrar bestämt att vi skulle flytta. Det var
4:de gången för dom, men min första. Jag skulle vara tvungen att byta
skola, Skaffa nya kompisar. Allting var jättetungt. Så kom den dan jag
skulle hälsa på i min nya skolan, Dalängskolan heter den. Jag går
fortfarande kvar här på mitt nionde år. När jag gick in i entrén så stod
det en skock på omkring 5-6 flickor där, när dom fick syn på mig som
vankade upp för trapporna, så rusade dom skrikandes iväg. Jättepinsamt
tyckte jag, mina föräldrar bara skrattade. Väl framme vid klassrummet så
stod där en lärare, Pia hette hon. Hon skulle vara min lärare i den nya
skolan. Min familj och jag hade flyttat till en villa, den var ljusblå
(numera gräddgul), och den låg på krukmakarvägen 7. Här skulle jag
förmodligen spendera resten av mina 5 år i grundskolan.Tiden gick och
årskurserna rullade på, i 6:an fick vi en lärare. En jättesnäll en.
Magdalena hette hon. Konstigt nog förändrade detta hela min skolgång, jag
var en helt ny person och helt plötsligt var det kul att gå i skolan. Hon
var som en elevmagnet för alla gillade henne. Men tiden går och 7:an stod
framför dörren. Tänk dig högstadiet, det är där alla tuffingar går. Alla
skolans värstingar går i högstadiet. Nu var det jag och min klass tur att
prova på lyckan i denna farliga miljö. 7:an var inte alls så jobbig som jag
och mina kamrater hade tänkt sig. Det var en rätt slapp årskurs. Inte alls
så många prov. Bara massa roliga nya ämnen där man fick elda. Ett sådant
”eld” ämne är kemi. Ett rätt kul ämne tyckte alla som gick i 9:an eller i 1-
3 ring. Jag tyckte också att det skulle bli kul med kemi. Ända tills dagen
då jag klev in i kemi|salen. Där stod en äldre man, med stora glasögon
hämtade direkt från 70-talet. Den här läraren var av det slaget att han
gillade att hacka ner på folk. Lägga spydiga kommentarer när man gör fel
eller dylikt. Men han var också väldigt kul. Antingen hatade man honom
eller så gillade man honom. Jag gillade honom. Han var så rolig, fast han
var ändå sträng. Men vi hade inte bara konstiga lärare. I 7:an börjar man
ju med b-språk också, och eftersom min far pratade flytande tyska så tyckte
jag att det var vettigt att lära sig tyska. Det var 9 stycken andra som
höll med om det. Det visade sig att tyska var kalaskul. Våran lärare hette
något så konstigt som Kjersti, men så kom hon ju från norrbotten också.
Tyska var dom roligaste lektionerna tack vare Kjersti. Hon gjorde
lektionerna roliga genom att berätta om sina dejter, aktuella saker i
tyskland och om sin karriär som idrottskvinna. Det sistnämnda var hon inte
så lyckad i, hon hade spelat handboll och fotboll. Som hon ofta pratade om.
När hon hade gjort det avgörande målet eller räddningen, och oftast gick
hela tyska lektioner åt att bara prata om struntsaker. Med tiden kom också
vår första klassresa, den skulle gå till Broviken. Oj! Så spännande tänker
väll dom flesta, men Broviken låg ungefär 7 km från våran skola. Vilken
klassresa va! Det roliga var att vi skulle cykla dit också. Så när dagen
kom stod alla med sina cyklar på dalängsstorget. Det tog kanske 1 timme att
komma fram, Broviken var någon slags scoutstuga, som vi hade hyrt. Våra
klassföreståndare som dels var våran pratiga tysk lärare och en norsk
svenska lärare som vi hade, en norsk svensk lärare! Ja, det var faktiskt
lite skumt. Hon pratade med en konstig brytning och hade ingen koll alls,
på något! Allt vi gjorde i 7:an i svensk väg var att läsa ur en antologi
bok, nog pratat om svenskan, , tillbaka till klassresan. Broviken var så
enormt tråkigt att jag och några andra som sov på övervåningen av stugan
var tvungna att göra den rolig. Detta genom att hålla sig vaken hela
natten. Den som somnade fick ett fint straff. Man blev utpyntad som en
julgran i ansiktet medans man sov, sedan blev det ett minnesvärt fotografi.
Sen började 7:ans årskurs lida mot sitt slut, och 8:ans mot sin början.
Lärare kommer och lärare går. Detta hände även oss, vår roliga tysk lärare
hade slutat för att hon fick för lite betalt.Våran dumma norska svenska
lärare fick slutade och vi fick en ny fysiklärare, och 2 nya
klassföreståndare. Fysikläraren var rätt trevlig, också han från dom övre
regionerna av Svearike. Dom 2 nya klassföreståndarna hade vi redan haft
lektioner med i 8:an. Det var SO läraren och våran biologi lärare (som hade
oss i fysik i 7:an). Också dom trevliga och betydligt bättre än dom två
innan. Nu började det bli ordning på saker och ting. Det började flyta mera
och allt blev lättare. Kanske tack vare våra klassföreståndare. Sen flöt
allt på och nu sitter jag här, går i 9:an, och har varit med om
fruktansvärt mycket roliga saker här i Dalängsskolan så även i Birger-Jarl
skolan. Jag ska inte glömma att berätta om den otroligt roliga klassresan
vi gjorde i 9:an. Det tog ett bra tag innan klassen var enad, och det fanns
otroligt skumma förslag, Vild weekend på Siljaline, Resa till Prag och till
Grekland, det är några exempel. Men inget av dom exemplen vann, utan det
gjorde ”Äventyrsweekend i Värmland” I början så var dom flesta negativt
inställda till detta. Det vi inte visste var att det skulle bli så
fantastiskt kul. Bussresan dit tog ungefär 5 timmar, under den tiden så var
det full hålligång på bussen, godis kastades, smällar utdelades, godis
delades och så tittade vi på film. En av mina kära klasskamrater somnade
under denna film och jag bestämde mig för att spela honom ett spratt, jag
tog en salt sill ur min godis påse, tryckte upp den i hans vänstra öra. Jag
och mina kamrater började skratta, riktigt mycket. Efter det kände jag en
hand på min näsa, den vred och slet tills min näsa släppte lös allt blod.
Det var min kära vän som hade fått en saltsill i sitt öra som hade bestämt
sig för att utdela hämnd. Jag sprang till toaletten med en blödande näsa,
jag lyckades skona mina medåkare med att bloda ner dom men med mig själv
vet jag inte, jag var alldeles blodig. Det såg ut som jag hade blivit
skjuten. Nog om våldet för ett tag. Väl framme så var där en liten röd
stuga och några järnvägsspår. Schysst klassresa tänkte vi ironiskt. En ung
man kom fram till oss och visade vägen till våran lunch. Efter det bar det
av. Vi skulle ut på ”äventyr”. Vi delade upp oss tvåoch två, och tog varsin
beckasin. Vi skulle cykla på spåren i 2 mil med beckasin. Det var hyfsat
kul men när vi kom fram till det ställe vi skulle slå läger så fattades en
del saker från beckasinerna. Dom sakerna skulle vi helt enkelt hämta på
hemvägen sa ledarna. Så delades vi in i tältgrupper, slog upp tälten och
sov. På hemvägen blev en av mina kamraters fot överkörd. Han skulle springa
bakom för att putta på när han istället ramlade, och den bakomliggande
beckasinen mejade över hans fot. Men ingen skada skedd, vi fortsatte att
trampa, och väl framme var det paintball time. Ont ont ont, det är allt jag
säger om det. Nog pratat om våran klassresa och tillbaka till årskurs 9. Nu
sitter vi alltså här, våra kunskaper testas några sista gånger, och våra
handlingar betygsätts. Våra liv avgörs i princip av lärarna, så det gäller
att ha god hand med dom. Jag vill nog inte påstå att jag hade det, inte med
alla lärare i alla fall. Nu, om 8 dagar ska våran ansökan till gymnasiet
vara inlämnad, Väldigt jobbigt. Att börja i gymnasiet känns lite som och
börja i skolan igen för första gången. Pirrigt sådär, men också spännande.
Vilket gymnasium kommer jag in på? Tänker man. Det är bara att bita ihop
och kämpa på, så klarar man sig.
Högermarginalen är mycket ojämn och det är svårt att bedöma var
radbrytningar gjorts. Det är också väldigt svårt att se var det ska vara
punkt, komma eller ingenting alls, samt svårt att skilja mellan gemen och
versal.
NÄR JAG BYTADE SKOLA
(När jag gick i årskurs 6 på Uggleskolan tyckte jag det skulle bli jätte
läbbigt att byta till en annan skola inför årskurs 7.
Jag bytte till en skola som heter Killebäckskolan.)
Det var en gong på sista terminen i 6an som vi skulle åka till,
Killebäckskolan det pirrade i hela kroppen, för jag var så nervös för att
de andra eleverna i min nya klass inte skulle tycka om mig.
Men när jag och mina gamla klasskompisar som också skulle burga i min nya
klass, kom in till det nya klassrummet och träffade de andra från bland
annat en skola som heter Stenåsskolan så var det bara en enda elev som kom
fram och hälsade.
Han hette Stefan och jag tyckte att han värkade snäll men han var inte
riktigt så snäll som jag trott.
Men det visade sig att en annan kille som jag då tyckte såg ut som en
värsting, en elak mobbare, visade sig, vara jättesnäll. Han hette George,
men han sa direkt till alla i rummet: Jag vill att ni uttalar mitt namn
Jorge för jag hatar att bli kallad George.
Det var allt jag ville säga just nu, och så satte han sig.
Jag däremot var helt och hollet livrädd. Jag beundrade George’s mod att
resa sig upp och prata som han gjorde.
Men när jag tyckte nu var det fanemej daks att gå fram och hälsa på
George.
Men när jag hade rest mig och burgat röra mig frammot så vek sig mitt mod
jag vågade inte gå fram.
Sedan en liten stund senare så var turen över jag och mina gamla klass
kamrater gick tillbaka till vår gamla skola. De sista veckorna av den
terminen bara sprang förbi och den sista veckan kom till sist.
Den sista veckan, då hade vi skit-kul, vi hade roliga lekar fråge-sport med
mera, vi hade inga riktiga lektioner den veckan med man ville inte att
skolan någonsin skulle ta slut.
Men det gjorde den i alla fall då som sommar lovet tio hela härliga veckor
men under lovet så gick allt så himla fort sommar lovets tio veckor kändes
som bara två. Det hela gick för fort snart var det dags för skolstart.
Skolstarten moste känt på sig att jag var livrädd men det var inget att
gjöra åt det.
Den sista dagen kom jag kunde inte hitta på något tiden var för knapp för
att gjöra något. Jag ville bara sova och bli bortglömd men jag satt hela
kvällen och grillade med min familj sedan var det läggdags mamma tvingade
mig i säng.
Det var ett rent HELLVETE att somna den natten. Jag låg sömn|lös och
försökte somna men det gick inte att somna.
Men när jag väl hade somnat hade klockan hunnit bli fem och jag skulle gå
upp klockan sju.
Klockan slog sju, min alarm-klocka burgade pipa. Jag vaknade helt
kallsvettig jag undrade om jag skulle kunna sova i cirka trettio minuter
till men just då kom mamma in och sade
– Älskling, det är dags att gå upp nu, jag har gjort några mackor till
dig.
Jag tänkte nu vill jag dö.
Nu var klockan 07:25 jag hade ätit och klätt mig jag var på väg till
toaletten för att borsta tenderna och kamma mig men den var upptagen.
Klockan slog nu 07:45 jag fick toan men jag hann bara borsta tänderna för
nu var det dags att åka till skolan.
Jag gick så longsamt in till mitt kapprum som möjligt men jag kom ju så
klart fram till slut jag kom in i klass-rummet alla vi som kom från
Uggleskolan satte sig vid ett bord och så gjorde även de andra. Våra nya
lärare kom in och sade till oss att resa oss upp alla reste sig upp och
lärarna sa nu ska vi ha upprop. Sedan skall vi byta platser så ni inte
sitter bara med era gamla kompisar.
Vi blev mixade och blandade jag kände mig som om jag just suttit i en
shaker och någon hade skakat den.
Jag modde verkligen illa, jag önskar att jag bara hade sjunkit ner igenom
golvet. Jag hamnade vid ett bord med två tjejer och en kille.
Tjejerna hette Tina och Maria medans jag stod där vid min plats så kom
killen som hette George (Jorge) och ställde sig bredvid mig. Jag blev paff,
han hade slutat att se ut som en värsting, han såg lika rädd ut som jag
gjorde.
Vi fick sitta bredvid varandra jag frågade hur han kände sig han sade till
mig att han modde illa och helst skulle varit hemma.
Jag sa till honom att jag kände lika-dant.
Lektionen burgade med att vi skulle berätta om oss själva för kompisen
bredvid. Jag burgade med att berätta att jag heter Lars och att jag ville
bli kompis med honom han såg paff ut när jag sade det.
– Jag ville lika dant jag är glad att du sade det för jag hade inte vågat
sagt det till dig.
Vi blev väldigt bra polare efter det. Jag längtade äfter rasten för att få
prata mer med George rasten komm och vi pratade om allt möjligt, det
var radbyte var den roligaste rasten någonsin. Jag hade så roligt, jag
blev inte retad som på Uggleskolan. Där blev jag mobbad varje rast.
George presenterade mig för sina polare och vi snackade hela rasten.
Den dagen tog slut fortare än jag kunnat sagt HEJ.
(Jag och George holler fort farande i hop nu i nian vi är bästa polare just
nu.)
SLUT
Styckeindelning (ej blankrad)
Stavning vokaler u, o, ä, e (t. ex. burgade, gjöra)
Skiljetecken: Punkt!
Bra att och har använts istället för som tidigare o!
UPPGIFT 4. Min syn på skolan.
Kära skolminister
Det som jag skulle vilja att ni förbättrade i skolorna är skolmaten. Jag
tycker att skolmaten är aldeles för dålig, det är kanske en gång i veckan
som jag äter mig mätt, men det är knappt att jag äter mig mätt en gång i
veckan. Ni måste ädra skolmaten så att fler barn äter. För jag vet själv
att det är många som går hungriga hella dagen i skolan.
Och så tycker jag att ni måste få fler till att utbilda sig till lärare.
För på vår skola (Söderport) så ha vi väldigt många lärare som inte har en
utblidning som lärare, och då är det svårt för oss elever att kunna lära
sig på ett bra sätt, och iblan så kann dom lärarna som kommer ingeting och
då så lär sig ju eleverna ingeting ändå. Men dom lärarna som är utbildade
tänker jag inte klaga på för dom vet hur dom skall få eleverna att tycka
att det är kul att lära sig. Men om det nu kommer en lärare som inte har
utbildningen så blir det oftast att eleverna tar över och eleverna sitter
ändå och gör ingentin, eller om man nu får en uppgift och eleverna vet att
han inte kan någonting så struntar eleverna i det ändå, och där är vi där
igen, eleverna lär sig ingeting.
men nog pratat om allt som är dåligt i skolan. Det som jag tycker är bra i
skolan är att man alltid har sina väner runt sig, och att man får många nya
vänner. Då blir även lektionerna roligare och man tycker att det är
roligare att lära sig. Det tycker i allafall jag. Men det som jag tycker
och jag vet att nästan alla tycker det är det roligaste i skolan är ju
rasterna. Men det värsta är att man inte har så mycket att göra. Men om dom
på skolan kanske hade gjort ett upphåls rum med några soffor massa mysiga
kudar och kanske en tv och video så hade man i alla fall haft något att
göra. Men nu vet jag att våran skola ligger back i pengar, men man kan ju
iallafall ha det i åtaken. För att det kommer ju inte att ske nu under
våran sistta termin, men man kan kanske försöka tills nästa termin med att
kanske göra ett uppehålls-rum för eleverna. För att det kommer ju att gå
elever här i 1, 2 och 3 år till och det kommer ju alltid in nya elever.
Men jag har en fråg till dig skolministern hur mycket pengar får skolan
varje år. och när får dom pengarna. Kan man inte höga budgetet litte, så
att dom pengarna som högs går till att göra ett uppehållsrum för eleverna.
Så att rektorerna försöker att göra det bättre för eleverna. Jag vet att
dom redan nu försöker att göra det bättre för eleverna. Men om skolan
kanske hade litte mer pengar så skulle dom kuna göra det änu bättre för
oss. Men jag tycker att detta är den bästa skolan.
Jag hoppas att du läser detta berev och tar det på allvar. För detta som
jag nu har skrivit är så jag tycker att det är i skolan.
Med vänliga hälsningar
Johanna Berg-Svensson
På Söderport skolan
Stavning
För få styckeindelningar
Upprepningar
Flera Bra synpunkter, men de kunde ibland utvecklats bättre.
Korrekt brevform
Krönika – mina skolår!
När jag tänker tillbaka på min tidigare skoltid ser jag den som väldigt
rörig. Ända upp till tredje klass bytte vi lärare väldigt ofta. Jag kommer
inte ens ihåg alla lärare som vi hade! Men det är faktiskt tre lärare som
jag speciellt kommer ihåg. Lena, Lotta och Mia. Lena var en lång, smal,
brunhårig tant med ett kallt leende. Hon var väldigt sträng, man fick inte
ens gå på toaletten på lektionstid. Hon förstörde de två första åren helt
för mig. Hon sa till mig rent ut att jag inte kunde någonting, varken läsa
eller skriva. Hon satte mig i en specialgrupp, även fast jag visste att jag
inte var lika dålig som hon påstod att jag var. I flera år hade jag dåligt
självförtroende p.g.a henne. Hon känner fortfarande igen mig, för hon
hälsar ”glatt” när vi ser varandra. Jag kommer nog aldrig glömma henne.
Lotta däremot var en rätt knubbig tant som nästan alltid log. Men det var
p.g.a henne som vi hade så många vikarier. Vi hade henne i ungifär ett år.
Men under det året var hon aldrig där. Jag tror att vi hade minst sju
vikarier istället för henne. Så det var en jobbig tid! När vi började i
trean blev det ändring. Då fick vi en ny lärare som heter Mia, hon var den
gladaste människan man kan tänka sig. Hon har vitt hår, glasögon och ler
hela tiden. Jag lärde mig allt från henne. Jag tyckte om skolan väldigt
mycket när vi hade henne som lärare.
När jag tänker tillbaka tänker jag också på all mobbing som jag ut|sattes
för. Jag blev mobbad för mina kläder, mina åsikter och för att alla tyckte
att jag var tjock. Så jag har inte så många bra bilder från min tidigare
skoltid. Den var rent ut sagt hemsk tills vi fick Mia som stöttade och
hjälpte mig jättemycket!