G – Sida 35 – Skrivbanken

Mina skolår
Jag minns fortfarande första dagen i skolan. Jag skulle börja med sex andra
tjejer på Bejier skolan. I en klass med blandade elever från ettan till
trean. Vi sju nya tjejerna fick först träffa varanndra i skolan och leka
och lära känna varandra lite. Jag blev jätte bra kompis med en tjej som
hette Amanda Lindvall. Och så var jag redan kompis med Tove Sjölund som jag
kännt sedan dagis.
Mina första skolår var jätte roliga. Jag fick massor av nya kompisar varje
år eftersom det kom ett nytt gäng ettor varje höst. Vi sju tjejerna som
började samtidigt blev mycket bra kompisar, men ibland så uppstod det lite
problem efter|som det alltid var sju viljor inblandade.

I treans slut fick vi och vår parallell klass ett besked. Vi skulle byta
skola, efter denna terminen till ”skolan på udden”. Det var en ny skola som
var på väg att byggas. Alla tänkte på den nya fina skolan och att det
skulle bli jättekul att flytta dit.

Efter sommarlovet började vi på ”udden”, som vi kallade den. Vi tyckte
”skolan på udden” lät mesigt och alldeles för långt för ett skolnamn. Det
var väldigt spännande, en ny skola med nya möbler och arbets materiell. Det
första intrycket från alla elever i min klass var att allt var så fint och
bra. Men om man gick djupare så var det inte så. Vi gillade inte vår
lärarinna.
Hennes namn kommer jag inte ihåg, men iallafall. Hon var sträng och taskig
tyckte alla. Men efter ett år eller något sånt, så började jag tycka om
henne. Alla mina kompisar hatade henne fortfarande. Det var just det ordet
de använde ”hatade”. Hur kunde de igentligen säga så, de hade ingen aning
om hur starkt ett sådant ord är.
Men som jag sa: jag började tycka om henne. Ingen kunde förstå mig, men det
är väl så jag är. Jag ger alltid människor runt omkring mig en chans.

På udden fick jag också mycket nya kompisar, speciellt mycket killkompisar.
Min nya bästis var Rafaela Skog. Vi var alltid tillsammans och hade
jättekul. På udden hade vi, alla elever väldigt bra tillslut. Det var lite
annorlunda undervisning och vissa lärare var liksom inte utbildade till det
de undervisade i, men vi hade ändå det bra. Vi spelade mycket teater i vår
klass som vi sedan spelade upp för resten av skolan. Vi hade också mycket
småstjärnorna och roligatimmen. Så vi hade ganska mycket fri tid och fick
göra lite vad vi ville.

Sen kom vi till den tid då det inte skulle vara så mycket lek. Vi hade fått
valpappren och skulle välja högst. fyra personer man ville gå tillsammans
med. Sen skulle vi komma hit till Polhem skolan, och ta skolan på lite mer
allvar.

När vi tillslut började här efter ett långt sommarlov. Så var allt så
annorlunda men kul. Min klass som jag började i, med många från min gammla
klass på udden. Var väldigt splittrade i början, eller det är vi
fortfarande. Men inte alls på samma sätt. Här på Polhem skolan så har jag
mina bästa skolår. Jag iallafall vad jag vet, resten kanske bara blir
bättre. Här fick man skåp istället för bänkar och lådor. Och allt var mer
seriöst än vad det var innan.
Sen kom man till då man fick betyg. Det var då jag började ta skolan på
allvar. Eller nej det är inte sant det var nog denna terminen allvaret
började för mig.

Dessa fyra åren på Polhem skolan har gått väldigt snabbt om jag tänker
efter. Och nu står jag här, och bara om några månader ska jag möta en ny
skola med nya kulturer.
Jag hoppas de tre åren jag har kvar i skolan kommer vara lika bra så jag
inte blir besviken, eller rentav bara bättre. Mina intryck under skolåren
har varit på både gott och ont men lärorikt. Men det är väl det livet går
ut på.

Mina skolår
Jag skall nu berätta om min skoltid. Allt började en solig morgon och jag
skulle inte till dagis utan till skolan. Jag var otroligt nervös när jag
och mamma gick in på skolgården. Det var så många stora barn. Jag blev lite
rädd och tryckte mig mot min mamma. Hon tyckte bara det var trevligt att
följa med på förstadagen i skolan.

När vi kom in i klass rumet såg jag min kompis Caroline. Jag blev lite
lugnare då. Caroline och jag hade gått på dagis tillsammans i fyra år, hon
var som en syster för mig. När vi satt där vid våra bänkar så kom vår
fröken in. Hon var inte så lång men snäll. Hon läste en bok för oss om en
Tax.

Lågstadietiden var utan tvekan den roligaste tiden i skolan. Vi gjorde ofta
utflykter till Lund tex. I trean åkte vi på en Skåneresa. På julen pysslade
vi alltid. Om man hade räknat rätt i sin mattebok fick man ett trevligt
klistermärke. Men så är det ju inte nu tyvärr.

När jag började fyran blev det högre krav på en. Vi fick en ny lärare,
Hans. Han var lite konstig i början men vissade sig vara en mycket trevlig
lärare. Det var mest skola under mellanstadietiden. När vi slutade feman så
skulle vi byta skola. Klassen skulle splitras. Det blev en stor förändring
att byta från Ängbyskolan med sina gröna parker till Polhem med sin svarta
asfalt.

Det var nog första gången jag grät över att behöva gå till skolan. Det var
en ny klass men gammle Hans följde med. Vi fick nya ämnen och lärare. Allt
var nytt och spännande.

Det som var roligast med att börja sexan var att få läsa franska. Vi fick
nog världens roligaste och bästa franslärare.

Även om kraven höjdes änu mer i sexan var det ändå roligt att gå i skolan.
Det var en ny värld man kände sig vuxen.

Nu har jag gått på polhem i fyra år. Det har varit en tid med glädje och
sorg. Den skola jag en gång grät för att börja i, gråter jag nu över för
att skiljas från.

Jag tror att jag har blivigt formad av skolan. Det låter konstigt, men man
har gått på polhem under en tid man har utveklats och har blivit påverkad
av intryck. Polhem är inte bara en skola utan mer som ett andra hem för
många elever. Kommer man ner i matsalen så är alla mattanter så glada att
man kommer. Träffar man städorskorna i korridoren säger de alltid ett glatt
”Hej”.

Men alla lärare är inte bra. Vissa är så hemska att man gråter efter
lektionen. Sen finns guldkornen. Lärarna med det lilla extra. De vill en
bara väl och att man ska lyckas. De planerar inte sina lektioner utan låter
eleverna forma dem.

Att lämna polhem och att börja i gymnasiet kommer också att bli en stor
förändring.

När jag tänker på att jag trots allt har gått i skolan i nio år, så är det
en hel del år. Man kan undra var tiden har tagit vägen. När man gick i
ettan ville man bara att skolan skulle ta slut nu är man rädd för att den
ska ta slut. Man är rädd för verkligheten att inte få vara kvar i den
trygga skolan, där andra säger vad man ska göra. Det kanske hade varit
bättre om eleverna hade fått ta lite mer ansvar!

En sak jag vill säga till alla som går i skolan är ”ta vara på tiden”.
Skoltiden är en tid då man utvecklas. Skolan är en magisk plats. En egen
värld fylld med lagar och regler. Om man ej följer dem så kan man råka illa
ut. Det är något jag lärt mig av skolan. Gemenskap, att våga öppna sig är
nog det som har varigt nyttigt att lära sig.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om min skoltid. Den boken skulle vara
fylld med minnen. Men istället så bevarar jag mina minnen i huvudet.

Skolan som jag hatar så mycket älskar jag även. Skolan är viktig. En plats
att utvecklas på. Det är något man ska tänka på. Det kommer jag göra när
jag slutar. Min skoltid har varit en underbar tid, en tid jag sent kommer
att glömma.

Min syn på skolan

Ärade skolminister!

Jag anser att skolan har blivit lite för slapp. Man försöker hjälpa de som
har sämmre betyg genom att sänka kraven. Till exempel kom förslag på att
ändast ha åtta gymnasieprogram och att låta alla få gå de program de vill.
Visst är det en trevlig tanke att alla som vill ska kunna komma in på t.ex.
det natur|vetenskapliga programmet. Men vad är det för mening med att låta
folk som är lite sämmre i skolan komma in på de svåraste programen utan att
sänka kraven så att de också kan ta studenten? Synen på att överhuvud taget
ta studenten har även den förändrats sen t.ex. min far gick i skolan. Då
fanns det en hel del människor som inte klarade av att ta sin examen och
det var inte ens alla som gick i gymnasiet. Det var okey för de som inte
var skapta för att gå i skolan att ta ett lärjungejobb istället. Idag finns
det istället ett tryck på eleven från både vänner och föräldrar att man
”måste” gå igenom gymnasiet annars får man inget jobb. Man kan ju fråga sig
om utbildning verkligen kan vara lika bra som förr. Kanske är de svårare
programmen i samma klass som förr men hur kan då tidigare nämda förslaget
låta bli att sänka denna kvalité.
Ett förslag som jag däremot tycker är possitivt är det borgliga blockets
tanke om att börja dela ut betyg tidigare än idag. Nu får man ju sitt
första betyg efter höstterminen i åttan och för många är detta en shock.
Betygen är sällan vad man trodde att de skulle vara. Överraskningarna är
både possitiva och negativa och de varierar ofta mellan olika ämnen. Därför
behövs någon form av betyg eller mera djupgående omdömen under hela
hög|stadiet så att man vet var man ligger när slutbetygen nalkas.
Hur lärare sätter betygen och vad de grundar sina betyg på är det många
som är missnöjda med. Det är ofta eleven som de flesta annser inte kan så
mycket får höga betyg. Även om mycket av dessa klagomål beror på avundsjuka
så är det svårt för lärare att veta vad eleverna verkligen kan. Jag är
övertygad om att lösningen på detta problem är oförberädda prov. Då ges
ingen möjlighet att lära in allt kvällen innan och sedan glömma allt efter
provet. Först då vet man vilka elever som har hängt med på lektionerna och
lärt sig något. Nakdelen med detta är förståss att de som varit sjuka då
inte klarar av vissa frågor men det får man ta hänsyn till vid rättningen.

Nu ska jag skriva om det riktigt stora problemet, kanske ett av de
största i dagens Sverige. Segregationen. Ett bra exempel är Malmö. I Malmö
har vi många, främst muslimska invandrare. De allra flesta bor i de östra
delarna av Malmö. Där går de även i skolan och där har de sina vänner. De
får aldrig en ärlig chans att lära sig ordentlig svenska och komma in i det
svenska sammhället. På vissa annars helsvenska skolor har man nu börjat
bussa in elever från invandrartäta stadsdelar. Sådana åtgärder är jättebra
för det är i skolan man måste börja och med tiden kommer detta
förhoppningsvis leda till en bättre blandning även inom bostadsområden.
Slutligen vill jag säga att det är en lögn att påstå att skolan var
bättre förr. I helhet har skolan blivit mycket bättre och jag tror att
eleven i allmänhet trivs bättre nu än de någonsin gjort. Men på vissa
områden har man gått för långt med att underlätta för eleven och det finns
fortfarande mycket kvar att göra. Ni har ett viktigt och svårt arbete trots
att så mycket redan gjorts av tidigare skolministrar.

Från Tomas Lundbäck, klass 9a på Tegnérskolan i Malmö

Nr. 2. Att byta skola

Det var den niode november och min sista dag i klass 8B på Norrskolan i
Göteborg.
Jag hatade den skolan. Alla år jag hade gått där hade jag blivit mobbad och
utstött.
Inga lärare eller elever brydde sig. Jag ville inte vara kvar på
Norr|skolan. Jag ville bort.
En dag bestämde jag och mamma att det var dags att göra något åt problemet.

Så detta var min sista dag på skolan. Jag skulle byta till Broskolan som
låg på andra sidan av stan.

Morgonen därpå när jag vaknade i min säng kände jag mig lättad över att få
en chans att starta om på nytt.
Men samtidigt var jag rädd. Jag kände en smärta i magen av rädsla. Jag var
rädd för vad alla de andra skulle tycka om mig.
Tänk om allting fortsatte som det var innan på Norrskolan?
Jag åt frukost och gjorde mig i ord|ning.
Mamma körde mig till skolan. Jag läste på pappret som skickats till mig en
vecka tidagre. Det stod att jag skulle gå till klassrum 13.
Det ringde in och alla eleverna gick till sina klassrum.
Jag gick in i klassrummet och satte mig på en stol längst bak i salen. Det
kom in en kvinna i klassrummet. Hon hade långt brunt hår, hon var ganska
mullig och såg väldigt glad och snäll ut.
Hon hade en mörkbrun kjol på sig och en vit tröja.
– God morgon, sa hon och tittade sökande genom klassen tills hennes ögon
fästes på mig. Hon log.
– Vi har en ny kille i klassen som ni alla säkert vet, sa hon och satte sig
ner på sitt skrivbord.
Många vände sig bakåt och tittade på mig. Jag log lite som ett svar
tillbaka.
– Du vill kanske komma fram och presentera dig själv? frågade hon.
Jag kände hur paniken grep tag i magen.
– Ja, sa jag tyst och försökte gå med bestämda steg framåt.
– Vad heter du? frågade hon.
– Jag heter Olof, sa jag och såg på henne.
– Jag heter Lena Karlsson, sa hon och log.
– Har du några syskon? Har du några husdjur? Vart bor du? frågade hon
sedan.
– Nej, jag har inga syskon. Men jag har en katt som heter Nisse och jag bor
på Solgatan.
Lena märkte att jag tyckte att det var pinsamt.
– Du kan gå ner och sätta dig igen, sa Lena.
Dagen gick förbi och alla i klassen var väldigt snälla.
Det fanns en kille som hette Joel. Han pratade jag mest med och vi satt i
matsalen ihop.
Efter två veckor började jag känna mig trygg och stabil i min nya skola.
Alla i klassen var så vänliga och roliga. Det var mycket bättre än min
förra skola.

Det blev December och snön började falla.

Naturligtvis blev det snöbollskrig mellan åttorna och niorna. Snöbollskrig
var förbjudet på skolan men jag hade inte haft så kul på länge.
Jag och Joel gjorde det mesta ihop. Vi gjorde massa hyss också. Joel hade
en tvillingbror i den andra klassen som hette Lars.
Lars var ihop med Sara i våran klass.
Det bästa Joel visste var att skämta med Sara.
Det var inga snälla skämt. Han brukade kasta suddigum på henne, jaga henne
och knuffa på henne.
När hon fyllde år tog han en pappers|korg och fyllde den med vatten.
Han tog papperskorgen och hällde allt vattnet över henne och sa:
– Grattis.
Jag märkte att Sara inte tyckte om det så jag sa till Joel att han skulle
sluta. Men det gjorde han inte.
Efter några veckor kom Sara till mig och frågade:
– Kan du inte prata med Joel om att han ska sluta skämta med mig?
– Det har jag redan gjort, svarade jag.
– Men han lyssnar inte på mig, sa Sara.
– Vet du vad, sa jag.
– Nej, vad? frågade Sara.
– Nästa gång han skämtar med dig eller knuffar på dig så säg inget till
honom. Bara ignorera honom, sa jag.

Det gick någon vecka och Sara gjorde som jag sagt.
Joel tyckte det blev jobbigt och slutade skämta med Sara.
En kväll när jag låg hemma i min säng tänkte jag på hur mycket bättre allt
blivit.
Jag hade fått vänner och mina lärare tyckte om mig.
Jag hade till och med hjälp Sara med Joel.
Jag hade hjälpt någon som känt sig mobbad.

I maj började det en ny tjej i klassen.
Hon hade långt blont hår och ett jättevackert leende.
Hon var det vackraste jag sett någonsin. Hon hette Linda.
Hon verkade inte trivas så mycket med tjejerna utan umgicks hellre med
killarna.
En dag kom Linda fram till mig och satte sig bredvid mig.
– Hej, sa hon.
– Hej, sa jag och log.
Hon log tillbaka till mig.
– Vilket extra ämne har du valt? frågade hon.
– Jag valde matte. Vad valde du? frågade jag och tittade på henne. Hon hade
blåa ögon.
– Jag valde också matte, svarade hon.
– Jag undrade om du kanske skulle vilja hjälpa mig lite med matten? frågade
hon.
– Klart jag kan, svarade jag.
– Tack! Utbrast hon. Hon gav mig en kram och sedan gick hon.
Det pirrade i hela magen på mig. Jag kände hur jag ville hoppa upp och ner.

Då visste jag att jag var kär.

Vi umgicks mycket ihop jag och Linda. En dag berättade hon för mig att hon
också blivit mobbad på sin förra skola. Jag berättade hur det hade varit
för mig på min gamla skola också. Vi gick till ett nöjesfält som var i
Göteborg under veckan.
Jag och Linda hade jättekul tillsammans. Senare på kvällen gick vi hemmåt.
När vi var tvungna att gå olika vägar stannade hon och sa:
– Hej då, vi ses imorgon i skolan.
– Ja, det gör vi. Hej då, sa jag och pussade henne.
Jag var så lycklig!

Mina skolår

Året var 1995 när jag började skolår ett, ända sedan förskolan hade jag
gått på en kristen skola i alingsås, Edengården. Var dag började med en
morgonsammling, som vi hade kyrkoslalen. Vi gick igenom vad som skulle
hända idag, om det var något anorluna osv. där efter gick vi som vanligt
till våra klasser. Vi var inte så många på skolan, i min årgång var vi fem
stycken. När vi gick i ettan gick vi tillsammans med tvåorna och tvärtom
när vi gick i tvåan.

Jag hade inte så många kompisar dom tre första åren i skolan det fanns ju
inte så många i min årgång. Två som jag umgicks mest med var Jonas och
Fredrik, jag umgicks även med andra både äldre och yngre, men inte lika
mycket.

När jag gick dom tre första åren i skolan så bodde alla mina syskon hemm|a,
inte så lätt alltid, vi fick dela rum två och två dom älsta fick ett eget
rum. Jag har 8 syskon alla är tjejer, alla jag har träffat frågar om det är
jobbigt med så många syskon och alla tjejer också, men jag tycket facktiskt
inte det, det har flytit på bra.

Efter som vi var elva stycken i familjen så bodde vi i ett ganska stort
hus. Vi bodde ungjefär två mil utanför den fina staden Alingsås, i
Hedbylund, en gansk stor by med cirka 10 000 invånare. Vi bodde i ett rött
hus med vita knutar, vi hade en stor trädgård med ett skjul som vi kallade
”röda huset”.

Jag hade två grannar som jag lekte ganska mycket med Albin o Per, v i kom
väll inte så bra överens när vi var alla tre.

I trean berättade jag för mina kompisar att jag skulle byta skola till
Hedbyskolan. Eftersom jag byte skola halkade jag ifrån kompisarna i
Edengården, och numera umgås vi alldrig, vi pratar inte ens m|ed varandra
om vi skulle träffas av en händels, vilket är ganska sällan.

Första skoldagen i den nya skolan, började med en dålig frukost, jag var ju
närvös. Efter frukosten bestämde min tredje älsta syster vad jag skulle ha
på mig, efter det gjorde hon i årdning min fresyr, så eleverna skulle få
ett gott intryk.
Klockan fem i åtta tog jag mitt första steg mot skolbussen med min granne
Albin som var ett år yngre. På bussen träffade jag Per, som som tur var
skulle gå i samma klass, som jag.
Jag mins tydligt när jag gick mellan åtta röda baraker mott min barak, det
kändes läskigt, men det gick faktisk bra, jag tror att man oroar sig för
myck|et i bland.

Efter en vecka eller två lärde jag känna Fredrik, som jag senare blev bästa
kompis med.

Andra året på Hedbyskolan var ungjef|är som i fyran, förutom att
tjejbas|bacillerna försvan. I min klass var vi 16 killar och 6 tjejer. I
femman hade vi dom första nationella proven, som gick ganska bra, förutom
Engelskan som var lite knaglig.

Nu hade även mina två största syskon flyttat hemifrån och jag fick mig ett
eget rum.

År sex var som år fem, men lite svårare bara. Vi hade sexualkunskap som
nästan alla killar tyckte om. I slutet av sexan skulle vi välja
klasskompisar till sjuan. Jag mins att jag valde en kille som hette Jonny
som kom från Ringasjö, alla skolor runtomkring Hedbylund hade bara 1-6 så
alla sjuor fick börja på Hedby|skolan.

Hemma så skulle min älsta syster gifta sig med Jonas Karlsson som kom från
Boråstrakterna. Bröllopet ägde rum utomhus vid Hovsnäs, vid en sjö som
heter Åsunden, där ligger även Torpa sten hus, som är ett slått från Gustav
Wasas tider.

I sjuan flöt allting på bra, jag hade bra lärare, som elevern hade stor
rispäckt för, det gick bra med läxor och annat men det blev värre i åttan

År åtta gick ju som det gick. Vi fick en ny rektor som hette Josef
Jankovik, han kom från Jugoslavien och han hade blandannat varit djup
havsdykare. Lärarna hade in|get förtroende för Josef, han lysna|de inte på
lärarna utan han skötte allt själv. I mitten av åttan slutade hälften av
alla lärare jag fick byta klass föreståndare 3 gånger. Istället för
beh|öriga lärare fick vi vikarier och färdigstuderande, eller så fick vi
inställda lektioner ofta kunde man komma till skolan och få massa
instä|llda lektioner upp till två timmar.

I åttan fick alla reda på att vi skulle flytta till Halmstad. Jag är ganska
glad att vi flyttade, det är bättre lärare i skolan, nu kan jag segla mera.
Men kompisarna är alldrig roligt att lämmna, men jag träffar dem nog till
sommaren.

Första besöket i Frövik, gjorde vi samtidigt som vi tittade på vårt ny hus,
besöket var välldigt jobbigt i början men de tog bra hand om mig, och det
känndes bättre första skoldagen.

Nu när jag har bott här snart ettår känns det mycket bra, jag trivs i
skolan, jag trivs i Halmstad, det är bara vintrarna som är lite dystra.

Ämnesval och lärarkommentarer står på ett försättsblad.

Mina skolår.

Livfullt berättat, men bara ett enda minne!

Varje mening börjar på ny rad.

Miljoner olika tankar och minnen snurrar i huvudet när ämnet kommer på
tal.
Det finns så mycket roligt, tråkigt och sorgligt att berätta om nio år av
sitt liv.
Men allt har passerat förbi så otroligt snabbt, så en del minnen har
suddats ut och blivit lite oklara, men med hjälp av min fantasi och av det
jag minns starkast ska jag försöka att skriva så bra jag kan.

ny sida

Utflykt med klass 3b.
Det var en varm sommardag och jag var en stolt, precis nybliven tredje
klassare och idag var det dags för utflykt.
Röda, gröna, blå och gula ryggsäckar täckte skolgården.
Alla var förväntansfulla och lyckliga den här dagen.
Två och två i ett långt led traskade vi mot utomhusbadet.
Efter den långa halvtimmes gångtiden som bara hade bestått av skratt och
sång var vi äntligen framme.
Våra färgglada sommarkläder bytes snabbt ut till olika bikinis, baddräkter
och badbyxor.
Alla sprang livligt ner i det varma vattnet och lekte och stojade.
Vi njöt helt enkelt av den fina sommardagen.
Men allt det harmoniska avbröts med att en av barnen i poolen gav ifrån sig
ett fruktansvärt skrik.
Jag och min klass var först fram för att kika på vad som hade hänt.
Vi började med detsamma att skratta.
Det var ingen olycka som inträffat och inte heller hade någon farit illa,
utan det var en lång och sliskig ål som simmade runt i poolen.
Han hade kommit ganska fel den dagen och pga honom fick vi inte bada mer.
Men lika glada var vi för det, eftersom att vi hade ett roligt minne att
dela med varandra och det tog väldigt lång tid innan vi slutade prata om
”ålen i poolen”.

ny sida
Jag skulle antagligen känna mer skräck idag om jag mötte en ål i en pool.
Men det skulle än idag vara en rolig och annorlunda upplevelse och ett
enormt underligt minne att dela med sig av till vänner och familj.

Min syn på skolan.

Jag öppnar skoldörren. På vägen till mitt skåp så möts jag av lycka och
glädje från de flera hundra eleverna på skolan. Alla känner i princip alla,
eller alla hälsar på varandra alla fall. Mitt skåp är heldraget i en ljus,
snygg färg. Min underbart snälla klass sitter utanför dörren till
klassrummet och väntar med glädje på våran lärare.
På varje rast så är alla glada och mycket vänliga. Ingen slåss eller retas,
utan alla beter sig så som de själva vill bli behandlade. De flesta
eleverna sitter vid något bord och pratar med varandra, ingen känner sig
utanför. Den färgglada och fina skolan är det ingen som målar på eller ”gör
något illa” mot den.
På vägen till matsalen så doftar det underbart. Det känns nästan som att
maten är glad över att bli uppäten av just oss. ”Drömeleverna”.
Just det. Drömelever är just vad det är. Detta förekommer endast i mina
tankar. Tänk om detta var på riktigt, vilken dröm.
Just nu är det inget fel på skolan i sig. Utan det är vi elever som måste
ta ställning till vad som är rätt och vad som är fel. Så som man själv vill
bli behandlad, så ska man behandla andra.

Ämnesval och lärarkommentarer står på ett försättsblad.

Att byta skola.

Tunt! Och oengagerat? Bakgrund – ja, men ingen direkt uppföljning!
G

Här börjar själva uppsatsen

Fridolf går på trottoaren. Han ser något skräckslagen ut där han
promenerar. Det fula skolhuset byggt av grå sten väntar en bit framför
honom. Dess väggar är randiga efter rinnande regnvatten.
En borr hörs från ett hål i gatan, och det luktar svavel. Avloppsarbete.
Fridolf tittar på hålet och försöker hålla för näsan och öronen samtidigt.
Det ser fånigt ut. Han passerar arbetet och tänker på sin klass. Eller
förra klass.
Varje dag hade de retat honom för hans lustiga namn och för att han jämt
fick klädd i en av Mormor stickad ljusblå tröja. Varje dag samma ramsa
”Frii (här började de jämt skratta så de började om) Friiidolf har en
fjantig tröja!” Han mindes hur Arnar och Erik hade smugit efter honom och
hojtat hans namn.
Nu hade familjen flyttat till Stockholm, efter att Fridolfs pappa hade fått
ett nytt jobb där.
Fridolf är på väg in på skolgården. Den totala avsaknaden av rekreations
här har en rad försvunnit i kopieringen, måste åtgärdas
Ingen gungbräda, ingen klätterställning. Bara en basketkorg utan nät. Det
ser inte ut som en speciellt rolig skola. Fridolf stannar upp och ser sig
omkring. Huvudingången ligger upp för en trappa. Fridolf ser lite mer
skräckslagen ut nu. Han går upp för trappan, öppnar porten och kliver in.
Det luktar unket. Fridolf tittar på de närmsta dörrarna. Ingen av dem är
hans. Han letar vidare i korridoren, och näst längst bort hittar han
dörren. Klass 4b. ny sida
Det är två år sedan vi såg Fridolf sist. Han går nu i 6b. Hans pappas nya
jobb innebar att familjen nu kunde köpa kläder åt Fridolf, och han lärde
sig att Fridolf betyder Den Starke. I klass 6b finns den en likadan kille
som han var i trean, men nu är det Fridolfs tur att retas, hojta saker och
mobbas.

Dessa inledande kommentarer står på ett försättsblad.

Jag har valt att skriva en novell om hur det var att byta skola.

Inget om ”gamla” skolan!

Att byta skola
Jag kommer så väl ihåg tiden då jag levde i England. Våren där var ljuvlig.
Knopparna på träden hade börjat blomma så alla träden längs gatan hade den
mest underbara rosa färg. Överallt fanns det påskliljor och klimatet var
milt, inte för varmt, inte för kallt, utan perfekt.

Jag och mina föräldrar bodde i ett radhus på en gata som jag inte minns
namnet på vid stadsdelen Barnes i London. Jag gick i en svensk skola som
fanns i närheten. Jag hade precis avslutat sexårsverksam|heten och skulle
börja ettan vid slutet av sommaren när pappa sade att han hade fått ett
jobb i Sverige och att vi skulle flytta dit.

Sverige, jag kom så väl ihåg Sverige. Där blommade inte träden alls och
påskliljorna började visa sig runt juli mitt i sommaren. Och klimatet är
inte att tala om. Kall vinter, kall vår, regnig sommar och mulen höst.
ny sida
Jag hade nämligen bott i Sverige innan jag flyttade till England och innan
dess bodde jag i Monaco. Vänta! Jag gör det lite lättare: Sverige – Monaco
– Sverige – England. Och nu skulle jag alltså tillbaka till Sverige, igen.

Vid flytten gick allt rätt snabbt men när vi åkte från huset. Jag började
gråta i taxin när vi lämnade huset så jag sade till mina föräldrar att jag
inte ville bo i Sverige, jag ville bo i London, Barnes och på gatan som jag
inte visste namnet på. Men det gick inte, pappa hade redan tackat ”ja” till
jobbet, vi var alltså på väg mot Sverige.

När vi kom till Sverige så flyttade vi in i lägenheten som vi hade haft när
jag gick på dagis i Sverige. Den adressen kom jag ihåg. Evert Taubes väg 13
4 tr. Müllersdorf. Under sommaren hälsade vi på gamla bekanta, lärde känna
nya människor och innan jag visste ordet av var sommaren slut. Det var dags
att bli en ”ettagluttare”.

Jag skulle börja i en skola allmänt känd som Killebäck. Min lärares namn
var Arne Sjöberg och han hade en assistent vars namn var Conny Svensson.

Jag gick till skolan med mina föräldrar. Det varm sommardag i augusti,
fåglarna kvittrade, himlen var blå, men det brydde jag mig inte om. Allt
jag kunde tänka på var hur skolan och lärarna var samt hur långa
skoldagarna var. Kanske skolan var som ett koncentrations läger och lärarna
som onda demoner och lektionerna hur långa som helst. Eller kanske inte.

När vi kom in i skolan hängde vi av oss ytterkläderna på ett par
kläd|hängare och gick in i klassrummet, jag satte mig vid en bänk och mina
föräldrar stod vid väggen.
När jag såg mig omkring kände jag igen tre personer, Peter, Fredrik och
Annelie.
Peter, Fredik och jag hade gått på samma dagis tills jag flyttade till
England. Annelie hade jag känt enda sedan späd|barnsålder.
Då med en gång presenterade sig läraren (Arne). Han sade att det skulle bli
kul att arbeta med hela klassen. Efter Arne hade pratat lite presenterade
sig Conny (lärar assistenten) för klassen. Conny sade i princip samma sak
som Arne hade sagt. Efter det fick alla gå och då var första skoldagen
slut.
”Det var ju inte så svårt”, sade jag till mina föräldrar på på vägen hem.

Jag kommer inte ihåg så mycket om ettan förutom att vi åkte på många
utflyckter och att matten var lätt.

”Att byta skola var inte så svårt som jag trodde” sade jag till mina
föräldrar när vi hade kommit hem efter den första dagen i ettan.

SLUT

Jag ska skriva om mina starkaste minnen från skolan.

Först så tänkte jag skriva om hur det var när jag först började skolan, men
sen så kom jag på att det inte alls är mitt starkaste minne från skoltiden.
Om jag ska vara ärlig så minns jag det knappt alls.

Mitt/mina starkaste minnen från skoltiden var när jag först började i
högstadiet. Den här krönikan handlar alltså om när jag började på
Norsborgsskolan. Jag tyckte att det skulle bli jätteroligt att börja i en
helt ny skola. Skolan som jag gick i tyckte jag väldigt illa om. Egentligen
så var det nog inte direkt skolan som det var fel på, utan främst lärarna
och några elever. Jag kände att jag behövde komma bort därifrån, komma till
en ny skola och lära känna nya människor.

I min klass fick man ge önskemål på ett fåtal personer som man ville gå
samma klass som på högstadiet. Jag önskade att komma i samma klass som mina
två nära kompisar Natasja och Louise. De andra kompisarna som man inte
önskade kom i andra klasser. På samma skola iochförsig, men många av dem
tappade man kontakten med så småningom iallafall. Det är väldigt tråkigt
tycker jag.

Innan vi började själva högstadiet på ”riktigt” fick vi besöka skolan och
se de människor som vi nu skulle träffa nästan varje dag i tre år framöver.
Jag och fyra av mina kompisar åkte dit tillsammans. Det var spännande och
jag var lite nervös.

Jag visste redan hur skolan såg ut tidigare, eftersom min förra klass hade
haft hemkunskap där. Det intryck jag fått av skolan var att det var en
ganska bra skola. Den nya skolan var mycket större än den gamla. I den nya
fanns det både uppehållsrum och cafeteria, det var saker som inte fanns på
min förra skola.

Intrycket av de människor jag skulle komma i samma klass som var däremot
mindre bra. Hjälp, tänkte jag. Ska jag gå i samma klass som de här
människorna i tre år framöver? Mitt intryck var att klassen bestod av tre
”bimbosar”, två töntar och resten idioter.
Hur skulle jag stå ut?
Just då kände jag väldigt stor lättnad över att jag hade två av mina bästa
kompisar i samma klass som mig. Annars vet jag inte vad jag skulle ha
gjort.

Den lärare som jag skulle få som mentor hette Tomas. Han verkade vara en
ganska okej lärare. Kanske var han lite argsint och mattetokig (han pratade
nästan bara om matte), men han var ändå bättre än många av de lärare jag
haft på min förra skola.