Betyg på uppsatsen: G

Mina skolår
När jag sitter och tänker på alla mina skolår, så känns det som tiden bara
runnigt iväg. liksom som jag gick i etten igår. Skolåren för mig och säkert
ni andra är som en mötesplats där man samlar kunskap och vänner, vänner och
kunskap som man kommer att få ha med sig hela livet, ända in till döden.
Utan skolan så skulle jag ju inte kunna allt viktigt och vad skulle man
göra då igenkligen? Jag har ett ordspråk som jag jämt brukar säga till mig
själv när jag har det jobbigt med skolan, det lyder så här: Ingen skola,
inga kunskaper, ja det lät kanske lite knäppt, men det har verkligen drivit
mig framåt i livet.
Jag kommer starkt ihåg den dagen då jag började skolan, jag var då en lite
blyg, blondhårig tjej, fast jag var också väldigt nyfiken på den hela nya
miljön, lärarna och klasskamraterna. Jag minns att jag tänkte så här undrar
ifall skolan är stor och ifall vi får ha våra egna böcker, undrar hur
lärarna ser ut, är de långa och blondhåriga som jag eller är de korta och
konstiga. Jag var specielt nervös inför alla nya klasskamraterna, men det
tror jag nog att alla barn var första dagen. Men som tur är så gick allting
bara bra, jag fick många kompisar och man fick sina egna läroböker att läsa
i, men lärarna var verkligen inte långa och blondhåriga eller korta och
konstiga, utan de var verklige speciella lärare som visade vägen framåt och
in till tryggheten.
Jag hade jättebra på den skolan jag gick i och minns speciellt den dagen
den min kompis Andrea och jag hittade på ett bus, det var så här att
utanför skolbyggnaden så fanns det rödavinbärsbuskar som vi odlade fram och
just denna dag så var de extra röda och saftiga, men sura. Då bestämmde jag
mig för att äta några och Andrea hängde på, men det dröjde inte lång tid
tills matatanten kom på oss och vi sprang och sprang för livet. När jag
tänker så här på-t i efterhand så skrattar jag åt det.
Jag hoppas verkligen att alla barn har ett speciellt första minne som jag
har.
Jag bytte senare skola till Enebyskolan och det vart som en ny start för
mig, visst förlorade jag alla mina kompisar från min första skola, men på
kuppen fick jag ju nya som jag faktiskt än känner och umgås med. Jag bytte
skola, därför att vi flyttade. Det var väldigt pirrigt. Jag började i
årskurs tre och bara efter några dagar känndes det som jag hade känt
personerna i hela mit liv. Jag mins när alla ville komma fram och prata med
mig och alla undrade hur jag var som person. Alla människor får nog det i
magen som man inte kan beskriva, när man kommer till ett nytt ställe.
Från trean till sexan mins jag faktiskt bara några få händelser, det andra
har liksom bara suddats bort med tiden, det har faktiskt gått nio skolår.
Det finns en sak som jag mins tydligt, det var när alla skulle göra sina
nationella prov för första gången i femman och alla var så oroliga för det.

Det var också en dag när alla skulle ta spruta, ja det var oroande
ögonblick.
Det har hänt många spännande och tråkiga händelser under min skoltid, tex.
som när alla vi i klass 5b skulle åka ut och campa och då skrämde alla
killar upp tjejerna med att någon hade blivit mördat i ett dike utanför det
stora huset. och gissa vad vi blev rädda när vi plötsligt såg blodsspår,
men det var ju bara gammal ketshup. men de fick senare igen så att de teg.
Det finns också sorgliga händelser som kanske alla varit med om någon gång,
det är att bli retad för någonting och det hände just mig, så här gick det
till: Det var i tvåan och vi alla i klass 2c skulle ut och grilla korv i
skogen och jag var helt ensam den dagen för min bästa kompis Andrea var
sjuk.
Det var då det hände, jag stod ensam i skogsgläntan och väntade in lärarna,
då kom tre tjejer imot mig, jag tror att de gick i 2a, de började reta mig
delvis för att jag stammade och delvis för att jag hade kort hår och det
gav mig väldigt dåligt självförtroende. Jag var tyst hela dagen, men när
jag kom hem berättade jag allting för min mamma och det råder jag alla barn
och ungdomar att göra. För mig så löste det sig som tur är. Det var min
värsta händelse, för jag vart faktiskt väldigt ledsen.
när jag senare skulle då lämna sexan och börja i sjuan så vart jag väldigt
nervös och det tror jag nog att alla blir när de byter årskurs. Men det
ordnade sig och jag hamnade i en ny klass, det var 7a.
Då senare blev det lite allvarligare, vi fick massor med prov och det satte
mycket press på en. Sen i åttan och nian fick vi våra betyg och jag tycker
att jag fick ganska bra betyg. Jag tror nog att jag fick bra därför att jag
gav allt på proven och lektionerna. Börja kämpa redan i sjuan, ge inte upp,
för då kanske ni inte når ert mål.
Jag vill verkligen inte lämna skolan och alla lärare som betyt massor för
mig. Jag vill verkligen inte lämna allt det, men man måste ju gå vidare i
livet, visst är det sorgligt men det är ju alla dessa skolår som har gett
mig och oss alla kunskap och en chans att göra något av våra liv. Jag själv
har alltid velat jobba med djur och det hoppas jag att jag kommer att göra
också. Jag har verkligen blandade känslor inför att lämna skolan, men det
mesta är posetivt. Vi alla kommer nog att ses en dag igen.
En krönika för skoltidningen skriven av Cecilia Nordlund i klass 9a,
läsåret 2003.

Mina skolår!
Min första skoldag började en blåsig och grå måndag morgon 8.20 1994.
Jag var för första gången på väg till skolan med min mamma och mina 3
dagiskompisar Isabelle, Albin och Elias och deras föräldrar Vi var jätte
nervösa och gick som stela pinnar.
Jag hade börjat fundera på hur våran fröken såg ut, ifall hon var snäll,
ifall hon kunde mycket m.m. När vi äntligen kom in i klassrummet berättade
våran fröken att hon hette Marlene Plusjenki lr något liknande.
Så efter att hon berättat om sig själv delade hon ut en varsin skrivbok åt
oss. och i skrivboken skulle vi rita vårat fantasi|troll och skriva vad
han/hon hette.
Det var nog det jag kommer ihåg av första skoldagen. Jo jag hade fått en ny
väska också som var rosa och hade en björn på sig.
När vi sedan gick i 2:an, 3:an nånstans en varm sommar dag gick vi hem jag,
Elias, Albin och Isabelle men när vi gick förbi en nyponbuske som fanns
längst vägen så fick Albin och Elias för sig att stoppa kli pulver innanför
min och Isabelle tröja. Så vi gick som två små hundar som hade fått loppor
lr något liknande. och Elias och Albin bara skrattade.
När vi efter 4 år hade haft Marlene som lärare var det dags att byta. Vi
skulle övergå till Älgen som den avdelningen hette. Det var lika nervöst
där som det var när vi började ettan för vi skulle ju nu komma upp till den
äldre delen och inte vara små längre men det gick bra där med även om man
var lite rädd att läraren skulle slå av pekpinnen som hon hade gjort året
innan.
när vi efter det långa året i 5:an skulle få en ny fröken när vi började
6:an gick det också bra för den här fröken Desirée Sundgren var jätte snäll
mot alla.
Men sen när vi hade gått ut 6:an fick vi inte stanna kvar på fågelby längre
utan flyttades till Eneby. Här fanns det också en och annan snäll lärare.
Blandannat Lisa som vi hade som både klassföreståndare och SO lärare i
7:an. Det finns ändå fler bra lärare som Kjelle han har vi i mitt favorit
ämne matte.
Något som jag eller dom flesta andra inte gillar i skolan är maten. t.ex
fisken, den skulle dom kunna ta bort.
Rasterna är helt underbara. Dom har aldrig varit så bra som dom är nu i
9:an, men det beror nog på klassen.
Två av dom i den här klassen har jag gått med sen jag började 1:an. Det är
Klara och Madelene. Och Isabelle har jag levt med sen jag var 4½ år.
lektionerna är väll kanske lite pratiga ibland när vi blir trötta så
snackar vi gärna. Men idag har vi varit tysta faktiskt eftersom att vi
sitter och gör nationella prov i svenska och jag är så gott som klar nu.

Mina skolår
Om jag ska vara ärlig och tänka tillbaka så tycker jag att skolan har varit
jätte|rolig men även något som jag har hatat, så känner nog många pga alla
läxor och prov osv. Men det som är så lockande är nog alla utmaningar, med
det så menar jag tex. praktiken, alla friluftsdagar osv.
När jag började min första skoldag var jag jätte nervös. Fast det tror jag
inte jag var ensam om. Jag var så nervös att jag inte ens ville stiga upp
ur sängen den dan Men till slut gick allt bra. Jag tyckte att alla redan
kände varandra och att jag var den ända som inte hade någon kompis när vi
stod där ute med våra föräldrar och väntade på att vi skulle gå in.
De flesta kände varandra från dagis och hade redan någon att leka med.
Under mellanstadiet var det nog tråkigast jag vet faktiskt inte varför men
jag tror att det berodde på kompisarna, att man växte ifrån varandra osv,
Som liten var jag väldigt blyg och vågade inte säga vad jag tyckte och
tänkte så mycket, men det är ju så att man utvecklas och lär sig ju äldre
man blir.
Att lämna grundskolan känns så stort för mig det är så mycket eget ansvar.
Det är även ett stort steg man tar. Under hela vägen från ettan har jag
haft med min vän Madde, vi har gått i samma klass i snart 9 år, och hon
betyder mycket för mig. Vi har inte alltid varit bästa kompisar men nu är
hon den bästa och henne vill jag inte lämmna, men jag vet att jag får nya
vänner och det får hon med.
Den kompisen som jag lekte med under mellanstadiet heter Jenny och vi
gjorde nästan allt tillsammans men sedan efter 6an så flyttade hon och jag
trodde att jag skulle dö när jag skulle börja 7an utan henne, men det
gjorde jag inte, jag klarade mig fint.
Just nu har vi inte någon kontakt vilket vi låvade att vi skulle ha.
Men det gläder mig att jag iallafall har Madde kvar.
När jag började 5an så hamnade vi i en klass med nya elever och en ny
lärare det var spännande. Den nya läraren hette Desirée och hon var den
snällaste läraren jag hade haft, fast jag var inte den ända som tyckte de,
nästan alla andra tyckte samma sak.
Hon var alltid så trevlig och omtänksam och henne kunde man snacka med.
Just nu idag har jag inte sett henne på länge, men jag vet att hon
fortfarande är lika omtyckt.

Mina skolår
Jag kommer ihåg min första skoldag som om det var igår. Precis innan jag
och mamma skulle gå tog vi ett kort av mej när jag står vid ytterdörren med
ryggsäcken på. Den var lilla min första ryggsäck. Kläderna jag hade på mej
var ett par blåa jeans och en grön vit randig tröja. Det var en solig
augusti dag 1994. Jag var hela tiden rädd för alla läxor jag skulle få men
visste att jag inte skulle få några den första dagen. När jag klev in
första gången i mitt klassrum gick den en rusch genom kroppen. En helt ny
värld öppnades. Man skulle kunna kalla det en kunskapens värld. Här inne
lär man sej inte bara matte, engelska och svenska utan också att det finns
så många andra problem. Tex. orättvisa, rädsla, kompisproblem mm. Man
kommer i kontakt med andra saker. Jag höll mamma i handen när jag gick bort
mot bänken med mitt namn på. Jag var lite nervös det var ju så många nya
ansikten. Dom enda jag kände igen var kompisarna Konni Billi och Sofie
Lewan. Man alla andra var nya för mej. Sedan började uppropet, jag var sist
eftersom jag har ett Å. Det tog mej lång tid att fatta varför jag alltid
var sist på alla upprop. När fröken äntligen kom till mitt namn svarade jag
lite tyst men så det hördes JA. Fröken som hette Birgitta Lärk började
sedan berätta för oss om klassen och om henne själv. Klassen jag skulle gå
i hette 1A. Jag kommer i håg när jag gick därifrån och mamma sa ”nu är du
en stor 1″ Det kändes mäktigt att börja i ettan på något sätt. 1A det låt
inte så dumt lixom. Nu fick jag ju vara med fritidsbarnen i stället för
dagisbarnen. Jag hade en äldre kompis som hette Daniel. Han gick i 2:an och
berättade ofta om alla hemska saker som 3:erna gjorde med dom yngre.
Lyckligtvis slapp jag allt klipull|ver i nacken och snöpollar i ansiktet.
Men många av mina kompisar blev utsatta för det. När jag började i 4:an
fick vi en ny lärare. Eva Lena Vivalius. Hon var den värsta kvinna jag
träffat. Hon hade sådana enorma krav på mej och mina klasskompisar att det
var helt omöjligt för såna med min hjärna att klara av. Hennes eviga tjat
om gångertabellen gjorde mej nästan galen. Jag övade som bara den inför
alla läxförhör hon hade på denna förbaskade gångertabell. Ändå blev det
fel. Jag bad varje dag om att hon skulle dö/sluta på skolan men nej varje
morgon var hon där framme vid tavlan. Så en decemberdag i 5:an när hon har
läst en bit ur boken om Jesus levnadstid lägger hon ifrån sej boken och
berättar att hon skall sluta. Glädjen inom mej bli enorm. Äntligen var
helvetet över. Efter vinterlovet fick vi en ny lärare Anders Pålsson. Han
fick mej att börja tycka om skolan igen och allt blev kul igen. Såfram till
till slutet av sexan flöt allt på helt underbart. Men nu skulle jag välja
vilka jag ville ha med mej upp till högstadiet. Jag visste att en skulle
bli utanför.
Jag valde mina kompisar med omsorg och lämnade in lappen. När den nya
klasslistan kom såg jag att alla mina kompisar jag valt kommit med + den
jag inte röstat på. Vilken Jackpot asså. Det kändes synd att behöva skiljas
från en klass som blivit sammansvettsad efter 6 år men nya äventyr väntade
och jag hade ju kompisarna med mej. Så upp till högstadiet. Nytt folk nya
arbetsätt nytt sätt att bete sej på här måste man bete sej vuxet för att
smälta in vilket inte alls passade mej igenförrt med den stilen jag hade på
mellanstadiet. Men jag gjorde så gott jag kunde. Men egentligen spelade det
inte så stor roll. I 8:an blev jag mej själv igen. Det kändes skönt att
kunna göra alla lite barnsliga bus igen med polarna för vem behöver lixom
bry sej? Nu när vi kommit så långt som till 9:an börjar vi långsamt smälta
i hop i klassen det är synd att vi skall skiljas då. Alla har vi vuxit på
inombords och utombords vissa har kommit längre in i vuxen världen än
andra. Men jag har många år till innan jag är redo för den. Man ska ha kul
så länge man kan. Nu kommer jag till Gymnasiet, det ska bli spännande men
tråkigt att lämna alla mina vänner här. Men jag är redo för gymnasiet (det
är vi alla) och det kommer bli tufft och kämpigt med allt plugg men jag är
redo och jag kommer att lyckas och jag kommer att ha kul.

På elevensval satt det tre stycken kompisar och spelade rollspel. Till
höger satt Markus, till vänster satt Pontus och i mitten satt Zakarias.
Markus var runt 175 cm lång, hade vältränad kropp, mörk bruna ögon och
stubat brunt hår. Bredvid honom satt Zakarias som nästan var racka
motsatsen gämfört med Markus.
Zakarias var runt 190 cm lång, hade långt blont hår som stod rackt upp,
ljusblåa ögon och var lite små knubig.
Och sedan hade vi Pontus som var ett år yngre fast ändå så bra i skolan så
att han slapp sjuan och gick direkt från sexan till åttan.
Pontus var runt 170 cm lång, hade halv kort mörkblont hår, gröna ögon och
var varken vältränad eller det minsta knubig.
Fast i rollspelet så hete Markus: Sauron, Zakarias: Chen och Pontus: Veder.

– Det kommer fram ett sten element som blockerar din väg. Vad gör du? Det
är Markus som är Gamemaster och han har nu lagt upp en strid åt Zakarias
– Jag ladar upp min eldklinga till maximal kraft.
– Sten elementet kastar en rockfist och han träfar…
Markus kastar tärningen.
– En trea det betyder att han träffar i magen. Och det blir en…
Tärningen är kastad igen. den åker ner på golvet och i sama stund som
tärningen träfar golvet öppnas det en jättelik dimensions port mitt framför
ögonen på de tre kompisarna. Och innan dom vet vad som har hänt sugs dom in
i den jättelika portalen. Dom for genom tid och rum. Helt plötsligt så satt
dom på varsina stolar i ett okänt klassrum.
Dom tittade på varandra och märkte att dom inte hade sama kläder på sig som
innan dom hade sugits in i den stora portalen.
Pontus öppnade munnen och sa: Vi har ju samma kläder som i rollspelet!!
Zakarias och Markus tittade konstigt på Pontus.
– Det är det jag lovar!!
– Du snackar ju latinska!, sa Zakarias och Markus i kör. Då tittade Pontus
konstigt på Zakarias och Markus.
– Det gör ni också! sa han.
– Men vi jan ju inte latinska, sa Markus.
Det blev tyst. Helt plötsligt ropade Zakarias till.
– Aaaha! Jag vet vad som har hänt!
– Vad är det som har hänt då? frågade Pontus.
– Vi måste ha sugits in i vårt rollspel. Det finns ingen annan förklaring.

Då kom läraren fram till dom och började skälla på dom för att dom hade
sutit och pratat när man skulle läsa.
Både Zakarias, Pontus och Markus ställde sig upp, bockade och bad om
ursäkt.
Hon aksepterade deras ursäkt och sa att det var slut för idag.
Dom gick ut från klassrummet och började leta efter utgången.
– Det måst vara så eller hur? sa Zakarias till Markus.
– Det kan inte vara så det är omöjligt, svarade Markus
– Omöjligt? Det måste vara så. Eller har du en bättre förklaring?
– Ja det har jat. Jag tror att allt är en dröm.
Zakarias började bli väldigt iriterad på Markus.
– Lyssna nu. sa Zakarias med hög och tydlig röst. Du kan inte ignorera alla
bevis.
Så började han rabbla upp allting som stämde med den världen som de var i
och deras rollspel. Han rabblade upp allt deras klädnader, deras vapen, hur
lik läraren i latin var den som Markus en gång hade beskrivit och så
avslutade han med att vissa upp ringen han hade på sitt högra pekfinger som
det stod Chen på. – Okej jag tror dig men vad ska vi göra nu? undrade
Markus.
– Jag tycker att vi ska hita någonstans att sova, svarade Pontus samtidigt
som han öppnade dörren som gick ut från skolan.
– Bra idé, sa Zakarias.
Dom började gå och till slut kom dom fram till vad som värkade vara en
liten by.
Dom började fråga folk om ett bra ställe att sova på. Alla ignorerade dom
utom en gammal gubbe som frågade om dom bara ville sova i ett par dar eller
om dom ville ha ett ställe där dom kunde bo länge. Pontus svarade att dom
ville ha ett ställe där dom kunde bo länge.
Följ med mig sa den gammla gubben. Dom gick efter den gammla gubben som
stanade utanför ett ganska stort hus.
– Ni kan få hyra det här jätte finna huset för endast 10 guld i månaden.
Alla tre började rota i sina pengapungar som hängde på deras bälten.
– Här, sa Markus och sträckte fram 10 guld. Det är för första månaden.
Gubben tackade och gav dom sina nycklar.
Alla tre var helt utmattade när dom gick och la sig på kvällen. Nästa dag
gick dom till skolan.
Dom hade lite problem att hitta men dom kom fram tillslut.
Så fortsatte dom att leva så i en månad och allt gick bra men dom började
längta hem till familjen och deras flickvänner.
Så en kväll slog dom sig ner vid ett bord och började gämnföra dom olika
världarna och deras vanliga värld värkade bara bättre och bättre ända tills
dom kom till skolan.
– Jag tycker att skolan hema är kass, sa Zakarias
– Jag håller med, sa Markus och Pontus
– I våran skola hema så har vi inga kompisar lärarna är helt kassa och vi
har dåliga betyg, sa Zakarias.
– Ja precis men här är det annorlunda vi har många kompisar lärarna är bra
och vi har topp betyg.
– Ja fast jag vill ändå åka hem, sa Pontus.
– Ska vi åka hem eller inte? frågade Zakarias.
– Vi åker hem svarade alla. Så dom började med att göra precis som dom hade
gjort när dom kom ditt. Nu gälde det bara att först få en trea och sen få
tärningen på golvet.
Markus slog och han fick en trea!
Dom blir överlyckliga sen slår Markus tärningen igen och den ramlar ner på
golvet. Och när den nudade golvet så satt dom helt plötsligt i sin egen
skola. Fast i sina rollspels kåpor. Vi är hema skrek alla tre.

Att byta skola!
Jag Sofia femton år har gått i min klass i över nio år och känner alla
jätte-bra! ”Alla är liksom kompisar med varandra, och det är ingen som är
dum eller elak!” Det är verkligen skönt att jag har fått gå med samma klass
hela tiden, det är klart att det har varit några som har flyttat och att
det har kommit några som är nya i klassen, men det är ändå samma klass! Nu
går jag i slutet av terminen i nian och det känns jätte-tråkigt att behöva
lämna alla kompisar som man har samlat på sig och lärt känna i högstadiet.

Nu är det inte långt kvar innan vi allihop måste börja gymnasiet och alla
kommer att vara spridda över hela Sverige…
Vi har bestämt att vi aldrig ska glömma varandra!
Jag har alltid varit populär och omtyckt i min klass. Jag har alltid vetat
vad som händer och har alltid kunnat planera upp precis hur allt ser ut
veckan framöver osv, men nu näär jag ska börja gymnasiet så vet jag
ingenting! Jag vet inte vilka personer som är där, hur dom är eller om jag
ens kommer att komma in på ett gymnasium över huvud taget! Det enda jag vet
är att ingen i min klass ska välja samma gymnasium som mig,
”Haganaturbruks|gymnasium”.
Man har ju hört en del om att det är jätte-svårt att överhuvudtaget få
godtjänt på gymnasiet, och att det kommer att bli hur mycket läxor som
helst, och att man bara jobbar själv|ständigt alltså att ingen lärare
kommer att hjälpa en mer än en gång med det man behöver hjälp med…
Jag vet att jag har väldigt mycket fördomar om gymnasiet men det är ju bara
normalt, eller?
Jag menar, tänk om jag inte får en enda kompis eller ännu värre, att jag
blir mobbad! Nej, jag måste förbereda mig på det värsta! Det är bäst att
jag sminkar mig ordentligt och tar på mig snygga kläder första dagen, bara
för att se vilka ”typer” det är där. innan jag vågar vara mig själv…
Terminen går… Skolavslutningen är över och Sofia kom in på
Haganaturbruks|gymnasium! Det var inte alls som hon hade förväntat sig.
Alla eleverna som var där, var minst lika nervösa som hon och hon hittade
ganska snabbt nya kompisar som hon kunde prata och umgås med. Snart hade
hon nästan glömt bort sina gamla kompisar som hon hade på högstadiet…
Nu kände hon att det var nog ganska bra att hon fick byta skola, för att
känna att det var inte lika farligt som hon hade förväntat sig…
I högstadiet kände hon alla, men här är allting nytt och spännande. Här
kände ingen någon och man kan prata om vad som helst med vem som helst!
Fördomar kan vara bra, men dom kan nog gå lite överstyr ibland…

Att byta skola
Margareta som går i Stenbaggeskolan, har det väldigt svårt för Margareta är
större och tjockare än alla andra på skolan.
Margareta går nu 6:b börjar få nog. Hon tycker inte att det är fel att vara
stor, tjock och skriva dagbok men det tycker hennes klass|kompisar är fel
så varje dag blir Margareta utsatt för någon typ av trakaserier av eleverna
och det blir bara värre inte bättre
Det var en dag på lunch rasten det hände: Margareta hade precis tagit upp
sin dagbok och börjat skriva iden.

Hon började så här: Hej Min kära dagbok.. Idag har det varit en lugn dag
hittils, killarna har lämnat mig ifred, och tjejerna har gjort d

Det var då det hände när hon skrev som mest i sin dagbok. Helt plötsligt
drog dagboken ur hennes händer och var borta. När Margareta tittade upp såg
hon nog osäker på om ordet ”nog” är det rätta två killar och tre tjejer
framför sig. Dom skrattade hejdlöst åt Margareta – ska inte stora Margareta
komma och ta sin lilla dagbok sa en av killarna som heter David, han är
klassens värsting. När Margareta Margareta reste sig upp, såg hon ner på
sina klasskamrater, just när hon ska försöka ta sin dagbok är det någon som
sparkar undan benen på henne.
Margareta faller till Marken med en häftig duns och dom som står närmast
börjar gap skratta åt hennes försök att ta boken ifrån klasskamraterna som
står framför margareta.

Genast kommer en lärare som har sett detta från matsalen till platsen.
Läraren som heter Agneta Torsen, lyfter upp Margareta på fötterna och tar
dagboken och säger: Nu tar jag hand om dagboken så inget mera händer. Säger
hon till Margareta med ett stort triumferande leende. Du får tillbaka den
efter skolan! OK agneta tack så mycket för att du kom och hjälpte mig. Det
var så lite lilla vän. Men Agneta varför hjälpte du henne?
För att man ska vara snäll mot sina klasskamrater David.
Jävla sur kärring. Fan också nu ringer det inn också, vi tar dig sen
margareta hör hon från gänget.

När det hade ringt in hade Margareta gått till sitt klassrum och tagit upp
sina svenska böcker.
Äntligen så kom läraren in i klassrumet med en extra tjock pärm och så,
Idag ska jag läsa en väldigt spännande bok för er.
Det handlar om en flicka på tolv|år och går på mellanstadiet.
Det börjar så här! Nu har jag gått på den här skolan halva mitt liv och har
blivit mobbad under alla dessa år, för hur jag ser ut, jag är alltid längre
och tjockare än alla andra och jag vet inte var detta ska sluta.

Efter en stund vänder sig alla om och tittar på Margareta medans läraren
läser. Alla eleverna vet om vem det är som har skrivit boken och det vet
Margareta också. Helt plötsligt väller tårarna fram och hon springer fram
och tar boken ur sin lärares hand. Hon hör hur alla skrattar när hon
springer hem.

Margareta går inte till skolan på flera dagar efter det. Till slut berättar
hon för sina föräldrar som genast börjar leta efter en ny skola.
Dom hittar en skola som kallas åkerfältskolan. Redan nästa dag börjar
Margareta i Åkerfältskolan, hon är helt förberäd på att bli moppas av
eleverna i den skolan också. Så Margareta tar inte med sig sin dagbok.

Redan första lektionen har hon idrott. Dagens schema är redskap vilket hon
är sämst i.
Men hon försöker och det gillar hennes jumpa lärare och dom i klassen. Så
Margareta får hjälp att klara av hindrena fast hon är mycket större än de
andra.
Men sen börjar problemet komma, Margareta hör att någon börjar skratta och
hör hur alla andra också börjar skratta.
När hon tittar ner på sina byxor har dom sprukit i grenen och hon får
precis tag på byxorna innan dom ramlar av.
Margareta blir helt kall svettig. Hon springer därifrån med en väldig fart,
så att jumpa lärarna som försöker stoppa henne inte hänger med i hennes
tempo. När hon kommer in i omklädnings|rummet slänger hon av sig byxorna
och sätter på sig ett par andra och traskar hem redan innan dagen har tagit
slut.

Dagarna går och eleverna skrattar åt henne varje dag.
Men hon tänker att ”jag ska inte vara den som ger upp först” Margareta
jobbar på, hennes betyg blir allt bättre med tiden och eleverna orkar inte
tracka henne. Hennes första tanke är att shit dom kommer att börja planera
något med lärarna igen. Men inget händer.

Dagarna börjar gå allt saktare nu, för att sommar lovet närmar sig, men hon
har fortfarande inte hört något från varken lärare eller elever.

Nu är dagen äntligen här. Idag får jag mitt betyg tänker hon och inga
elever har varit på mig dessutom. Nu är Margareta på väg till skolan i sin
fin klänning. Som sitter som den alltid har gjort på henne. Den sitter
tajt.

När hon kommer till skolan går Margareta direkt till aulan som ligger vid
Matsalen. När Margareta kliver in är alla elever redan där och dom vänder
sig om och börjar skratta åt henne för hur hon ser ut.
Men det struntar hon i. Margareta går och sätter sig på en ledig stol
längst bak för att inte synas. Nu börjar avslutningen med att rektorn som
heter Niklas Lilja kliver fram och håller ett tal på en halvtimme. Sen
kommer prisutdelningar till olika elever för vissa saker dom har gjort
eller egna induviduella saker också. Det går ca en kvart innan rektorn
kommer upp på scen igen.
Då säger han så här: Det finns en tjej på denna skola som har kämpat så
otroligt mycket sen hon kom hit, redan första dagen hände det en sak. Alla
visste vem han mena men inte Margareta.
Rektorn fortsatte, denna tjej fick byxorna spräkta redan första jumpa
timmen. Då skrattade alla ännu mera och hon förstod genast vad det handlade
om. Margareta blev helt röd i ansiktet.
Rektorn sa Margaretas namn och bad henne att komma upp på scen! för att ta
emot priset för bästa modet och nykomling till skolan. Genast bytes
skratten ut till applåder.

Efter detta blev hon skolan mest populära elev, och detta var ända från
sexan till nian. Hon hade dessutom bäst betyg på hela skolan också.

När skolan var skolan var slut spran Margareta hem för hon kom på att hon
inte hade skrivit i sin dagbok sen hon började i sin nya klass. Vilket var
katastrof tyckte Margareta.
Men hon bestämde sig för att bara skriva i sin dagbok en enda gång till:

Nu satt hon ner i sin säng och började sammanfatt det som hade hänt under
sin sista termin på lågstadiet.
Hon började så här: Jag undra varför ingen tyckte om mig i stenbagge. Det
var nog för att jag var mycket större än alla andra och smartare eller vad
tror du min kära dagbok.
Dagboken: Mmm å jag håller med dig margareta, Det handlar om att eleverna
var avundsyka i din gamla skola.
Men varför var inte eleverna så mot mig i Åkerfältskolan. För eleverna i
åkerfält accepterade dig för den är och hur du ser ut. Därför var dom
snälla mot dig för att dom insåg att man skadar en person genom att Mobba
den enskilde individen. Om man mobbar någon leder det bara till att man
själv får dåligt ryckte eller hur Margareta?
Jag undrar varför jag inte har tänkt på det förut.
Nu slutar min lilla berättelse om mitt liv i sexan.

Att byta skola
Jag ska berätta om hur det var innan, när och efter jag bytte skola. Jag
tycker det är en ganska rolig händelse, men samtidigt lite tråkigt. Allt
som jag berättar i den här novellen är sant. Hur det gick till ska ni få
höra nu:

Jag har bott i en av Sveriges mest kommenterade förorter, Den heter
Rosengård. Jag bodde där fram tills jag blev elva år gammal. Det var då jag
och min familj flyttade till Holma. Jag bytte skola när jag gick i femman.
Skolan som jag gick i fram till femman heter Hindbyskolan. I hela skolan
gick det bara två svenskar. De gick i den skolan bara för att deras
föräldrar jobbade där. Som tur var så gick en av dem i min klass. Nästan
halva skolan var bara turkar och somalier. Resten bland annat de två
svenskarna var det Zigenare, araber, syrianer och lite från alla världens
håll. På rasterna så samlades alla med sin likadana bakrund, dvs somalier
med somalier, turkar med turkar osv. På rasterna så var det ingen som
pratade svenska. Hade nån från Norrland kommit ner till skolan skulle han
tro att han var på nån flyktingförläggning. Men när jag gick där var det så
roligt. Min bästa kompis hette Aron. Jag glömmer aldrig honom. Varje gång
jag blir ledsen så kom han fram och pratade med mig, berättade roliga
skämt. Med klassen så gjorde vi massor med utflyckter. Efter skolan så
fanns det ett jättestort vit hus som var en fritidsskola. Dit gick nästan
alla och tog det bara lugnt. Jag gick i Hindbyskolan fram till halva
femman. Sen flyttade jag till Holma. Skolan som jag började i heter
Krokbäcksskolan. När jag och min brorsa (Mario) skulle gå dit för första
dagen så gick jag till vänster av den smala korridoren, min brorsa till
höger och min pappa i mitten. Alla mina nya klasskompisar gick fram till
min lillebrorsa och sa ”välkommen till våran klass Hamid”. Min pappa
puttade snabbt min lillebror tillbaka och puttade mig framot. Alla hans nya
klasskompisar kom fram till mig och frågde ifall jag var Mario. Min
lillebrorsa var och är större än mig. I den nya skolan var det snarare
tvärtom. Två med utländska bakrunder och resten svenskar. Min pappa tyckte
att det var en fördel med att jag jobbade och pratade med svenskar. Jag
kunde lära mig det svenska språket bättre. Jag blev snabbt kompis med de i
klassen. När det var rast gjorde vi ingenting annat än att leka. Jag tycker
att det var mycket roligare i Rosengård men samtidigt vad hade hänt med min
svenska om jag bodde kvar där. Jag tycker att det hade varit roligare i
Rosengård med kompisar. Det var mera utflyckter där men här i Holma är det
bättre att lära sig svenskan. Vi flyttade för min farsar affärer, vi hade
släktingar här och för mig och mina syskon.
SLUT!

Mina skolår!

Jag minns första dagen i skolan det var på hösten 1994, Det var en stor
folkmassa utanför ingången till skolan. Många av de som var här för att
börja idag kände jag sen tidigare.
Vår fröken kom ut genom dörren och ropade ut namn och vilken klass man
skulle till.
Jag minns min lärare väl pga hennes stora näsa.
Ett speciellt minne från den dagen var när vi alla satt inne i
klassrummet.
Han som satt bredvid mig var en bland dom jag inte kände igen. Iallafall så
började fröken ställa en massa frågor om vi hade några syskon, husdjur, vad
vi hade gjort under sommarn och hur det var att börja skolan.
Frågan kom till mig och jag svarande på de frågor fröken ställde.
Efter mig var det den där pojkens tur. Och han satte igång. Han vrålade ut
allt som fröken frågade. Hans röst var så hög så att hela klassen började
att skratta högt. Han skämdes lite tror jag men tiden gick och vi hade
snart gått en termin. Jag och pojken hittade varandra mycket bra. Jag
tycker vi kallar honom Nicke.
Nu var det sista veckan på terminen. Denna termin hade gått väldigt fort
tyckte jag. Vi hade lärt oss att skriva lite. En del lärde sig Alfabetet.
Men jag kunde de sen tidigare så jag slapp det.
När min första skolavslutning tog fart den 20 december var det en mycket
konstig stämning tyckte jag, det var kallt iskolan, de var mycket mammor
och pappor hära och de brukade de inte vara. Men det var värst var att vi i
klass 1b skulle uppträda.
Det var lite pirigt men jag klarade mig ur det galant.
Efter föreställningen gick vi tillbaka till klassrummen där fröken gav oss
diplom och tackade för en underbar termin.

Nu var det tajm för Sexan. Jag var störst på skolan och jag tyckte det var
as ballt. Jag och Nicke höll inte ihop så länge vi slutade vara när han
flyttade till Blekinge.
De kändes som så att alla andra klasser hade respekt för min klass 6b.
Våra lärare hade också bytts ut mot nya. De här var mycket strängare och
tjattade alltid att när ni kommer till högstadiet dvs 7-9 kommer lärarna
vara mycket mera hårdare.
Om ni kommer försent så kommer ni inte in på lektionen.
Vi tyckte att detta var skit snack men lärarna jävlades om att de var
allvar.
På rasterna skrattade vi åt dem.
Terminerna i Sexan gick fort som en löpande eld.
Nu var det dags för min sjätte skolavslutning.
Det var mycket sång och uppträdanden. Våra lärare uppträde som Gyllene
Tider och sjöng sommartider.
När allt var klart begav vi oss tillbaka till klassrummet.
Vi fick diplom och en massa kramar av lärarna. En av dem grät kommer jag
ihåg. Men det ja kommer ihåg bäst var när en av våra lärare sa att ni är
den bästa klass jag någonsin haft. Det kändes i hela kroppen. Jag vart
rörd.

När jag började 7:an kändes det jobbigt. Jag var nervös. Alla 8:or och 9:or
var så stora. Medans vi var ett gäng pluttar. Men vissa i klassen hittade
vänner i 8:orna och de blev ju ”gryma”. De var med de coola. Sa man
någonting eller gjorde någonting hotade dom med stryck.
Jag hade en lärare som hette Anders Götesson i matte. Han var ju inte
precis min favorit om man säger så.
Han anklagade ofta mig för saker som hände i klassrummet på hans
lektioner.
Lärarna sa också att våran klass 7b2 var den mest jobbiga klassen det haft.
Man fick höra det varje dag och man vart ju inte gladare för det.
Sjuan var en tung period.

När nian började var det en lättnad. Vi var störst vi hade betyg och vi
skulle söka gymnasium. Men det jag fruktade mest var de NATIONELLA proven.
Jag var mycket nervös under den dagen jag skulle ha det svenska.
Jag satt till och med en stund och tänkte för mig själv. ”Hur fan ska jag
klara det här?!” Längre än så har jag inte kommit i min skoltid.
Och allt jag skrivit nu är det jag kommer ihåg bäst av min tid på låg och
högstadiet. All min tid i grundskolan har hitills varit perfekt. Jag hoppas
gymnasie tiden komme bli lika så!.

G+

Att byta skola
Första gången jag byte skola förändrades mitt liv till det sämre i början.

Ensam fick jag vandra runt på skol|gården medans de andra elever lekte
glatt tillsammans, de brydde sig inte om den nya eleven i deras klass.
I min andra skola var det annorlunda, jag hade vänner en lärare som var
snäll och omtenksam och där man behandlade varandra som en familj. Varje
dag ville jag vakna tidigt för att förbereda mig för skolan det enda
stället där jag skulle finna frid i mitt liv.
Men nu hade allt detta förändrats och jag skulle aldrig mera träffa mina
gammla kamrater igen.
För att uppnå kunskap som skulle ta mig långt i livet tvingade jag mig
själv till den nya skolan varje dag där jag påminde mig om att i en skola
skall man lära sig och endast de svaga ”har kul”, men det enda detta
intensiva tänkandet gav mig var ett nervöst betende bland de andra i
klassen.
Jag kunde inte redovisa utan att svettas bort 2 liter.
I min förra skola var jag aldrig nervöst bland kamrater eller lärare.
Jag fick helt enkelt vänja mig. Skolåren gick och jag var samma person som
för förutom att jag endast svättas 1,5 liter nu. Jag hade än inte lyckats
få en kompis eller någon att prata med. Genom tiden vissade jag mig vara en
av dem bästa eleverna i klassen, min populäritet höjdes och mitt liv
började vända sig mot en mer intressant väg. Folk ville prata med mig på
rasterna och på lektionerna.
Jag kände mig omtyckt nu, men en hemsk tanke spred sig i mina tankar.
Hur länge skulle det vara?