Svagt synliga ord verkar vara ifyllda av läraren/kopieraren.
Att byta skola/byta klass.
Där stod vi, längst fram i Breryds kyrka. Klass 5 från Brerydsskolan och
sjöng avslutningssånger, tror det var sjösalavals. Mamma och pappa satt i
främsta bänkraden och såg allmänt stolta ut efter min solo sång i slutet av
sissta versen.
Efter sången höll vår rektor Gunilla avslutnings tal och delade ut en ros
till var och en. Det var nog den ända gången på hela låg och mellanstadiet
jag såg henne med tårar i ögonen.
Sommarlovet gick fort som vanligt. Det var nog bara sissta veckan man
tänkte på att man om bara några dagar skulle börja på en ny skola. Klassen
skulle separeras till en a och en b klass. Innan vi slutat i 5:an i Breryd
hade vi valt vilka 2 killar och 2 tjejer vi heldst ville förtsätta gå i
samma klass som.
I sexan ställde lärarna större krav på en. Man fick ett eget skåp i
koridoren och en nyckel till det. Man fick en kalender där man skrev ner
läxor och andra påminn|elser. Skulle man råka glömma penna eller suddi-
gummi till någon lektion så fick man en prick. 5 prickar innebar en en
kvarsittning efter skoltid på 20 minuter.
I Breryd så hade alla lekt med alla Men på Skogsviksskolan blev man mer
eller mindre indelade i olika ”gäng”. Vissa gäng var häftiga andra gäng var
tönntiga. Det kändes som det inte fanns något mellanting ”antingen var man
först eller så var man sist.”
I Breryd hade vi lekt. Vi hade byggt kojor vi hade klättrat i träd på
rasterna… Leka skulle man inte göra i Skogsvik …Då skulle man ”vara”
även om det innebar samma sak… Ingen mera fottbol på rasterna… i
Skogsvik skulle vi antingen spela pingis eller så kunde man försöka smita
in till niorna i biljardrummet…
lärarkommentarerna för svaga för att vara läsbara
Mina skolår
Det kändes skönt att få börja skolan. Man träffade nya människor. Några man
skulle komma överens med och några man inte skulle komma överens med. Några
skulle man leka men andra skulle man slåss med. En del skulle bli kallade
tuffa andra kallade mesar. Redan i lekis började rangordningen.
Sensommaren nittiotre började sjutton små livliga pojkar lekis. Sjutton
stycken som bara ville leka och ha roligt. Det var ingen som tänkte på
framtiden, eller den jobbiga skolgången. Livet lekte. Vi hade roligare än
vad vi någon|sin hade anat.
Tio år senare går jag fortfarande på samma skola. Vi har fort|farande
roligt, men är inte lika fria. Livet har blivit tuffare. Det ställs nu
högre krav på oss.
Vi har precis valt till gymnasiet. Ett val som jag tycker man ska göra
senare i livet. Det är ju trots allt resten av livet man planerar. Just nu
fastän vi redan valt går jag fortfarande och grubblar. Vad vill jag bli?
Vad vill jag göra med mitt liv? Jag är inte säker. Vi har dessutom fått för
lite information. Vi har bara besökt en gymnasieskola och den linjen jag
sökt finns inte där. Jag har ansökan klar men vet ingenting om skolan. Om
jag nu tänker efter har jag haft en bra skolgång. Har inte bråkat mycket.
Känt mig trygg. Jag har haft allt som behövs för att trivas. Men kommer jag
att trivas i den nya skolan? Kommer jag att känna mig trygg? Troligen inte!
Bor man som jag på en ort där alla känner alla och trivs där är det nog
svårt att komma till nytt ställe. Jag sa att det kändes bra att börja
skolan och träffa nytt folk. Jag har ångrat mig. Jag vill inte byta skola!
Kul helomvändning! Du har många intressanta tankar, men du har inte
riktigt lyckats formulera och beskriva dem. Några nedslag i skoltiden hade
varit på sin plats. Du har inte lyckats få krönikan att hänga
Mina skolår
Denna historia börjar med glädje och slutar med kluvet missnöje. Jag kommer
ihåg glad och tuff man ställde sig inför ”lekis”. Inställningen var liksom
”Det här är inte farligt, jag kommer lyckas galant”. Tänk så fel man hade,
det första som hände mig när jag började ”lekis” var att jag fick en klump
i magen. Jag kallar den klumpen hemlängtan. Helt plötsligt var jag inte så
tuff längre, jag kände inte en enda person på stället! Det enda gemensamma
jag hade med de andra barnen var nog att de kände sig precis likadant.
Dagarna i min klass ”Trasten” bara flög fram, det var faktiskt roligt att
gå i skola. Jag började känna dom andra barnen. Fast en sak kom att aldrig
förändras och det var den känslan som kallas hemlängtan. Antingen längtade
man bara hem för att man ville äta mammas goda gröt eller så var det att
man rädd att någon i ens familj skulle dö av diverse överdrivna
anledningar. Tänk vad döden gör sig påmind hela tiden, det måste vara
tevens fel.
I skolan var jag en snäll liten pojke som inte pratade så mycket. Jag hade
ett par goda kompisar och en del bekanta. Som liten var jag nog lite
inåtvänd, fast jag vet inte. minnet sviker.
Fast det var inte i lekis ”problemen” började utan det var bara där
”problemen” började gro. I ettan och tvåan kände jag mig hemsk. Hemsk var
jag också för jag var med i varenda bråk i lågstadiet. Vem vet. jag kanske
bråkade så mycket för att jag hade sån hemlängtan eller för att det
naturligt finns rivalitet bland barn. Jag skulle gissa på att det är en
blandning av båda.
Jag fortsatte att bråka men konstigt nog var jag ganska omtyckt bland
lärarna, det måste ha sin grund i att jag presterade ganska bra på
lektionerna. Ända fram till fyran var jag en bråkstake, i fyran lugnade jag
mig radikalt. Dels för att vi fick en ny strängare lärare. Man vågade helt
enkelt inte vara elak. I och med att jag slutade bråka kunde jag släppa
alla tankar om just bråk och koncentrera mig på annat viktigare liksom
musik och läxor. Självklart lyckades jag! Jag började lyssna på vad andra
kallar det ”ovanlig” musik och faktiskt börja göra läxorna. Tyckte att man
blev en bra människa, kändes i vilket fall så. Det resulterade automatiskt
till bättre uppförande. Jag kunde släppa känslan hemlängtan och äntligen
kände man sig på något sett fri.
Men ack så fel man hade. Nu skulle man plötsligt börja sexan. Alla visste
att klassen skulle splittras och man skulle dessutom välja vilka man helst
ville ha med sig. Fy fabian säger jag bara, att rangordna sina vänner. Jag
som kände så många och ville inte skiljas från alla mina vänner. Allt
resulterade i stort sett att jag lottade vilka namn jag skulle skriva. Tur
man har sig själv. Tur man har sig själv att skylla.
Till slut började vi sexan och historien upprepade sig. Jag kände mig
kluven och började stöta ifrån mig mina kompisar. Fast till slut undrar man
vad man håller på med så jag försökte reparera tidigare kamratskap och söka
nya. Jag som är så social.
Så upprepade historien sig och det är väl det enda jag har att säga, min
helt egna och fullt normala berättelse.
Du skriver personligt och varierat. Din inlevelse|förmåga färgar
läsaren. Avslutningen är ursäktande och självkritisk, vilket underminerar
din roll som kaxig
Mina Skolår
Mitt första skolår kommer jag ihåg med ett litet leende på läpparna.
Några veckor innan skolstarten samlades vi för inskolning. Jag hade haft
många oroliga tankar om skolan, för det var något nytt för mig och man är
alltid osäker inför det nya, vad det än är. Jag tänkte på alla som var så
mycket äldre mig, begreppet högstadium existerade inte i min alltmer
växande hjärna, det som oroade mig mest var alla ettor, tvåor och mest av
allt de fruktade treorna.
När man väl satt där så var det inte så farligt. Alla var lika oroliga som
jag. Lusten att leka var oemotståndlig så jag tog klivet upp ur tysnaden
och gick fram till en kille som hette Kristian, vi hade lekt några gånger
innan för vi bodde grannar.
Året fortsatte med lek, bråk, alfabetet, kuddkrig och mobbing. Då kan man
ju ställa frågan: Sexåringar som mobbar? Ja, vi mobbade faktiskt varandra
en hel del. Det var så här att den som kom sist till skolan av mig,
Kristian och Sebastian blev utfryst resten av dagen. och det blev en form
av mobbing i och med att jag och Kristian åkte tillsammans till skolan.
En dag hände det nått som jag aldrig kunnat vänta mig. Johans bror och hans
kompisar kom ner till vår lekplats och använde våra bänkar till
bänkbrottning! Vi var totalt chanslösa och då förstod jag att det finns en
högre makt än treorna.
Två år senare började jag trean, nu satte allvaret igång. Man var tvungen
att slåss för att klara sig.
Det pågick ständiga slagsmål mellan de olika gängen. Jag höll fortfarande
ihop med Sebastian och Kristian men nu sammarbetade vi istället för att
reta varandra. Jag hade även träffat en ny kompis men han var en väldigt
blyg pojke, hans namn var Johan Lundin.
Trean var en väldigt rolig tid. Man kände sig som ett lejon på savannen och
alla underlägsna djur var mina undersåtar och de fruktade oss. Men där
fanns ett djur som man själv fruktade nämligen människan. Människan var
alla fyror och uppåt. Man började även intressera sig för flickor, det hade
man nästan fruktat innan. Man hade hört allt skrock om tjejbacillerna och
deras hemska pussar. Man sa fortfarande att man avskydde pussarna fast
egentligen gillade man dem.
Hur som helst så fick nästan alla varsin tjej, hur man än såg ut (min tjej
hette Emma) Tiden gick och vi blev alltmer självsäkra, spydiga och coola.
På anslagstavlan hängde det som vanligt veckansmatsedel, en gammal lapp och
tiderna till snurran. Men denna gången hängde där en lapp och en
nybörjarkurs i trummor jag, Johan och Sebastian fastnade direkt för min
högsta önskan var få spela trummor med Alice Cooper. Vi anmälde oss till
kursen och vi gick dit och i samma ögonblick fick jag mitt livs chock! Där
utanför lokalen stod flera ungdomar och rökte, det var min första smak på
tonårslivet. Jag förstod senare att jag kommit till en fritidsgård och
ungdomarna som stod där och rökte var inte så mycket äldre än mig och jag
lovade mig själv att aldrig röka.
Man var två helt olika personer i skolan. På rasterna var man lejonet som
ägde skolgården och inne i klassrummet var man frökens lilla slav, förutom
när man hade Berit Berg då var man lejon igen.
Två år senare började man högstadiet och så blev man minst igen. Kristian
hade sedan ett år tillbaka flyttat till Nybro. Men nu hade Tingsrydsborna
kommit in i våra liv och det betyde bara en sak: nya tjejer och nya
kompisar. Nu var jag inte lejonet längre, jag var huvudet mindre än alla
andra, nu såg jag mig själv som en svag gazell. Men jag led inte så mycket
jag var ändå respekterad av lärare, tjejer och kompisar och det var det som
betydde nått för mig. Jag fick en ny tjej och en ny kompis och livet lekte.
Nu går jag i nian och är äldst igen. Jag ser inte mig själv som nått djur
utan som en vanlig människa och snart blir jag minst igen och kampen om
överlevnad startar om på nytt.
Jättehärligt, Nicke! Liknelser är effektiva, inte minst i krönikor: Att
du ständigt återkommer till lejonet på savannen och kampen för livet ger
din krönika en proffsig touch. Dina beskrivningar är målande och din ton
skämtsam. En del språkfel ”förfular”.
Jag gick igenom dörrarna och såg hur alla blängde på en som om dom sett ett
spöke. Det kändes obehagligt att gå genom alla oändligt långa korridorer,
och höra hur alla viskade då man gick förbi. Till slut kom jag fram till
rektors|expeditionen där rektorn och mina nya klassföreståndare stod och
väntade. Jag kunde känna pulsen slå då jag klev in i rummet, och då jag väl
satt mig ner kände jag mig som en dvärg bland jättar. Jag kunde inte prata
ordentligt utan mumlade bara i ett försök att få fram något svar på alla
frågor. Om bara mamma eller pappa varit där hade man iallafall känt sig
lite mer säker. Det var som om det satt en stor klump i halsen om man kunde
inte yttra ett ord. Efter något som kändes som en evighet fick jag äntligen
gå. Mina klassföreståndare eskorterade mig fram till ytterdörren och när
jag väl klev ut ville jag bara springa men istället gick jag lugnt till
skolan var utom synhåll och sprang sedan som om det gällde liv eller död.
Väl hemma i hängde jag av mig den gamla, trasiga jackan jag fått av
brorsan, tyvärr dog han förra vintern i en bilolycka. Jag saknar han, han
brukade ställa upp för mig när jag hamnade i trubbel. Med honom kände jag
mig säker. När jag klev in i köket sken mamma upp som en sol och började
genast ställa frågor om det varit. För att inte göra henne besviken sa jag
att alla varit trevliga och att jag redan skaffat mig kompisar. Sedan gick
jag raka vägen till teve-rummet och satt där tills jag somnade. Nästa dag
var det lördag och hela familjen var samlad till frukosten. Allting var
tyst, ingen ville heller bryta tystnaden även om jag såg att min syster
hade någonting att säga. Till slut bröt pappa tystnaden och frågade hur det
varit på skolan även om han var helt ointresserad om svaret. Bara för att
testa hans uppmärksamhet sa jag att hela skolan var full av kriminella som
bar vapen på sig. Pappa bara fortsatte att läsa sportbladet. Jag gick sedan
upp på mitt rum och slog på stereon. Strax där|efter bankade syrran på
väggen, ett tecken på att musiken var för hög. En stund senare kom mamma in
med ett leende på läpparna.
– Ska du inte ta och ringa till nån av dina kompisar, sa hon. För att inte
göra henne besviken lyfte jag på luren och låtsades slå ett nummer.
– Hej, är det Klas? Vill du göra nåt, typ fara ut och cykla eller nåt? Bra,
då kommer jag till dig. Hej då!
Jag gick ut i hallen och tog på mig skorna och jackan
– Jag kommer hem om ett tag! skrek jag då jag gick ut genom dörren. Jag tog
cykeln och bara trampade utan att veta vart jag skulle. Jag hinner sitta
där länge innan en kille i samma ålder kommer cyklande. Jag försöker
ignorera honom men precis då han ska passera bromsar han in, och får fram
ett nervöst
– Hej
Jag mumlar nåt i gensvar, sedan är det tyst en lång stund innan han vågar
säga nåt mer
– Det är du som är den nya killen, eller hur?
– Ja, svarar jag
Det tar ytterligare en stund innan han yttrar sig igen
– Du. vill inte, typ följa med och cykla.. eller nåt
– Kan jag väl göra, svarar jag lågmält. Jag sätter mig på cykeln och vi far
iväg. Efter en stund börjar vi prata och jag får veta att även han gillar
att sitta framför tv: n och datorn. När vi cyklat en bit stannar han till
– Här bor jag, säger han stolt
– Jag skulle inte kunna få ditt nummer, frågar han sen
Utan att svara plockar jag upp en liten papperslapp och skriver ner det och
ger det sedan till han.
– Jag kanske ringer imorrn säger han då jag cyklar iväg. För första gången
känns det som om jag fått en riktig kompis.
ord inflikade med pilar (gjorda av eleven) skrivs kursiverade
Mina skolår (mitt första)
Mitt största minne var då jag började här i Eknäs.
Jag vaknade tidigt på morgonen för att solen lyste in mellan gardinerna.
kastade mig upp ur sängen och slet på mig kläderna Såg på klockan 07.15
bussen går ju 07.20. Jag tog stora kliv ut ur min friggebod, började
springa.
Då jag kom fram till bussen dörrarna öppnades, då såg jag busschauffören
han var kraftigt byggd och hade en enorm ölmage.
ny sida
– Hej, sa jag med en mesig röst
– Tjenare, sa han med en bas röst
Jag såg Alexander längst bak i bussen jag tog mig dit med stora steg. Vi
satt där bak och diskuterade om olika saker.
– Visst känns det pirrigt att börja på en ny skola utbrast jag.
– Ja sa alex
Det sa bara vops! så var vi framme.
Vi tog några djupa andetag för vi var ju faktiskt framme, det rös i hela
kroppen på mig.
Men det känndes som ändå bra för att jag var ju inte ensam jag var ju med
alex.
ny sida
Då vi hade kommit in i skolan så luktade det svett det var massa folk över
allt. Man såg människor som man aldrig ens sett förut.
Vi virrade runt ett tag men så hörde vi en röst den var speciell den var
hög och lät bestämd. Han kom fram till oss och hälsade
– Jonas sa han
– Är det ni som är Anders P och Alexander M?
– Ja det är vi utbrast båda.
– Följ med mig, sade han.
Vi hakade på och vi kom in i vårat klassrum.
Jonas ställde samma fråga till alla
– Vad har ni för intressen. Alla stack upp armen till och med jag.
Självklart så frågade han mig först
– Jag svarade jag älskar att åka skate|board, fiska, vara med kompisar.
Han frågade alla och sedan fick vi sluta. Jag och alex gick till buss plats-
erna. Det kommer jag alltid att minnas. Det var den pirrigaste dag i hela
mitt liv.
Mina skolår
Det var den 18/8-94 och det var dagen innan jag skulle börja i skolan. Att
börja i skolan känndes kult och spännande. För drygt en vecka sedan så hade
jag mamma och min storasyster Madeleine varit på stan för att handla nya
väskor, bänkpapper, kläder etc. Den 18 augusti blev en väldigt lång dag
känndes det som iallafall. Det regnade ute och det fanns ingenting att
göra, så jag bestämde mig för att spela tvspel. Vid detta spel satt jag
enda tills jag skulle gå och lägga mig.
– Markus det är dags att stiga upp nu, sa mamm med en lugn stämma.
– Är det skola nu?, undrade en trött Markus.
– Ja Idag är det äntligen skola, sa mamma glatt.
I och med dom orden så studsade jag upp ur sängen, rusade raka vägen in i
köket där frukosten redan stod framme. Jag åt ett par mackor tillsammans
med ett glas oboy. Efter frukosten så gick jag in på toaletten för att
borsta tänderna, för att sen gå och klä på mig. Efter alla dessa
morgonsysslor så började klockan att närma sig halvåtta och det var dags
att gå. Jag anlände till skolgården ca: kvart i åtta och jag gick raka
vägen in i den stora byggnaden. Jag gick med nervösa steg fram längs den
långa smala korridoren, när jag gått en bit så möttes jag utav en medellång
kvinna i 40årsåldern.
– Hej, sa hon.
– Hej, svarade jag med darrig röst.
– Det är jag som är Anna-Karin och är lärare för den nya ettan, sa hon och
sträckte fram handen.
– Jag heter Markus och ska börja i ettan, sa jag med en säkrare stämma.
– Men då ska ju du gå i min klass, sa en glad fröken.
– Jo jag antar det, svarade jag säkert och följde med kvinnan. Jag riktigt
kännde mig välkommen. Fröken visade mig vägen till klassrummet och vilken
bänk jag skulle sitta vid, det visade sig att jag skulle sitta bredvid en
kille som heter David. Att få gå in där i klassrummet och hänga väskan på
kroken är defenitivt mitt starkaste minne från min skoltid.
När alla barn hade kommit så fick man presentera sig samtidigt som fröken
delade ut pennor och sudd. Jag visste inte då att jag nio år senare skulle
sitta bredvid samma kompisar plus en del nya. Nu när jag nio år senare när
jag sitter med pennan i ”högsta hugg” och kämpar för att få ihop
tillräckligt med poäng till det slutliga gymnasie valet så skulle jag vilja
summera min skoltid. Det jag kommer fram till är att lågstadiet var den
absolut roligaste tiden. Det var början på något stort.
Mellanstadiet var inte alls så roligt, men det var lärorikt. Jag skulle
vilja säga att mellanstadiet var en transportsträcka med många hinder, en
transportsträcka till nåt som skulle visa sig vara slutet på ett stort,
trevligt men framförallt tufft äventyr. Transportsträckan gick och gick och
stannade efter ett tag på en hållplats som kallas högstadiet.
Högstadiet börjar med klass sju, en årskurs full med nya äventyr, det är då
jakten på betygen startar. För min del så gick sjuan relativt bra, jag
ångrar nu att jag inte tog vara på all tid till studiehjälp som man blivit
erbjuden. När jag sen började i klass åtta och man skulle få sitt betyg den
hösten närmare bestämt när terminen var slut. Mina betyg var fullt godkända
och jag gick in i vårterminen med fulla hopp om att jag skulle höja mina
betyg. Jakten fortsatte men för mig så verkade jag ha ramlat ner i egen
grop. Mina betyg blev sämre och jag sade till mig själv när jag stod med
vårterminens betyg i min hand att när nian kommer så är det all tid till
skolan, så blev det. Nian började den 19/8-2002 och redan då var jag
skärpt. Hösterminen gick fort, väldigt fort men mina betyg höjdes. Nu
sitter jag här mitt i jakten på mitt slutbetyg och allt flyter på. Det
mesta känns bra och jag har snart kommit i mål på ett av mitt livs största
äventyr ”Skolan”.
Mina skolår
Skolan var främst av allt lärorik fram till 8:an. Man gick på den för att
få kunskap om olika saker. Man lärde sig nödvändiga saker, som
multiplicationstabellen eller kort om världens religioner.
Skolan var också ingen krävande plats att vistas i. Man gjorde så gott man
kunde och tyckte att det var roligt.
Under lågstadiet lärde man sig enklare saker som att läsa, räkna eller
skriva. På mellanstadiet lärde man sig mer avancerade räknesätt. Grammatik
och (bekantskap med) det nya språket engelska. När man kom upp i högstadiet
startade en mer krävande skola, då man inte fortsatte lika mycket för
kunskapen, utan för betygen.
Fast innan jag börjar med betygen ska jag berätta om mina första år i
skolan. Det började i slutet av dagis. I ens värld existerade bara
familjen, släktingarna, vännerna och kompisarna på dagis.
Nässjö var en storstad på den tiden och man var aldrig långt hemifrån.
Man var så liten att man inte förstod vad skolan va. Ändå låg mitt dagis
knappt 100 meter från min framtida skola. Man stötte bara ihop med den då
man hade gympa i denns gymnastiksal eller när man tittade på alla
skolavslutande elever på väg till kyrkan genom ett stängsel på en
fotbollsplan. Den sommaren man fick reda på att man själv skulle börja i
den okända byggnaden kom oväntad.
Som tur var följde de flesta kompisarna med (man visste inte hur gamla alla
var). När man började följde föräldrarna med och jag kommer ihåg att vi
fick glass första dagen och hälsade på de nya fröknarna.
Man trivdes någorlunda och de äldre eleverna var sjysta mot en.
De första dagarna var roliga och man lekte mest. Då och då lärde man sig
ännu en bokstav eller fick in att 1+1 var 2.
Det första året kommer jag inte ihåg så mycket från. Den årskursen kallades
för nollan eller mini-ettan. Sedan började man i första klass och massor av
gamla kompisar som var ett år yngre började skolan. Man kände nu lärarna
och några äldre elever.
Nu började man även ha bild och efter skolan gick man på fritids till
föräldrarna hämtade upp en.
I tvåan blev det lite svårare och lärarna lärde ut mer och mer. Man var nu
inne i skolan och det ingick i livet.
När man började i trean så var man van och visste mer än alla de yngre. Man
kände sig nog lite större och var mer med kompisar i sin egen årskurs.
Nu började man även med engelska. Det var spännande att lära sig nya ord i
ett annat språk och vi började med att se enklare filmer.
En del fick även (om de ville) lära sig att spela blockflöjt. Det gjorde
jag och tyckte det var roligt.
Jag tror det var nu man började smått med historia och att forska om djur
och växter.
Sedan började mellanstadiet. Nu började lite svårare, jobbigare och
tråkigare skola. Nu i nian tycker man inte att det var något svårt.
Man fick räkna svårare multiplicationer, divitioner, uträkningar, grammatik
och även lite jobbigare engelska.
I fyran började det lite det svåra och i femman blev det jobbigare.
Man kände sig äldre och fruktade den dag man skulle bli tvungen att lämna
skolan till högstadieskolan.
När man började i sexan fick man börja ännu ett språk. Man kunde välja
mellan tyska, franska och spanska. Jag valde tyska. Nu fick man gå till min
framtida skola för att läsa det. Innan hade vi haft ett klassrum som vi
lärt oss allt i men i den nya skolan hade man olika ämnen i olika
klassrum.
Tyskan var rolig i början och man tyckte man kunde mycket.
Man var äldst i skolan och skulle snart var yngst i en ny.
När sexan slutade blev jag livrädd för den nya. Trots att jag kände och t
om hade gått i samma klass som en del äldre elever där var jag ändå lite
vemodig.
När jag började där hade jag kvar de flesta från min gamla klass plus ett
tiotal till från andra klasser och skolor. Man var nog blyg i början men nu
i slutet på nian känner jag alla.
Högstadiet erbjöd många förändringar. Olika klassrum, annorlunda scheman,
mentorsgrupper och framför allt en rad nya ämnen. Vi hade nya lärare men
jag var van vid lärarbyten efter en hel rad olika lärare de senare åren.
Vi fick bra lärare i de flesta ämnen och jag fick en bra mentor och vi i
klassen fick två bra instruktörer.
Fast nu skulle man visst få betyg vilket var en helt ny upplevelse.
Eleven skriver: ”Här hann jag inte mer med renskrivningen. Se kladd”, men
jag finner inte kladden
Mina Skolår
Det första skolåret för mig kommer jag knappt ihåg. De saker som jag kommer
ihåg är att jag var väldigt nervös och att jag nästan vägrade. Men man
måste ju gå skolan så jag gick dit och redan efter första dan älskade jag
skolan.
Ett minne jag har var en av mina lärare. Han var speciell och rolig för att
han berrättade saker för oss att han t.ex. hade varit lärare i miami och då
det var – 4ºC ute fick dom stanna hemma från skolan. Men om man tänker
efter är väll det inte så intressant men det var det väll då och det är
därför jag kommer ihåg det.
Jag gillade skolan ända fram till årskurs fem då vart man less skolan och
vi hade en tråkig lärare som kanske bidrog ganska mycket. Men det ändrades
på högstadiet.
Då man började på högstadiet var också en ganska pirrig grej fastän jag
kände de flesta på högstadiet. Jag kommer ihåg i sexan då man längtade och
längtade till att få gå på ”rosen”, och tänk nu fick man det. Det var som
att då man började på högstadiet kom känslan tillbaka som man hade i
lågstadiet. Allting förändrades man fick nya tider, nya lärare, nya
klassrum men framför allt: en ny klass. Även det här med ”håltider” vart
nytt eftersom vi inte haft det på mellanstadiet.
På slutet av åttan och i början av nian vart det tråkigt som det vart i
femman, man hade vant sig. Men det kommer väll att ändras nu igen då man
börjar gymnasiet. Jag längtar till gymnasiet men det känns konstigt att man
ska börja gymnasiet, tiden har sprungit iväg.
Min bästa och roligaste tid var ändå lågstadiet. Man hade mycket
friluftsdagar, gjorde roliga saker hela tiden och man hade korta skoldagar.
Så det var min bästa och roliga tid. Men det är inte säkert det kommer vara
det förevigt, saker förändras.
Mina skolår 1/2
Det första skolårett i mitt liv var väl inte egentligen något riktigt
skolår det var mäst ett prov på hur skollan skulle komma att bli. Man hadde
väl någon läxa då och då men det var ju aldrig något större prov eller
läxförhör. Man satt mest och småpratade på lektionerna och på rasterna var
det fotboll som gälde. Så höll det väl i stort sätt på ända upp till trean.
I 3: an så började väl igentligen skolan på alvar det blev mera läxor och
det tillkom mera ämnen. Så man kan väl säga att det var i 3: an skolan
började på alvar. Sän trappades väl svårigheterna upp mer och mer för varje
år man gick där. Det var väl inte så där jätte svårt men det var inte så
himla änkelt häller. Men man lärde sig ju någonting och det var väll
meningen antar jag. Så kom man ju så småningom upp till femman och han
pasera dän. Så kom sommarlovet och det var väl ingen som tackade nej till
antar jag.
Så passerade sommarlovet förbi lika kort som altid / det hadde ju inte
skadat om det var ”lite” längre. Så kom det en dag då man skulle byta skola
och man viste inte om man skulle vara rädd eller glad. Den dagen då man
skulle träffas för att bilda den nya klassen var nog alla lite närvösa.
Man gick omkring ett tag och tittade och letade om man kunde hitta några
gamla klasskamrater för man viste ju att någon från ens gamla klass vär
där. Och så såg man en man gick fram och började småprata.
Vi började att gå runt och så hittade vi till sist denn klassen som vi
skulle vara med i.
Till en början var det bara några stycken som stog där sen kom det mer och
mer folk.
Men folket som kom och ställde sig där våran klass skulle samlas. Det
märktes ganska tidigt att de meniskor som hade gått i samma skola tidigare
håll i hopp som små gäng. Små klena ynkliga gäng.
Så kom klassföreståndaren och frågade om alla var där.
Så skulle vi gå in till våra klassrum. Alla var nog ganska nervösa vid
detta laget. Så var vi framme alla satte sig bredvid den person eller de
personer som de tyckte best om. Män efter några dagar delade gängen upp sig
och det bildades nya små gäng. Så gick det ytterligare en tid och alla
började umgås med alla. Mina skolår 2/2
Sen började man väl vänja sig i den nya skolan man började lära sig var
alla salar var. Man lärde sig shemat och man träffade mera folk från andra
klasser och fick mera kompisar. Man upptäckte ganska snart vilka lektioner
som var trista och vilka som var roliga. Första tiden var man ganska skonad
från större prov men sänn började dom att komma så blev det sommarlov igen.
Man hade rolig med dom kompisar man hunit få under det nya året i skolan.
Man pratade om minnen från skolårett och om händelser som har inträffat.
Så började man igen tiden flöt på så kom sjuan så var man klar med denn och
så kom åttan så paserade den. Så kom allas favorit tid 9: an man fick
skaffa moped vissa hade ioförsig haft moppe ätt längre tag men den känslan
av att få sitta på sin aldeles egen moped var oslagbar. Man fick en mycket
större frihet iomed den. Så fick mer och mer av ens kompisar moppe och man
började utförska sin hämbygd. Man åkte längre och längre bort.
Men man viste att imorgon var det en skoldag igen. Och så kom vinterlovet
man hade kul med kompisarna och åkte moppe igen. Så började skolan igen.
Man fick veta lite om nationella prov till en början var det väl lungt men
sen.
Början på historien är okey, men på slutet räknar du bara upp termin
efter termin efter mallen: ”Så kom. , Så kom” Tänk på att istället försöka
beskriva några händelser mer ingående. Det gör berättelser mer intressanta.
Var observant på din stavning!
