Pojke – Sida 38 – Skrivbanken

Mina skolår
Jag minns när jag gick på dagis, jag skulle snart börja lekis. Det skulle
bli spännande. Första dagen var föreldrarna med sina barn, både Mamma och
pappa var med och det kändes bra.
När vi hade kommit igång så gick det bra, många kompisar och roliga
fruktstunder.
Men när det var dags för utedag så blev det jobbigt det var alltid någon
kille som fick gå med den fulaste tjejen i gruppen, men jag slapp oftast
det. Jag brukade gå med någon som inte var ful, annars så var utedagarna
ganska trevliga om man ser tillbaka.
I övrigt så gungade vi och lekte i sandlådan, och gjorde utflykter till
”stan”.
När jag sedan började 1:an så var pappa och mamma med i några timmar, det
kändes tryggt och bra. Klass ett gick bra och jag hade en snäll lärare
under hela lågstadiet.
Jag tror att det var någon gång under klass tre som vi hade cykelövning
genom flottsbro med polisen, min cykel blev inte godkänd för den hade ingen
ringklocka.
När jag började 4:an var jag lite nervös för engelskan, hur det skulle gå
med ett nytt språk, men det gick bra inga större konstigheter. Då var det
värre med tyskan som kom i 6:an där var det ett konstigt språk men det
kommer senare i krönikan.
År 5 gick bra vi hade nationella prov i engelska som gick måttligt bra de
blev godkända. Jag har för mig att det var i 5:an som jag opererade mig, då
var jag borta en vecka ifrån skolan. Jag fick teckningar från
skolkamraterna. Efter operatioenen fick jag inte vara med på gympan vilket
inte var så roligt. Vi höll på med hinderbanor och annat roligt.
När jag började 6:an så innebar det att välja ett nytt språk, i mitt
fall blev det Tyska som nämnts även tidigare i krönikan.
Tyskan var ganska jobbig i början men lättade mer och mer.
Sexan var ett spännande och kul år för att vi fick prova på arbetslivet
genom två dagars prao, det var spännande och interessant jag valde att
praoa på pågens bröd, det var att åka runt i en lastbil och lämna ut bröd
till butiker. Jag känner en som jobbar på pågens så det blev genom honom.
Han bor i Markaryd så jag fick såva över hos honom och hans fru och två
barn som nu är 11 och 15 år.
När det var dags att besöka skolan som jag och de andra i klassen
skulle gå i årskurs 7, Södergård var det lite jobbigt att gå omkring ibland
alla som var äldre än sig själva. Man hade hört att det fanns risk att man
skulle bli döpt i toaletten, men jag blev alldrig det.
Den första dagen på Södergård började på skolgården där alla klasser
samlades gruppvis för att sedan gå in till ett klassrum där man fick sitt
schema och en glass för att det var första dagen. Första dagen rullade på,
det blev inte så lång då vi gick till ca kl: 1300, dagen bestod av i stort
sätt information hela dagen.
Dagarna och veckorna gick det gick bra och allt fungerade, kompisar var
snälla och inget bråk.
När vi hade gått en termin så var det jullov, då hade det redan
passerat ett höstlov.
Efter jullovet i Januari så var det dags för en frilufsdag där man fick
bestämma vad man ville göra, jag valde att åka till backen där man åker
skidor. Där var det kul men det var lite nervöst i början för jag hade inte
åkt så mycket skidor innan, så jag började inte förän det var två timmar
kvar att åka, då höll jag till i barnbacken. När jag hade åkt en stund så
började det att snöa, det snöade mycket.
När vi var på skolresa i sjuan så var vi på Liseberg där var det kul.
Skolavslutningen var varm och skön, vi åkte upp till Benjamins konditori
där vi drack cappuccina och åt en kaka.
Året vi började åttan var det år som var skönast det var inte allt
för många läxor. När jag praoade i åttan så var jag på Verkets zoo uppe vid
sommarland där fick jag rensa kaninburarna varje morgon, det var ganska
äckligt att rensa kaninernas avföring. Men ännu äckligare var det att byta
sand i fåglarnas bur, det var också jobbigt för det var ganska stor risk
att fåglarna smet. Jag träffade en kompis när jag praoade som heter Simon.

En dag skulle vi lägga i nytt tidningspapper i syrsornas bur, det var inte
mysigt. Den sista dagen på praon skulle vi lägai nya fiskar i akvariumen,
det skulle dom inte låta oss göra för vi gjorde fel och hälften av fiskarna
dog.
När Simon skulle bära en påse fiskar så tappade han påsen men det var inte
så många som dog.
Efter jullovet, på frilufsdagen valde jag att vara hemma hos farfar och
hjälpa honom i skogen och det var han tacksam för. Jag körde traktor och
han körde motorsåg.
Skolresan i årskurs 8 gick till Stockholm där besökte vi riksdagen.
Efter besöket hade vi fem timmar på oss att kolla vad som fanns att hitta
på i storstaden. Jag och några kompisar gick en runda i gamla stan för att
sedan gå vidare till nya stan där vi åt mat på Mcdonalds. Efter det gick vi
till en busshållplats där vi tog 47:an till djurgården, för att roa oss på
Gröna lund.
Skolavslutningen var lika dan som sjuans.
Nians nationella prov kommer att bli jobbiga. Men det ska också bli
skönt att sluta grundskolan och börja gymnasiet.
Efter att vi haft jullov hade vi som vanligt frilufsdag, det blev
backen. Jag åkte med en kompis, efter ca: 2 timmar ramlade han och bröt
nyckelbenet.
Han fick åka till Östermo sjukhus, men kunde följa med hem när bussen körde
hem.
Jag ser fram emot skolavslutningen och hoppas det blir en kul sommar
och tre skojiga år i gymnasiet.

Att byta skola

– Kom nu, vi flyttar nu! skrek pappa nerifrån köksfarstun. Jag svarade
inte. Jag var arg och besviken, men jag visste att det inte fanns något jag
kunde göra.
Pappa skulle bli förflyttad till en högre post inom fläktfabriken och det
betydde att vi, jag, mamma och pappa skulle flytta.
Det verkade inte som om de skulle komma och slita in mig i bilen den här
gången. De gav mig lite tid. ny sida Jag reste mig upp ur sängen och
tittade på mitt tomma rum, som jag så tryggt sovit nästan alla dagar av
mitt liv i. Jag satt kvar ett tag till. Sen tänkte jag att Norrköping
kanske inte skulle bli så farligt.
Jag gick ner för trappan och ut på gatan, där mamma och pappa stod och
väntade. De fick en mycket förvånande och glad blick när de såg mig. Som om
de inte träffat mig på flera år. Efter de kramat om och gullat med mig,
satte jag mig i baksätet och såg surare ut än vanligt.
– Tolv förbannade mil, tänkte jag ledsamt.
Jag hade aldrig riktigt tyckt om att åka bil, och det gjorde ju inte
saken bättre av att vi skulle flytta dit vi var på väg. Jag slog på en
skiva på högsta volym, så jag skulle slippa höra pappas tjat om att jag
skulle få massvis med nya kompisar på den nya skolan. Jag ville inte ha nya
kompisar. Jag var nöjd med dem jag hade. Jag slumrade till, vaknade igen
och stängde av skivan, och somnade igen.
När jag vaknade igen var vi framme. Jag såg mamma och pappa i fönstret
inne i ett hus. Även om jag inte ville flytta kände jag att det skulle bli
spännande att utforska det nya huset.
Till min stora besvikelse var det inget speciellt med detta huset. Det
var ganska likt alla andra förortsvillor. Jag gick upp och valde ut det rum
som jag ville ha, för det hade pappa och jag kommit överens om. ny sida
Att jag skulle få välja rum först alltså.
Det var en vecka kvar av sommarlovet, och jag skulle börja 8:an i en ny
klass, på en ny skola. Jag tänkte på de gånger vi fick nya elever på min
lågstadieskola. Flera veckor brukade vi snacka om den nye som skulle komma.
Nu skulle jag bli den nye som alla skulle snacka om.
Lovets sista dagar gick förbi och jag skulle snart sitta på bussen, på
väg till min nya skola. Jag stod i bad-|rummet och försökte fixa till något
som man ny sida sånär skulle kunna kalla frisyr. Redan nu kände jag att
det kanske skulle bli kul att börja på en ny skola.
Jag drack ett glas mjölk, tittade på klockan och rusade ut till den
hållplats jag ansåg ligga närmst huset. Jag kände mig stressad, fastän
bussen inte skulle komma till min hållplats förän om tio minuter.
Jag hade sprungit så fort att jag inte sett vad som stod där på
hållplatsen.
– Så bråttom behöver du inte ha, hörde jag den mildaste röst någonsin
säga.
Jag, som tidigare hade stått och lutat armarna mot låren, tittade upp och
såg den sötaste flickan jag någonsin sett, glatt leendes mot mig.
– Du är den nya va? Jag heter Sanna förresten.
– Jag heter Henrik, flåsade jag ut.
Bussen kom. Jag steg på och valde ut två tomma säten lagom i mitten av
bussen. Sanna satte sig bredvid mig och vi satt och pratade hela vägen till
skolan.
Den nya skolan var inte så farlig. De flesta var ganska spralliga. Det
berodde väl på att många inte hade träffat varandra under lovet.
Min nya klass var ganska lik alla andra klasser. Det fanns två olika
sidor. En med de lite tuffare personerna och en med lite mindre tuffa. De
flesta tog emot mig på ett vänligt sätt.
Efter skolan satt jag med Hanna på bussen igen. Jag verkade vara lyckligt
lottad trots allt.
Mamma och pappa förstod nog inte vad som hade hänt… Men att jag var
lycklig kunde i alla fall vem som hellst se!

Mina skolår
Jag har alltid tyckt om skolan. Visst har jag som alla andra svurit över
att man måste gå upp på morgonen och visst har jag på måndag|arna ofta
tänkt ”å nej nu är det hela fem dagra kvar till helgen”. Jag har alltid
avskytt alla läxor och sådant man måste göra hemma. Efter skolan ska skolan
vara slut tycker jag.
Men när vi har lov märker jag vad jag egenteligen känner för skolan. Jag
saknar den oerhört mycket. Inte själva lektionerna kanske. Utan jag saknar
alla kompisar och gemenskapen. Visst är jag med många kompisar även när jag
har lov men i skolan samlas nästan alla mina kompisar på ett ställe och det
blir liksom medelpunkten för ens liv.
När jag är på semester längtar jag tills jag kommer hem och får gå i
skolan och berätta för alla vad jag har gjort på lovet.
Det är då jag märker att jag inte alls tycker illa om skolan utan faktiskt
gillar den väldigt mycket.
Att börja mellanstadiet var himla roligt minns jag. Jag fick nya
lärare och allting var nytt. Framför allt kände jag mig mycket större och
mognare än när jag bara gick i lågstadiet.
En stor nackdel var dock att man inte fick vara på låg|stadiets
snöbollsplan längre. Detta betydde att om vi skulle kasta snöboll var vi
tvungna att gå till mellanstadiets snöbollsplan och alla var livrädda för
femmorna och sexorna som mulade en så fort man kom i närheten av
snöbollsplanen. Detta ledde till ett av mina värsta skolminnen.
Jag och en kompis stod och tittade när tjejerna lekte eftersom vi inte
vågade gå till snöbollsplanen. En flicka hade en jättestor luva och jag och
min kompis besämde oss för att försöka pricka i luvan med snöbollar. Det
var jättekul till en början men sen började snön ta slut och vi kramade
isigare och isigare bollar. Tillslut stod vi och kastade rena isklumpar som
var som missiler i luften. Det var bara en tidsfråga innan olyckan skulle
vara framme.
Och mycket riktigt, jag kastade upp en extra hård isklump högt och
långt och jag fick nästan ont i huvude själv när jag såg den träffa mitt i
huvudet på flickan. Jag såg henne gråtande springa in i skolan och några
minuter senare kom rektorn ut och frågade om jag var Johannes Pihl.
Ja, sa jag osäkert. Jag fick följa med rektorn in i ett rum där flickan
satt och grät med en ispåse på huvudet. Rektorn skällde lite på mig och jag
sa förlåt och sådant. Den världiga förnedringen kom dock efterår på nästa
lektion när jag fick en ordentlig utskällning av läraren inför hela
klassen. Det var nästan som ett polisförhör. Läraren ställde en massa
frågor som ”varför gjorde du så, vad tänkte du på och hur tror du det känns
för flickan nu?” Jag var tvungen att besvara varenda fråga och allas
blickar var fästa på mig under hela förhöret.
Efter det här med isbollen tog jag mig igenom mellan|stadiet utan att
vara inblandad i allt för mycket dumheter.
Visst gjorde jag endel bus som att bryta sig in i trä|slöjden och sno
häftmassa, ta pennor och sudd, stänga in folk på toaletten och skriva saker
på tavlan när läraren inte var där. Men annars var jag en snäll och lydig
pojk som lärarna tyckte mycket om.
Vi hade ofta olika temaarbeten om städer, länder, hav och sådant. Det
gick till så att man letade fakta och skrev texter och ritade bilder. Sedan
band man ihop allt till en bok.
I slutet av ett arbete fick man redovisa för hela klassen. Jag minns
särskilt en redovisning som jag och två till gjorde om östersjön. Vi gjorde
en storslagen entré i bara badbyxor, simfötter, cyklop och snorkel.
Dessutom hade vi musik till och en dans som vi kommit på.
Sen gjorde vi redovisningen i den utstyrsel vi kommit in i.
Redovisningen var faktiskt bra, men mycket fakta och ingen av oss fnittrade
eller tramsade till det.
I slutet av sexan hade vi en maffig cabaré. Jag och en till var såna
som presenterar alla nummer. Vi drog historier och jag minns särskilt en
sak. Det var så att alla tjejer ville vara Britney Spears. Så hon uppträdde
fyra gånger på cabarén och alla i publiken tröttnade på henne efter två
gånger. När hon skulle uppträda den fjärde gången frågade jag publiken om
de inte ville se Britney Spears en gång till. Alla i pupliken skrek: ”Å nej
inte hon igen.” så flickan som skulle härma Britney fick inte direkt något
varmt mottagande. Om man bortser ifrån alla Britney Spears så var det en
mycket bra cabaré och alla var nöjda och belåtna.
Dagarna innan vi slutade på Stenslund som hade varit vår skola de
senaste sex åren kände jag att jag inte ville därifrån samtidigt som det
kan bli kul med en ny skola. Jag fann det ändå roligare på Södergård som
var min nya skola än vad det hade varit på Stenslund.
Nu när jag är i slutet av Nian och snart ska byta skola igen känner jag
faktiskt precis likadant som jag gjorde när jag slutade sexan.
Men jag kommer säkert att få det jättebra på den skolan jag kommer
till.

Varierad och humoristisk och trevligt berättad. Röd tråd med bra
disposition och reflekterande inslag. Bra språk

Mina skolår
Hej jag heter Johannes Karlqvist och går i klass 9D på Södergårdsskolan i
Nässjö.
Jag har tänkt berätta om mina skolår som lugnt flöt fram till fyran, sedan
började äventyren. Berättelsen kan börja.

På den tiden behövde man inte bli väckt när man skulle till skolan, som
började tio över åtta. Jag flög upp som en kanon i en racerbil. Innan
klockan slagit sju satt jag framför tv-n och kollade på alla barnprogram
som min lilla hjärna kunde absorbera. När Mamma eller pappa ord
oläsligt ropade att det var frukost så var det nästan en omöjlighet att
slita bort mig från tv-n. När de hade tryckt i mig frukosten så var det
dags att ge sig iväg till den där stora byggnaden som visst kallade sig för
skola. (I mitt fall Aspegrenskolan) som vanligt gick jag ner för gatan,
stannade i korsningen och väntade. Trettio sekunder senare kom han, ganska
lång men annars inte så mycket mer märkvärdig än mig. Personen jag talar om
är givetvis Julian Nicklasson. Min kompis, vi bor på samma gata än idag.
Julian och jag gick till skolan varje dag. Vi hade tävling med två tjejer
som vi inte visste vad de hette. Det gick ut på att komma först till
skolan. De startade oftast före oss och bodde närmare skolan än oss, så
oftast vann de kampen, men ibland lyckades vi slinka förbi dem och ta
segern.
Skolan som senare kom att bli min värsta mardröm var som en dans på rosor.
Jag älskade skolan, tyckte allt var roligt.
Det bästa av allt var ändå rasterna, med de svettiga fotbollsmatcherna som
nästan kokade över av prestige mellan röda och gröna gruppen. Segra blev
oftast vi i röda gruppen och det berodde främst på en sak; Jonas Enderberg.
Han var kung på fotboll, med han i laget kunde vi knappast förlora mot
resterande text saknas

Lära för livet
Kunskap är någonting viktigt, och i skolan får man en gratis chans till
kunskap under minst 9 år. Jag tycker att man ska ta tillvara på den tiden
för det är skolan som bygger grunden för hela livet.
Ett ämne som i början kändes lite onödigt, men som jag nu har förstått
betydelsen av är hemkunskap. men tänkte man att mamma lagar maten, jag
kommer inte att börja med det förän jag är vuxen och då har jag glömt bort
allt. Men där hade jag fel.
Om man t.ex. tränar nästan varje dag så behöver man få i sig mat och
om inte mamma är hemma så får man laga den själv, helst ska det då inte
bara vara en panpizza utan något som är näringsrikt så att man orkar med
träningen.
Den kunskapen kommer man att ha med sig hela livet, för det är någonting
som man änvänder, så man glömmer inte bort det.
Ett annat ämne som är viktigt är engelska. Jag har haft det i 6 år nu så
jag börjar kunna kommunicera med det. Förra veckan så krånglade en sak på
min dator och jag skrev ett e-mail på engelska. Nästa dag fick jag ett brev
tillbaka och jag löste problemet.
Sådana vardagliga ting inträffar regelbundet, i skolan hemma, eller när man
är på semester.
En annan sak som jag kommer ihåg var när vi hade en friluftsdag i slutet av
åttan. Vi fick lära oss första hjälpen, och det är en kunskap som kan rädda
liv.
Det käns också tryggt att veta att många som är runt omkring en kan det.
Fast det viktigaste av allt är nog blandningen av alla möjliga kunskaper –
Biologi, matte, svenska, historia religion osv. Om man inte hade kunnat
allt det som man lärt sig så skulle det vara svårt att bara prata med folk
som är någorlunda allmänbildade. Man har verkligen nytta utav det varje dag
när man träffar andra perssoner.
Det är därför som det är så viktigt att ta tillvara på de åren som man får
i skolan. För annars så få man det svårt i livet.

Du löser skrivuppgiften på ett bra sätt. Din text skulle ha passat bra i
Ungdomsrådets tidsskrift. Du ger relevanta exempel på värdefull kunskap som
skolan förmedlar, och dina exempel har också en personlig anknytning.
Texten flyter på bra. Du gör en relativt korrekt styckeindelning och du göt
bara några få språkfel.

Att byta skola/Att byta klass
Att byta klass är jobbigare än vad man tror. Jag tyckte att det var jätte
jobbigt att byta klass. Det känndes nästan som att byta familj för under
mina skolår så har jag och Alfred bråkat varje rasst. Jag var lite tjockare
då för jag tränade inte sex gånger i veckan som jag gör nu så han retade
mej varje rasst och jag tryckte ner han varje rasst och när jag skulle byta
klass så fick man skriva upp villka man ville komma med. Och mamma sa
särskilt till lärarna att jag inte ska komma med Alfred. Och jag hade valt
mina kompisar affe, hannes, demir, çarko, olle, isak och lars Och just i
slutet av sexan så årkade jag inte trycka ner han mer och det märktes på en
person Adde. Han började bli mer och mer kaig. Och då var det två som var
jobbiga. Då fick jag lappen hem. Jag blev nästan schockad. Där stod det att
jag skulle hamna med dom som var dom jobbigaste i världen, efter mina
bröder då. Och dom två och en bara massa Årsholmare som jag inte känner och
jag letade och letade och letade men inte en ända av mina kompisar var med
på listan. Olle hade hamnat i 9A och Demir, Çarko, Affe, Hannes, Isak och
lars hade hamnat i 9B och jag själv i 9c utan kompisar. Jag var rätt nere
dom sista veckorna på sommarlåvet. Det känndes som att man inte skulle få
träffa dom igen. Sen första dan i skolan så var jag fortfarande inte glad.
Jag såg Alfred och Adde stod och pratade med dom andra i min klass. Jag
ville inte gå dit. Så fort jag såg dom så mides jag allt det där jobbiga
rasterna. Sen började vi. Hade det inte varit för en person så hade jag
försökt att byta klass änu mer. Men sen visade det säg att dom inte vågade
säga nått till mej. Jag fattade inte, men så kollade jag bort vid borden,
satt min brossa och hans kompisar.
Alfred och Adde var nog bara rädda för dom visste vad som skulle hända om
dom sa något fult till mej.
Justin hade blivit ”skit förbannad.”
Så hela sjuan vågade dom inte säga nått. Men sen i åttan så kom det
tillbaks lite men då tryckte jag ner dom och sa att dom skulle lägga av.
Det gjorde dom med sen, typ, halvägs in i åttan. Sen försökte dom bli
kompisar med mej. Jag blev skit förvånad men det var sant. Men då hade jag
fått två kompisar.
Jim och Hannes från Årsholm. Dom blev mina nya bästa kompisar så jag
behövde inte Adde och Alfred. Men vi blev lite halv kompisar en då. Men sen
skilde sej Hannes föräldrar så han flyttade till Markaryd och då misste jag
en kompis till tänkte jag men då blev jag och jim mer och bättre kompisar.
Och sen höst terminen i nian så blev jag och Alfred kompisar för han hade
tröttnat på ”tuffa” Albin som skolkade och hade sej och då kom han mer och
mer till mej Henrik och jim. Och till sist blev vi kompisar jo visst
bråkade vi då och då men inte lika mycket och vi slogs aldrig. Ja, och nu
sitter vi här i svenska salen och kållar tillbaka på våra liv och då inser
jag att det var inte så farligt som jag hade trott vi är ju kompisar och
har kul ibland det gick ju bra ändå. Snart ska man byta skola igen och då
kommer man få uppleva det igen för det är bara jag från Näs som har sökt
till bygg programet i Lindhult. Typisst.
Tack för mej och ha det bra. Hoppas att du inte kommer sakna oss för mycket
Gunnel

P.S Men vi har ju några månader kvar

Anders Nilsson

1. Mina skolår
Jag var väll en sån som inte tyckte det var så jobbigt att börja skolan.
Jag fick rätt lätt kompisar och klassen var jättebra, tyckte jag iallafall.

Vi fick en bra lärare, Lena hette hon. Hon jobbar förresten kvar på skolan
ännu. Men när jag hade Lena, hade vi nästan olika åsikter om allt säger
mamma.
De var en gång när jag skrev med en på tok förliten blyerts|penna, då hade
Lena tagit den när vi var ute och spelade bandy, jag hade blivit helt tokig
och börjat att leta i pappers|korgen efter den.
Spela bandy ja, de gjorde vi varje rast även då vi bara fick fem minuters
raster, vi hann ju spela lite. Sedan var vi ju på skolresa hemma hos Lena.
det har jag faktiskt några minnen ifrån, eller om det bara är att jag har
tittat för mycket på korten vi har därhemma.
Annars kom jag inte ihåg så mycket, och rent skolmässigt så gjorde man väll
inte så mycket. Men man har ju faktiskt några skolböcker liggande där hemma
som är ifrån den tiden. Att de tog tre år och göra ut dom det verkar ju
helt otroligt, men man kunde ju inte så mycket på den tiden.
Jag har ett minne av att vi sitter nere på torget och äter glass med, vi
hade ju nått land med morötter och blommor och sånt som vi sedan sålde och
fick ihop lite pengar.
Nu kom jah på det med att vi hade inte bara Lena i lågstadiet, Malin hette
en, henne har jag inget minne av. Ulla, jobbar här fortfarande, men jag
tror inte hon känner igen mig, annars var hon himla snäll. Yvonne var den
fjärde läraren vi hade men hon slutade p.g.a att hon skulle ha barn. Om man
tänker efter nu så var det väldigt fint på lågstadiet, man behövde ju inte
ta så mycket ansvar och det var inte så stressigt till en massa prov.
En dag i trean kom Kaj och hälsade på, han hade ju ryckte om sig att vara
ganska sträng. Det var han som skulle bli vår mellanstadie lärare.
Mellanstadiet kommer jag om möjligt ihåg ännu mindre ifrån än lågstadiet.
Nu blev det lite mer ordning på oss med läxor varje dag och prov.
Idebäckarna kom också hit till oss.
De hände väll inte så mycket, det var bra att vi hade Kaj, han såg till att
vi skötte oss.
Mellanstadiet gick ganska fort och det var ju inte så svårt.
Tradeströmmarna kom sen i sexan då blev det lite roligare med lite nytt
folk och idebäckarna var inte så speciellt roliga. Albin G kom och vi blev
ganska bra vänner direkt. Det känndes nästan som om hela mellanstadiet gick
lika fort som sjuan. Men sjuan var ju extremt seg, det hände absolut
ingenting. Man fick ta mera ansvar och det blev mer allvar med proven. Vi
fick en ny SO-lärare som var lite speciell. Överhuvudtaget fick vi nya
lärare, för oss nya, det är inte så lätt att lära känna folk så snabbt, men
det gick ganska bra. Frejaskolan tycker jag har bra lärare. Dom är duktiga
och hjälper till om det behövs.
I sjuan började man längta till gymnasiet och få börja göra lite vad man
vill. Då blir det ännu segare om man går och väntar på det. I åttan sen
fick vi en svenska lärare som hette Jan-Åke, han var inte bara lite
speciell utan mycket! I och för sig gav han mig ett VG++ men det var ju
inte slutbetyg, så Sofia, våran klf. och svenska lärare som vi hade i
sjuan, kom tillbaka och genomskådade mig.
Annars var åttan med väldigt tung och jobbig med prov och arbeten som ska
lämnas in. Trots det var åttan inte lika seg som sjuan för den var extrem.

Sedan började vi nian efter ett långt, fint sommarlov.
I början på läsåret var det endel lärare som slutade. Den jag blev mest
ledsen över var helt klart Arne som vi hade i matte och fysik han var en
duktig lärare. Våran nuvarande lesbiska gympalärare som jag anser vara den
sämsta gympalärare i hela södra Sverige.
Vi fick tillbaka Sofia med och Jan-Åke försvann bort ifrån denna skola, men
han skulle visst ha tagit omställning på Nackaskolan.
Rektorn slutade också, vilket var rätt skönt. Om man ser till skolarbetet
har det lugnat ner sig ganska mycket, vi har ju fortfarande prov, men det
känns inte så farligt.
Jag tycker jag har haft en bra tid här på frejaskolan, men nu längtar man
ganska mycket till gymnasiet och få slippa vissa ämnen. Men vem vet, jag
kommer kanske sakna denna skolan.

Mina skolår
Jag heter senad shabani. Jag är född i kosovo, men jag flyttade till
Sverige när jag var 1½ gammal. När jag började första klass så hade jag
lite problem med svenskan eftersom mina föräldrar inte kunne så bra svenska
själv så jag lärde mig ingenting av dom. Men i slutet av förstaklass så
pratade jag nästan flytande svenska. jag lekte nästan hela-|tiden med
eleverna från min klass även efter skolan. Jag kan förklara hur jag lärde
mig så lätt svenska. Det började med att så fort jag Gick in i klassen så
sa jag till min lärare att jag ville snacka med henne, så hon gick ut till
koridorren med mig då sa jag.: Jag skäms, tänk om dem inte gillar mig? då
sa hon.:
-varför skulle inte dom gilla dig? Jag bara var tyst jag visste inte vad
jag skulle göra så jag bara gick in och satte mig. Meningen till att jag
berättade det är att när man kommer från ett annat land och börjar i en
klass så är man oftast lite nervös och rädd att ingen kommer att tycka om
en, men jag blev van-
ny sida
efter sådär 2-4 veckor.
Att gå i första klass det var kul vi gjorde tusentals lekar och mina lärare
var jätte snälla. Jag kommer t.om. ihåg deras namn kristin och malin.
Kristin hade också en son i klassen han hette Johan. Vi brukade nästan
alltid leka efter skolan. Men när jag skulle börja i andreklass så bestämde
mina föräldrar att vi skulle flytta till Karlskrona. Jag började nästan
gråta för att jag ville inte flytta. Jag hade alla kompisar där. Men det
hjälpte inte så vi flyttade och jag fick börja i andreklass i Karlskrona.
Då gick jag i en skola som hette långängs-skolan. i tredjeklass började jag
på Sundbyskolan skolan och den skolan förändrade mitt liv totalt. Det var
många som mobbade folk som trodde att dom var coola. Så dom mobbade mig
också men jag brydde mig inte. Jag bara gick vidare när jag såg dom. Men i
fjärdeklass gick dom en nivå högre dom började snacka om ens mamma och det
pallade jag inte med, så jag gav honom en rak höger rakt i ansiktet. Då
efter det började han respektera mig, men en dag tog han med 10 st
kompisar. Då var jag och min store bror ute på rast. Då började dom mucka
och min storebror gick i 6:an och vi i 4:an då blev det ett litet slagsmål
mellan oss och vi vann. Sedan dess har mitt liv varit ett normalt liv. Den
ända nycklen till att leva ett bra liv i en bra klass är att ta hänsyn till
varandra och va snälla. Ifall man känner sig lite blyg så kan man snacka
med en elev lära känna varandra så har du en bra framtid från 1-9 klass.

lärarkommentaren oläslig

Lära för livet!
Skolan kan tyckas vara tråkig och onödig men i själva fallet så är det
viktigt att lära sig olika saker. Jag själv tycker att engelskan är
viktigast. För det är väldigt viktigt att veta längre fram i livet utifall
man åker utomlands t.ex.
Praktik tycker jag också är viktigt men det är för lite. Det borde bli
kanske 2 veckor till. På så sätt lär man sig om ett jobb är tråkigt eller
om det är något man kan tänka sig jobba med i framtiden och det påverkar
också vilken linje i gymnasie man ska välja.
Visst är alla andra ämnena är ju också viktiga t.ex. matte : det måste man
kunna bara, svenska : viktigt att kunna stava och prata riktigt, so :
Sveriges och världens historia är bra att veta, idrott : att ha bra
kondition,
och hemkunskap : där får man lära sig laga mat, baka och lära sig viktiga
saker om livet. mf.

Att byta skola
Tiden var inne. Jag satt på tunnelbanan på väg mot Odenplan. Klockan var
sju och linje nitton for fram över de snöiga spåren. Jag satt och tänkte
för mig själv och försökte klura ut varför jag inte ville gå kvar i min
gamla skola. Var det för att jag inte hade några vänner? Nej, det trodde
jag inte. Jag hade faktiskt en kompis, Kaspar på Vetevägen sjuttiotre. Han
var en trevlig kille med lite underligt utseende som jag brukade vara med
efter att skolklockan hade ringt. Och på rasterna förstås. Nej, det var
inte därför. Det kanske var för att lärarna inte var bra. När jag tänkte på
det kunde jag inte komma på en enda lärare som jag verkligen gillade. Inte
ens matematikläraren som alltid var snäll mot mig kunde jag påstå att jag
gillade eftersom han behandlade alla andra elever orättvist. Eller var han
kanske orättvis mot mig? För snäll mot mig och pedagogiskt perfekt när det
gällde resten av klassen.
Nej, det var nog för att korridorerna var övertäckta med klotter och på
golven låg det högar med gamla tuggumin och snuspåsar, sådana som man har
under överläppen. Klassrummet var inte helle det trevligaste jag sätt,
möjligtvis det trevligaste i skolan, med gardiner som luktade som om de
blivit doppade i en tunna med fransk senap. Och längst bak i klassrummet
låg de stökiga elevernas böcker i drivor. Men när jag tänkte på det så var
faktiskt både klassrummen och korridorerna relativt rymliga och bra
möblerade. Så det var kanske inte enbart därför.

Efter en stunds funderande komo jag fram till att det måste vara en
kombination av allting; ont om kompisar, dåliga lärare och otrevlig
skolmiljö.

– Nu får vi hoppas att den nya skolan är bättre, muttrade jag tyst för mig
själv.
Salarna hade åtminstone sett bättre ut när jag tittade på dem för två
veckor sedan. Och min nya klassföreståndare verkade också trevlig, men det
kanske bara var jag som inbillade mig i hopp om en bättre än min förra. Nu
återstod det bara att träffa mina nya klasskamrater och hoppas att de
skulle bli just det, mina kamrater.

– Nästa Odenplan, uppfattade jag trots mina dagdrömmar. Jag ställde mig och
med hjälp av de fasta stolparna tog jag mig till dörrarna.

När jag klev ut från tåget kunde jag se hur skolan tornade upp sig mot den
klarblå himmeln. Den såg nästan ut att vara hemtrevlig, i alla fall på
håll.

Jag stod framför dörren till sal F113 och väntade. Men vad väntade jag på?
Det visste jag nog inte själv ens. Kanske ville jag komma lite för sent så
att jag verkade cool inför de andra eleverna. Eller skulle de bara tycka
att jag var dum då?

– Nu går jag in, sa jag. Till vem jag sa det vet jag inte, antagligen till
mig själv för att visa att jag bestämt mig. Långsamt rörde sig mina fötter
mot den stängda dörren. Min svettiga hand tryckte ner handtaget och jag
klev in.

– Välkommen hit! skrek ett tjugotal röster. Jag bara stod där och stammade.
Något sånt här hade jag aldrig fått i min förra klass, där hade man snarare
blivit äggad. En rödhårig flicka kom fram till mig med ett välfyllt bullfat
och sa:
– Varsågod, det är nybakade bullar. Med kanel i.
– T-t-tack, var det enda jag fick fram medan jag långsamt sträckte fram en
darrande hand och tog en bulle. Mmm, bullen smakade utsökt, helt perfekt.
– Den var g-god, pep jag.
– Vad bra att du gillade den, sa flickan.
Hon lät så obesvärad och till min förvåning upptäckte jag att min
nervositet hade försvunnit.

Det var den bästa skoldagen i mitt liv. Efter den kom det många bra, men
ingen slår den. Nu när jag går ut nian här och ska börja i gymnasiet så är
det denna dag som ockuperar min tankevärld. Jag hoppas att det blir lika
bra under mina kommande år på gymnasiet. Mina sista ord här blir att om man
inte trivs ska man byta skola, det kan bli bättre och även sämre. Men om
man inte trivs så är det värt ett försök.

/Mårten Ahlin