När jag bytte skola
Jag har själv bytt skola två gånger. Den första gången var när jag slutade
sexan och skulle börja sjuan. Då var det kul och intressant att börja på en
ny skola. När jag slutade sexan fick man välja 5-6 stycken elever från
klasserna i sexan på skolan som man ville gå ihop med på högstadiet. Jag
valde min kusin och ett par gammla kompisar som jag har varit rätt så bra
kompisar med.
Det var min klassföreståndare och klassföreståndaren i paralellklassen som
delade upp klasserna i sex klasser efter valen. Jag kom i samma klass som
min kusin och de där killarna. När vi fick reda på hur vi var indelade fick
vi också reda på att vi skulle få träffa resten i de nya klasserna. Jag
kände ganska många i min nya klass, för att jag har spelat i samma bandylag
som en del killar som jag kom i samma klass med, det verkade vara en bra
klass. När vi skulle börja högstadiet var det skönt för att jag och min
kusin bodde grannar. Vi bodde grannar ute på landet, så vi fick ta bussen
tillsammans till skolan. När vi började på den skolan gick jag och mina
kompisar i ett stort gäng, alla var kompisar med varandra, men efter
ungefär halva terminen så blev mina kompisar allt taskigare mot mig, de
brydde sig inte så mycket om mig, men jag tror att de tyckte de var coola
för att de kände de ”coola” niorna på skolan. De var inte så jätte taskiga
men ändå, vi var bra kompisar när vi var mindre. När jag hade slutat sjuan
så flyttade vi från Nyköping till Sölvesborg.
Varför vi flyttade från Nyköping var för att mamma hade sökt till saab i
Trelleborg och fick jobbet. Min mamma hade läst på högskolan i Växjö i
några år. När hon gick ut högskolan sa mamma och pappa att om mamma får
jobb lite längre bort så flyttar vi, och det gjorde vi. Pappa fick också
jobb i Sölvesborg. Men varför flyttade vi till Sölvesborg och inte
Trelleborg. Jo, för att jag och min lillebror spelade hockey och Sölvesborg
hade bättre lag än Trelleborg. Vi flyttade hit på sommarlovet så när skolan
drog igång började jag på Furunässkolan. Jag kände igen två i min klass
från hockeyn. Jag lärde känna klassen snabbt. I början var det lite pinsamt
men det gick över. Jag lärde känna gubbarna i hockeylaget fort också och
deras kompisar. Först när vi flyttade hit kändes det rätt ensamt. Men nu
känns det BRA!
SLUT
”obalans”, styckindelning temform, onödiga många ord
Elevens kön: Pojke
Mina skolår!
Jag tängte skriva om mina skolår, fast jag minns inte så mycket av 1:an
till 6:an. Jag minns att jag inte alls ville börja skolan (karlberg), jag
ville vara kvar i lekskolan, men när jag väl började så var det inte några
problen alls. Jag fick snabbt kompisar, några kände jag redan från
lekskolan.
Det gick ett par år av dagligt flum och det var dags att börja 6:an. Då
insåg jag att det var mitt sista år på Karlberg. Jag skulle bli ”fadder” åt
en etta, fast jag var sjuk den dagen som vi skulle träffa dom så jag hade
ingen aning om att fanns.
Efter halva terminen tyckte någon i komunen att Karlberg skulle se ut lite
mer i barnnivå. Då satte dom upp stora ankor med förkläden, snickarmössor
och annat konstigt. Då kändes det som vi gick i lekskolan igen. Våran klass
hade många (dåliga) åsikter om dom, men våran lärare kunde inte förstå
varför. Fast det var inte bara våran klass som inte tyckte om dom, det
märktes kan jag lova! Efter någon månad hade ankan utanför matsalen fått
jättefint skägg, och snickar-ankan hade fått könshår. Fast allt klotter är
borta nu i alla fall.
Jag börjar sjuan. Jag var extremt rädd för alla stora nior, fast jag märkte
att dom inte alls är farliga. På min första engelskalektion blev jag
skrämd. Jag trodde att det var matte, men följde mina kompisar. Eftersom
jag varken hade haft matte eller engelska förut i högstadiet så visste väl
inte jag vart skulle gå! När ”matteläraren” börjar prata på engelska så
trodde jag att hela högstadiet skulle gå åt skogen. När min gode vän
Svensson sade till mig att det var engelska inte matte så blev jag lugn
igen.
Mitt ballanssinne är inte på topp (det kan vara bra att veta när jag
berättar detta). På idrotten så hade vi lektion tillsammans med en
”sportfåne”-klass som skrattade och gjorde narr av den som gjorde fel. Och
jag gjorde mest fel av alla. Under den tiden mådde jag riktigt dåligt, jag
började ”glömma kläderna” hela tiden och idrottsläraren blev sur på mig.
Sedan började jag åttan och hatade hela skolan på grund av
idrottslektionerna. Då skolkade jag på varenda idrottslektion. I slutet av
åttan så var jag ”sjuk” varenda tisdag, onsdag och torsdag, (hade idrott på
tisdag och torsdag). I nian slutade idrottsläraren och skolan anställde en
ny. Denna lärare var mycket mer förstående och hjälpte mig. Nu kom jag
varenda dag till skolan och allt kändes mycket bättre. Jag spelade mest
pingis så jag fick inte godkänt. I sista terminen så fick jag special-
idrott. Jag behövde bara cykla, gå eller styrketräna för att få godkänt,
plus att jag skulle göra uppgifter i teoretisk idrott.
Nu är grundskolan snart slut och ska snart börja gymnasiet, jag kommer att
sakna strömsnäs.
Mina skolår.
Att börja skolan var nånting man jättegärna ville. Man tjatade på morsan
och undrade hur det skulle vara och så vidare. Nu har jag gått i skolan
snart nio år, och deta är väl inte min bästa egenskap (menar skolan). Att
vara i skolan innebar mycket läxor och eget ansvar, många grejor som man
fick höra jämt var:
– Har du gjort dina läxor?
tex. Men jag har haft otroligt kul också, som all idrott vi har haft, mång
frilufts dagar och fysiska aktiviteter. En gång i fyra hände något
speciellt. Jag blev ihop med min första tjej. Nu kanske ni tänker att: ”vad
har detta med skolan att göra?” Men det har precis allt med skolan att
göra. Jag träffade henne i skolan, tillbringa min tid med henne iskolan.
Det var så att vi genast blev kompisar så fort vi började fyran, jag och
hon. För i fyran så slog dom samman två skolor, det var så jag träffade
henne. Under denna tid tyckte man nästan allt var skoj, även skolan, nu
ville jag så mycket mer. Jag ville gå till skolan varje dag, även om jag
kände mig ”rostig”. Jag minns särskilt från ettan till sexan, då jag hade
helt underbara lärare. Dom var både snälla, generösa, lätta att prata med
och hjälpte gärna till. Om jag var deprimerad så ville läraren gärna komma
in och prata med mig. Det kändes verkligen bra att få prata om vad man
känner. En skolresa jag gjorde i sexan var till sparreholm. Det var kul och
man fick lära sig bra saker på denna resa. Bland annat att paddla kanot,
överlevnings-|kurser m.m. Man fick också lära sig att känna varandra, när
man låg där ute i vildmarken. Det kändes som om våran klass skulle hålla
samman hela livet ut. Men inte det inte, skolåret därpå började vi i sjuan
och hela klassen sära på sig, en del började på en skola medans andra på en
annan. Nu har man ju träffat nya kompisar men det känns inte som det gjorde
i lågstadiet. I lågstadiet ”lekte” nästan alla i klassen samtidigt och man
visste vad alla tyckte och tänkte. Men nu vet man knappt var dom i klassen
bor. Om man tänker efter så har alla i klassen förändrats. Ja, inte så att
dom har blivit längre och fått finnar och sådant där, nej utan att alla har
skaffat sig åsikter om saker och ting. en del blir punkare medans andra
raggare. Varför dom blir är nog bra, dom vet vad dom står för liksom. Om
man inte skulle kämpa för-|nånting tex regnskogarna, faktiskt skulle det
inte finnas så mycket kvar här i världen. Jag själv hade ju inte brytt mig
om tex regnskogarna om det inte hade vart för samhäll i skolan. I samhäll
där man får lära sig om diktatorer och demokrati. Tur att jag bor i sverige
(får jag säga) där jag kommer att få va med om att bestämma saker
tillsammans med resten av sverige. Jag minns i sjuan, där vi åkte till
göteborg för att gå på stan och sen vidare till liseberg. Jag och min
kompis gick runt där och tänkte inte på vad vi gjorde, men det gjorde
klockan. Raskt såg vi att vi hade ca tio minuter på oss att ta oss till
liseberg. Vad vi sprang, men åt fel håll. Vi frågade en dam åt vilket håll
liseberg låg, hon pekade åt andra hållet. Vi for ner till spårvagnarna och
in i en utav dom. Där satt vi och visste inte vart vi var på väg. Men där
såg vi ingången, och sprang av spårvagnen och till läraren. Där stod han
(röd som en tomat förresten) och skrek om att vi kom fem minuter försent.
Men jag tyckte det var ganska skoj ändå. Åttan kom att påverka min framtid,
jo när vi praoade i åttan var jag först idrottslärare på lågstadiet, det
var skoj. Men nästa gång vi praoade, så praoade jag som elev på gymna-|siet
– byggprogrammet. Det var det roligaste jag har varit med om. Gå där med
alla verktyg det var fräckt. Nu har jag bestämt att jag skall gå bygg,
kommer att bli jätteskoj. Nu är det inte så långt kvar i nian, och jag får
hålla med om att jag har haft ganska skoj, men även tråkiga dagar. Kommer
nog att sakna dom som går i min klass nu med, även fast det inte känns så
nu. Vi har trots allt gjort en del roliga saker tillsammans vi också, man
skrattar nästan varje lektion om nån som gjort något dumt eller sagt något.
Som när min kompis sprang runt och runt och rakt in i overheaden. Men men,
man skall ta vara på sin skolgång. den finns där för att du skall ha den.
SLUT…
Mina skolår
När jag började 1an så satt man ju där med sina kompisar och lyssnade på
tjat från en gammal tant.
Skolan var ganska kul ibörjan, men sen, när man hadde varigt med ett tag,
så visste man att det ända kul som fanns var rasterna.
För på rasterna kunde man ju leka roliga lekar och spela bandy m.m.
Det var väldigt många i 3an som bråkade med oss i 1an.
Dom hotade, bråkade och retades.
Tillexempel när jag blev hotad att slå en annan etta.
Jag tänkte inte göra det, tänkte bara gå imot henne och springa därifrån.
För då hadde ju jag försprång på treorna.
Aja, nog om detta år och över till 2an istället. I 2an var det bättre, för
då var man ju inte minst i klassen och det fanns ju heller inga elaka 3or
kvar.
Allt var ungefär som i 1an fast bättre.
Det ända som var nytt var att vi hadde fått nya elever och förlorat
gammla.
Finns inte så mycket mer att säga om 2an.
3an var det bästa året någonsin.
Bra saker i 3an:
1. Man var kung i klassen.
2. Lågstadiet var snart över.
3. Jag var kär
O.K. Nu skiter vi i 3an och går över till dom sketna åren istället, 4an-
6an.
Då hadde man ju fått några nya och förlorat några gammla intressen, så var
det med klasskamraterna också.
Fast mellan 3an och 4an hade man ju lagt på sig lite vikt ”sur min”.
Så 4an-6an var förjävliga år.
Jag blev bara mobbad hela tiden.
Tillslut i 6an så bytte jag skola från Örnen till Kolleberg. Om ni undrar
varför så var de bara för att jag blev hårt nerslagen i 6an, 2st höll fast
mig och 1 stog och sparkade och slog på mig.
Tillslut kom 1 lärare och stoppade dem.
Jag hadde en så stor fläskläpp så att jag knapt vågade gå till skolsyster,
fick hålla handen framför munnen på vägen dit.
Över till Kolleberg.
Där blev jag först kompis med en som heter Tom, han visade mig runt i
skolan.
Några veckor senare blev jag väldigt bra kompis med en som heter Jonas.
Han var en av dom konstigaste typerna jag någonsin träffat. När jag och
Jonas spelade bandy, så slängde han klubban på bollen istället för att
hämmta den, och det tog ju bara längre tid.
Nu i högstadiet har jag varigt väldigt dum. Jag har skolkat väldigt mycket,
fast nu i andra terminen på 9an har jag försökt att skärpa mig..
Jag försöker så gott jag kan, men det är svårt nu när man är van vid att
bara vara hemma.
Det är en grej jag inte fattar.
Jag fick 5st G fast jag knapt hadde varit här på första terminen av 9an.
Jag har inte så bra betyg i svenska.
så jag hoppas att ni värkligen sätter bra betyg på detta
Mina skolår
Jag kommer i håg känslan hur det var att börja första klass. Jag var nervös
och rädd, måste jag tyvärr erkänna. Orsaken var att jag inte kände någon i
klassen. Fast med tiden så började jag få vänner och jag började vänja mig
vid skolan. Fast det tog mig ett bra tag. När jag började skolan så började
jag val förberedd. Min pappa och mina två bröder larde mig att skriva och
läsa när jag var sex år gammal. De sa att jag skulle få nytta av längre
fram och de hade rätt. Detta var ett handikapp mot resten av klassen
eftersom jag låg före alla i klassen när det gällde att skriva och läsa. Då
jag började tvåan fick jag börja hos en logoped eftersom jag hade svårt att
utala bokstaven S. Jag gick till henne även då jag började trean och i
trean började jag även att ha hemspråk. Samma år fick vi ett nytt klassrum
i den nyrenoverad skolbyggnaden. Vi fick också nya elever i klassen. Vi
bestämdes oss också för att åka på klassresa till Ärland som vi skulle åka
i femman. I fyran hände det inget speciellt förutom att min bästa polare
Ridad (Rotag) började i klassen. Då han kom till skolan första dagen spöade
han upp alla forutom mig. Det var kul att se. Väl i femman började jag inse
hur viktig skolan var då min bror tog studenten. Samma år slutade jag att
gå till Ingegerd och vi skulle aka till Ärland. I Ärland så hade vi det ku
men resan räknades som en skolresa. Eftersom resan gjorde det så var vi
tvungna att gå på utflykter (skolutflykter.) Men övrigt så var det kul och
jag fick med mig en massa minnen hem. I sexan så var vi tvungna att flytta
till Häverudsskolan. Detta var rätt så jobbigt ett tag eftersom vi var
minst i skolan igen men efter ett tag sa började jag atminstone att anpassa
mig. Jag fick också problem i skolan med matte. eftersom jag var
okoncentrerad under lektionerna Detta år fick vi veta att klassen skulle
splittras och vi inte längre skulle vara samma klass som varit så länge.
Fast mig spelade ingen roll. Sjuan var det jobbigaste året för mig i skolan
eftersom det var jämt kaos i varje lektion och för en tid så hängde jag med
där. Jag höll även på att bli det jag fruktade mest då att bli ett IG-barn.
Men som tur för mig tog min pappa ett allvarligt snack med mig. Fast allt
slappande jag hade varit med om i sjuan hade sitt pris. När jag väl började
i åttan hade jag problem att hänga med speciellt i matte men efter ett tag
började jag att vänja mig vid pluggandet och skolan. Jag hade satt ett mål
att få över 200 poäng och att alltid förbättra mina poäng varje termin. Men
detta skulle ta mycket tid och jag skulle få offra mycket av min fritid.
Väl under hösterminen i åttan så ägnade jag hela min tid åt att plugga och
sporta. Jag brydde mig inte om att gå ut och vara med kompisar. Jag brydde
mig bara om skolan. Detta visade sig vara det bästa jag någonsin gjort och
det visade proven vi hade. Men bäst av allt var mina föräldrar stolta över
mig. Jag hade också bevisat för lärarna att jag var en elev som höll hög
klass. Det var jag själv stolt över. Att jag detta år ska sluta grundskolan
och börja gymnasiet känns som att börja ettan igen jag kommer till en ny
klass i en ny skola. Men jag längtar dit också. Här kommer jag verkligen
att se hur bra jag verkligen är i skolan.
Mina skolår!
Jag har snart gått nio skolår, snart lämnar jag grundskolan och tar nya tag
på gymnasiet.
Jag kommer lite smått ihåg hur det var första skol dagen.
Det var upprop och alla satt förväntansfulla på sina bänkar och föräldrarna
stod bakom.
Våran fröken hade gjort namnskyltar på våra platser så att alla viste vad
de skulle sitta.
Direkt när jag satte mig vid bänken så såg jag att det var något fel med
min namn skylt, fröken hade skrivit mitt namn med ”k” istället för ”c”.
Jag sa det till min mamma som berättade det för fröken.
Solveig Johansson hette våran fröken, hon sa att hon skulle rätta till
felstavningen så fort som möjligt.
Dagen efter när våran riktiga skol dag började hade hon mycket riktigt
rättat till felstavningen och det stod nu Marcus med ”c”.
Då förstod jag att vi hade fått en bra och snäll fröken.
Det första skolåret i övrigt tyckte jag nog var väldigt spännande. Det
beror nog på att allt var så nytt och man fick nya kompisar och man lärde
sig en massa saker.
Jag kommer ihåg hur vi lärde oss alfabetet med hjälp av papper som det var
en bild på av något som började på en speciel bokstav.
På bokstaven A var det en apa, och på U var det en u-båt.
Så fick man ett papper med en bokstav, alla började självklart med A, och
så skulle man färglägga bilder.
Vi fick också lära oss vilka bokstäver som var vokaler och konsonanter med
hjälp av en trumma. Vokalerna betonades i mitten av trumman så att det lät
högt och tydligt, och konsonanterna på kanten.
Jag kommer också ihåg ”Anna-boken”.
Det var en bok med korta texter i, på 1 sida ungefär, och en bild på den
andra.
Nu ljög jag det var två böcker, en blå och en gul.
I den blåa var det hela stycken och färgglada bilder.
I den gula saknades vissa ord och bilderna var inte färgglada.
Våran fröken läste i den blå boken och sedan i den gula, sen sa hon vilka
ord som saknades och slog dem på trumman.
Sedan fick alla blunda och hon slog ett ord på trumman och petade någon på
axeln så fick den personen skriva ordet på tavlan.
Det är ungefär det jag kommer ihåg av det första skolåret, matten minns jag
inget av fast jag kommer ihåg att jag inte gillade idrott, konstigt
eftersom jag älskar det nu.
När vi började tvåan så var man stolt.
Då var man inte minst på skolan längre eftersom då kom det nya ettor som
inte viste så mycket om skolan och allt sådant.
Nu började man kanske tröttna på vissa saker också, och komma på vad man
tyckte var kull och vad som inte var kul.
Jag kommer ihåg att jag inte gillade matte så mycket. Idrotten var
fortfarande inte så kull men det var lite roligare.
Vi började så smått med engelska i tvåan, och det tycke jag var skoj.
Årskurs två var ganska likt åk ett annars.
Trean däremot var anorlunda, vi fick byta klassrum och hamnade på samma
skolgård som femorna. Nu höll vi på ordentligt med alla ämnen och man var
ibland lite trött på att gå till skolan, fast man var för det mesta glad.
Nu var man också redigt trött på ”Annaboken”.
Man var också lite stolt över att man var äldst på lågstadiet.
Nu gjorde vi också vår första lilla skolresa.
Vi åkte till gränna och visings ö.
Jag kommer inte ihåg så mycket av den men det var nog kul.
I slutet på trean fick vi reda på att vi skulle byta klasser till fyran, vi
fick välja ett par styckna som vi ville gå i samma klass med från de andra
klasserna.
I fyran var allt nytt, vi fick byta klassrum igen men framför allt så fick
vi en ny lärare och nya klasskamrater.
Man viste ju vilka alla va men man kände ju dem inte. Man hade ju med sig
någon av de gammla klasskamraterna förstås så man kände ju sig inte helt
utlämnad.
Våran nya lärare hette Pernilla Glanshammar Lang.
Hon var ganska bra, förutom att hon var sjuk hela tiden. Hon var också
socialdemokrat och var med i komunfullmäcktige och var borta mycket p.g.a
det.
Den nya klassen var mycket stökigare än den gammla.
Vad det berode på vet jag inte, kanske att många ville vara lite tuffa och
vara kaxiga mot lärarna.
Fast det var ju inte så alltid utan för det mesta var det en bra klass.
Femte skolåret är det jag kommer ihåg mist av det ända jag istortsätt
kommer ihåg av är att jag sköt sönder en ruta med en boll på en rast.
I slutet på femman fick vi reda på att vi skulle få en ny lärare i sexan.
Varför vet jag inte riktigt, men så blev det.
Det sjätte skolåret hände mycket, det kom en ny lärare vi hade lucia tåg
och det blev en skolresa. Våran nya lärare hette Jessica Gålmark.
Hon var kanon bra och alla tyckte om henne. Fram mot lucia så skulle vi ha
lucia tåg för hela skolan och föräldrarna, det har alla sexor på
Åstorpskolan varje år.
Lucia tåget var väldigt lyckat. Det innehöll självklart Lucia, tärnor och
sjärngossar.
Det innehöll också pepparkaks gubbar, sockerbagare, tomtar, en ren och tre
möss.
Förutom att vi lussade för skolan och föräldrarna så lussade vi på
Kvarnbacka AB. Där var det stor publik, det var över tusen personer som
tittade på.
Fast vi såg bara ca sjuttio – åttio personer som stod nära oss.
Vårat Lucia tåg pratar de fortfarande om på Åstorpskolan, så bra var det.
Någon gång på vårterminen så åkte vi på skolresa till Bornholm.
Vi var där i 3 dagar och det var väldigt kul. Vi bodde på ett pensionat och
vi var ca sju-åtta personer i varje rum.
Vi hade fått välja innan vilka vi ville sova med. I sexan fick vi ju också
göra valet att söka till fotbollsklass på stadshagsskolan.
Det gjorde jag på en gång.
När jag fick reda på att jag kommit in blev jag jätte glad.
Sjude skolåret. Allt var nytt, det var en ny skola, nya lärare och väldigt
massa nya kompisar. Det var jätte kul att träffa de som kom från andra
skolor och de nya lärarna.
Nu hade man ju också en speciel lärare i varje ämne och det var lite
spännande. Men det roligaste var att gå i fotbollsklass och få ha fotboll
på skol tid.
Efterssom allt var så nytt och allt var kul så gick sjuan jätte fort.
Jag fick en helt annan personlighet, på mina utvecklingssamtal beskrevs jag
nu som pratig istället för lugn och tyst.
Sjuan gick fort och helt plötsligt gick man i åttan. Ett spännande år, då
skulle man ju få sina första betyg.
Nu kände man också alla väl och hittade med lätthet överallt.
För övrigt var åttan ganska likt sjuan.
Fast nytt var ju praon.
Det var kul, jag praoade på ett dagis i Åstorp.
Annars gick åttan också väldigt fort, och helt plötsligt gick man i nian.
Nu är vi niondeklassare.
Höst terminen i nian flög förbi och helt plötsligt började vi öva för Lucia
tåget.
Det var ju inte direkt som i sexan eftersom nu var vi ju många fler.
Men det gick jättebra den här gången med och kommer att vara en sådan sak
som man kommer att minnas när man blir stor.
Så började vårterminen, men den har inte gått lika fort eftersom nu vet man
att det här är sista terminen och snart börjar man på gymnasiet. Det känns
lite konstigt för då lämnar man en del kompisar och kanske alldrig träffar
dem igen. Min pappa berättade det för mig i år att en del som han gick
med i nian har han inte träffat sedan dess.
Men samtidigt är det spännande att börja gymnasiet och börja något nytt.
Nu sitter jag här och skriver och ska snart gå på lov.
Vad som kommer ske i framtiden vet jag inte, jag tar dag för dag.
Slut
Godkänd. Bra avslutning
1. Mina skolår
Det började med att Justin Filip Herngren föddes 7 februari 1987. Åren gick
och Justin växte upp. I slutet av augusti 1994 var jag 7 år gammal och det
var dags att börja skolan.
Jag tyckte att det skulle bli kul att börja i skolan. Jag började på
Hötorpsskolan där jag gått innan på lekis. Första dagen jag började var det
många barn och föräldrar där. I våran klass var vi 23 elever tror jag. Det
var mer flickor än pojkar om jag minns rätt. Det var spännande att börja
årskurs 1 i skolan. Man var nervös i början då man inte kunde något. När vi
började fick vi träffa nya elever som man fick lära känna.
Det första året lärde vi oss alfabetet, räkna, skriva och mycket mer. På
rasterna spelade vi nästan alltid bandy i våran bandyrink som skolan hade
fått när vi började skolan. Våran lärare var Emma-Lena Kaijser var
jättesnäll och lärde oss jättemycket.
När jag gick i ettan och på lågstadiet tyckte jag att matte var skitskoj.
Jag lärde mig massvis av grejer i matten. Nu när vi gick i ettan på
vårterminen så lärde vi oss att läsa och skriva ännu mer. I slutet på
vårterminen åkte vi på skolresa över en dag med de andra eleverna i skolan
till Visingsö och Gränna. De var jätte spännande och i Gränna började man
med att gå på ett tråkigt museum. Där tittade vi på tråkig konst tyckte
jag. Efter det åkte vi till glasblåsaren. När vi kom dit fick vi se hur de
blåste vasar och så fick någon elev prova på att blåsa. Vi fick också se
hur man tillverkade polkagrisar. Vi köpte också några polkagrisar. Det var
en jättefin dag med sol och vi tog färjan över till Visingsö där vi åt var
matsäck. Där efter tittade vi på någon kyrka och den klassiska borgen som
jag inte vet vad den heter. Sedan var den roliga dagen över och vi åkte
tillbaka med färjan så att vi kunde åka med bussen hem.
Efter ha haft ett bra sommarlov började jag tvåan och alla sa att jag var
klassens ordningsman. Jag höll ordning på allt sa de andra i klassen. I
tvåan fick vi lära oss skrivstil. Jag tyckte det var svårt i början men sen
blev det lättare och jag lärde mig skriva skrivstil.
I matten fortsatte jag att jobba på bra och var faktiskt än av de bättre i
klassen.
När jag gick i tvåan blev jag invald i matrådet av mina klasskompisar. Det
sköte jag bra och det var inga problem att vara med där.
I skolan blev det bättre och bättre, i svenskan gick det bra, matten,
idrotten och alla ämnen utan ett tyckte jag var roliga. Historia var det
tråkigaste ämnet i skolan. Tvåan gick bra och vi slutade där med tvåan.
Efter sommaren började vi sista året på Hötorpsskolan och vi var äldst på
skolan. Jag började terminen med att bli invald i elevrådet och där blev
jag ordförande. I trean började vi med engelska. Det var inte lätt men jag
lärde mig färgerna i början och litet lätta ord på engelska. Engelska var
svårt och jag hade det inte så lätt.
Terminen gick fort och vi åkte i slutet av trean till Astrid Lindgrens
värld. När vi var där så var det fint väder. Vi hade det jätte kul och
avslutade trean på bästa sätt för nu var några tvungna att slållas för vi
skulle delas upp i två klasser till fyran.
Efter tre underbara år i Hötorpsskolan började jag i fyran på
Kastellskolan.
Vi var en jätte stor klass och det var nu nya barn som kom från Kastell.
Det var spännande att komma i en klass där det var många som hade olika
nationaliteter. I början av fyran var det stökigt i klassen. Det var många
som bråkade men, det blev bättre. Våra lärare var ju jätte bra och deras
namn var Kasper och Lena Jörgensson. Den tredje var Paulina Bergkvist.
Nu blev det längre skoldagar. Jag tyckte att vi fick mycket läxor. Jag var
trött när jag kom hem efter skolan. Men fyran gick faktiskt bra. Första
året på Kastell kändes helt okej.
När vi började femman så åkte vi på lägerskola i Tryserum och det minns jag
riktigt bra. Vi paddlade kanot. Det var skoj men en dag stod vi vid
strandkanten och Kasper Filipsson trillade ur och blev blöt. Alla skrattade
för jag var med i kanoten men, jag trillade inte i.
Efter lägerskolan började vi med tråkiga nationella prov som man har i
femman och det var inte så lätt.
Engelskan var de svåraste eftersom jag inte var så bra på engelska.
Jag klarade proven tror jag för vi har aldrig fått veta resultaten på
proven.
Femman gick också bra och sedan var det en skön sommar som väntade.
Efter sommaren började jag årkurs 6 och vi var äldst på skolan. När vi
började sexan började det en ny elev i klassen som var stökig och fick
mycket skäll. Jag vill inte uppge hans namn för det är inte snällt att
göra.
En dag fick vi ha en stor utredning av vad som hänt och han fick mycket
skäll. Alla i klassen fick säga vad han gjort och efter det blev det
lugnare i klassen.
När vi började jobba om länder som tillhörde ämnet geografi och det var det
roligaste som jag visste. Jag fick ett av mina favorit lämder som var
Italien och jag jobbade på som en galning. När vi sen läste upp det inför
hela klassens.
– Det var ett av dom bästa arbeten jag hört, av alla de som man lyssnade på
sa läraren
– Han sa att jag visste vad jag jobbade om och jag fick mycket beröm.
– Jag svarade med att säga att Italien är ett av mina favorit länder och
att jag var intresserad av Italien.
– Jag håller på Milano i fotboll och kunde mycket om Italien.
– Han sa att det var ett jättebra arbetet sa läraren och tackade mig.
Terminen gick fort och vi slutade sexan på ett skönt sätt. Nu skulle vi
skillas igen till årkurs 7. Det gick bra och lärarna önskade oss lycka till
på högstadiet.
Efter sommarlovet började jag årkurs 7 och en ny skola. Jag var lite nervös
i början när man hälsade på alla lärare.
Första dagen gick bra och mina lärare i klassens var bra. Deras namn är
Lena Kullgren och Finn Johansson. Sjuan gick bra för jag jobbade på bra och
det var inga betyg som gällde nu.
I na och matte hade vi Hans Forsberg och han var en bra lärare som jobbade
fram till vinterterminen i årskurs 8. I idrott har vi Linda och hon var
mycket bra idrottslärare. I SO hade vi HG som bara snackade men han var
rolig men, tyvärr slutade han efter sjuan. I engelska hade vi Elenor, hon
var jättebra.
Efter sommaren började jag åttan och nu gick jag när i en så kallad ”clown”
period. Jag fick en ny snäll lärare istället för Lena Kullgren. Hennes namn
var Marika Mårtensson som är en bra lärare. I åttan fungerade inget och vi
skulle få våra första betyg. Jag fick skäll på utvecklingssamtalet för att
jag var slö och det var inte kul. När jag fick mitt första betyg var jag
nervös för att jag kanske skulle få något som inte var godkänt.
Jag fick inget IG i betyg men, jag var inte så nöjd med betyget i matte där
jag bara fick ett G.
Men efter vinterterminen fick jag en trevlig Na och Matte lärare som jag
tänkte att hon kunde ge mig ett VG i matte. Hennes namn var Carolin
Lundström och nu var det andra bullar i åttan. Jag jobbade på bra och fick
ett bra betyg nu och var glad.
Efter sommaren började vi 9:an och var äldst på skolan. Det kändes bra och
den terminen gick i rasande fart. Betyget var bra tyckte jag.
Nu är jag inne på min sista termin i grundskolan och det känns bra att veta
det.
Nu sitter jag här i klassrummet och skriver min uppsats som jag hoppas blir
bra och att hela terminen går bra. Nu vill jag också att skidresan blir
bra.
Så var min hostoria om mina skolår slut och jag hoppas att den här
uppsatsen blir bra. Jag hoppas också att gymnasiet blir kul.
Skriven av Justin Herngren
Mina skolår
Mitt första skolår började hösten 1993, när jag och min års kull var de
första som gick 6-årsverksamhet i Glastorps Skola.
Jag minns inte så mycket av dem åren men jag minns att mina fritids ledare
resp. lärare hette Monika och Ulf/Uffe. Uffe minns jag extra bra pga. att
vi fyllde år samma dag, den 17 april och för att han alltid var på gott
humör.
Sedan när jag började första klass så fick jag en lärarinna som hette
Kristin men kallades för Kicki. Hon hade brunt hår och stora bruna ögon,
hon var snäll.
Emellan ettan och trean blev jag utsatt för mobbning. Den var grundad på
att jag hade mest tjejkompisar och brukade vara med dem på raster och
fritiden. Min bästa tjejkompis hette Helena Samuelsson och hon går i 9B
idag. Jag hade även killkompisar och bland dem var nog Johannes Karlsson
min bästa, han går i 9D idag och vi är fortfarande bra vänner. Jag har
många bra minnen men de skulle bli för mycket att skriva.
Emellan trean och fyran bytte jag skola till Nya Vattendals skola som den
hette då. Jag bytte dels pga mobbningen och sen skulle vi få en hemsk
lärare.
I den nya skolan fick jag Erkki och Tone som nya lärare. Dem hade ett rykte
att vara skolans värsta lärare men i själva verket var dem snälla.
Jag fick även en ny klass när jag bytte skola och då fick jag massor av nya
vänner. Min bästa blev nog Zakarias Olshammar och Jeremias Green. Jag mötte
även Andrea Enarsson igen. Jag hade gått i samma klass som henne fram till
tvåan då hon bytte skola.
Vi gjorde flera resor med klassen från Nya Vattendal, bla. till Åland och
till Fjällen.
Sedan kom jag till Aron Lindgrens år 2000 och då fick man en ny klass
igen. Den nya klassen verkade vara bra och de har den ju varit fram tills
idag i alla fall. Man fick även många nya lärare som var bra här i skolan.
En sak som jag är lite negativ till är de många mentors byterna. Om man
slår upp ordet mentor i en ord bok står de ”Lärare, förebild” och de får
inte jag de till när man hoppar av hela tiden.
Man har även många fina minnen ifrån den är klassen men de skulle bli för
mycket att skriva.
Tack vare att jag har gått i 3 skolor med olika klasser så har jag kunnat
få ihop flera vänner i varje nia i Aron lindgrens och Oasskolan.
Förändringar
Jag tycker inte finns något att förändra här i skolan. Ungdomar lär sig att
klara av saker hur dåliga förhållanden de än är. Man måste ju gå i skolan
och då gör man de, iallafall jag gör de.
Hur man än ändrar på skolan kommer det alltid finnas folk som gillar de och
folk som hatar de.
Slutsats
Jag har snart gått 10 år av mitt liv i skolan och de är fortfarande många
år kvar. Jag tror på de att en människa lär sig saker hela livet.
Jag har tänkt att gå en NV. linje i de stundande gymnasie valet.
Sen efter de första året har jag tänkt att söka in på en skola i Västerås
där man får en fullgod pilotutbildning, samt 6 månaders praktik i USA.
Denna utbildning i Västerås är på 3.5 år. Efter utbildningen får vi se om
jag kommer tillbaka Europa eller om jag ska stanna kvar i USA och jobba.
Rolig och bra uppsats. Tänk på särskrivning och nytt stycke. Bra
tankar!
Varför mig? av Emil Göransson uppg. 2
Beeeep… – Oh nej! inte en ny morgon! Jag orkar inte mera. Jag låg kvar i
sängen i kanske 5 minuter till innan Jag gick upp. Klockan var nu 07:02.
Jag frös, tänkte att jag skulle ta en dusch och fräscha till mig lite. Ooh
vattnet var kallt, men jag skruvade upp värmen på den smala, silvriga
kranen. Mitt blå-vita badrum av kakel fylldes med ångorna från den nu heta
duschen. Efter duschen tänkte jag kamma till mitt halv korta, blonda hår.
När jag tittade in i spegeln blev det som en chock, jag insåg åter hur ful
jag var. Mitt ansikte var som vanligt täckt av en massa röda, stora,
äckliga finnar, så här var det varje morgon när jag skulle kamma mig.
Varför var det just jag som skulle se ut så här? Jag såg på mig själv i
spegeln igen och tänkte att jag bara ville dra en stor mask över huvudet
och bara försvinna in i intet, där finnar inte fanns, där alla var vänliga.
OJ nu var klockan mycket redan halv åtta, jag måste äta min frukost så jag
slipper vara hungrig hela dan idag. Jag åt en rostad macka med ost och lite
hjortron marmelad och tog ett glas med O’boy till det. Attans som vanligt
hinner jag inte äta upp all min frukost, jag måste till skolan min buss
skulle gå om 9 minuter, det betydde att det var dags att börja gå emot
busshållplatsen. Jag tog på mig min stora, blåa jacka, den var så varm o
mjuk. Ute var det svin kallt men jag visste att jag inte behövde frysa
eftersom jag hade min jacka. Min skola är ganska stor, men jag gillar inte
den kalla gula fasaden av tegelstenar, innuti var nästan värre de ljus blå
väggarna betydde bara en sak:
ont i kroppen, huvudvärk, bulor m.m.
Min första lektion är hemkunskap det tycker jag är ganska kul, alltså att
laga mat. Jag gick sakta upp till hemkunskapssalen. Aj! Jag tappade
kontrollen över ena benet och snubblade så kraftigt att jag ramlade och låg
på golvet. Bakom mig kom Anders. Anders som jag för mig själv kallade
Anders den förskräckliga. Han var värst av dem alla, han var den som också
var starkast av grabbarna i skolan. Han garvade åt mig och pekade på mig
och sa ”Du är så jävla klantig, din fule fan”. Och så garvade han igen men
den här gången mycket högre och mycket mörkare. Jag värkligen önskade att
jag var starkare än honom och större än vad han är. ÅÅÅÅH vad jag hatade
honom, men efter ett tag kom jag och tänka på att Anders inte var den enda
jag hatade. Jag hatade också skolan jag gick i för att den betydde bara en
sak: ont och känslor som kännbar skurna av en vass kniv. Men det som jag
mest av allt hatade var mig själv! Hur kunde mina föräldrar skapa en sådan
odåga som jag är? Men nu måste jag skynda mig för att hinna in till
lektionen. Idag skulle vi laga en grönsakswok. Jag visste hur man skulle
göra, jag hade ju lagat det hemma till mamma och pappa som visserligen
nästan alltid jobbar. Hemkunskapsläraren Marita ville att vi själva skulle
dela in oss i grupper. Åh nej tänkte jag, det är väl ingen som vill ha med
mig i sin grupp!?!
Ja ja, som jag trodde blev jag ensam den här gången också men Marita ville
att jag skulle vara med i Anders grupp. Jag förklarade för henne att jag
inte ville det, att det var det sista jag skulle göra. Jag fick vara med i
Julians grupp, Julian var en riktigt tjock kille med långt hår, en brokig
näsa hade han också. Julian såg ganska rolig ut med sina glasögon och Iron
Maden tröja, men det fulaste av allt på honom var den där stora, svarta
skin västen som han nästan varje dag hade, men det äckligaste var endå att
det var massa vita prickar på axlarna, på varje klädes plagg han hade.
Kasper och Maxim skulle också vara med i våran grupp. De var riktiga sport
fånar och såg helt vanliga ut på nått konstigt sätt.
Kasper och Julian sa att jag inte fick göra nånting med maten, jag frågade
varför. Deras svar var:
– Vi vill inte ha en massa jävla finnar i våran mat.
Svaret kom som en påle in i hjärtat på en vampyr. Jag dog. Dom få orden kom
som en pistolkula rätt i pannan. Jag frågade mig själv varför ska jag leva?
Jag kom inte på nått bra svar på den frågan. Jag kände mig så jävla sårad
att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Det enda jag ville göra
var att springa ut och sedan hem. Det känndes som om min hjärna slutade
fungera, det blev alldeles tomt uppe i huvudet. Den enda tanken jag hade i
huvudet var UT! Det var som om en mörk röst, en berättar röst till kriks
filmer sa det! Ut! Ut! Jag slängde av mig förklädet och sprang ut genom den
naturfärjade dörren. En snab tanke slog mig: Den där dörren var väldigt
sliten. Det kanske är många som har sprungit ut där igenom i en fara.
Vart skulle jag ta vägen nu? Hem kunde jag inte gå för att där var ju
mamma, hon jobbar kväll nu mera. Hemkunskapen skulle sluta om lite mer än 5
min. Jag bestämde att jag skulle stanna kvar på lektionerna efter avs,
svenska, matte och NO. Jag satte mig i skolans hall och väntade på att alla
från min klass skulle sluta lektionen. Jag kollade runt lite på väggarna i
hallen. På den ljus blåa väggen satt det en affisch på mona lisa. Den var
ned klottrad och förstörd. Någon hade ritat en blåtira runt hennes ena öga.
Jag kände mig uniefär som henne på bilden, ful, äklig och alldeles trasig
nästan.
Äntligen nu kommer min klass ned för trappan.
Det är ingen som märker att jag sitter där kanske två meter i från dem. Är
jag osynlig? Svenskan börjar om 2 minuter. Jag börjar sakta vandra mot mitt
skåp för att hämta mina böcker. Jag märker inte att Anders, Julian och
Maxim kommer upp bakom mig förrän de tar tag i mig jag vill skrika till men
får inte ut något ljud. Det känns som jag kvävs i min egen ångest och oro
för vad de ska göra.
Killarna lyfter upp mig. Anders håller i ärmarna och överkroppen medans
Julian håller i benen. Maxim håller inte i mig utan bara står och skriker
”Spola! Spola! Spola!” Anders och julian drar mig mot toan, öppnar dörren
och sedan tal Anders tag om min nacke och trycker mitt huvud ner mot toan.
Jag greps av panik och försöker skrika, men det enda som kommer ut ät ett
svagt A. Min röst blir starkare och starkare. Anders trycker mitt huvud ner
i toaletten. Det luktar intorkad urin blandad med avföring. Doften av
avföring kan komma från de bruna ränder som sitter längs med toaletthålet.
Det enda jag tänker på är att han inte ska spola! Jag känner hur Anders
släpper ena handen från min nacke och trevar efter spolnings knappen.
Jag skriker allt vad jag kan. Min röst kvävs av ljudet som forsar ner över
mitt huvud. Anders släpper greppet och jag ställer mig upp och känner hur
vattnet droppar ner över mina axlar. Jag känner mig äckligare än någonsin!
Anders och hans kompisar går där ifrån och lämnar mig ensam på toaletten.
Jag vill bara börja gråta, tillslut bestämmer jag mig för att åka hem. Jag
sätter mig i den röda bussen och märker hur folk tittar på mig som om jag
var det värsta de har sätt. Efter de har tittat på mig så vänder de
huvudena bort och fnyser överlägset. Väl hemma så öppnar jag min dörr går
in i mitt rum och sätter mig på sängen och börjar gråta, tänker att jag
inte är något värt varför ska jag leva? Min mamma kommer in i rummet och
frågar vad jag gör hemma så tidigt? Jag berättar vad som har hänt. Mamma
”säger inte nu igen!” Hon berättar att hon har pratat med rektorn om att
jag ska få byta skola. Mamma går ut ur rummet. Jag tar fram min fällkniv
som jag fick av min morfar förra julen. Jag tar upp det största bladet som
är det vassaste tittar lite på den. Den glänser så mycket så jag ser mig
själv i spegelbilden. Jag kavlar ärmen på min våta vin röda tröja höjer
kniven lite, lägger den mot handleden. Jag trycker kniven mot armen och
pulsådern, tänker en snabb blixt över mitt liv och inser att det inte finns
något att leva för. Visst att byta skola kanske hjälper de första fyra
dagarna men jag kommer fort farande att se likadan ut.
Kniven glänser så mcyket att jag blir bländad. Jag vet inte vad jag håller
på med! Jag trycker kniven närmare och hårdare. Jag drar snabbt ett djupt
djack. Det gör så jävla ont blodet bara rinner ner för armen mina byxor
blir alldeles blodiga. Det börjar mörkna. Jag ser mycket sämmre allt blir
svart och det börjar tjuta i örnen. Allt börjar försvinna fram för mig!
Vad händer efter döden? frågar jag mig det sista jag gör!
Bra och levande skrivet. Varierat språk men ibland upprepningar och
slarvfel i stor bokstav, stavfel. VG
1. Min första skoldag
Jag sitter i trappan påklädd och väntar på att mamma och pappa ska bli
färdiga.
Nu är jag sex år och ska gå min första skoldag. Det känns lite nervöst i
magen, men ändå ska det bli väldigt roligt. Man kommer att få träffa nya
kompisar som så småningom kanske blir mina bästisar.
Nu är vi nästan framme vid skolan. Under hela vägen har mamma och
pappa frågat samma saker hela tiden.
– Ska det inte bli roligt att börja skolan och träffa nya vänner. Alla
dessa frågot gjorde mig bara mer och mer nervösare inför skolan.
När vi kom in i skolan så såg jag jätte mång barn i min ålder och upp
till tonåren.
Inne i klassrummet satt mina nya klasskamrater ner.
Läraren skulle precis börja upp|ropet.
När hon ropade upp mitt namn, räckte jag upp handen och sade:
– Ja, det är jag.
Läraren ropade upp min adress, telefon|nummer och personnummer och frågade
om allting stämde.
Efter uppropet fick vi böcker som vi sedan plastade in snyggt och
pryligt. Efter det att vi hade slagit om böckerna och det, så stannad jag,
mamma och pappa och pratade med de andra föräldrarna och barnen.
Efter en timme gick min familj och Anders familj, en i min klass, på
ett café som låg runt hörnet. Där satt våra föräldrar och pratade, medans
jag och Anders satt och åt kakor och bullar.
Anders och jag började inte att prata förrän jag spillde ut mitt glas
med saft över bordet. Det var efter det vi började prata om allting. Vilket
dagis gick du på? Hur var det där? Vad är din favorit|mat? Film? Allt
pratade vi om.
Vi hade verkligen roligt den dagen.
När vi skulle gå från cafét så kom jag på att jag hade glömt min keps
i klassrummet, som jag hade fått av min pappa innan jag skulle börja
skolan. Den får bara inte vara borta tänkte jag.
Jag sade till mamma och pappa att jag bara skulle till parken, men istället
gick jag till skolan.
När jag steg in i skolan mötte jag min lärare. Jag frågade om hon
hade sätt min keps. Hon bad mig att följa med in till klassrummet, och när
hon öppnade dörren såg jag min keps ligga på bordet. Fröken frågade om jag
tyckte att det var roligt att ha börjat skolan, jag svarade i en låg ton
– Ja, det tycker jag, det är väldigt roligt att träffa nya kompisar och
sånt.
Fröken och jag satt och pratade rätt så länge faktiskt. Efter ett tag var
jag inte lika blyg. Utan jag började även ställa frågor jag också.
När vi hade pratat färdigt och skulle säga adjö, sade fröken att vi
ses imorgon, och jag sade med en låg röst:
– Det hoppas jag verkligen att vi gör, jag längtar redan efter min andra
skoldag, och så skrattade jag lite.
När jag kom hem frågade mamma varför jag var så glad, jag svarde
snabbt;
– Mamma, det här är den bästa dagen i mitt liv, och så kramade jag henne.
Den natten var den bästa i mitt liv.