Elevens kön: Pojke

2. Att byta skola/att byta klass

Jag tänkte berätta om ett byte av skola, som förändrade e:et i
”förändrade” står inte med i texten, men det är likadant överlag i texten
och beror på kopieringen av texten mitt liv. Allt började en härlig
höstdag, den 19 oktober för att vara mer precis, då jag föddes. Ett mirakel
hade skett, enligt mig, och alla var glada. Jag började snart märka att så
fort någon öppnade munnen så yttrades något, om det nu var ett ord eller
uttryck av känslor hade ingen betydelse då jag ändå inte förstod något av
det. Snart började jag lära mig ord, simpla ord, och det var dags att sätta
mig på dagis. Väl på dagis gillade jag rita mycket, dansa mycket och läsa
en hel del. Efter dagis så berättade jag för mamma vad som hänt under dagen
och hon tyckte att jag inte borde sluta med mitt intresse att läsa och
skriva så hon började lära mig att räkna matte och läsa och skriva. Jag
fick börja i exta grupp i dagis med lite äldre barn och när jag anlänt till
förskolan så var jag före alla andra i mina upp|gifter och även där fick
jag göra extra. Förskolan var slut och första klass närmade sig, aldrig
tidigare hade jag känt av en sån nervösi|tit som då. Jag skulle träffa helt
nytt folk, inte som i förskola då man var sig bekant med hälften av barnen.
Som tur var så fick jag den bästa undervisaren, lärarinnan Siv Petersson
som tog väl hand om mig och alla som behövde hjälp. Jag var alltid före i
matteboken och Siv hämmade mig inte, hon drog inte tillbaka mig eller
stoppade mig, utan gav mig en mer avancerad mattebok och när den var klar,
en ännu svårare.
I andra klass började beslut tas hemma om att vi borde flytta, min mamma
var helt emot mig, min bror och min syster gående på Marieäng|skolan. Hon
fick alltid höra alla otäcka och våldsamma berättelser om vem som
knivhuggit vem, hur ett gäng misshandlade en annan kille och min mamma stod
inte ut med det längre. Så i slutet av andra klass så skulle jag börja på
Västersaluskolan. Västersaluskolan var en väl omtalad skola för att ha bra
lärare och en bra miljö. Jag var sur och ledsen över att jag var tvungen
att lämna mina vänner och försökte att hålla kontakten, men så enkelt och
simpelt var det inte.
Jag hade nu lämnat en del av Göteborg och stigit in i en annan. En helt ny
värld. Min mamma följde med mig till skolan och en tystnad sänkte sig över
oss. Jag var för nervös för att kunna sätta igång mina stämband men jag
tilltalade mig själv att allt kommer att gå bra, var inte orolig. Men jag
upprepade detta ovetande om vad som skulle hända.

Fru Lucifer!?

Anita Johansson. Så var hennes namn, en häxa i mina ögon. Definiera ordet
häxa, en skrämmande varelse vars uppgift är att röva bort barnens lycka och
hopp och tortera dem. Stämmer in på Anita. Jag kan väl lika gärna ta allt
från början och fortsätta där kapitel ett slutade.
Mamma lämnade mig vid klassens dörr, bad mig att ta väl hand om mig och
väntande utanför klassrummet tills jag stigit in. Anita presenterade mig
för klassen och jag började inse att det kanske inte var så farligt i alla
fall, eleverna såg normala ut och lära|rinnan såg halvnormal ut, allt
visade sig vara OK. Men så fort klockan slagit 8:20 så började jag märka
att gradvis, penetrerade huden, växte horn ut i sam|ma nivå som hennes
panna, och peruken föll. Man kunde nu se hennes skinande röda hjässa.
Byxorna började röra sig vid midjenivå, nästan som om något sökte sig ut
därifrån. Byxorna sprack och en svans hoppade ut i en piskande rörelse. Jag
höjde ögonbrynen och såg ut över klassen, inte en enda min ändrades för
denna groteska syn, alla bara tittade ner på sina skor som om de syndat.
Det var den känslan som alltid gavs åt en av Anita. Man fick utskällning
för minsta lilla sak. Jag kom ihåg att jag räknat klart matte|boken en dag
medan de flesta var halvägs in i den. När vi skulle gå igenom mattebokens
nya kapitel som vi skulle börja räkna i så fick jag en kall, vass blick av
Anita när jag meddelade att jag var klar med det kapitlet. Hon stirrade mig
in i ögonen, själens fönster; som om hon sakta försökte sluka min själ, jag
frös till och försökte att få henne att sluta med tanke kraft. Hon vände
sig om mot tavlan igen höjde handen och suddade bort det hon hade skrivit
med handen, man kunde höra hennes vijselring skrapas mot tavlan. Den
släppte iväg främmande ljud som skapade en ström av rysningar längs
ryggraden.
– Men då kan väl du lika gärna berätta för klassen!? Sa hon till mig med
ryggen mot mig.
Så skrämd som jag var hade jag inte ork, kraft eller mod att svara, jag
bara höll tystnaden.
– Tänkte väl det.
Detta var första gången jag känt mig skyldig till ett brott när jag gjort
bra ifrån mig. Denna djävulska kvinna hämmade min utveckling och tvin|gade
mig att gå i samma takt som dem andra.

Som jag nämnt tidigare så var hon en häxa, och en hungrig sådan, det har
jag inte förstått förän nu. Jag förstår inte hur jag kunde missa alla
tecken. Men jag var ung, outbildad och rädd.
Anita var med i en bokklubb som gav henne en ny och tråkigare bok för varje
månad. Hon satt alltid en timme med oss och läste boken och tvingade oss
att sova. Hon dämpade belysning och började läsa, många somnade andra
kämpade tappert för att hålla sig alerta. Det är tack var oss, patrioter,
som har gjort det möjligt för sömntutorna att leva idag i frihet och utan
rädsla. Vem visste vad Anita skulle göra om alla föll till sömns. Skulle
hon fortsätta läsa och låta oss fortsätta njuta av vår eftermiddagssömn?
Nej tror inte det. Skulle hon svalt oss? Mest troligt. Nu när jag kom att
tänka på det var det så att bokklubben sände henne en tråkigare bok för
varje gån eller var det så att hon blev för desperat och hungrig så att hon
valde en tråkigare bok för varje gång?

Min räddning!

Dagarna gick saktare och saktare för varje dag som passerade mig och jag
började räkna dem som ett försök att hålla uppe mitt hopp, en dag så kommer
hon att försvinna ur mitt liv och lämna mina drömmar ifred.
Fyra månader kvar. Tre månader och 30 dagar kvar. Jag väntade i fötvivlan,
jag fick hålla upp en starkare och starkare barriär för var gång så att
hennes hypnos inte påverkade mig. Två månader och 19 dagar kvar. Jag
började inse att allt hopp var ute, dagarna började passera i en snigels
fart och det var lika många kvar som det finns stjärnor på himmelen.
En månad och 23 dagar kvar. Jag är underbe|mannad, fler och fler börjar ge
med sig till hennes böcker. En vecka kvar. Jag ensam står nu emot henne,
men ge inte upp, upprepas. Friheten är nära!
Den anlände, då alla visste att allt hopp var ute så visade framtiden dem
fel. Det var inte ute, den hade just anlänt och en glädje, som aldrig förr,
växte inom mig en glädje för att jag fick uppleva lågstadieavslutningen och
för gott lämna Anita.
Friheten anlände i rättan tid, när allt hopp var ute, så som den alltid har
gjort vare sig det handlar om historiska händelser eller dödens grepp.

En novell av 712120

Mina skolår
Mitt liv i skolan började rätt svårt som jag kommer i håg det. Jag var bara
6 år när mitt livs första sommar låv började och jag var ute och lekte med
de andra barnen men plötsligt så låg jag bara där på marken och fatade
ingeting. Jag höll på att svima Jag kunnde inte resa på mej fata hur det
känns och va så hjälp lös. Jag kommer ihåg att folck samlades runt mej och
jag hörde Hur folck rinngde i sinna telefoner för ambulans och jag bara
skrek som en stuken gris. Det andra som hände på sjukHuset är inget att
veta. Jag kommer ihåg att det var 1994 som mitt livs första sommar lovs
osäkert om det är ett a, ett e, eller ett s, som sista bokstav i ”lovs”
som allt hännde.

första klass. Ja det var rätt svårt. Att koma till skolan som en stel
pinne. Jag var så nervös. Ja men nu ska jag istället bäreta om hur det va
att gå på pinarna. Ja var inte som alla andr. Kom inte fram som alla andra
så Ja var konstig för alla Södja mej på Dom skit kryckorna. Jag var ett
monster för alla först klasserna. Men vi blev iallafal upp ropade i aullan
på Söder valv skolan. Vi fick roser och en keps som var rosa färg och det
ståd först klassare. Jag kom in i klassen snabt men det berrår någ på att
jag var så jävla farlig. Men nu ska jag inte skriva mer trams i stället ska
jag skriva om min syn på mina först lektioner. Ja Det var väll bra vi hade
en snäll lärarina som hete ingrid svensson Som vi trode var snäll med det
vissade hon på bara några veckor. Då blev det inte lätt ska gudarna vetta
Oh vi var rätt busiga. Jag, Robin och albert. var klassens västingr och Har
hålt på så i 5 år hittils. Vi Hade en affär som låg uttan för skolan. som
hete Chocs livs. Den som gick uttan för skolans om rådde var döddens trodde
vi. Så jag, Robin, Albert, Carro, Karolina skulle Ju klart göra deta. så vi
gömde oss i buska och sen sprang vi och köpte en kluba var sen sprang man
till baxs som en skolad råtta. Ja Så var min syn på mitt livs första skol
år

Mina Skolår!!

Jag minns det som om det var i går. Det var en varm sommar dag i augusti
min första skoldag osäker på hur meningen slutar. Texten är skriven på
dator, men i utskriften har flera ord kommit ovanpå varandra på vissa
ställen i texten Morsan och farsan följde mig till skolan, jag kände på
att det var not speciellt denna dag jag såg en stor grön svart byggnad. där
gungor en stor klätterställning osäker om det ska vara något mer ord
mellan ”gungor” och ”en” p g a utskriften och en stor, stor sandlåda. Jag
och mina föräldrar gick in i genom en stor dörr och man kom in i en av lång
hall, och där stod min bästa kompis Patrick jag och han skulle gå i samma
klass. Vi gick in i ett klassrum där det var en stor kateder med en massa
skriv häften bakom katedern stod bänkarna. Fröken hälsade oss välkomna till
Halltorpskolanoch jag heter Ann-Katrin Sen fick vi en massa skriv böcker.
Sen fick mamma och pappa skriva mitt namn på en skylt.

Sen i tvåan fick vi en ny lärare för att Ann-Katrinvar med barn så hon var
tvungen att sluta. Hon heter Stina Personhon hade långt blont hår och var
(ca) en meter och åttio centermeter lång.

I trean slog vi ihop vår klass med den andraklassen och jag fick nya
kompisar. I trean hade jag svårt för att läsa och skriva så när vi hade
svenska så fick jag gå ner till den så kallade hjälpklassen.

I fyran började vi att lära oss engelska men det var jag inte så bra på så
jag fick extra hjälp i det. Vi börjad planer skolresan och vi hade bestämt
oss för att åka till Göteborg och vi sparade 50 kr i veckan.

I femman tog jag två medaljer i skolturneringen. jag blev tvåa i
kulstötning och etta i terränglöpningen

I sexan var det sista året med denna klassen och det kändes tråkigt för vi
hade så bra samman hållning i klassen. Men det skulle va roligt att träffa
nya kompisar. Och jag hade fort farande svårt för att skriva.

Jag börja högstadiet!!

Sjuan: jag hamnade jämte en tjej som heter Barbro. Jag fick ny lärare och
det var svårt att lära sig alla namnen i början. Och man lärde känna
varandra efter ett tag

Åttan: Jag blev ner skickad till en hjälpklass för att jag inte kunde
koncentrera mig i den vanliga klassen tror jag. Och där fick jag hjälp att
lära mig stava.

Nian: I maj skall jag och min klass åka till Göteborg på klass resa och vi
ska åka vi skall var där i fyra dagar. Och jag har valt industrilinjen på
gymnasiet för då kan man bli svetsare och de är det jag vill.

Det var en varm och solig morgon när jag vaknade så jag blev lite extra
glad eftersom att idag skulle jag gå ut mitt sjunde läsår i skolan. Jag
gick ner för att äta en härligt god frukost som bestod utav Yoghurt med
massa olika sommarbär i, ett glas nypressad apelsinjuice och en macka med
ost och egenodlad gurka på. Medans jag satt och åt så sa mamma att jag inte
skulle gå i samma skola nästa läsår.
– Vadå då? frågade jag fundersamt. Till svar fick jag att vi skulle flytta
till ett stort rött hus i Haparanda.
– Haparanda!? sa jag ännu funder|sammare.
Ja, så var det, vi skulle flytta till Haparanda och jag skulle få börja i
en ny skola och få nya vänner. Jag hade ingen större lust med att flytta
ifrån mina kompisar men nu var det så. Nu var det dags att för sista gången
gå till skolan som man har gått 7 år i. Det kändes lite småtungt att gå
till skolan för jag ville inte flytta ifrån mina vänner. När jag kom till
skolan så stog det massa glada människor på skolgården, alla var klädda i
fina sommarkläder. Jag gick bort till min klass och började snacka med mina
kompisar. Vi snackade om vad vi skulle göra på sommarlovet och att vi
skulle börja 8:an nästan läsår. Men då fick jag lov att säga att de skulle
få gå i 8:an utan mig. De blev förskräckta och undrade varför. Jag
berättade den tråkiga historian om hur det låg till. Efter det så blev de
ledsna och sa att vi måste hitta på något kul innan jag flyttade. Efter
avslut|ningen så åkte alla hem och packade en ryggsäck och tog sedan cykeln
ner till skolan igen. Vi skulle ut och tälta någonstans. Vi trampade iväg
med glada miner. När vi hade trampat en stund så stannade vi och åt för att
sedan trampa vidare och hitta något trevligt ställe att slå upp tältet på.
2 dagar senare begav vi oss hemåt men det spöregnade så när vi kom hem så
hade vi inte en enda sak torr. Hemma var de i full gång med att packa ner
saker i stora bruna flyttlådor. En vecka senare satt vi i bilen på väg upp
mot Haparanda. Det var en lång och tråkig resa men samtidigt ganska kul och
spännande för man fick se hur det såg ut på olika platser. När vi kom fram
till Haparanda så åkte vi runt och kollade lite hur det såg ut, tillslut så
kom vi fram till vårat hus som var omringad av en stor, varm och grön
trädgård. Jag sprang in i huset, där flytt|gubbarna höll på att bära in
lådorna och möblerna, för att kolla i alla rum. Jag valde ett rum som jag
senare kom att vakna i när den första dagen i den nya skolan kom. Det var
lite nervöst på mor|gonen men jag hade redan hittat en kompis som hade
lovat att visa mig skolan så det kändes skönt. Jag gick med honom till
skolan som verkade riktigt trevlig och det var den. Alla var glada och
verkade gilla mig. Jag fick många kompisar redan första dagen då när jag
kom hem så kändes det som en sten hade släppts inom mig. Men jag tänkte
förstås på mina kompisar i min gamla skola. Andra dagen i skolan blev jag
mer bekannt med skolan, läraren och eleverna. Alla verkade glada och såg
snälla ut förutom engelskaläraren som såg lite sträng ut men så var inte
fallet för även hon var en trevlig och positiv lärare. En del saker skillde
sig från min gamla skola och min nya skola, här var det andra läroböcker
och arbetssättet var annorlunda. Det var även mycket lugnare här och det
var skönt. Här hade de även större skåp som var gjorda i fint trä istället
för de gamla skåpen som var gjorda i metall. Det var fridfullt och kul så
veckorna och månaderna flöt på och tillslut kom vintern och det bara vräkte
ner snö från himmlen. Det blev min första riktiga vinter med mina nya
kompisar. Jag fick lära mig massa nya saker t.ex. att åka snowboard och
framför allt att köra snöskoter. Att köra snöskoter var extremt kul så vi
gjorde samma sak som jag hade gjort med mina kompisar efter
skol|avslutningen. Vi åkte på utflykt med skotrar eftersom att nästan alla
hade en. Vi åkte ut i skogen som enormt vacker när snön hängde på
trädgrenarna och när solen sken ner mellan trädtopparna från den klar blåa
himlen, det var underbart. På sommaren som kom så åkte jag ner till mina
kompisar från den gamla skolan. De blev jätte glada och jag berättade om
min nya skola och mina nya kompisar och hur grymt kul det var på vintern
där uppe. Innan jag åkte hem så lovade de att de skulle komma och hälsa på
någongång sen började resan uppåt igen precis som den gjorde den gången när
jag flyttade.

FLYTTEN
Nu är snart sommarlovet över. Det känns jobbigt eftersom jag ska börja en
helt ny skola nu till höst. Min pappa har fått ett jobb i Göteborg och vi
blir tvungna att följa med. Det kommer att bli jätte jobbigt att lämna alla
sina kompisar, men vi måste flytta för mamma säger att vi inte kommer att
klara oss på den inkomst vi har nu.

Bilresor är alltid lika tråkiga för man sitter bara och tittar ut genom
bilfönstret på alla bondgårdar och åkrar. Resan från Stockholm till
Göteborg är mycket lång, det kommer att ta ungefär fem timmar. På fem
timmar hinner man börja ora sig mycket, tänk om jag inte kommer att få
några nya kompisar tänk om alla lärare hatar mig och jag gör dåligt ifrån
mig i skolan. Jag vet att man inte får tänka sådana tankar innan man har
träffat sina nya kompisar. tänk om inte allting är som här nere i
Stockholm. tänk om alla springer omkring med baletkläder på sig istället
för att spela fotboll.

Vi sitter på en liten resturang någonstans ungefär 20 mil ifrån Göteborg.
Jag hade inte så mycket mat lust men resten av familjen var hungriga. Dem
har ju inga förändringar att tänka på, min lillasyster som är tre år hon
kommer ju inte märka några förändringar och min mamma och pappa har ändå
inga kompisar dem arbetar hela tiden. Dem sa att det skulle bli ändring på
det nu när pappa tjänar mycket bättre.

Nu är vi bara några mil ifrån vårat nya hus och nu börjar nervositeten att
växa. Jag har inte ens sett vårat hus men dem säger att det är större än
det gamla ruttna radhuset.

Huset är mycket större och mycket snyggare men bäst av allt är att det är
en fotbollsplan bakom. Mitt rum är stort med blåa tapeter. Jag börjar
genast bära in mina saker och möblera rummet.

Nu har jag suttit inne i ett par dagar och mamma tjatar varje dag att jag
måste gå ut och skaffa mig nya vänner. Jag går upp till fotbolls planen och
börjar spela lite. Efter en stund så kommer några killar i min ålder. dem
frågar om jag var den nya grabben som hade flyttat in. Vi började prata
lite och jag fick reda på att dem skulle börja i samma skola som jag. Efter
en kort pratstund så frågar dem om jag vill vara med och spela fotboll. Jag
tycker att det är underbart att träffa någon som är ungefär som en själv,
gillar fotboll brudar och lite andra saker. När det börjar närma sig middag
frågar dem om jag vill hänga med ut lite senare på kvällen. Jag tackar Ja
till erbjudandet och säger att jag måste hem och äta.

Precis när jag duschat klart och bytt om ringer det på dörren det var mina
ny funna vänner. Jag säger hej då till mamma som är överlycklig att jag
fått lite vänner. dem säger att vi ska gå till en fritidsgård där dem
brukar vara. Där fanns det ett biljard|bord och musik allt man behöver för
en perfekt kväll, det fanns också riktigt fina tjejer där. När jag kom hem
var klockan redan elva och det var skola nästa dag. När jag låg i sängen
tänkte jag att sista dagen på sommarlovet inte kunde bli bättre.

Nästa morgon vaknade jag tidigt för jag tyckte att det var så spännande att
träffa alla nya i klassen. Var dem lika trevliga som mina nyfunna fotbolls
vänner så skulle jag ha ett par riktigt trevliga år framför mig. Det gick
hur bra som helst. Direkt när jag kom in i klassrumet var det en a fotbolls
killarna som presenterade mig för resten av klassen. Vi började med några
lekar så man fick lära sig alla nya namn, efter det höll rektorn ett tal
och sedan fick vi sluta.

Veckorna löpte på och det blev bara bättre och bättre, Jag började i ett
fotbollslag, fotboll är det jag tycker mest om.
Om jag tänker efter så är flytten det bästa som har hänt mig.

”Slut av: 689220”

Att byta skola

Jag saknade min pappa otroligt mycket den där fredagskvällen. Jag satt där
i mörkret, med TV:ns sken lysande mot mig och tittade förbryllat på Björne
som stod och flina, väntade förhoppningsfullt att de tecknade figurerna
skulle komma upp. För jag hade lärt mig, att ifall jag hade annat roligt
att tänka på och skrattade åt något så var det svårare att tänka på pappa.
Han skulle komma imorgon, det visste jag, och jag hade redan börjat fundera
på vad vi skulle hitta på.
Kanske skulle vi gå ner till hamnen och titta på de gigantiska
fraktfartygen som kom från fjärran länder för att lämna sina varor, eller
rentav gå ner till parken och köra min lilla radiostyrda båt. Plötsligt
blev TV:n svart och jag väcktes ur mina tankar
Va?! sade jag tyst till mig själv med min pipiga röst
Va? ekade det i huset, va?
Jag vaknade med solen skinandes i ögonen, reste mig långsamt upp i soffan
och tittade mig omkring. Rummet badade i solljus och i köket stod pappa och
mamma och log mot mig.
– Hej pojken min hörde jag mamma säga samtidigt som pappa började krama om
mig, och i det ordet ”ögonblicket” är överstruket visste jag att jag
aldrig mer ville låta pappa lämna oss.

Nere i sandlådan kunde allting hända ifall man hade tillräckligt med
fantasi. Min bästa kompis och jag lekte med våra minibilar i sanden och
körde runt med dem. Vi hörde en balkongsdörr öppnas högt upp i en av
lägenheterna och vi visste precis vad det betydde.

– Kim, vi ska äta nu!!!
Min kompis Kim reste sig upp, plockade upp sina minibilar och sprang iväg
mot porten som ledde in till de långa trapporna. Han skuttade där över
gräset och jag började känna att jag faktiskt avundades honom. Han hade sin
pappa hos sig hela tiden.

Långsamt började jag resa på mig. Det var ingen ide att vara kvar här och
jag började dra mig hemåt.
När jag steg in i hallen och försökte sparka av mig skorna hörde jag hur
mamma och pappa diskuterade febrilt. Pappas röst lät hoppfull, men min
mammas, med en liten utländsk brytning lät lite tveksam.
Jag steg in i det stora köket och såg att det skulle bli spaghetti med
köttfärssås. Jag blev gladare i sinnet med tanke på att det skulle bli god
mat, men jag undrade fortfarande vad mina föräldrar diskuterade om.
– Varför skulle vi inte!? hörde jag min pappa säga
– Men tänk på lilla Martin, det måste ju vara svårt att byta skola när man
är så liten, det vet du ju själv!
Plötsligt blev det tyst, de hade uppenbarligen hört mig där jag stod vid
dörren tyst som en mus och intresserat lyssnat till deras diskussion.
– Hej, sade de båda i mun på varandra.
– Redan här?, sade pappa glatt.

På kvällen, när jag lagt mig och kurat ihop mig under duntäcket med
sänglampan tänd kom pappa in i rummet Med sin ständigt muntra, men lite
trötta röst berättade han att vi skulle flytta till Göteborg.
Redan efter sommarlovet.
Mitt första riktiga sommarlov någonsin.

Göteborg, tänkte jag. en stad större än malmö. Hur skulle det gå? Jag
skulle ju gå vilse i folkvimlet och aldrig mer hitta tillbaka till
tryggheten.
Jag kände paniken växa inom mig. Lämna Malmö!? aldrig!

Ett par veckor senare, dagen då min första skolavslutning utspelade sig,
kom att bli en av de värsta.

Vi hade stått ute i solskenet och inandat den ljuva sommaren med fåglarna
kvittrandes runt omkring oss och sjungit sommar visor Vi hade blivit en
aningen solbrända på våra fräkninga ansikten den dagen, men det brydde vi
oss inte om, för man kände glädjen från alla de andra hundratals barn som
också de inväntade sommarlovet, och man kunde inte hindra sig från att visa
ett litet blygt leende på sina små läppar.

När vi gått in i det svala klassrummet och bokstavligen räddats från solens
varma strålar lyssnade alla tålmodigt på frökens avskedstal.
Då, när jag minst anade det, drog hon upp att jag aldrig skulle komma
tillbaka till klassen.
Hela världen störtade samman. Jag hade undvikit att tänka på det, just det,
att jag aldrig skulle få återse mina klass kamrater. Att aldrig få återse
min bästa kompis. Att aldrig få återse den skrikande vaktmästaren. Att
aldrig få återse den snälla fröken. Allt det gjorde att jag brast ut i gråt
och ingenting kunde få det att bli bättre.

Hela sommarlovet gick jag runt och tänkte på det. På båtresan tänkte jag på
det, under alla tidslösa bilresor vi gjorde tänkte jag på det.
Det kunde inte gå en sekund utan att jag tänkte på det.
Hur skulle det bli?

Huset vi flyttade till var stort.
Mina föräldrar hade redan packat upp det mesta men det fanns fortfarande
lite kvar.

Att packa upp saker fick mig att tänka lite mindre på den nya skolan, men
för varje dag som gick växte min nervositet och jag blev alltmer orolig.

Jag hörde väckar Klockan ringa inne i föräldrarnas rum. Det hände
fortfarande att jag vaknade i sängen utan att veta var jag befann mig, men
det hände mer sällan. Det hade hunnit bli ganska ljust inne i rummet och
jag stirrade med trötta ögon på tavlan som min kusin målat åt mig. Den
föreställde ingenting, det var bara en svart målning med svarta streck kors
och tvärs. Rätt fin var den tyckt jag.

Plötsligt hoppar hjärtat upp i halsgropen!
Hjälp! Det är första gången jag skall till den nya skolan.

Mamma öppnar dörren till mitt rum, men märker att jag redan är vaken.
– Du ska äta frukost nu, säger hon glatt. Det är ju skola idag.

Jag sätter mig trött vid matbordet och tvingar i mig flingorna med mjölk,
jag slutar äta. Känner mig inte hungrig.

9.45 visar klockan i köket.
Mamma och pappa har tagit ledigt idag för att följa mig till skolan.
Jag tar på mig de nya, men redan smutsiga skorna och kliver ut i
solljuset.
Det är en varm, härlig dag, men det märker jag inte. Jag är orolig för vad
som kommer att hända.

– Det är inte så farligt, hör jag pappa säga, fröken är ju också ny, hon är
säkert lika nervös som du. alla är ju nervösa någon gång!

Sedan börjar jag skymta skolan, en byggnad i orangefärgat tegel. Inte så
skrämmande som jag först trott. Bäckaskolan läser jag hackigt på en skylt.
Det finns visst några grupper med barn på skolgården. De står i grupper,
pratar, viskar, pekar nyfiket på mig och viskar åter igen.

När jag går förbi en grupp blir det tyst. Jag känner mig obehaglig.
2A står det på ett fönster med klotter på.
– Här är det säger pappa
Vi stiger in i den svala korridoren där det står ännu fler barn i min
ålder.

Skolklockan ringer precis in och barnen som stått ute springer in.
Jag ramlar omkull i trängseln. En flicka trampar mig på handen och jag
rycker åt mig den.
Aj! säger jag
Flickan tittar på mig med oskyldiga ögon, även dem oroliga.
– Förlåt säger hon.

Dörren till klassrummet öppnas och alla knuffar sig in.

Jag stannar upp litet och slås av en tanke som gör mig panik slagen.
Var ska jag egentligen sitta?

Några pojkar ser mig och vinkar glatt.
De verkar snälla.
Jag börjar gå fram mot dem men ramlar omkull då ett krokben fälls ut.
Fniss från de omkringliggande borden.

Jag ville verkligen springa därifrån, jag har aldrig önskat något så
mycket. Men det var omöjligt.
Reser mig upp, finns inget annat att göra. Tittar mig omkring.
Fröken ler snällt mot mig och vinkar litet.
Jag sätter mig vid bordet med de snälla pojkarna och tittar osäkert på
pappa som ställt sig vid fönstrena som alla andra föräldrar.

Uppropet börjar och liksom den första skoldagen i mitt liv såg alla nervösa
ut.

Det här skulle nog gå bra.

Det verkade redan som om pojkarna skulle bli mina vänner, för en lång tid
framöver.

Mina skolår

Nu, när jag sitter här och reflekterar tillbaka på mina skolår, märker jag
att grundskolan har gått väldigt fort fram.
Om jag minns rätt, började jag skolan för nio år sedan.

Jag kommer ihåg min allra första dag i lågstadiet. En liten hjärtängslig
pojke, som jag var vid den åldern. Hade hela grundskolan framför mig.

Kompisar? absolut! det dröjde inte länge, förrän jag fick kompisar i stora
skaror.
Trot eller ej, men en av de kompisarna går nu i min skola. Ca. fyra mil
från min gamla skola.
Hur som helst, allting kändes tryggt, när jag väl fick kompisar.

Månaderna gick. Liksom åren, och jag började mellanstadiet.

I mellanstadiet började skolan på allvar. Då var det slut på den del av
skolan, som var rolig.
Istället började den hårda och jobbiga skolan. Och jobbigt är det än idag.

I dagens läge går jag i högstadiet. Mer förhärdad än någonsin, men ändå
roligt på något vänster. Jag vet inte vad som är roligt, kanske det att jag
snart ska gå ut nian, och börja gymnasiet.
Men innan jag går in på mina framtids planer. Vill jag berätta om mina tre
år i högstadiet.

De här tre senaste åren, har varit väldigt bra, men med allt gott medföljer
även något ont. I detta fall, tonvis med läxor, långa skoldagar, tidiga
morgnar, jaa, med andra ord kan man uttrycka dessa år, som allmänt
besvärliga. Men vad vet jag? kanske ligger det någonting bakom ”det allmänt
besvärliga”.
Jobbigt eller ej. Jag har upplevt mycket positivt också.

Jag börjar med årskurs sju.
Det året fick jag reda på att jag skulle få en lilla syster. Min lilla
syster har hjälpt mig under högstadiet.
På vilket sätt? jo, när det har varit som mest jobbigt med läxor och andra
negativa saker. Inte för att jag påstår att läxor är något negativt, men
dem tar ändå upp ens fritid.
Då hjälper min lilla syster mig, genom att bara finnas där.

Årskurs åtta och nio har i princip varit likadana, med undantag för läxor
samt nationella prov.
Men å andra sidan alltid ett år närmare gymnasiet och mitt drömyrke.

Mina planer för gymnasiet ser lovande ut. Det beror främst på att jag vet
vad jag vill jobba som när jag blir äldre. Jag har tänkt att bli polis,
d.v.s. jag har sökt in på samhällsvetenskapliga programet. Vad ska jag säga
om gymnasiet? Jag vet bara att gymnasiet är en treårig ”hållplats” på väg
till polishögskolan. Mer kan jag inte säga i nu läget.

Jag har tyvärr inget mer att tillägga.
Ni får veta mer om mitt framtida yrke i nästa nationella prov, som jag gör
i gymnasiet.

Att byta skola
– Förstår ni inte, skrek pojken. Jag vill inte flytta. Jag vill inte. Jag
har bott här hela mitt liv, här har jag alla mina vänner, förstår ni inte.-

Fadern vände ointresserat tillbaka blicken i sin tidning. Modern däremot
såg lite bekymmrad ut. Hon hade bruntlockigt hår, en spetsig näsa och röda
fylliga läppar. Modern såg också rätt så ledsen ut. Hon började tala lugnt
och samlat med sin son Martin.
– Kära Martin, du är våran endaste son. Vi flyttar ju inte för att göra dig
ledsen eller någonting sådant. Men nu är det så att pappa har fått ett jobb
borta i Stock|holm, vilket han inte ville tacka nej till.-
Fadern såg helt obekymrad ut med sitt kortklippta hår och sina små
glasögon.
Mamma Monika ville just börja prata igen.. Då Martin snabbt försvann upp i
sitt rum. Han la sig i sängen och började gråta, samtidigt som han började
tänka på sitt hem. Här hade han vuxit upp och han var nu femton år. Han
började tänka på sitt lilla blåa radhus med sina stora trädgårdar på
baksidan, som var full med vitsippor och röda tulpaner på sommrarna. Där
brukade han leka tjuv och polis med sin bästa vän Stig. Han hade känt Stig
ända sedan han mindes. Nu hade Stig även fått en ny moped till
födelsedagspresent, och nu skulle de skiljas åt. De två bästa vännerna från
norra Västerbotten. De hade lovat att hålla kontakt med varandra och
träffas lite då och då. Men Martin visste att det inte gick, och imorgon
var det tid för avgång riktning storstaden.

De vita lådorna var utpackade. De hade rest i flera timmar, Martin hade
suttit tyst och dystert i baksätet utav bilen.
Deras nya hus var en stor vit villa i utkanten utav förortsområdet Sätra.
Sätra låg cirka 20 km från Stockholmsstadskärna. Martin hade aldrig varit i
en så här stor stad förut. Han bestämmde sig för att bege sig in till stan
någon gång. Fast inte idag, för att imorgon skulle ha sin första skoldag.
Han steg upp kvart över sju. Hans första skoldag i sin nya hemstad skulle
börja idag. Martin gick ner till köket och satte sig.
– Nervös? – frågade mamman med ett leende i ansiktet.
Martin mummlade bara någonting, och begav sig snart till skolan. Vägen
visste han, fast han hade inte sätt skolan än.
Fem minuter över åtta fick han se den. Skolan låg cirka tio minuter från
hans hem. Det var en stor skola med flera våningar som bestod utav flera
röda tegelstenar. Nu i och med att det var sommar och sol, så var ju inte
skolan så ful. Men Martin kunde tänka sig hur den skulle se ut när hösten
skulle komma. Med sitt regn och mörker. De här stället skulle se ut som ett
fängelse. Till skillnad från sin förra skola. Det var ju en simpel liten
enplansskola. Från sjuan till nian. Men det här stället var ju enormt.
Han närmde sig skolan och såg att hela första våningen hade galler för
rutorna. Kriminaliteten här är säkert hög tänkte han. Han kom och tänka på
sin förra skola, då rektorn sina osäker om ”sina” är rätt ord gånger
kunde glömma att låsa dörren utan att något skulle hända.
Efter att ha yrat runt i den enorma skolan för cirka en kvart, så kom han
fem minuter för sen till sin lektion. Just när han tryckte ner
dörrhandtaget kände han hur sin mage knöt sig. Han klev in i det helt
okända klassrummet. Vid tavlan stod en tjock liten mann med runda små
glasögon. An var flintskallig och hade små anmärkningsvärda blåa ögon.
Läraren vände blicken mot Martin. Han suckade avbrutet och sade.
– Ja, du måste vara den nya eleven, Martin Bergqvist från Dalarna eller
någonting sådant. Du kan sätta dig här bredvid Mohammed. Sedan kom ihåg. I
den här skolan kommer vi i tid! –
Klassen började fnittra medans läraren stod helt oberörd vid katedern.
Marin nickade, blev röd i ansiktet och gick och satte sig på sin tillsagda
plats. Mohammed var en mörkhårig person med svärta ögon. Mohammed var helt
oberörd när Martin satte sig ner. Han bara fortsatte stirra ner i sin bok.
Martin vände sig om diskret, för att definiera sin nya klass. Han märkte
att många var mörkhåriga eller svarta. I hans förra klass hade alla varit
svenskar, förutan Oleg. Oleg var från Bulgarien, fast han såg ju lite
svensk ut som de andra eleverna och han gjorde ju helt vanliga saker som
helt vanliga svenskar gjorde. Fast de här utlänningarna, bråkar och slåss
bara och så är de kriminella också. Det var i alla fall det Martins mamma
sa om utlänningar. Martin tog sig en ytterligare en titt runt klassen. Han
specialiserade sig extra mycket på utlänningarna, eftersom han aldrig har
sätt kriminella från nära håll, fast han anser dem inte kriminella. Martin
försöker förstå vad hans mamma menade med detta.
Medans läraren pratar på, så sitter Martin i sin egna lilla värld, tills
läraren ropar ut något.
– Salima, kan du visa hur man löser den här uppgiften?-
Flickan reste sig upp och gick mot tavlan. Hon fångade Martins blick.
Salima hade ett par svarta strechbyxor och ett linne på sig. Martin tyckte
att alla i klassrummet såg likadana ut, förutan hon. Hon har svart hår men
tonad det rött. Hon har ett lent ansikte med mörkbruna ögon, håret hade hon
släppt ner. Martin tyckte att hon var jätte söt. Han kunde inte släppa
blicken ifrån henne. Salima började lösa uppgiften och prata. Men Martin
brydde sig inte om det. Han bara stirrade förstent kan inte tyda ordet
”förstent”, skrivet i skrivstil på den vackra flickan.
Senare ringde det ut till rast. Eleverna flög ut ur klassrummet efter en
jobbig mattelektion. Inte så jobbig för Martin däremot, som inte släppt
blicken från Salima. Vilket hon osäker på om ”hon” är det rätta ordet
även märkte.
Salima och Martin var de sista som gick ut ur rummet. Salima gick fram till
Martin och frågade
– Du heter Martin va? –
Martin nickade och svarade vänligt ja.
– Ska vi göra något efter skolan eller någonting sådant Martin? –
Frågade Salima, som var väldigt nervös att Martin skulle svara med ett
nej.
Men Martin sa att han jätte gärna skulle vilja göra det.
Sedan skildes de åt. Martin hjärta fylldes med glädje och han kunde inte
bara sluta tänka på henne en endaste sekund, på resten utav dagen.

Att byta skola
Det var en varm sommar dag i Norge, en bit utanför Halden.
Jag hade just vaknat. Jag klev ut ur sängen och tittade ut genom fönstret.
Jag tittade på den stora mörka sjön som solen speglades i. Jag gick ut i
det varma sommar vädret. Man kunde höra fåglarnas sång, och det luktade
blommor i luften. Mamma ropade:

– Maax idag är det din första skoldag, du har väl inte glömt det.
– Det hade jag helt glömt. Hjälp! tänkte jag.

– Men det är väl inte måndag idag heller

– Jo det är det kom in och ät nu sen måste vi åka.

Det började pirra i magen, det kändes som om jag hade tusen fjärillar inom
mig. Jag skulle börja första klass, jag var stor nu. Så kändes det i alla
fall. Jag skyndade mig in i köket och käkade snabbt.
Jag kunde inte tänka på något annat.
Mamma väntade i bilen. Jag hörde hur hon skrek.

– Skynda dig nu Max skynda!

Jag tog med mig min nya ryggsäck och sprang ut till bilen.
Då plötsligt var vi framme. Vi klev ur bilen, då var det dags för upprop.
När uppropet var klart, öppnades dörrarna och alla började springa. Jag och
en kille som heter Ole krockade med varandra. Jag fick en bula en jättestor
bula. Tre år gick, inget speciellt hände lite bråk och tjafs i skolan.
Plötsligt en dag när jag kommer hem säger Mamma:

– Jag har fått ett jättebra jobb i Sverige och jag och Pappa har bestämt
att vi ska flytta dit.

Jag trodde hon skämtade med mig men hon var så seriös.

– Aldrig i livet! glöm det.
Jag sprang inn i mitt rum och började kasta, sparka och ta sönder saker.
Jag hade ju allt i Norge, vänner, släckt, till och med flick vän. fem
månader senare satt jag på en svensk skolbänk med ett litet utrymme under
bänken för att ha böcker och sånt i.
Det var väldigt svårt att smälta in i klassen, kommer från Norge och allt
det där, kunde ingen svenska. ingenting. Men alla svenska barnen var
väldigt snälla mot mig.
Lärarna var oxå väldigt duktiga.
Jag fick svenska vänner med än gång. Efter några månader hade jag en ny
svensk flickvänn. Men om jag ska jämföra Norge och Sverige så fick jag
till|baka allt jag förlorat i Norge.
Jag säger så här

– Borta bra hemma bäst!!!

Hoppas att du kan åka tillbaka till Norge igen någon gång. Det är väl
skönt att ha två länder att bo i.

Min syn på skolan
Hej Skolminister
Jag är en pojke som går i 9an i Kallax. Kallax är en lite stad som ligger i
västra norrbotten nära luleå. Jag tycker att vi har en fin skola som jag
gillar.

Skolan har just byggts om så den är väldigt fräsch Det finns saker som är
dåligt med det nya utseendet. Det är att de har flyttat upp vårat upis från
källaren där det var skönt att sitta och se tv i våra mjuka soffor till det
stället där huvudentrén är. Det tycker jag inte var så bra för nu är det så
mycket spring i upis för den ligger vid ingången och därför den ligger mitt
i skolan där alla ska pasera. Men detta med flytten har också gett en
posetiv effekt. Den posetiva effekten är att lärarna har fåt en bättre blik
över där eleverna visstas, så det har nästan aldrig utbrytit några
slagsmål. Det är väldigt bra för då kommer ingen till skada och våran skola
får ett bra rykte som en fin och lugn skola. Fast det före kommer ändå små
stölder på vår skola, för det finns elever som verkar behöva nätverkskablar
för eget bruk. Deta tycker jag är fel därför då stänger lärarna av data
salen så att jag inte kan besöka Aftonbladet och läsa om vad som har hänt
inom Sporten och Nyhetsvärlden. De som förstör för andra i datasalen borde
få straff så de slutar upp med dumheterna. Jag tycker att vår skola som är
så fin borde få mera idrott på schemat, för alla politiker säger att vi rör
oss för lite i Sverige. Därför borde det vara självklart att politikerna
skulle införa mera idrott på schemat. För om vi skulle röra på oss mera
skulle vi nog få bättre resultat i klassrummet. Med mera idrott skulle de
stora hälso problemen minska som fetma tillexempel.

När vi har pratat om träning kommer vi in på mat. Mat är väldigt viktigt
att få i sig. Vår mat på vår skola är god med de jag inte gillar med maten
och det är att vi inte får gå och äta direkt. Det är inte kul att stå och
vänta på att få äta i en halv timme för att några små barn från 4-5-6 an
ska äta. Därför borde vi som är störst få gå och äta när vi har lunch
direkt utan att måsta vänta.

Jag tycker att alla skolor skulle få mera lärare så att de ska kunna hjälpa
alla som har det svårt i skolan. Skolan borde också få arbetsmaterial så
att de inte ska behöva säga till en elev när han har skrivit ut en bok
tyvär har vi inte några böcker så du får skriva på lösa papper, skolan
borde få mera datorer så att alla som vill borde få göra nationella provet
på datorn eller om någon vill ha en dator till skol arbete borde de finnas
så att någon som redan sitter inte behöver flytta på sig
Deta var allt vad jag hade att säga, så jag hoppas att du har fåt några
lösningar på dina problem Ha en trevlig dag
/ Linus Hansson 9C