Pojke – Sida 22 – Skrivbanken

Mina skolår

Jag var i mitt rum när klockan ringde, morsan kom och sa – Nu får du gå upp
klockan är sju, nej tänkte jag det var första dagen i skolan jag skulle
börja i ettan. När jag kom till skolan började vi sjunga en sång bä bä vita
lamm. Efter vi hade sjungit bä bä vita lamm tio gånger i rad så skulle vi
lära känna varandra en hette Anders en hette Henrik ja vi rabblade på med
namnen, sedan var det dags för rast. Det var en tant som kom fram till oss
och sa – Nu är det rast!, Och jag är eran rastvakt, sa hon till oss. Äsch
tänkte vi hon hinner inte och ta oss om vi smiter. Alla i klassen gick till
ett par buskar och viskade ska vi smita, – Nej det kan vi inte sa en tjej
som hette Ninni!,- jo fan, vi ska smita den rastvakten såg inte ut som en
sprint, sa en som hette Pontus, han var coolast i klassen. Nu ringde det
in, rrrrrrrrrrrrrrr.

När vi kom in till fröken igen så fick vi bullar och saft det tyckte alla
var gått förutom Johannes Eliasen för han gillade bara godis.
Efter fikat så smög jag iväg ut i korridoren där sprang jag ihop med Sanne
hon såg ut som en häxa men inte precis hon sa – Vem är du då, sa hon –
Olle, sa jag – Jasså, hur gammal är du då? Sex och ett halvt jag ska snart
bli sju sa jag. Sedan kom fröken arg och hon kanske var en häxa – Kom nu
Olle du får inte smita. Vi kom in i klassrummet igen där satt alla tysta.
Jag fick sitta bredvid Jeremias. Och så började ettan.

Ett år senare
Jag var sju år fortfarande och hade assisten hon hette Annika och var
stark, men ibland så sprang vi igenom hela skolan för jag smet väldigt
ofta.
Nu är det april den fjärde april och jag ska snart bli stor som niorna dom
är ju jätte, jätte, jätte stora tyckte vi. Imorron fyller jag år jag blir
hela åtta år.

Dan där på låg jag i sängen till pappa och mamma skulle komma med 100 paket
hoppades jag i alla fall att dom skulle komma med. Jag tyckte att dom
aldrig kom men jag väntade och väntade men till slut hörde jag något det är
dom, dom öppnade dörren och sjöng det gamla vanliga Ja må och leva. Efter
dom hade sjungit färdigt sin finfina sång så var det paket dags jag fick
inte hundra paket men 10 paket var det i alla fall. Efter jag hade öppnat
alla paketen. Så var det dags för fika, jag fick bullar, saft och en tårta
där det stod Olle åtta år. Det var jätte mumsigt med bullar, men tårtan var
ändå bäst. Efter den dagen så var jag jättetrött och somnade direkt.

Tre år senare
Jag har fått en ny assistent.
Det är den assistenten som jag sprang ihop med i ettan, Sanne alltså, idag
börjar dagen med lite musik med Tone vår musiklärare.
När vi kommer fram till musiken står alla grabbar först och tränger sig för
att komma före tjejerna in till musiken, för nästan alla tjejer i klassen
gillar musik. Men Tone verkar inte vara där så det är låst in till
musiksalen.
Sanne säger till alla att sluta trängas, och säger att Tone är sjuk idag så
vi har ingen musik idag. – Jo det har vi viste sa en darrig och pipig röst.
Alla i klassen vart tysta förutom Johannes han sa vi ska ha Amira. Just det
sa Amira jag har er idag för Tone är sjuk, prutt sa det ur Amiras stjärt
när hon satt sig och efter 3 sekunder satt Amira på golvet för att stolen
hade brakat och gått sönder och det tyckte alla var roligt och alla garvade
för fullt.
– SLUTA SKRATTA FÖR NU ÄR DET DAGS FÖR ATT SJUNGA EMIL !
Och gud vad det lät när Amira sjöng E…….Mi…..l Em….i..l och
det tyckte jag och Sanne var tråkigt så vi gick hem till Sanne och
fikade, det var mycket trevligare att fika en att höra Emil visan
falsk.
Efter fikat hos Sanne så gick vi tillbaka till skolan igen och hade
hemkunskap.

Ett år senare
Nu har jag börjat högstadiet Nu har jag ingen assistent, jo Aron från
Solen kommer imorgon. Undrar vem han är.
På högstadiet är det väldigt stort.
Jag har förresten börjat hos Tage. Han är bög säger Jeremias för han
smeker barn tror Jeremias, det tror faktiskt jag med.
Dan därpå
Aron kommer – Hej! Sa han – Nu ska vi ha skoj! Men först ska ni gå upp
till Tage! Sa Aron.
En dag när Aron var sjuk så skulle vi upp till Tage bestämde jag och
Jeremias att vi inte skulle säga nåt på hela lektionen, sedan när vi
kom till Tage. Sa Tage – Hej barn nu ska vi ha Engelska roligt va! sa
Tage. Vi sa ingenting. – Hör ni barn ska vi ha engelska eller inte? –
Hallå! – Jag ringer hem till era föräldrar om ni inte säger någonting!
Vi var fortfarande knäpptysta.
Nästa dag
Aron kom tillbaka idag efter att haft ont i magen.
– Ja hur gick det hos Tage igår? – Sådär. Sa vi, – Vi var tysta hela
lektionen sa jag. Aron undrade varför – För vi hade inget att säga. –
Men nästa gång så måste ni säga nåt lova det! – Ja vi lovar sa vi.

Tre år senare
Nu så går vi i nian och har Jimmie som lärare. Röda rummet heter det
stället där vi brukar vara, vi har två soffor och tre datorer och en
tv som vi inte kollar på så värst mycket på. Förra höstterminen hade
vi ett stort rum men nu har vi flyttat in bakom det rummet. I det
stora rummet är det lärarrum nu, där gick jag och Jeremias förut men
nu har vi fått en riktig utskällning för att vi inte får gå genom det
rummet.
Sanne har flyttat upp på högstadiet, för nu har hon andra grabbar med
sig. Nu håller vi på med att skriva en uppsats i svenska om mina
skolår.
Och det är det som ska in till vår svensklärare Klara. Hoppas hon blir
nöjd.

Från Olle 9c om mina skolår.
eleven har skrivit uppsatsen på dator

Att byta skola/att byta klass
Jag var bara 13 år. Jag och min familj bodde i en liten lägenhet på
Kungsholmen i Stockholm. Min familj bestod av en mamma vid nam Johanne, en
lille bror vid namn Emanuel och sedan jag, Simon Andersson. En ganska
vanlig familj i mina ögon. Förutom en sak. Vi hade ingen pappa. Det brukar
jag ofta tänka på. Men Emanuel är den som blir mest berörd av det. Han
undrar ofta när pappa kommer hem. Han är bara fem år och tror att han är
och jobbar i Kina. Men Emanuel behövde inte veta mer, inte just då.

Min familj hade under en lång tid funderat på att flytta. Det
föreslogs att vi skulle flytta till Råby. En liten ort mellan Nyköping och
Flen. Jag var väldigt nervös. Jag var en av de man tyckte var konstig. Jag
är fortfarande inte säker på varför, jag tyckte att jag var som alla andra.
Men ändå var det mig de gav sig på. I slutet av första terminen i sjuan
åkte jag och hälsade på min nuvarande klass.
Skolan var fin. Tyckte jag i alla fall.
Eleverna verkade jätte trevliga, men man fick ju räkna med lite blickar.
Efter en timmes nervös väntan kom Samir. Det var han som skulle visa
mig runt.
Han visade skolan och vi pratade och hade jätte kul. Sedan mötte jag
klassen. De tog emot mig mycket bra. Sedan hamnade jag här. längst bak i
sal 14.
– Simme… Simme!
– Ehh. Va?
– Det är rast nu.

Mina skolår
Första dagen i skolan var väldigt rolig, vi lekte, pratade och lärde känna
varandra. Det var spänande att träffa nya kompisar. Min lärarina var
väldigt snäll. Hon pratade och lekte med oss. Hela första året var ett
väldigt roligt år. Det var roligt att lära sig att läsa och räkna. På
rasterna hade vi väldigt roligt. Vi spelade mycket kula. När man spelar
kula så lägger man upp en eller flera kulor och sen ska en annan försöka
träffa kulorna med en annan kula, gör hon/han det vinner han/hon kulorna
som hon/han träffar. Vi byte också mycket hockey bilder i ettan.
När vi började trean så hade vi slutat och spela kula och byta hockey
bilder. Då spelade vi med poog.
Det är inte så lätt att beskriva med ord hur man spelar poog, men det är
hårda pappersbitar med tryck på. Man la de upp och ner sen skulle man
försöka att vända upp de genom att kasta en hård plast bit på pooget. På
lektionerna i trean började vi och lära oss engelska. Vi fick lära oss vad
alla färger hette. Våran lärarina hade färgade pappersbitar som hon höll
upp, då skulle vi säga färgen på engelska. I trean tyckte man fortfarande
att det var kul att gå i skolan och lära sig saker. Det kom en ny elev till
oss i trean. Det tyckte alla var roligt att det kom en ny elev. Men eleven,
som var en tjej, flyttade när vi började fyran. Det var ingen som viste
varför hon flyttade, därför att hon flyttade på sommar|lovet. Men det var
inte så många som brydde sig om det. Alla i klassen var kompisar med alla
så det var kanske inte så lätt för henne att komma in i klassen. Våran
lärarina var fortfarande väldigt snäll, hon blev nästan aldrig arg på oss.
Men när hon blev arg så blev hon helt tokig. Jag kommer ihåg när några hade
varit och gjort pys punka på några cyklar, då blev hon helt galen.
I feman då tykte man att man var stor. Man var störst på
mellanstadiet. På rasterna i feman spelade nästan alla killar fotboll eller
innebandy. Det var jätte skoj. Det var många glasrutor som gick sönder då.

Det var ingen vanlig fotboll vi spelade. Det liknade mera rugby. Vi
tacklades som tokar. Efter ett tag så blev vår lära|rina jätte arg på oss,
för det var så många som gjorde illa sig. Det hände en ganska otäck sak i
femman. Skolan blev bombhotad. Då fick vi gå hem. Alla tyckte att det var
jätte bra att man fick gå hem. Men när vi nästan hade lämnat skolgården så
säger de i högtalarna att det bara var två killar som ville skämta lite. Då
sprang alla så fort man bara kunde hem. I feman kom två nya elever igen, en
kille och en tjej. Då blev det lite förändring igen. Det var skoj. Båda två
går fortfarande kvar.
Vi hade samma lärarina i fem år. Det gjorde inget för hon var så snäll. Vi
trodde att vi skulle ha henne i sexan också, men under sommarlovet blev
hennes pappa sjuk och hon var tvungen att jobba lite närmare Sala, för hon
bodde där. En elev slutade också när feman slutade. Den eleven blev mobbad
under feman. Men det var inte därför han sluta. Han skulle flytta till
Vaxholm.
När man började sexan kände man sig inte så stor längre. För då
flyttade man upp på högstadiet. Vi var riktigt taskiga mot våran lärare som
vi fick då. Det var nog för att vi aldrig hade fått någon ny lärare.
I sexan började vi och ha prov. Alla blev jätte nervösa. Men efter några
prov kändes det bättre.
Nu går jag i nian och det känns jätte skönt. Nu börjar man och se
slutet på skolan. De två sista åren har man tröttnat på skolan. Sen vi
började sexan har vi bytt lärare fyra gånger. De flesta har blivit gravida
och har därför slutat. Det har både varit jobbigt och roligt att träffa nya
lärare. Det jobbigaste med nya lärare är att de arbetar olika, det, blir
många olika arbetssätt. När man går sista termin i nian känns det skönt att
det snart är slut.
Men det flesta lärare säger att bara ni får börja gymnasiet så kommer ni
att längta tillbaka. Nu tänker man inte äns den tanken men man vet ju inte
vad man tycker då.
Då ska vi sammanfatta de här åren i skolan. Åren har varit väldigt
roliga, med många snälla lärare och kompisar. Man har lärt sig väldigt
mycket. När man började kunde man inte äns läsa eller skriva och nu har jag
skrivet en hel uppsats som snart är slut. De här åren har alltså varit helt
fantastiska om man tänker efter. För utan de hade man inte klarat sig i
livet man har framför sig.

Läran för livet!

Efter att man har gått i skolan nu i nästan nio år så har man ju lärt sig
ganska mycket. Men jag tycker också att man lär sig onödiga saker. Tex. i
Svenska, man ska lära sig vad som är tex. agent akebungstikobjekt eller vad
de nu hetter. Visst det är jätte viktigt att kunna skriva och läsa men
måste man kunna vad allting hetter. Själlv tycker jag att Svenska kan vara
både tråkit och roligt. Men jag hatar ord klasser. Men lära spänade böker
är ju skit kul. Samma sak tycker jag om NO:n. Man ska veta vart ljus tar
vägen och hur en atom ser ut. Jag menar att som jag ska gå på
byggprogrammet så behöver jag inte kunna så mycket No. Det är nästan bara
de som ska gå på Natur vetenskapliga och Sammhäls|linjen som ska ha bra
betyg i No. Det kanske är fler linjer, jag vet inte. Idrott tycker jag att
man ska ha ofta i skolan. Det är både roligt och bra för hällsan. Jag tror
att många barn behöver Idrott fast det inte ser ut så. Jag tex jag är inte
ett tjock men för jävlit latt. Jag tycker själlv att det är viktigare att
kunna engelska än svenska. Snacka svenska kan vilken Svensk som helst. Men
det finns många som inte kan svenska men engelska. Om tex ska åka utom lans
måste man kunna engelska. Jag tycker att precis när man ska sluta 8:an så
ska man välja vilken inriktning man vill göra och säga till lärarna villken
linje man vill gå. Om nån vill gå NV så får man ha mer No. Eller om någon
vill gå en musik linje så ska de få ha mer musik i skolan. Vill man gå
Fordon så ska man få ha mera teknik O.S.V. Sen tycker jag att man ska ha
mycket mer praktik. Jag menar en vecka i halv året kan man inte hinna gör
nånting eller hinna se vad man får göra för nånting. Samman lagt har jag
haft tre veckor praktik. Och sen ska man veta vad man vill bli. Det är ju
förjävlingt igentligen. Men visst har man lärt sig en massa och det är väl
också skolan som har gjort en till den man är (om nu det är bra). Man har
ju också alla kompisar här i skolan.

När jag började ettan var jag sex år och bodde i Tyskland. Alla barn hade
fina, robusta skolväskor, inte några sladdriga ohyfsade ryggsäckar. Jag
minns att det var en solig dag i september när vi, ett gäng från det lilla
”Bullerby”-bostadsområdet Baumgarten i det lilla Landau i det stora
Tyskland gick till skolans gympahall för att bli indelade i olika klasser.
Vi hade bara runt 300 meter till skolan men vi gick ändå hemifrån en kvart
innan vi började.
När vi kom fram var det fullt med folk. Blivande elever med deras
föräldrar, lärare, elever från andra årskurser som skötte underhåll|ningen
(några dåliga barnlåtar som de sjöng falskt, men konstigt tycker föräldrar
om sådant). Efter ”underhållningen” började de ropa upp namnen. Jag hade en
härligt pirrande känsla i magen som spred sig ända ner till tårna. Då
ropade de upp mitt namn och nervöst gick jag fram och ställde mig bredvid
en mörkhårig kille som stod och skrattade med en annan kille. Jag tyckte
att det var konstigt att man över|huvudtaget kunde skratta en sådan dag.
Alla mina kompisar från Baumgarten; Alex, Danielle, Monika och Tristan kom
i samma klass som jag. Underligt, tyckte jag, att jag hade en sån tur.
Efter att alla var uppropade gick vi till klassrummet i själva skolan.
Vårat klassrum låg längst inne i en korridor på andra våningen. Det var ett
ganska stort klassrum och kalt klassrum, kalt men ändå trevligt. När vår
fröken började prata blev det med ens tyst. Hon föreställde sig som Wilma
Rotenstein. Hon verkade sträng och hon var gammal, runt 50 år.
Vi fick en läxa också. Alla blev förtjusta och jag längtade hem tills jag
kunde göra min läxa. Det är konstigt vad man förändras med åren, från att
vilja ha läxor till att knappt göra dem. Första dagen slutade med att vi
fick måla ett självporträtt. Jag har fortfarande kvar mitt, det sitter på
dörren till mitt rum. Man kan inte låta bli att iallafall le när man ser
det, för det är så obeskrivligt groteskt fult. Tydligen måste jag ha tyckt
själv att jag såg ut som en gris.
När jag började trean fick vi en ny lärare som hette fru Dieter. Alla
avgudade henne, hon var så bra. Det kom också en ny kille till klassen som
hette Marius. Han var från Holland. Redan första veckan utmärkte ha sig som
klass-clown, och det tyckte inte jag om eftersom det hade varit min roll
innan. Det blev en slags tävling mellan mig och honom, men vi var nog
ganska jämlika. Han bodde även han i Baumgarten så vi blev ganska snabbt
kompisar.
Jag kommer ihåg mycket från trean eftersom det var den bästa tiden i mitt
liv. Innan jullovet så skulle vi få våra första riktiga betyg. Skalan var 1-
6 där 1 var bäst. Jag kommer ihåg att jag hade 4 ettor, 3 tvåor och två
treo, vilket jag inte var nöjd med. Senare på våren skulle vi ha en
volleybolls|turnering. Alla längtade och vi tränade bara volleyboll på
gympan. När sedan tävlingen kom så förlorade våran klass alla matcher kom
därmed sist.
I fyran fick vi en ny lärare för fru Dieter var ingen färdigutbildad
lärare, och så fick vi en av de mest hatade lärarna på skolan, fru Abhall.
Alla kallade henne fru Abfall, vilket betyder skräp. Hon var mycket sträng,
t. ex. när vi hade matteläxor så var vi tvugna att skriva med riktiga
bläckpennor och om man skrev för fult så var man tvungen att göra om det.
Det spelade ingen roll om man hade räknat rätt. Det hela slutade med att
ingen tyckte om henne.
Efter några veckor in i fyran frågade mina föräldrar mig och mina syskon om
vi ville flytta till Sverige. Jag och min lillebrorsa svarade ja utan
tvekan, trots att vi trivdes väldigt bra och hade många kompisar m.m. Så vi
flyttade i november. Skolan i Sverige var så annorlunda direkt. Allt var så
slappt. De hade läst engelska i två år och hade lärt sig lika mycket som
jag hade lärt mig av min syster (vi hade inte börjat med engelska i skolan
än). Jag var bättre än nästan alla andra i alla ämnen. Man fick kalla
lärarna efter förnamnet och ingenting var lika disciplinerat som i
Tyskland. Eftersom jag kunde allt de andra lärde sig gjorde jag inga läxor,
och den trenden höll i sig tills jag började åttan ungefär. Då började det
bli lite svårare och jag började göra lite läxor ibland. Högstadiet är lite
mer krävande, men jag undrar hur mycket jag inte kunnat nu om vi hade bott
kvar i Tyskland. Den svenska skolan är alltför slapphänt, men om eleverna
ska lyckas i en hårdare skola krävs det stöd och lite påtryckning hemifrån
så att man inte glider igenom skolan. Det är ungefär dessa tankar vad jag
har vad det gäller skolan.

Min skolgång

Hej jag heter Reza och jag ska berätta om min skoltid från 1-9.

Det var en kylig Augusti morgon då min mamma väkte mig för att göra mig
iordning för första skoldagen. Jag dushade och tog sedan på mig mina
kläder. Efter att ha ätit min frukost så tog jag på mig gympaskorna och for
iväg till skolan med mamma och pappa vid min sida. En kort stund senare så
var vi frame vid min skola. Det stog med stora bokstäver Västerbyskolan.
Mamma hade nu kommit tillbaka efter att ha hittat mitt klassrum där vi
skulle samlas. Sakta men säkert började vi gå mot klassrummet som låg i ett
hörn mellan två byggnader.
Pappa öppnade dörren för mamma och mig. Jag tvekade en sekund men fick då
en lätt knuff i ryggen av pappa. Äntligen var jag inne men det var bara
avhängnings korridoren (en korridor där man hänger av sig sina
ytterkläder). Det var nu det skulle ske det var nu jag skulle gå igenom den
dörr som kommer att vara avgörande för min framtid under väldigt många år.
Vi går mot dörren som det står Välkomna 1a på. Jag tar tag i handtaget och
med darrande fingrar så öppnar jag dörren. Där satt en lärare och 12 elever
likamånga pojkar som flickor.
– Du måste vara Reza, sa fröken.
– mmm, svarade jag med en nervös röst.
– kom in, du kan sätta dig bredvid Per nere i hörnet, sa fröken.
Jag tittade på den här Per och såg att han såg väldigt snäll ut. Men den
här gången så gick jag in med ungefär hälften av min nervositet. Jag hängde
ryggsäcken på stolen och satte mig.
– Hej, vad heter du? frågade Per.
– R-R-Reza, stammade jag.
– o-och vad heter du, frågade jag.
– Jag heter Per
Då började läraren att prata
– Hej och välkomna till klass 1 a, jag heter Kerstin Räf Rydström.
– Vi kan väl börja med att säga vad ni heter, sa Kerstin samtidigt som hon
pekade på mig Jag öppnade munnen men fick inte ut nåt ljud men jag lyckades
säga vad jag heter iallafall. Då sa den ena efter den andra sitt namn och
när dagen var slut så kunde jag allas namn.
RRRRR (klockan ringer)
– Okej barn dags att sluta för idag och glöm inte att klä era böcker tills
imorgon. Utanför klassrummet så väntade mamma och pappa på mig. De hade
bilen med sig så jag fick skjuts hem. Äntligen så var vi hemma.
– Hur va det i skolan, frågade Mamma
– Det var jättekul jag har en ny kompis han hetter Per och vet du va Jonas
går i min klass, sa jag.
– Jonas? Vem e det? frågade pappa
– Du vet Jonas som jag på dagis med.
– Jaha den Jonas va kul, sa mamma.
Åren gick och jag utförde samma saker varje dag. Jag vaknade, dushade tog
på mig kläderna och åt frukost Sedan gick jag till skolan. En dag i trean
så lärde jag känna en kille som hette Robban, han gick i min pararell klass
och vi började att leka både iskolan och hemma. De var en väg precis
utanför vårt hus så det var ganska farlig att gå till honom för han bodde
på andra sidan vägen desutom så var vägen ganska trafikerad. Bara några
månader senare så hade bestämt sig för att flytta till ett ställe som heter
Torsås. Hela jag lyste upp när jag fick höra det och det va större än den
lägenhet vi har nu. Då flög jag upp i taket av lycka eftersom jag har fått
en syster nyligen och vi var tvungna att dela rum, men inte nu längre för
vi skulle flytta till en större villa. Den natten sov jag gott och tänkte
inte på att jag skulle få byta skola och lämna mina kompisar. Näst dag så
hade jag fått ledigt för att vi skulle titta på det nya huset och hälsa på
min nya klass. En is klump bildades i min mage.
– Ska jag bytta skola? skrek jag
– Ja men de väl klart du kan inte gå kvar här, det blir jättelångt att åka
annars.
Vi satte oss i bilen och åkte till Torsås som det hette. Det va ganska
långt som mamma hade sagt. Det tog ungefär tjugo minuter att åka dit med
bil. Men tillslut så kom vi fram. Husen var av tegel och alla va villor
förutom att de fanns fem hög|hus. Och det fanns inte en väg så långt ögat
såg. Det var helt ofarligt att gå ut och leka med de andra. Nu var det vår
tur att titta på huset. Vi gick in och såg hur stort det var, bara nere
våningen var lika stor som vårt förra hus. Det fanns ett vardagsrum, en
toalett och ett kök. Huset hade även en stor trädgård och altan. På
uppevåningen så fanns det fyra sovrum i två olika storlekar och en toa och
balkong. Jag va helt klart nöjd över det jag hade sett. Men nu var de dags
att åka till Grönhögskolan som den hette. På vägen in så träffade vi några
sexor som hejade glatt på mig och pappa. Jag hängde av mig kläderna och
pappa öppnade dörren och signalerade till läraren som var gammal och
rynkig. Hon sa att hon hette Margareta och att jag fick komma in och hälsa
när jag var redo. Lika bra att få det överstökat, tänkte jag så jag gick in
direkt och alla satt och tittade på. Kände svetten rina och skräcken växa
inom Hela min kropp skackade av nervositet.
– Du kan sätta dig bredvid Tomas här frame, sa Margareta. Med osäkra steg
sa satte jag mig ner bredvid Tomas som inte ens sa hej. Vi började som i
ettan. Alla sa sitt namn. När dagen var slut så sa Margareta att jag inte
skulle börja skolan förens efter jullovet. Veckorna gick och skolan
började. På rasterna så hade jag ingen att leka med.
Det va förjävligt att bara sitta ner och titta på alla andra.
– Reza va gör du halva tiden har gått och du har inte skrivit ett enda ord.
Vakna de e faktiskt nationella prov. Skrek vår nuvarande svenska lärare
Catharina.

Slut // Reza 9H

Från 6:an till 8:an…
Jag är en kille i 16års åldern och jag sitter här och tänker på min
skolgång. Jag kommer ihåg att jag har haft det tungt i många avseenden men
det har gått väldigt bra i de olika ämnena. Det började i slutet av femman:

Jag gick på Hallvik och hade några kompisar som hette Fredrik och Robin, de
var mina allra bästa kompisar just då. Vi gick hem efter skolan, lekte i
ravinen, vi till och med snattade godis på Statoil. Men en dag så kom det
en ny kille till skolan som hette Filip och han kom att bli min nya
”superpolare”. Han spelade ishockey och var jätteduktig på fotboll, han var
faktiskt nästan lika bra som mej. Vi började prata och leka med varandra på
rasterna, spelade fotboll och lekte ”dunken”.
Dunken va likadant som kurragömma med datten.
Jag ville börja spela ishockey och sluta på fotboll som jag hade spelat
hela mitt liv.
Först så fick jag inte för mamma men min pappa ville att jag skulle ”bli en
man” när jag blev stor så jag började i hv i början av sexan. Efter det
beslutet skulle mitt liv förändras totalt.

Det var i desember i sexan på vägen hem från skolan. Jag gick och visslade
lågt för mej själv på en låt från doktor Bombay som jag alltid hade tyckt
om, då fick jag en hård, isig och välkramad snöboll mitt i nacken.
Jag rykte till och kände snön rinna ner i nacken men jag brydde mej inte så
mycket om det. Det ända jag blev rädd för va att när jag vände mej om stod
Robin och Fredrik där med skolans ligister och hånflinade åt mej. Jag
sprang hem på två minuter i ett enormt tempo, jag hade nämligen Också en
sju helsikes kondition. När jag klev innanför dörren va det ända jag tänkte
på, Robin och Fredrik som hade varit mina bästa kompisar ända från att jag
låg i vaggan nästan. Jag hade svikit dem för en sportfåne som kallades
”Avik”, Filip alltså.

Varje dag gick jag med Avik, vi spelade hockey överallt, det fanns inget
annat i våra liv just då. Vi hade hockeyträning i snitt varje dag så det
fanns bara Filip och Patrik, Patrik spelade också hockey. På rasterna i
skolan blev vi kallade divor för att vi va så bra på allting. Vi var bäst
på bandyn och fotbollen på rasterna och också bäst på alla prov vi hade. Vi
blev vältränade på hockey|träningarna så då blev vi också kallade
”spännbögar”.
Det var en rast i mitten av mars tror jag, vi hade vunnit bandymatchen och
skulle precis gå in då jag kläcker en förhållandevis ganska spydig
kommentar:
”Det gick inte så bra för er där ute dö!”.
Då blev motståndarna förstås arga så de försökte slå ner mej och Filip, jag
vet inte exakt vilka det var men det var så skönt att spöa upp dem riktigt
hårt så de knappt kunde stå på benen efteråt.
Det var jag och Filip hela sexan ut och vi gjorde allt roligt tillsammans.
Efter sexan kommer sjuan, då får man välja några kompisar man vill gå med i
den nya skolan Havedal som det kom att bli för oss. Jag valde naturligtvis
Filip till samma klass och så valde jag Patrik, jag hade lite svårt att
välja den tredje men till slut blev det en som heter Enar som också va en
go kille.
Vi fyra valde varandra kom vi fram till så vi va verkligen jätteglada och
trodde vi skulle få gå i samma klass.

Sexan var äntligen slut och sommarlovet hade börjat för två månader sen.
Jag hade varit i viken med Patrik och Enar medan Filip hade varit i
Turkiet… Det va inte alls samma känsla och inte lika roligt att vara med
Patrik och Enar som att vara med Filip. Resten av sommaren va jag bara med
Filip och vi gick och längtade till Havedalsskolan, vi hade hört så mycket
bra om den.
Vi var nere på Havedalsskolans skolgård varje dag, det var en skola med
fyra byggnader och några bord och bänkar och naturligtvis en innebandyplan
där man kunde spela bandy och fotboll mm.
När det var en vecka kvar till skolans start kom det ett brev hem till mej
där det stod vilken klass jag hade kommit i, jag låg och grät två kvällar
irad. Jag hade nämligen kommit med Patrik som jag tyckte minst om av de tre
som jag valde. Filip i sin tur hade kommit med Enar och några snälla och
söta tjejer ifrån våran skola.

Filip och jag var mycket besvikna efter en vecka i sjuan, vi träffades för
lite och vi fick inte spela bandy som vi ville. I högstadiet som vi nu gick
i satt man antingen bara och pratade med kompisarna eller pluggade till
läxorna man fick ifrån de nya lärarna. Jag vara nere hos kuratorn och
snackade om klassbyte och mamma ringde till min lärare, detta gjorde vi
många gånger.
Det fanns ett väldigt stort problem med i det hela, det var nämligen så att
i Filips klass gick även Fredrik och Robin som jag och Filip hade varit
mobbade av i hela sexan. Tiden gick och jag blev mer och mer insatt i
situationen så jag fick bara ta dagarna som de kom och vara med Filip på
fritiden och hänga med en annan kille som hette Anders i skolan.
Hela sjuan var ett rent helvete om man får utrycka sig i ren svenska och
allt detta för lite avundsjuka.
I 8:an hade jag lärt känna klassen lite mer så då blev det genast lite
roligare. Man fick en del nya kompisar som man snackade lite ”skit” med på
rasterna, lärarna hade man också lärt känna lite mer och man insåg att
skolsystemet var perfekt.
Inga ovänner som man fick dras med langre och hockeykompisarna träffade man
varje eftermiddag, nu var livet bra igen.
Klassen hade sina nackdelar men det blev roligare och roligare för varje
dag som gick.
Att byta skola och klass var helt klart en liten nytändning men det kan
verkligen föra med sig problem också om man har otur.
Nu när jag sitter här och tänker tillbaka kan man undra vad som egentligen
hände med mina allra bästa barndomskompisar Robin och Fredrik, va det
enbart avundsjuka på att vi var så duktiga på allting eller va det bara att
de ville vara koola och stå upp mot oss, det kanske tjejerna tyckte va
häftigt.
Man kan nog aldrig få svaret tror jag inte.
Vi var väldigt omtyckta av tjejerna, det sa många i alla fall. Det kanske
va därför att vi va snyggare än dem, som sagt: det får vi nog aldrig veta?

Men om jag får säga min åsikt så tror jag att det är mycket trassel och
oroligheter just för att man är avundsjuk.

Nu har jag precis gått ut nian och har ännu ett val att göra, nu gäller det
gymnasiet. Man får hoppas på det bästa och nu ska jag gå tillsammans med
Filip, det har vi redan bestämt. Jag hoppas att du håller tummarna för mej
och att mitt liv blir som jag vill att det ska bli, även om det trasslade
till sig lite från 6:an till 8:an.

THE END

Min syn på skolan
Kära skolminister
Nu behöver du hjälp utav oss ”experter”.
Du skulle ha besökt Hallvikskolan. Hallvikskolan gick jag i under låg- och
mellanstadiet. Skolan var ett helvete, ingen bra gympasal, ingen bra
skolgård och inga bra lärare. Gympasalen var gammal och skruttig.
Skolgården blev utnämnd till den sämsta skolgården i Linköpings län.
Lärarna var gamla och tråkiga, jag som var ett vilt och rastlöst barn
tolererades ej utav dessa lärare. Jag blev ofta nerslagen, men läraren stod
bara i fönstret och tittade på.
Kära skolminister, gör ett mentalprov på alla blivande lärare!
Min idrottslärare var också gammal och senil, han hette Ralf. Trots att han
hade 3cm tjocka glasögon så såg han inte en innebandy från 2meters avstånd.
Döv var han också, hur mycket man än skrek så hörde han inte. Antingen för
att han var döv eller för att han kollade på tjejernas rumpor!

Åren gick, nu var jag i sjätte klass.
Vi i sjätteklassen fick flytta våra grejor till Komvux bygg|naden längre in
mot centrum, Mariaskolan kallades den för. I Mariaskolan gick det ett par
klasser med flyktingar i vår ålder som ännu inte kunde prata så bra
svenska. Särskolan hade också sina klassrum där, vi var omogna och
trackasserade säreleverna.
Husaskolans fick också börja plugga på Mariaskolan, Bygg större skolor!
Det var konstigt att de gick där pga att Husaskolan var så stor.
Birgita Hassberg, Sabina Johansson och Adam Arvidsson. Tre lärare som vi
hade 6:an.
Birgita Hassberg var den strängaste utav dem. Vi var tvugna att skriva
fint, jag undrar om det är så viktigt! Efter ett år utav stress, bråk och
lärodom så började 7:an. Kära skolminister, varför är många lärare så
taskiga? I 7:an var det något nytt och spännande för oss alla att börja på
högstadiet. Några regler blev klar|gjorda för oss. Man fick bl a inte ha
huvudbonad, så som keps eller mössa (det fick man iofs inte ha under låg-
och mellan|stadiet heller).
Varför?
Jag tycker att så länge kepsen är ofarlig, (utan skarpa spetsar på
skärmen), så får man ha på sig den.
Därför tycker jag att den regeln ska skippas. Jag menar, vi pluggar ju inte
i en kyrka.

Kära skolminister, våran skola har ofta haft problem med maten och
matsalen. Du kan komma och besöka vår skola. På Havedalsskolan går det en
mängd husaelever och särelever. Vi får inte plats, även fast det är
högstadieelevernas skola.
Årskurs 8, man blir allt latare och latare, jag vill att det ska bli så
intressant i skolan som möjligt. Nya böcker där Sovjetunionen inte
existerar.
Lärarna på Havedalsskolan är i genomsnitt väldigt trevliga.
Men det är viktigt att lärarna är förståndiga redan när man är mindre. Det
är viktigt att man trivs med själva skolan från grunden.
Havedalsskolan är stämplad som en ”snobb-skola”. Det finns moderater i
skolan och många ”sossar”. Kära skolminister, jobba på att få elever till
att arbeta tillsammans, oavsett deras politiska åsikt eller
hudfärg/hårfärg. Det finns många ”smygrasister” på vår skola, detta kan
resultera till att dessa ”smygrasister” blir nazister en dag. Hjälp oss att
förebygga detta, undervisning om Andra världskriget verkar inte hjälpa.
Min tid i skolan har haft sina ljusa stunder också. Allt det roliga vi hade
under lågstadiet och mellanstadiet. Alla var kompisar och ingen blev lämnad
utanför. Istället för att mobba någon elev så mobbade vi lärarna istället!

”Fight the power!”, det var vårt motto.
Det finns bra lärare med bra humör på Havedalsskolan. Jag vill tacka dig
för att vi i Sverige har haft chansen till att gå en ordentlig skolgång.
Matsalen fungerar bättre numera och de flesta är nöjda. Skolor över hela
Sverige funkar bra och är inte överdrivet stökiga.
Istället för att bry dig så mycket om vår ”snobb-sk|ola”, så tycker jag att
du ska lägga mer tid på skolor som har många elever med utländska rötter.
Jag tycker att det är sorgligt med segregationen i både skolan och livet
utanför.
Jag tycker att du än så länge har gjort ett bra jobb, men tänk på att ge
alla elever i lägre årskurser chansen att ha det bättre och rikare än mig
under min skoltid på Hallvikskolan.

MVH//
Emanuel Lazlo

Mina skolår

När jag tänker tillbaka på åren som har gått så känns det konstigt att jag
har gått nio år i skolan, tio år om man räknar med förskolan.
Året var 1993, jag skulle börja för|skolan.
Jag gick in på förskolan som en ensam cowboy, när jag kom in i lekrummet
såg jag en kille som satt i ribbstolen, nedan för ribbstolen låg det en
madrass.
De första bevingade orden jag sa var:
– Men hoppa då!
Pojken i ribbstolen hoppade ner och undrade vem jag var?
Mitt namn var John och pojken som hade hoppat ner hette Olof (som senare
skulle bli min bästa kompis) Åren gick och jag började skolan och fick en
lärare som hette Karin Martinsson.
Hon lärde oss vad siffror hette och vad man använde en kondom till. Sen kom
jag upp i 3-4:an och fick en lärare som hette Pelle björk, han var den
käckaste läraren jag haft någonsin.
Han lärde mig mycket även fast han hade en SAAB.
I 5-6:an fick vi en lärare som hette Kenneth Nilsson.
Han spelade/spelar i ett band = creedence clear water band ett cover band
åt creedence clear water revivel.
En gång satte vi häft stiftet på hans gitarr då blev han inte glad

Mina skolår2
En annan gång råkade jag ha med mig en häft pistol som låg i Jackfickan Jag
upptäckte att den låg där på rasten Vi gick till gungorna och sköt lite i
sanden, detta såg givetvis förskole barnen, sen blev det ett j-a liv på
kenneth.
I 6:an körde vi alltid råbandy, råfotboll och ”herre på täppan”.
En gång dängde jag huvudet på Fröler i bollplanket.
I 6:an åkte vi till till danmark på skol resa.
1:a kvällen gick jag och Olof ut från hotellet och ner i en källare, vi
hörde musik där nere så vi trodde det var ett disco. Vi gick ner för en
trappa och kom in i en hall där var det en massa neon rör och rökigt.
Vi gick vidare in genom en dörr där såg vi två nakna tjejer som stod och
dansade.
Sen kom två biffiga vakter och körde ut oss, det var en porrklubb. 2:a
kvällen gick vi på tivoli. Alla danskar rökte och lyssnade på Aqua och dom
hade reflexbyxor allihop.
Jag och Olof åkte en karusell 23 gånger innan han vågade åka dom stora berg
och dal banorna.
I den största banan spydde den dansken som satt i första vagnen så det kom
på oss i tredje vagnen.

Sen åkte vi hem.

Slut

Mina Skolår

Hej jag heter Fredrik, jag tänker berätta lite om mina skolår. När jag
började ettan var allt frid och fröjd. Då tyckte jag att skolan var det
roligaste som fanns. Jag gick i 1-3:an i Mullbäcken. Min klass var inte så
stor, vi var tre stycken i ettan. Det var jag, Per och Tomas. Det gick
väldigt lätt för mig i skolan. Det var bara det att jag kunde inte läsa än.
Men tiden gick och så var första året i skolan slut. Jag tyckte alltid att
läsåret gick väldigt fort. Men snart börjar ju tvåan, tänkte jag. Tvåan
gick lika lätt som ettan, fast i tvåan började jag att läsa lite. Och i
trean läste jag som alla andra, ändå hade dom läst i ett år längre än mig.
Efter att jag gått ut trean la dom ner Mullbäckens skola, så jag fick börja
fyran i Lysekil. Det var inte det roligaste till en början. Man kände inte
särskilt många. Fast några hade man ju spelat fotboll med. Fast det gick ju
bra ändå. Jag hängde med i skolan riktigt bra tycker jag. Sen började jag
femman, jag tyckte fortfarande om skolan ganska mycket. Nu har man ju lärt
känna alla i klassen. När jag började sexan började skolan bli tråkig.
Ibland kunde jag nästan somna på lektionerna. För jag var så skoltrött.
Allt började bli tråkigt. Sedan när jag började sjuan så blev det lite
roligare, ny skola och nya vänner. Det började gå bättre i skolan, bättre
än i slutet på sexan iallafall. Sjuan var som en nytändning för mig. Och så
var det ju det att man ville inte bli efter alla andra. Så det var bara att
jobba på som attan. I början på sjuan var vi på lägerskola för att lära
känna varandra bättre. När vi kom dit fick vi se våra sängplatser. Jag
skulle ligga i samma hus som Per, Daniel, Erik och Magnus. Jag, Per och
Daniel hade en varsin säng medan Magnus och Erik fick dela säng med
varandra. Våran stuga låg långt ovanför alla andra. Så när vi skulle gå
tillbaka till dem andra så gick vi fel och gick världens omväg. Så när vi
kom tillbaka var dem ”lite” arga på oss. Sen gick vi tipspromenad, det var
bara drygt. Senare på kvällen fick vi åka lite skogstraktor. Vi fick även
köra lite. Sen fanns det dem som bada, men det gjorde inte jag aldrig i
livet. Sen skulle vi gå och lägga oss. Men jag, Per och Daniel orkade inte
sova, så vi gick ner till brudarna istället. Magnus och Erik låg kvar. Vi
gick och lade oss Klockan två eller nåt. Nästa morron gick vi upp och åkte
hem. Det var det enda roliga vi gjorde i sjuan tror jag. I åttan började
det bli drygt med skolan igen. Vi åkte till göteborg i åttan. Där var vi på
Universeum och såg på en massa häftiga grejor. Sen var vi på Liseberg
också. Jag och Daniel åkte bergochdalbanan ungefär 20 gånger eller nåt. Jag
och Per skulle åka Coloradon så vi köpte ett varsitt regnställ, fast jag
hittade inget hål att stoppa huvudet i så det kvittade. Sen åkte vi hem,
det var drygt, det tog ungefär 3-4 timmar eller nåt. Vi var hemma vid tolv-
ett nångång, så jag var ganska trött. Vi gjorde inge mer särskilt i åttan
heller tror jag. När jag började nian var jag så trött på skolan så jag
visste inte vad jag skulle göra. Första terminen i nian var en ren plåga
för mig. Jag hade aldrig varit så skoltrött som då, men nu efter jul har
det börjat gå bättre. Jag känner att jag vill få upp mina betyg. Jag hoppas
att jag fortsätter med den tanken.

Slut