Att byta skola/Att byta klass
Det börjar närma sig slutet av sexan och fröken Kerstin pratar om att man
ska få välja ett par kompisar som man sedan ska få gå med i samma klass
från sjuan till nian.
Vi skulle snart få byta skola som vi endast besökt varje onsdag för att
läsa språk, det kändes tryckt att börja på den skolan eftersom man besökt
den varje onsdag i ett års tid. Man visste igentligen inte så mycket om
skolan men kände en del och det skulle bli roligt att få lära känna ännu
fler.
Dagarna gick och sommarlovet började närma sig.
Till skolavslutningen
ska alla elever som går i sexan skriva en avslutnings låt, just våran
handlade om alla lärare vi haft och städpatrullen som körde städvagnsrejs,
den vart rätt så rolig. Våran fröken som vi hade i lekis var och lyssnade
på oss när vi sjöng i kyrkan på avslutnings dagen. Hon vart så rörd så att
hon började gråta.
Visst är det tråkigt att byta klass och allt men man har fortfarande minnen
kvar, och allt som man lärt sig har man ju med sig. Sommarlovet gick snabbt
men ändå hann man mer rätt mycket.
Några dagar innan skolan skulle börja så åkte mor och jag in och köpte nya
byxor, blåa byxor med nåt slags mönster nertill. Just då var det mina
favorit byxor.
Kvällen innan första skoldagen gick väldigt trögt, men sen blidde det kväll
och jag ringde till Emma min bästa vän.
Vi bestämde när vi skulle mötas, en kvart innan blev det.
När man skulle försöka sova så gick det inte så bra, låg och tänkte på hur
det skulle bli dagen där på, skoj eller tråkigt? På morgonen gick jag upp
så att jag skulle få lite mer tid på mig att gå.
När jag kom för att möta Emma så stod hon redan där.
Båda var lika ivriga att komma till skolan men båda var även nervösa för
hur det skulle vara. Sedan när vi kommer in i klass|rummet så är det
alldeles tyst Emma, Karin och jag satte oss tillsammans.
Vi lärde känna klassen rätt så snabbt och det var kul att vi gjorde.
Den dagen var väldigt rolig, men jag kommer tyvärr inte ihåg så himla
mycket.
Nu i nian har alla förändrats på något sätt.
Det har varit jätte roligt att få lära känna som flesta inte bara i klassen
utan annat folk på skolan också.
Det har blitt väldigt många roliga filmkvällar under de tre år som vi har
gått här på Lovelundskolan. Många minnen kommer vara kvar, inte bara
minnena hoppas jag även kompisarna!
Våran klass har gjort det roligare att leva.
Om man inte har lust att gå till skolan så tänker jämt jag att det kommer
iaf bli kul att träffa alla.
Jag tror inte att det bara är jag som tycker det.
Nu börjar det närma sig slutet av nian istället och det känns jobbigare att
skiljas från alla just nu när vi har kommit varann mycket närmare, men det
känns ändå spännande men också svårt att sen välja linje.
Jag hoppas det kommer gå bra för alla och att vi kommer ha kontakt med alla
i klassen inklusive lärarna efter ”Lovelunds tiden”.
vissa ”redigeringar” är gjorda med pilar och ord som ”sticks in”, dessa
ord redovisas understrukna
Jag har en kusin, en söt och bekymmerslös liten lintott som började skolan
i höstas. Den här ungen är cool och inte det minsta rädd för dom äldre
eleverna. Jag minns min första skoldag. Iklädd mina mussepiggtajs,
matchande tröja och gula frigolit hjälm cyklade jag till skolan. Redan
innan jag hunnit in på skolgården kände jag skräcken för de äldre, sexorna.
Dom var stora, starka och galna skrivet ut i marginalen, sen ny rad
Sexorna var de äldsta som existerade i min hjärna på den tiden. Var man
äldre så var man lixom vuxen. Åndå gjorde dom mej ingenting så jag förstod
aldrig riktigt varför jag var så rädd. Det blev bättre med åren. Plötsligt
en dag inser man att sexorna kanske inte är så stora och att det faktiskt
finns ett liv även efter sexan eventuell punkt eller kommatecken, syns
dåligt Men då har man fått andra problem istället. Man går i fyran.
Idealet för hur man ska vara och se ut är blond, blåögd, smal och social.
Det stämde inte in nånstans på mej. Jag var en blyg, lite knubbig brunett
med stora kakao ögonen. Självförtroendet var i botten. Det stora
samtalsämnet i gympaomklädningsrummet var utseende. Den och den var ful,
den och den var fet. Jag var däremot aldrig mobbad, snarare mobbaren
själv.
För några dagar sen såg jag en dokumentär på tv, ”Barn som bantar”. Helt
klistrad satt jag framför tv. Hur tänker dom här ungarna egentligen? E dom
riktigt friska? Men sen slog det mej att det faktiskt var så i den åldern.
Man var inte populär om man inte var söt och smal.
Detta med bantning hade även satt sej fast i mitt huvud. Det började lite
smått när jag skulle börja sexan på en helt ny skola. Jag hade jättestora
förhoppningar. Massa nya kompisar, nya lärare och nya lokaler. Men
ingenting blev till en början som jag hade tänkt mej. Rädslan för dom
äldre, nu niorna kom tillbaka. DOM var verkligen läskiga. Jag minns en
speciell, Christian tror jag han hette. Lång, hårig, rökte och svart klädd.
Han var verkligen hemsk! Det blev inte bättre av att han var min grannes
pojkvän så jag såg honom hemma oxå. Sen var det det där med bantningen, den
där bantningen som gick till överdrift. Jag minns fortfarande komentaren
som fick mej att börja. ”Haha, ni ser ut som mat! Anna du e lång som en
korv och du, sa han och tittade på mej, du är rund som en köttbulle. Jäkla
vad det brändes! Sen började dieten. Jag skulle bli smal. Jag skulle bli
populär. Och visst lyckades jag. När dom överviktiga kilona hade försvunnit
steg även självförtroende t:et har eventuellt försvunnit i kopieringen,
då ordet är skrivet långt ut i marginalen och jag blev mer glad och
positiv.
Tiden gick så fort. Även om jag var rädd för vissa av dom äldre så tyckte
jag ändå om sexan och sjuan. Alla va så galna och vi brukade ”mobba”
niorna. Alldeles för fort kom åttan och det riktiga allvaret. Betyg. Jag
hade alltid haft lätt för mej i skolan och var inte särskilt orolig. Men
när man väl stod där med betyget i handen kunde man känna fjärilar i magen.
Det var en härlig känsla, inte obehaglig på något sätt.
Sen kom nian. Sista året. Gud vad jag har längtat! Under hela högstadiet
hade vi pratat om balen, hemsedal, gymnasieval, gå på plankan och allt
annat som hör nian till och nu är det dags. Vi är äldst på skolan. Vi kan
göra vad vi vill utan att nån bryr sej. Nu är det oss dom små sexorna är
rädda för. För visst e dom små, det är nästan så man snubblar över vissa!
Och bäst av allt, det finns ingen att vara rädd för. Snart sticker vi
härifrån och lämnar plats åt nya nior som kommer tänka och göra precis som
vi. För ingenting förändras. Skulle jag komma till min lintott kusins klass
om några år kommer jag mötas av precis samma saker som hände när mej i
mellanstadiet för flera år sen. //Man skulle kunna sammanfatta hela
grundskolan med två ord – wanna be. Alla ska vara som alla andra, alla ska
tänka som alla andra, alla ska se ut som alla andra. Utviker man sej blir
man utanför och mobbad. Varför?
Språket är varierat och bra i din historia. Du har missat att dela in
texten i stycken och en del inskjutna rader stör läsningen en del. Början
och slutet binder du ihop bra och dessutom kastar du ut en del intressanta
påståenden.
Det är lite tunt med beskrivande händelser från skoltiden – Lite mycket
prat om stora 6:or och 9:or etc.
G/VG
/VBT
