Mina skolår!
Det började med småskolan där jag kom helt ny, hade inga kompisar från
dagis med mig. Vilket den första dagen var enormt jobbigt eftersom jag var
väldigt blyg. Men redan första dagen var det en kille som hette Hannes som
tog kontakt med mig. Det tog sin lilla tid att hitta de rätta kompisarna,
men tillslut hittade jag dom. De hette Marie och Lisen, ett par gulliga
tjejer som redan kände varandra innan småskolan.
Sedan kom ettan vilket blev ganska jobbigt eftersom allting var så nytt.
Det blev mycket mer ansvar, läxor med mera. I ettan till trean hade vi en
hemsk lärare som både var sträng och otrevlig. Alla var livrädda för henne,
om hon sa något så sa ingen emot. Under den tiden hade killarna ganska
mycket makt, det var dom som bestämde det mesta och hördes mest på
lektionerna. Vi tjejer var nog mer rädda för klassföreståndaren än
killarna.
Men sedan från fyran till sexan så var det tjejerna som styrde och ställde.
Jag tror det berodde lite på att vi började gå in i puberteten och kände
oss mognare än dom. Det var under den här perioden som man frågade chans på
varandra Vilket var väldigt nytt och spännande.
En rolig upplevelse var när vi uppträdde som Spice Girls på roliga timmen
och Johan Mattson som nu går i 9d var Viktoria. På en av träningarna
filmade vi även in det på band. Vilket är oerhört roligt att se nu.
Killarna i min dåvarande klass var helt underbara i början men sedan
förändrades det. I slutet av sexan så skulle de vara så himla coola. Jag
har länge funderat vad det kan bero på…. De började dricka och snusa, det
fanns nästan inte en enda kille som inte gjorde det. Vilket jag tyckte var
oerhört töntigt. Jag och några av mina kompisar blev ovänner med killarna
för att vi hade gått ner till toppaffären och sagt att de skulle sluta
sälja snus till minderåriga. Butiksägaren bara nekade allt och sa till oss
att vi aldrig mer fick sätta våran fot där inne någe mer. Vilket vi inte
brydde oss om men däremot så blev det jobbigt med killarna. Jag var både då
och nu nöjd med att jag gjorde de jag tyckte var bäst även fast jag visste
att det skulle bli uppror i klassen. Efter några månader fick våran fröken
hjärtproblem så hon kunde inte ha våran klass något mer. Under den tiden
bytte vi vikarier som jag byter underkläder. Till slut var det en vikarie
som stännade. Hon var helt värdelös hon hette Kajsa och var enormt jobbig.
Ingen hade respekt för henne dels för att hon inte kunde få tyst på klassen
vilket en lärare måste kunna. Alla bara spårade ur ur tillslut sprang hon
gråtande upp till rektorn. Det var en jobbig tid för oss alla, vi hade
blivit en riktig problemklass. Det var även i sjuan så att killarna skulle
vara coola och ha så mycket respekt, vilket de försökte få på helt fel
sätt. Alltså genom att slåss. Allting blev nytt i sjuan det var nästan som
att starta om igen från början. Det var så viktigt för nästan alla att
hamna i det ”coola” gänget. Man märkte att alla dom som hade haft det lite
jobbigt i mellanstadiet verkligen kämpade för att inte bli töntarna i
skolan.
I åttan så var det nog inte så stor skillnad förutom att det blev mer läxor
och lite fler fester på slutet.
Sedan tillsist är det nu i nian alla har blivit mycket trevligare och det
är bättre sammanhållning i klassen. Men däremot märker man att alla har
blivit mer stressade än vad de var förut. I sjuan och åttan så blev jag
lite deprimerad för att allt gick så segt att det inte hände något. Men nu
i nian så är det helt perfekt, jag har allt som jag skulle vilja ha, vilket
känns väldigt bra. Jag hoppas att det fortsätter så.
Elevens kön: Flicka
Mina skolår
Inledning:
Under mina skolår har det både varit roligt och tufft, stressigt och
sorgligt.
Att sluta årskurs 6, och sedan börja o en ny skola var tufft för mig,
eftersom jag aldrig hade bytt skola förr.
Just nu så vill jag inte sluta årskurs 9, att bara lämna mina vänner känns
helt enkelt inte rätt….
Jag var 6 år gammal, och skulle börja i årskurs 1. Jag var inte
jättenervös, eftersom jag hade gått med samma elever i ”6-åringarna.”
Nu skulle plugget börja, eller kan man verkligen kalla det för att plugga?
Vi läste i någon bok, lärde oss alfabetet, och att utala ord som man
använder ofta. Det var det mesta vi gjorde. Efter sista lektionen varje
dag, var jag på fritids. Det tyckte jag var det allra bästa med skolan, och
fortfarande så tycker jag att det har varit ett av de roligaste sakerna i
skolan. Man hade så kul med alla sina vänner, vi lekte och gjorde en massa
halsband och armband av de glittrande pärlorna som fanns i alla regnbågs
färger.
Årskurs 2 och 3 liknade årskurs 1, skillnaden var att vi hade lärt oss en
massa och sedan hade vi andra böcker. Jag tycker inte att det var stor
skillnad. Att sedan börja i årskurs 4 såg jag inte fram emot. Då kunde man
inte gå på fritids längre, utan nu var det början på det allvarliga. Det
var mer riktat åt skolan, än fritid. Sedan kom årskurs 5. Då skulle vi ha
nationella prov, och det var jag ganska rädd för. Jag hade aldrig gjort
något liknande förr, därför var jag orolig. När jag sedan fick höra mina
provresultat vart jag ganska glad. Mina ögon glänste av glädje.
Sedan kom årskurs 6, och den kändes tuff. Det var mina två sista
skolterminer jag skulle ha med mina vänner som jag nu hade känt i ungefär
sju år. Jag hade två kusiner till mig som också gick i min klass sen sju år
tillbaka. Det var helt enkelt svårt att bara lämna de och börja i en ny
skola med nya elever, och nya vänner. Som tur skulle en av mina kusiner,
och en av mina kompisar fortsätta i samma klass som mig. Skolavslutningen
kom snabbt, och nu var det bara att ta farväl av sina vänner och önska de
en bra fortsättning. Det var bara att fortsätta med sitt liv nu. Samtidigt
som jag kände sorg, kände jag avslappning.
Det skulle vara skönt att få träffa nya vänner och att få lära känna andra
elever, att bara lämna det som hade hänt i skolan tidigare bakom sig.
Sommarlovet gick snabbt…
Jag stog utanför skolan jag skulle börja i. Det var första gången jag hade
bytt skola. Solen sken, och fåglarna kvittrade. Det var massor med nya
elever som skulle börja skolan, och alla stog utanför entrén. Andetagen jag
tog kändes som en dröm. Det kändes helt enkelt inte verkligt. Varför, vet
jag inte riktigt. Skolan såg jättestor ut, om man jämförde den med min
förra. När vi skulle gå in i skolan kändes det som att vara i något annat
land. Det var en helt annan miljö, men så småningom så lärde man sig
skolans korridorer, salar och så vidare. När vi för första gången fick
träffa vår nya klass kändes det konstigt. Det var inget bekant ansikte man
kände igen. Skolan hade börjat kop , och det allvarliga fortsatte. Men
mer allvarligt skulle det bli i årskurs 8 och 9. Efter sjuan började jag få
nära vänner. Betygen, årskurs 8 hade börjat. Mina vänner släppte jag
aldrig, och det blev bara roligare för varje vecka att umgås med de. Jag
satsade på skolan nu, mer än fritiden. Det var mitt första betyg, och det
skulle vara bra. Massor med prov, förhör och läxor hade vi. Åttan var bara
stress för min del. Det var den enda årskursen som hade varit så himla
jobbig. Men jag klarade mig igenom allt det stressiga, och äntligen var
årskurs 8 slut.
Nu var det årskurs 9 det gällde, med alla prov, nationella prov! Det var
det mesta jag oroade mig för. Första terminen gick snabbt och effektivt,
men nu började man mest oroa sig över sina vänner.
Nu är det bara fem månader kvar och alla ska splittras. Till och med med
min kusin. Jag har nu gått i samma klass med honom i ungefär 8 år och bara
några några månader kvar sen kommer vi inte ses i skolan längre. Mina
tjejer då, mina tre bästa vänner… Hur ska jag klara mig utan de? Jag har
aldrig haft sådana skolvänner som de, de är bara för speciella. De kommer
alltid finnas i mitt hjärta allihopa.
Det är det jag ofta funderar över. Äntligen när man börjat lära känna alla,
och börjat trivas i skolan ska man bara lämna de. I mina tankar är det
omöjligt… Tragiskt!
Jag kommer börja i en ny skola, där jag knappt känner någon. Jag vill inte,
jag vill bara inte lämna allting bakom mig igen….
Det var i mitten utav Sommarlovet och solen sken. Vi satt på ett berg ute i
skärgården och pratade om skolan. Det var bara jag som inte hade börjat på
högstadiet ännu. Så frågade en utav killarna som hette Fredrik, vilka som
hade hamnat i min klass.
– Den där divan Linda Karlsson och dom.
– Aha, jag har varit ihop med henne och hon gillar fortfarande mig så jag
ska kanske bli ihop med henne igen, svarade han. Jag skämdes så att jag
trodde att hela ansiktet skulle sprängas, så röd blev jag.
Vi pratade inte mer om skolan och det var tur det, annars hade jag nog
gjort bort mig ännu mer.
Jag åkte direkt från en fotbollsmatch till mitt första möte i Solängen.
Vi var fem stycken som kom ifrån samma skola, i min nya klass. Alla hade vi
sökt till Solängen istället för vår gamla skola.
Vi höll ju på att bli stora nu, inte kunde vi gå kvar med alla små töntar i
ettan i klassrummet bredvid, ne nu krävdes förändring. Vi gick in i A2 och
satte oss. Föräldrarna fick sitta längst bak, de var det ingen som ville
sitta bredvid.
Nu var vi inga småbarn längre utan stora tjejer som skulle börja sjuan.
Alla de coolast tjejerna ifrån Bergplatsen satt vid ett bord och pratade om
hur barnsliga killarna va.
Jag kände nästan ingen utav de andra, förutom mina gamla klasskamrater. Jag
minns att jag redan från början tyckte att en utav killarna var väldigt
söt.
Nästa dag diskuterade jag och min bästa kompis hur vi skulle klara av att
hitta i den nya stora skolan.
Förut hade vi haft samma lärare och klassrum på varje lektion. Vi kom fram
till att vi nog behövde en karta. Så vi gick ut på internet och besökte
Solängsskolans hemsida. Vi hittade tyvärr ingen karta, men idag är det nog
tur att vi inte hittade någon. Hur hade det sett ut om vi hade orienterat
oss runt till Solängens olika klassrum med en karta i handen.
Så blev det dags för min första dag i den nya skolan. Jag hade ett par
korta uppvikta jeans och en rosa Diesel tröja på mig.
Håret hade jag satt fast i en hårt åtstramad toft i nacken. Klockan halv
åtta på morgonen kom Malin hem till mig. Vi hoppade upp på våra cyklar och
gav oss iväg. När vi hade kommit ut från alla kvarter med fullt av hus,
stod en utav killarna från sjön där.
– Följ bara vägen rakt fram hela tiden så kommer ni snart fram, sa han och
hånflinade lite åt oss.
Vi log lite och cyklade vidare, herregud trodde han inte att vi hittade
dit.
När vi väl hade kommit fram till skolan samlades alla i NO6. Där fick vi
block och penna av vår nya klassinformatör Rolf. Alla var spända och ingen
vågade säga något. Min första tanke var att här kommer jag inte trivas, jag
hade inget gemensamt med dom där rökarna.
Men oj vad fel jag hade. Nu är det den bästa klass jag någonsin gått i och
vill verkligen inte skiljas ifrån alla små gullungar.
Men en sak har jag lärt mig, man ska inte dömma folk efter rykten och
utseende.
Att byta skola/Att byta klass.
Mitt namn är Sara Nilsson och jag är 16 år gammal. Jag bor tillsammans med
min pappa Niklas, mamma Kerstin och min stora syster Jessica. Vi bor i en
fin villa i Helsingborg. Där har jag bott enda sedan jag var liten bebis.
Jag går i nian, men ska snart börja gymnasiet. Det är synd att klassen
måste sprittlas för vi hade det väldigt bra och roligt tillsammans, alla
kände alla. Ingen blev mobbad eller utstött.
På fritiden brukar jag vara med min bästa kompis, Cilla. Vi brukar vara på
stan eller hemma hos mig och laga mat.
Vi skulle inte klara oss en dag i från varandra.
Jag och Cilla måste ha samma person kemi, för vi är lika glada och
spralliga hela tiden.
En dag när jag var på väg hem från skolan gick jag och tänkte på hur mycket
jag trivdes här i Helsingborg. När jag kom in i huset märkte jag att hela
familjen satt runt köks|bordet. Jag gick fram och satte mig. Efter några
minuter frågade jag om det var någonting som hade hänt, men jag fick inget
svar. Då kände jag hur orolig jag började bli.
Pappa berättade att hans jobb skulle flytta till Göteborg.
Jaha, tänkte jag det var väll inte så farligt. Men sen sa han att hela
våran familj är tvungen att flytta med dit.
Jag föll i mammas famn och började gråta. Jag sa till mamma att det inte
gick, för jag och Cilla hade redan valt florist lingen i Helsingborg. Mamma
berättade att hon inte kunde göra någonting åt saken, så jag fick söka i
Göteborg istället.
När jag berättade för Cilla reagerade hon precis som jag och vi satt och
grät i en timme. Men sedan kom vi fram till att det kanske inte var så
farligt och hon kunde ju faktis|kt komma och hälsa på.
Det var jobbigt att packa ner alla saker i banankartongerna och det enda
jag tänkte var farväl kära barndomshus. Alla minnen och alla lukter dom
kommer bara att försvinna, för alltid.
Pappa och mamma satt redan i bilen och tutade på mig och syrran, så efter
vi var klara åkte vi iväg. Några timmar senare var vi framme i Göteborg,
pappa hade fått hyrt världens läckraste lägenhet mitt inne i centrum. Den
var fantast|isk, men det var ingenting mot i Helsingborg.
Jag tog några dagar ledigt för att undersöka saker och ting.
Hela helgen satt jag och tittade på TV, som jag inte har gjort på väldigt
länge. Det är ju inte så konstigt för jag har ju inga kompisar här! Den
kommentaren lade jag in i varenda mening, för att pappa och mamma skulle få
skuld känslor. Det hade dom nog redan, men om dom inte hade det skulle dom
få det.
Jag vaknade på måndags morgonen klockan sju av att mamma stod och sjöng
medans hon lagade frukost, som alltid.
Första dagen i den nya skolan, usch! Jag gick och satte mig vid bordet, när
jag var klar gick jag i väg till skolan som låg någon kilometer från
lägenheten.
Det första eleverna gjorde när jag kom in i klassrummet var att kasta
suddigummi på mig och jag ska inte tala om rasten.
Både tjejer och killar stod och gapade och slog mig. Jag var helt hopplös.
När alla hade gått in i skolan igen gick jag hem för att inte lärarna
skulle se att jag hade blod i ansiktet. Jag grät för jag visste att mamma
aldrig skulle låta mig vara hemma från skolan om jag inte hade 40° hög
feber. Jag skulle få vara hemma om jag skulle berätta vad som hade hänt men
jag vågade inte säga någonting.
Jag blev slagen och hotad varje dag i ett helt år. Det går inte beskriva
känslan, jag vet bara att jag är alldeles tom innombords. Jag hatar
människorna som gör så här mot mig. Men en dag när det kom en tjej till
skolan blev allt annorlunda. Hon hette Lisa och hade varit utomlands med
sin familj och pojk|vän. Hon var den mest populäraste tjejen på hela
skolan.
På rasten blev jag som vanligt slagen. Då kom Lisa vandrandes som en
drottning på skolgården. Hon sa till personerna som slog mig att dom skulle
sluta med det dom höll på med. Inte ett slag till fick jag. Alla var knäppt
tysta.
Lisa tog tag i mig och tog hand om mig, tillslut blev vi bästa komp|isar.
Lisa var med i skolans mobbn|ings grupp, ”Friends”, så när vi blev kompisar
gick jag också med där. Vårat ordspråk vi har är att alla är lika mycket
värda.
Efter det var det ingen som mobba|de mig igen. Och till folk som
respekterade mig var jag inte dum mot och jag utnyttja ingen.
Nu trivs jag väldigt bra och jag pratade med Cilla igår och hon ska flytta
upp hit till mig.
Och jag vet att man kan ha minnen kvar, det är bara att plock fram dom när
man vill. Men dåliga minnen håller jag mig borta från.
ATT BYTA KLASS
Jag tittar ner på provet som ligger framför mig på bordet. ”Nationellt prov
Engelska del C” står det på det. Jag är redan trött och ännu har jag inte
ens vänt på det.
Istället för att vända på provet tittar jag ut över klassen. Jag ser
riktigt hur vissa greppar pennan och ideérna flödar, mednas andra knyter
nävarna av ångest.
Det här är min klass. Som mitt liv som jag går till varje dag. Jag trivs
här och är glad och nöjd. Det är en stimulerande känsla att tänka på allt
jag lär varje dag. Dagen då jag kom hit känns avlägsen, men minnena från
innan och efter är ändå nära.
Det var för ett och ett halvt år sedan som min värld förändrades ganska
drastiskt. Min mormor dog och vi fick ärva hennes hus. Visst var det roligt
att få flytta till ett hus i stan, något som vi önskat oss. Men det betydde
att jag skulle blir tvungen att byta klass.
Jag skulle få lämna min underbara, trygga klass och flytta från landet in
till stan. Jag trivdes så bra i klassen, så trygg som jag kände mig i
klassen kommer jag nog inte känna mig igen.
Redan första dagen i den klassen kände jag mig välkommen och omtyckt. Det
kändes som om de andra gillade mig och så upp till mig. Det var en härlig
känsla, jag var så lycklig.
Jag träffade ganska snabbt Veronica, en söt och trevlig tjej, som jag kom
att umgås mycket med. Då trodde jag att jag skulle komma att stanna länge
på skolan, att det skulle bli mitt liv i många år.
Minnen från den tiden är nästan bara fina, och jämför jag dem med dem som
jag har härifrån så vill jag nog till|baka. Därborta litade de andra på
mig, det var en liten skola och jag tror att de andra bara hade förtroende
för några få. som Lilla Anna. Hon tog mod till sig och berättade för mig om
hur hon sett två äldre elever slå en yngre. Hon litade på mig och visst
kände jag mig betydelsefull när jag kunde hjälpa dem att reda ut sina
problem.
En sådan sak skulle nog inte inträffa här. De andra har inte så stort
förtroende för mig som de hade i min förra klass. Nu skulle dom nog hellre
gå till ”Stödenheten” med en sådan sak istället för att prata med mig. Här
känner jag mig mer osynlig och betydelselös som person.
Dagen då det bestämdes att vi skulle flytta hade jag en stor klump i
magen när jag gick till skolan. Jag kände att jag inte ville lämna
tryggheten och gå in i en framtid i ovisshet. Jag började gråta när jag
berättade det och klängde mig fast Veronica som nog förstod mina känslor,
då hon hade flyttat ganska mycket.
Sista dagen i min klass, då det var dax att ta farväl, grät jag också.
Det är hemskt att tänka på. Jag vet att många av de andra också var ledsna
men försökte ”hålla masken” för min skull, det värmde faktiskt det med.
Jag bjöd klassen på glass med kola|sås, något som var uppskattat. Den
dagen hände också något speciellt, ett kärt minne. Det fanns en pojke i
klassen som jag visste var ganska ensam. Jag hade försökt få kontakt med
honom men han var avvisande mot mig. Men så precis innan jag skulle åka kom
han fram till mig och sa:
”-Tack för att du har brytt dig om mig. Synd bara att jag inte tog bättre
vara på det”.
Jag fick då nya tårar i ögonen och ömheten för pojken var stor. Jag var så
glad att jag kramade honom framför alla andra. Det kanske var pinsamt för
honom, men det får han leva med.
Den första tiden här blev jobbigare än jag trott. Det var inte alls lika
lätt att skaffa sig förtroende här som det varit innan. Detta är en mycket
större skola än den förra. Allting är mycket stressigare här och
sammanhållningen är mycket sämre. På den förra skolan var jag nog mer en
snäll person som man kunde prata med om roliga ting, än som det det är nu
när det känns som om mina kunskaper är det de andra talar med mig om. I den
förra klassen var det inte så mycket mina kunskaper som var av betydelse
utan mig som person, nu är det nog mer för mina kunskaper, men
förhoppnings|vis inte bara därför, de talar med mig.
Som igår när Dan kom till mig och frågade om Ukrainas inställning till
EU. Han skulle ju ha kunnat gå till nån äldre person, ex. Arne som är den
äldsta läraren på skolan och mer än väl insatt i sådant, men han kom till
mig. Jag frågade faktiskt varför han kom till mig och då sa han:
”- Du är mycket trevligare än Arne.”
Det värmde. Så kanske kommer det om ett tag att bli lika bra här som i min
förra klass.
Tillbaka till verkligheten nu, ryck upp dig! Du har faktiskt prov här. Mina
minnen fick ta överhanden en stund. Jag tittade mot klockan, åttio minu|ter
hade gått, provtiden var slut. Det började tisslas och tasslas i klassen.
” – Tyst i klassen! Tiden är ute, lämna proven här på katedern och ta
rast.
När klassen lämnat salen tog jag luntan med prov och gick mot lärarrummet
för att dricka kaffe.
Mina skolår
Första dagen i ettan var jag mycket nervös. Endel av barnen kände jag
redan, men det var många nya ansikten.
Vår lärare, Sofie lekte lekar med oss, så att vi skulle lära oss varandras
namn.
Dagen var väldigt rolig, vi gick runt i skolan, och Sofie visade oss vart
toaletterna och matsalen låg.
Några i sexan gick förbi, och jag minns att jag inte ens vågade titta på
dem. Jag gömde mig bakom min bästa vän, Charlotte. De såg så stora och
farliga ut. Tiden gick ganska fort, och när dagen var slut skyndade jag mig
hem, och berättade allt för mamma.
Senare under det första året skaffade jag mig många nya kompisar, men även
endel ovänner. Kristina, som nu är min bästa vän, hatade jag. Hon var jämt
dum mot mig, och jag mot henne. När vi gick förbi varandra gav vi varandra
iskalla blickar. Själva skolarbetet gick bra, utom skrivstil och matte. Jag
hade väldigt svårt för att räkna, och förstod mig inte på alla siffror som
skulle läggas ihop. Min handstil var ful, och ämnet skrivstil, eller
välskrivning, avskydde jag. Jag fick inte till bokstäverna, utan det blev
nästan helt oläsliga krumelurer, som såg ut som allt annat än bokstäver.
En sak som jag minns starkt ifrån ettan var när jag gungade med Charlotte,
och bröt armen.
Vi var ute på matrast, och sprang ner till gungorna. Vi gungade i hög fart,
och eftersom jag alltid skulle utmana ödet när jag var liten, släppte jag
händerna från kedjorna. Inte så smart, tycker man ju efteråt. Jag flög
iallafall av gungan, och landade på min vänstra arm. Charlotte sprang in,
och hämtade Sofie, som följde med mig till skolsyster. Sedan fick jag åka
till sjukhuset och gipsa.
Mellanstadietiden minns jag tydligt, man började bli stor.
Redan i fyran började jag förstå det där med plus och minus, matten gick
bara bättre och bättre. Vi hade tre matteböcker, med fyra ”steg” i varje
bok. Matten blev jätterolig, och i femman var jag bäst i klassen. Jag kunde
hela gångertabellen, ett till tolv, utantill. Vilket ämne man än hade, så
tävlade man med de andra i klassen, om vem som var bäst. Om man fick bäst
resultat på ett prov eller läxförhör, var man mycket nöjd, och stolt. Kom
man tvåa, och fick bara ett halvt poäng mindre än vinnaren, kände man sig
dålig och missnöjd.
På lågstadiet kom killarna i klassen alltid bra överens, men i femman och
sexan vände det.
Jag minns hur synd det var om honom, Thomas. Ibland gick alla killar i
klassen emot honom, jagade in honom på en toalett. Sedan slängde de hans
mössa i en pissoar, eller tryckte ner hans ansikte i handfatet, och spolade
vatten på honom, tills han skrek så högt att en lärare kom. När läraren
frågade vad som hade hänt vågade Thomas aldrig berätta allt, han var rädd
att killarna skulle bli värre då.
Vi tjejer i klassen var medvetna om det hela tiden, men gjorde inget åt
det. I vissa fall stod vi på de andra killarnas sida. Idag kan jag inte
förstå hur vi bara kunde låta det pågå i ett år. I sexan, vid jul slutade
Thomas att komma till skolan ibland. Han vågade tillslut berätta vad som
hade hänt, och då var vi i klassen tvungna att ha krismöte med kuratorn en
gång i veckan, under hela vårterminen.
Jag tror att den roligaste helg jag har upplevt var på klassresan, några
veckor innan vi slutade sexan. Vi åkte till Stockholm, och bodde på
vandrarhem. På dagarna gick vi till olika kända platser i staden, som t.
ex. Kaknästornet och Cosmonova, eller så gick vi på en shoppingrunda i
Gamla staden.
Det sämsta med resan var att vår lärare, Kerstin följde med oss.
Alla i klassen hatade henne. Hon var orättvis, och hade kollektiv
bestraffning. En gång när två killar i klassen hade bråkat, fick hela
klassen sitta inne en hel dag, utan en enda rast. Jag minns att jag var så
förbannad. Bara för att de hade bråkat, tyckte Kerstin att det var hela
klassens fel, för att ingen hade ingripit. Vi tjejer hade ju inte ens sett
bråket! Hur skulle vi då ha kunnat ingripa?
Nu går jag här på Vallängen. Det är min sista termin, men ändå känns det
som om jag nyss började här.
I sjuan var jag rädd för niorna, precis som i ettan, då man var rädd för
sexorna. Fast nu var det inte så att man trodde att niorna var farliga,
utan man var jätterädd för att göra något pinsamt när det var en nia i
närheten.
På elevensval i sjuan hade jag musik. Jag valde det därför att jag tyckte
om att spela piano, men när jag hade haft musik i ungefär en månad,
upptäckte jag att jag hade en dold talang. Jag kunde sjunga, riktigt fint
också.
När jag var yngre hatade jag att sjunga, jag försökte inte ens. Utan mimade
bara, eller mumlade ut texten. Nu är sången mitt största intresse.
I början av högstadiet tyckte jag, tyvärr, att kompisarna och utseendet var
viktigare än skolan. Visst, jag fick inga IG, men mina VG+ och MVG- gick
ner till VG.
Jag är ändå riktigt nöjd med mina betyg nu i nian, (270 poäng är inte så
dåligt!) men jag ångrar att jag inte ansträngde mig mer i åttan.
Matten som gick så dåligt på lågstadiet, men bra på mellanstadiet, är nu
mitt bästa ämne. Musik också, då förstås.
Nu när vi snart slutar nian får man göra en sista kraft ansträngning, sedan
kommer det härliga sommar lovet. Mellanrummet mellan kraft och
ansträngning samt mellan sommar och lovet är något mindre än mellanrummet
mellan övriga bokstäver, men större än mellanrummen mellan bokstäver inuti
ord. Jag längtar ändå inte till sommaren, för det är nu i nian man har
lärt känna alla i klassen ordentligt. I våran klass har vi en sådan fin
gemenskap, och alla är snälla mot varandra. Jag är inte van vid det, efter
som det inte var så i min tidigare klass. Därför kommer jag att sakna alla
så mycket, nu när vi slutar!
Mina skolår
När jag tänker tillbaka på de nio åren som gått, fylls jag av både pinsamma
och läskiga minnen, men mest av allt roliga. Jag började lekis när jag var
fem år gammal och inte som sexåring. Minnet från när mamma och pappa
berättade om alla de positiva sakerna i att börja ett år för tidigt sitter
forfarande kvar. De sa att jag skulle kunna ta ett sabbatsår och resa
världen runt. Alla som var arton skulle då istället vara tvungna att börja
högskolan. Det hela med att börja ett år för tidigt lät väldigt bra i mina
öron. Det jag inte tänkte på då var att jag skulle komma in på olika
uteställen, skaffa körkort och bli vuxen först ett år efter alla de andra.
Men fördelarna överväger forfarande nackdelarna. Nu vet jag att de kompisar
jag har från första klass skulle jag troligtvis inte umgåtts med annars.
Min lekisperiod var mycket intensiv, och kanske också det roligaste året i
min skolgång. Kompisar och leksaker var då det enda som mitt liv kretsade
kring. Ingen dag var någonsin jobbig eller ansträngande. Som liten blev jag
aldrig kär, vilket annars förmodligen skulle resulterat till ett antal
problem.
Mamma lade alltid fram kläder till mig innan jag åkte med skolbussen till
lekis. Men just den dagen när skolkortet skulle tas, var hon inte hemma.
Pappa kunde förstås ha hjälpt till men eftersom han inte ens hade någon som
helst koll på vad han själv hade på sig var han portförbjuden från min
garderob. Därför skulle jag, en femåring, bestämma för första gången mina
kläder själv. Jag ville förstås inte göra mamma besviken så jag valde min
finaste broderade blus och vad jag trodde var en matchande kofta. Sedan tog
jag mina favoritbyxor, med gröna päron, röda äpplen och gula bananer. När
jag sedan också tagit på mig mina ill-rosa och gröna tofflor, tyckte jag
att jag var den sötaste i hela klassen. Ett år efter den händelsen fick jag
inte bestämma över vad jag skulle ha på mig.
De följande skolåren upp till fjärde klass gick relativt snabbt. Jag har
inte så starka minnen från den tiden, förutom att jag tyckte lektionerna
var roligare än rasterna. Men den uppfattningen ändrades snabbt i
mellanstadiet. Då uppkom plötsligt planeringar i alla ämnen, ett extra
språk, och ännu fler läxor. Mornarna blev mycket segare och jobbigare. Jag
började bli mer stökig i klassen, precis som alla andra. I lågstadiet
tyckte jag att allting läraren sa var intressant, men i mellanstadiet blev
fröken bara jobbig. Jag tyckte då att det enda skälet för att åka till
skolan var att träffa kompisar. Varför skulle man gå på lektioner och lära
sig saker? Precis som de flesta andra av mina funderingar förändrades mitt
tankesätt ännu en gång när jag började sjuan. I början av terminen var allt
kul, jag träffade massa nya kompisar, men många släppte jag kontakten med
fort, i tro om att jag skulle träffa nya nästa dag. Jag blev mer och mer
tävlingsinriktad inom skolan och betygen. Jag kunde bli väldigt ledsen om
något prov eller läxa inte gick bra. Nu när jag går i nian har jag blivit
mycket mer avslappnad vad det gäller skolan. Inte på ett negativt sätt,
utan om jag ska skriva ett arbete, skriver jag alltid om något kul och inte
något jag tror jag ska få bra betyg i. Nu när jag ska lämna grundskolan
fylls jag av längtan till att börja gymnasiet, men också av saknad av det
som förflutigt.
Skolan som jag ska gå de nästa tre åren i, ligger en bra bit bort, vilket
betyder att jag måste flytta hemifrån. Mina klasskompisar som jag gått
tillsammans med sedan lekis kommer jag sakna väldigt mycket. Samtidigt
kommer jag förhoppningsvis träffa en hel del nya vänner, men det viktigaste
av allt är att jag inte släpper kontakten.
2. Att byta skola/Att byta klass
Jag heter Fia och blev mobbad under hela min skolgång. Jag hade några
kompisar i lekis. Men efter sommarlovet var alla som förbytta. Det började
med att tjejerna fryste ut mig. Jag fick inte vara och leka. Sen drog de
med killarna också. De började med att de kastade pennor. Lärarna brydde
sig inte. Jag blev behanlad som luft. Hemma vågade jag inte berätta nåt
heller för jag var jätterädd att mobbarna skulle få reda på det.
Men en kväll fick mamma reda på allt en då. Jag låg i sängen och mamma
skulle säga god natt då såg hon alla blåmärken som jag hade fått efter
killarnas slag.
– Vad har du fått dina blåmärken ifrån?
Så jag berättade allt. Att jag inte fick vara med och leka. Jag orkade inte
hålla det för mig själv längre. Jag hade stått ut länge nog. Mamma
bestämnde att jag inte skulle gå i den hemska skolan längre. Hon tyckte att
jag skulle gå ut trean först. Det var ju bara en månad kvar. Min pappa var
nästan aldrig hemma. Han reste med jobbet. Så han visste ingenting. Men
plösligt dog han på ett möte i Frankfurt och kom aldrig hem igen.
När jag började skolan. ingenting blev annorlunda. Inga kompisar ingen att
berätta hemligheter för. Jag mådde så dåligt fast jag sa till mamma att jag
mådde bra. Dum som jag var. Jag trodde det skulle bli bra med tiden. Men
det blev det inte jag vågade inte säga något. Det hållde på så i tre hela
år. Sen var det dags för högstadiet då blev det bättre. Jag fick nya
kompisar som jag litade på. Jag var tidigt utveklad fick mycket finnar. Då
började det lite smått igen. Men jag blev inte mobbad. Sen brakade helvetet
loss när jag glömnde låsa om mig när jag gick på toa. Då började de kalla
mig äckel Fia. Det gjorde mig förbannad Men jag grät aldrig inför deras
ögon. Det gör mig väldigt glad för då kanske jag skulle haft det jobbigare.
Men det kändes bättre i mellanstadiet än nu för att i mellanstadiet var det
mest småsaker. Nu retar de mig och mobbar. Men i slutet av högstadiet blev
det bättre. Jag fick byta skola igen och fick mängder med nya kompisar som
tog mig för den jag var. Ibland så tänker jag tillbaks på hur elaka de var
emot mig. Jag önskar att inte någon måste uppleva det jag upplevde.
Var er själva!!
Sara sprang in på sitt rum och slängde igen dörren efter sig. Tavlorna som
hängde på väggen utanför skakade av rädsla. Saras mamma Lena hatade när
Sara gjorde så hon brukade alltid säga, jag är faktiskt rädd om dom
tavlorna. Sara låg länge och tittade upp i taken plötsligt fastnade blicken
på en spricka. Hon kom som väl ihåg när den kom till. Det var den dagen då
det regnade så förfärligt. Sara och Charlotta hon hejdade sig för ett
ögonblick, sen sprang hon ur sängen. Jag ska gå till Charlotta sa hon tyst.
Trots att klockan var mycket drog hon på sig sina bruna kängor och sprang
ut genom dörren. Lena hade redan somnat det visste Sara för det var mörkt i
lägenheten när Sara lämnade den bakom sig.
Sara sprang genom mörkret. Hennes händer skakade. Hon frös inte trots att
det var kallt. Det var höst och skulle snart bli vinter. Där, nu såg hon
huset som Charlotta bodde i. Hon sprang ner till ena gavel på huset tog upp
några stenar från grusgången som gick runt det lilla röda huset. Huset var
inte stort det såg ut som en liten sommar|stuga men Sara tyckte mycket om
att vara där. Hela sommaren hade Sara och Charlotta varit där och haft så
kul.
”Smack” sa det när stenarna stutsade mot rutan men ingen kom. Sara var
otålig och kastade några till, snart dök där upp ett litet runt nyvaket
ansikte med långt brunt lockigt hår. Fönstret öppnades, Sara skulle precis
öppna munnen men Charlotta hann före;
– Snälla Sara, vet du vad klockan är?
Sara stannade till, hon hade inte väntat sig det svaret. Charlotta som
alltid hade sagt att Sara skulle göra så om det var något viktigt. Sara
blev mer upprörd och ledsen än vad hon redan var och började långsamt röra
sig bort från huset. Charlotta såg att Sara blev besviken och skyndade sig
att ropa;
– Förlåt Sara! Klart att du får komma in, jag antar att det är viktigt om
du är här klockan tolv på natten. Charlotta släppte ner sin nyckelknippa så
det rasslade i gruset. Sara tog upp den. Hon tittade länge på den, där satt
den rosa kaninen som hon fått av Sara när hon börjat tvåan. Och den
självlysande ankan. Den lös inte mycket nu p.g.a. den stora garagelampan
som Charlottas pappa envisats så länge med att sätta upp.
Sara gick långsamt fram till dörren, satte den största nyckel i låset och
vred om. Det knäppte till när låset gick upp. Hon tog sig ljudlöst upp för
dom gamla trapporna. Bort till delen där Charlotta hade sitt rum. Hon smög
sig in;
– Charlotta, visade hon tyst. Charlotta, hördes det en gång till. En tyst
snarkning gick i en ljudvåg rakt in i Saras öra. Sara förstod att hon
naturligtvis somnat om direkt när hon lagt sig igen. Åh det var så typiskt
Charlotta. Sara gick bort till fönstret tittade ut en lång stund sedan
sneglade hon på vägguret. Tjugo i ett. Hon satte sig i den blå fåtöljen i
ena hörnet av rummet och tittade ut i mörkret. Tänk om mamma visste att jag
var här nu tänkte hon sen. Hon satt tyst och tänkte i några minuter. Hade
det alltid varit så här? Hon och Charlotta alltså? Ja, så länge hon kunde
komma ihåg hade det varit dom två. Dom hade hade redan träffats på
Backhagens dagis när dom var tre år. Hon ville inte tänka på hur det skulle
vara om hon flyttade. Sakta sakta sjönk ögonlocken ner men hon spärra
snabbt upp dom igen. Men så sakta sakta sjönk dom ihop. Sara somnade.
När Sara dagen därpå slog upp ögonen var hon ensam i rummet hon tittade sig
yrvaket omkring. Sen gick hon ner till köket. – God morgon Sara, sa
Charlottas mamma. Charlotta är på toaletten men kommer nog snart. Din mamma
ringde jag var tvungen att kolla
sidan tar slut, förmodligen har sidan som ska komma efter hamnat på
villovägar för istället kommer nu:
Sara stod stel av skräck på skolgården första dagen. Hon tittade med stora
ögon på byggnaden. Sara hade drömt mardrömmar om denna dagen i flera veckor
innan. Nu var döttsdagen här som hon hade sagt till Lena. Men Lena bara log
och hade svarat det blir nog bra ska du se.
Med tysta steg gick hon in i det klassrummet hon skulle vara i. Hon hade
innan redan träffat sin fröken och sin rektor. Och dom hade visat henne så
hon visste precis vilket klassrum det var. Hon var lite sen korridoren var
tom och stegen ekade. Hon mådde illa och höll sig för magen. Hon gick fort
och håret blåste bakåt över hennes axlar. Hon knackade försiktigt på dörren
och klev in när hon hörde frökens röst.
– Kliv in!
Hon stod med stela fötter på gummigolvet och tittade ut över klassen. Några
flickor tisslade mellan bänkarna och några pojkar fnissade.
Hej,
Skolan är en trygghet vi haft och levt med i nio år. Då tycker jag att det
är viktigt att skolan är så bra som möjligt också. Skolan kan utvecklas på
många sätt och jag har en del förslag på hur.
Skolan ska vara en trygghet för alla som arbetar där. Därför tycker
jag att det är viktigt att alla skolor gör upp en plan för hur man ska
motarbeta tillexempel mobbning. På min skola har man en anti-mobbningsgrupp
där bland annat jag är aktiv. Det är viktigt att alla skolor har en
antimobbnings|grupp för då får eleverna själva ta ansvar för att motverka
mobbningen. De elever som är med i gruppen får en utbildning i vad mobbning
är och de i sin tur får berätta för de yngre eleverna på skolan. Detta ger
en sund inställning till vad mobbning är, och en vilja att förebygga det.
Jag vet inte hur det är på andra skolor men om jag tar min som
exempel så tycker jag att idén kan utvecklas mer. Det skulle till exempel
vara bra om själva idén med anti-mobbning fick ta större plats. Kanske en
representant har möte med alla representanter och handledargruppen. På så
sätt hade man fått en bättre bild av hur mycket mobbing som förekommer på
skolan, och så får man chansen att göra någonting åt den.
En annan sak som jag tycker är viktig och som är i behov av
förändring är förhållandet mellan lärare och elever. Jag känner det ofta
som att det är Vi och Dem. Och så ska det inte vara, tycker jag. Bara en
liten bagatell som att lärarna och eleverna äter i två olika matsalar gör i
alla fall mig upprörd. Vi arbetar tillsammans på lektionerna, men efteråt
vill lärarna helst slippa oss? Jag tycker att varje lärare borde ta sitt
ansvar och sätta sig till|sammans med sin klass i matsalen. För att detta
ska kunna fungera krävs det att alla scheman görs om, men jag anser att det
skulle vara värt arbetet.
Jag tycker också att det är tråkigt att lärarna stänger in sig i sina
arbetslagsrum, där de får tyst och lugn och ro, medans vi inte har
någon|stans att ta vägen när vi behöver lite tyst omkring oss för att till
exempel läsa på en läxa. Jag tycker också att det visar att lärarna har mer
rätt till lugn och ro på sin arbetsplats än eleverna. Ska det vara så?
Dessa punkter jag har nämt har inte direkt med undervisningen att göra men
det är grundläggande saker för att man ska kunna trivas och arbeta bra i
skolan. Vad gäller själva undervisningen finns det både bra och mindre bra
saker att nämna.
En sak som jag tror skulle gagna alla är om vi skulle få börja en timme
senare, det vill säga vid klockan nio. De extra femtio minuterna tror jag
skulle ge en hel del. Man hade varit mer pigg när man kom till skolan, och
fler hade hunnit och orkat äta frukost. Jag tror att det hade varit bättre
om man gått lite längre på eftermiddagarna, än att man börjar så tidigt på
morgnarna.
Om det skulle bli såhär tycker jag att man sam|tidigt kan ordna så att
eleverna får äta frukost i skolan. I min skola får man som alternativ till
den ordinära skolmaten fil och cornflakes. Kunde man inte istället ordna så
att vi får filen på morgonen, eller att vi tar med oss egen frukost? Jag
tror att fler elever skulle äta då, och det skulle förmodligen bli bättre
gemenskap. Det i sin tur leder till bättre lektionsarbete.
En annan sak som jag tycker är mycket viktig är vilka lektioner man
har. Vissa ämnen har man från första klass, därför att de anses vara
viktigare än andra. Ämnen som musik och bild, som stimulerar eleverna på
ett annat sätt än matte och NO, de har man inte ens under vissa skolår. Man
orkar inte sitta dag ut, dag in med samma ämnen, man behöver bild och musik
och dylikt också. I dessa ämnen arbetar man på annat sätt, och man har mer
frihet, och det behövs för att man ska orka att kämpa i de andra ämnena.
Jag tycker att man ska ha fler sådana ämnen. Drama borde stå på schemat
minst en timme i veckan. Även filosofi och psykologi. Matte, svenska och
engelska har man flera timmar i veckan därför att det är grundämnen och
anses vara viktigare än andra ämnen. Vad skolan inte verkar ha förstått är
att alla människor har olika drömmar och mål, och kanske inte behöver så
mycket av till exempel de tre ämnena.
På min skola har man Beb-tid. Under beb-lektionerna får man arbeta
med det man behöver. Beb-tid är en bra idé, men den behöver utvecklas. Vi
får till exempel inte arbeta med vad vi vill, inte språkval och läxor,
utan lärarna ger oss beb-uppgifter som ska göras under beben. Jag tycker
det är fel att vi begränsas på det sättet. Ska vi ta ansvar för vårt eget
arbete kan det inte sättas upp en massa regler som styr arbetet. Men trots
detta tycker jag att beb-tiden är en bra idé och jag skulle vilja ha fler
sådana timmar.
Hur lång en lektion är styr ofta hur bra och hur mycket man orkar
arbeta. På en syslöjds|lektion där man får prata samtidigt som man arbetar,
orkar man arbeta länge utan rast. Men på matematiklektioner, där man bara
sitter och räknar tal efter tal, behöver man en rast efter en halvtimme,
eller en lektion som absolut inte är längre än fyrtio minuter. Det är också
viktigt att klasserna inte är förstora. Högst tjugo elever i varje klass
hade varit lagom. Alla elever hade varit mer effektiva, det hade varit
mindre prat, man hade sluppit ha så många läxor. För detta krävs pengar.
För ska klasserna bli mindre måste skolan anställa fler lärare. Men kan det
inte vara värt dom pengarna?
För att alla elever ska trivas tycker jag att nian borde var lite mer
som gymnasiet. Nian är sista året i gymnasievalet och alla elever har det
viktiga gymnasievalet framför sig. Jag tycker att en timme i veckan borde
ägnas åt ett sorts eget arbete där man får chansen att testa på några av de
olika saker som gymnasiet erbjuder, som till exempel drama, sång, el, barn
och fritid med mera.
Sist men inte minst måste både lärare och elever tänka på hur de
behandlar varandra. Vi måste alla respektera och bry oss om varandra.
För att allt detta som jag nämnt ska fungera, måste skolan fungera.
Jag förstår inte hur vuxna politiker, som själv gått i skolan, tänker när
de skär ner på skolan och tar alla de pengar som vi har rätt till. Vi är
framtiden, och för att vi ska kunna förbättra och förändra måste ni tänka
ord saknas extra nästa gång ni drar ännu en miljon från oss.