Elevens kön: Flicka

Att byta skola/Att byta klass

Jag gick i 6: an och hade helt underbara kompisar. Och lärare med för den
delen. Snart skulle jag byta skola, jag skulle börja i högstadiet. ”Tiden
går snabbt när man har roligt” brukar man säga. Vi hade haft språkval i
ungefär hela 6: an med en annan klass. Men jag kände ändå inte dom i den
klassen.
Jag hade ju mina kompisar i min egen klass.
Nu skulle jag bli minst igen, jag hade ju vart störst i ungefär 2 terminer.

Undrar hur det kommer att kännas.
Och undrar om jag kommer att bli mobbad eller skulle jag bli ”populär”?
Jag gick och funderade på det här i några veckor, sen var det dags.
Det var dags att träffa mina nya klasskamrater och dom som skulle börja i
7: 3 och 7: 1 med.
Själv skulle jag börja i 7: 2.

Allt började med att vi fick dela in oss i små grupper på 6-7 personer.
Jag fick inte vara med någon från min klass.
Vi fick göra olika aktiviteter som t.ex. gå på styltor och paddla kanot.
Nej, tänk om jag gör bort mig. Om jag ramlar med styltorna eller om jag
välter omkull kanoten eller något sådant hemskt.
Då skulle jag aldrig våga gå till min nya skola.
Jag skulle bli retad för det resten av mitt liv.
Men allt gick som ”en dans på rosor”.
Jag klarade av allting utan att göra bort mig.
Men jag vart inte kompis med någon i min grupp.
Jag vågade knappt prata med någon av dom.

Tiden gick, det vart sommarlov och sommarlovet tog slut. Nu skulle jag
börja i högstadiet. Jag var jättenervös.
Vad skulle jag ha för kläder på mig? Och vad skulle jag ha för frisyr?
Skulle jag ha smink?
Mycket eller lite?
Mamma sa: Var dig själv, var ingen annan. Och jag gjorde som hon sa, jag
var mig själv.
Jag gick på bussen och satt mig bredvid en av mina kompisar. Hon var också
nervös. Det var bara hon och jag som skulle gå i 7: 2 från vår gamla klass.
Resten skulle gå i 7: 3.

Nu, klockan 8.00 började vår första lektion i vår nya skola. Men vi fick
inte ha några vanliga lektioner första dagen. Vi, i klassen, fick lära
känna varandra, vi fick säga vad vi hette, vart vi bodde och vad vi hade
för intressen.
Jag kände bara min kompis från min gamla klass och en kille som gick i en
annan skola. Han och jag hade varit grannar ända sen vi var jättesmå.
Första dagen var ganska rolig. Jag hade ju några kompisar från min gamla
klass i 7: 3 med. Dagarna gick och det vart roligare och roligare för varje
dag. Lärarna var mycket bättre än mina förra.
Jag lärde känna mina klass|kompisar bättre och bättre. Jag lärde också
känna några i dom andra klasserna. Jag fick nya kompisar och dom var
jätteroliga och snälla precis som dom i min förra skola.

Nya 7: or började och vi vart 8: or.
Jag kände redan några 7: or och vi var äldre än dom så jag var inte nervös.
Men jag undrar om dom var lika nervösa som jag var när jag började i 7: an.
Det var dom säkert.
Nu går jag i 9: an och är störst igen.
Lärarna är bra och jag har jättemånga roliga och snälla kompisar.
Men snart ska jag byta skola igen och då kommer jag bli lika nervös som när
jag började i 7: an om inte mer.

eleven har under rubriken ”DIREKT” gjort en tankekarta utifrån ämnet
”Att byta klass och skola”. Följande tankar finns representerade; (för
tydlighetens skull numrerade av inskrivaren)
1. Hennes Andra vänner var i en annan klass
2. Hon fick ej byta klass
3. Velat byta klass i ½ år
4. kallad för fula saker
5. Hon blev aldig slagen
6. mår jätte dåligt

Att byta klass!
Nu är jag trött på detta. Har blivit mobbad sen årskurs 7 och nu går jag i
8:an.
Varje dag när jag går till skolan så blir jag mobbad av två tjejer som
heter Thilda och Susanna, antingen ropar dom fula ord efter mej eller så
kollar dom på mej. En gång så slog dom mej och spotade på mej.
Min förtroendelärare som heter Kent Johansson säger att det inte går att
byta klass, fast jag berättade att jag blev mobbad, att dom kallar mig fula
ord och jag vet att detta inte är över.
I 7:an fick jag inte ens byta klass när allt började.
Varje dag när jag kommer hem så stänger jag inte mej på mitt rum och gråter
mamma kommer ofta in i mitt rum och säger att jag måste vara stark, man kan
inte vara stark längre jag orkar inte mer.
Mina kompisar som jag har går i en annan klass och där vill jag gå.
Mina vänner i klassen är rädda för Thilda och Susanna värkar det som.
Idag när jag var i skolan var Thilda sjuk så Susanna gjorde inget det var
väldigt skönt, att inte bli mobbad.
Hon var ensam på rasterna och på lektionerna så satt hon ensam som jag
brukar göra.
Och en lärare som heter Malin började prata om mobbning för denna veckan
skulle vi göra det.
Malin berättade och ställde frågor till klassen.
Susanna kollade på mej och skrattade inte, för att hon visste att jag var
mobbad. Malin såg när Susanna log åt mej.
Så jag blev jätte glad när jag kom hem, mamma märkte att jag var glad, om
det var att Susanna var ensam eller att Malin såg vad hon gjorde.
Det var nog att Malin såg henne.
Så idag var jag hemma en kompis kom hem till mej som hette Mia, hon visste
att Susanna och Thilda mobbade mej.
Hon berättadeatt det stog något om mej på en park bänk vid skolan Det stog
att jag var en dvärj.
Jag gick när för att kolla, Mia var med mej, jag ringde efter min mamma
från min mobil.
Mamma kom direkt, mor hämtade Malin den läraren som jag tycker om, Kent min
förtroende, kuratorn och rektorn.
Kent sa att det inte är bra att byta klass för att inte jag kommer att ha
några kompisar, då blev mamma arg för att jag skule visst ha kompisar, hon
sa att jag skulle gå i Mias klass.
Rektorn sa att min mamma hade rätt.
Han såg att jag grät, han läste det som stog på bänken.
Det kommer att ta 1 vecka innan jag får byta klass sa han.
Men jag kan vänta har jag väntat i 2 år så kan jag vänta i 1 vecka.
Nästa dag när jag skulle hem från skolan så såg jag att någon hängde efter
mig jag vände mej om och såg ingen efter ett tag vände jag mig om igen då
såg jag två tjejer Susanna och Thilda.
Då tänkte jag dom ska inte tro att jag är rädd jag gick lungt hem.
När jag kom hem ringde telefonen och det var Thilda, och hon började skrika
och frågade varför jag hade sagt till Malin att hon och Susanna hade mobbat
mig, och jag hade inte sagt något till Malin min lärare i so.
Thilda sa att det inte är över att hon och Susanna kommer att mobba mig
rästen av livet.
Jag bara la på telefon luren
Då tänkte jag varför måste alla mobba mig, jag har aldrig blivit mobbad
innan.
Imon ska jag få reda på om jag får byta klass, det ska bli skönt.
Om jag får byta klass då ska jag prata med Thilda och Susanna, för jag vill
veta varför dom mobbade mig.
För jag vill starta ett helt nytt liv i den nya klassen med mina kompisar.

Ingen vet hur det känns att behöva byta klass, och att ha en lärare som
Kent.
Mamma Ringde kommunen för att dom skulle måla om bänken.
Senare på kvällen ringde Malin min älsklings lärare, hon sa att jag fick
byta klass men imorron ska jag vara i min gamla klass.

Jag gick stolt till klassen, min gamla klass det känns bra att säga det.
Efter skolan när jag var på skolgården såg jag Mia
vi gick en liten bit sedan såg jag Thilda och Susanna, jag pratade med dom
frågade varför dom hade mobbat mig i 2 år och att jag ville ha en
förklaring dom sa att jag hade snackat skit om dom och det hade jag inte
kunde inte dom komma fram till mig och fråga. Och jag sa att jag byter
klass och jag ville inte att dom mobbar mig mer.
Dom bad om förlåtelse.
Jag blev glad att jag kan börja en ny klass.
Nästa dag när jag kom hem från den nya klassen mådde jag bättre. Jag gick
ut me mina nya kompisar, Efter hela 2 års mobbning får jag ett liv jag mår
bra av.
En klass som jag trivs i.
Mamma såg att jag mådde bra. Innan i min förra klass mådde jag dåligt, jag
kunde inte gå ut inte ens gå hem till mina kompisar, mina vänner fick komma
hem till mig.
Nu när jag har bytt klass kan jag gå hem til mina kompisar, jag kan gå ut
utan att mamma hänger med.
Kent kom och pratade med mej och sa lycka till i din nya klass. Nu mår jag
i alla fall bra.
Jag har berättat om de här 2 åren när jag har livit mobbad och till slut
fick jag byta klass jag mår super.

Av: Kristina 9j

Mina skolår.

Jag minns när jag skulle börja i första klass. Allting var nytt. Skolan var
ny, kompisarna var nya. Mamma hade pratat med en utav grannarna och jag
skulle ta sällskap med hennes dotter till skolan. Vi kände inte ens
varandra, hade aldrig pratat med varandra, så jag var ganska nervös då jag
stod och väntade på henne och hennes mamma. Hon hette förresten Martina. Vi
gick knäpp tysta hela vägen.

När vi kom fram till skolan fick vi träffa våra klasser. Jag och Martina
skulle inte gå i samma. En del i min klass kände jag igen sedan lekis, men
jag upptäckte en del nya ansikten också, som jag aldrig hade sett förut.
Det var roligt att lära känna nya kompisar. Jag blev bra kompis med en tjej
i min klass som hette Emma. Vi var jämt med varandra på rasterna. Martina
och jag lärde känna varann så småning om också. Vi brukade träffas efter
skolan och leka med hennes hundar. Hon hade två stycken, jättestora var de,
fast snälla.

Vi tyckte att det var synd att vi inte hade hamnat i samma klass. Men när
vi skulle börja i trean så skulle klasserna blandas och vi fick chansen att
välja med två kompisar. Jag valde förståss Emma och Martina. Vi blev
jätteglada när vi fick reda på att vi hade hamnat i samma klass.
Något annat som var spännande med att börja trean var att vi skulle börja
läsa ett nytt språk; engelska. Det hade jag alltid viljat lära mig,
eftersom min äldre bror och hans kompisar jämt pratade engelska för att jag
inte skulle förstå.
En dag frågade jag min fröken:
– Vad betyder ugly?
– Ful, svarade hon och log.
Då förstod jag vad min bror och hans kompisar brukade kalla mig. ”Fula
lilla unge”, tänkte jag och ville lära mig mer engelska så att jag skulle
kunna förstå mer av det som min bror och hans vänner pratade om.

I fyran började det en ny tjej i vår klass. Hon hette Anne och kom från
England. Ingen ville vara med henne på rasterna och hon satt alltid på en
bänk utanför gymnastiksalen och åt ostkaka i små förpackningar. Fröken sa
åt mig och Martina att gå och prata med henne och hålla henne sällskap på
rasterna. Vi ville egentligen inte, men vi tyckte att det var synd om
henne. Vi gick och slog oss ner bredvid henne på bänken. Vi frågade varför
hon jämt åt ostkaka.
– Det är det godaste jag någonsin har smakat sedan jag kom till Sverige,
svarade hon. Vi blev förvånade över att hon talade så bra svenska. Efter
ett tag blev vi riktigt bra kompisar. Anne var rolig, men klumpig. Hon
lärde mig massvis utav fula ord på engelska som jag sedan sa till min bror.

I sexan var det dags att lära sig ett nytt språk igen. Jag hade ingen aning
om vad jag skulle välja, fast jag var lite inriktad på tyska, men eftersom
både Anne och Martina skulle välja franska så gjorde jag det också. Det var
svårt och jag var inte särskilt ivrig att lära mig. Skolan kändes inte lika
rolig längre, jag längtade till högstadiet.

Den dagen kom också. Jag valde med mig Martina, Anne och Emma. Vi hamnade
alla i samma klass förutom Emma, för hon hade inte valt oss.

Det var spännande att börja på den nya skolan. Nu var man minst igen.
Klassen vi hamnade i var ganska bra, fast vi kände inte någon. En tjej som
hette Josefine som gick i vår klass frågade mig en dag om jag ville följa
med till en fritidsgård. ”Visst”, tänkte jag.

Fritidsgården låg långt bort och jag hade aldrig varit där innan. Det
kändes pinsamt eftersom Josefine redan kände alla som var där. Hon och jag
var inte lika på nått sätt, vi hade helt olika intressen och hon var mycket
vildare än mig. Det var nästan bara killar där, ett par tjejer också. Jag
ville därifrån, men Josefine tvingade mig att vara med och spela biljard.

Men Josefine var snäll. Vi började umgås mer och mer. Hon tog med mig till
discon och fester och presenterade mig för olika killar. Men jag umgicks
fortfarande med Martina och Jane, fast de gillade inte Josefine och
Josefine gillade

texten ofullständig

”FLYTTEN”
2) att byta skola/Att byta klass Novell

Det var en sommardag i juni. Det var skolavslutning. Jag hade längtat efter
den här dagen jättelänge. Mamma trodde att det skulle bli svårt för mig att
berätta för mina kompisar. Men, vem skulle jag berätta det för? Jag hade
inga vänner på den här skolan. Mamma visste inte om att jag var utstött.
Jag hade inte berättat något för henne. När hon började oroa sig för hur
det var i skolan och om någon var dum mot mig svarade jag bara nej och sa
att jag skulle hem till Josefin. Josefin var min låtsaskompis som bodde i
en träkoja som jag och pappa hade byggt i skogen. Mamma frågade om inte
Josefin ville följa med hem på fika sade jag bara att hon inte var hemma
eller att hon var sjuk.

Jag trodde inte att någon skulle bry sig i klassen när jag slutade. Vi
skulle sluta femman. Fröken visste redan om allting och det var hon som
skulle berätta det för klassen. Jag skulle sakna att bo här. Norrköping var
ju en rätt så fin stad även på sommaren. Men jag längtade mer efter
flytten. Vi skulle flytta till den lilla staden Uddevalla. Jag skulle börja
ett nytt liv. Jag skulle få massa nya vänner och mitt liv skulle bli mycket
bättre. Jag var inte mobbad. Jag var bara utstött. Det var ingen som var
elak eller sa dumma saker till mig, de andra i klassen ville bara inte
prata med mig. Om jag frågade något svarade de kort och gick snabbt
därifrån. Ville jag vara med när de andra flickorna hoppade rep så var det
redan så många som var med att jag inte fick plats. På rasterna var jag
oftast och gungade eller hoppade hage för mig själv. De andra eleverna i de
andra klasserna brydde sig inte vem jag var, så om jag sade något till dem
tittade de bara konstigt på mig och gick sedan därifrån. Jag såg inte
konstig ut på något sätt. Jag hade långt mörkbrunt hår, glasögon och hade
kläder som de flesta barn i femman hade. Det var en del tjejer i min klass
som hade börjat använda mascara och läppglans. De trodde säkert att de såg
jätte mogna och jätte coola ut. Jag tyckte bara att det såg löjligt ut.

Vi samlades i klassrummet för att säga hej då. Vi satte oss i bänkarna och
väntade ivrigt på glasstårtan fröken hade lovat oss. Fröken ställde sig upp
vid svarta tavlan och bad att vi skulle vara tysta. Klassen lugnade sig och
tittade på fröken.
– Jag har tråkiga nyheter att berätta. Fröken var mycket allvarlig och såg
nästan besvärad ut att säga det.
– Marie Nilsson ska sluta i den här klassen och flytta till Uddevalla.
Alla i klassen vände sig om och stirrade på mig.
– Vill du komma hit och säga något Marie?
Fröken tittade på mig. Jag reste mig och gick långsamt fram till svarta
tavlan i min nya vita klänning. Jag ställde mig vid tavlan och såg ut över
ansiktena som inte hade velat prata med mig.
– Jag har inget att säga till er sa jag. Ni har inte pratat med mig under
de här tre åren vi har gått tillsammans. Ni har behandlat mig illa genom
att stöta ut mig. Ni betyder ingenting för mig. Hoppas att ni kommer ha ett
fint sommarlov och ett fint år i 6:an utan mig. Alla satt som förstenade
och bara tittade på mig. Fröken tittade ner i golvet och såg bekymmrad ut.
Jag gick med snabba steg mot dörren och jag kände blickar i ryggen. Jag
gick ut till mamma som satt i bilen och väntade. Hon tittade på mig när jag
gick in och satte mig i bilen.
– Hur fick det? Frågade hon.
– Bra, sa jag. De såg lite förvånade ut, sa jag och undrade om de åt
glasstårta nu.
Vi åkte hem och under vägen tänkte jag på Norrköping. Det var en fin stad,
men jag längtade verkligen härifrån. När vi kom hem åt vi grillat. Det var
pappa, jag och mamma. Jag var det enda barnet. Vi skulle flytta till
Uddevalla för pappa hade fått ett bättre jobb där. I Norrköping hade han
jobbat som lärare på ett gymnasium. Han hade lärt ut matematik. I Uddevalla
skulle han få arbeta med sin Matematik men han skulle också vara med i
skolstyrelsen som gällde gymnasieskolor i Uddevalla. Det jobbet i Uddevalla
skulle ge mer betalt och det hade varit en dröm för pappa att vara med i en
skolstyrelse. Mamma jobbade som sjuksköterska och skulle jobba på Uddevalla
sjukhus. Vi hade köpt ett hus i ett område som kallades Herrestad. Jag
skulle börja skolan där. Herrestadskolan. Det lät nytt och bra tyckte jag.

När vi ätit upp kom flyttlastbilen och körde upp på uppfarten. Jag hjälpte
till att bära ut några lådor till lastbilen. När alla lådor var inne i
lastbilen och vi kollat igenom hela huset efter saker vi glömt ställde sig
pappa på utsidan huset och tog ett kort. Mamma undrade varför.
– Det är till minnena, sa han och tog ett till kort på mig och mamma när vi
stod vi husväggen.
Vi satte oss i bilen och körde före lastbilen till Uddevalla. När vi komit
fram till huset hade det redan börjat skymma. Vi skyndade oss att bära in
alla lådor i huset. Alla stora möbler skulle komma imorgon. Vi vände
uppochner på en tom låda och lade en rutig kökshanduk på. Mamma dukade upp
bröd, smör och ost. Vi åt och skrattade och komenterade det nya huset. Jag
tyckte om det. Det var stort och jag hade fått ett stort rum.

Nästa dag gick jag ut för att titta runt lite grann. Jag kom till högstadie
skolan Norgården. Jag tänkte att där ska jag nog gå nån gång. Jag gick lite
längre upp och såg några barn som satt på en bänk och skrattade. Jag gick
åt deras håll för att snabbt gå förbi dem och titta lite på dem.
När jag närmade dem sade en av dem ”Hej”. Jag stannade och tittade på dem.
De var tre stycken. 1 kille och 2 tjejer.
– Hej, sa jag och lät glad.
– Vad heter du? Vi har inte sett dig här förut. Det var en av tjejerna som
frågade.
– Jag heter Marie. Jag har just flyttat hit, sa jag. Vad heter ni?
– Jag heter Cecilia och det är Tobias och det är Elin.
– Vi skulle just ner och bada. Vill du följa med? Tobias var den som
frågade.
– Visst sa jag. Skulle försöka låta lite cool och lugn med istället lät jag
överlycklig. Det var ju det jag var.

Den sommaren var den bästa sommaren i mitt liv. Jag hade fått 3 nya vänner
som jag var med varje dag. De tre gick i samma klass och de hoppades lika
mycket som jag att det var i deras klass jag skulle börja. De berättade om
de andra eleverna på skolan som faktisk verkade vara jätte snälla. De sa
att några lärare var jätte bra och en del var lite knäppa. Jag tyckte att
det lät jättebra.

När sommarlovet var slut var jag supernervös. Jag tog på mig en ny vit
skjorta som jag fått av mamma när jag fyllde år, och ett armband jag fått
av Cecilia för någon vecka sedan.

Jag gick mot klassrumsdörren och var jättenervös innan jag knackade på.
Någon ropade ”kom in!” och jag öppnade dörren. Till min stora lycka satt
Tobias, Cecilia och Elin därinne. Jag kände mig lugnare och såg på resten
av klassen. De såg jättesnälla ut och de tittade på mig med vänliga ögon.
Det här var nog den bästa dagen i mitt liv. Det var helt underbart och jag
saknade inte alls Norrköping. För första gången i mitt liv kände jag att
jag passade in och för första gången var jag lycklig. SLUT!

Att byta skola/att byta klass

Marie stod utanför den blåa klassrumsdörren nu. Klockan var 09:42 och
Hagalidskolans första lektioner hade börjat för 12 minuter sen. Marie
funderade på om hon skulle gå in. Hon ville inte sträcka ut handen och
trycka ner handtaget. Hon ville gå därifrån och börja på Vallängskolan
istället. Där hennes syster gick. Men nu stod hon här, eftersom hennes
komun inte ville betala för henne om hon skulle gått på Valläng. Maries
familj hade klagat flera gånger. Om storasyster Madeleine kunde gå där
varför fick inte Marie göra det?
Komunen hade svarat som de brukade, de hade inga pengar till det just nu
och när Madeleine hade börjat där så hade de haft det. Komunen kunde inte
förstå var det var för fel på Hagalid. Den var ju enastående, med bra
lärare, bra mat och mycket mer. Enligt komunen. Men Marie delade inte dom
åsikterna med dom.

Men eftersom det var som det var nu, så stod Marie där. Plötsligt öppnades
dörren och mitt imot henne stod en pojke i hennes ålder. Han var runt 1.70
och hade rufsigt blont hår. Hans intensiva blå-gröna ögon stirrade på henne
och Marie stirrade tillbaka. Han stängde dörren hastigt. Marie blev
förvånad.
”Vad var det där” tänkte hon. Men det slog henne att han nog varit på väg
till toaletten men inte alls varit berädd på att hon skulle stått där. Och
därför stängt dörren av en ren reflex. Hon skrattade till, vilket bra
intryck hon hade gjort.

Någon sekund senare öppnades dörren på nytt och ett kvinnoansikte stack ut.
Marie tänkte genast på en hund, en leende hund.
Hundkvinnan öppnade dörren ändå mer och sa:
– Jahaja, vad har vi här då. Är det kanske Marie Samuelsson?
Marie han inte svara fören hundkvinnans tassar hade dragit in henne i
klassrummet. 23 par ögon riktades mot henne.
Hon visste att första intrycket är väldigt viktigt. Många skaffar sig en
uppfattning direkt och bestämmer sig därifrån om de ska lägga kraft på att
lära känna den nya eller inte.
Därför rätade Marie på ryggen och såg ut som ”jag-är-bäst-och-ni-är-sämst”.
Hon ville på ett sätt skaffa sig lite fiender. Hon älskade att prata sig ur
konflikter och var väldigt duktig på det. Hon vann nästan varenda gång. När
hon och hennes syster hade gått i 4 & 6, så hade de ibland tävlat om vem
som vunnit över mest på en vecka. Om man hade fått någon att gråta var det
pluspoäng.
Marie log i sitt inre vid minnet medan utanpå hade hon fortfarande ”jag-är-
bäst” looken.

Hundkvinnan pratade på och lektionen flöt fram väldigt sakta. Marie hade
fått en plats långt bak bredvid ett av de fem 2 meters höga fönstrena.
Hon hade alltid älskat höga fönster, man kunde sitta i dem och bara drömma
sig bort.
Marie satt och funderade på vilken skola som var värst. Hagalid eller
Mariaskolan, hennes förra. I och för sig så visste hon nästan ingenting om
Hagalid. Men hon hade haft en kompis som gått där, och han hatade skolan.
Det kunde bero på att han alltid ville göra det svårt för sig. Han var som
Marie, fast 10 gånger värre. Det fick ofta konsikvenser, så det han hade
sagt kunde hon egentligen inte räkna med.
Än visste hon inte hur maten var här, men hon var berädd på det värsta.
På Mariaskolan hade de inte fått mat på fredagar, eftersom skolan höll på
med nått sparprojekt. Annars hade maten varit okej. Förutom den sönderkokta
fisken och potatisen.

Mariaskolan hade varit en ganska liten skola med drygt 100 elever. Alla
hade vetat vem alla var och rykten hade spridits snabbt.
De 100 eleverna hade varit indelade i små gäng. Innegänget, fotbollsgänget,
töntgänget, m.m. Marie hade mest varit med hennes storasysters gäng. Ett
gäng där de flesta var i Madeleines ålder om inte ett år yngre. Marie hade
varit minst, men ingen hade tänkt på det då.
Sen hade skolavslutningen kommit och Madeleine och hennes gäng hade
slutat.
Marie hade stått ensam kvar. Nu hade hon inte riktigt vetat vart hon skulle
ta vägen.
På lektionerna hade det ju inte varit något problem, hon och Madeleine hade
inte gått i samma klass förut heller. Men på rasterna så kändes det som om
något hade försvunnit från henne. Då dagdrömde hon ofta om hur det skulle
bli när hon började på Vallskolan. ja, här har äng-et i Valläng trillat
bort.

Men sen på sommarlovet så hade beskedet kommit om att hon inte fick gå på
Vallskolan utan skulle gå på Hagalid istället. Maries värld hade rasat.

Nu satt hon här och tänkte tillbaka. Hon märkte att några tjejer längre
fram vände sig hastigt om för att lik hastigt vända sig tillbaka. De
fnissade. Marie undrade lite vem som skulle bli den första som grät pågrund
av henne.
Hon förventade sig inte att få några bra kompisar i klassen, iallafall inte
bland tjejerna. Kanske någon bland killarna, men bara kanske.
Om någon vecka skulle hon skriva ett nytt brev till komunen.
Hon skulle skriva om hur mycket hon hatade skolan och vantrivdes och att
hon inte hade nån kompis.
Madeleine skulle få hjälpa henne. Hennes syster hade en vild fantasi och
kunde få små saker att låta hemska.

Hundkvinnan ryckte henne i armen. Hon verkade iriterad över att Marie satt
och drömmde.
– Vi ska gå och äta nu, fröken Samuelsson.
Marie mumlade något och följde efter hundkvinnan till matsalen som låg i
källaren på skolbyggnaden. Väggarna där nere var målade i en svagrosa färg,
som inte alls passade in i skolans helhet.

10 minuter senare satt Marie och rörde med skeden i ärtsoppan. Hon vägrade
att röra den och roade sig med att täcka hela talriken med ärtsoppa. Som
genast rann nerför kanterna igen.
Plötsligt stod det någon mitt imot henne. Marie lyfte blicken från soppan
och såg in i flickans ögon. Flickan så otroligt snäll ut och log mot
henne.
Marie såg genast att flickan inte ville bråka eller nått liknande.
– Hej, jag heter Natalie. Får jag sitta här?
Marie nickade. De log mot varandra igen. Och Marie tänkte att det här var
nog inte en så dålig skola iallafall, hon skulle nog trivas, hon skulle ge
Hagalid en chans iallafall.

Att byta skola
Det fanns en tid då jag var lycklig. Det fanns en tid då jag var omtyckt
och populär. Den tiden är borta. Jag var 13 år och gick i sexan. Jag kunde
varit en av de bästa eleverna i klassen, men på den tiden brydde jag mig
inte om skolarbetet. Jag ville bara vara populär och omtyckt bland kompisar
och killar, och jag gjorde vad som helst för att vara det. Jag spelade tuff
och självsäker. Jag spelade alltid, jag var en skådespelare av högsta
klass. Aldrig var jag mig själv. Hela femman betedde jag mig som den
tonåring som jag blev på vårterminen i sexan. Då hade lärarna slutat tjata
på mig, de hade väl gett upp hoppet precis som mina föräldrar. Mina
föräldrar hade väl insett att jag inte var en kopia av min väluppfostrade,
rara och ordentliga storasyster Anna. Hon gick på gymnasiet då.
Naturvetenskapliga linjen såklart. Hade MVG i det mesta och älskade att
plugga. Fick hon VG i något blev hon besviken.
Tillbaka till mig. På den tiden handlade allt om mig. Jag var en
egoistisk liten bimbo. På vårterminen började jag röka också. Jag var så
illa tvungen. Några killar från högstadiet kom och hälsade på en rast, och
jag ville inte verka som en tönt inför dem. Jag kände mig så jäkla ball. En
av killarna som kom den rasten hette Erik. Han var den snyggaste killen jag
någonsin sett, och han var så häftig. Nu i efterhand önskar jag att jag
aldrig sett honom, men det är ju lätt med facit i hand. Då var jag så
väldigt kär.
Första gången jag såg honom var på en fest den 14 februari, Alla Hjärtans
Dag. Jag spanade på honom i stort sett hela kvällen. En gång mötte han min
blick och log. Jag svimmade nästan, och jag trodde att det var den
lyckligaste dagen i mitt liv.
Nu vet jag att det var tvärtom. Alla hjärtans dag är den mest
plågsammaste dagen på hela året. Jag kommer aldrig bli kvitt lidandet den
dagen ger mig år efter år. Och det är inte av samma anledning som alla
singlar och olyckligt kära lider. Utan därför att det var den dagen jag för
första gången såg Erik. Resten av terminen brydde jag mig inte om några
andra killar. Höjdpunkterna i mitt liv var de raster som Erik och hans
kompisar kom till vår skola.
Men Erik gick i nian. Han var tre år äldre. Jag vet inte vad han
egentligen tänkte om mig.
Antagligen såg han hur kär jag var och insåg att jag kunde bli ett lätt
byte.
I slutet av maj, några veckor innan skolavslutningen, och ungefär två
månader efter att jag började röka med Erik, frågade han mig om jag ville
följa med ut på en tur i hans nya båt. Det är väl ganska givet vad jag
svarade. Killen jag är hejdlöst kär i frågar om jag vill tillbringa en dag
med honom, bara han och jag.

Nu går jag i nian på ett högstadium långt ifrån min gamla skola, långt
ifrån de människor jag kände under mina första 13 år. Jag har förändrats
till min raka motsats. Jag är ganska tyst och tillbakadragen, jag
koncentrerar mig på skolarbetet och till hösten ska jag börja gymnasiet,
naturvetenskapliga linjen. Jag har inte så många kompisar, ingen vet något
om mina första 13 år. I alla fall inte det 13:e. Det är inte så konstigt
att det inte är så många som vill vara kompis med mig. Men mina föräldrar
tycker om mig. Det är en skön känsla att veta att föräldrarna älskar en.
Jag tycker synd om alla som inte får känna den. Och jag tycker synd om
människor som är som jag var. Jag skulle inte vilja vara så igen. Jag
skulle vilja vara någon annan för att slippa alla bilder och minnen som
inte vill försvinna från min hjärna, men jag vill inte bli som jag var
förut. Det enda jag har gemensamt med den personen är mina minnen.
Det finns två personer som vet det mesta om mitt förflutna. Lovisa och
Tobias. De är mina bästa vänner. Jag misstänker att jag och Tobias håller
på att bli kära. Jag vet inte om jag klarar av det. Han är den första
killen jag brytt mig om på tre år. Om han kräver att få reda på mer om
händelsen kommer det inte gå. Men det tror jag inte att han gör för han är
snäll och omtänksam och vet att jag inte vill prata om det. Det som hände
på båten. Dagen efter min och Eriks båttur hittades vi av
räddningstjänsten. Jag låg medvetslös på land. Erik hittades död i
vattnet.
Jag fick ligga på sjukhus i en vecka och prata med en psykiatiker. Sedan
flyttade vi.
Jag gick aldrig tillbaka till skolan som jag hade två veckor kvar i, jag
pratade aldrig mer med mina klasskompisar. Ingen vet vad som hände i båten,
mer än jag, och ingen kommer någonsin att få veta.

MVG

Att byta skola

Nu har det hänt igen, min pappa hade fått för sig att det inte var bra för
oss att bo på gotland, så han bestämde att vi skulle flytta till stockholm,
och det är inte första gången vi flyttar, vi har flyttat minst 5 ggr det
här året, men jag tror att det beror på mamma, efter att hon dog så blev
pappa inte sig likt, han blev mera all|varlig och stel. Jag är den enda som
inte bryr mig längre. Min lillasy|ster, tar det inte lika bra, för varje
ny sida varje flytt så blir hon mera liv|lös, innan var hon alltid full av
energi.

Nu är det den första skoldagen och eftersom jag är 14 år och min syster 10
år så ska vi gå i olika skolor.
Min pappa skjutsade mig till skolan, den första skoldagen då jag ska vara
nervös och svettig, men inte jag, för jag var van, men förut när jag inte
var van så brukade jag låtsas att det var en helt va|nlig dag, och den
första dagen lägg|er jag två veckor senare, det funkar bra, och när de gått
två vec|kor så har jag glömt den.
Jag klev in i skolan med själv|säkra steg, för då visar jag inga tecken på
att jag är ny.
– Behöver du hjälp? Jag vände mig hastigt om och blängde på en kille som
såg mycket självsäker ut, men jag svarade inte, fast jag hade gått vilse.
– För det ser ut som du har gått vilse, nu var jag arg.
– Så här ser inte en person ut som har gått vilse, så här ser en person ut
som är irriterad, sa jag och vände på klacken och gick.
Jag har äntligen hittat Expiditionen, det tog mig en halvtimme, jag fick
vilket klassrum jag skulle till, så jag begav mig dit.
När jag hittade klassrumet så slet jag upp dörren utan att tveka, och hela
klassen hoppade till, jag steg|ade in i klassrumet och ställde mig vid
katerdern medans jag höll ögonkontakt med fröken, det här var kul eftersom
jag gillar utmaningar och hon var ett lätt byte eftersom hon flackade med
blicken.
– Du är alltså Latjifa Tjuva, sa fröken.
Ha hon kund inte utala mitt namn så jag rättade henne lungt.
– Latiffa Tuvotja, men ni kan kalla mig Tiffa, sa jag.
– Unga dam här använder vi vårt fulla namn, hälsa nu på och så började hon
flacka med blicken, tillslut sa hon Tiffa, det var kul.
Jag fick sitta bredvid en tjej som hette Sara och vi började prata och blev
sedan bra kompisar, och Matte läraren var en av dom bästa lärarna för hon
var bestämd med ändå jätte snäll inte alls som mina lärare på dom andra
skol|orna och även fast jag kom in med tuff attityd så var dom flesta
trevliga och det kändes bra från första dagen jag satte min fot i skolan

Tre veckor senare
Min lillasyster trivs jätte bra här och min pappa har inte sagt något om
att vi ska flytta igen, och jag har fått många kompisar. Men det bästa är
att jag tror jag är LYCKLIG!

En livfull skildring av en flicka, som fått byta skola många gånger och
om hur hon klarar av den nya skolstaren, men tyvärr berättar du ingenting
om någon av de gamla skolorna, som instruktionen säger. Därför visar
uppsatsen en tveksam ämnesbehand|
G
resten av kommentaren är utanför sidan

Jag blev skilld från mina kompisar i 6: an, dom tyckte att jag var stödig
mot allt och alla. Med dom mennar jag lärarna och med allt och alla mennar
jag lärarna. Lärarna tyckte inte om mej kanske för att jag var som jag va
och visade det så tydligt.

Jag har alltid varit en lite udda persson. Men jag har aldrig varit taskig
mot nån av mina kompisar eller andra elever på skolan. Det fanns bara folk
som var dumma eller taskiga mot mig. Och det var det som fick mig att
tvingas till att byta skola. Jag mår mycket bättre nu än innan bytet. Men
då var det inte så. Jag kunde inte förstå varför det var jag som fick byta
skola och klass, när det var dom som mobade som fick vara kvar. Mitt själv
förtroende har blivit bättre efter att jag fick byta skola dels för att jag
har fler kompisar nu än vad jag hade då. Och för att jag fick som jag ville
skolan delade på mobarna tillslut. Och ännu mer konstigt var att en av dem
kom till min skola och vi blev kompisar. Nu skall jag byta klass igen men
den här gången kommer jag att ta klassen med mig till den nya skolan vi
skall nämligen bli 7: or och det skall bli roligt men jag oroar mig för att
det skall bli som förut med alla ord och allt skrik och lidande som jag
fick stå ut för under det året jag var tvungen att byta för att jag vart
mobbad. Det var den värsta tiden under min skolgång. Mina kompisar hjälper
mig att vilja byta klass och det blev ganska lyckat.

Redan dom första veckorna på den nya skolan kände jag att jag mådde bättre
på alla nivåer. Mina kompisar och jag delade på oss alltså vi gick inte i
samma klass men var mycket på fritiden. Jag fick en klump i magen första
dagen då jag fick se att 2 av mobbarna från min första skola kom i samma
klass som jag och det första dom sa va
– hej du annar inte hur mycket vi tackar dig för det du gjorde.
Dom hade blivit delade och hade byt skola och klass och på deras nya skola
hade det blivit tvärt om. Dom hade slutat mobba och börjat hjälpa till,
börjat lite smått arbeta mot mobbingen, och gjort det som man absolut inte
trodde att dem skulle kunna göra vilket var många saker. Dom hade blivit
”normala” efter att dom byt skola och det var inte bara jag som hade märkt
det. Dom själva också. Det finns många som tycker att det är mobaren som
skall flyttas och inte mobingofret. Men det kan ju vara en possetiv sak att
byta klass det är ett bra sätt att börja om på nytt.

Dom flesta byter juh inte klass för att dom blir mobbade men det kan vara
en av orsakerna till att man byter klass.

Jag tycker att det är helt ok att byta klass det blir ju oftast till något
bättre. Som i det här fallet.
Du har egentligen en viss infallsvinkel till den här uppsatsen, nämligen
mobbningen. Den är däremot inte klart utsagd i början, men kommer sedan in
här och var i berättelsen samt i reflexionerna på slutet. Skildringen av
bytena av klasser och skolor ger ett något rörigt in|tryck som helhet, men
du belyser ändå med flera exempel hur det var i den gamla respektive hur
det blev i den nya klassen.

Att byta skola/Att byta klass
När jag var mindre fick jag välja vilken skola jag ville gå på. Jag hade 2
val, hallvikskolan eller Åsetorpskolan. Jag valde hallvik pga: att min
syster redan hade gått där i 3 år. Min skoltid var rolig och intressant.
Jag lärde känna många nya härliga kompisar.
Åren gick och när vi minst anade det så fick vi reda på av våran rektor
Sverker att det skulle in föskolebarn på våran skola. Han sade att de inte
skulle få plats om vi var kvar här, då började det hela. Det var en massa
krångel, en massa föräldrarmöten och förstårs en massa funderingar. Efter
ett tag av väntan och nyfikenhet fick vi reda på att vi skulle in i
Mariaskolan, men vi var inte ensamma utan torpaskolan skulle också in.
Mariaskolan ligger precis vid västra torget. Detta var en ganska ful skola
utanpå och inte mycket bättre inuti. På denna skolan fick vi trängas 1 helt
år, men efter ett tag så började man känn sig hemma där och jag trivdes
faktiskt riktigt bra där, jag hade många kompisar och lärarna var helt
underbara, men när man som mest kände sig hemma så fick vi reda på att det
var dags att byta skola igen, men denna gången var det annorlunda. Nu
skulle vi byta både lärare och klasskamrater. Jag tror att det var en kall
vinterdag, någon gång i november, minns inte riktigt, som vi fick lappen
där man skulle välja ut 3 av sina bästa kompisar som man ville komma i
samma klass med.
Vi fick ta med lappen hem och tänka igenom det med föräldrar och syskon.
Detta var en tung period, men när det sedan var dags att lämna in lappen så
hade jag faktiskt 3 namn klara.
Sexan gick fort och man tog sig igenom terminerna ganska lätt. Sedan kom
dagen som alla hade väntat på. Klasserna var färdiga och det var dags för
oss att få reda på vilka vi hade kommit med. Lärarna läste sakta men säkert
upp namnen på de elever som kommit i samma klass, sekunderna där emellan
kändes som flera timmar, men sedan var det dags. De läste upp mitt namn och
tjejen jag kom med. Då fall en sten ner från hjärtat och all den stress man
hade burit på släppte. Nu visste jag det och om jag ska vara riktigt ärlig
så är jag fortfarande glad över att jag bara kom med en tjej från min
klass. Det har gjort att jag kommit mina nya kompisar mycket närmare.
Sommarlovet var härligt och vi hade mycket sol. Man gick mest och tänkte på
hur det skulle vara att börja sjuan.
Klockan ringde på 8.00 och nu kände jag hur fjärilarna började komma i
magen. Jag tog en lång dusch och sedan drog jag på kläderna som jag hade
valt ut kvällen innan. Mamma sade till mig att skynda för man vill ju inte
komma försent allra första dagen. När klockan hunnit bli 9.15 var det dags
att åka. Jag la i min nya klasslista i väskan och sedan åkte vi iväg.
Mamma parkerade bilen på västra torget och sedan gick vi därifrån in till
skolgården. Det första jag tänkte var HJÄLP vad mycket människor! Jag såg
några i min gammla klass och gick fram och hälsade på dom, det var så kul
att träffa dom efter så många veckor. Efter ett tag hade alla samlats i
klassrummet och jag och mamma satte oss jämte Åsa och hennes mamma. Vi hade
aldrig träffat våran nya lärare, det enda vi visste var att han hette Adam.
Efter att han hade kommit in och presenterat sig och berättat lite om vad
vi hade framför oss så var det dags för en rundvandring, den gick ju sådär,
i början hade man ingen aning om vart alla dörrar ledde, men tillslut så
gick det att hitta någorlunda.
Efter detta fick vi fika och sen var det dags att åka hem.
Hemresan var tyst och mamma koncentrerade sig på att köra. Jag hade väldigt
många tankar och försökte se mina nya klass|kamrater framför mig. Vissa
kände jag igen en del inte. En tjej i min nya klass har jag spelat fotboll
med i 8 år så henne kände jag rätt väl. Sedan hade jag ju med mig 2 killar
från min gammla klass. Det kändes tryggt faktiskt. Denna kvällen tog det
väl rätt lång tid innan jag somnade.
Nu vaknade jag av att telefonen ringde. Det var bara Åsa som ringde och
frågade om vi kunde ta sällskap till skolan. Jag mötte henne vid Statoil
vid 9.30 vi hade väldigt mycket att diskutera, fast mest var det ju om alla
i våran nya klass. När vi kom fram till skolan så var det inte alls lika
många människor som det varit igår. Vi gick in i paviljongen och där stog
hela våran klass.
Känslorna att börja i en ny klass är väldigt blandade. Man har positiva
känslor för att man ska få nya kompisar och kanske tillochmed förändras man
som person beroende på vilka ens nya kompisar blir. Jag själv har
förändrats väldigt mycket som person, jag själv tycker till det bättre,
genom att jag har träffat nya kompisar som är väldigt lika mig. Det blir
alltid att man har den här känslan i magen att det nästan gör ont. Den
känslan får jag när jag ska göra nya saker som man inte är van vid, eller
bara när man ska träffa nya människor som man inte känner. Innan när man
gick på hallvikskolan så hade man sina kompisar som man hade bra kontakt
med och klassen har man ändå gått med i 6 år så till klassen känner man
också en viss trygghet, men sedan när man ska byta och skaffa nya kompisar
då finns där en viss otrygghet pga: att människor som man inte känner tar
man inte inte kontakt med. Efter ett tag i den nya klassen så började man
ändå ta kontakt och nu idag känner man en trygghet med sin nya klass,
medans den gamla klassen känner man otrygghet med nu pga: att man har
glidit ifrån varandra och de människor som man hade jättebra kontakt med i
6:an den kontakten finns inte alls längre. Jag tycker att det är positivt
att börja i en ny klass. När man kommer upp till gymnasiet nu så får man
inte välja kompisar, utan där kommer det ju att vara människor som är
någorlunda lika sig själv, för man har ju ändå valt samma linje och måste
då iallafall ha det intresset gemensamt. Fast jag ångrar en sak från
lågstadiet och mellanstadiet och det är att jag skulle nog ha valt
Åsetorpskolan istället, men då skulle man få börja med allt krångel och
alla föräldrarmöten och börja med att försöka ta upp den där nya kontakten
som inte är det lättaste. Havedaltiden har varit min roligaste skoltid med
många nya kompisar och en helt annan frihet än det kommer att vara på
gymnasiet. Men snart är det dags att byta skola igen, jag hoppas på det
bästa att jag får många nya kompisar och att den där stenen släpps från
hjärtat, när man tar sitt första steg in i det nya klassrummet, de nya
kompisarna och fram för allt den nya kontakten.

Inskannad version

Mina skolår
Så är grundskolan snart till ända och jag har väl mest ljusa minnen från
skoltiden, ja iallafall från de första fem åren, de gick ju som en dans på
rosor och man längtade till skolan varje dag. Det är ju en liten skillnad
mot vad man gör nu!

När jag var sju år började jag i skolan, som de flesta andra barn gör. Min
första skola hette Kyrkskolan, som tyvärr inte finns längre.
Jag kommer inte ihåg att jag var orolig inför att börja skolan, jag vet
bara att jag hade längtat till att få börja skolan riktigt mycket.
Jag kommer ihåg dagen innan den stora dagen (alltså första skoldagen, fyllt
år hade jag redan gjort och julafton fick jag vänta på ett bra tag till),
jag var hemma hos Linda, vi var inne i köket och drack saft eftersom det
var så varmt ute. Hennes mamma kom in i rummet och frågade:
-Hur känns det nu att börja skolan imorgon?
Kul svarade jag, och det var just det jag kände. Jag tyckte att det skulle
bli kul att börja skolan.

Kyrkskolan var en väldigt mysig gammal skola (min mormor har nämligen också
gått där), det bara fanns tre klasser en etta, en tvåa och en trea. Jag
tyckte det var bra att börja i en liten skola eftersom det är ju ändå under
de första åren i skolan som man ska lägga sina grunder i det mesta som har
med livet att göra.
Jag gillade skolan och de tre första skolåren på kyrkskolan gick fort,
många roliga saker hände, så som cirkusen vi hade, Maja-föreställningar
eller varför inte vår stenålderskväll eller spökkvällen (eller pökkvällen,
som killarna i klassen gick omkring och kallade den), där vi skrämde
föräldrarna (trodde vi iallafall).
Men tiden gick som sagt fort och tillslut blev vi tvungna att säga Hej då,
till vår fröken Majken.
Vi började, så fort sommaren var slut, i fyran på Häggaskolan.
Jaha, så var man där, spänd av förväntan och oro, jag hade ju hört rykten
om hur min nye klassföreståndare, Svante, alltid var sur och grinig.
Men efter första dagen på den ”stora” skolan älskade jag den och jag ville
tillbaka så fort som möjligt.
Inte bara därför att vi hade fått egen bänk och att man kände sej, på något
konstigt sätt vuxen, utan att vi hade fått en parallellklass.

Men även de två trevliga åren på Hägga tog slut, och även min sista tid med
min klass (eller första klass kanske det blir).
Det var nog det värsta. Att behöva lämna den klass som man under fem års
tid hade lärt känna så väl. Den klass som jag älskade. Men det fanns ännu
en orsak till, varför jag inte ville lämna min klass: Nästan precis alla i
den nya klassen som jag skulle börja i kände jag inte. Det var högst två
tjejer som jag hade lekt med när jag var yngre – resten var totala
främlingar – eller inte riktigt alla, jag fick ju med mej Stina, Sanna och
Linda från min förra klass. Men saken gjordes ju inte bättre genom att få
höra att de flesta av killarna i klassen var s.k. ”värstingar”.

Men när jag nu tänker tillbaka så skulle jag nog inte klarat av att gå fyra
år till med dem.

Så kommer man då in genom Nybyskolans dörrar för första gången, man hade ju
ingen aning om vart man skulle gå eller till vem man skulle vända sej. Här
måste jag nog tacka Linda, utan henne skulle jag aldrig ha hittat rätt, men
det gjorde vi, tillslut!
Men att börja på Nyby var jag nog mest nervös över, tänk alla dom där stora
och farliga niorna! Som tur var var ju min syster, Emma, en nia, och hon
kunde ju alltid komma till undsättning ifall någon stor nia fick lust att
hoppa på mej.

Så satt man där vid skolbänken för första gången på Nyby med tretton nya
personer som man inte visste ett skvatt om. Men det gick ju det med och nu
har man fått nya vänner.
Måste ju ändå säga att det var tur att vi bytte klassföreståndare, annars
hade jag nog inte klarat av det!

Men även åren här på Nyby har gått fort, med alla sina motgångar, prov och
läxor. Ljusa stunder finns ju självklart också. Jag tycker det känns
konstigt att man snart ska byta klass igen och behöva lämna den trygghet
som man känner att man har här på Nyby, men jag vet ju redan nu att det
finns personer som jag inte kommer att bli av med, än på tre år, men det
kommer nog gå det med och det enda jag ser fram emot nu är att få börja
gymnasiet och träffa ännu mer intressanta personer. Fast först ska jag bara
klara av ett sista läsår!