Flicka – Sida 48 – Skrivbanken

Mina skolår

Slammer av bänklock som öppnas och stängs. En stämning av förväntasfulla,
nyfikna miner. Ljudet av en penna som faller till golvet och någon som
generat plockar upp den. Det är ett skruvande i stolarna för att se vilka
som sitter bakom och brevid. Någon som viskar i mitt öra:
”Du har kommit till grupp B fast jag har kommit i grupp A.”
Den som viskade heter Linda. Vi hade kännt varandra sedan dagis.

”Hejsan och välkomna till ert första läsår här på ljungby|holmsskolan. Jag
heter Lena, men ni kan kalla mej fröken. Dom närmsta åren framöver är det
jag som ska undervisa er klass 1c. Det ska bli ett sant nöje och jag hoppas
att vi får det så roligt som möjligt!”

Föräldrarna längst bak i klassrummet klappade händerna. Ja, dom var så
stolta. Nu hade deras unge äntligen börjat i första klass. Efter
grundskolan var det bara rakt ut till gymnasiet vidare till högskolan
(inrikning kirurgi), sen var vi färdigutbildade läkare som kunde försörja
dom vid livets höst.
Ja, allt hade dom planerat in i minsta detalj. Ingenting kunde väl gå snett
nu?

Allt var så lätt i lågstadiet. Vi lärde oss alfabetet. A som i apa och B
som i banan. Vi lärde oss om brunbjörna, vad dom äter och varför dom går i
ide.
Allt var så lätt, vi var bara en bunt ettagluttare med stora, nyfikna ögon
som ville veta mer om det där och den här.

Slutet av mellanstadiet var isåfall mycket hårdare. Känslomässiga
svajningar och allt var bara ”jävla skit” och ”fan också”.
Man var tvungen att vara duktig för annars var man dum, men inte för
duktig, då var man en plugghäst och det skulle man passa sej noga för. Jag
var arj på ljungbyholmsskolan och trött på att gå i en ständig uppförsbacke
som aldrig tog slut.
Men jag kämpade på. Jag gick och gick.

Så äntligen kom skolavslutningen i sexan. Rektorn höll sitt sedvanliga tal
i tjugo minuter och avrundade det hela med att sjunga en sommarvisa.
”Barfota utan strumpor och skor, ska jag vandra med dej. Ut till sommaren
där vindarna bor, till ros och förgätmigej.”
Visan sitter etsad i mitt minne efter sex långa år. Det var alltid en plåga
och stå och lyssna på henne ute i solen. År efter år, samma visa och vi led
lika mycket varje gång. Men den dagen var det annor|lunda. För den dagen
var det sista gången vi stod där och trampade i väntan på att någon skulle
kommandera oss därifrån.
För nästa termin började vi i högstadiet.
Jag kom nästan ensam till Östra Berga skola. Det var jag och en annan tjej.
Jasmin hette hon. Resten hade jag lämnat bakom mej. Jag gjorde så gott jag
kunde i varje fall.
Nya klasskamrater. ”Är det nå’n som vill bli min vän?”
Nya intryck, nya regler att lära sej. Nya lärare. Vi hade fått Kristina som
mentor. Hon skulle undervisa i svenska och engelska. Och Jan, han skulle
undervisa i matte och teknik/fysik. Jan var dum, för han skulle försöka
lära oss matte. Matte är tråkit. Dumma Jan som försöker lära oss att räkna.

Jag var osäker på mej skälv. Jag höll mej undan från mina klasskamrater.
Hellre det än att dom fryser ut mej. Jag kom i bråk mina mina lärare och
jag kom i bråk med min familj.
Jag ville inte vara mej skälv. Jag ville vara någon annan. Någon som var
söt och hade fina kläder. Mitt liv var inget roligt. Jag satt hemma och
läste böcker varje kväll. Hoppades att i kväll skulle kanske någon ringa.

Men så en dag kom Elin fram till mej. Vi hade umngåtts lite den senaste
tiden i skolan.
”Vill du följa med till min dans ikväll?”
Det var den stora vändingen som jag hade väntat på sedan slutet av femman.

Allt gick mycket bättre. Skolan, vännerna, hemma. För ett litet tag. Snart
blev jag rädd och tänkte att om jag hade fått det bra så snabbt så kanske
det skulle tas ifrån mej lika fort. Jag började pajsra mej skolan. Bråkade
med lärarna på taskiga, nedsättande vis. Allt för att mina kompisar skulle
skratta. Det var inte deras fel, dom visste ju inte att det var för deras
skull jag gjorde det.

Det gick utför för mej i skolan. Jag kunde knappt vara hemma för det var
bråk hela tiden. Jag var som ett rovdjur på jakt. Redo att slå till när som
helst. Ingenting fungerade fram till åttan, då jag blev mer och mer säker
på mej skälv. Jag blev trevligare mot min familj och vänner. Lärarna såg
jag fortfarande som mina fiender men ändå var det en klar förbättring.

Det är inte förren nu som jag kan se saker klart. Jag kan förstå vilkas tår
jag trampat på och av vilka anledningar jag gjort det.
För nu har jag ett mål i livet. Mitt mål i livet är att vara lycklig. Jag
vill göra saker som gör mej lycklig, och göra andra människor lyckliga. För
jag är trött på det svarta molnet som jämt tycktes omsluta mej och min
tillvaro.
För nu vill jag må bra.

Mer allmänt i början – mer personligt på slutet. Röd tråd, fokus på din
egen utveckling finns. Slutet är bra, men knyter inte ihop med början
Många reflektioner och också tolkningar och värderingar. Inspirerat språk.
En del fel

NY I KLASSEN

Korridoren var mörk och tyst. Inte en människa syntes till. Dagens sista
lektion hade redan börjat när Anna vandrade genom den öde korridoren. Hon
kastade ett öga på schemat hon fått på expeditionen. Hennes första lektion,
SO, skulle vara i sal 113 på nedersta våningen.

Nu stod hon framför dörren till klassrummet, dörren till sitt nya liv.
Hennes hand vilade på handtaget men hon tryckte inte ner det. Som hon hade
bävat för det här ögonblicket! Ögonblicket då hon skulle möta sin nya
klass. Tankarna for runt i hennes huvud: Var det verkligen en bra idé det
här? Var det?

Plötsligt öppnades dörren och en medelålders man stack ut huvudet.
– Ska du inte komma in? frågade han. Det finns inget att vara rädd för här.

Röd i ansiktet klev Anna in genom dörren. Bilden av klassen som satt vid
sina bänkar fick henne genast att tänka tillbaka på hennes förra klass.
Där, längst bak satt de populäraste tjejerna med sina översminkade
ansikten. Bredvid satt killarna, vägandes på stolarna och med fötterna på
bänken. Längst fram satt de erkända nollorna, de som inte missar ett enda
av lärarens ord.

– Ja, du kan väl sätta dig ner så presenterar jag dig snart.
Lärarens ord väckte upp Anna ur sina tankar. Hon gick sakta och satte sig
vid en ledig bänk i mitten av rummet. Blickar från de bakre raderna brände
i ryggen när hon satte sig ner.

Läraren vände sig mot tavlan och fortsatte att prata om Islams
trosbekännelse. Den här klassen är ju likadan som min förra, tänkte Anna.
Varför bytte jag överhuvudtaget? Därför att du var utfryst i din förra
klass, sade en röst i hennes huvud. Du var ensam och mobbad. Därför bytte
du skola.

Ja, det var sant, tänkte Anna. Hon hade varit utanför så länge hon kunde
minnas.
På lågstadiet hade det inte varit så farligt, då lekte alla med alla. Men
ju äldre hon blev desto mer hamnade hon utanför. Anna var inte som alla
andra tjejer i klassen. Hon sminkade sig inte och brydde sig inte om vad
hon hade på sig. Till råga på allt var hon blyg också. De andra tjejerna i
klassen började reta henne för hennes utseende, och hur lätt är det att
säga emot sju tjejer när alla hoppar på en samtidigt? En och en var de inte
så hemska, men tillsammans! Anna rös vid tanken.

Hon hade aldrig berättat för någon om mobbningen, vem skulle hon göra det
för? Hon hade ju inga kompisar och hennes föräldrar var för upptagna med
sina jobb. De hade inte ens frågat henne varför hon ville byta skola.

Men det hade hon gjort nu. Anna tittade sig runt i klassrummet och märkte
att alla tittade på henne.
Läraren smålog och sade:
– Vill du presentera dig eller ska göra det? Anna öppnade munnen, men
stängde den igen. Läraren log och sade:
– Nåväl, då gör jag det då. Det här är Anna, hon ska börja i er klass från
och med idag. Jag är din mentor, Stefan. En av tjejerna längst bak smällde
rastlöst med tuggummit och sade högt:
– Får vi gå nu?
Stefan hann inte svara förren klassen hade rest sig upp och lämnat
klassrummet. Anna reste sig och gick sakta efter.

Vid skåpen stod tjejerna i en klunga och pratade. När Anna kom tittade de
tyst på henne. Hon lyckade klämma fram ett hej och ett leende. Tjejerna
mumlade tillbaka ett svar. De vände sig mot varandra igen och fortsatte
prata. Anna gick fram till sitt skåp och fumlade med nyckeln. Tjejerna
pratade om vad de skulle göra ikväll, det var ju fredag. Plötsligt vände
sig en tjej om och frågade:
– Vad ska du göra Anna?
Anna ryckte på axlarna till svar. Hon brukade aldrig gå ut, ingen hade
någonsin viljat ha med henne heller.
– Vad ska ni göra? frågade hon.
– Vet inte, svarade tjejen. Kröka kanske. Jag heter Emma förresten.
Tjejerna presenterade sig nu för Anna en efter en. De hette ungefär samma
sak som i Annas förra klass, Maria, Sara, Sofia, Johanna, Olivia och
Louise.
– Jag hörde att Fredrik var ensam hemma ikväll, kanske vi kan dra dit?
frågade Sara.
– Ja visst, det låter bra, sa Johanna glatt. Har ni någonting då?
– Självklart, sade Sofia. Jag snodde igår.
– Jag med. Brorsan köpte ut åt mig häromdagen. Emma vände sig mot Anna och
fortsatte: Brukar du kröka? Anna hade aldrig druckit alkohol i hela sitt
liv, förutom lite cider på nyårsaftonen ifjol. Hon tittade upp och sade
ändå:
– Ja, vad tror du? Det gör väl alla?
Tjejerna skrattade instämmande.
– Men vad kul! Vi ses ikväll då, jag ringer senare. Emma och Anna bytte
telefon-nummer. Alla utom Anna gick ut genom skolporten. Hon slog igen
skåpet och låste. Ryggsäcken slängde hon upp på ena axeln och så gick hon
hem. En fråga upprepades i hennes huvud hela vägen. Hur skulle det gå
ikväll?

Klockan var tio på kvällen. Emma, Sara, Johanna, Sofia och Anna satt i
Fredriks soffa och skrattade högt. Anna hade snott sprit hemifrån och alla
var fulla. I Annas huvud snurrade det men hon var på jättebra humör, aldrig
hade hon haft så här kul! De hade gått hem till Fredrik vid åtta och börjat
dricka direkt. Det hade smakat vidrigt men Anna hade försökt att inte bry
sig. Huset var fullt med folk och Anna hälsade på alla. Tiden gick fort och
klockan var nu tolv, Anna skulle vara hemma halv ett.

Hon gick för att hämta sin jacka då hon kände ett illamående sprida sig i
hela kroppen. Toan låg alldeles i närheten, hon öppnade dörren och sprang
in. Hon hann precis fram till toan innan spyan kom. Några minuter senare
kom hon ut, där stod Emma.
– Ska vi gå nu eller? Hennes röst sluddrade och ögonen var rödsprängda.
Anna drog på sig jackan, tog Emma under armen och de gick ut ur huset. Anna
frös, mådde illa och behövde spy igen men på något sätt kände hon sig glad
ändå.

På måndag morgon gick Anna in genom dörren till klassrummet. Emma och de
andra tjejerna satt som vanligt längst bak. De vände sig om och vinkade.
Anna gick glatt fram och satte sig. Hon var en av dem nu.

– Vi har en ny elev här i klassen, sa Pia som var klass|föreståndare i 9D.
Sara, vill du presentera dig? frågade Pia glatt med ett uppmanande tonfall.
Sara ställde sig generat upp vid sin bänk som hon just hade blivit
tilldelad. Hon kände hur alla ögon riktades mot henne. De skådade henne
uppifrån och ner. Sara kände att hon blev röd i ansiktet och att hennes
händer började bli fuktiga.
– Jag heter Sara, började hon försiktigt och såg ner i sin bänk. Jag är
nyinflyttad i området, fortsatte hon. När hon märkte att ingen skrattade
eller hånade henne, blev hom mer nervös. Hon var ju så van vid att bli
hånad. Sara tittade snabbt upp från sin bänk där hon fast sin blick. Då
möttes hon av de vackraste ögon hon någonsin sett. Dessa ögon såg inte ont
på henne som hon var van vid. De vackra ögonen tillhörde en kille som satt
längst bak i klassrummet. När hon kom på sig själv med att stirra på honom,
blev hon genast röd i ansiktet och satte sig ner vid sin bänk igen.

Denna natt hade Sara svårt att sova. Hon försökte föreställa sig hur det
skulle bli nästa dag i skolan. Skulle den nya klassen frysa ut henne precis
som Helene och Carolina och resten av hennes förra klass hade gjort? Skulle
de ge henne en chans att visa vem hon var? Sara somnade in i en orolig
sömn…

…- Etta på att välja lag! ropade Anders.
-Då är jag tvåa! sa Helene, utan att bry sig om någon annan ville välja
lag. Idrottsläraren såg på de två lagledarna och suckade. Sara visste att
det var hon som skulle bli kvar till sist. Så var det alltid.
– Ni kan få Sara, sa Anders till Helenes lag och vände ryggen ifrån dem.
Helene suckade djupt och såg på Sara som stod och tittade ner i marken.
Sara försökte intyga sig själv att det bara var för att hon var så liten
och spinkig som ingen vill ha henne i sitt lag. Alla skulle lätt kunna
tackla omkull henne när de spelad fotboll…

… Carolina och Helene hade gett ett förslag inför klassen att de skulle
spela upp en pjäs i skolan. De behövde sju tjejer och fem killar. De ville
bara ha tjejer med ljust eller mellanbrunt hår.
– Vi sätter upp en lista här, så kan alla som vill vara med och skriva upp
sig, sa Carolina till klassen. Då flög det upp en tanke i Saras huvud. Hon
vill vara med! Hon ville bara fatta tag i en penna och skriva sitt namn på
listan. Men det fanns ett hinder. Hon hade mörkbrunt hår. Ja, ja, tänkte
Sara för sig själv. Det är bara för att jag har mörkt hår som jag inte får
vara med…

… Plötsligt vaknade Sara. Hon var alldeles kallsvettig och andades
snabbt. Hon kände att gråten var nära. Varför hade de varit så dumma mot
henne? Om jag kanske hade färgat håret ljusare och gått upp lite i vikt och
haft mer former, hade de varit snällare mot mig då? tänkte Sara med gråten
i halsen.

Det var Saras föräldrar som hade kommit med förslaget att de skulle flytta
från Stockholm till Uppsala. Där kunde hon börja i en nya skola och kanske
få bättre klasskamrater. De kunde hjälpa henne att på ett sätt starta om
hennes liv.

Efter några veckor i skolan hade Sara fått nya vänner. Dessa hade gett
henne en chans att visa vem hon var. Att hon var liten och smal och hade
mörkt hår, brydde de sig inte om. Hon var ju en vanlig människa, precis som
alla andra.

När hon en dag stod vid sitt skåp, kände hon en lätt vindpust. Hon vände
sig sakta om. Bakom henne stod Henrik, han med de vackra ögonen. Sara hade
inte pratat med honom än, sen hon börjat i klassen. Han höll en lapp i
handen.
– Här, sa han och gav henne den ihopvikta pappersbiten.
– Vad är det för något? frågade Sara nervöst. Henrik svarade inte, men hans
vackra ögon tindrade mer än vanligt. Sedan försvann han bort i
korridoren…

Hej skolministern!

I detta brev tänker jag nu försöka hjälpa dig i ditt försök att förbättra
skolan. Genom att skriva om för- och nackdelarna i de skol|or som jag gått
i under mina nio år i grund|skolan hoppas jag att jag kanske kan underlätta
ditt arbete lite.

I låg- och mellanstadiet tror jag mycket på montisorisk undervisning, yngre
barn lär sig bättre på att rita och skriva, än på att bara skriva. Eftersom
detta har kommit mycket mer nu de senaste åren tror i och för sig inte att
det behöver förbättras spec|iellt mycket.

Jag väljer istället att fördjupa mig i det ämne jag tycker är
intressantast, högstadiet, mycket säkert för att jag själv går där just nu.
Nästan alla högstadieelever genom tiderna har ju alltid sagt: ”Skolan är så
tråkig, jag önskar mer än allt annat att jag slapp den.” Ska det verkligen
vara så, att alla tonåringar i Sverige ska behöva lägga ner tre år på det
de minst av allt vill göra? Skolan måste göras roligare! Jag tror att det
bästa skulle vara att in|föra fler projekt- och grupparbeten, där man får
samla fakta tillsammans med flera andra och göra en plansch eller ett
häfte. Att sitta och göra dessa fruktansvärda stora prov som man pluggat i
en vecka till är helt fel taktik att testa kun|skapen på. Efter en vecka
har, inte alla, men de flesta elever glömt allt igen. De pluggar inte för
sin egen skull, utan för lärarens. Dessa prov leder också till stress, viss
ungdomar är utbrända redan vid femton års ålder.

Av egen erfarenhet, både från den skolan jag gick i i sjuan och den som jag
går i nu, vet jag att lärare drar ett tungt lass i vårat samhälle, men är
inte tillräckligt utbildade. Kanske i just det ämne de under visar i, men
de borde få lära sig mer om det mänskliga psyket och om människors
relation. Det är inte lätt för en lärare som är i skolan för att lära ut
matematik, att veta hur de ska handskas med en bråkig elev som inte jobbar
och bara stör. ”Sätt dem i en specialgrupp” tänker du kanske nu, men kan
det inte också bli väldigt fel att sätta alla stökiga elever med
kon|centrationssvårigheter i samma grupp? Det kan få den omvända effekten,
att de eggar upp var|andra och blir ännu stökigare.

I desperation, eftersom det är sådan brist på duktiga lärare, kan
skolledningen ibland också anställa mer eller mindre inkompetenta lärare.
De kanske är duktiga i ämnet de ska undervisa i, men totalt värdelösa på
att lära ut. Det upptäcks ju efter ett tag, men det kan ta en termin eller
mer och då är elevens betyg redan påverkat.
Ett exempel är när jag i sjuan fick en ny eng|elskalärare, han var säkert
duktig på engelska, men det märkte vi inte av eftersom han ofta inte kom
till lektionen och om han kom dit kom han för sent och var inte speciellt
aktiv i sin undervisning sedan på lektionen. Att han väldigt snabbt blev
skyldig flera elever i nian pengar och gick runt med ölburkar i väskan
visar ju ver|kligen på hur fel det kan bli.

Nu till ett problem som jag tycker är väldigt viktigt. Både i den skolan
jag går i nu och i an|dra skolor får elever med dyslexi alldeles för lite
hjälp. En kompis till mig gick alldeles för länge utan att få någon
extrahjälp och fick göra prov i till exempel svenska på samma villkor som
alla andra trots sin dyslexi. Det berodde på att trots att hon berättat om
sina problem hände ingenting. Ingen lärare verkade ha lust eller ork att
tag i det. Så får det absolut inte vara. Har en elev läs- och
skrivsvårigheter ska hon eller han omedelbart få hjälp. En stödlärare och
extra tid till prov bland annat.

Jag har suttit och funderat och kommit fram till ett förslag som jag inte
riktigt hur det skulle funka. Det kan nog bli jättebra, men också ganska
dåligt, det beror helt på eleverna och lärarna. Det här förslaget går ut på
att istället för att ha en bestämd klass att undervisas i i alla ämnen kan
man byta undervisningsgrupp helt och hållet efter en månad till exempel.
Detta kan kanske vara negativt för vissa, som vill ha tryggheten med en
bestämd grupp, men väldigt bra för andra som kanske inte ”passar in” så bra
i en grupp. De får en ny chans sedan i nästa grupp. Har man en kompis mår
man bra och då får man bättre studie|resultat. Alla elever skulle också
lära känna var|andra bättre och det skulle bli bättre samman|hållning i
årskursen och i hela skolan

Jag hoppas att du har fått ut något av mitt brev och fått lite hjälp på
traven. Du har en viktig roll i samhället eftersom ungdomarna är framtiden
och därför måste få en bra ut|bildning. Du om någon kan förändra den ibland
bristfälliga utbildningen för skol|ungdomar i Sverige.

Med vänliga hälsningar Sara,
en elev i årskurs nio.

Att byta skola

Det var en underbar varm dag i slutet på maj. Solen sken och Malin som gick
i klass 6b badade i det soldränkta vattnet. Klassen var tillsammans ute och
badade, detta var den sista utflykten tillsammans med klassen. Det var
nämligen skolavslutning dagen därpå.

Eleverna i den här klassen hade gått alla sina skolår till|sammans och alla
stortrivdes. Varför måste jag byta skola? tänkte Malin. Jag trivs ju så
bra. Men på ett sätt kände hon att det skulle bli spännande med ny skola
och nya kompisar. Nästa stopp högstadiet!

Flaggan hissades samtidigt som tårarna föll. Det var skol|avslutning och
för 6: orna var det deras sista dag på skolan.
Malin höll Annas hand när de sjöng alla varma sommar|sånger på
skolgården. Anna och Malin var bästisar och kunde jämföras med magneter. De
satt ihop. Men de skulle separeras nu till 7: an. Malin skulle inte ha
någon med sig som hon kände till nästa skola. Bra eller dåligt?

Sommarlovet var underbart och led mot sitt slut, och den nya skolan fanns i
tankarna. Skulle lärarna vara lika snälla och bra? Skulle klassen få lika
bra sammanhållning som 6b? Det var så mycket att tänka på, men nu var
sommaren här och den skulle inte gå till spillo, tänkte Malin och slöt
ögonen för solens varma strålar.

Dagen kom och Malin stängde bildörren när hon tackat sin mamma för
skjutsen. Nu var hon utanför skolan, som var så mycket större än hennes
förra.
När hon gick in i skolan tänkte hon att det här ska bli hennes
vardagssyssla de närmaste tre åren.
Dörrarna stängdes bakom henne.

”Dagboken
Hej Dagboken! Bytet har varit jobbigt. Det är en stor förändring. Jag har
varit där i en vecka nu och det känns inte bra. Alla tjejer i min klass
känner varandra sen innan och ingen pratar med mig. Killarna är inte alls
som i min gamla klass. De umgås inte med tjejer. Allting är så tråkigt, jag
är så ensam och tom på skratt.
Men det kanske blir bättre senare. Vad ska jag annars göra? Skriver
snart igen.”

Veckorna gick och förbättringen kom aldrig.
Hon tänkte tillbaka på sin älskade klass 6b. Den tiden var så bra! Hon
trivdes. Det var precis som en jordgubbstårta, alla fina, goda jordgubbar
samlade tillsammans på toppen av tårtan. Alldeles positiva! Så känner Malin
för sina gamla klasskamrater.
Nu var allt som en hög betong.
Tungt och grått.

Ensam, längst bak i klassrummet, tyst, kutryggad, kort sagt, ensam.
Bara tittande, som genom en tjock glasruta, på tjejgänget som
skrattade och levde.

Malin var mobbad. Hon hade inte gjort någonting. Ingen hade gjort något
särskillt mot henne heller. Men sårad nog var Malin när hon alltid var
själv. Hon var så ignorerad, tills den dag då Fredrik satte sig bredvid
henne på svenskan. Hon bara kom fram och satte sig ned och sa hej.
Malin var helt stum och tyst, men inuti sig kände hon hur hon växte
tillbaka till sig själv.

Nu, nu kom stunden Malin hade inväntat dessa långa månader i skolan. Från
och med nu var Fredrik och Malin jämt tillsammans. Nu var Malin sig själv
igen, den skrattande, glada, söta Malin. Nu.

Hon umgicks med Fredrik och alla killar. Hon trivdes. Tjejerna var nu
istället avundsjuka på henne istället för att tycka att hon var en
bortglömt flicka i hörnet. Det här var vändningen och den skulle bara
fortsätta uppåt.

Anna och Malin höll kontakten och träffades och pratade om allt. Anna hade
inga problem i sin skola med någonting. Deras nästa diskussion började
Malin med:
”Jag tror att jag gillar Fredrik! Han gav mig en ros på alla hjärtans dag!
sade hon och skrattade.

Så fortsatte det. Fnittrande och mysande en Lördagskväll hemma hos Anna.

”Det viktigaste vi har är varandra”
Det lyder om:
Kompisar, Familj som kärlek. Tycker jag iallafall.

Att byta skolan/Att byta klass
När jag flyttade till Sverige, flyttade jag till en liten skola i ett
vanligt svensk klass. Det var så svårt för mig att vara där. Inte på den
där sättet att någon var dum mot mig eller så. Utan problemet var i det att
jag kunde inte fatta ett enda ord av det lärare eller mina klasskamrater sa
till mig. Nästan alla i min klass och min skola var flyktningar. Även om
jag förstod inte vad pratade alla om i min skola, trivdes jag där ändå.
Alla i min klass försökte vara med och hjälpa mig med språket och gick
alltid med mig på alla raster för att jag ska inte känna mig ensam. Var och
en av dem visste hur är det och flytta till ett nytt land och till en ny
skola med olika sorts av människor, som har olika kultur bakom sig.Jag hade
tur med lärare i den här skola. Det fanns en ung fröken som hjälpte mig med
alla mina läxor. Och jag märkte att jag kan mer och mer förstå vad dem
andra säger till mig. Jag var så tacksam för det. För att innan jag kunde
någonting från det främande språket, kännde jag mig stumm.
Det var så kul att förstå vad de andra säger, kunna uttrycka sina kännslor
och säga ut sina tankar. Jag kommer alltid komma ihåg mina lärare och
kompisar som hjälpte mig när det var som svårast.
Det var inte längre jag gick till den lilla skolan som låg i Alby. Jag
flyttade till ett annat område och en annan skola. Jag har gått där i ett
år till en speciell klass för flyktningar. Och det var det bästa året för
mig i skolan. På morgonen jag sprang till skolan och på kvällen ville inte
gå därifrån. Vi var som ett strort familj där både lärare och barn. Och där
lärde jag mig mest svenska. Jag hälsar fortfarande på mina lärare i den här
skolan. Men även om det var så bra och roligt att gå i den här skola ville
jag flytta till en svensk klass för att fördjupa mina kunskaper i svenskan
och andra ämnen. Jag kämpade på så mycket jag kunde för att flytta till en
svensk klass.
Men mina drömmar när det gäller svensk klass hade försvunnit så fort jag
flyttade dit. Det ända som var bra där det var lärare. När det gäller mina
klasskamrater var det nåt hemskt. De var så kalla när det gällde mig. Sen
stötte jag på värre grejer som mobbing och miss handel. Jag kunde inte
tänka på plugget längre. Jag ville bara flytta där|ifrån. Men det var inte
så mycket tid jag skulle gå dit. Och jag bestämde mig för att kämpa imot.
Och jag fick goda resultaten faktiskt. Man får alltid det man vill om man
verkligen kämpar. Nu har jag gått i den här skolan nästan två och ett halvt
år. Och det är en ny flyttning som väntar på mig snart. Jag ska flytta till
gimnasium. Och jag hoppas verkligen att allt ska gå bra för mig i den där
nya skola och den nya klass.

Mina skolår
Så här i efterhand så känns som att att jag längtar tillbaks till den gamla
tiden i grundskolan ibland.
Min bästa kompis Malla och jag skulle göra sällskap första dagen i skolan.

Jag minns det som det vore igår, det var en varm och solig sensommar dag,
fåglarna kvittrade och det var små vita moln på himlen som såg ut som
bomullstussar.
Malla hade en rödklänning med små små vita blommor på.
Vi gick och höll varandra i handen. Några av våra nya klasskompisar hade
sina mammor eller pappor med, men inte Malla och jag för sådant klarade vi
av själva.
Killarna var livliga och sprang runt och lekte kull. Zakarias min
killkompis min killkompis som bor på samma gård som mig ropade:
– Malla och Madde! kom och var med.
Vi gick närmare till killarna och lite senare var vi också med i leken.
– Kull! sa en kille som hette Rickard. Rickard hade ljust hår med blåa ögon
och en grön t-shirt med blåa shorts. Jag kommer ihåg att jag tyckte han var
ganska söt.
Rrrrrrr…. klockan ringde det kom ut en lite äldre kvinna, kanske i 50 års
åldern och ropade vänligt
– Hej alla mina nya elever
välkomna in till 1As klassrum. Kom så går vi in.
Alla gick in. Malla och jag gick och satte oss i mittersa bänkraden brevid
varandra.
De få föräldrar som kom ställde sig längst bak.
Jag kände iallafall sju stycken i min nya klass. Det var Anna, Lina, Karin,
Zakarias, Rickard och Jeremhias.
Anna har alltid varit en blyg och tyst tjej.
Fröken började sitt tal:
– Hej och välkomna! Hoppas att alla har haft ett skönt sommarlov.
Efter ett tag när hon hade pratat så började hon med uppropet.
– Johnny Johansson?
– Ja sa Johnny och räckte upp handen.
– Filippa Asp?
– Felicia Lönn?
Efter ett tag så var det Mallas tur.
– Malou Larsson?
– Ja sa Malla och räckte upp handen.
– Madelene Sandel?
– Oj! nu var det min tur. Det kännes lite ovanligt att blivit kallad
Madelene, så länge som jag kan minnas så har jag blivt kallad Madde även av
mamma och pappa.
Jag räckte upp handen och svarade
– Ja!
När allt var klart så var vi välkommna nästa morgon 08.10.
Några månade efter
Nu så hade jag lärt mig räkna plus och minus och jag hade lärt mig läsa
lite.
Läsa tyckte jag var svårt och tråkigt.
Jag minns hur pappa och jag brukade göra läsläxan tillsammans.
Det var nästan alltid pappa som hjälpte mig.
Det som jag har som starkas i minne från mitt första skolår var fröken som
hade lite ljusgrått hår som jag tyckte väldigt mycket om, kompisarna och
alla roliga raster.
Rasterna då var inte som nu.
Då lekte vi en bolllek som hette kråkan, klättrade i berg eller lekte med
kompisar.
Nu så sitter man mest bara på en bänk och gör ingenting.
Det var mitt första skolår som jag blev tillsammans med Jeremihas. Han var
söt. Jeremias var väldigt fantasi full och lekte ofta bil.
Ja det är sant. Han styrde och tutade och sprang runt.
Nu går han i parralellklass med mig. Vi har ingen kontakt med varandra
vilket är ganska synd. Men, men man kan ju inte hålla kontakt med alla. Vi
var tillsammans i tre hela år!
Malla var tillsammans med Rickard.
Eftersom Malla, jag, Rickard och Jeremias bodde så nära varandra så var vi
ganska ofta tillsammans.
Några år senare
I vår klass var det en som hette Filip. Han var klassens snille!
Han var verkligen det.
Filip kunde nästan allt. Han hade brunt hår och nästan alltid försmå
kläder. Vi hade även två killar som behövde stöd hjälp i vissa ämnen.
Tjejerna var var snälla och vi höll alltid ihop, men visst var det vissa
som passade bättre ihop med andra som tex. Malla och jag. Vi har alltid
hållt ihop i vått och torrt och kommer alltid att göra det. Får jag hoppas
iallafall.

Jag kommer ihåg klassfesterna som föräldrarna hade fixat.
Man klädde sig fin och hade det jätte roligt.
Jag kommer ihåg när vi körde en lek som hette sanning, konka och procent.
Om någon sa konka så var det oftast att man skulle pussa en kille på mun
och tvärtom. Om man sa sanning så fick man absolut inte ljuga.
När vi skulle börja i fyran så fick vi byta lärare.
Hon som vi fick hette Paulina: Paulina hade varit våran musiklärare
tidigare.
Paulina bodde bara 30 sekunder i från mig om man gick. Hon hade ett barn
som hette Viktoria som var 2 år när vi gick i fyran.
Paulina vår lärare var ganska dålig om jag tänker efter. Man såg oftast ett
rött ansikte men en stor ”käft” med en massa tänder i som skrek UT
HÄRIFRÅN!! Så läte det oftast när Dennis och Jusse hade gjort något eller
när hon var allmännt trött på oss.
Vi var en ganska pratig klass, eller några var det. Till dom hörde Malla
och jag till. Malla och jag var ofta med killarna och spelade fotboll på
rasterna. Vårt lag brukade vinna. Malla och jag var ganska duktiga på
fotboll så killarna ville gärna ha med oss i deras lag.
Men efter att vi hade fått vår nya lärare Paulina så fick vi inte så bra
undervisning som vi hade fått med Siri.
Viktoria var nästan jämnt sjuk och det grorde att vi fick ha vikarie nästan
jämnt. När vi hade vikarie så fick vi mest göra lekar och läsa och skriva
lite. Vi hade nästan ingen matte heller.
Filip klassens snille fick hjälpa oss med matten om inte Paulina kunde. När
vi gick i femman så räknade Filip 8:ans svåraste mattebok. Jag vet själv
att den är svår eftersom jag har räknat den nu.
Malla och jag var bästa kompisar.
Ingen kunde sära på oss.
Ingen.
Malla och Madde, M&M som choklad godiset heter. Jag och Jeremias gjorde
slut, men det gjorde inget tycker jag. Vi hade ändå ingenting gemensamt
längre. Jag gillade sport och han var mest en innesittar typ.
Paulina väntade ett till barn. Hon blev sjukskriven. Resultatet av det blev
att vi fick ha minst fem olika vikarier.
I slutet av femman föddes Viktorias syster Eleonor.
Eftersom Paulina bodde så nära mig så hade vi kontakt hemma.
När jag var ute och motionerade min kanin Sally så träffade jag ofta
Viktoria som brukade fråga:
– Får jag klappa? sa hon snällt.
Viktoria och Eleonor var väldigt söta.

När vi hade slutat femman och våran klass hade splittras så höll alla inte
kontakten.
Vi ses ju fortfarande nästan varje dag men nu sägs det inte mer än ett
– Hej! om det nu sägs något.
Jag har fortfarande väldigt bra kontakt med vissa. Blyga Anna, Lina, Karin,
Zakarias och Rickard och Malla såklart går jag nu i samma klass med.
Vi har fått nya kompisar och varit med och lärt oss mycket under våran
grundskoletid.
Jag har alltid trivts i skolan utan problem även om det har varit jobbigt i
vissa stunder.
Livet går alltid vidare och det gäller att kämpa på.
Jag ser iallafall fram emot att börja på gymnasiet.
Nu har jag berättat mest om mellanstadiet, om högstadiet tar jag och
berättar om en annan gång!/ Sun

Att byta skola/att byta klass

– Vakna Louise! Du ska börja i din nya skola idag, skrek mamma ifrån köket.
Jag visste inte om jag ville byta klass eller inte, för i min gamla klass
så var jag rätt så mobbad. Det var inte så att de slog mig men ingen
pratade med mig, det var som om jag var luft. Men nu i den nya skolan så
ska jag bli en helt annan person. Jag gick till den nya skolan och in i
korridoren. Jag var ganska sen så jag skyndade mig igenom hela korridoren
bort till klassrummet. Jag stod utanför dörren och hörde dem prata där
inne.
Jag knackade försiktigt på, Men ingen öppnade. Jag knackade en gång till
men lite hårdare.
Dörren flög upp och träffade mig rakt i huvudet.
– Oj förlåt, sa en kille i öppningen. Det måste vara du som är den nya
tjejen. ”Ja”, sa jag och han visade mig in i klassrummet.
Fröken tyckte att jag kunde ställa mig vid henne och berätta för klassen
vart jag kom ifrån och så. Så jag gick fram dit och berättade för nu skulle
jag sluta vara den mesiga typen som inte vågade någontig. Men jag berättade
såklart inte om att jag hade varit mobbad. På rasten så kom massor i
klassen och frågade hundratals frågor. t.ex vart jag kom från. Om jag hade
några syskon. Och jag tyckte att jag började bli populär. För redan efter
en vecka hade jag vart hemma hos fyra tjejer i klassen och det är flera än
vad jag hade varit hos i min förra klass. Mamma var jätteglad att jag hade
fått så många vänner men nu oroade hon sig lite för läxor och pluggandet.
Men jag sa bara att vi knappt hade några läxor, men då ljög jag för vi hade
läxor varje dag. Men jag skyllde bara på att vi höll på att packa upp saker
där hemma och att jag inte fick någon tid att plugga på. Lärarna tyckte det
var okej men att jag skulle börja plugga så fort jag kunde. Det hade gått
några dagar och jag kände att jag inte saknade min förra skola alls utom
att den hade mycket bättre mat än den nya. Men ”kompisarna” i den förra
saknar jag inte alls för de i den hära är så mycket snällare. Fast jag har
upptäckt att det är en kille som är ganska mycket utanför. Så eftersom jag
är ganska mycket med killarna så har jag försökt att prata med honom så
inte han blir som jag var. För det var inte speciellt roligt. Han som
smällde upp dörren i huvudet på mig heter Christian och är min kille nu.
Man kan säga att det var kärlek vid första smällen. För han har smällt
dörren i huvudet på mig en gång till. Det är han, Karin och Lasse jag
brukar var med i skolan och efter. Jag tycker Karin och Lasse ska bli ihop
men Karin är för feg.
Fast jag säger att det är bara att chansa. För hon är ju kär i honom. Nu
har det gått en termin och jag älskar min klass. Jag vill absolut inte
skiljas ifrån den, men det ska vi ju om något år ändå, för då ska vi börja
gymnasiet. Och jag hoppas den klassen blir lika bra.

Imorgon är den första dagen.

I augusti år 2000 började jag och nästan alla kompisar jag växt upp med i
en högstadie|skola i Nacka.
Förväntansfulla till bristningsgränsen började vi en ny termin i en ny och
mycket större skola än den vi gått våra första sex skolår i.
Till en början verkade allt bra, vi fick större frihet än mellanstadiet
erbjöd och man lärde känna nya människor nästan varje dag.
Men efter ett par månader började det spåra ur.
Vi hade helt enkelt fått för mycket frihet, man började strunta i lektioner
och det var inte så ovanligt att man gick upp till centrum och stal
småsaker i affärerna.
Utan att man tänkte på det själv så var pressen hård på en, om man inte
gjorde som alla andra så blev man mer eller mindre utstött.
Många började röka, dricka och ett antal började testa droger.
Man blev kaxig hemma, vägrade att göra som ens föräldrar sa åt en.
Och så började det.
Skolan blev snabbt uppdelad i två grupper: De häftiga och de utstötta.
Ingen var iförsig lämnad ensam, för man hade alltid kompisar i sin ”grupp”.

Sedan fanns det en liten ”grupp” till, för de som inte riktigt passade in i
någon av de stora grupperna.
Ungdomarna i den lilla gruppen var mest ”svansar” till de ”häftiga”.
Det var ”svansarna” som var ”tvugna” att testa allt, för de var så pass
osäkra på sig själva att dem i vilket fall som helst föll för grupptrycket.

Jag var nog en i den lilla gruppen. Jag passade aldrig riktigt in i den
skolan, det kände jag ganska snabbt. Jag spelade någon annan i ett helt år.
Någon som tyckte det var ballt att röka, dricka, sno grejer och testa
droger. Men när andra terminen närmade sig sitt slut bestämde jag mig; Jag
byter skola! Och så blev det.
Det var en otrolig lättnad jag kände när jag sa hej då till alla kompisar
innan sommar|lovets början, när jag gick hem från den skolan för sista
gången.
Sommarlovet förflöt lugnt, och i slutet på juli hade jag bestämt mig för i
vilken skola jag ville börja; Östra Dalvik.
Jag kände ingen som gick där och jag hade ingen aning om ifall skolan var
bra eller dålig. Det var en liten chansning, men jag mådde iallafall bättre
än jag hade gjort på länge. Sista dagarna innan skolstarten gick jag som på
glöd, jag var hur nervös som helst. Så kom den stora dagen.
Den morgonen fick jag skjuts av pappa, och innan jag stängde bildörren
önskade han mig lycka till.
Sedan gick jag in.
Östra Dalvik var raka motsatsen till skolan jag gått i innan, det var rent,
fräscht och luftigt.
Och bättre atmosvär.
Självklart så gick jag vilse direkt, men det hör till på något sätt!
Jag var iallafall så pass tidig att i princip ingen hade kommit än.
Så hittade jag det klassrum jag skulle vara i och satte mig på en bänk i
korri|doren utanför. Och väntade.
Efter en stund började det komma ungdomar, och jag blev ännu mer nervös.
Men det hade jag absolut inte behövt bli, alla var jättetrevliga, öppna och
positiva. Jag hittade in i klassen direkt, och jag kände att jag för första
gången på länge kunde vara mig själv.
Efter ungefär en månad kändes sjuan läskigt avlägsen, jag hade fått nya
kompisar och ett nytt liv kan man säga.
Men jag hade fortfarande spår kvar i mig efter sjuans bravader, det kunde
jag inte förneka.
Ett antal av de saker man började hålla på med i sjuan slutade jag inte med
i åttan. Jag kunde inte!
Men jag lämnade den påbörjade drogperioden i sjun, och skolkandet och
drickandet dämpades ner.
Likaså gjorde jag med snattandet.
Men allt man gör och är med om under livet, inte minst i början av
puberteten, sätter spår i en för resten av livet också.
Man säger ju att man lär sig av sina misstag, och jag är inget undantag.
Jag vet vad som är rätt och fel, vad man får göra och inte göra.
Det är bara det att vissa saker stannar kvar för att man har lyckats bli
beroende av det. Men alla har sina brister, dolt eller öppet, det är bara
att acceptera – eller helt enkelt göra någonting åt det.
När jag idag tänker på mitt första hög|stadieår skäms jag över mig själv.
På alla sätt och vis.
Jag föll för grupptrycket, jag började röka, dricka, snatta, ta droger och
skolka. Jag snackade skit om folk jag växt upp med för att jag kände mig
tvungen till det. Jag spelade någon annan för att jag var så osäker på mig
själv. Skolan och många elever som gått där längre än mig och mina kompisar
gjorde mig osäker.
Mitt självförtroende var oidentifierbart, jag stod inte upp för mig själv.
För mitt riktiga jag. Att byta skola är bland det bästa jag gjort, och att
det var till just Östra Dalvik gör bara saken ännu bättre.
Känslan av att kunna gå osminkad till skolan, att klä sig som man vill och
säga vad man tycker, den går inte att förklara.
Det närmaste man kan komma är nog ordet underbar, men det räcker inte till
på långa vägar! Om jag skulle ha stannat kvar i min första skola skulle
mitt liv se ut ungefär såhär: Jag skulle röka, dricka, blivit mycket mer
krimi|nell än i sjuan, jag skulle definitivt vara beroende av droger och
mitt självförtroende skulle ligga långt under minusstrecket. Jag skulle
antagligen vara djupt deprimerad, och jag skulle inte ha den nära kontakten
med mina föräldrar som jag har idag.
Och jag skulle definitivt inte börja i gymnasiet efter sommarlovet.
Låter det som ett lyckat liv? För den som aldrig har varit där kan inte ens
föreställa sig, inte jag heller.
Men jag kan titta på hur kompisar som jag växte upp med, gick i samma klass
som, och utvecklades med, på deras liv idag.
Då kan man nog få en liten glimt av hur min framtid skulle ha blivit om jag
stannat kvar.
Idag ser allt däremot mycket ljusare ut. Jag har kompisar som bryr sig om
mig, jag har betyg som faktiskt inte är så dåliga, trots allt. Jag har
skaffat mig en klar åsikt om vad jag känner och tycker om Sverige och
världen. Jag är politiskt engagerad i Ung vänster, jag satsar på att komma
in på ett bra gymnasium, och jag fyller sexton år i slutet av den här
månaden.
Man kan byta både livsstil och livssyn bara man bestämmer sig för det, det
är inte så svårt!
Det kan jag med säkerhet säga eftersom jag är på god väg åt det hållet.
Jag är inte där än, det säger jag inte heller, men jag försöker.
Och om man försöker så når man tillsist sitt mål.
Imorgon är den första dagen till resten av ditt liv.
Det är upp till dig själv vad du gör av den.

Mina skolår

Augusti 1994. Jag stod utanför vårat hus i Storvreta. Jag var fylld av
förväntan. Jag hade en ny, röd jacka och ett par skor med röda lampor som
blinkade när jag sprang. Min ”My little pony” ryggsäck, som jag hade haft i
lekis, hade jag bytt till en vuxnare, jag var ju stor tjej nu. Jag skulle
ju faktiskt börja ettan.
Jag gick alla mina sex första skolår i Väla skola. Det var en bra skola med
små klasser och stor gemenskap. När jag gick i ettan hade vi en väldigt
liten klass. Vi var bara 13 st elever.
På mellanstadiet var klassen lite större, 17 elever. Mellanstadieåren har
nog varit mina roligaste skolår hittills. Jag trivdes väldigt bra i skolan
då. Jag trivdes med min klass, med min lärare, vi hade inte så mycket
läxor, men framförallt så tyckte jag att det var kul att lära mig saker.
Och jag lärde mig mycket. Lärarinnan som vi hade på lågstadiet var alldeles
för snäll. Vi hade aldrig läxor, ville vi rita istället för att plugga
matte, så fick vi det. Det gjorde att jag längtade efter kunskap och nästan
jublade när vi fick en lärare som kunde lära mig att räkna procent och
prata engelska.
På mellanstadiet gjorde vi också tre resor. Den första var på vårterminen i
4:an. Vi åkte till Stockholm och gick på Tomtits och Skansen. Det roligaste
var bussresan. I sexan åkte vi på två resor med klassen. Det första var en
lägerresa på gäddarö. Det var i mitten av maj, och det var ganska kallt. Vi
tältade, paddlade kanot, badade (i 8 gradigt vatten), det var dålig mat och
vi frös på nätterna. Alla luktade illa, för det fanns inte tillgång till
dusch. Det fanns inte heller någon toalett. Det låter kanske som en ganska
misslyckad resan, men det är faktiskt ett av de roligaste minnen jag har.
Jag kommer nog aldrig glömma kvällarna när vi satt vid elden och pratade
och skrattade. Det är sådana saker som gör livet stort.
Sen kom högstadiet. Ny skola. Ny klass. Och jag kände mig som en liten etta
igen. Nu var det inte längre någon liten klass där alla kände alla. I min
nuvarande klass är det väldigt uppdelat. Titta bara in i vårat klassrum när
vi har SO, då ser du direkt vilka som hör i hop. Det är tråkigt att det är
så.
Nu går jag vidare mot en ny skoltid, gymnasietiden. Jag tror att jag kommer
att uppskatta den, eftersom jag får läsa de saker jag själv har valt då.
Jag tror inte att jag kommer vara lika nervös då, som jag var när jag
började 7:an. Det som har hänt med mej under högstadietiden, är att jag har
hittat mej själv. Eller är på väg i alla fall. Jag har fått mycket bättre
självförtroende. Men högstadiet har gjort mej otroligt trött på skolan.

Men skolan är egentligen väldigt bra. Förutom att den har gett mig kunskap,
så har den också hjälp mig att mogna och träffa människor. Men som det är
nu, när 8-åringar klär sig som vuxna, så borde skolan i stället hjälpa oss
att vara barn. Vuxen blir man ju, vare sig man vill eller inte, men man kan
fortfarande ha barnasinnet i behåll.

+
Bra avslutning.
Bra språk.
Personliga text med många minnen.

–
Vissa minnen kunde du ha utvecklat (exv. bussresan)

VG+