Elevens kön: Flicka

Att byta skola // byta klass

Solstrålarna lös in igenom mitt fönster. Jag låg i min säng och drömde mig
bort. Klockan var runt 12 tiden och jag hade sovit ovanligt länge denna
lördag morgon. Plötsligt kommer mamma inspringande på mitt rum. Hon frågade
om jag skulle följa med ner till Gärdet och titta på när min lille-bror
spelade innebandy. En utan hans fem matcher var redan spelade och mamma
hade bara åkt hem för att hämta mig. Snälla Sofia följ med, Viktor är
faktiskt alltid med och tittar på dig när du spelar. Desutom har dom en
väldigt söt domare. Efter en stunds övertalning gick jag med på att följa
med henne. Jag har nog aldrig gjort mig iordning så snabbt innan. Jag satte
mig i bilen helt osminkad och i mina gamla träningsbyxor och en bege tröja.
Håret stog åt alla möjliga håll. Det såg nästan ut som att jag hade kört
runt med en elvisp i det, men som tur var hittade jag en borste i
handsfacket.
Framme på Gärdet:
Jag öppnade dörren in till hallen, jag gick rätt över planen bort till
pappa som förberädde sekritariatet inför nästa match som skulle börja om
bara några minuter.
Pappa frågade om inte jag kunde ta hans plats en stund för att han tyckte
inte att det var så roligt. Eftersom att jag tyckte att det var betydligt
roligare så ställde jag upp.
Båda lagen kom in på planen och det så kom dommaren. Mitt hjärta slog en
volt, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var Jesper. Han som
alla visste vem det var och han som var så fruktansvärt snygg!
Jag kunde inte sluta le. Han tittade på mig och jag kände att jag blev varm
i hela kroppen. Jesper var en sådan kille som man bara inte fick bli kär i.
Han var en sådan kille som alla trodde att dom visste så mycket om men
igentligen visste man ingenting, men han var så snygg! Jag har ingen aning
om vad det blev i den matchen och ska jag vara riktigt ärlig så vet jag
inte äns vilka lag det var som spelade. Efter matchen så kom han fram till
mig och han log så där gulligt med hela ansiktet. Min mungipor var nog uppe
vid öronen vid det här laget. Vi stod faktiskt där en stund och pratade och
sedan frågade han: -Jaa du… nu börjar ju skolan snart igen. Fan att
sommarlovet ska gå så snabbt. Ska du börja gymnasiet i år då? sa han och
flinade lite.
Jag svarade lite tyst: Ja… ja det stämmer och vi börjar ju nu på måndag.
Han frågade vilken skola jag skulle gå på och det visade sig att vi skulle
gå på samma skola.
Måndag morgon:
Jag satt där vid bänken i sal 22. Jag hade gått upp jätte tidigt den
morgonen för att sminka mig och göra mig iordning. Jag måste erkänna att
jag blev riktigt nöjd för en gångskull. Jag hade mina nya slitna LEE jeans
på mig och mitt rosa spetsiga linne. håret var tjusigt uppsatt och jag hade
en korkskruv framhängande i ansiktet. Det första jag kom in i klassrummet
på morgonen känndes det jätte bra. Vi hade ingen sådan riktigt bitch som
slänger ur sig spydiga kommentarer så fort man öppnar mun|nen och inga
direkta ”töntar” om man nu får säga så. Klassen i sig var ganska neutral
och redan efter första dagen hade jag skaffat mig två riktigt bra kompisar.
Felicia och Gunilla. På tisdagen började vi med lektioner som vanligt.
Första lektionen var svenska. Felisia, jag och Gunilla hade satt oss längst
bak i klassrummet och om jag ska vara ärlig så jobbade vi ingenting. Vi
satt där bak och pratade och skrattade. Jag hade aldrig änns kunnat drömma
om att det skulle vara så roligt att gå på gymnasiet.
Timmarna gick och vi fick matrast. Det var då det hände, på det mest
konstiga stället. Jag var på väg bort till toaletterna. När jag gick runt
hörnet så gick jag rätt in i någon.
-Oj förlåt sa jag lite generat och lyfte blicken imot personens ansikte.
Där stod Jonas.
-Ingen fara, svarade han och log. Trevlig som han var började han prata
med mig och han frågade mig hur jag tyckte att det var på gymnasiet och
eftersom han gick sitt sista år där så kunde jag inte ställa samma fråga
tillbaka. Vi hade säkert stått och pratat i 10 min nu och jag hade helt och
hållet glömt bort att jag var kissenödig. Vi spats|erade nu omkring på
skolan och gick in i matsalen. Han och en kompis till honom slog sig ner
vid mina kompisar. Vi satt där och pratade en lång stund. Efter att vi hade
ätit bad han mig följa med honom bort till Kaféterian. Vi gick långsamt
bortåt och eftersom att inte jag visste vart Kaféterian låg följde jag
efter honom. Men vi kom aldrig så långt utan vi hamnade ute i solen på en
kulle bakom skolan. Där satt bara han och jag och pratade. Jag hade en och
enhalv timma kvar på rasten. Jag la mig ner i gräset och tittade upp mot
solen. Där låg jag med en helt främmande men väldigt snygg kille brevid
mig. En kille som jag bara hade hört en massa skvaller om. Saker som jag
inte äns visste var sanna. Tex det där med att han hade misshandlat en
kille och alla tjejer som jag hade hört att han hade sårat. Men ändå
känndes det både tryggt och mysigt att ligga där bredvid honom, men jag
kände att jag ville veta om rykterna var sanna. Ända sättet att få reda på
det var ju faktiskt genom att fråga. Precis när jag skulle öppna munnen och
fråga honom sa han:
– Vill du följa med mig på bio i helgen? Jag kände hur glädjen spred sig i
mig och det riktigt bubblade i hela kroppen.
– Självklart svarade jag och kände hur röd jag blev i ansiktet.
Han lutade sig fram och kysste mig. Fjärilarna dansade i magen på mig och
jag hade aldrig kännt mig sådan innan. Jag var så lycklig!
Ett halvår senare:
Allting var fortfarande lika perfekt som första dagen i skolan. Jag och
Jesper är fortfarande tillsammans och det hade vi varit länge nu.
När jag berättade om allt skvaller jag hade hört om honom började han bara
skratta lite och sa:
– Tror du värkligen att jag skulle göra något sådant. Det kan jag lova dig
att jag inte har gjort!
Och nu i efterhand skämms jag nästan för att jag trodde på allt skvaller.
Jag har också insett att gymasiet värkligen inte är någonting att vara rädd
för. Det är faktiskt ingen större skildnad imot nian. Förutom att man
träffade mycket nya mäniskor. Jag måste faktiskt erkänna att skolan är
rolig!

2. Att byta skola/klass.
Ljuset sipprar in genom parsiennerna och dansar ner för hennes samets
lena hud. Hennes hår ger en svag doft av rosor och hennes ögon är fridfullt
slutna. Jag vet att hon är vaken, man ser att hennes ansikte ler. Jag har
inte berättat för Jennifer än att jag ska flytta ifrån Göteborg och bo med
mamma och hennes nya kille i Stockholm. Långsamt öppnar hon ögonen och ser
upp på mig, hennes leende är bländande och hon viskar:
”Jag älskar dig.”
Jag sluter ögonen och sväljer nu berättar jag det…
Ner för hennes kinder rinner tårarna och jag känner knivarna hugga i mitt
bröst.
Vi satt där nakna med de vita lakanen om oss och jag höll om hennes
skakande kropp länge.
Vi skulle åka samma dag och det var sista skoldagen här för mig.
Hon drog handen genom mitt långa svarta hår innan hon försvann bland vimlet
i skolans korridorer. Jag anade att det var sista gången jag såg henne. Vid
skolbänken satt jag bara och drömde mig bort med klumpen i halsen. Långsamt
tog jag upp min fick kniv och började rista in ”PULVER” i bänken. Det skrev
jag på ställen jag aldrig ville glömma.
Dagen tog slut och jag lämnade alla mina nära och kära. Jag skulle få
fortsätta första terminen på gymnasiet uppe i Stockholm. Bilen körde
utifrån parkeringen och snart var vi i Stockholm. Morgonen smög sig på och
solen lyste in igenom fönstret, men ingen Jennifer.
Mammas nya kille Roy körde mig till min nya skola.
De stora glasdörrarna gled upp framför mig. Ett klassrum steg jag in i och
det blev så tyst att man kunde höra en knappnål falla till golvet.
Där stod jag med mörka trasiga jeans, gymparedojor, nit skärp och nit
armband.
Där satt dem med ljusa skjortor, diesel byxor och bakåt slickande
frisyrer.
De sänkte blicken och låtsades inte se mig.
Läraren presenterade mig. Jag hörde mitt namn mumlas i klassen. ”Jakob…
Jakob… Jakob.”
Tjejernas blickar betraktade mig nyfiket, men av killarna fick jag bara
hatiska blickar.
ny sida
Lektionen fortsatte och det blev rast.
Jag stod och snackade med ett gäng tjejer när en stor kille kom fram och
slog mig med knytnäven över ansiktet.
”Du hör inte hemma här!” Skrek han. Jag blev rasande och efter en stund
hade jag låst fast honom mot golvet.
Dagarna var långa och det blev en vana för mig att försvara mig. Varenda
dag ringde jag ner till Jennifer och det hände att hon grät. Det kändes som
om jag var fast i en ond cirkel.
Allt jag ville var att få se henne igen, jag hade ångest och allt jag ville
ha var henne.
tre oläsliga rader
Men planerna ändrades hastigt en dag, mamma och Roy gjorde slut och vi hade
ingenstans att bo. Vi skulle flytta till Umeå, men det skulle dröja en
vecka ungefär.
De få kompisar jag hade fått skulle jag nu få säga hej då till. Egentligen
kände jag inte för det, dem var ändå bara några falska opålitliga personer
som hade svikit mig, gång på gång.
Jag var ute och gick på morgonen precis innan vi skulle åka.
Jag lutade mig mot ett träd och tände en John Silver cigarett. Slöt
långsamt ögonen och bara lyssnade på fåglarnas kvitter. Tystnaden bröts av
att jag hörde ett hårt slag och trädet skakade till en aning.
Där stod fyra enorma killar med basebolls trän. Innan jag hann reagera
kände jag slagen svida in mot kroppen och jag fick svårt att andas. De
hejdade sig och sprang helt plötsligt iväg och jag stapplade mig tillbaka
hem. Satte mig i bilen och lät den föra mig hela vägen till Umeå. När jag
kom fram ringde jag till Jennifer, hon grät när jag ringde. Hon berättade
att hon skulle åka till Spanien hela sommaren och att vi aldrig mer skulle
kunna ses. Det var en hemsk tystnad i telefonen… Jag hörde hennes
spruckna röst viska:
”Du kommer alltid finnas i mitt hjärta… men det är bäst att vi säger
adjö…”
Jag lät telefonen sjunka… la mig på sängen och såg allt svartna. Den
natten sov jag inte mycket. Det var som ett villovarv av frustration. Mitt
liv var bara ett av tusentals… Nu när allt var borta kände jag hur jag
långsamt tynade bort, det var som enh djup sömn i en tystnande dimma.
Sommarens ljus var grått när det lös in igenom mitt fönster, jag låg och
lyssnade efter regnet. Det var så längesen nu att jag hade glömt bort hur
det kändes att komma hem. Jag kände en ocean av förtvivlan strömma igenom
mig. Jag reste mig upp och drog för gardiner, nu slapp jag se världen.
På min säng låg jag hela sommaren och bara väntade på nästa skoldag.
Musiken som strömmade ur mina högtalare och röken som pyrde från mina John
Silver ciggaretter. Så kom den regniga morgonen jag hade väntat på. Jag
steg ut i regnet och med tunga steg gick jag mot skolan.
Tomheten skar i mig när jag gick igenom korridorerna. In i en ny klass. Jag
undrade ifall jag kanske skulle passa in här istället, jag tänkte på den
underbara solen i Göteborg. Människor skrattade och var glada över att
träffa varandra. Men jag hade ingen att vara glad över att träffa. Tanken
slog mig att jag kanske inte visste hur man pratade längre.
Jag blev förvånad när människor gick förbi och log mot mig, när jag satt
där på en bänk. Det verkade annorlunda här faktiskt. Vissa presenterade
sig, men andra gick förbi och lät mig förbli osynlig.
Jag satt där i mina tankar och märkte knappt att det kom fram en tjej till
mig. Hon presenterade sig glatt. Sarah hette hon och var tydligen från
USA.
Det kändes som en mörk värme la sig över mig när jag lyssnade på hennes
röst. Hon hade tydligen sett mig förut och det kom fram att vi var grannar.
Hon verkade ha en själ.
Senare på dagen gick vi på ett cafè som låg i närheten av skolan.
Chokladkoppen hette det visst. Fler människor från skolan kom och slog sig
ner vid oss.
Jag fick en mystisk känsla av obehag, de verkade så annorlunda. Men det var
inget fel på dem. Dagarna gick och jag famlade fortfarande i mörkret. Men
vid min sida hade jag Sarah och de andra.
Skolan var verkligen kass, som ett dött hav av människor. Här gick
verkligen inte att trivas och mina tankar var fastetsade vid Jennifer. Jag
låg på min säng när Sarah kom in i rummet. Hon såg nerstämd ut när hon såg
på mig. Jag vet inte var det var med mig, men det kändes som ett djup av
mörker inom mig. Rummet var dimmigt av all cigarett
rök och ur mina högtalare hörde man Jocke Berg i kent sjunga låten 747.
Stillsamt slog hon sig ner bredvid mig. Viskade försiktigt:
”Jag ska hjälpa dig, Viktor”
Hon knöt en trasa runt min arm och förde långsamt in sprutan i min arm. Jag
var helt lugn när jag kände ruset av heroin strömma igenom min kropp. Hon
la sig bredvid mig och smekte försiktigt min kalla kropp. Vi fullbordade
det hela vägen ut och det kändes som om jag var död.
Tiden gick och då och då fick jag den så kallade hjälpen. Skolan såg jag
som ett moln, alla människor var likadana där och alla stod de på rad
framför mig.
Min mamma hade tömt huset. Allt var ihop packat och hon tryckte ner mig i
framsätet, utan att säga ett ord. Jag hörde motorn gå igång och vägen flög
framför mig.
Det kändes som år och en morgon vaknade jag upp i en säng. Det första jag
gjorde var att ta min sista sil. Ruset var som en viskning av det okända.
och mitt huvud var tomt. Mamma körde mig någonstans, en skola och
försiktigt förde hon mig in i ett klassrum. Det var bullrigt och hög ljud
nivå.
Jag satt och stirrade ner i bänken i timmar.
Det var säkert fem bänkar i mina ögon.
Det började avta och långsamt började jag tyda någon inristat i bänken. Jag
spärrade upp ögonen och stirrade blint ner på ordet. Det stod ”PULVER”! Jag
gick fort ut ur klassrummet och ut i korridoren där det vimlade av
människor. Tusentals ögon snurrade runt. Ur folkmängden fick jag syn på de
fridfullt tindrande ögonen. Det bländande leendet och ord viskades inuti
mitt huvud:
”Jag älskar dig.”
Jag insåg vart jag var och vem jag igen hade funnit.
Solen lyste starkt rakt in i mina ögon, jag var hemma.

Att byta skola/Att byta klass

Kap.1

Dörren stod vid öppen.
– Konstigt, tänkte jag mamma och pappa lämnar aldrig dörren äns upplåst.
Jag puttad försiktigt upp dörren.
– Hallå !?
Jag gick in i hallen tog av mig skorna hängde upp jackan.
– Hallå?! Mamma?! Pappa?!
Jag gick in i köket.
Jag ville inte äns minnas synen. Pappa satt med blodiga händer, ett gevär
låg på bordet.
– Vad Fan har du gjort?!?!?!
Han stirrade in i deras sovrum. Jag slängde upp dörren. Jag ville spy.
Mamma låg på sängen helt blodig, någon hade tagit på henne sin
bröllopsklänning.
– Någon?! Sa jag högt!
Jag sprang ut, jag slog på honom så länge tills jag kände hur mina knän
började skaka. Jag sjönk ner på golvet, slog händerna för ansiktet.
– Ditt sjuka jävla as!
Han stirrade fortfarande in i deras sovrum. Jag kallar honom inte för pappa
längre.
Han vred på huvudet och kollade på mig.
– Det var inte mening!
– Vad fan säger du din sjuke jävel. Jag hatar dig!

Kap 2.
Grannarna stod utanför huset. Två stycken polisbilar och en abulans. Dem
lyfte sakta upp båren in i abulansen, tårarna forsade. Han stretade imot
när polisen greppade tag om hans handleder. Han vände sig om en sista gång
innan dem tryckte ner honom i polisbilen.
– Du kommer ångra detta! Dagen då du kommer ut vill du inte leva! Skrek
jag! Stängde sedan dörren och satte mig ner lutandes mot dörren! Tårarna
forsade!
Kap. 3.
– Idag smäller det grabbar!
– Vad snackar du om? Frågade Mattias.
– Han kommer ut från psykiatriska vården idag! Vi ska bara skrämma honom
lite! Jag hånflinade.
– Ja, visst vi måste säga till dem andra också.
– Snacka med sen då!

Kap. 4.
– var fan är han någonstans?!
– Jag vet inte, han kommer väl snart! Håll käft nu Oskar!
Polisbilen svängde in på uppfarten.
– När polisbilen har åkt går vi fram, okej?!
Alla tio killar sa ja.
Dörren öppnades och han steg in.
– Ditt sjuka jävla as! Hur fan vågar du visa dig här igen!?
– Jag har fått byta skola för att alla vände ryggen mot när jag kom! Du har
förstört mitt liv! Jag bytte sedan skola där dom slog mig varenda dag! Han
rös vid återtanken, hur han hade gått på trottoaren till skolan och blivit
påhoppad och nertryckt i snön. Det hade varit vardags mat för honom.
– Tills jag fick byta skola igen, där jag fick ljuga och säga att du inte
var min riktiga pappa, som jag iochförsig inte ser dig som! Men du ska veta
att jag skulle dödat dig nu om jag nu inte visste att jag kunde sjunka så
lågt! Jag hatar dig!
– Kom igen nu killar, nu drar vi jag klarar inte av att se honom! Jag
spottade på honom! Hans ögon blev svarta av förnedring.

Kap. 5.
Klockan var tre på eftermiddagen och jag gick ensam på stigen fram till
mitt hus! Hoppas han sover tänkte jag.
Allt hade börjat som när han åkt! Människor i skolan hade börjat vända
ryggen mot mig igen. Till och med mina kompisar. Alla hade tyckt att jag
inte kunde bo hos honom.
Helvetet hade brytit ut igen. Jag hade fått en smäll idag av Mikael för att
jag snackade med min ”pappa”!

Kap. 6.
Jag packade ihop mina sista grejer. – Sådär, ja! Jag hade en resväska och
mindre väska som jag hade mina cd-skivor m.m. i.
I natt skulle jag bort. Jag skulle till Stockholm i en liten stad vid namn
Trosa. En stuga utan elektrisitet och värme men man kom iallafall bort. Jag
skulle ta tåget som gick 23.25 från Göteborgs station och sedan en buss ut
till Trosa. Jag smög ut, han sov.
Jag sprang hela vägen till stationen visade upp min biljett.

Kap. 7.
Jag huttrade till. Det var ju inte speciellt varmt härinne.
Jag hade varit där i tre dagar bara och jag saknade socialiteten. Jag hörde
ett svagt abulansljud som sedan avlägsnades.
Klockan var knappt sju när jag kollade ut genom fönstret. Billyktorna
trängde igenom dom glesa grenarna.
Jag minns det som det var igår. Hur jag kollade mig i spegeln, rätade till
min bruna lock från håret som böjde sig ner för dom blåa ögonen jag just
stirrade på.
En ganska storvuxen kvinna klev ur bilen, knackade tre hårda knackningar
steg sedan in. Jag satt som vanligt i min säng och stirrade ut genom
fönstret.
– Dem har hittat din pappa död! Han hade hängts sig!
Och varför säger dem det till mig?! Frågade jag mig själv.

Kap. 8

Jag satt i bilen, Stockholm forsade förbi mig.
Jag trodde äntligen att jag skulle få lugn och ro!
Men min pappa förstörde allting åter igen!

Nu sitter jag här, 65 år gammal. Och det har gått 50 år!
Men en sak är säker, Jag skulle döda min pappa idag om jag såg honom!

Din historia handlar väl inte så mycket om att byta skola/klass, utan
mest om hatet efter ett mord som man inte får reda på varför det skett
Språkligt okey om än lite enformig meningsbyggnad. Du kan bättre!

Uppsats: C / ATT BYTA SKOLA OCH KLASS

Jag var jätte nervös när jag skulle byta skola och klass.
Allt kändes så främmande, så långt bort.
Det var inte lätt att lämna allt där man kände sig hemma. Där visste jag
var alla var för några. Men nu skulle jag få en ny chans att komma ikapp.
Skaffa nya vänner.
Jag kände mig rädd men ändå hoppfull.

Första dagen var efter jul. Jag hade stålsatt mig i två veckor nästan.
ny sida
Det var en pirrig känsla att gå uppför trappan mot dörren.
Hjärtat slog snabbare och snabbare. Jag visste vilket klassrum jag skulle
till eftersom jag hälsat på i höstas.
Jag satte mig på samma plats som då.
Alla vände sig om för att titta på mig. Mina andetag dundrade i öronen, jag
var väldigt nervös i hopp om att allt skulle gå bra.

Då kom läraren in i klass|rummet. Det var en svenska lektion.
Hon presenterade mig för klassen och alla vände sig om igen.
Några log andra tittade bara. Jag log lite nervöst tillbaka.

Lektionen började lite smått med någon enkel uppgift. Vi delade in i
grupper.
Jag blev lättad över att hamna med någon jag kände lite smått. Vi var fyra
i min grupp.
Uppgiften löste vi snabbt.
Jag satt mest tyst och studerade de andra och tänkte på vilka typer dom
var. Inte alls som dom i min förra klass, dom var stökiga och brydde sig
inte om att arbeta på lektionerna.
I den här klassen var alla lugna och jobbade flitigt, än så länge
iallafall.

När lunchen kom gick vi till matsalen.
Tjejerna jag gick med var väldigt snälla och trevliga. Det var inte
världens godaste maträtt, soppa, jag åt bara någon macka och ett glas
vatten.
Vi satte oss vid ett runt bord i hörnet. Då började alla fråga mig en massa
saker, en del var roligt att prata om, andra saker svårare.
ny sida
Sen berättade någon vad hon gjort under jullovet och alla började prata i
mun på varann. Det var jätte kul.

Alla andra lektioner fortsatte likadant. Lärarna presenterade sig för mig
och förklarade vilken bra klass jag hamnat i.
– Jag vet! sa jag och log.
Efter att läraren gått böjde sig alla fram och förklarade vilka lärare som
gjorde så, eller var så. Tills vi blev tillsagda.

Efter sista lektionen gick vi ner till skåpen, då kom min
klass|föreståndare och drog mig lite avsides och frågade hur allt var och
om jag trivdes, vilket jag gjorde.
Sen tog jag på mig och sa hejdå till alla.
Till min stora förvåning så kramade tjejerna i denna klassen varandra när
dom sa hejdå. Det hände även mig, och det värmde mycket.
När jag gick hem var jag väldigt glad över min nya klass. Jag kände mig
väldigt entusi|astisk för att gå till skolan nästa dag. Inte alls som förut
i min gamla skola där jag ofta var ”sjuk” eftersom jag kände att det inte
var någon mening med att gå till skolan, ibland var jag t.o.m rädd att gå.
Nu kände jag mig som om jag var på ett lotteri och att jag vunnit högsta
vinsten.

Nästa dag, och dagen efter var jag lika glad. Sedan visade även jag mina
bästa sidor. Jag pratade mycket under lektionerna, jag hade nog inte
riktigt vant mig vid den tysta arbetsmiljön, som tur va var jag inte ensam
om att
sidbyte
pratade på lektionerna.

Nu ett år senare känner jag mig mer hemma här än jag någonsin kunnat göra i
min gamla skola.
Jag ser mina gamla klass|”kompisar” ibland, jag hejar aldrig. Ibland tycker
jag synd om dom, att dom inte fattar hur dom förstör sina liv.
Jag trivs jättebra här.

Slut!

Mina skolår

Jag kommer ihåg hur jag kände innan jag började skolan som om det var igår.
Det var blandade tankar som rörde sig i mitt huvud, massor av tankar. Det
skulle bli kul, visst. Att börja skolan, precis som min storasyster, som
jag alltid sett upp till och velat bli som. Men tänk om jag inte skulle få
några kompisar? Tänk om läraren är dum? Eller ännu värre, jag kanske är för
osmart för att gå i skolan? Tänk att alltid vara sämst på allt man gör. Som
sagt, jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Men en sak var jag
säker på, det skulle bli väldigt spännande.

Första skoldagen kom. På natten hade jag inte fått mycket sömn, men ändå
var det inga problem att komma upp ur sängen på morgonen. Jag var spänd
inför mötet med min klass, min första riktiga klass. Men det släppte ganska
fort när jag kommit till klassrummet med min mamma. Jag kommer ihåg hur
lättad jag blev när jag märkte att läraren verkade snäll, för min syster
pratade ofta om hur dumma lärare hon hade och det hade gjort mig nervös. Vi
var bara i skolan en kort stund, och på väg hem längtade jag redan efter
nästa dag.

Jag älskade de första skoldagarna. Mina klasskompisar var snälla och vi
hade hur kul som helst på rasterna. Redan den första dagen blev jag kompis
med Sabina, som än idag är en av mina bästa kompisar.

Lågstadiet har jag nästan bara roliga minnen från. Varje dag fick jag
skjuts till skolan, sprang fort in för att få träffa mina kompisar och hade
kul hela dagen. Problemen var små, de fanns nästan inte. Det var bara att
leka och ha kul, vi hade aldrig några bråk i vår klass. Jag var glad över
att jag var bra i skolan. Jag fick aldrig sämst resultat på läxförhör som
jag hade oroat mig för innan skolan. Ofta var jag och Sabina hemma hos
varandra och gjorde våra läxor. På den tiden tyckte jag tillochmed att det
var kul!

Efter nästan tre år i min första klass pratade min familj om att flytta.
Först ville jag inte, jag trivdes bra där jag bodde. Men att bo i en stor
villa med alldeles egen trädgård, och dessutom ha så nära till skolan att
jag skulle kunna gå själv? Jag började längta.

Sommarlovet var nervöst. En helt ny klass! Det var nästan samma känslor som
inför första klass som dök upp. Jag hoppades att klassen skulle vara minst
lika bra. Vad rätt jag hade.

Min nya klass var ganska lik den första. Snälla kompisar, snälla lärare,
fin skola. Visst, jag saknade min gamla klass ibland, men ibland träffade
jag min allra, allra bästa kompis så det kändes helt okej.

Åren flöt på i min nya klass. Ofta kändes det som om veckorna gick på
repeat, om och om igen. Men vad gör man? Det är ju bara att gå till skolan
och ha så kul det går. Tur att jag hade så många kompisar, annars undrar
jag om jag verkligen hade gått till skolan eftersom jag tyckte att det var
så tråkigt ibland. Så kan jag fortfarande känna, men nu i högsta|diet
händer det iallafall mer på dagarna.

Efter tre år i samma klass tröttnade jag ganska mycket. Klassen blev sämre
och sämre och det var onödiga bråk varje dag. Mellanstadiet var den
jobbigaste tiden med många känslor och ovänner.

Även fast min klass blivit ganska dålig, så ville jag inte byta klass i
sexan. Jag längtade bort, men ville ändå vara kvar. Klassen kändes som en
trygghet. Alla visste vem jag var och kände mig mer eller mindre.

Vi fick träffa vår blivande klass en gång innan sommarlovet. Jag hamnade i
klass 7e tillsammans med två kompisar jag kände innan. När vi träffades var
det stelt och ganska tråkigt. Efter mötet pratade alla mycket om sina nya
klasser i vår klass. Ofta handlade det om hur tråkig klassen verkade.
Ganska dumt, eftersom man inte kände någon.

Det blev jobbigt att skiljas från mellanstadieklassen. Många började i en
annan skola än den jag skulle börja i. Bråken i vår klass hade gjort att
man kände alla för den de var, men också att man kommit på mycket vem man
själv var. Under de tre åren på mellanstadiet var det jag utvecklades som
person mest.

På sommarlovet mellan sexan och sjuan längtade jag för första gången inte
till skolan. Vem längtar till en tråkig klass? Jag tror att skitsnacket
betydde ganska mycket, för vi pratade mycket om vår nya klass, jag och de
två jag hamnat i klassen med.

Senare, när vi börjat i klassen kom vi på att vi haft ganska fel. Det var
ingen tråkig klass! Bara många nya personer som vi inte kände än! 7e,
klassen jag går i nu. Blev ganska snabbt kompisar. Redan efter första
veckan träffades vi på helgen och åkte och badade. Det kändes att vi skulle
bli en bra klass.

Nu har jag snart gått i 7e i tre år, och vi är 9e. Även fast
sammanhållningen inte är den bästa så trivs jag bra. Jag tror att de flesta
trivs och känner sig tryga.

Snart börjar jag i gymnasiet. Då har jag gått nio år i grundskolan, och så
känns det verkligen inte. Det är lång tid som har känts mycket kortare än
vad den är. Under de nio åren har jag lärt mig jättemycket, allt från NO
till saker om mig själv.

Utan skolan tror jag att jag skulle haft väldigt tråkigt, och mycket färre
kompisar. Nu hoppas jag bara att allt ska gå bra när jag börjar i en helt
ny klass, helt ensam på gymnasiet.

Mina första skoldagar!

Det var dagen innan min första skoldag.
I morgon skulle jag börja i första klass, i Saraholmsskolan, i Vallentuna,
norr om Stockholm.

Den kvällen hade jag oerhört svårt att somna.
Jag låg i min gamla bruna ekvåningssäng och grät. Jag vet inte riktigt
varför jag grät, men det var väl så mycket som skrämmnde mig inför
morgondagen.
I skolan var det fullt av äldre elever som jag förmod|ligen hade stor
respekt för, läskiga och ödsliga korridorer som man inte kunde passera utan
att få höra en dum kommentar.
Jag ville verkligen inte börja i skolan.

Dagen därpå var det dags att åka till den tegelbyggda skolan, mitt emot
”Trygg Hansa” Det var pappa som körde familjens vita och nypolerade
mercedes uppför den branta backen som ledde till skolan.
Jag hoppade ur bilen och pappa for iväg till jobbet.

Jag knallade ner mot skol|gården som bestod av en relativt ny orange
klätterställ|ning, fem däckgungor och en vitmålad hage.
Lite längre ner på skolgården fick jag syn på min bästa kompis Hanna. Jag
hade inte sett Hanna på hela sommar|lovet, men hon hade fortfarande långt
blont hår som föll som vågor längs med hela ryggen. Hon var klädd i ett par
rosa jeans med fickor längs med varje sida och hon hade en kortärmad vit
kofta till.

Hennes ögon tindrade när hon fick syn på mig, vi kramade om varandra hårt
och kärleks|fullt. Vi sade inte så mycket till varandra, förrän allt bara
exploderad ut och båda ville prata samtidigt

Efter ca. 10 minuter bröt vår nyblivna fröken vårt samtal genom att plinga
med den koppargjorda klockan som troligtvis var från 40-talet.

Alla rusade fram till fröken och följde henne in till klassrummet.

Hon hette Gunilla Borglund och hade arbetat på skolan i 25 år. Hon var 55
år, lång och ståtlig och hade grönblåa ögon samt brunt, tjockt hår som var
uppsatt i en stor hästsvans.

När alla elever hade satt sig vid en varsin träbänk, som hade uppfällbara
lock, hälsade vår fröken oss välkomna och hoppades att alla skulle få tre
trivsamma år med henne.

Den dagen lärde jag känna många nya och trevliga kompisar.
En person som jag fastnade speciellt för var en tjej vid namn Alexandra
Rhani.
Hon hade svart fluffigt hår, svarta ögon och ett ben av trä.
Under hennes barndomsår hade hon fått genomlidit ett krig och detta hade
fört med sig att hon fick operera bort sitt ena ben och fick ett träben
istället.

På vår första lektion dagen efter fick vi lära oss alla alfabetets
bokstäver, vilket jag redan kunde eftersom jag hade gått på förskola i 4
år.

Efter denna långa och krävande lektion hade hela klassen lunch mellan 11.00
och 12.00. När klockan var 10.55 på tisdagsförmiddagen gick vi på ett långt
led efter Gunilla till matsalen som låg i andra änden av skolan.
Vi gick över skolgården och till den byggnaden där alla 4:or, 5:or och 6:or
höll hus. I slutet av denna byggnad fanns matsalen som inte var större än
två klassrum. Till vänster kunde man hitta vita klädhängare. Om man
fortsatte rakt genom en blå korridor med massor av konstv|erk på väggarna
som var gjorda av alla sexor som hade gått ut skolan i våras, kom man till
matsalen.
Matsalen var målad i en gul nyans med en bård som var fylld ut av blåa
kaprifolblommor.

När klassen kom in i matsalen var det alltid mat|tanterna som lade för
varje elev. Jag gick och satte mig med Hanna och Alexandra som jag hade
gjort dagen innan också.
Efter måltiden hade vi alltid rast fram till 12.00. För det mesta gick vi
till baksidan av skolan och bytte bokmärken med varandra, speciellt vi
tjejer.

Enligt tjejerna i klassen var det jag och Hanna som var kungar inom
bokmärkes|branschen.
Det var alltid vi som hade flest album, och de bästa bokmärkessorterna och
själv|klart var det vi som gjorde de bästa bytena.

De två första skoldagarna hade varit toppen.
Det var inte så tråkigt att börja skolan, trots allt..

Mina år som elev.
Jag tittade runt hörnet för att kolla om kusten var klar, det var den. Att
kila ner och byta böcker var väldigt jobbigt, eftersom det gällde att passa
sig så man inte stötte på någon ihallen ? . Att vara ensam i matsal|en
och gå runt skolan 2-3 gånger för att få rasten att gå. Men det skulle inte
alltid vara så här.
När jag gick i lågstadiet var man aldrig bekymrad att någon skulle se en
när man tryckte längs väggen. Då betydde betyg ing|enting, utan en kotte
som råkade se ut som ett moln var ens världsbild för en dag.
När man senare började mellanstadiet, bö|rjade det. Men man insåg det inte,
för det kom sakta krypandes längs nacken, som hösten efter en fin sommar.
Plötsligt bet|ydde allting något för en, kotten kastades undan och en
affisch på den senaste gru|ppen hamnade på väggen. När jag (som
mel|lanstadieelev) började med det var det harm|löst, en liten bild kunde
ju inte förändra någ|ot. Efter en tid stod det klart att jag skulle
fortsätta skolan, och högstadiet i Stockholm. Allt gick så snabbt att jag
inte hann upp|fatta något, och plötsligt stod jag där i en ny skola. Mina
nya vänner hade såklart en bättre uppfattning på livet, eftersom de bodde i
storstan såklart och jag passade inte in i den bilden. Efter en tid kom en
ny skola, och sedan en ännu nyare, och till sist hittade jag till skolan
som skulle vända mitt liv till det bättre, trodde jag.
Högstadiet, undrar om de kallar det ”hög”stadiet för att alla sitter på
sina höga hästar? Det var en mardröm, ensam och utkastad ännu en gång av
”de bättre vetande” människ|orna. Att trycka längs väggen för att komma
helskinnad till skåpet, utstå allas blickar i matsalen när man vet att dem
tänkte ”ska hon sitta alldeles ensam vid det där bordet” i en fullpackad
matsal. En enda människa, lika träffbar som en tunna nit|roglycerin. Men
jag vore en hycklare om jag satt här och sa att allt var fel, det fan|ns
bra stunder, när jag inte var helt ensam. Kanske någon hade virrat bort sig
till min del av skolan, men stod inte ut med tyst|naden och gick sin väg
senare. Allting tog en vändning en månad, då jag blev intagen i en liten
grupp människor som ”lät” mig vara med dem. Det är lustigt hur ens liv kan
kastas omkring, som ett bi som fastnat i en stark vind. Till en början gick
allting bra, men efter två år i samma klass insåg jag att ingenting skulle
ändras, och tog beslut|et att byta klass. Jag hade redan en allier|ad i den
klassen, så det fanns goda chanser till ett ”normalt liv”. Vad är ett
normalt liv? Är det perfekta vänner, matchande kläder och ett fint leende
på läpparna? Kan någon komma så nära att de ser de skrattande vännerna, de
omatchande kläderna, och det falska leendet?
Lycklig var jag, men jag visste även att en liten del var falsk inom mig.
De säger att fläckarna aldrig går bort, och det var sant. Jag hade allting,
vänner, en nästan accepter|ande klass, och bra livsförhållanden. Det var då
jag började tänka på resten, utseende, betyg, bra betyg, bättre betyg. Det
blev stort, men hur mycket jag än försökte gick det bara inte. Att sluta
tänka på vad som varit gick inte, det var en del av mig. Men hjälp av
ovetande kamrater kunde jag komma över en liten del och försöka lite mer i
livet.

Jag har tankar om framtiden också, men det blir alltid lite suddigt i mitt
huvud. Att kunna gå klart 9:an, börja i gymnasiet och göra om allting. Men
den här gången är jag inte ensam. Det är nervöst och kanske går det inte
som jag planerat, men det förväntar jag inte mig heller ändå. Allting får
gå åt skogen om det måste, jag kan ändå inte göra något åt det, eller? För
hur mycket jag än tänker på framtiden, kan man bara leva nu.

3. Lära för livet!

Alla vet att meningen ”vi lär inte för skolan utan för livet” är en sann
mening.
Att gå skolan hjälper oss elever förbereda oss för framtiden.
Det är inte altid vi tänker på att vi går i skolan för våran skull, ofta
går vi för någon annan och det är fel.
I skolan har vi ca 16 ämnen eller flera. Det är något vi elever ofta klagar
på. Vi tycker det är för många och att många av ämnena är oviktiga. Efter
som att vi inte vill jobba med det området sen. Det vi inte tänker på är
att varje ämne är junikt i sig.
Ofta tycker vi/jag att det är tråkigt att lära sig och det tar långt tid.
Att lära sig grammatik är något som jag tycker är tråkigt. Fast när jag är
i en situation där någon person frågar något på tex Engelska, har jag inte
den atetyden längre. Då blir jag glad och ofta tycker jag att dom timarna
man satt på en stol i ett klassrumm värkligen lönat sig. Samma sak är alla
temadagar, prao, projekt arbeten och all lära man får i skolan, Det lönar
sig till slut.
Tema dagar och prao dagar är något som hjälpt mig mycke från att varit helt
vilse till att jag nu vet vad jag vill bli, när jag blir stor.
Och nu har jag kunnat söka till en linje till gymnasium som ska hjälpa mig
nå mitt mål.
De ämne som har hjälpt mig mycke är det engelska språket. Efter som vara en
person som mig att gilla resa och som reser mycke. Så måste man kunna prata
de engelska språket för att kunna komunicera med andra människor som inte
kan Svenska. Det jag också har lärt mig mycke är att stå för vad säger och
gör. Genom att skriva mycke vad jag tänker och tycker. Elevråd är något vi
har i alla skolor, som är gjort för att vi ska kunna va med och bestäma och
få våras röster hörda.
Projekt är något vi också håller på med i dom olika ämnena. Där vi får lära
oss hitta information på olika sätt och bilda egna uppfatningar. Projekt
arbbetena kan handla om allt mellan himmel och jord. Genom all läxa vi får
lär vi oss atomatiskt hur vi ska planera saker och ting.

När jag blir ca 20 och äldre kommer jag och dom flästa märka att all år som
vi sutit på en stol i ett klassrumm kommer löna sig. All kunskaper som jag
har lärt och kommer lära mig kommer jag ha stor nytta av längre fram i
livet.
Just nu tycker jag skolan är en plåg och jag tror många håller med mig.
fast jag får tänka att det är för mig jag gör det inte för någon annan.

Mina skolår
Jag minns fortfarande första dagen i skolan. Jag skulle börja med sex andra
tjejer på Bejier skolan. I en klass med blandade elever från ettan till
trean. Vi sju nya tjejerna fick först träffa varanndra i skolan och leka
och lära känna varandra lite. Jag blev jätte bra kompis med en tjej som
hette Amanda Lindvall. Och så var jag redan kompis med Tove Sjölund som jag
kännt sedan dagis.
Mina första skolår var jätte roliga. Jag fick massor av nya kompisar varje
år eftersom det kom ett nytt gäng ettor varje höst. Vi sju tjejerna som
började samtidigt blev mycket bra kompisar, men ibland så uppstod det lite
problem efter|som det alltid var sju viljor inblandade.

I treans slut fick vi och vår parallell klass ett besked. Vi skulle byta
skola, efter denna terminen till ”skolan på udden”. Det var en ny skola som
var på väg att byggas. Alla tänkte på den nya fina skolan och att det
skulle bli jättekul att flytta dit.

Efter sommarlovet började vi på ”udden”, som vi kallade den. Vi tyckte
”skolan på udden” lät mesigt och alldeles för långt för ett skolnamn. Det
var väldigt spännande, en ny skola med nya möbler och arbets materiell. Det
första intrycket från alla elever i min klass var att allt var så fint och
bra. Men om man gick djupare så var det inte så. Vi gillade inte vår
lärarinna.
Hennes namn kommer jag inte ihåg, men iallafall. Hon var sträng och taskig
tyckte alla. Men efter ett år eller något sånt, så började jag tycka om
henne. Alla mina kompisar hatade henne fortfarande. Det var just det ordet
de använde ”hatade”. Hur kunde de igentligen säga så, de hade ingen aning
om hur starkt ett sådant ord är.
Men som jag sa: jag började tycka om henne. Ingen kunde förstå mig, men det
är väl så jag är. Jag ger alltid människor runt omkring mig en chans.

På udden fick jag också mycket nya kompisar, speciellt mycket killkompisar.
Min nya bästis var Rafaela Skog. Vi var alltid tillsammans och hade
jättekul. På udden hade vi, alla elever väldigt bra tillslut. Det var lite
annorlunda undervisning och vissa lärare var liksom inte utbildade till det
de undervisade i, men vi hade ändå det bra. Vi spelade mycket teater i vår
klass som vi sedan spelade upp för resten av skolan. Vi hade också mycket
småstjärnorna och roligatimmen. Så vi hade ganska mycket fri tid och fick
göra lite vad vi ville.

Sen kom vi till den tid då det inte skulle vara så mycket lek. Vi hade fått
valpappren och skulle välja högst. fyra personer man ville gå tillsammans
med. Sen skulle vi komma hit till Polhem skolan, och ta skolan på lite mer
allvar.

När vi tillslut började här efter ett långt sommarlov. Så var allt så
annorlunda men kul. Min klass som jag började i, med många från min gammla
klass på udden. Var väldigt splittrade i början, eller det är vi
fortfarande. Men inte alls på samma sätt. Här på Polhem skolan så har jag
mina bästa skolår. Jag iallafall vad jag vet, resten kanske bara blir
bättre. Här fick man skåp istället för bänkar och lådor. Och allt var mer
seriöst än vad det var innan.
Sen kom man till då man fick betyg. Det var då jag började ta skolan på
allvar. Eller nej det är inte sant det var nog denna terminen allvaret
började för mig.

Dessa fyra åren på Polhem skolan har gått väldigt snabbt om jag tänker
efter. Och nu står jag här, och bara om några månader ska jag möta en ny
skola med nya kulturer.
Jag hoppas de tre åren jag har kvar i skolan kommer vara lika bra så jag
inte blir besviken, eller rentav bara bättre. Mina intryck under skolåren
har varit på både gott och ont men lärorikt. Men det är väl det livet går
ut på.

Att byta skola!

Min farfar var den bästa farfadern i hela världen. Hade grått hår som han
inte klippte allt för ofta. Hans leende fick alla gamla damer att bli
knäsvaga. Farfar bakade den godaste sockerkakan jag någonsin har ätit. Vi
har kvar en, som vi har fryst in. Jag brukade åka till honom och hans
bond|gård varje gång jag fick chansen. Men eftersom han bodde i Småland, så
blev det inte så ofta.
Nu finns inte farfar kvar, den 15 juli dog han. Två veckor senare var vi på
begravning. Hans aska stöddes ut i havet. Jag bor i en lägenhet i centrala
Göteborg tillsammans med min familj, som består av en irriterande,
rödhårig, 7 årig lillasyster, och mina kära föräldrar, som för övrigt
håller på att bli gråhåriga. Lena, min bästa kompis, är ofta hemma hos mig,
eftersom hon inte står ut med sina föräldrar som alltid bråkar.
I min klass och på min skola går det cirka tusen elever, alla av olika
sort. Det finns ett gäng punkare, punkar-Olle är deras ledare. Punkar-Olle
är smal och har tuppkam, som väldigt ofta bytar färg.
På skolan finns det också ett hippie gäng. De har peace märken hängande i
en kedja runt halsen, färgglada kläder och alla, utom Malle, har dreadlocks
eller rastaflätor. Jag tycker att det är bra att det är så blandade typer
av elever.
Skolan ligger bra till. Om man går ut från den stora, växtrika skolgården
finns en park, en fotbollsplan och om man går ner på första gatan till
höger så ligger där ett Mc Donalds.
Till McDonalds brukar vi ofta gå på luncherna och äta eftersom maten på
skolan inte brukar vara god.
Kära dagbok! 02-10-24
Igår fick jag reda på att vi har ärvt morfars bondgård och på jul-lovet ska
vi flytta dit. Pappa har länge pratat om att flytta till en lugnare plats,
och nu får han som han vill. Mamma har redan fått ett nytt jobb där och
pappa ska roa sig med att renovera hela stället. Jag vill inte flytta ifrån
mina kompisar och min skola! Jag trivs så bra. Dessutom har jag bara en
termin kvar i grundskolan. Idag berättade jag för mina kompisar att jag ska
flytta, de blev såklart ledsna, men jag är mer ledsen än dem. Gonatt
dagbok!

– Mamma, ska jag ha håret såhär. eller såhär? frågade jag.
– Men Jenna, det är bara en vanlig julavslutning! svarade mamma.
Men det var ingen ”vanlig” skolavslutning, för det var sista gången jag såg
många personer på länge.
Tre veckor senare:
Jag saknar redan mina kompisar, fasst vi pratar i telefon dagligen.
I stugan står ouppackade och uppackade flytt|lådor över allt. De är
ofärgade med en pil som pekar åt hållet som ska vara upp och det står
”flyttlåda” i stor blå fetstil på dem.
Imorgon ska jag börja i en ny skola. Där går 180 elever, 20 elever per
klass och en klass per årskurs.
Jag går upp extra tidigt så jag ska hinna piffa till mig lite extra, man
vill ju ge ett bra första intryck. När jag kommer till skolan står vissa i
ringar och tisslar, vissa hoppade kråka och hopprep och andra spelar
fotboll. Klockan var 07.55 när jag går för att leta upp rätt klassrum, det
var inte svårt eftersom där bara finns 9 stycken. Jag presenterar mig för
läraren som säger att jag ska sätta mig vid en bänk. Presenterade han
inte dig för klassen? Jag valde en längst bak, det tror jag att alla nya
elever gör. När klassen kommer in rusande i klass|rummet tror jag inte mina
ögon. Tjejerna har inget smink och deras kläder.
Efter skolan går jag bort, iväg från allting. Jag tänker på mina kompisar,
på min gamla tegelskola, på Göteborg med allt vatten och på min älskade
farfar och hans goda socker|kakor.
Här i Småland är skolan gjord av trä och i byn finns en ICA-affär, en
klädaffär som säljer tantkläder och en som säljer barnkläder. Jag förstår
att dessa affärerna är de enda där mina nya klasskamrater handlar sina
kläder. Det finns ingen stor stad i närheten som man kan åka och handla i.
Tre veckor senare, klockan visar 24.28.
Kära dagbok!
Ikväll har jag träffat Mia och Lisa. Vi tittade på Titanic, hemma hos Mia,
hennes bror är 17 år och väldigt snygg. Mia och Lisa, och de flesta andra i
klassen också, är faktiskt trevligare än jag trodde.
Jag trivs mer och mer i skolan nu, lärarna är minst lika bra som de i
Göteborg och det är riktigt mysigt med en liten skola. Man kommer mycket
närmre varanndra. Jag har märkt att luften är mycket renare här, det har
gjort att min hud också är renare och finare. Finnarna håller sig borta. Nu
ska jag sova. Gonatt!
Jag är på väg hem från en tjejträff en lördagsnatt den 2 augusti. Jag
cyklar förbi skolan som jag nu har slutat i. Sedan cyklar jag ut mot
stranden, parkerar cyklen och traskar ut på bryggan som är fuktig av dagg.
Jag sätter mig och tänker på hur glad jag är att jag kom hit. Jag trivs bra
här och jag ångrar inte att jag gick med på att vi flyttade. Mina nya
kompisar är jättesnälla. Jag har fortsatt att hålla kontakten med Lena i
Göteborg, vars föräldrar nu har skiljt sig.
Jag tror det är bra med omväxling! Jag tror det var bra att jag kom hit.
– Hej Jenna! hör jag.
När jag vänder mig om ser jag Mias snygga bror, några av hans kompisar och
Mia. De ska bada och frågar om jag också vill hoppa i. Vi tar av oss till
underkläderna och hoppar i. Vattnet är ljummet. Vi badar tills våra tår är
skrynkliga och våra läppar blå. Efter badet springer vi hem till Mia och
byter om och dricker varmt nybryggt te.
Kvar vid bryggan står min cykel och väntar på mig.