Elevens kön: Flicka

Mina Skolår

Nu sitter man här igen och det är snart dags att gå ut och sjunga de där
sångerna som man alltid har sjungit i alla år. Man kan dom utan och innan.
Ja sommaravslutningar är och ska va lika år från år, för att det ska kännas
som om det är sommarlov. Jag sitter här och tänker på hur det har varit
alla år man har gått i skolan. Jag kommer ihåg hur det var när man skulle
börja 1: an. Man var så nyfiken på hur det var i skolan Fast ändå var man
lite rädd för hur det skulle va med kompisar och läxorna, jag hade hört
från äldre kompisar hur det va.
Första dagen i 1: an så var jag jätte nevös, hur skulle det gå med alla nya
kompisar. Jag var väldigt bra kompis med en av tjejerna i klassen,
Madeleine. Jag hade varit dagbarn hos henne och hennes mamma ett bra tag.
Dagen gick ganska bra trotts allt. Fast de flesta var ganska blyga. Åren
gick och man skulle sluta tvåan och sen slutade man trean.
Så kom fyran och då blev det annurlunda alla tjejer började tänka på
utseendet även jag, fast jag var lite kraftigare än alla andra. Jag brydde
mig inte så mycket i början men sen kom det ord ibland mull fia, det var
bara killarna som sa det ibland. Tjejerna sa aldrig något, dom försvarade
mig ibland. Tjejerna frös mig inte ute heller. Tjejerna höll ihop och jag
var med tjejerna. Jag blev bättre kompis med Linda då.
Jag tror inte att det kallas mobbing eftersom killarna alltid sa förlåt
efteråt. Eftersom jag hade så bra självförtroende redan då så brydde jag
mig inte så mycket. Fast ibland blev jag ledssen. Men i mitten av femman
hade vi en mobbing dag där vi pratade om mobbing och efter det så slutade
alla orden och pikar. Jag tror inte man kan kalla mig för något mobboffer.
Nu i efter hand så är jag inte sur på dem jag är snarare glad för jag fick
mycket bättre självförtroende.
Det var väldigt skönt att börja sjunan. En ny klass med nya kompisar fast i
7: an och 8: an var det inte lika bra blandning mellan killar och tjejer
som i min gamla klass. Fast när jag började i 7: an hade jag fortfarande
stora kläder som jag hade i 4-6. Men i 8: an vände det helt och hållet jag
använde bara tajta kläder. Mitt självförtroende var på top jag satte på mig
det jag kännde för och brydde mig inte vad de andra tyckte, som jag alltid
gjort förut. 8: an var ett ganska tuft år med mycket läxor och mycket nytt.

Nian är absolut det roligaste året hittills av mina alla skolår. Det är mer
avslappnat, det har inte varit så mycket läxor. Alla i klassen går bra ihop
också, nästan alla. Det som har varit roligast i nian hittills är praon,
det var också då jag bestämde mig vad jag skulle söka till gymnasiet. Jag
har nog alltid velat bli kock. Jag tycker våran klass är en väldigt
sammansvetsad klass, jag vet också att andra tycker tvärtom. Vi ska i alla
fall på klassresa snart, det ska bli jätteroligt. Jag kommer att försöka ta
ut så mycket som möjligt av det här få månaderna som är kvar tills vi
slutar grundskolan. Jag undrar hur det blir på gymnasiet, jag är ganska
nervös för att börja på gymnasiet. Jag är också ganska skoltrött så jag
undrar om jag orkar. Det borde gå lättare för man får ju hålla på med något
som man vill. Skolan är också frivillig så dom som går kanske sattsar mer.
Fast det som jag ser fram imot är sommarlovet för då ska jag gå en militär
kurs.
Jag kommer alltid att titta tillbaka på högstadiet som de bästa skolåren
hittills. Sen vet jag inte hur det blir i gymnasiet. Men jag har haft det
jätteroligt i nian hittills. Och den där känslan finns inte längre kvar,
att man inte vill gå till skolan på morgonen, nu är det tvärtom istället
man vill inte vara hemma. Och om man är hemma saknar man det vanliga.
– Fia
– Fia
Nu ropar de nu ska vi ut och sjunga för sista gången på den här skolan,
springa ut på sommarlov. En ensam tår kommer när jag går ut.

Mina skolår
När jag skulle börja i första klass, så var jag inte ett dugg nervös. Inte
vad jag kommer ihåg i alla fall. Jag var ganska bråkig och var dum mot
andra elever på skolan och i min klass.

När jag började i andra klass så bytte jag skola. Då var jag ganska nervös.
Men jag blev kompis med alla tjejerna i klassen redan första dagen.
Dom tjafsade om vem som skulle bli bästis med mig!
Det var ganska kul faktiskt. Jag har fortfarande kontakt med några av dem.
I mellanstadiet så bytte två utav mina tjejkompisar, till musikklass. Så
dom fick bytta skola. Jag var inte alls lika bråkig i mellanstadiet.

I femte och sjätte klass så var jag en helt annan människa.
Dom flesta killar tyckte om mig jätte mycket.
Men när jag skulle börja sjunde klass, då var jag nervös kan jag lova. Jag
skulle ju börja i samma klass som några jag vart dum mot. När den dagen kom
så var jag jätte nervös.
Men det gick över ganska fort. Men jag var ju inte precis omtyckt då,
eftersom jag hade varit så dum mot en del elever på skolan. En del utav dem
gick på min nya skola, och en del i min nya klass. Nu var det dom som var
taskiga mot mig i stället.

När jag började åttonde klass, så blev jag kompis med dom. Sen vart jag och
en tjej utav dom bästa vänner! Så det var kul.
Nu i nionde klass, är allt bra, förutom att jag inte är så duktig i skolan.
Men jag har jätte många kompisar.
Dom som jag varit dum mot är jag jätte bra kompis med också, sen dom som
varit taskiga mot mig i sjunde klass, har jag också blivit bra kompis med.
Så det är ju bra! Tycker jag i alla fall.

Jag är ju lite nervös inför gymnasiet! Om jag kommer in på den skola och
linje jag valt. Och om jag kommer ha några kompisar där eller inte, men det
ordnar sig nog!
Nu har jag inget mer att berätta. Så det här får räcka.

SLUT

G

Att byta skola
Ännu en gång skulle Sofia byta skola. Hon och hennes pappa hade rest runt i
hela världen. Han arbe|tade för en läkarmission och jobba|de överallt där
han behövdes.
Sofia skulle börja sista året i grundskolan och nu skulle hon byta skola
igen, men för sista gången. Efter grundskolan skulle hon börja på
internat.
Att resa runt och hela tiden byta skola och aldrig kunna rota sig
någonstans var väldigt påfrest|ande och hon kände att hon inte klarade det
längre.
När hon var liten hade hennes mamma lämnat henne och hennes pappa. Han var
den enda hon hade i sitt liv och därför ha|de hon flyttat med honom
värld|en över. Men han tycktes i bry sig. Han brann för sitt jobb, att
hjälpa andra människor, men sin egen dotter brydde han sig inte om. Hon
hade sökt kärlek och bekräftelse från honom, men han hade inte gett henne
det.
Hon hade sökt det hos alla klass|kamrater hon haft under åren, men de hade
inte sett henne för den hon var. Antingen hade de inte brytt sig eller så
hade de försökt forma henne till en individ som passade dem.
Sofia var egentligen en positiv och öppen tjej, men livet hade format henne
till att bli en sluten person. I alla nya skolor hon börjat i hade hon mött
fientlighet. Ingen hade sett vem hon var. Hon hade byggt upp en mur omkring
sig och lät ingen komma innanför den. Hon berättade aldrig för någon vad
hon tyckte och tänkte utan behöll allt inom sig. Hon hade satt upp ett mål
för sitt liv och gjorde allt för att nå det.
Att börja i en ny skola skulle säk|ert inte förändra någonting. Hon hade
börjat vänja sig vid att vara ensam, att hon var an|norlunda, kanske dög
hon inte som den hon var. Ibland önskade hon att hon hade någon att prata
med, någon att anför|tro sig till och som förstod hen|ne, men hon vågade
inte. Hon trodde att hon inte dög.
Första dagen i den nya skolan gick hon med långa steg genom korri|doren och
tittade rakt fram. Hon såg de nyfikna blickarna men besvarade dem inte. Hon
såg inte vänligheten i deras blickar, bara fientlighet.
De försökte prata med henne, bli hennes vän och en dag brast muren. Hon
orkade inte längre hålla allt inom sig, det barra väl|de fram. Hon
berättade om alla år av ensamhet, om sveket från hennes föräldrar. De
lyssnade på henne och förstod. Hon hade trott att de bara skulle skratta åt
henne och håna henne. Men de förstod. De såg och accepter|ade henne för den
hon var.
För första gången i sitt liv mötte Sofia människor som tyckte om henne för
den hon var. I skolan fann hon den trygghet och vän|lighet hon alltid
sökt.
Hon bytte tankar och funderingar med sina nya vänner och de lyssnade på
henne. De accepterade att hon ville läsa, de försökte inte göra om henne.
Sofias stora intresse var matema|tik. Hon fann en slags trygghet i att
betrakta logiken som finns i matten, antingen vi förstår den eller ej. Den
finns där för evigt, oföränderlig. Sofia var en begåv|ing och hennes vänner
uppmun|trade och stöttade henne. Det fanns ingen avundsjuka i deras
uppmuntran, bara ren glädje för hennes skull.
Sofia hade trott innan hon började i den nya skolan att det inte skulle
förändra någon|ting. Hon var säker på att hon skulle möta samma förakt och
fientlighet som tidigare, att hon skulle förbli ensam. Det fanns inget ljus
i hennes tunnel, allt var bara mörkt. Det kändes som om hon stod i ett
fullsatts rum och skrek, men ingen hörde henne. Som om hon föll över
kanten, men ingen räddade henne. Men så hade det inte blivit. Hennes liv
hade tagit en ny, positiv vändning när hon börjat i den nya skolan.
Hon hade fått vänner som upp|skattade henne, och som stöttade henne i
medgång och motgång. De hade fyllt upp det tomrum som fanns i hennes
trasiga själ.
Men djupt, djupt inne fanns det fortfarande ett tomrum. En und|ran om
varför hennes föräldrar övergivit henne. Vännerna betydde mycket för henne
men hon visste att det lilla tomrummet som fanns djupt i henne bara kunde
uppfyllas av hennes föräldrar.
En dag fick Sofia ett besked som kastade omkull hennes nya liv.
Hennes pappa behövdes i en annan del av världen där ett krig härj|ade för
fullt. Som vanligt tog han för givet att Sofia skulle följa med. Han såg
inte att hon skapat sig ett nytt liv här, och han insåg inte att hon varje
sekund skulle befinna sig i fara om hon följde med.
Men hon behövde inte följa med honom. En av hennes nya vänners familj
erbjöd henne att bo hos dem och Sofia tackade tveklöst ja.
När hon berättade för sin pappa att hon inte tänkte följa med såg hon något
sorgset i hans blick.
Några dagar senare tog hon adjö av honom. Hon vis|ste att det kunde vara
sista gången hon såg honom, men hon visste också att han trots allt älskade
henne.
Några veckor senare satt hon på sin säng i sitt nya rum och funderade på de
föränd|ringar som skett i hennes liv det senaste året.
Sofia hade från att varit en trasig och ensam själ i behov av kärlek,
blivit en trygg och harmonisk människa.

Du använder dig av väl beprövade språkliga grepp och poetiska
formuleringar. Resultatet bli en lyckad, intressant och läsvärd novell.
Kvaliteten sjunker något mot slutet. Vändningen kunde ha beskrivits
utförligare och knutits an tydligare till novellens första del.

Vänstermarginalen är så ojämn att det är svårt att avgöra om det är
styckeindrag eller ej, men eftersom de eventuella styckeindragningarna är
så pass inkonsekventa redovisas de ej

Att byta skola/att byta klass

MIRAS FLYTT
”ånej”, tänkte jag förtvivlat. ”Måste dom börja nu igen?”
Jag försökte ignorera det som vanligt. Slog bort allt ljud, och önskade mig
till Fredriks famn. Koncentrerade mig på min egna värld. Men när inte ens
det hjälpte, så orkade jag inte med längre. Med ett skri flög jag upp ur
soffan och rusade ut ur huset.
Jag sökte mig till lekstugan, bakom vårt hus. Det var bara ett litet rum
utan värme som hade stått orört i flera år, men det spelade ingen roll. Jag
hade ändå halvt om halvt bosatt mig där de senaste veckorna. I alla fall
när de höll på som värst.
Jag var så otroligt rädd.
De sa så hemska saker till varandra. Jag fruktade det värsta, men slog bort
mina aningar och stängde ute resten av världen när jag var i mitt ”rum”,
lekstugan.
ny sida
eller också stack jag till Fredrik. Väl inne i stugan, så slängde jag mig
raklång över sängen och brast ovilligt ut i gråt.
Jag orkade inte längre! Allt hade blivit som en mardröm.
Länge grät jag, vet inte hur länge, men till slut slocknade jag, helt
utmattad.
Senare, sent på kvällen, vaknade jag av att mamma strök mig över kinden.
Slog upp mina rödgråtna ögon och började snyfta igen, tröstlöst.
ny sida
då sa mamma:
– Du behöver inte gråta mera nu, gumman. Vi har pratat , jag och pappa ,
och…. Vi har bestämt oss för att skiljas.

*3 veckor senare*

Jag tittade mig omkring i den stora lägenheten.
– Är det här mitt nya hem? Frågade jag mej själv.
– Ja, Mira, det är det.
ny sida
Pappa hade omärkt kommit in i rummet och gav mig en kram.
– Tror du att du kommer att trivas?
Jag gick runt och kände på allt, för att känna hemtrevnaden.
Men det kändes bara tomt och kallt. Ingen historia. Inga minnen.
– Det är jättefint, svarade jag.
Jag saknade mamma.
Jag ville inte flytta från vår villa, i Västerås. Jag ville inte bo i en
liten förort i en konstig lägenhet med bara pappa. Jag ville inte flytta
ifrån mina kompisar och min pojkvän…. Och minst av alla ville jag inte
flytta ifrån min gamla skola och klass.
Där jag var klassens clown.
Vi hade så kul tillsammans, det var så fint och öppet. Man mådde bra och
det kändes tryggt.
Jag hade mina vänner där.
– Vadå, det blir väl skoj med nya kompisar, sa pappa när vi åt.
– Det var inget fel på mina gamla, sa jag. Men imorron gäller det. Jag
tittade dystert på honom.

– Hallå! Kan ni vara lite tysta?
Jag spanade ut över min nya klass, vilken läraren hade svårt att få ordning
på.
Fröken förklarade att jag var den nya eleven. Jag höll på dö av
nervositet.
När vi skulle börja jobba steg sorlet igen, och någon ropade:
– Du, tjejen! Snygg stjärt!
Jag blev röd som en tomat. Då hördes en röst från andra sidan klassrummet.
– Äh, lägg av, Jimmy! Du, Mira eller vad du hette: Kom hit och sätt dej om
du vill. Det var en mörk kille. Darrande stegade jag över till killen som
hade ropat åt mej. När jag kom närmare, så jag att han var det snyggaste
jag sett. Och han ville att jag skulle sitta med honom?
– Jag heter Viktor. Killen sträckte fram handen.
Vilken seger, tänkte jag och dansade på rosor resten av dagen.
Av bara farten blev denne kille min första och enda kompis i klassen…
Ingen tjej. Klassen innehöll bara fyra tjejer, som inte gick att prata med,
men jag brydde mej inte särskilt.
Jag och Viktor höll ihop hela veckan. Det var nåt visst med honom.
På helgen kom jag hem till honom, på fredagen. Jag var helt inne i det här
nya ”Viktor är min bäste vän”, så inne att jag glömde bort att jag hade
andra kompisar… och en egen pojkvän.
Vi satt och såg en dålig film, och skrattade åt allt hemma hos Viktor. Jag
fattade inte att man kunde ha så mycket gemensamt med en kille som var så
snygg. Jag svävade på moln. Och jag märkte faktiskt inte hur jag blev kär
ihonom direkt, inte förrän det hände.
Jag skulle gå hem, sent på kvällen. Tänkte säga hejdå på vanligt sätt när
han bara tog två steg fram och kysste mig. Det var ingen kompispuss… Den
var het. Jag gick ut ur hans hus….
Och kom med ens på vilken situation jag hamnat i.
Jag hade en pojkvän… Fredrik. Jag hade glömt honom. Jag kunde inte sova
den kvällen. Jag kunde inte fatta vad som hade hänt.
Sedan insåg jag det… Jag skulle bli tvungen att göra slut med Fredrik.
Det skulle inte fungera på distans.
Även om klockan var 3 på natten, så ringde jag. Jag ringde och gjorde slut
med Fredrik.
Nästa dag tog jag en promenad i parken, nedanför vårt hus. När jag gick på
bron som ledde över en liten lummig å, så såg jag ett par sitta och kyssa
varandra på en bänk på andra sidan. Fåglarna kvittrade och de var mycket
vackra. Jag kände först inte igen dem, men när jag kom en bit närmare, såg
jag vem killen var.
…Det var Viktor.

SLUT

Hej! (Min syn på skolan)

Mitt namn är Cristina Anjou – Lundgren och jag går i 9: an på
Storviksskolan i Luleå kommun.
Du har skrivigt till min skola om att du vill att några elever från 9: an i
varje kommun ska sätta sig ner och prata igenom vad som vi tycker måste
förbättras i skolan.
Jag ”nappade” direkt på detta för att jag tycker att detta är min chans att
få mina åsikter fram förda och kanske tillochmed genom förda. Så när jag
fick reda på vilka mer elever det var som skulle vara med och prata igenom
ämnet så ringde jag till deras skolor och bestämde tid och plats där vi
skulle träffas och prata igenom ämnet.
Men innan jag for till mötet så pratade jag med mina klasskompisar för att
höra vad dom har för synpunkter, för att även dom ska kunna få fram deras
åsikter och för att jag ska kunna få ännu fler punkter som måste tas upp.
Nu när mötet har varigt och alla har fått chans att fram föra deras åsikter
är det bara för mig att det bara för mig att sätta mig ner och skriva till
dig om vad vi kom fram till.

Det som alla skolor ville förbättra var idrotten, att vi måste få mer tid
till idrott i skolan, för att alla mår bättre av det så varför kan man inte
göra det i skolan? Det är ju bevisat att dom elever som rör på sig
regelbundet har lättare att prestera bättri i skolan.

Vi tycker också att det måste anställa fler personer som man kan prata med,
som har tystnadsplikt t.ex. kuratorer och sjuksköterskor (både manliga och
kvinnliga) så att bägge könen har någon att prata med, för du kan nog själv
tänka dig att en tjej som för första gången i hela sitt liv har fått mens
och törs nästan inte ens säga det till sin mamma och om det då skulle vara
en manlig sjuksköterska hur skulle hon kunna säga det till han då?
Eller om killar har ”personliga” problem vill dom nog inte prata med en
helt okänd kvinna.

Sedan var det några skolor som ville förbättr skolmiljön, jag tycker det
ska vara en själv klar het att alla skolor ska ha bra bänkar och stolar så
att inte eleverna ska få ont i ryggen eller nacken för skulle nog kunna
prestera och konsentrera sig bättre om man kunde slippa dessa problem.

Sedan var det några skolor som tycker att det är aldeles för stor
lärarbrist, dom upplever det som att lärarna inte har tid att sätta sig ner
och förklara uppgifterna till dom som inte förstår dom. Detta leder ofta
till att dom inte förstår uppgiften överhuvudtaget och det gör att dom får
problem med att prestera bra på proven som ofta har störst vikt i betygen.
Men då är det väll inte elevens fel som inte förstår hur man ska göra eller
vad den går ut på, för att det är ju läraren som inte har haft tid att
hjälpa?
Men det är ju inte alla lärare som är så här, vissa är helt underbara på
att ta sig tid och dom går verkligen i sitt jobb att hjälpa elever som inte
förstår till 100%, och det är så alla lärare borde vara. Sedan var det även
många skolor och elever i min klass som tycker att det borde föras in ett
bättre betygssystem, helst som det gammla med 1 – 5. För att elever som
knappt har klarat G i slut betyg får samma betyg som dom som nästan har VG
men inte riktigt klarat av att komma över ”ribban”. Är det inte bättre att
dom som knappt har G får en 1: a dom som nästan har VG får en 2: a dom som
har VG får en 3: a dom som nästan har MVG får en 4: a och dom som får MVG
får naturligt vis en 5: a.

Nu har jag nog fått med allt som vi elever i Luleå kommun tycker att det
måste förbättras eller för|ändras på.
Så nu tycker jag att det är dags för dig att få höra lite posetiva saker om
skolan men även vissa av dom skulle man kunna förbättra. (Så det kan du
tänka på men det är inte brottom).
Det som alla skolor tyckte var mycket bra var att alla hadde ett fungerande
elevråd som blir accepterade av både lärare och elever. Sedan tycker vi att
det är bra att våra rektorer lyssnar på vad vi har för åsikter om våran
skola och allt runt om kring. Så ett stort plus i kanten för dom.
Sedan var det väldigt många skolor som tycker att dom har fått väldigt bra
datasalar och tackar hämst mycket för det.
Jag hoppas du har fått några bra förslag som du kanske kan genom|föra eller
förbättra.

Tack på förhand
/ Cristina Anjou – Lundgren
Luleå kommun 2003 – 02 – 07

1. Mina skolår
Ettan Då jag först började skolan så, var jag som alla andra lite
spänd och nervös. Men även lite glad att få nya vänner.
Fast efter en tid så vänje man sig

Tvåan hände som ingenting man hade kul och livet lekte

Trean Den var som bäst tror jag, för då fick vi nya leksaker på
skolgården. Det var en klätter ställning, en snurra och en
rutschkana. Så på varje rast, utelek eller fritids så var vi där och
lekte
sidbyte
Fyran: tror jag att vi flyttade från Berger till Bastuträsk varför
vetegudanar. Lekplatsen var inge bra för i den åldern så spelar
lekplatsen en välldigt stor råll åtminstone för mig. Men de fanns en
stor skog tyckte jag ialla fall.

Femman: var ingenting det var Svårare saker i Läxa och livet lekte inte
längre för man trodde man var vuxen då och på den tiden det låter som
det var länge sen och det var det så var jag precis som alla andra
man var tvungen att vara snygg för att få en snygg kille oj vad fel
jag hade
sidbyte
Sexan: Så slutade jag vara som alla andra för ”ensam är starkast” och
att börja sjuan var säll ingenting då.

Sjuan: började allting från början man var väldigt nervös och jag hade
fel dom var mycket fjolligare

Åttan: var som ingenting man fick bara betyg och jobbigare uppgifter
Ja och så fick vi pröva på SOL SjälvOrgenteringsLära

Nian: det som har varit var inte så svårt förutom att jag har varit
sjug välldigt mycket.
ny sida
och det var ju välldigt dåligt för betygen.
Men annars har skolan varit Skolan varit rätt okej

Mina skolår!
När jag skulle till skolan för första gången var jag sju och ett halvt år
gammal. Jag gick upp tidigt den morgonen, hade redan valt ut mina finaste
kläder dagen före. Klockan 0800 ringde det in och jag var spänd, jag hade
frågat min mammas nya man Ove om han kunde lära mej några engelska ord till
mej ordet bird dagen innan, som betyder fågel. Väl inne i skolan hade jag
inte träffat någon utav mina klasskamrater förut, men jag lärde snart känna
några. Efter knapt ett halvår skulle vi flytta till Alberga. Jag var arg
och nervös på nytt igen. Bara några veckor innan sommar|lovet fick jag
känna på min nya skola, Bergabyskolan hette den. Men dom veckorna var jag
bara på fritids, men lärde känna en tjej som gick i tvåan. Tjejen hette
Anna och var jätte snäll, henne umgicks jag med under sommarlovet hon var
min första vän. Det var nu dags för att börja i ettan och det var nog ännu
mera spent än att börja i barnskola, detta var ju en riktig klass, och
riktiga regler och helt annorlunda. När jag kom till skolan den morgonen
efter sommarlovet var jag såklart finklädd och vi flickor jämnförde våra
klännin|gar ute på gården redan första rasten och jag fann änumera
kompisar. I den skolan och i den lilla byn har jag starka minnen som lever
kvar än. En dag i slutet av mitt tredje skolår förändrades allt. Ove och
min mammas treåriga förhållande höll på att rasa, dom hade förlovat sej,
men det höll inte längre och dom separerade. Kvar bode jag, mina två bröder
och mamma i Alberga. Min mamma träffade en ny man som hette Kenet, dom var
tillsammans under sommar|lovet och gjorde slut precis i början av mitt
fjärde år. Men jag gick aldrig första halvåret i fyran. Min mamma träffade
nu en ny man som hette Pär och vi höll på med flytten till Syndby i början
av fyran. När vi hade flyttat klart började jag efter julafton i fjärde
klass, i Sundby. Mina gamla kompisar med alla minnen och soliga dagar var
förbi nu och alla mina känslor sattes på prov. Det var mobbing i skolan,
jag visste knappt att det ordet fanns innan, men nu var allt anorlunda.
Min nya styvpappa var ett vrak och alkoholiserad. Han tog över min mamma,
och jag satt där inne på mitt rum och var helt ensam, inga kompisar inga
nya kläder, inget!
I ett och ett halvt år gick jag i den skolan och lärde mej i stort sätt
inget mer än att spela basket. Mitt i vintern i femman tvingades jag att
flytta hem till min pappa som tidigare inte hade velat veta av mej alls,
och jag började om i Mjölby. Kom till|baka dit jag en dag börjat, det var
här jag hade gått i barnskola för sex år sedan. Här var det bättre, min nya
styvmamma hette Maricka och jag hade fått två nya halvsyskon. Men ändå
fattades något. Jag kunde ju ingenting i skolan och trodde att jag skulle
få gå om femman. Jag lärde känna en kille som hette Daniel, han trodde
också att han skulle få gå om femman. Cirka två månader innan sommarlovet
lärde jag känna en tjej som hette Martina. Vi blev bästisar, vi i femman
fick reda på att vi skulle gå i sexan i en annan skola, en högskola med
sjuor, åttor och nior.
Jag och min nya bästis Martina kom till skolan på morgonen och var
jätterädda. Men det gick fint och vi gick sexan ut här på Nykil och i
slutet av sexan åkte vi till lisseberg hela klassen. Sjuan gick jag här på
Nyk|ilskolan också. Vi hade nya klasskamrater i sjuan och vi var otroligt
olika allihopa, men vi klarade oss fint. I åttan var vi den bråkigaste
klassen på skolan, men nu i nian är det bara tråkigt. Alla bråkar och är
osams i klassen, och jag och Martina håller oss bara undan.
Vi har nyligen valt gymnasielinje och jag valde hantverkslinjen. Jag tror
det var ett bra val, jag älskar ju att klippa folk, prata och sminka folk.
Nu ska jag bara gå ur nian sen uppnar sej en ny värld för sjätte gången på
nio år.

Min syn på skolan :

Hej Skolministern

Jo det var ju det med skolan. Den är bra till viss del.

Lärarna är bra, de flesta av dem. De lär ut bra. En lärare på 28 elever är
på tok för lite. De hinner inte hjälpa alla. Man behöver ju olika mycket
hjälp.
Tiderna är absolut inte bra. Man börjar för tidigt och slutar alldeles för
sent. När man sedan kommer hem. Ska läxorna göras. Jag fick sälja min häst
pga. Studier. Det är inte rätt. Vi går i skolan för att lära oss. Inte för
att förstöra vår ungdom.

Maten kan bli en förbättring. Den är oftast god men det finns dom som
nästan aldrig äter. Maten kan vara mera vanlig. Istället för rissotto,
ravijoli och fiskgratäng kan man få pasta istället. Elever äter mer och
orkar mer under dagen. Sedan så är det faktiskt så att vegeterianer får
sämmre mat. Sedan tycker jag deras mat ska stå framme som alla andras mat.
Muslimsk mat ska med finnas.

Lokalerna dom är bra men kan göras trevligare. En trevlig målning, finare
gardiner.

Bänkarna vi elever sitter vid kan göra bättre. Högre bord. Mjukare stolar.

Taken är inte så bra. Det regnar in och det kommer att bli mögligt på
väggarna till slut. Då blir luften i koredorerna inte så bra häller. Det är
vi elever och lärare som andas in den dåliga luften. Man kan bli sjuk.

Skolgården är inte bra. Finns ingenting att göra på håltimmerna. Man skulle
kunna skaffa något lusthus att va i. Det skulle göra till-varon på skolan
bättre.
Eleverna är inte så trevliga mot varandra. Det förekommer mobbning och nior
går på små sexor. Det är fegt och elakt. Man borde innskaffa änglar. De
hjälper dom som har det svårt. Det skulle vara trygt att ha änglar på en
skola.

Skolämnena är bra. Det borde vara mera idrott på en skola. Det är skoj och
bra för hälsan.

Chemat är inte bra man skulle kunna göra det bättre. Det är mycket
håltimmer. Man skulle kunna ha lektion där och sluta tidigare.

Detta tycker jag ska för|bättras. Mycket är bra När det gäller skolan men
mycket är även dåligt.

M.V.H. Anna, Lindahl.

Mina skolår!

Dagen innan hade jag packat ihop alla mina saker som jag skulle ha med mig
i min lila-gröna Supermario-ryggsäck. Första dagen i skolan. Jag var inte
ett dugg nervös, för jag kände alla mina klasskamrater sedan innan, från
lekis. Min mamma körde min granne Sylvia och mig till skolan.

Jag visste precis vart jag skulle gå. Sylvia och jag skilldes åt på
skolgården när vi skulle gå åt varsitt håll. Jag gick upp emot det röda
söta lilla huset, uppför den lilla trappan och öppnade dörren. Där stod
nästan alla mina klasskamrater. När de fick syn på mig sa alla hej och
några kom fram och började prata. Å vad kul jag tyckte det var att träffa
alla kompisar igen. Efter en liten stund kom våran fröken, Marie-Louise.
Hon öppnade dörren som det stog 1K på. Vi gick in, klassrummet var lagom
stort och alla började leta ivrigt efter sina platser. Jag hittade min
direkt, runt tjejbordet. Hellst av allt ville jag sitta bredvid Markus.
Honom hade jag varit kär i ända sen lekis.

Dagarna gick och gick. Allt gick bra och jag trivdes jättebra. Jag fick
massa nya kompisar i grannklassen 1J. Där fanns även en jättesöt kille,
Liam. Ingen skulle få veta att jag var kär i honom också. Tillslut blev det
sommarlov. Gud vad skönt det skulle bli. Redan andra veckan på lovet
började jag att längta tillbaka till skolan och alla kompisarna. Lovet gick
fort och snart skulle jag börja i tvåan.

Första dagen i tvåan var ungefär som första dagen i ettan. Dagarna blev
till veckor, veckorna blev till månader. Också kom mitt andra sommarlov.
Efter halva lovet började jag längta till skolan. Äntligen kom dagen då jag
skulle packa ihop min väska igen. Jag gick och la mig tidigt den dagen.
Första dagen i trean var lite annorlunda än tidigare. När jag kom in i
klassrummet såg jag två nya ansikten som jag inte kände igen. En pojke och
en flicka. Jag gick och satte mig på min plats. Fröken började prata. Den
nya pojken hade ljust krulligt hår och hette Klas och flickan hette Diana
och hon hade mörkblont hår ner till axlarna.

Dagarna fortsatte att gå, till sist kom dagen jag längtat efter, skolresan.
Vi skulle åka till Forntidsbyn ihop med grannklassen 3J. Vi åkte buss dit
och jag satt längst bak jämte Mia. Framför oss satt Markus och Klas.
Dagarna gick och vi hade jätteroligt hela tiden. På kvällen när vi kom hem
var vi trötta. Jag längtade till sommarlovet, och dagarna gick väldigt
fort. I slutet av terminen i trean skulle allt förändras. Våran klass
skulle splittras. Man fick välja mellan Forsskolan, 3-5: a eller att
fortsätta i ren 4: a. Mitt val blev svårt. Alla tjejerna i min klass hade
valt att gå på Forsskolan men där ville jag absolut inte gå. Markus och
några killar till ur klassen hade valt 3-5: a. Där ville jag också gå så
jag valde det. Några dagar senare fick jag ett besked om att det var fullt
i den klassen. Om jag skulle gå i 3-5: a skulle jag få börja i en helt ny
klass, ensam. Det ville jag inte. Då fanns det ju bara ett alternativ kvar,
ren 4: a. Det fick de ju bli. Jag bestämde mig för att det skulle bli bra,
och det blev det.

Första dagen var jag nervös, ny klass fast jag kände faktiskt nästan alla.
Och ny lärare, Erika hette hon. Det fanns även en ny klasskamrat, Malin
hette hon. Jag kände igen henne sen innan. Hon spelade fotboll, i KBI våra
värsta fiender. Jag vet inte riktigt hur vi blev kompisar, men kompisar
blev vi, bästa kompisar till och med. Vi hade så roligt jämt och vi va med
killarna varje dag. Till slut lyckades jag övertala henne om att börja i
vårt fotbollslag.

Det var samma här, dagarna gick och gick. Då sommarlovet till femman fick
jag och Malin en till bästa kompis, Sara. Hon hade flyttat ifrån Hisingen,
men hon gick på Krisseskolan. Vi träffade henne på fritids|gården. Vi tre
var bästa kompisar, vi var jämt med varandra efter skolan.
I slutet av femman skulle vi välja tre kompisar som vi ville gå med på
Sotareskolan, när vi började sexan. Vi tre valde varandra. Rektorn ringde
och sa till oss att vi inte skulle komma i samma klass om vi inte började i
montessori. Vi kände oss tvunga att göra det, så det blev så.

Ännu mer saker förändrades när vi började på Sotareskolan. Ny skola, helt
ny klass, helt nya lärare mm. I början trivdes vi inte alls bra. Sara bytte
klass. Då var det bara Malin, Kia och jag kvar. Kia hade vi blivit riktigt
bra kompis med. Vi kände henne lite sen innan. Vi försökte byta klass flera
gånger men vi fick inte för rektorn. Till slut gav vi upp och fick vänja
oss. Dagar och år gick och massa saker förändrades. Till slut blev det
ganska bra faktiskt, vi träffade en toppenkille, Sebastian. Som vi är
väldigt bra kompis med. Jag funderar ofta på det hade blivit om jag gått i
3-5: a eller bytt till Forsskolan. Men jag gjorde nog det bästa valet! Nu
sitter jag här i min bänk och har en termin kvar i nian. Och jag ser redan
fram

eventuellt har några skiljetecken försvunnit kopieringen

Att byta skola/ att byta klass!
Jag kommer ihåg första skoldagen som om att det var igår.
Jag hade länge viljat börja skolan. Jag trodde man blev vuxen på så sätt,
men gud så fel jag hade. Första dagen var alla blyga och tysta. Klassen
blev senare allt säkrare på varann och alla hittade en eller flera
kompisar, alla utom jag. Först var det inget som störde mig men det hela
skulle bli mycket värre. Tidigt på Fredags morgonarna var det endast få
barn på skolan, många hade sovmorgon. Värken jag, Lotta, Anna eller Lena
hade det. Jag satt i klassrummet alldeles själv och målade. Då Lotta kommer
in. Hon går fram till mig, rycker pennorna.
Hon går sedan bort och sätter sig och målar. Jag reser mig och går fram
till Lotta för att ta tillbaka pennorna. Precis då jag tar tag i pennburken
känner jag ett ryck i håret. Jag vänder mig hastigt om där står Anna och
Lena. Jag tror det var så det hela började. Minnet av den dagen har
långsamt suddats ut med åren, men tiden efter den kommer aldrig försvinna.
Precis som aldrig ärret tvärs över ryggen kommer att göra. Dag efter dag
blev allt värre ryckningar i håret i ettan, tvåan och trean blev till
örfilar och glåpord i sexan, sjuan och åttan. Igentligen vad hade de för
anledning. Jag i åttan, lång, smal, långt brunthår ,mörka ögon, fin hy och
bröst jo till och med det.

Allt ändrades den 7 februari 1999. Som vanligt började dagen med Svenska,
tätt följd av Engelskan. Men efter det en 2timmars håltimma.

Jag satt på betong bron och dinglade med benen mot marken. Då någon grep
mig i armen. lottas breda leende hånade mig rakt i ansiktet. Hon putte mig
hårt rakt fram och drog mig tillbaka.
sidbyte
– Tur att jag höll idig, flinade hon. Plötsligt släppte armen och jag föll
handlöst mot marken den vita väg grisen som används för att blockera vägen
skar in i ryggen. Då tappade jag medvetandet.

Jag vaknade sedan i en stor vit sjukhus säng. Det var sista dagen i den
skolan. Redan efter en vecka var jag på benen igen. Min nya skola var
1timmas buss väg här ifrån.

Jag sprang genom korridorerna inte en människa syntes till.
Jag sneglade på klockan 8:15….
sidbyte
Fan sen redan första dagen,.
Vart låg sal 131? Längst bort i korridoren skymtade jag en dörr, ju närmre
jag kom desto tydligare blev nummret på dörren. 131. Jag stannade till
fixade håret och knackade på. En kort, tjock kvinna öppnade och log.
– Välkommen
– Tack… Min röst darrade lite så många ögon riktade mot mig.
– Det här är Lina Johansson antar jag?
Jag nickade till svar.
– Du kan sätta dig där nere vid Anna Hon pekade bort mot höger hörnet. En
oerhört vacker tjej med långt blondt hår log mot mig och putte på tjejen
brevid henne. Det var Karin en liten ur-söt tjej med det fint uppsatta
håret och den kritrandiga kostymen såg hon ut som att vara mindst nitton.
Jag har känt Anna och Karin i 4 år nu men de känns som de 4 åren har varit
hela mitt liv. När gymnasie valet kom stod Natur högst upp. Anna valde
också natur men Karin går samhäll ekonomi. I två timmar har jag nu suttit
och skrivit ner hela mitt liv. Utan Anna och Karin hade jag aldrig klarat
det. Ibland händer det att jag träffar Lotta och på nåt sätt tycker jag
nästan syndom henne.

Mitt liv är ju nu mer perfekt än jag kunde drömma om.
Jag har två underbara ”bästisar”, en stor kompis krets, toppbetyg och går
ut trean på gymnasiet nästa vecka. Efter sommaren börjar jag högskolan. Och
om 5år kommer jag stå där som färdig utbildad psykolog som jag alltid drömt
om.

30 sekunder kvar detta var sista tentan.