Flicka – Sida 39 – Skrivbanken

Att byta skola/Att byta klass
Jag bytade skola när jag slutade trean. Vi skulle dela in klassen i två
grupper som vi sen skulle gå med. Vi fick välja två till tre kompisar vi
ville gå med. Sen kollade lärarna vem vi ville gå med och delade in oss,
men indelningen tyckte inte så många om så lärarna fick göra om den några
gånger så dom flesta fick som dom ville. Det gick rätt bra när vi kom till
den nya klassen, men dom som jag valde att gå med var jag mest med i början
sen fick jag andra kompisar som också hade gått på samma skola som jag men
som jag inte hade varit så mycket med. Vi blev bättre kompisar än vad jag
hade varit med dom andra vi hade liksom fler intressen, det har vi
fortfarande vi spelar ex innebandy i samma lag och har annat gemensamt
också. Jag är inte ovän med mina andra kompisar men vi ses inte mer och dom
har också andra kompisar som dom är med. Nästa gång jag bytade skola och
klass var när jag slutade mellanstadiet och skulle börja sjuan. Då skulle
vi också välja några kompisar men nu hade jag fler så det blev lite
svårare. Man tror att man ska komma själv i en klass utan kompisar men det
gör man inte och om man gör det är det bara till att byta klass, det gjorde
en som går i min klass nu. Hon blev ovän med dom hon hade valt så hon
bytade till vår klass. Jag var lite närvös innan jag fick veta vem jag kom
med. Men jag kom med alla som jag ville så det var ju bra. Sen har vi
träffat nya kompisar som vi också är med som kom från andra skolor och
klasser. Nu när jag går i nian har jag ju valt in till gymnasiet och då
väljer man ju inte kompisar utan den linje man vill gå. Alla vi valde olika
linjer så vi kommer inte gå samma. På ett sätt är det bra för då får vi nya
kompisar också och dom man kommer med har man ju lite samma intresse som
efter som man valt samma linje. Men jag och mina närmsta kompisar har lovat
varandra att fortsätta vara kompisar även sen. Vi går ju fortfarande på
innebandy så där ses vi ju, utom en som inte spelar men vi ska ändå
fortsätta vara kompisar.

1. Mina skolår — ritad pil Mellanstadie och högstadie
Nu börjar något nytt. Det var min första tanke när jag skulle börja
högstadiet. Att få en ny start på mitt primitiva liv. Inte visste jag att
förändringen skulle bli så stor som den blev. Att komma från en skola där
alla känner alla och klassdiscona var höjdpunkten på året, till en skola
där man knappt känner någon och det händer nya saker varje helg förändrar
kanske mer än vad man tror. Nu när jag tänker tillbaks på mellanstadietiden
så kan jag inte undgå att känna en viss längtan. En längtan av att slippa
oroa sig och bry sig om omvärlden. Det största beky-|mret som man hade på
den tiden var väl vilken kompis man skulle umgås med på eftermiddagen.
Högstadietiden fick nya tankar att dyka upp i mitt huvud. Tankar som jag
aldrig trodde att jag skulle tänka. Mina tankar förändrades, jag
förändrades. Men vad förändrades jag till, till mig själv?

Vem är jag? En vanlig fråga som man ofta frågar sig men troligen aldrig
kommer att kunna svara på. ”Bara du är dig själv så går allt bra”, jag
citerar min mamma. Hur ska jag kunna vara mig själv om jag inte vet vem jag
är?
ny sida
När jag gick på mellanstadiet visste jag vem jag var. Jag visste vad jag
ville och inte ville. Jag behövde inte bry mig om framtiden, den tog hand
om sig själv. Ka-|nske är det det som gör att allt känns bättre när man är
liten. Att man känner att man vet så mycket. Man känner sig så säker i
rollen som sig själv.

På högstadiet blir allt annorlunda. Varför denna förändringen sker just på
högstad-|iet kan man fråga sig. Kanske har det med pubertet att göra.
Kanske har det med skolan och människorna att göra. Jag vet inte, ingen
vet. Kanske förvandlas jag till ett tredje jag på gymnasiet.

De starkaste minnena som jag har från mellanstadiet är framför allt hur
roligt jag hade. Allting gjorde man för att det var kul. Man hade inga
förpliktelser. Men jag minns också hur jag såg upp till eleverna på
högstadiet. Hur jag län-|gtade tills jag skulle få bli en av dem. Jag ville
bli vuxen.

Känslorna och minnena från högstadiet är blandade. Något som verkligen
märks på högstadiet är falskheten och spelen mellan människor. Man märker
verkligen hur folk genomgår någon slags mellanperiod där man ska låtsas
vara någon man vill vara. Under denna perioden kan man inte lita på någon.
Alla vill så gärna ”passa in” och skvallrar gärna bakom ryggen på en för
att få en chans att göra detta. Alla är så rädda för att bli utpekade för
att vara ”annorlunda”.

Denna perioden kommer man så småningom över. Jag gjorde i alla fall det.
Men i åttan kom för mig en ännu värre period. En period av depression. Allt
jag mins från åttan och halva nian är en dimma. En dimma där jag var ledsen
i princip hela tiden. Jag hade varken ork eller lust att göra någonting.
Jag förlorade många kompisar och min bästa kompis flyttade utomlands. Detta
händer tydligen fler än mig. Man hör ju på nyheter att ungdomar idag har
problem med stress och depress-|ioner. Men mitt i detta mörker så fanns det
ändå något som sade mig att allt skulle bli bättre, att det inte skulle
vara i evighet. Detta något hade rätt.

På jullovet i nian hände någonting. Det var som om en lampa tändes i mitt
lilla, mörka inre. Jag blev glad igen. Uppriktigt glad, inte det där falska
leendet som satte sig på mina läppar, utan hela jag blev glad. Varm, glad
och lycklig.

Även om det inte var en speciellt trevlig period så är jag på något sätt
glad att jag fick uppleva den. Jag skrev mycket under den tiden, dikter och
korta texter. Jag blev mer kulturellt intresserad. Detta öppnade en annan
sida av mig själv. Man kan säga att jag knöt starkare band i vänskapen med
mig själv.

Idag kan jag bryta ut i ett fniss ibland, bara sådär. Ett lyckofniss,
precis som på mellanstadiet. Men det är lyckofniss över olika saker. På
mellanstadiet kunde jag bara lyckofnissa åt något roligt. Idag lyckofnissar
jag över livet. Över hur bra jag har det och över hur mycket fint det
finns.

Även om jag inte har min framtid planerad så kan jag bara ta det lugnt
medans framtiden vilar tryggt i mina händer.

Parenteserna runt ”och så” kan eventuellt vara gjorda av läraren. Eleven
och läraren använder likadan penna, så det är svårt att avgöra vem som
gjort dem.

Mina skolår
När jag skulle börja skolan för första gången så var jag väldigt nervös,
det var en ny värld som jag inte visste något om. Min första riktiga skola
var Enfors skolan, det är en väldigt liten skola som det gick ca 28 elever.
På skolan var det ifrån lekis och upp till trean. Men det var ändå en mysig
skola, man saknar endel stunder därifrån tex. när vi var inne i ”mysrummet”
och Pernilla läste berättelser.
Sen gjorde vi roliga utflykter och så, det saknar man lite nu. Sen när man
gick i trean på höst terminen så skulle vi på besök på sundbyskolan. Då var
jag väldigt nervös för det var en mycket större skola med massa nya
människor. Men samtidigt var det spännande och roligt på något sätt. Men
sen när vi väl kom dit så var det inte så farligt, dom verkade jätte-
|trevliga (och så) Man blev nästan besviken när man skulle åka tillbaka
till vår skola. Det var alltså några av dom som man skulle gå tillsammans
med efter sommaren
Sen kom svaren, jag skulle gå i 4A och Kim Svensson skulle vara
klassföreståndare. Nu var man nästan i samma situation som när man skulle
börja skolan, man skulle in i en annan värld igen med hundratals elever
istället för 28st. det var lite skillnad. Dom första dagarna gick lite segt
och nervöst men sen blev det bättre och man fick nya kompisar. Det var rätt
stor skillnad mellan Sundbyskolan och Enforsskolan och sen var man ju
vuxnare, det blev fler läxor. Det var rätt jobbigt för då fick man inte
lika mycket fritid, men man vande sig efter ett tag. Man började ta skolan
mer på allvar nu.
Sen när jag gick i femman så fick vi besök av femman från Skönbäck, dom
skulle börja på vår skola efter sommaren. En av dom som var och hälsade på
hette Emmeli vi blev rätt bra kompisar direkt. Det skulle bli kul att få
lite nya elever i klassen. Det blev ännu mer läxor i sexan kändes det som i
alla fall man hade rätt mycket att göra inför sjuan. Men det skulle bli kul
att börja på högstadiet för då räknades man som äldre (och så). Jag var
inte särskillt nervös inför sjuan, eller lite var man väl, med nya lärare
och nya klasser, men jag blev nöjd med den nya klassen. Det var mer frihet
på högstadiet än mellanstadiet man fick lite mer ansvar (och så), det var
skönt tycker jag. Endel sa att det skulle bli mer läxor i högstadiet men
det tycker inte jag att det blev men det blev däremot mer prov. Men det
blev ju inte jobbigare kan jag ju säga, fast man tog skolan ännu mer
allvarligt nu än på mellanstadiet.
Sen fick man ju ännu mer kompisar för det kom ju elever från Grishult men
det var bara roligt med mer nya människor. Nu gör jag ju sista terminen i
nian och har precis valt min ”framtid”. Många frågar om det är kul att gå i
nian. Jag tycker väl det är kul men nian är ung. lika sjuan och åttan
förutom att man har lite mer press på sig i nian. Och endel undrar om jag
är nervös nu när man ska in i en ”ny” värld men jag var bara nervös när man
skulle bestämma sig för vad man skulle gå. Men nu har jag bestämt mig och
det känns bra, som om jag har valt rätt,
Så det är bara att köra på, bara man har vilja så brukar det gå bra.

SLUT

Mina skolår!
Jag ska börja i ettan och hjärtat bultade av spänning om hur allt skulle
vara att börja skolan, allt var så nytt och spännande, nya kompisar,
fröken, böcker, ja precis allt. Vi kom in i klassrumet satte oss i en bänk
där våra namn stod på en liten skylt, fröken hälsade oss välkommna och vi
sa ”hej”! Den dagen då var allt roligt och spännande man kände sig stor
fastän man bara börjat i ettan. En liten tid efter att vi börjat ettan så
skulle vi ha ett knytkalas alla skulle ta med sig godis och dricka sedan
skulle man dela på alltsammans och bara äta och ha jättekul. Allt var så
mysigt vi hade ljus tända och alla var upprymda av glädje. Nu hoppar vi
fram några år tills vi börjar 6:an då kände man sig stor, ja det var man
juh man var störst på skolan och det kändes juh givetvis superbra, man
behövde inte vara rädd för någon, man kunde bara vara sig själv.
Men man hade ett ganska stort ansvar nu när man var äldst man skulle juh
vara stor och duktig och visa att man kunde sköta sig nu när man var störst
på skolan. Så visst hade man ett ganska stort ansvar på sig att inte lära
dom mindre barnen en massa hyss, dom sk|ulle juh inte ta efter sånt som var
dåligt från oss som gick i 6:an utan sånt somm var bra och som dom kunde ha
nytta av sen. Och visst var det dom som både lärde dom bra och dåliga saker
så att dom mindre såg det och dom tyckte juh att allt som man inte fick
göra det var kul för dom. Jag minns en gång i 3:an vi lekte och pysslade
och så satt vi i vår ”fruktring” så kom vår lärare och gav oss choklad en
efter en sen så sa han ”vad konstigt att ingen kommer på det”. sen kom hon
till mej och hon ger mej chokladen och jag säger TACK och det var det som
hon hade väntat på att få höra så då gav hon mej 2 choklad|bitar extra bara
för att jag hade sagt just tack. Sen efter det så sa hon att jag var duktig
som hade sagt det sen efter det så sa alla tack men det var bara jag som
fick två chokladbitar extra för att jag sa tack först.
Vi hade ett uppehållsrum på vår skola också det var ett rum man kunde vara
i på rasterna och lyssna på musik, prata, dansa om man ville det, läsa ja
man kunde gör allt möjligt där inne.
Det var jätte kul att vara där inne men man fick bara vara där när man
börjat i mellanstadiet alltså 4:an. Så när man gick i 3:an ville man alltid
vara där nere men det fick man inte.
Egenteligen skulle man bara vara där när det regnade men det blev inte så
för att det var alltid nån lärare som öppnade dörren till slut, när man
tjatat tillräckligt mycket.
Nu får jag vell ta och berätta lite om hur det var att börja i 7:an då.
Det var så nervöst så nervöst jag har nog aldrig varit så nervös i hela
mitt liv tror jag inte iallafall. Jag kom ihåg jag frågade en kompis som
skulle börja i 8:an om man skulle betala när man gick på bussen eller vad.
Men det skulle man givetvis inte göra men då sa jag tänk om dom säger att
jag ska betala då men då sa min kompis att jag skulle sluta oroa mej. Men
det gick inget vidare, det var det första jag var nervös för.
Sen när vi kom till skolan så var jag ännu nervösare då skulle vi gå till
matsalen för att se om alla var där som skulle börja 7:an.
Rektorn hälsade oss välkommna och pratade lite om regler och om det skulle
bli brand och så, vad jag minns iallafall. Sen började han ropa upp våra
namn så fick man säga ”ja” när han ropade upp ens namn och räcka upp handen
också. Han började med 7A och jag skulle juh gå i 7C så det var en lång bit
tills han skulle ropa upp mitt namn, men jag var så nervös för att dom inte
skulle höra när jag sa ”JA” och räckte upp handen men det gjorde han som
tur var, sen blev jag lite lungnare efter det. Sen gick vi in skolan och
gick till våra klassföreståndare som då var Kjell Andersson och Eva-Lotta
Sjökvist.
Dom sa ”hej och välkommna.” Vi satte oss i bänkarna och fick penna, sudd,
almenacka, lite smått och gott vad man skulle behöva. Vi fick ett schema
som vi skulle fylla i och ett annat häfte med alla lärare och sånt som vi
också skulle fylla i.
Den dagen var verkeligen rolig man fick många nya kompisar. Ja i 8:an hände
det vell inte så mycket roligt det var som plugget brukar vara.
Ja det förståss Bobba är juh alltid roligt att vara på, ”typ” spela pingis,
biljard, kort eller bara sitta och prata och läsa en tidning.
Åh nu till slut så får jag vell berätta om 9:an lite också så långt jag
kommit iallafall.
Ja 9:an är jätterolig tiden går så fort och allt är verkligen jättekul. Ja
man är juh störst igen och ska vara så lydig och duktig som möjligt. När vi
slutar 9:an ska vi juh på bal och det är nåt som ska bli kul tycker jag.
Nä nu har jag nog inget mer att skriva.
Av: Monica Olsson 9C.

Mina skolår
Jag började i skolan 1994 i årskurs ett. När vi började var våra föräldrar
med oss på vår första skoldag i ettan. Vi skulle får träffa vår nya fröken
som hette Ulla Karlsson och alla elever skulle man träffa och lära känna.
Jag tyckte att det var tryggt att ha med våra föräldrar den dagen. Jag
minnst att vår fröken kom till klassrummet och hälsade alla välkomna till
Observatorieskolan.
Vi fick sätta oss var vi ville och med vem som helst.
Jag kommer ihåg att jag fick en kompis samma dag som vi började skolan. Hon
hette Ida och hon var jättesnäll och vi blev bra kompisar. Fröken pratade
med oss och våra föräldrar och vi fick pennor och suddgummi av hon.
Den dagen var inte så lång så när vi hade slutat fick vi gå hem.
Nästa dag började vi klockan åtta och då var det en vanlig skoldag. Nu
skulle man gå i tre årskurser på lågstadiet. Åren gick fort, efter det var
det mellanstadiet som jag skulle börja på.
När vi började i årskurs fyra så fick vi en ny lärare som hette Alvar
Isaksson och vi skulle också ha han i tre år.
När vi började i fyran kändes det bättre för då hade man lärt känna många
elever.
Det var väldigt roligt att gå på mellanstadiet för vi gjorde många
utflykter tillsammans med de andra klasserna.
När vi hade gått i fyran och femman var det tid att börja i sexan och vi
skulle flytta in på Carl Gustafskolan och där skulle vi gå upp till årskurs
nio. Vi åkte till Liseberg med de andra sexorna och gick på tivolit, vi
åkte tidigt på morgonen och så var vi hemma sent på kvällen.
Vi gick på stan också där vi shoppade och hade kul. Det var väldigt skoj
att komma till Göteborg.
När årskurs sex var slut skulle vi börja i sjuan på högstadiet och då
skulle vi få nya lärare igen till årskurs nio.
Nu går jag i nian och det innebär att det är sista året på högstadiet och
det känns bra men det är rätt så jobbigt nu i det sista läsåret.
Vi har mycket läxor och prov och för ett tag sedan hade vi visprojekt.
Senare ska vi ha något tema om Karlskrona.
Snart är också grundskolan slut för oss och då är det tid att lämna Carl
Gustafskolan och det ska bli skönt att komma till en ny skola och se hur
det är där.
Jag har precis valt vilken linje jag ska gå på när jag ska börja på
gymnasiet. Jag har valt handel och adminstrations programmet och jag hoppas
att jag kommer in där.
Då kommer jag isåfall gå på Hällstrandsskolan och det ska bli väldigt kul.

Jag har varit där en gång på den skolan när det var öppethus och den var
stor och fin.
Men först ska vi ha sommarlov och det ska bli skönt att vara ledig.
Sen efter sommarlovet börjar gymnasiet och då kommer det vara mycket att
göta men det ska bli roligt iallafall.
Jag hoppas att det kommer gå bra för mig på gymnasiet.
Detta var mina minnen från mina skolår.

Mina Skolår!

För ungefär 9 år sedan så började Sofia i ettan och hon ska berätta lite om
alla hennes år i skolan från 1:an – 9:an.
– Jag heter Sofia Granlund och går i 9:an jusst nu och när jag började 1:an
så kommer jag ihåg att jag var så nervös på kvällen före, man tänkte på
alla kompisarna som skulle komma och hur dom var och hur alla lärare skulle
vara. Men när dagen kom så följde mamma med så att det var inte så hemskt.
Det var kul att träffa alla. Och när vi kom in så fick vi sätta oss vid
bänkarna på stolarna och så ropade läraren upp våra namn. Men sen när det
var klart så lekte vi på skolgården och alla våra mammor gick hem. Då lekte
vi tills dom rigde i ringklockan för sån hade dom då. Sen så fick vi alla
våra böcker, men så mycket var det ju inte eftersom vi gick bara i ettan.
Och man fick ju matte-böcker och skrivstilsböcker man fick träna i och så
hade man lästimmar, då fick man äta frukt och man fick göra halsband av
pärlor och leka me kompisar. Och så var de nästan ända upp till 3:an. Men
då var de kanske lite mer att man måste jobba i alla böcker man hade. Och
sen så kom sommarlovet och snart skulle vi börja 4:an på en ny skola och
alla var glada och nyfikna på hur det skulle vara. Och i 4:an så var det
jobba, jobba nästan hela tiden. Men det var kul. Då träffade jag en kompis
som jag vart jätte bra kompis med och vi är bästa kompisar fortfarande. Men
i allafall och sen så var de lika kul och mycket jobba ända från mitten av
5:an till 6:an, då när vi satt och gjorde nationella proven, som jag nu
sitter och skriver, men de var ju lite lättare då. Sen kom sommarlovet
mellan 6:an och 7:an Då började man fatta att det blev svårare och svårare
och man bytte skola igen och träffade nya kompisar och lärare. Det blev
mycket jobbigare och mycket läxor och man hade knappt nån fritid men det
blev svårt och nu började betygen gälla och det var bäst att göra alla
läxor, annars kunde det bli rätt svårt om man fick läxprov ibland men det
var kul i skolan för man kände sig så stor, men alla 8:or och 9:or som gick
då vi gick i 7:an var ju så stora och man var lite rädd för vissa av dom.
Det blev ofta småbråk mellan killarna. Och i 8:an var de lika dant då
började ju 9:orna första ring och flyttad och så kom de nya 7:or till
skolan och så var de, de var lika mycket läxor om inte mer, men nu blev det
ju massa prov, och prov hela tiden så man hade knappt nån fritid då heller.
Och så kom jag upp i 9:an efter sommarlovet. Träffade alla kompisar och det
var skit kul. första veckan men sen satt det igång igen. Mera prov och mera
läxor och vi lära börja tänka på våran framtid, vad vi ville gå för linje
för efter jullovet så ska man ju söka in och allt man gör i skolan går på
betygen. Tex man ska komma i tid till lektionerna och vara på alla, göra
alla läxor och prov vi fick och alla hem|läxor. det var jobbigt med allt så
i 9:an har man nästan ingen fritid, ibland har man 2-3 prov i veckan och
det är inte kul. Men nu är det snart slut på 9:an och man får se om man
kommer in på nån linje eller man kanske får gå i en special|skola för man
inte sköter läxor och om man inte klarar proven så jag säger bara de till
er som inte har kommit så långt än ”att gör proven och sköt läxorna” för om
ni värkligen har en dröm eller att ni värkligen vill bli nått som kräver
höga betyg så gör allt ni måste för annars blir de inge kul om ni blir nått
eller kommer in på en linje ni inte vill gå.. De va allt jag hade och
berätta.
”lycka till i framtiden”

Mina skolår
Den allra första skolan jag gick i var en amerikansk skola. Då bodde jag i
Bangalore där jag är född. Jag gick där i kindergarten, som är samma sak
som sexårsverksamhet. Självklart prata|de jag engelska. Jag kommer ihåg att
jag knappt kunde ett enda ord på engelska innan jag började där. Men jag
lärde mig snabbt.
Jag gick bara där i ett år och jag önskar nu att jag hade fortsatt gå där.
Jag kommer ihåg väldigt mycket, fast jag var ganska liten. När jag tänker
tillbaka kommer jag ihåg att jag hade roligt. Då skrattade jag och var glad
för det mesta. Jag hade många kompisar som jag lekte med, och vi gjorde
alltid något roligt i skolan.
Högtider som halloween, alla hjärtans dag och st: Patricks day minns jag
speciellt.
Under min tid på kindergarten kändes allting som en lek, allt var så
enkelt. Jag tror nog att det är hittills mitt bästa skolår. Jag är också
tacksam över att jag har fått uppleva att gå i en skola som är så
annorlunda från Sverige. Då förstår man vad man att det finns skolor som är
bättre än Sveriges.
Inte för att jag tycker att dom är dåliga, men man har något att jämföra
med.
När jag skulle börja ettan flyttade vi till Sverige. Det var första gången
jag bodde här. Jag kom till en bråkig stor klass och jag minns att jag inte
tyckte om det i skolan så mycket. Inte som jag hade gjort förut.
Jag började i den skola som jag går i nu, Sockenplanskolan.
Jag komme faktiskt ihåg min första skoldag i ettan, fast inte så mycket i
och för sig. Det jag minns var att jag fick en kompis som hette Linnea och
att vi fick potatisbullar med lingonsylt till lunch. Det är konstiga saker
man minns.
Jag gick i Sockenplanskolan under hela lågstadiet. Jag kommer ihåg att jag
var ensam ibland och ibland hade jag kompisar. Jag tyckte att många utav
mina klasskamrater var barnsliga, speciellt killarna. Det är två vänner som
jag hade som jag aldrig kommer glömma. Viola och Ida. Det va dom två som
betydde mest för mig i skolan under lågstadiet. Det är förvånands|värt
mycket jag kommer ihåg, det finns så mycket att berätta, men för att gå
vidare måste jag berätta om när jag började mellanstadiet. Vi flyttade till
Egypten när jag började fyran. Jag vissteinte ens vad det låg när pappa sa
att vi skulle flytta dit, men när jag fick höra att det låg i Afrika tyckte
jag att det var häftigt. Det var inte så svårt att flytta från Sverige, jag
visste ju ändå att vi skulle komma tillbaka. Det var tänkt från början att
vi skulle bo i Egypten i två år, men vi bodde där i tre år. Alltså under
hela mellanstadiet.
jag började i en liten svensk skola, med bara trettio elever. Mina syskon
började i en amerikansk skola. Jag kan ångra nu att jag inte valde den
amerikanska för att jag skulle ha fått mycket bättre undervisning. Att vara
den enda som gick i svenska skolan fyra syskon som gick i den amerikanska
var lite jobbigt ibland. Jag fick en utanförskänsla. Jag tyckte att de
glömde bort mig ibland och att mina syskon tog för myck|et plats. Fast jag
trivdes bra i Svenska skolan, de första två åren i alla fall. Det var bra
samman|hållning mellan eleverna, eftersom vi var så få. Åldrarna var
väldigt blandade, vilket var en bra sak. Det var kul att umgås med dom som
både var yngre och äldre än en själv. På rasterna kunde hela skolan t ex
spela fotboll, pingis eller basket. Vi gjorde många skol|resor, där vi bl a
var på safari, badade i varma källor, fick uppleva den egyptiska kulturen
eunt omkring Egypten. Jag är ännu en gång tacksam över att jag har fått
uppleva detta. Jag har fått uppleva saker som vissa andra svenskar inte har
upplevt eller aldrig kommer att göra. I och för sig så kanske dom inte
förstår vad dom har missat, men jag förstår vad jag skulle kunna ha missat
och jag är tacksam att jag inte har gjort det. Den bästa vännen som jag har
fått i Egypten är Åsa. Jag har fort|farande kontakt med henne. Hon gick
också i svenska skolan i en klass under mig. Jag kommer ihåg innan hon kom
till Egypten hade jag tröttnat lite på mina andra kompisar. De var väldigt
barnsliga. Jag kunde inte förstå hur de fortfarande kunde leka mamma, pappa
och barn.
När Åsa kom blev vi ganska fort bra kompisar, eftersom hon också tyckte att
de var barnsliga. Fast vi var ju ändå kompisar med de andra ändå, men vi
kanske mest var för oss själva.
Jag kommer ihåg att i sexan när Åsa flyttade tillbaka till Sverige tyckte
jag att det blev ganska tråkigt i skolan. Mina andra kom|pisar hade mognat
till lite, så det kändes i alla fall bra. Detta kanske låter värre än vad
det var, men jag tycker inte att det var så hemskt utan henne. Jag klarade
mig. Jag visste att jag snart skulle få träffa henne igen.
Andra terminen i sexan kände jag hur mycket jag längtade till Sverige. Jag
vill verkligen flytta tillbaka.
Det var ändå hemskt att flytta från Egypten. Jag skulle ju inte komma
tillbaka. Allt fick man lämna, huset, hundarna, skolan, kompisarna. Det var
så mycket jag skulle sakna och som jag nu fortfarande sak|nar. Nån dag tror
jag ändå att jag ändå att jag kommer åka tillbaka dit.
Att börja i sjuan, högstadiet i Sverige var hemskt. Jag förväntade att jag
skulle trivas bra i Sverige, men jag var ändå orolig för hur det skulle bli
med skolan.
Jag började i samma skola som jag gick i innan. Sockenplanskolan. Det var
många elever som fortfarande gick här sen förut. Egentligen ville jag inte
gå i den här skolan igen, men mamma och pappa sa att det var bäst så
eftersom det inte fanns en bättre skola jag kunde börja på.
Jag tyckte inte om att det var så många som kände igen mig och var
intresserade över hur jag hade förändrats.
Det som jag upplevde som jobbigt var grupptrycket, jag var inte van vid det
på detta extrema sätt. Jag är inte en såådan person som lätt faller för
grupptryck, emn jag tyck|te att det var jobbigt att man inte längre hade
kvar känslan att alla kunde vara med alla. Jag fick några kompisar i alla
fall, två utav dom stod mig lite när|mare.
Det var jättejobbigt att hänga med i skolan. Eftersom jag tidigare inte
fått så bra undrvisning låg jag lite efter. Men jag försökte så gott jag
kunde. Gjorde alltid läxorna och sen kändes det som jag hade kommit ikapp.
Andra ansåg mig som en utav de duktigare eleverna.
Sjuan tycker jag i stort sett var ett bra år. Fast jag hade under vissa
perioder varit ganska deprimerad, eftersom jag saknade Egypten och jag
tänkte mycket på Bangalore. Det gör jag nu också och jag tror att jag
alltid kommer göra det.
När sjuan slutade flyttade en utav mina närmaste vänner. Jag insåg inte då
hur svårt det skulle vara utan henne.
Åttan var ett väldigt jobbigt år. Mina kompisar svek mig och jag trodde
själv att det var mitt fel, fast nu förstår jag att det inte var det.
Mina slutbetyg i åttan visade sig vara bra ändå. Jag hade kämpat mycket för
dom.
Vid slutet av åttan kände jag att jag inte kunde gå kvar i samma klass
längre. Jag hade inga riktiga kompisar och arbetsmiljön var stökig.
Då funderade jag på att byta klass till denna. Det var otur att det var en
matte och NO klass som jag tänkte byta till. Annars skulle jag utan tvekan
ha velat byta direkt. Matte är inte precis mitt favoritämne. Det har varit
tufft och väldigt ansträngande att byta klass. Men ändå tycker jag att det
var bra att jag bytte. Det är mycket bättre arbetsmiljö i den här klassen
det är lättare att koncentrera sig. Tyvärr sänktes ändå mina betyg med 15
poäng. Som sagt så var det ansträngande att byta klass, men betygen ska jag
höja.
På ett sätt känns det sorgligt att lämna grundskolan men ändå skönt. Man
inser att man inte längre är så liten längre och om man vill hinna göra
något nu i grundskolan ska man göra det nu. Själv är jag lite trött på den
här skolan. Har snart gått här i sex år. Det kommer bli både spännande och
nervöst att börja gymnasiet. Det är steget till nåt nytt. När jag lämnar
denna skola kommer jag känna mig lättad och befriad, kanske låter konstigt
men, så tror jag att jag kommer känna.

1 Att byta skola/att byta klass
Jag, en tjej på 15 år, bytte skola till sjuan då jag skulle börja
högstadiet.
Jag var ganska posetivt inställd till bytet, av skola, men ändå medveten
och rädd för miljö förändringen som skulle ske, nya vänner, nya lärare m.m.

Jag var rädd för hur min nya klass skulle fungera i samband med mig, men
även för hur stor skillnad det skulle bli i jämnförelse med min gamla
skola.

Min gamla klass var en relativt stökig klass och vi hade lyckats bli av med
många vikarier men även lärare.
Det kunde vara ganska besvärande ibland men vi hade ändå lyckats ganska bra
med att behålla en god stämning och sammanhållning i klassen.
Jag tror att det beror på att vi trots allt gått antingen i samma klass
eller i parallell klass till varandra sedan ettan.
När jag äntligen skulle börja högstadiet, vilket jag såg fram emot eftersom
de som gick på högstadiet var så ”stora”, var jag bara 13 år gammal och
ganska blyg, i okänd miljö, men samtidigt såg jag fram emot att få träffa
min nya klass. Klassen visade sig dock att inte vara så ”farlig” utan kunde
redan under första dagen få några nya vänner i klassen. som i stora drag
delade mina intressen.

När höstterminen i sjuan startade var det ganska roligt att gå till skolan,
dock inte pga. studierna utan mer pga. att lägga märke till förändringarna
och att få möjligheten att lära känna nytt folk och träffa lärare osv.
Det visade sig att skolan skiljde sig ganska mycket från den lilla skola
som jag gått i innan, men inte bara till miljö utan också alla människor
som jag träffade i skolan, näst intill ingen var som i den gamla klassen.
Jag tror att det skiljde sig så mycket eftersom de flesta inte kom från en
mindre skola utan gått i samma skola sen tidigare. När det gällde
olikheterna i studie sättet var det inte så mycket skiljnad utan mer
skiljnad på schemat där det var mer no/matematik, eftersom jag valt att
börja i en klass med den inriktningen.
Om jag skulle jämnföra de olika klasserna skulle jag nog sga att årskurs
ett passar bäst in om man tänker på inställning och stämning eftersom allt
var nytt, i alla fall för mig, och man hade inte hunnit skaffa sig en
uppfattning av skolan eller klassen än.
Men till åttan blev det en förändring inte bara det att alla blev äldre
utan alla hade även hunnit skaffa sig en uppfattning, vilket omvandlade den
”harmoniska” stämningen till en mer ”kritisk och ogillande” stämning.
Stämningen och sammanhållningen i klassen medförde även att endel slutade
eller släpade sig igenom vardagen, som jag.
Jag hade nu ändrat min uppfattning till skolan och släpade mig ur sängen på
morgonen för att gå till den grå mulna skolan, som jag nu uppfattade den.
Anledningen till detta anser jag vara pga den bibringade stämningen som
skapats.

Nu i nian har stämning trots allt lättat något men som i åttan ångrar jag
lite att jag valde just den skolan istället för en annan, men nu att man
inte bytt i åttan.
Men jag vet själv varför jag inte bytte och det pga betygen, som skapar oro
i en elevs vardag.

Om jag nu skulle blicka tillbaka på de gångna åren kan jag tydligt minnas
många fram och motgångar, men tydligast är nog den dåliga stämningen som
jag inte tror kommer att försvinna helt, det pga att det kan vara svårt att
ändra sina uppfattningar.

Jag skulle inte kunna säga om det är bättre att gå i en mindre eller större
skola för jag själv skulle nog anse att det är bra med att ha gått i båda
två och inte enbart i en skola. För mig har bytet gett mig en förmåga att
anpassa mig lättare efter olika miljöer och det pga en förändring, vilket
hjälper till att inte bli trött på skolan.

Mina skolår
Sista terminen i årskurs 9, och jag tänker på min skoltid. Nio år, nästan
tio, i samma skola.
Det är så mycket som jar hänt med den lilla flickan i blommiga cykelbyxor
som hade en alldeles för stor ryggsäck.

Till skillnad från andra hade ja det lätt i lågstadiet, behövde inte plugga
nämnvärt och hade inga koncentrationssvårigheter. Men på något sätt gjorde
jag mig osamns med mina vänner hela tiden.
Jag tror den största grunden till det var att jag var envis och ville att
allt skulle vara på mitt sätt, samtidigt som jag försökte passa in.
Men jag passade aldrig in, och det gjorde jag inte senare heller.

Mellanstadiet var en plåga för alla som vistades runt mig, då jag kom in i
puberteten. Många elever o lärare blev drabbade av detta, men jag fortsatte
min bärsärkargång.
Jag minns en vikarie vi hade i en termin, som jag var hemsk mot, men inte
bara jag, utan hela klassen.
Han hade otur som fick oss när han precis blivit lärare.
Jag undrar om han fortsatte inom det yrket eller gav upp sina planer.
De första åren i mellanstadiet var ganska okej, sett ur en social
synvinkel.
Men i sexan, då skulle man vara stor. Jag försökte verkligen passa in, att
ha likadana kläder som alla andra. Men ändå dög jag inte. Till sist orkade
jag inte försöka, utan klädde mig som jag kände.

I högstadiet kom räddningen i form av en ny klass. Jag hade lugnat ner mig
ordentligt och skaffade nu nya vänner, som hade intressen liknande mina.
Längre fram började jag också intressera mig för politik och idag är detta
ett av mina största intressen. Mina 3 år i högstadiet har varit fyllda av
demonstrationer, konserter, föreläsningar o vänner.
För första gången passade jag in och jag upptäckte nya sidor hos mig själv.

Nu, sista terminen i nian är jag skoltrött o förväntansfull på gymnasiet på
samma gång.
Undrar hur framtiden ser ut och vad som händer med mig och mina älskade
vänner.
Det enda jag kan göra nu är att försöka fixa en stabil grund att stå på
senare i livet.
Den lilla flickan som stod på tunna ben hade en för stor ryggsäck med för
lite innehåll. Nu har hon växt och ryggsäcken passar. Men ibland känns den
för tung.

Att byta skola/Att byta klass
Jag kommer ihåg det så väl.
Mamma kom in till mig. Jag låg i sängen och läste djungelboken.
– Hej. Vad läser du?
– Djungelboken.
– Är den bra?
– Ja det är den väl.
– Jag måste prata med dig!
– Ja, om vad?
– Vi måste flytta.
– Va, varför? sa jag lite skräckslaget.
– Nu när du fått en lillasyster och allt är den här lilla tvåan för liten.

– Men vi kan ju inte flytta. Vi måste bo här. Mormor och morfar bor precis
brevid oss och jag har mina kompisar och skolan här. Vad kommer att hända
med mig?
– Ta det lugnt lilla gumman. Allt kommer att ordna sig.
Mamma vände sig om och gick.
Jag låg där. Det kändes som om någon bara hade kommit in och sagt: ”jorden
kommer att gå under imorgon”. Som om någon hade stuckit in en kniv i mitt
hjärtat. Jag fick ingen luft. Det var helt offatbart att vi inte skulle bo
i lägenheten som låg precis brevid mormor och morfar. Vi som levt
tillsammans hela livet. Skulle jag bara lämna dem, och alla mina kompisar.
Det var en känsla som inte går att beskriva. Jag finner inga ord.
Veckorna gick och tillslut blev det sommar|lov. Det skulle vara nu på
sommarlovet som vi skulle flytta.
Jag skulle lämna alla mina kompisar. Men mamma hade sagt att jag fick gå
kvar i min gammla skola. Det gick en buss utanför vårt nya hus til min
gammla skola. Men jag visste redan då att det aldrig skulle funka. Jag
skulle bo för långt bort för att jag och min bästa kompis Henny skulle
kunna fortsätta och ha den bra kontakten som vi alltid haft.
Det visade sig efter en termin att mina misstankar mot våran vänskap
faktiskt blev till verklighet.
Henny började vara med andra och jag var inte med överhuvudtaget.
Jag var med de andra tjejerna från andra klassen, eller så stog jag själv.
Jag gick ofta till min hemliga plats. Det var i skogen precis brevid
skolan. Där kunde jag sitta och titta på när andra lekte. Jag satt ofta och
kollade på Henny och hennes nya kompis Caroline.
Jag kände aldrig någon ilska mot Henny för att hon inte ville vara min
kompis längre. Det var som på något konstigt sätt att jag förstog henne.
Medans jag satt där i skogen tänkte jag alltid på Henny och varför det
blivit så här. Det var något som jag inte kunde släppa. Dessa tankar
förföljde mig, både dag och natt.
Jag förstog att jag var tvungen att göra något åt detta.
Andra terminen i trean blev bara jobbigare. Jag var inte en i gänget
längre. Så en dag bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag orkade
inte mer, så efter sommarlovet började jag i den nya skolan som bara låg en
kvart från mitt nya hus.
Det blev den första dagen på en ny termin i en ny skola. Jag kommer
ihåg det som om det skulle ha varit igår.
Jag klev in genom klassrums dörren. Jag kom lite senare än de andra
för jag och mamma hittade inte till klassrummet först.
Det blev helt tyst i klassrummet när jag kom in.
– Hej, sa fröken glatt.
– Hej, sa jag lite förnämt.
Jag fick berätta vad jag heter och lite om mig själv. Men det kändes som
ingen lyssnade. Det kändes som alla kollade på min äckliga fula små
blommiga klänning som mamma hade tvingat på mig. Jag ville verkligen inte
hade den men för att inte bråka med mamma tog jag på mig den. Sen fick jag
sätta mig. Jag satte mig ner brevid en annan tjej som verkade jättesnäll.
Det kom att visa sig senare att jag hade rätt. Hon och jag hade samma
konstiga humor och vi kunde stå ut med varandras intressen. Vi blev
kompisar. Inte så jättebra kompisar från början, men med åren växte vår
vänskap och idag är vi som bästa vänner. Vist tycker vi olika om saker och
ting och det välldigt ofta men det finns alltid något där som gör att vi
alltid hittar tillbaka till varandra.
När jag hade bytt skola så förendrades mitt liv. Jag slutade tänka på
Henny och alla funderingar om det. Jag tänkte inte på henne på tre år.
Efter tre år så ringde hon till mig. Hon ville höra hur det var. Vi
hade mycket att prata om och vi pratade i nästan två timmar. Vi bestämmde
att vi skulle träffas till helgen.
Det gjorde vi också.
Men det var inte som vanligt. Alla tankar kom tillbaka när jag såg
henne stå där vid stationen och vänta på mig.
För Henny verkade det som om jag bara hade varit på en lång semester.
Hon berättade om allting som hade hänt och vad alla gammla klasskompisar
gjorde idag. Vilka som var ihop med vilka o.s.v. Men för mig kändes det som
om jag satt och lyssnade på en främling. Alla namn och olika berättelser
blev som ett ända surr i huvudet. Idag kommer jag inte ihåg någonting ifrån
vad hon sa.
Det var den enda gången som vi träffades efter att jag bytt skola. Henny
ringde och frågade efter mig ett par gånger men jag ringde aldrig tillbaka.
Jag ville inte bryta med gammla. Det kändes som om jag på nåt sätt fick ge
igen. Hon fick känna på hur det var att bli ignorerad av någon man gillade.
Som var ens bästa kompis.
Kanske var det ändå det bästa som hände, att vi inte tog upp
kontakten igen. Jag skulle nog aldrig kunna glöma och förlåta det som hade
hänt. Det hade satt så djupa spår i hjärtat, och jag hade det bra i min nya
skola. Jag hade ingen anledning till att ta upp kontakten igen.
Min nya kompis Nilla och jag hade det bra, och jag är glad för att
jag bytte skola och fick känna på ett nytt annorlunda liv.