Att byta skola och klass
Det var en höstdag, mamma kom hem från arbetet. Hon berättade att hon hade
fått ett arbete i Eksjö, som vice chef på Saab. Eftersom vi bodde i Sävsjö
så var vi tvungna att flytta. För mamma ville inte pendla varje dag. Det
värsta av allt var att jag skulle byta skola och skaffa nya vänner. Min
lillebror Albin hade just börjat i första klass så han brydde sig inte så
mycket om att vi skulle flytta. Men jag. Jag hade alla mina kompisar här.
Jag var mycket ledsen över att vi skulle flytta. Jag tyckte ändå att det
var lite spännande. Jag hade varit i Sävsjö många gånger och köpt olika
saker och varit och tittat på saker. Så jag visste hur det var där.
Eleven markerar nytt stycke med indrag Vi skulle flytta innan jul så
mamma ringde för fullt till rektorerna, och sa att jag och min lillebror
skulle få plats på någon skola. Sen när det var gjort så ringde hon och
tittade i tidningar på hus eller lägenhet. Det var väldigt jobbigt. För
mamma var så stressad hela dagarna. Jag fick ingen hjälp med något. En dag
så började jag packa lite. Fast bara lite småsaker, tex. böcker och
porslin.
Mina vänner var också väldigt ledsna över att vi skulle flytta. Våran sista
helg i Eksjö, satt mamma, Albin och jag hemma och tittade på TV. Ungefär
runt nio så ringde det på dörren. Jag gick och öppnade. Det var mina vänner
som jag brukade umgås med jämt. Som stod utanför. De sa att jag skulle få
följa med ut och ha en liten tjejkväll. Jag blev mycket chockad. Men jag
tog på mig och sminkade mig och gick ut. De berättade inget för mig. Det
skulle bli en liten överrask|ning. Vi åkte ner till centrum och åt på en
resturang. Sen åkte vi hem. De ville säga hej då på ett gulligt sätt.
Nu var söndagen här och vi skulle flytta de sista sakerna. Jag satt och
grät hela vägen till Sävsjö. Jag ville inte förlora mina vänner. Men jag
visste att jag skulle skaffa mig nya. Men ändå var jag ledsen. När vi var
framme så såg jag några gå förbi vårat hus. De stannade när de fick se mig.
De gick fram till mig och fråga vem jag var och vad jag hette o.s.v. Jag
visste inte vad jag skulle säga. Men jag berättade allt för dem. De bodde
bara ett kvarter bort. Så vi bestämde att vi skulle gå samtidigt till
skolan nästa dag, så jag skulle hitta. När jag kom till skolan dagen där på
så tittade alla på mig. Som om jag var en apa i bur. Det var väldigt
pinsamt. Jag märkte en sak direkt på första lektionen. Att det var mycket
krävande att byta skola och klass. Maten i den nya skolan var mycket godare
än i min förra skola. Det var mycket renare och trevligare skola i Sävsjö,
än i Eksjö. Lärarna var mycket snällare och trevligare. De var inte lika
stränga här än på min förra skola. Det var helt enkelt mycket bättre på den
nya skolan. Jag träffade mycket vänner här i Sävsjö. Men jag håller
fortfarande kontakten med de gamla. De brukar komma och hälsa på mig och
jag hälsa på dem. Jag tänkte på en sak då. Jag har nu bestämt mig att gå på
gymnasiet i Sävsjö och bo kvar här. Min familj tänkte det med. Att de
skulle stanna kvar här. För det var mycket lugnare här än i Eksjö.
Elevens kön: Flicka
Att byta skola/Att byta klass
Kasper! har du sett lådan med en stor vit tejpbit på?! det är mamma som
ropar, men Kasper skruvar upp volymen på steroen, som ännu inte är packad,
och borrar ner huvudet i kudden. Han öppnar ögonen och ser ut i hallen.
Flyttlådor överallt. Snart bär det iväg. Från den stora röda villan i
Vilhelmina till ett stångt radrus i en Stockholmsförort. Och snart så måste
han lämna skolan och klassen. Den bästa klass|en i hela världen. Tårarna
pressar sig fram när han tänker på att han aldrig mer kommer att få se dom
ansikten han har sett nästan varje dag, sen den dagen han började skolan,
för åtta år sedan.
Klass 8D, den busigaste, men samtid|igt den mest vänliga och mes
samman|hållna klassen i stan”, som lärarna brukar säga. Och dom har nog
rätt ändå, han kan inte ens räkna alla dom busig|heter dom hittat på under
åren som bara gjort kamratskapen starkare. Men nu kommer han att måsta
börja om all|deles ensam. Visst, mamma och pappa kan han ju prata med, men
dom kan han inte ha med sig på den nya skolan, vad skulle folk tro om honom
egentligen?
Sover du, eller försöker du bara smita undan packningen? mamma tittar på
honom med trött blick och hon kämpar för att kunna hålla i den stora, tunga
lådan. Jaja, ge hit säger han och strä|cker sig efter lådan. Den slinter ur
hans grepp och slår i golvet med en duns. Han suckar och allt känns med
ens, ännu jobbigare.
Nästa morgon vaknar han av väckarklockans stela ringning. Skolavslutning
tänker han, och masar sig upp ur sängen. I köket är de redan igång med
frukosten. De tittar på honom som om han vore ett spöke.
Har du inte duschat?!
Klev du upp nyss?!
Du kommer aldrig att hinna!
De skriker i min på varandra alla tre. Mamma, pappa och Daniela. Bara för
att hon fick ett nytt jobb så vi måste flytta, och bara för att Daniela har
lätt för att lära känna nytt folk. Han ger dem en sur blick och går in i
badrummet.
Ibland kan man inte tro vi är syskon, tänker han. Hon som är så social,
nästan lika sällskapssjuk som en hund, och han som är skygg en liten mus.
Han hatar att träffa nytt folk och kan bara vara sig själv bland dem han
kännt sedan flera år tillbaka.
Han står en extra lång stund i duschen och låter vattnet skölja bort dom
små tårar som mot hans vilja ändå lyckats pressa sig fram. Han slänger på
sig kläder|na, kletar i lite hårgelé så att det någorlunda liknar en
frisyr, och går ut ur badrummet. Frukost hinner han inte ens tänka på för
nu är det bråttom. Ut ur huset, in i bilen och iväg med en rivstart. Väl
framme i kyrkan sätter han sig med sin klass och med sina bästa kompisar
Abbe och Anders. De småsjunger med lite i sångerna, men kan inte
koncen|trera sig helt. De fnissar så de nästan sprängs när de ser prästens
peruk på snedd och hur han nervöst försöker rätta till den utan lyckat
resultat. Efter de har sjungit ”Den blomstertid nu kommer” så samlas de
utanför kyrkan för betyg och kramar. Kasper får en kram och en ros av alla
och de säger att de kommer att sakna honom och att det inte kommer att bli
sig likt utan honom. Han försöker att spela lugn och vusen, men han anar
att man kan se sorgen i hans ögon.
Sköt om dig! och lova att du skriver! Kon och hälsa på oss, ofta!
Ja, jag lovar, svarar han på deras befall|ningar. Han vill ju inget annat.
Han vill kunna hålla kontakten med alla, men det går nog inte. Får ringa då
och då och kanske skriva till skolans adress.
Bilen backar ut ur grusparkeringen, stämn|ningen i bilen är låg.
Det där gick väl bra, säger mamma och han mumlar ett ”mm” till svar.
Efter maten stänger han in sig på sitt rum och packar det sista som är
kvar, stereon, bokhyllan. Allt ska ner. Det är tyst runt omkring honom. Han
öppnar fönstret för att få in lite frisk luft. En svag ljummen sommarvind
fyller hans rum och han känner doften av fräsch sommar. Nästa dag vaknar
han av Danielas rop; – Kasper! Kasper! Flyttbilen är här!
Han kastar en blick på klockan och ser att den står på tio i sju. Idag blir
en lång dag. Han möts av folk i hallen som bär de stora flyttlådorna ut
genom dörren. Han gör i ordning lite limpsmörgås och hjälper till att bära.
Då är det ialla|fall gjort, tänker han. Kvarteret är tyst och stilla när
bilen svänger ut på vägen. Inte ens stan har vaknat, deras bil är det enda
som rör sig. När de kommit en bit utanför stan somnar Kasper och han vaknar
någon timme senare av Danielas skratt. Hon pratar i mobilen, antag|ligen
med någon från Stockholm, hon känner folk där redan så för henne känns
flytten bara spännande. Då ringer Anders. De pratar om vad de ska göra på
sommarlovet. Anders ska jobba och sen fara på ett fotbollsläger. Själv vet
Kasper inte alls vad han ska hitta på. Försöka lära sig stan kanske. Eller
ialla|fall så gott det går. Det börjar bli mörkt. Så här mörk har Kasper
aldrig Upplevt en sommarkväll. Inte är det då som i Vilhelmina iallafall.
Där blir det aldrig mörkt på sommarkvällen, inte förän sent i Augusti
iallafall.
Nu är vi i Stockholm! ropar mamma från framsätet. Vägar, bilar, gatlyktor
och andra lampor lyser upp i mörkret. Då ser han på en av skyltarna:
Sooeltuna. Det är dit dom ska.
Nu är vi framme! säger pappa och svänger in vid ett radhus. Det är inte
alls som Kasper tänkt sig. Inte det minsta likt.
Huset är gult och har en liten tomt på baksidan. Andersson står det på
brevlådan. Var kan dom ha tagit vägen tänker Kasper när an kliver in i
huset. Fotstegen ekar och mamma tänder lyset. Ett skarpt sken sticker till
i ögonen och han måste blinka några gånger för att ögonen ska vänja sig.
Nu är vi ju framme iallafall, säger pappa och låter förväntansfull.
Vi bär in sängarna så tar vi resten imorgon fortsätter han och de samlas
vid en av flyttbilarna för att börja bära.
Sommaren flyter på med mycket sol och lata dagar. Både pappa och mamma har
börjat sina jobb medans Kaper och Daniela har bekantat sig med stan.
Ordning på huset har de också fått. Kaspers nya rum ser nästan likadant ut
som det förra och Daniela har ofta tagit hem sina nya vänner och hon trivs
som fisken i vattnet, det märks.
18:e Augusti. Hjälp, det är imorgon!
Imorgon är det skola. Han ligger och tänker på morgondagen och han får inte
så mycket sömn den natten. Han vaknar med ett ryck när Daniela kastar
kudden på honom.
Upp nu Kasper! Det är skola!
Han är så nervös att han skakar.
Det här kommer jag aldrig att klara säger han tyst för sig själv.
I bilen på väg till skolan är Daniela så ivrig att hon nästan inte kan
sitta stilla.
Det kan inte han heller, men av den mot|satta anledningen. Skolan ser ljus
och stor ut. Ungdomar står och pratar i små och stora grupper. Han går
uppför trappen.
”Expediton” läser han på en skylt och knackar på dörren.
Kasper Lund, jag är ny här.
Javisst, säger mannen och letar reda på ett papper.
9B, fortsätter han, första dörren till höger.
Okej, tack.
Han går dom tunga stegen mot dörren och knackar på.
Kom in! hörs det från rummet och han öppnar.
Kasper Lund? säger läraren och ler.
Jo, det är jag svarar Kasper.
Välkommen, det finns en ledig plats bred|vid Fredrik, du kan sätta dig där.
Eleverna tittar på honom, endel ler, andra bara tittar.
Hej, säger Fredrik.
Hejsan, svarar Kasper och så börjar läraren prata.
Det ringer ut till rast och eleverna flockas i korridorerna. Kasper går
till sitt skåp för att lämna sina saker.
Fram kommer Fredrik och några andra killar. De presenterar sig och börjar
prata. Till slut frågar en av dem om Kasper ska med och se fotbollsmatch
ikväll. Ja, gärna! nästan skriker han ut.
Okej, vi träffas hos mig innan säger Fredrik och det ringer in till ny
lektion. Den här flytten kanske inte blev så tokig ändå tänker Kasper när
han går in i klassrummet med ett leende på läpparna.
Mina skolår :
När jag tänker tillbaka på min skolgång så är det med en skräckblandad
förtjusning. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men ändå känns
det som om jag måste le. Mina skolår har nog trots alla mörka stunder varit
bra.
På kvällen, efter första skoldagen i ettan, när jag låg i sängen för att
somna minns jag att jag tänkte:
– Herre Gud, nu är jag verkligen stor! Tänk, jag har gått en dag i ettan.
Men när jag ser etta-klassare idag, så är de ju väldigt små.
Under hela lågstadiet var jag väldigt blyg. Av någon anledning hade jag
ändå aldrig svårt att få kompisar, de drogs till mig på nåt vis. Så ensam
har jag aldrig varit.
Annika hette läraren som vi hade hela lågstadiet. Hon ville att alla skulle
kalla henne för fröken, men alla sa Annika åt henne ändå.
Varje år tvingade hon oss att måla majbrasor med kladdkrita efter första
maj. Det var något som jag avskydde, för mina eldar blev misslyckade varje
år. Men det värsta var att hon satt upp dem på väggen i klassrummet så att
alla kunde se dem och jämföra de bra och dåliga majbrasorna.
Jag har ett minne från en lektion i tredje klass. Läraren gick igenom
någonting på svarta tavlan -som under alla år har varit grön- jag tror det
var någonting om jordbruk. Jag minns att jag tittade ut på skolgården genom
fönstret och tänkte att när jag slutade låg-|stadiet och började i fyran på
mellanstadiet med en ny lärare så skulle all gemenskap och allt trivsamt
vara slut. Då skulle det bara handla om pluggande. Så blev det inte.
Dagen innan jag skulle börja fyran så tänkte jag att jag skulle bli en ny
människa. Jag skulle bli gladare och våga mer. Det lyckades redan första
dagen. Första intrycket jag fick av mellanstadiets värld var de höga
bänkarna och de höga stolarna. Man kände sig som Nils Karlssons pyssling
när man gick omkring i det klassrummet bland de skyhöga bänkarna. Läraren
-Ove- var en lång man med vitt hår, glasögon och stickad tröja. Jag älskade
honom som en mor-|far från första stund.
Efter första terminen på mellanstadiet slutade Ove p.g.a. klassrumsluften
som han var allergisk emot. På väg hem från skolan sista dagen innan
jullovet grät jag för att jag var så ledsen. Efter jul började virrvarret
av lärare bryta ut. Vikarie efter vikarie avlöste varandra och det verkade
aldrig komma någon fast lärare. Tillslut kom Therese, hon var en nyutbildad
lärare med brunt långt hår. Hon var hela klassens bästa vän ända tills i
slutet av femte klass. Då var hon tvungen att flytta tillbaka till
Stockholm, därifrån hon kom. Så när jag började sexan fick vi en ny lärare.
Det var då helvetet tog fart.
Under hela sjätte klass mådde jag dåligt. Egentligen vet jag inte vad som
hände, men helt plötsligt var klassen förfärlig att ha att göra med.
Skolans lärare avskydde oss, skolans andra elever var rädda för oss och jag
tror nog att vi hatade varandra också.
När vi sedan började på högstadiet så var det som en befrielse. Allt kändes
så underbart och lugnt i jämförelse med i sexan. Att klassen splittrades
upp var bara bra.
Jag kommer ihåg hur nervös jag var första skoldagen i sjuan. Man kände
nästan ingen och skolan kändes så stor att jag aldrig trodde att jag skulle
kunna lära mig var alla salarna låg.
Nu har jag gått på högstadiet i snart tre år och då slutar grundskolan. Den
har utsatt mig för mycket och gett mig många olika intryck. Det jag minns
mest är alla männi-|skor jag har haft omkring mig. Alla syslöjdslärare
förtjänar ett eget kapitel. Alla har varit äldre kvinnor med kort hår och
bestämda regler för hur allt ska skötas. Aldrig kommer jag att kunna glömma
deras stränga order:
– Nej, du får inte klippa mitt i tyget!
– Du får inte glömma sömsmån!
– Man måste komma ihåg att nåla kanterna!
Till hösten börjar jag på gymnasiet. Det blir spännande och förhoppningsvis
roligt också. Samtidigt så kommer man ju närmare den människa som man ska
vara i framtiden. Under alla dessa skolår har man ju förändrats och
utvecklats. Det har alla andra omkring också gjort.
En klassåterförening om femton eller tjugo år vore intressant. Då skulle
man få veta vad det blivit av alla.
Så när jag tänker tillbaka på min skolgång så måste det vara med
skräckblandad förtjusning.
Marianne Molin
9:13
9 feb.2003
Att byta skola/Att byta klass
När jag gick i klass 1-3 så gick jag skola på Södermalmsskolan, det var en
liten röd trevlig skola. Fanns inte mobbing där för vi var så få elever och
vi hade jätte bra samhörighet. Men det fanns bara upp till årskurs 3 i den
skolan så sen efter 3:an var det dags för skolbyte.
Jag tror nog att alla i min klass var väldigt nervösa, nu skulle vi flytta
till stora Söderhags|skolan och gå skola med ca 200 andra elever. Men det
var ganska ok, vi skulle fortfarande gå i samma klass, bara få en ny
paralellklass. Det gick bra, jag tror att alla trivdes rätt så bra visst
fanns det mobbing på denna skola det fick jag också smaka på, men det var
inte så farligt, nån lite pik här och var.
Sen så var det sags för det största bytet någonsin, nu var man en stor 6:a
som skulle börja års|kurs 7! Då blev jag riktigt nervös, klassen skulle
splittras, vi skulle förlora varandras stöd och måsta stå på egna ben. Som
tur var så fick man välja 3 personer från sin egen klass som man helst
skulle vilja gå med.
Vi fick varsin lapp där vi enskilt skulle skriva upp dom 3 man helst av
allt ville gå med.
För mig var dom 2 första personerna lättast, mina bästa kompisar Nilla och
Cecilia. Men den tredje då, vem skulle jag då välja?
Jag valde tillslut Annika. Jag tyckte inte om henne särskillt mycket men
hon kändes som ett bra val ändå.
1. Nilla
2. Cecilia
3. Annika
skrev jag på lappen, vek ihop den och gav den till läraren. Jag kunde väl
ändå inte ha så mycket otur att jag skulle hamna med bara annika i en
klass.
Sen kom dagen då vi skulle få veta vilken klass vi hamnat i. Jag nästan bad
till Gud att jag inte skulle hamna med endast Annika. Dom ropade först upp
vilka som hamnat i klass 7:11. Massa okända namn från andra skolor
rabblades upp och dom så kallade ”nördarna” i min då|varande klass, där
bland ropades Annikas namn upp. Eftersom mitt efternamn börjar på S så
för|stod jag nästan att jag var den sista som skulle ropas upp. Och så blev
det.
Hanna Söder, ropade Sören, min dåvarande lärare upp.
Jag kände hur jag fick en klump i halsen. Jag hade hamnat i en annan klas
än Cecilia och Nilla. Det kändes som jordens undergång.
Sen blev det sommar och klumpen i min hals blev allt större.
Skulle jag nu förlora mina två bästa vänner?
Men sen fick jag veta ett alternativ, man fick byta klass om man hade skäl
till det! Min mamma pratade med rektorn på skolan. Vi ringde runthalva
sommarlovet kändes det som. Jag ville verkligen byta klass, men det blev
aldrig så. Alla såg mej som en social och framåtriktad person, jag skulle
lätt kunna skaffa nya vänner. Jag blev skitsur men det fanns inget att göra
åt det, skolans önskan var min lag.
Och så kom den stora Dagen. Den första skoldagen som högstadieelev. Jag
hade köpt nya fina kläder och nyss färgat mitt hår knall rosa. Jag hade
ruffsat till mitt hår och lagt på make up på ögonen. Jag var skit|ball
tyckte jag. Men vi hade otur med vädret, det ösregnade! Jag cyklade med
Cecilia och Nilla till skolan. När vi träffades iden vanliga korsningen var
vi skitfina men när vi var framme vid Pinnbacken så var vi blöta i håret
och på kläderna, sminket hade runnit och vi var trötta och griniga när vi
kom in till skolans värme. Det stof på entré dörrarna vilket klassrum vi
skulle vara i. Cecilia och Nilla skulle vara i klassrum 102 och jag i
klassrum 203.
Så mitt första klassbyte började i sorg. Nu var vi inte tre bästisar
längre, jag hade hamnat utan|för. Och det var inte alltid vi hade raster
samtidigt, så vi gled mer och mer ifrån varandra. Så en dag så var det inte
jag, Cecilia och Nilla längre. En tjej vid namn Dani hade tagit min plats.
Då förstod jag att nu var jag helt ute. För ett ganska långt tag stod jag
ensam vid skåpen på rasterna. Jag kunde ju inte bara slita tag i nån och
säja, kan jag va med dej?
Men sen kom dagen då jag gjorde det. Jag slet tag i Elisabet från min klass
och frågade rakt ut, kan jag vara med dej ikväll? Nu är jag och Elisabet
bästa kompisar. Så det gick ju bra tillslut med klass|bytet. Och nu går man
i 9:an och ska snart byta klass och skola igen. Allt går så fort, känns som
att det var aldeles nyss jag var liten och ny på den här skolan. Och nu är
det dags igen. Nu ska man bli liten och ny igen. Känns bra att få välja en
linje som man verkligen vill gå och få komma till en ny skola. Jag ska gå
medie programmet i luleå. Har varit och kikat på skolan med Elisabet. Det
var en fin ljus skola med trevliga lärare och elever. Den passar mig jätte
bra men jag känner ändå oron. Jag kanske inte får nån kompis på den skolan.
Elisabet ska förmodligen gå skola i torneå så då är jag ensam igen. kommer
att splittras rån min bästa vän. Men det kommer säkert att gå bra. Det
intalar jag mig själv. Det här blir jättebra. Men jag känner ändå samma
oroklump som jag kände på sommarlovet från 6:an till 7:an. Tänk om skolan
kräver för mycket, jag kanske hamnar efter och blir utmobbad. Det var
lättare när man var yngre och skaffa nya vänner, det var som mer
själv|klart att man skulle prova på nya vänskapskretsar. Det här kan jag
grubbla över hur mycket som helst. Jag får bara ta dagarna som dom kommer,
allt löser sig och vem vet, den hela Elisabet historien kanske upprepar
sig? Men just nu känns det som att jag inte vill ha nån ny bästa kompis,
men så kände jag i 6:an också. Jag tror att klassbyten är bra för ens
utveckling, men lär sig att ta nya initiativ och får träffa nya människor.
Man ska inte känna sig så bekväm i sin situation hela livet. Det kan vara
bra att skaffa sig nya roller och få vara med olika människor. Eller det är
i alla fall vad jag intalar mig själv just nu. Annars skulle jag nog följa
med Elisabet till Torneå.
Den här novellen blev inte så bra. Jag vet att jag kan mycket bättre.
Men nu hade vi ju inte så mycket tid och jag har ”skrivtorka”. Försökte
ändå få med lite vettigt innehåll.
2. att byta skola.
– Marie! Sluta bråka nu, vi måste flytta.
– Men mamma jag vägrar!
Att allting ska gå fel nu när jag äntligen har börjat trivas, jag har bytt
skola 8 gånger på 4 år och jag orkar inte mer. Mina betyg har blivit
väldigt dåliga och jag har nästan slutat äta. Jag har börjat röka och vara
ute mer på helgerna. Och nu ska vi flytta igen.
– Snälla Marie kan du inte hjälpa till lite nu, din pappa har fått ett nytt
jobb i Övik, sa min kära lilla mamma
Jag började packa min väska och tänkte bittert ”det kanske blir bättre”. I
Morgon var det dags att åka iväg med våra saker. Jag gick och lade mig, och
tänkte på vad morgondagen hade att ge.
Dagen var kommen och det var dags att åka idag skulle allting hända jag
skulle titta på skolan, huset och se vilka som skulle bli mina nya
kompisar. Faktiskt så var det ganska spänn-|ande. Vi åkte iväg vid 11:30
och kom fram 17:45 en lång och utmattande resa. När vi var framme vid huset
så stannade världen för några sekunder hon hade inte sett ett så fint hus
förut. Skinande vitt tre våningar plus källare wow! Här skulle jag nog
klara av att bo ett ”litet” tag. Hon sprang in och kollade på rummen oj oj
oj dom var enorma. Hon valde det största och gick ut på baksidan, dom hade
pool på baksidan!
– Mamma !! Kom, kolla poolen här ska jag spendera mina dagar resten av
sommaren. Jag var överförtjust i huset och önskade att vi skulle kunna bo
här för evigt sade jag då. Men det skulle jag aldrig ha sagt för när jag
kom innanför min nya skolas dörrar, ja jag kan inte uttrycka min förvåning
i ord. Det var folk som drack öl det var slagsmål, alla skrek. Det var
minst sagt hemskt. Men jag gick in till repeticionen och frågade vart jag
skulle gå, men där inne satt en kille med en cigg i munngipan.
– Gör vad du vill, sa han.
– Okej men jag ska in…
– GÖR SOM DU VILL SA JAG!
Jädrans! vad rädd jag blev men jag satte mig på en bänk och slog upp min
mattebok. Då kom en ursnygg kille och satte sig bredvid mig.
– Vill du komma på fest på fredag?
– Öh… jag vet inte jag känner ju inte så många, jag är ny här.
Men jag tackade ja och gick sedan hem. När jag berättade för mamma och
pappa vad som hänt idag blev dom smått galen. Dom sa att jag genast måste
byta skola, men sen ljög jag ihop att det var frivilligt och att det fanns
lärare som brydde sig. Jag menar killen som satt bredvid mig verkade
trevlig. Och där skulle jag nog klara av att gå.
Så var det fredagkväll och så var det dags för fest! Jag hade pratat med
killen som heter Erik. Jag fick veta att vi bodde bara ett kvarter bort
från varandra. Så vi skulle gå med varandra. Han kom förbi och vi gick
iväg.
När vi kom fram var det redan fullt hus. Vi klämde in oss vi hittade ägaren
av huset som också var Eriks bästa vän. Nu var jag nöjd att vi hade flyttat
jag hade ju fått dom finaste vännerna. Och dom hade dom brutalaste
festerna. Erik och Timmy tisslade och tasslade. Dom vände sig mot mig och
bjöd mig på en drink. jag tog den och smakade riktig god faktiskt. Jag
drack upp den på en gång och fick en ny. Jag gick runt i huset och hälsade
på några tjejer som jag hade sett förut på skolan. Jag hade roligt men jag
tyckte att det var dags att gå hem.
– Erik! Jag går hem nu, sa jag
Han gav mig en kram sen gick jag.
Terminen gick vidare och jag sa till mamma att allt gick bra i skolan fast
jag redan hade bränt upp böckerna. jag hade festat som en tok och till och
med börjat ta droger men just då brydde jag mig inte om det. Det var dags
för betygen och jag hade inte gjort något på hela terminen, så jag var
väldigt orolig.
Men då jag fick betygen hade jag VG i alla ämnen och MVG i två och jag
förstod ingenting. Men så kom Erik som nu var min pojkvän och förklarade
att det var falska betyg. Mamma och pappa var i alla fall supernöjd.
– Marie, det är en sak vi måste prata om, sa mamma.
– Okej vad?!
– Pappa har fått…
– Nej!!! Jag vill inte flytta!!
– Men Marie vi måste vi kan inte leva på min lön. Jag sprang upp på mitt
rum och ringde Erik, och sa att vi skulle flytta igen.
Han blev väldigt ledsen och sa att jag skulle komma till honom så skulle
han få mig att må bättre. Jag gick dit, grät ett tag.
Jag såg hur han tog sin spruta med Heroin. Så jag tog min och satte den i
arm vecket, och tryckte, kicken kom och nu mår jag som jag alltid vill må
hela mitt liv.
Jag insåg inte vad jag höll på med då, att skolan totalt kunde ändra en
persons personlighet har jag inte förstått för än nu! Jag har ett bra jobb
som psykolog för folk som har haft narkotika eller har narkotika beroende.
Om jag kunde ändra tiden när vi flyttade till Övik skulle jag ha bytt skola
direkt. Jag hade ju ett val men enligt mig själv så tog jag det sämre.
Att byta skola & klass
Det var dagen efter jag och Arvid gjort slut.
Mamma sade att hon ville prata med mej efter skolan. När jag kom hem så kom
hon in till mitt rum och satte sig på sängen bredvid mej. Hon berättade att
vi skulle flytta i slutet av veckan. – Jag vill inte flytta, Sade jag
ordet oläsligt .
– Det kan inte hjälpas, sade hon med gråten i halsen.
Det var pappa som hade fått ett nytt jobb i Luleå.
Mina syskon var äldre än mig, Patrik är 19 och Henke är 21. Dom flyttade
hemifrån för länge sen, själv så var jag 15.
Dom skulle nog antagligen inte bry sig.
Men jag bryr mig. – Jag vill inte flytta, skrek jag.
Men ingen svarade, dom bryr sej varken om vad jag tycker eller tänker.
Jobbigast av allt skulle bli när jag kom till en ny skola. vi ska flytta på
Fredag, idag är det onsdag.
Jag gick upp på mitt rum för att packa ihop mina saker. Garderoben skulle
bli jobbigast att plocka ur.
När jag väl packat ihop allt så skulle lådorna bäras ner och ut i
flyttbilen, det var väldigt tungt och jobbigt.
Det gick bra tillslut, väl ute så var det en flyttgubbe som vi hur som vi
hjälpte mej att lyfta upp lådorna i flyttbilen. Det tog ett par timmar. När
vi sedan ätit mat och gjort all klart så åkte vi. Vi åkte i timmar.
Vi kom fram till ett vackert hus nere vid havet. Det var vårat hus. Vi gick
in. Huset visade sej ha 5 sovrum, vardagsrum, kök och 2 toaletter. Jag fick
rummet uppe, det var det största rummet. Vi flyttade in alla saker. Det tog
hela helgen att göra i ordning allting. I morgon ska jag börja skolan, det
kändes tungt.
Tänk om ingen skulle tycka om mej, tänk om dom skulle vara dumma med mej?
Jag visste varken ut eller in, men mina frågor skulle jag få svar på i
morgon.
Nu var det kväll, det är snart dags att sova, trött som man är. Jag gick
upp och tvättade mej och borstade tänderna. Mamma och pappa satt nere i
köket och pratade.
Jag hoppade ner i sängen och somnade nästan direkt. Jag vaknade på morgonen
av att mamma stod i dörröppning|en med en bricka med frukost på.
– Godmorgon, sa hon. – Godmorgon, sa jag.
– Du måste skynda dej att äta och göra dej i ordning, sa hon.
– Okej, sa jag. Jag åt så fort som jag kunde, klädde på mig och gjorde mej
i ordning.
Pappa skulle skjutsa mig till skolan.
Vi gick och satte oss i bilen och åkte.
Det tog en kvart innan vi var framme.
Skolan var otroligt stor, nästan som ett slott.
Skolans rektor Kjell kom och visade mej runt på skolan, så att jag inte
skulle gå vilse sa han.
Till sist kom vi in i ett lite mindre klassrum.
– Det här är ditt klassrum, sa Kjell. – Dina kamrater är ute på rast, dom
kommer snart. – Okej, sade jag.
Jag gick och satte mej vid ett bord.
Jag blev bara mer och mer nervös.
Klassen kom in och satte sig.
Välkomna, i dag har vi fått en ny elev, Desirée Johansson hon sitter där
borta, sa han och pekade.
Hon kommer ifrån Borås och har flyttat ända hit.
Kjell överlät ordet till läraren Gun.
– Ja, eftersom att vi har en ny elev så tänkte jag att ni ska få bekanta er
lite med henne, så jag ger er här och med 2 håltimmar, kom ihåg att vara
snälla med henne!
Alla sprang ut, jag följde efter.
Vi satte oss ner vid fontänen, och pratade.
Det visade sig att dom var riktigt trevliga.
Hela dagen hade jag kul. Jag kan inte minnas att jag har haft det så roligt
som en dagen.
Jag trodde att dom skulle vara raka motsatsen, men inte.
Jag var bara 10 år när jag och min familj flyttade första gången.
Vi flyttade till Stockholm. Mamma hade aldrig riktigt trivts någon annan
stans än i storstäderna.
Det var främmande för mig. Min nya skola var mycket större än min gammla
och varje klass var större.
I början hade jag svårt att trivas och få nya kompisar.
Men efter några veckor flöt det på ganska bra och jag började trivas.
Jag fick många vänner men även ovänner.
Det fanns en kille i klassen som verkligen levde för att förstöra och sabba
för andra.
Jag var ny och genom det hans nya mobboffer.
Jag och min familj hade tidigare bott med pappas mamma och pappa på deras
bondgård.
Atomatiskt blev jag kallad bonde. Jag fick oxå höra att jag bott med
galningar och att korna till och med var smartare än jag. På ytan var jag
hård och visade inget tecken på att jag tog åt mig. Men på insidan grät
jag.
ny sida
Jag längtade hem och tillbaka till min gamla skola och mina gamla vänner.
Jag förstog att vi inte skulle flytta tillbaka eftersom mamma verkligen
börjat trivas.
Min äldre syster som hade börjat 9an hade skaffat pojkvän även hon
trivdes.
Genom att Thomas var så elak mot mig så blev mina skol resultat sämre och
sämre.
Min bästa kompis Östen gjorde allt för att jag skulle må bättre men men
spåren av Thomas håningar hade satt sig hårt.
En dag tog min lärare mig avsides. Han sa att mina resultat bara hade
blivit sämre och sämre.
Om jag inte skärpte till mig så tyckte han att jag skulle byta klass, eller
rent av byta skola. Orden sårade mig djupt.
Men som ett mirakel steg mitt betyg en aning.
Thomas tvingades gå om femman och jag fick flytta upp en klass. Det blev
sommar vi bestämde att vi skulle åka hem till vår gammla gård en sväng.
Pappa var ivrig.
Min stora syster vägrade följa med eftersom hon ville vara hemma med
pojkvännen, efter många om och med följde hon med.
Vi skulle bara stanna en vecka men det blev hela sommaren.
Jag träffade mina gammla klasskamrater och vi hade jätte roligt
Sommaren gick fort och dagen när vi skulle åka hem närmade sig fort, så var
det dags att återigen skiljas från gården, från kompisarna.
Jag började sexan tyckte att det var ganska kul.
Mina betyg steg ytterligare.
På vinter lovet kom bakslaget.
Mamma blev sjuk.
Läkarna sa att hon hade fått cancer.
Jag blev rädd.
Läkarna gav strikta order om att hon inte fick gå ut och andas in storstads
luften.
Det var för mycket gifter i luften. Beslutet var enkelt vi blev tvungen att
flytta.
Jag kände hur luften försvann ur mig.
Precis när allt blivit så bra. Men för mammas skull sa jag inte emot.
Det var hårt att lämna skolan och kompisarna.
ny sida
Vi flyttade till en gård strax utanför östersund.
Jag började en ny skola.
Trodde inte att de kunde bli värre än den förra men det blev det. Här blev
jag ignorerad som luft. Dom pratade inte ens med mig, skolan blev ett
helvete för mig. Jag kämpade mig igenom.
Närmare sommaren blev mamma bättre.
Eftersom ingen brydde sig om mig gick mitt skolarbete bättre.
När sommaren kom bestämde jag mig för att jag skulle agera själv, så jag
ringde till farmor och frågade om jag fick bo där.
Hon var lite tveksam men när jag berättat hur jag hade det på skolan så var
jag välkommen.
När jag pratat klart med henne ringde jag till min gamla rektor och frågade
om dom hade någon plats kvar. Det hade dom.
När allt var ordnat gick jag för att prata med min pappa.
Han höll med men undrade om det inte vart för tungsamt för farmor. Jag sa
att jag pratat med henne men pappa ringde dit för att vara säker.
När han kom tillbaka höll jag på att spricka av nervositet.
Men när han leende kom emot mig förstog jag att svaret var ja.
Veckan därpå hade jag flyttat in hos farmor.
Jag var överlycklig.
Jag tror att den första skoldagen på min ny gamla skola var den bästa av
alla skoldagar.
Jag hade längtat så mycket efter den här dagen.
Allt vart presis som jag hoppats på. Efter några månader blev mamma frisk
från cancern. Kunde mitt liv bli bättre?
När jag ser tillbaka till min barndom kan jag bara säga borta bra men hemma
bäst.
-slut-
Skrivet av Emma M 9 C 9/2-03
Goddag skolministern!
Jag har blivit ombedd, eller vi i årskurs 9 har blivit om bedda att skriva
ett brev till dig.
Jag börjar med bristerna på skolan. De är många från min synvinkel. Om man
tänker på hur toaletterna ser ut, hur mobbing aldrig stoppas m.m. Så är det
fruktansvärda brister.
men, om man jämför med hur andra länders skolor har det så är jag glad för
att jag ens kan gå i skolan.
Det finns så mycket som är bra. Vi går på utställningar, åker in till Stan
och gör en del utflykter. Det är bra. Då får man komma ut och röra på sig
lite.
Hur jag tycker att 2000-talets skola ska se ut
För det första så måste man minska klasserna och skaffa fler lärare. Vissa
lär sig snabbare än andra, det är något man måste förstå och göra någonting
åt. Det skulle vara lättare för alla (tror jag) om klasserna var mindre och
det alltid fanns en lärare tillgänglig. I dagens läge får inte alla den
hjälp dom behöver, det är väldigt synd.
Dessutom måste skolorna rustas upp. Om man studerar i en trevlig miljö, med
fina möbler och –
ny sida
– mycket ljus så tror jag att alla skulle trivas mycket mer, och eftersom
alla då trivs så är dom i skolan.
Det ska vara kul att gå till skolan. Så jag tror verkligen på fräschare
lokaler, mindre klasser och fler lärare.
Mvh Sanna Johansen 9D
Sundbyskolan Spånga
Att byta skola/att byta klass
Jag låg i min säng. Tittade på klockan och försökte lägga mig tillrätta.
Jag slöt ögonen, försökte somna, men det var så mycket ljud i mitt rum; min
surrande fläkt som trots sitt envisa snurrande inte lyckades ge mina tankar
den svalka som krävdes för att jag skulle kunna somna.
Med tankarna kom minnena som seglade i mitt huvud och förde med sig både
ljud och dofter. Utanför fönstret lekte sommarens sista bris och över
himmelen stod solen i brand. I skogsgläntan vid slutet av vägen svajade dem
sista blommorna och jag tänkte att det var som om dem ville säga adjö. Och
jag visste att det var både åt sommaren och mitt gamla jag dem tog farväl.
Mina ögon sökte sig uppåt längs väggen och fastnade på ett inramat
fotografi. Det är ett kort från examensdagen i sexan, vi sex flickor som
står där och ler i vackra klänningar och med blomsterkransar på huvudet. I
tankarna gör jag en ny bild, ett nytt klassfotografi med nya människor. För
några sekunder ser jag bilden tydligt framför mig, men så glider den undan
och ersätts med bilden på oss sex tjejer.
Detta har varit mitt sista år som en del av dem, när morgondagen anländer
och följande tre år kommer jag att bli del av en ny klass i en ny
gemenskap, och hur den framtiden kommer att gestalta sig har jag ingen
aning om. Oron och nervositeten har lekt och fladdrat i min mage som en
fjäril hela sommaren, men nu. Nu är allting så nära inpå. 7 D. Högstadiet.
Jag smakar på orden, låter deras innebörd smälta på tungan.
Så blundar jag och tänker tillbaka på åren som har gått. Dagis som blev
till lekis, år som lades till år när lekis övergick till första och andra
klass. Jag fick en fröken, en snäll gammal dam med tigeröronhängen och
glasögon. Jag fick en bänk, och böcker att skriva och räkna i. Alfabetet
och multiplikationstabellen som jag lärde mig att rabbla och tiderna som
jag lärde mig att passa genom att kuta över skolgården när det ringde in.
Sedan, när jag började trean, då var jag stor. Någon som de små barnen såg
upp till, någon som kunde och visste allt. Men även treans år tog slut, och
dagen innan jag skulle börja fyran grät jag mig till sömns. Jag ville
fortsätta gå i gula huset, ha kvar min fröken och mina böcker.
ny sida
Jag visste inte då vad jag skulle få ta del av under mina tre år på
mellanstadiet. Likt en film ser jag det spelas upp på min näthinna och jag
vandrar bakåt i minnenas korridor, förflyttar mig till en helt annan plats
i en helt annan tid.
files index.php license.txt paper_data.txt populate_skrivbanken.sh readme.html wp-activate.php wp-admin wp-blog-header.php wp-comments-post.php wp-config-sample.php wp-config.php wp-content wp-cron.php wp-includes wp-links-opml.php wp-load.php wp-login.php wp-mail.php wp-settings.php wp-signup.php wp-trackback.php xmlrpc.php
Jag korsade skolgården med Annelie vid min sida. Ingen av oss hade sagt
något på vägen hit, och hela morgonen tycktes andas av förändring. Det låg
något i luften som gjorde oss både extra högtidliga och än mer nervösa.
Runt omkring oss var det fullt av folk, de nya ettorna som tryckte vid sina
föräldrar, och de lite äldre eleverna som redan hade åter upptagit lekar
som King och bollruta.
Jag och Annelie stod utanför allt det där, det var som om vi levde i en
egen bubbla av liv. Vi stannade framför den stora tegelbyggnaden och jag
drog nervöst i min kjol och rättade till hårspännet. Så mötte jag Annelies
blick och förstod att hon hade samma tumult av känslor inom mig som jag
hade. På en given signal lade vi våra händer på porthandtaget och öppnade
dörren. Från bägge klassrummen där innanför rådde skratt och prat och
försiktigt kikade vi in genom dörren som var märkt med 4-6C.
I klassrummet stod bänkar utplacerade i grupper om sex och längs med väggen
stod fyra flickor. Jag såg på dem en kort stund och gav var och en av dem
en värderande blick, innan jag log blygt. Flickorna besvarade mitt leende
och jag ställde mig bredvid en av dem närmast dörren. Även Annelie ställde
sig där, och tillsammans betraktade vi sex nykomlingar det skådespel som
utspelade sig i resterande delen av klassrummet; någon som mimade till
musiken från en stereo, två stycken som dansade över golvet och en kille
som satt i sin bänk helt oberört av allt oväsende djupt försjunken i en
bok.
Avlägset allt detta ringde en klocka, och några minuter senare trädde en
kvinna in i klassrummet. Genast hon kom in blev en vinande storm till kav
lugn då musiken tystnade och eleverna tog plats i sina bänkar.
Det var bara vi sex som stod kvar, fortfarande tryckta mot väggen.
– Välkomna tillbaka, allihop, sade kvinnan och tittade ut över klassrummet.
Så riktade hon blicken mot oss och log. Särskilt välkomna får vi också säga
till våra nya fyror, fortsatte hon och pekade på den sista gruppen av
bänkar.
– Jag heter Elise, och var så goda att sitt, flickor, avslutade hon och log
igen. På led förflyttade vi oss från väggen och sjönk ned vid våra nya
bänkar. Under minuterna som följde fick jag reda på att den mörkhåriga
hette Fredrika, den lite knubbiga Anna, den ljushåriga hette Hanna, att den
långa hette Tuva.
Vi presenterade oss för varandra, berättade om våra familjer, och jag fick
veta att Fredrika var adopterad och att Tuva hade en sköldpadda vid namn
Stjärna.
ny sida
Under den första timmen i fyran tog vi våra första stapplande steg på en
vänskap ingen hade kunnat förutse.
Om jag hade spått in i framtiden, skulle jag sett, hur vi sex bara en vecka
senare gick arm i arm över skolgården, pratande och skrattande som om vi
alltid känt varandra. Jag hade sett oss uppträda som Spice Girls på
klassens timme och hur vi på lektionen skrek av skratt till Hannas skämt.
Jag hade sett våra stormiga bråk där vi var dödsfiender. Bråk, som ändå
alltid slutade i tårar och kramar medan ord som förlåt haglade. Jag och
Hanna som retade vår gympalärare, och alla raster som vi sex delade i
grupprummet där vi pratade och spelade kort.
Sådan var vår tid där termin lades till termin. Fyror till femmor. Dagar
till veckor, till månader och till ytterliggare terminer. Femmor som
började sexan. Det gick så snabbt, och plötsligt är vi framme vid
examensdagen.
Blomsterkransar kring hjässan, sånger som sjungs och rosor som delas ut i
klassrummen. Filmen börjar bli suddig i kanterna, och det sista jag ser är
vi sex, Anna, Hanna, Fredrika, Tuva, Annelie och jag stående framme vid
katedern med Elise i mitten och just så ser vi ut som den familj vi
verkligen var.
*
Klockan väcker mig med sitt gälla pipande och jag känner fjärilen som
vaknar till liv inom mig redan innan jag har slagit upp ögonen. Jag sparkar
av mig täcket, reser mig upp ur sängen och går fram till fönstret.
Solens första strålar silar in genom träden och precis som igår svajar
gläntans blommor i vinden. Men idag säger dem inte adjö, utan godmorgon.
Godmorgon till ett nytt liv.
En timme senare cyklar jag ned längs gatan.
ny sida
Jag släpper cykelstyret, lutar mig bakåt och låter vinden leka med mitt
hår. Trots allt känner jag mig fri, trots fjärilens fasta vingslag inom
mig.
I backen möter jag Hanna, Emelie och Elin. Ingen av oss säger något och
hela morgonen tycks andas av förändring, det ligger något i luften som gör
oss både högtidliga och nervösa. Efter en kvarts cykelfärd ser vi skolan
torna upp sig över trädtopparna, och efter ytterliggare fem minuter har vi
parkerat cyklarna och på skakiga ben korsar vi skolgården. Det är fullt av
folk och rörelse, men av dem är vi ingen del, utan vi lever våra liv i en
egen värld byggd av både oro och förväntan. Vi går dem sista metrarna fram
till väggen och plakatet som talar om att här skall 7 D samlas. 7 D. Jag
smakar åter på ordet, låter det smälta på tungan.
Högstadiet.
Ett nytt liv.
Trevligt och originellt berättad med ett avancerat språk och god
disposition.
Mina skolår
Min första dag i skolan minns jag fortfarande som om det vore igår. Jag
hade på mig ett par nya turkosa byxor som jag få tyckte var jättefina. På
ryggen hade jag en ryggsäck som min mamma hade köpt till mig. Allt jag hade
på mig var nytt, precis som allt med skolan skulle bli. Glad och
förväntansfull gick jag till skolan tillsammans med mina två kompisar
Cecilia och Sanne. Skolan låg knappt tvåhundra meter ifrån mig, en sträcka
som i den åldern kändes väldigt lång.
Första dagen gick bra enda tills vi skulle gå hem. När vi skulle lämna
skolan trillade jag på en kulle på skolområdet. Jag minns just detta så väl
för att det blev en stor gräsfläck på mina nya byxor och jag blev
fruktansvärt arg och ledsen. Fort som bara den sprang jag hem till mamma
och visade byxorna. I dagens läge kan jag inte förstå hur en sådan liten
bagatell kunde kännas så stor som den faktiskt gjorde då. Men det hade väl
med åldern att göra!
Den första tiden i skolan var man ivrig att få lära sig och man
tyckte det var kul att gå till skolan.
Det visade sig snart vara fel och skolan blev snabbt en del av vardagen.
Lågstadiet är nog den tid som jag minns minst av. Men en sak som jag kommer
ihåg är mattelektionerna. Matteboken, det var något speciellt med den. Jag
och tre killar i klassen tävlade alltid om vem som blev klar först. Jag
minns det så väl för det var till och med så att man tog hem boken och
jobbade hemma för att bli klar, något som jag aldrig skulle göra idag. Inte
av den anledningen i alla fall. Under det tredje läsåret tröttnade jag
regält på skolan. Det var inte längre kul att gå dit och var en lättnad att
få börja fyran och byta klass. Det kändes att man behövde något nytt för
att få tillbaka gnistan igen. För min del och för alla andra i min klass
blev skolan något helt nytt. Skolan hade fått tre nya lärare som vi fick
förmånen att ha. Våra tre klasser från lågstadiet blandades om till en
jätteklass på över 40 elever.
Systemet var helt nytt. Vi fick två klassrum med två grupper, vi fick ha
tre lärare istället för en och den största förändringen av alla…
arbetsättet!
Vi skulle börja jobba tematiskt, något som var helt nytt för oss. I början
såg man det som något negativt men det visade sig sen vara en positiv
överraskning. Att jobba men tema innebar mer ansvar och att man fick jobba
mer för sig själv. Det var något som jag tyckte om eftersom att jag alltid
gjort bäst ifrån mig när jag jobbat självständigt.
Mellanstadiet är den del av min skoltid som jag minns mest av. Det är också
den tid som jag trivdes som bäst i skolan.