Flicka – Sida 37 – Skrivbanken

Att byta skola och klass

Där stod jag liten och försvarslös och spanade över alla dessa bänkar med
fastklistrade namnlappar, det var tomt i klassrummet förutom jag mamma och
den nya läraren. Hon sade någonting om att den här klassen är vänlig och
fin, sedan pekade hon mot en bänk med en lapp på och sade:
”Sofia”, ja det finns en som har samma namn som du, sedan flinade hon mot
mig med belåtsam min.

Jag skulle börja fjärde året i grundskolan, då mina föräldrar bytte bostad
till en villa lite längre upp i stadsdelen. Den är en stor villa med tre
lägenheter som vi fortfarande lever i. Men jag trivdes mycket bättre i
villan vi hade tidigare. Den ansågs vara för otät och fallfärdig, men endå
var den mig kär eftersom där var jag upp vuxen.

Nu sa min blivande fröken att jag kunde börja imorgon,
”klassen är så förväntansfulla och glada att se dig”, sa hon med glimten i
ögat. Hon var ung och rar min nya lärare, så jag hade inget emot just
henne.
Men klassen skrämde mig, tänk om dom inte skulle acceptera mig och mina nya
lime gröna jeans och för kort tröja.
ny sida
idag förstår jag mig inte på mamma att hon inte sa till mig att kläderna
var opas-|sande, speciellt till vistelsen i en ny klass. Men idag då jag
frågar säger hon bara att jag hade min egen lilla vilja. Men vad visste jag
om mode då?

Nästa besvärliga morgon med en sömnlös natt fullt med ångest och tankar,
var det dags för den hemska skolan och trevliga läraren. Det var ingen lång
gångväg till skolan, men det känndes helt främmande och farligt på samma
gång. Tänk om alla skulle tänka illa om mig.
Nu var jag framme i skolan och gick med beslutsamma steg fram till
klassrummet. Alla vände sig bak och stirrade, jag stirrade tillbaka. I mina
ögon såg alla ut som utomjordingar, inte alls lika min gamla klass. Allt
gick som väntat, Fröken hänvisade mig till min nya bänk och bad mig
presentera sig. Det gick bra, men jag kände mig så pass främmande att jag
bara ville springa hem.

Efter dagen hade jag redan skaffat mig en ny vän som jag tillbringade
kvällen med. Vi pratade om allt, bland annat om snacket innan jag skulle
komma. Alla i klassen var förväntansfulla, precis som fröken sade
ny sida
Hon sade också att många i klassen är stöddiga och idioter, alltså
konstaterade jag att jag hade rätt i tanken att dom var olika gentemot min
dåvarande klass.

Jag fortsatte att umgås med den nya vännen och vi trivdes ihop. Mycket fick
jag veta om alla och blev fort accepterad i klassen.
Efter ett tag märkte jag att alla var uppdelade i grupper. En med ”töntar”,
en med ”populära” och så tillhörde jag gruppen med ”udda”. Inget liknande
hade jag varit med om i min gamla klass, men det störde mig inte. kanske
var min klädsmak då udda.
Idag sitter jag i ett klassrum med samma människor som jag sett i fem, sex
år. Fast det är dock en ny skola, nämligen högstadiet. Och jag har nya
vänner.

Jag tror att om vi inte hade bytt bostad så hade jag varit en annan person.
vad jag hade varit för en person kan jag inte svara på men kanske mer
seriös. För så var dom i min gamla klass. Man påverkas väldigt mycket av
dem man umgås med. Fast jag trivs med mitt liv idag och jag ser fram emot
gymnasiet.

Mina skolår

Min skoltid har satt djupa spår i mig som person. När jag nu i slutet av
nian tänker tillbaka på alla dessa år, tänker jag främst på de svåra
sakerna. På mobbningen och utfrysningen. På ensamheten och utanförskapet.
Allt har satt djupa spår i mig men jag tänker inte låta det förstöra mitt
liv, vilket det nästan gjorde.

I augusti månad år 1994 började jag i första klass på Lundenskolan. Jag var
ganska liten, blond och uppfattades nog som lite blyg och känslig. Jag var
helt enkelt inte som alla andra. Det var kanske därför som jag tidigt
utsattes för mobbning. Min lågstadielärare hette Elisabeth Wirén. Hon hade
grått hår och glasögon och spelade curling på fritiden. Vid högtidliga
tillfällen, skolavslutningar och liknande, bar hon alltid folkdräkt. Jag
tyckte aldrig riktigt om henne. Särskilt minns jag ett ”kvartsamtal”, som
det då kallades, i trean. Fröken sade att de hade testat mig i ”läsning”.
Liknande tester hade gjorts i ettan och tvåan, och då hade jag varit bäst i
klassen. Det fick jag veta sekunderna innan fröken ansåg att jag hade sänkt
mig, vilket hon var noga med att påpeka. Något beröm för att jag varit bäst
fick jag däremot aldrig.
ny sida
Men visst hade även Elisabeth sina goda sidor. Hon tog tag i mobbningen
direkt. Jag minns när en del av tjejerna i min klass försökte få mig att
gråta.
– Ja, det är jätteenkelt att få henne att börja gråta, sa en tjej och lyfte
upp mig.
Jag sparkade och slog vilt omkring mig för att komma loss. Det gjorde jag.
Och de fick aldrig se mina tårar.
Hemma berättade jag vad som hade hänt. Mamma ringde till Elisabeth som
pratade med de som var berörda. Tjejen som var ledare för mobbningen hade
sin mamma med sig i skolan den dagen. Mamman skällde naturligtvis ut sin
dotter som låste in sig på toaletten, förmodligen gråtande.

Killarna var inte heller schyssta mot mig under en period. Varje dag efter
att vi slutat och var på väg hem, när de flesta redan hade gått, retade de
mig och kallade mig ”lilla Anna som inte orkar lyfta en fjäder”. Till slut
fick jag nog och en dag efter att de varit på mig igen flög jag på en av
killarna och brottade ner honom. Så vitt jag kan minnas lät de mig vara
ifred efter den händelsen.

Om vår lågstadielärare varit konstig, så var hon ingenting emot den
mellanstadie-|lärare vi kom att dras med i 3 år. Hon hette Hanna Sundström
och var en riktig häxa.
ny sida
På mellanstadiet hade jag flera kompisar, och jag umgicks särskilt mycket
med en tjej som hette Sofia. Vi var oskiljaktiga och skulle vara vänner för
evigt. Det blev aldrig så. Vi hade roligt tillsammans. Jag ställde alltid
upp för henne. Jag var den som lyssnade och tröstade varje gång hon ringde
sena kvällar och grät över bråk hemma eller någon av alla dessa killar som
hon fallit för under åren. Och jag var där oavsett hur jobbigt jag själv
hade det då. Hon frågade aldrig.
Jag var den som satt intill och höll undan hennes tjocka, långa hår när hon
kräktes på sin födelsedagsfest i femman. Då när alla andra sprang ut.
Hon svek mig och ljög ofta för mig. Jag förlät henne alltid. Vi var ju
vänner.

Men efter att vi börjat sexan förändrades allt. Tjejerna delade upp sig i
gäng. ”Coolinggänget”, som mobbarna patetiskt nog kallade sig själva, ansåg
sig vara bättre än alla andra. Många gick med dem. En del stod emot ett tag
men glömde snart allt och följde i de andras fotspår. Kvar fanns de som
kallades töntar, det vill säga de som vågade vara annorlunda.

Jag ville inte välja sida, för mig har alla alltid varit lika mycket värda.
Jag ville inte stänga ute någon.
ny sida
Så jag gav de utstötta mitt stöd. Jag var med dem, trots att det ansågs
skamligt. De andra kom och trakasserade oss.
”Och här är töntboet”. Sådana kommentarer gjorde ont, men jag stod på mig.
Det dröjde inte länge innan ”töntarna” också fryste ut mig. Jag fick inte
vara med. Totalt ensam och utfryst. När vintern kom var jag ensam ute i
kylan på rasterna. Jag försökte intala mig själv att det skulle bli bättre
när jag började sjuan på Örnenskolan inne i stan. Det blev bara värre.

Dessa år har varit hemska. I början försökte jag förneka sanningen. Jag
ljög för mig själv, och målade upp en tom fasad av att jag var lycklig och
inte ensam. Det var alldeles nyligen som jag insåg att det var mobbning.
Det kan tyckas konstigt, jag borde ju ha varit förberedd men det kom som en
chock.

Kommentar:
Ingen ska behöva uppleva och utstå det som du beskriver, Anna! Att ”bryta
förbannelsen” är nog det svåra… Jag lider med dig och är uppriktig ledsen
över att vi inte förmått göra mer för att stötta dig.
Innehållet gör att texten blir djupt allvarstyngd och angelägen. Språket är
anpassat efter budskapet, relativt korta kärnfulla meningar som dröjer sig
kvar hos läsaren. Starkt av dig att orka berätta även om 4 sidor inte
räcker för att… resten oläsligt VÄL GODKÄNT! /Andreas

Mina skolår!
År 1994 fyllde jag sju år, det var det året jag skulle börja i skolan. Jag
hade gått i förskola två år så jag kände redan några av de personer som
skulle börja i min klass. Första dagen fick jag träffa min lärare och jag
tyckte om henne från första början. Hon var en typisk lågstadielärare som
behandlade likadant utan att favorisera någon. Jag har kunnat läsa sedan
jag var fem år och fick därför alltid jobba med lite svårare övningar och
texter. Jag har alltid gillat att tillhöra de främsta och jag hade en
positiv inställning till skolan från början. Allt eftersom tiden gick kom
mina klasskamrater ikapp mig och vi låg på samma nivå. Vi som gick i den
klassen hade en otrolig sammanhållning och när vi bytade lärare i fyran
fortsatte vi att ha det så. Läraren vi hade fått nu var en medelålders man
som hela klassen genast fick respekt för. Även i mellanstadiet gav jag
alltid mitt bästa för att verkligen få alla rätt på förhören. När vi till
slut skulle börja i sjuan och klassen skulle brytas upp var det många jag
sa farväl till. Även om vi alla skulle gå på samma skola visste vi att vi
skulle träffa nya kompisar och bara ses då och då i korridoren. På
högstadiet kom den värsta förändringen som hänt under min skoltid. Även om
jag tyckte att det var spännande och även om jag fick många kompisar, kom
stora frågor som ”vem är jag” fram. När jag började i åttan blev det värre
och plötsligt skulle vi ha betyg. Prov efter prov, arbete efter arbete fick
mig till att förstå hur allvarligt det här var och att mina lätta dagar låg
bakom mig. Jag har fått många bra kompisar, börjat drömma drömmar om min
framtid och hittad en hobby jag trivs med. Vem vet vad framtiden har i
beredskap för mig? Allt jag kan hoppas på är att det kommer att gå lika bra
för mig på gymnasiet som det har i grundskolan.

Bra uppsats med en bra spegling av den situation som hon befinner sig i.
Bra språk och inga större missar. VG

Mina skolår!
Jag minns när jag skulle börja i ettan, jag var rätt så nervös. Jag hade en
blommig klänning på mig och jag var ganska blyg. Jag kännde inte så många i
min nya klass, förutom en tjej, min bästa kompis, som jag lärde känna när
jag var 2 år. Hennes namn var Maria. Vi gjorde allting tillsammans, jag
tror inte att det var ett ändaste bus som vi glömmde att göra. Men åren
gick och vi blev äldre och äldre jag har inte så många minnen från tvåan,
trean, fyran och feman.

Så äntligen, vi gick i sexan. Sista året innan vi skulle börja högstadiet.
Jag hade gått i samma klass i fem år, snart sex. Jag kommer ihåg sexan som
det roligaste året jag har upplevt. Vi hade lika roligt på raster som på
lektioner och i största sätt var alla med alla, tjejer som killar. Vi
gjorde mycket tillsammans, även på fritiden. Jag längtade tills vi skulle
komma upp i sjuan, men jag blev jätte ledsen när jag fick reda på att vi
skulle splittras. Fastän lärarna tyckte att vi var den värsta klassen på
hela skolan älskade jag min klass och ville aldrig skiljas från den.
ny sida
Så började jag i sjuan. Jag kännde mig liten bland alla åttor och nior. Jag
saknade min gamla klass och Stenbäcksskolan, där jag gick hela mitt låg-
och mellanstadie. Åren gick snabbt på Sundbybergsskolan och nu går jag i
nian. Jag är inne på min sista termin och ska snart börja gymnasiet. Jag
tycker att det ska bli roligt att börja gymnasiet, att få lära sig mer nya
saker och att få en utbildning. Det är inte förrän nu i slutet av nian som
jag har insett det roliga med att gå i skolan.

Bra uppsats
Bra disposition, egna erfarenheter.
Lite väl kort

Mina skolår!
Jag kommer ihåg när jag började i fyran. Förut hade jag gått på
”Mackaskolan” och nu skulle jag börja på Kungsängsskolan. Den var mycket
större än min gamla skola så att det var väldigt nervöst. Vi skulle få vara
i den helt nya byggnaden men den blev inte klar förrän efter jullovet.
Första terminen spenderade vi på en gammal nerlagd fritidsgård. Det var
faktiskt ganska roligt där och eftersom där inte gick några andra elever,
lärde vi känna varandra ganska snabbt.
ny sida
Jag minns den första dagen när alla kom dit med sina föräldrar Vi gick in
och satte oss i ”klassrummet” och vår nya lärarinna Inger pratade lite. När
det var rast, gick allas föräldrar hem och vi var kvar helt själva, hälften
av min gamla klass och hälften av en annan klass.
I början var det ganska uppdelat, men allt eftersom började vi leka ”kurra
gömma” och tillslut var alla med.

Jag kommer också ihåg när jag började sjuan. Jag var jättenervös innan, för
att skolan var så otroligt stor och det var så många klasser. Jag minns den
första dagen. Alla sjuor samlades utanför huvudingången, där våra mentorer
tog emot oss. Göran och Olle stod och vinkade med en skylt där det stod 7E
på och vi följde efter dem till klassrum nr 412. Vi gick in och satte oss
och Göran och Olle berättade lite om det förestående läsåret.
Det första året kände jag mig inte trygg med klassen. Det var mycket bråk
och prat på lektionerna. Men tiden gick och klassen lugnade sig. Nu trivs
jag jättebra och det är med blandade känslor som jag lämnar det här för att
börja på gymnasiet.

Inskannad version

MINA Skolår
När jag tänker tillbaka på min högstadietid märker jag en stor utveckling
på kort tid. I 7:an tog jag inte skolan på samma allvar som nu. Rasterna
var roligast och på lektionerna längtade jag dit. Nu när jag ser tillbaka
på det förstår jag inte hur rasterna kunde vara roliga. Nu i 9:an är det på
rasterna som jag längtar in till lektionerna. Det var troligtvis 9:orna som
förgyllde mina raster till nöjestid. De var nämligen mycket trevliga och
roliga att prata med. Jag fick en bra start på 7:an eftersom vi från
Grönestad i 6:an hade lektioner på Berghedsskolan en gång i veckan. Första
dagen i 7:an gick alla nykomlingar längst väggarna som vettskrämda får men
jag och mina kompisar kände ju väl till skolan. Vi gick, som kontrast till
resten av av 7:orna, med bestämda steg genom korridorerna. Vi var ett gäng.
9:orna respekterade oss och de skämdes inte över att sitta ner på rastera
och prata med oss. En av de första dagarna i 7:an minns jag väl. Det var en
kille ur 9:an som ropade till mig: ”Öh, kom hit”. Först undrade jag om det
verkligen var mig han ropade på. Eftersom han tittade på mig antog jag att
det var så. Jag tog mod till mig och gick fram. Han ställde några frågor
till mig och den sista löd: ”Har du någon pojkvän?” Jag svarade med ett
försiktigt ”Nej”. ”Varför”, blev nästa fråga. En klump satte sig i halsen
och jag hoppades på att inte låta rädd. – Öhm, började jag, Jag tror på
Gud. Ryktet gick snabbt, som med vinden och allt fler ställde frågor. Nu
kände jag mig på ett sätt populär. Medans de andra 7:orna knappt vågade
säga ett pip diskuterade jag livsfrågor med 9:orna (!). Detta var mitt
genombrott. Jag tror alla 7:or någon gång får sitt genombrott, jag fick det
tidigt. Andra kanske inte får det förrän i 8:an eller 9:an i värsta fall.
En del får aldrig sitt genom|brott, det är de som oftast blir mobbade.
Ibland var det jobbigt när de häftigaste 9:orna ropade ”lillgud” efter mig
men ändå måste jag säga var det en slags befrielse för mig. Jag kände mig
stor i 7:an och på ett sätt vuxen. Nu ser jag de flesta 7.or som små och
omogna. Man undrar ju om jag egentligen var lika liten som de fast att jag
kände mig större. Jag trodde mitt genombrott var fullbordat och att jag
aldrig skulle bli utsatt för sådant som andra 7:or blev t.ex. uppkastade på
skåpen och instängda på toaletterna. Jag hade fel. Det var en helt vanlig
dag i matsalen. Jag hade precis tagit min mat och letade nu efter det bord
där mina vänner satt. När jag såg dem riktade jag mina steg ditåt. På
bordet innan vännernas satt ett gäng killar ur 9:an och när jag gick förbi
dem sköt en av dem ut en stol som blockerade vägen för mig. Generositeten
steg och innan jag visste ordet av var jag röd som en tomat i ansiktet. Jag
svettades. Vd skulle jag ta mig till? Snabbt försökte jag komma på en
utväg. Jag tog mod till mig, drog in den lilla magen och pressade mig
nonchalant genom springan mellan den utdragna stolen och bordet mittemot.
Detta var min stora revolution. Mina kompisar tyckte att jag skulle hällt
min saft över honom men det vågade jag inte. Jag minns en gång när jag och
min kompis Pernilla skolkade från gympan för att cykla till Haverboskolan
och spana på en snygg kille i 9:an. När vi stod utanför skolan beslutade vi
i fall vi skulle gå in i skolan med risk att bli sedda av lärare eller att
stanna kvar ute med risk att inte se honom. Vi valde det första. Väl inne
visste vi inte vart vi skulle ta vägen. Som tur var såg vi några toaletter
och gick snabbt in i en. Vi andades djupt och efter att vi tagit mod till
oss gick vi ut. Han syndes inte till någonstans och gick lite irriterande
ut igen. När vi stod där ute såg vi entrédörren öppnas och en kompis till
oss gick tillsammans med killen ut. De kom mot oss och den första frågan
när de kom fram var: ”Varför är ni här?” Vi skrattade lite och försökte
byta samtalsämne. Det blev pinsamt så vi ljög om att vi snart hade en
lektion som vi inte kunde missa

Att byta skola/Att byta klass.
När jag gick i 7:an så bytte jag skola. Min mamma fick ett jobb i Älmö på
en firma och vi var tvugna att följa med henne hon ville inte bo där själv.
Jag tyckte att det skulle bli spännande och flytta men också väldigt
tråkigt. Jag saknade alla mina kompisar. Men jag tyckte det skulle bli kul
att komma till en ny skola med, och träffa nya kompisar och få nya lärare
men det skulle också kännas otryggt och kvävande. Jag visste ju inte vad
jag skulle komma i för klass hur dem var om jag kan känna mig trygg eller
inte. Det kankse kräver att jag ska kunnaså mycket som jag kanske inte alls
kan så mycket av.
Så tänkte jag hela tiden.
Men jag hoppades på att jag kom till en fin och bra skola.
En dag åkte jag och min mamma och mina syskon och kolla på den där skolan
jag skulle gå i.
Jag tyckte den var jättefin men såg samtidigt lite skrämmande ut. Den var
så lång och så hög, den var jättestor.
Jag och mina syskon gick in i skolan, den var så ren och fräch på något
sett och klassrummen var jättestora och så fint och kände direkt att här
vill jag gå, här kommer jag att trivas. Sen när min mamma kom så sa jag att
jag kommer nog trivas jätte bra här det var så fint och så rent och frächt.

Så jag kände att jag kommer att trivas och mycket riktigt så gjorde jag
det.
Dagen har kommit jag ska börja den nya skolan.
Jag har nog aldrig varit så nervös som jag var den dagen.
Jag gick fram till läraren och han pressenterade mig och visade var jag
skulle sitta.
Alla var så snälla mot mig och frågade var jag kom ifrån och vad jag hade
för intressen och vad jag gillade och massa sånt.
Alla var så snälla mot mig på rasten jag kände mig trygg och välkommen och
alla brydde sig om mig.
Så efter jag började den nya skolan så va allt mycket bättre och jag
träffade jättesnälla och många kompisar.
Och jag shopade alltid med dem och hittade alltid på någonting med dem och
allt blev mycket lättare i den nya skolan och i Älmö kunde man hitta på mer
saker att göra och i skolan så kunde man sitta vid cafeterian eller vid en
dator eller sitta i ett rum och titta på tv och lyssna på musik och bara
sitta och snacka. Så jag trivdes då mycket bättre och lektionerna var
mycket lättare matten som jag hade svårt för var mycket lättare och jag
förstod mer, det var en bättre lärare och kunde lära ut mer och man behövde
inte bara sitt och jobba i boken man fick leka olika matte lekar och göra
massa roliga problemblad och massa sådant.
Så jag fick det mycket lättare och jag hade det jättebra med nya kompisar.

Slut!

på några ställen har eleven flikat in text i efterhand mha av pilar och
understrykningar, denna text visas kursiverad

Jag lovar!

– Annie, du måste skynda dig. Annars kommer du för sent.
– Ja, jag måste bara sminka mig först. Vi börjar inte förrän om 20 minuter
och du skjusar mig ju.
– Nej, jag hinner inte det. Jag ska på en konferens nu vid 9 och åker nu,
– Men vad fan, då kommer jag försent idag igen och det är ditt fel, för du
sa att du skulle skjusa mig.

Annie hör att Elina slår igen dörren med en smäll, efter ytterligare 3
minuter hör hon att bilen startar och kör iväg.

När Annie väl kommer till skolan är hon 10 minuter försenad. Hon öppnar
hastigt dörren till kemisalen, alla tittar på henne, men hon säger inte ett
ljud. Hon går och sätter sig på sin plats längst ner i salen brevid sin
bästa kompis Hanna. Medans hon intensivt tuggar på ett tuggummi ser hon med
en nonchalant blick mot kemiläraren Rune, som med sina stora kemiglasögon
och en kritvit kemirock pustar till.
– Vad har du för bra ursäkt idag då, frågar han med en interesant blick
tillbaka.
– Jag hann inte med tunnelbanan vid halv så jag fick vänta i en kvart på
nästa. Du vet ju att tunnelbanorna här på södermalm har krånglat så det tog
längre tid än vanligt.

Dagen gick relativt bra, bortsett från att hon skällde ut två lärare och
blev utslängd från historialektionen. Sista timen hade de biologi som Annie
konstigt nog tycker om. Hon gillar att studera människokroppen och vill i
framtiden bli obduktionsläkare, men hon tror inte att hon kan bli det om
man ser på hennes betyg.

När det är 10 minuter kvar av lektionen knackar det på dörren.
Nanne reser sig hastigt upp ur stolen. Går med sina nätta ben och sin
vickande rumpa bort mot dörren och öppar mycket försiktigt. Alla eleverna
ser nu med nyfikna ögon mot dörren och får till sin förvåning se en
polisman stå vid andra sidan av tröskeln. Han viskar några ord till Nanne
som vänder om och går mot Annies bänk.
– Han vill prata med dig, viskar hon tyst.
Annie går ut till polismannen som informerar om att han heter Ernst
Torkelsson och frågar vad det är han vill. Han ber Annie att följa med
honom men Annie vill veta nu vad det gäller.
– Det gäller din mamma, svarar han med nedstämd röst.
Annie spärrar upp ögonen och frågar vad det är som har hänt. Ernst berättar
att hon har varit med i en bilolycka och totalfrontkrockat med en annan
bil.
– Hur är det med henne, frågar Annie som är på väg att börja gråta.
Ernst ser sorgset på Annie, jag beklagar, svarar han.
Annie ger upp ett skrik som ekar i hela korridoren och hon ser hur dörrar
öppnas lite var stanns.
– Följ med mig, bedjar Ernst när hon har lugnat sig och Annie följer med
utan att säga ett ord.

Begravningen skulle hållas en vecka efter olyckan och direkt efter skulle
Annie följa med sin pappa till skåne och bo där under en obestämd tid.
Annie var inte positiv till beslutet men går med på det ändå. Annies mamma
och pappa skildes när hon var 5år, så hon har inte så stort minne av
honom.
I bilen hem från begravningen var det knäpptyst mellan Annie och hennes
pappa. När de har åkt i 5 timmar var de äntligen framme. När Annie kliver
ur bilen ser hon huset, ett litet rött hus med vita knutar och en liten
veranda.

gör en gest med handen mot rummet. Det är ett litet rum på mindre än 4 m2.
Rummets ena vägg har ett stort fönster där man kan skymta en liten sjö en
bit bort. Nedanför fönstret står ett kalt träfärgat skrivbord. I ett av
rummets hörn står det en säng som är så snyggt bäddad att man kan tro att
det var på ett hotell. Vid en av väggarna står det en byrå med samma färg
som skrivbordet men som har varit med lite längre. Brevid byrån fanns det
som Annie mest gillade med rummet, en stor spegel som tog upp minst halva
väggen.
– Det är ganska enkelt men jag har gjort så gott jag kunnat.
– Det är jätte mysigt, jag ska försöka att inte vara så pesimistisk, svarar
Annie med ett leende mot sin far.

Första dagen på nya skolan

Skynda dig nu så att du inte kommer för sent nu första dagen, ropar Johan
en trappa ner.
– Nej då, jag kommer nu.
När hon kommer till skolan är det helt dött på skolgården, Annie inser att
hon har kommit för sent. Hon går till expeditionen och förklarar vem hon är
och en liten tjock dam med små runda glasögon visar henne vägen till
klassrummet. Hon knackar på och går in med Annie en meter bakom sig. Alla
elever kollar upp på Annie. Den vänliga tanten går sin väg och lämnar Annie
där framme vid katedern. Mannen vid katedern reser sig upp och berättar för
eleverna att de skulle få en ny tjej till klassen. Viskandet som började
när Annie klev in har nu lugnat sig och Annie får förklara vad hon heter,
var hon kommer i från och vad hon har för intressen. Hon berättar snabbt
att hon heter Annie Stenquist och kommer från Göteborg och därefter blev
det pinsamt tyst. Magistern ber Annie att gå och sätta sig längst bak
brevid en kille som var den snyggaste i klassen som Annie hann se.
Lektionen fortsatte som vanligt och så även de övriga. Annie fick sitta
brevid Jens på tre lektioner så de lärde känna varandra ganska snart. Efter
skolan kommer det fram en tjej till Annie som verkar vara väldigt ordet
till höger kan möjligtvis vara kaxig om man ser till sammanhanget, men det
ser mer ut som ett t än ett x. katig. Hon säger att hon heter Elin och är
den populäraste tjejen på skolan. Hon förklarar för Annie att hon inte får
bli vän med Jens och att Annie inte ens får prata med honom. Hon berättar
att Jens är hennes och att ingen bitch från Göteborg ska få ta honom. Annie
börjar genast käfta emot och helt oväntat ger hon Elin en örfil. Elin blir
förbannad och slår tillbaka samtidigt som Jens kommer ut från skolans
huvudentre.
– Vad fan håller du på med Elin, väser han.
– Vadå, det var hon som började.
– Äh, håll käften, skriker han tillbaka och rycker åt sig Annie och ber
henne att följa med.

Jens tar med sig henne bakom skolan för att prata. Annie får då reda på att
Jens inte är tillsammans med Elin och att hon bara är en uppkäftig tonåring
som tror att hon är störst, bäst och vackrast. När de stått där en
halvtimme går Annie hem.

Väl hemma möter hon Johan vid trappan, på väg att åka till affären.
– Hur har din första skoldag varit då? frågar Johan med ett brett leende.
– Som ett helvete, svarar Annie tillbaka.
– Så illa är det väl inte.
– Du anar inte hur det har varit.
– Jag förstår att det är jobbigt för dig att flytta från storstadslivet,
dina kompisar och allt annat du älskar och helt plötsligt flytta till
landet där närmsta granne bor 200 meter bort och där det är skog överallt,
men du måste försöka. Hanna ringde förresten för 10 minuter sedan och vill
att du ringer henne.

Annie blir direkt gladare, hon springer upp på sitt rum och rycker snabbt
åt sig telefonen
– Ja, det är Hanna.
– Hej det är Annie.
– Å, hej jag ringde förut och pratade med Johan. Han sa att allt var bra.
– Det är det verkligen inte! du ska bara veta vad som har hänt i skolan.
Det positiva är att jag har träffat världens gulligaste kille som heter
Jens, han var jätte snäll mot mig. Det finns även en tjej som jag hatar.
Hon heter Elin och tror att hon äger skolan inklusive Jens. Jag gav henne
en örfil och så fick jag en tillbaka och då kom Jens och tog med mig bakom
skolan, fatta så gullig han är.
– Det var ju en interesant skoldag, svarar Hanna Här har det inte hänt ett
skit, bara en helt vanlig skoldag, bortsätt från att bänken brevid mig stog
tom. Du anar inte hur mycket jag saknar dig. Kan du inte komma tillbaka? du
kan få bo hos oss, det skulle bli jätte bra. Du förrästen, jag har blivit
tillsammans med Linus nu, vi blev tillsammans förra veckan på Johannas
fest.
– Vad kul, svarar Annie som gärna hade varit med på den festen. Har Anders
nämt mig?, frågar hon snabbt efter.
– Ja, faktiskt, han frågade vart du var och jag sa att du var i Lappland
hos din mormor och han gick på det.
ny sida
Va! det menar du inte svarar Annie med ett flin. Han verkar inte inse att
jag inte vill ha med honom att göra mer.
– Nej det verkar han inte fatta, svarar Hanna.
– Jag vill verkligen tillbaka till Göteborg, till dig, min skola och allt
annat. Det är minst fem mil till närmsta stad här. Jag hoppas att jag inte
blir långvarig här. Jag flyttar nog tillbaka när jag ska börja gymnasiet om
1 och ett halft år.
– Varför är det så långt dit, jag vill att du ska komma nu.
– Jag lovar Hanna, jag kommer tillbaka.

Skrivet av Marianne Johansson 9 D
03020

Bytet!
Men jag vill inte flytta, utbrast jag.
Nej men nu blir det så. I början av sommarlovet ska vi flytta till vårt nya
hem, sade pappa bestämt.
– Ni tänker ju bara på er själva! skrek jag och klampade uppför trappan.
Jag rusade in på mitt rum och slängde igen dörren med ett fruktansvärt
brak, så högt att det måste hörts i hela stan.
Jag slängde mig på sängen och grät av både ilska och besvikelse. Nu när jag
hade hoppats på att vi skulle bo kvar här så bestämmer de sig för att
flytta. Flera gånger hade vi flyttat när jag gick i lågstadiet. Då hade det
inte varit så märkvärdigt. Då tyckte jag mest att det var spännande och jag
lärde ändå aldrig känna någon ordentligt. Nu är det annorluna. Nu har jag
ju gått i samma klass i snart fyra år. Jag har ju inte redigt någon bästa
kompis här heller men jag umgås med flera i klassen och känner de flesta
mer eller mindre.
Besvikelsen sköljer över mig. Varför kunde jag inte ha normala föräldrar,
med normala arbeten som inte var tvugna att flytta hela tiden.
Det ingick i deras jobb, det där med flyttningen. Den här gången hade de
dock haft tur och fick vara kvar här men nu behövdes de tydligen på något
annat ställe. Jag skulle vilja ha lika snälla föräldrar som Ida har. De
skulle aldrig få för sig om att flytta utan att hon skulle vilja det. De är
helt vanliga föräldrar med helt vanliga jobb och dessutom är de hur snälla
som helst. Usch vad livet är orättvist.
Dagarna gick fort, alltför fort. Efter en titt på nya skolan och det nya
hemmet så var jag inte redigt lika sur som förut. Bara nästan.
Fast det är ganska stor skillnad på både skolan och huset. Den nya skolan
är liten och trivsam om man jämför med skolan i stan som är så stor att man
knapp visste hälften av dem som gick i samma årskurs ens.
I den nya skolan är högstadiet uppe på en kulle och det är ungefär tre små
klasser i varje årskurs. Låg och mellanstadiet ligger en bit bort, tack och
lov.
En stor förändring är också att jag måste åka skolskjuts varje dag till
skolan.
Vårt blivande hus ligger mitt ute i ödemarken, tycker jag. Det är en liten
gård med ett mysigt rött hus och en liten stuga där mamma och pappa ska
arbeta när de ska göra det hemma.
Femtio meter från boningshuset ligger ett litet stall med fem nyrenoverade
boxar och runt oss finns lite betesmark. Inte för att jag förstås vad vi
ska med det till. Jag har visserligen ridit i några år men jag vill inte ha
något djur alls eftersom i flyttar så mycket.
Hela gården omringas av skog och en liten bit av en sjö. Sjön är ganska
liten men mysig och han en fin sandbotten och en liten gullig flotte.
Allt detta märkte jag bara efter en titt och jag börjar nästan längta efter
att få flytta. Men bara nästan.
För det kommer bli stor skillnad att byta från en stor skola till en liten
och från en liten lägenhet mitt i stan till en mysig gård ute på landet.

Dagarna förflöt och blev till veckor. Skolavslutningen blev en sorg men
samtidigt glädjedag. Ida och jag hade blivit ännu bättre komåisar nu och
när jag var redo att åka iväg stod vi och kramade om varandra jättelänge,
storgråtandes båda två. Ingen av oss ville släppa men till slut var vi
tvugna att åka. Vi lovade varandra att ringa och skriva brev. Snart var jag
på väg till ett nytt ställe, till ett nytt liv.

Sommarlovets dagar sniglade sig framåt. Det finns inte så mycket att göra
på landet. Ida kom och bodde hos mig några veckor och vi hade jättekul men
sedan var hon tvungen att åka hem för hennes familj skulle åka utomlands.
Typiskt, tänkte jag avundsjukt. Ibland åkte jag till ridskolan och hjälpte
till där. Som tack fick jag rida lite. De flesta hästarna var på bete men
några var kvar, det var de som skulle gå med på ridläger.
I mitten av sommaren, på min födelsedag, väntade en överraskning. I en korg
i vardagsrummet låg fyra små kattungar. Mamma och pappa tyckte att jag i
alla fall skulle få något att göra nu när jag inte kände någon. Alla katter
var i olika färger, en vit med några svarta fläckar, en helt svart, en grå
och en beigeaktig.
Alla var honor.
Resten av dagarna på sommarlovet gjorde jag väl inte något speciellt.
Det var ungefär samma saker varje dag. Jag badade, solade, läste, lekte med
katterna och ibland gick jag till det lilla samhället och köpte glass eller
godis eller bara var där.
Allt verkade helt öde. Ibland kunde man se en och annan person och på
badplatsen var det fullt av folk. Men där vågade jag inte bada eftersom jag
inte kände någon.
Annars verkade det som att många var på semester.

De sista dagarna på sommarlovet gick fort, alldeles för fort. Skolstarten
var alldeles för nära nu.
En dag är det bara kvar. Usch vad nervös jag är. Eller, det har jag varit
hela sommaren men jag har förträngt det så mycket som möjligt. Nu när det
bara är en dag kvar så kan jag inte hålla nervositeten borta längre.
Det pirrar något fruktansvärt i magen.
Jag som har svårt att få kompisar också.
Det känns ännu värre.

Trots nervositeten sov jag förvånandsvärt bra under natten. Först hade jag
svårt att somna men när jag väl somnat så sov jag tugnt.
Mamma väckte mig nästa morgon.
För ovanlighetens skull var både hon och pappa hemma och vi satt och åt
frukost tillsammans alla tre.
– Hur känns det, är du mycket nervös? frågade mamma och strök mig över
kinden.
– Nja, lite grann, sade jag och tog bort hennes hand.
– Bussen kommer ute vid vägen halv nio. Du är nästan först att kliva på så
det sitter bara ett par personer där innan dig, sade pappa.
– Okej, sade jag och tänkte tack och lov för det. Det värsta som finns är
att sätta sig i en buss som nästan är full. När klockan närmade sig tjugo
över så började jag gå med tveksamma men snabba steg mot vägen. Vi hade
bara en liten grusväg in till oss. När jag kom fram till asfaltsvägen såg
jag att det stod några på andra sidan vägen där vi skulle gå på. Jag gick
tveksamt dit och det kändes som att de stirrade jättemycket på mig. Tack
och lov så kom bussen precis då och jag smet fort in. Jag satte mig på ett
säte mitt i bussen pch personerna som stått vid busshållplatsen stirrade
fortfarande på mig när de gick genom bussen. En av dem vände sig om och
sade något. De kom fram till mig. En av tjejerna satte sig bredvid mig, en
på andra sidan gången och de två killarna satte sig på knä på sätet framför
med huvudena vända mot mig. Jag kände hur röd jag blev i ansiktet och det
kändes som att jag blev jätteliten.
– Hej, sade jag tveksamt.
– Hej, sade tjejen bredvid mig och i nästa sekund fick jag fullt med frågor
från dem.
– Är du ny här?
– Har du bott här länge?
– Vilken klass ska du gå i?
Sådana frågor fick jag massor och svarade så gott jag kunde med tveksamhet.

Det visade sig att jag skulle gå i samma klass som dem alla fyra.
In i bussen kom allt fler och snart var vi framme i skolan. Melinda och
Cecilia hette de tjejerna som pratade med mig i bussen. Jag va med dem hela
dagen och de visade mig tillrätta på bästa sätt. Det visade sig att de,
tillsammans med de två killarna Kasper och Alle, var de ”tuffaste”
människorna på skolan.
De umgicks nästan inte med någon annan och folk såg upp till dem på ett
sätt och ingen ville bli osams med dem. Men efter några dagar när vi blivit
bättre kompisar så märkte jag att de var väldigt snälla och inte alls så
katiga som folk tyckte och jag blev väldigt bra kompisar med dem.

Jag trivs i min nya skola. Jag har fått kompisar och börjat rida på
ridskolan. Snart ska jag få en egen häst har mamma och pappa lovar och de
har också lovat att vi kommer bo kvar här många år till. Det har de
kontrakt på från arbetet.
Nu ska jag sätta mig i vår mjuka soffa och vänta på att Ida ska komma. Hon
ska bo här i helgen och då har jag mycket att berätta för henne. Tack och
lov så är det bara bra saker.