Flicka – Sida 33 – Skrivbanken

Att byta skola och klass

Sista veckan

Om en vecka börjar jag 7:an på helt ny och främmande skola.

Jag kan inte fatta att jag redan ska börja högstadiet. Det värsta är att
den nya skolan är så stor. På mellanstadiet var vi tre klasser men nu helt
plötsligt blir vi 12 klasser. 4 sjuor, 4 åttor och 4 nior. Det mest
skrämmande är niorna, de är så stora.
På min förra skola var vi, som sagt, tre klasser. En fyra, en femma och en
sexa. Jag bor på landet så vi var bara mellan 7 och 15 elever i klasserna.

Det förekom ingen mobbning eller utfrysning. Det är så klart man blev osams
men man gick inte runt och pratade bakom ryggen på den personen då.
Alla elever var indelade i speciella grupper som jobbade för trivseln på
skolan. I grupperna fanns det både fyror, femmor och sexor. Det vill jag
inte ha nu. Jag skulle ju inte våga, prata med niorna!
Jag tyckte verkligen om skolan förut men jag tror inte att jag kommer att
tycka om den nu, det här året.

Skolstarten

– Malin, vänta på mig!
Det var min bästa kompis Emma som ropade. Vi hade gått i samma klass sen
ettan och alltid varit bästisar men nu skulle hon gå i A och jag i C.
– Hej Emma!
– Är du nervös? frågade hon.
– Skämtar du? Jag svimmar snart!
– Jag kan trösta dig med att jag med gör det. svarade hon.
Vi var 7 personer som stod och väntade på bussen och jag var den enda som
skulle börja i C. Från början var det en kille som också skulle börja i C,
men han flyttade till Stockholm.
Bussen kom exakt kl. 0700 och bussresan tog 45 min. 45 minuters ren pina
när jag plågade mig själv med det ena skräckscenariot efter det andra.
När jag kollade på mig själv i chaufförens backspegel var jag helt kritvit
i ansiktet. Jag är en person som brukar oroa mig för det mesta men nu var
det nått fruktansvärt. Jag trodde att jag skulle spy så nervös var jag. Om
inte bussen hade stannat då och då för att hämta upp fler passagerare så
hade jag nog gjort det.
Jag hörde de andra prata och skratta som genom en dimma. Gud, vad avundsjuk
jag var på dem. De verkade inte vara ett dugg nervösa. Tänk om man hade
haft nerver av stål.
Från busstationen var det 5 minu|ters gångväg upp till skolan. Vi 7 från
Gemla gick tillsammans upp. Först då märkte jag att de andra tjejerna hade
sminkat sig och bytt kläder på bussen. Så det var därför de hade skrattat
så mycket. Jag frågade Anna varför de inte hade sagt något till mig och hon
svarade att de inte tänkt på det. Vi hade varit bästisar i 6 år och hon
hade inte tänkt på mig.
Senare när jag tänker tillbaka så var det vid det tillfället, just det
tillfället, som våran vänskap slutade.
Jag bara gick ifrån henne och gick fram till killarna som gick några steg
före. När vi kom fram till skolan så skulle vi samlas i Aulan. Vi hade
varit och kollat på skolan en gång i våras så vi visste var Aulan låg. När
vi kom in såg vi att vi skulle sitta klassvis så jag sa hej då till
killarna och gick och satte mig vid C-skylten. Det var så förnedrande!
Ingen satte sig brevid mig och ingen pratade med mig. Alla verkade känna
varandra från förut. Jag ville bara försvinna ut i tomma luften.
Prick klockan 0800 började rektorn prata men ska jag vara ärlig hörde jag
ingenting av vad han sa. Jag satt och tänkte på hur jag skulle stå ut i 3
år om jag inte hade några kompisar.
Efter rektorns tal, som hade varat i hela 15 minuter, skulle alla lärare
presentera sig. Man tycker att lärare borde vara lite smartare. Hur kan de
tro att vi ska komma ihåg vad de heter när vi knappt kommer ihåg vad vi
själva heter?
Sen kom uppropet. Det jag hade fruktat mest för. När rektorn sa ens namn
skulle man ställa sig upp och säga Ja högt och tydligt. Natten innan hade
jag haft en mardröm om att när de ropade mitt namn så satt jag fastklistrad
på stolen så de skrev upp mig för skolk.
Men när de ropade upp mig så kunde jag ställa mig upp och jag sa, högt och
tydligt, Ja.
När jag satte mig ner igen hörde jag skratt från A: s platser. Jag tittade
dit och såg att Emma var omringad av en massa tjejer. Jag minns att jag
tänkte på om våran högstadietid skulle bli så här. Jag utan kompisar och
hon med massor av kompisar, men jag orkade inte bry mig.
Efter uppropet skulle vi följa med våra klassföreståndare till respektive
klass|rådssalar.
Jag gick själv och när vi kom in i klassrummet satte jag mig längst bak vid
fönstret.
Precis när läraren skulle börja prata så kom en tjej och en kille inrusande
i rummet.
– Förlåt att vi är sena, flämtade killen.
– Vi missade bussen, sa tjejen.
– Jag antar att ni är Johan och Susanna Karlsson, sa läraren, som hette
Britt-Marie.
– Ja, det är vi.
– Gå och sätt er då.
Johan var den sötaste killen jag sett! men jag antog att han skulle sätta
sig vid killarna som satt i and|ra änden av klassrummet.
– Är det ledigt här? frågade Johan.
– Ehh. ja det är det, svarade jag.
– Då sätter jag mig framför er, sa Susanna.
Britt-Marie delade ut scheman och viktiga papper som vi skulle ta med hem
till våra föräldrar. Under hela tiden hon pratade kunde jag känna Johans
doft och var tvungen att anstränga mig så att jag inte satt och glodde.
Efter ca en halvtimme fick vi rast och jag, Johan och Susanna best|ämde oss
för att gå ut och sätta oss i solen. När vi kom ut var den första jag såg
Emma med hennes nya gäng. De kom fram och började prata med Johan så jag
och Susanna gick och satte oss under ett träd.
– Titta, där kommer Johan. sa Susanna.
Jag vände mig och såg honom komma springandes.
– Vad har du gjort Emma egentligen? frågade han.
– Inget. Vadå då? svarade jag.
– Hon gör ingen annat än att snacka skit om dig. Fast jag sa att det inte
var nån ide att göra det till mig. För jag gillar dig i alla fall. När han
sa det visste jag att det skulle bli 3 bra högstadieår och jag log stort
mot Susanna och Johan och sa:
– TACK!

Min syn på skolan

Kära skolministern!

Börjar man ett brev på det sättet när man skriver till en minister? Jag
hoppas att det blir bra i allafall.

Jag sitter nu här och tänker på vad man kan skriva om skolan, för det finns
mycket.
Skolan har både bra och dåliga sidor, som de flesta andra saker. Det finns
mycket man måste försöka ändra på. Man jag måste ändå säga att det är bra
att skolan finns.
Visst kan det vara väldigt jobbigt att gå upp ibland, speciellt när man ska
ha prov, men jag är i allafall glad att jag får gå i skolan.
En sak som jag verkligen måste ta upp är att det är alldelles för mycket
stress i skolan i dag. Man får väldigt mycket press på sig av lärarna, och
det blir bara värre ju högre upp i klasserna man kommer. Man får ofta höra
”Nej, nu får ni snabba på, för ni har prov om två dagar”. Visst, man
försöker att snabba på. Men i fall alla lärare säger så, sitter man
tillslut med en hög på fem böcker som man ska läsa på för att man ska ha
prov några dagar senare. Många har svårt i skolan och klarar inte av den
hårda pressen. Jag har turen att få gå i en skola där dom har infört en
regel att man bara får ha två prov i veckan.
Det är många unga som blir utbrända idag. När vuxna blir det kan dom ta
ledigt eller sjukskriva sig, men det kan man inte göra när man går i
skolan, för då kommer man efter. Det pratas mycket om att unga rör för lite
på sig, skolan är en av faktorerna till varför. Man hinner inte träna pga
alla läxor och prov. Man sitter hemma och pluggar istället. Eftersom jag
bara får ha två prov i veckan så lider inte jag av det här, men det finns
andra. Internet och TV är andra faktorer till varför man rör lite på sig.
Jag säger inte att man ska ta bort proven och läxorna, för det går inte.
Men man kan|ske kan införa en sådan regel på alla skolor, två prov i
veckan.

En sak som jag kan bli så arg på är skolmaten. Inte själva maten, men
pratet omkring den. Jag såg ett repotage på tv för ett par månader sedan,
det handlade om just skolmaten. Jag kan inte påstå att maten är god, för
det är den inte. Men när dom börjar prata om att skolan egentligen inte har
någon skyll|dighet att servera mat, då blir jag arg. Nu hoppas jag att alla
skolor serverar mat, men det tar jag förgivet. Man kan inte klara en hel
dag i skolan utan mat. Jag tycker, att Göran Persson ska åka till någon
skola och äta maten där, jag tror inte att han skulle äta upp. Så jag
tycker att dom skall sluta prata om att skolan egentligen inte behöver
servera mat. Vi skall ju inte behöva nöja oss med något dåligt, när det kan
bli bättre. En vuxen människa skulle göra allt för att få det bästa, det
vill vi också ha.

Nu har jag bara skrivit dåliga saker och det som behövs ändras. Jag kan
också skriva ner dom bra sakerna, men det tycker jag bara är lite onödigt
för dom är bra och behövs inte ändras på. Jag hoppas att du kan försöka
göra något åt dom här sakerna.
Tack på förhand Mvh Liselotte Lundgren.

Inte så många aspekter men både positivt & negativt. Dessutom vissa
förslag & lösn

Att byta skola/Att byta klass

Ett larm kommer in till larmcentralen. Det är en ung tjej som talar. Hon
får nästan inte fram ett ljud. Men så mycket kraft har hon så hon kan
berätta var hon befinner sig.
Larmet går ner till abulansen. Ljudet av de blåa syrenerna tjuter högt.
När abulanspersonalen kommer fram hittar dom en lite flicka. Hon har blivit
brutalt misshandlad. Hennes ansikte liknar inte ett ansikte på en människa
utan ett paket köttfärs.
Linda heter flickan. hon har nyss fyllt 14 år. Lindas föreldrar jobbar på
samma företag. De är inte hemma så ofta, så Linda får klara sig lite på
egen hand. Föreldrarnas företag flyttar runt en del och då måste Linda och
familjen flytta med.
Den här gången flyttade de till Värnamo.

Nervös var hon när hon stod framför klassen. Hon darrade på rösten och
killarna skrattade åt henne.
Mitt namn är Linda, fick hon fram, inget mer. Läraren som var lång och
ganska smal började ställa en massa frågor till Linda. Men Lisa var för
nervös för att kunna besvara dem. Hon fick därmed sätta sig ner. Det
viskades en hel del bakom hennes rygg. Hon visste att det inte var något
snällt de viskade.
På rasten gick hon ensam. Ingen hade pratat med henne än. Hon har varit ny
i en klass många gånger. Men det har aldrig varit så svårt och jobbigt
förut.
Undrar vad de andra tyckte om henne. Hade de redan dömt henne, hur hon var,
efter hennes utseende? Hon var inte klädd som alla andra, för hennes
föreldrar hade inte speciellt höga löner och det hade hon rättat sig efter.
Men hennes kläder var inte fula det kan man inte säga.

Veckorna sniglade sig fram. Tystnaden var fortfarande kvar. Ingen hade ens
sagt hej till henne på mornara när de kom till skolan.
De ”tuffa” tjejerna i klassen bara tittade ner på henne, som hon skulle
vara någon liten jobbig ettapladdare. Det lite mindra tuffa vågade helt
enkelt inte prata med henne, för de var rädda vad folk skulle tycka, om de
gjorde det.
Linda stod ensam på skolgården som vanligt, när en av de tuffa tjejerna kom
fram till henne. Hon bad Linda hänga med. De skulle prata lite. Linda blev
överlycklig. De gick in på tjejtoan. Vattnet var kallt och smakade inte
speciellt gott. Hon trodde att det var en evighet när hon hade sitt huvud
nertryckt i toaletten. Sedan ryckte de upp henne, Tryckte upp henne mot
väggen och berättade för henne att hon förstörde deras klass. Det ville
inte ha någon som hon i deras klass.
Linda fattade inte vad som hade hänt eller vad dom sagt förren hon stod i
duschen hemma i lägenheten. Linda var inte i skolan på hela veckan efter
det.
Till slut fattade hon mod och gav sig iväg till skolan. Läraren undrade var
hon hade varit. Hon svarade att hon hade varit sjuk. Läraren berättade att
man sjukanmäler sig då. Han bad henne sätta sig vid sin bänk. Linda satt
längs fram i salen. Det var rätt jobbigt för då såg man inte alla som
viskade. Men hon visste att de viskade om henne.
På rasten stod tjejerna och pratade skit och spred rykte som vanligt. Men
något var annur|lunda, det stod en kille och tittade på Linda. Han gick
fram till henne. Linda kännde hur hennes hjärta började banka. Både av
lycka och rädsla.
Killen hette Martin och gick i pararellklassen. Han var också ny i skolan.
De tuffa tjejerna kollade åt deras håll. Martin berättade att han inte
kännde sig hemma här. Ingen pratade med honom heller.
Plötsligt kom Veronika fram till dem. Det var hon som hade tagit med Linda
till toaletten. Hon tog tag i Martins hand och släppade med honom till
deras gäng. Så Linda blev ensam igen.

Den första snön hade fallit och det var i mitten av december. Snart jullov.
Linda längtade verkligen.
Hon hade pratat med Martin många gånger och varje gång hade Veronika kommit
och tagit Martin i från henne. Linda hatade Veronika och gänget, hon hatade
till och med skolan. Skolan hade hon älskat att gå i, när hon gick i den
förra skolan. Hon låg långt bakom de andra i alla ämnerna. Hon struntade i
att göra läxorna och hennes mamma frågade alltid om de inte har några
läxor. När det var så nära inpå jul så har de många prov. Linda hade
skrivit ig på många av dom.
Det blev mörkt vid 3tiden nu. Precis när skolan slutade. Vägen hem för
Linda är ganska läskig. Hon måste gå genom en ganska tunnel och det är
något av lysserna som är trasiga.
Det läskiga var inte tunneln utan att Veronika och hennes gäng går samma
väg. Den här dagen gick de väldigt nära inpå. I tunneln slog de till. Linda
höll händerna för ansiktet. Hon kände ingen smärta, hon kännde ingenting.
Hon bara låg där medan dom slog och sparkade henne. Hon tänkte att det var
slutet. Kunde ingen komma och hjälpa henne? Hon behöver hjälp! Plötsligt
slutade de. Hon hörde stegen avlägsna sig. Hon kämpade efter
mobiltelefonen. Måtte den vara hel! Det var den. Hon slog numret till SOS.

Hon slog upp ögonen. Rummet hade vita väggar och var inte så stort. En
sjuksköterska stod vid hennes sida. Hon sa något som Linda inte uppfattade.
En doktor kom in i rummet. Han kollade Linda i ögonen medan liten lampa.
Linda blev kvar på sjukhuset i ett par veckor. Martin hade varit och häsat
på. Han hade sagt att han tyckte om henne. Han hade pussat henne på kinden.
Martin var Lindas pojkvän och hennes bästa vän.
När hon kom tillbaka till skolan kom det en massa folk fram till henne och
började prata med henne. Veronikas gäng fick inte gå i skolan längre. Det
tyckte Linda vara skönt. Nu älskar Linda skolan. Hon har en massa vänner,
men hennes bästa vän och pojkvän är Martin.
Han är en riktig vän.

Försöker skapa en verklighetsnära realistisk novell.
Bra början rakt in i handlingen
Tempusbyte, stavn osäker

Att byta skola/Att byta klass

Jag började mitt första skolår i Västervik. Där gick jag i en skola som
hette Stråfältsskolan. Mina minnen därifrån är ganska otydliga, men jag
kommer dock ihåg att jag var lycklig på den skolan. Vänner hade jag skaffat
mig och min lärare var helt förträfflig. Hon hette Monika, och hon var
mycket snäll och lärde oss barn mycket nyttiga saker.
Jag gick bara på Stråfältsskolan i 1 år. Vi flyttade till nybro,
eftersom min pappa hade köpt ett gatukök där.
Fruängsskolan kallades den skola där jag tillbringade 4 år av min
skoltid. Jag gick i den skolan från mitten av tvåan till slutet av femman.

Det kändes mycket obehagligt att gå till skolan den första dagen.
Min mamma följde mig till skolan. Det tyckte jag underlättade hela
processen väldigt mycket.
Första dagen fick jag gå runt i skolan och se hur det var där. Jag
kommer ihåg att de elever som gick i min nya klass hade gjort en enastående
modell av de borgar och de skogar som fanns i sagan om Ronja Rövardotter.
De hade med hjälp av tidningar, lim och färg skapat en sån vacker kopia av
skogen att jag blev oehört imponerad och slutade oroa mig inför
presentationen med min nya klass.
Den som var våran guide under turen runt skolan, var min nyblivande
fröken. Kerstin hette hon. Jag måste erkänna att hon har spelat en mycket
stor roll för hur jag har utvecklats. Varenda gång jag var nedstämd och
ledsen så (i osäker på om så är tillagt av lärare) fanns hon där och
muntrade upp mig och var gång jag var glad och optimisktisk så delade hon
den glädjen med mig.
På Fruängsskolan hittade jag en av mina allra bästa vänner, Maria hette
hon. Vi blev dock riktigt goda vänner när vi började i trean.
När jag började i den här klassen, kände jag mig mycket välkommen. Många
elever pratade med mig och jag fick vara med och spela kula på rasterna.
De verkade tycka att det var otroligt svårt att uttala mitt namn, Mishia.
De bestämde sig för att kalla mig för ”MishMish” istället, och det hade jag
inget alls emot.
Jag kände mig trygg och älskad i den här klassen. Mina kompisar, Maria,
Maria. S., Linda, och Viktoria hade jag och dessutom hade jag fått äran att
vara elev till Kerstin och Fia. Fia var min engelska och So lärare. Jag
tyckte mycket om Fia, hon var alltid så glad och energisk.
På den här skolan kände jag mig mycket säkrare än vad jag gjorde på
Stråfältsskolan i Västervik. Det beror ju delvis på att jag endast gick där
i ett år och delvis på att jag växte och blev äldre.
Man kunde bara gå i Fruängsskolan i 5 år. Efter 5 år fick man börja på
en annan skola som kallades för Snickartorpsskolan.
Då sista terminen i femman började gå mot sitt slut besökte jag och min
klass vår nyblivna skola åtskilliga gånger.
Jag var mycket glad och förväntansfull inför att börja på
Snickartorpsskolan. Viktoria och jag skulle gå i samma klass och det var vi
mycket tacksamma för.
En dag när jag kom hem från skolan talade mina föräldrar om att vi skulle
flytta till Norrköping, där hade min pappa köpt ett bageri. Jag blev
förkrossad, allt kändes så meningslöst. Det var så själviskt av pappa att
bara bestämma att vi ska flytta sådär, tyckte jag.
Jag ville inte förlora mina vänner. Jag ville inte flytta ifrån en vacker
och mysig stad som Nybro och dessutom ville jag definitivt inte börja på en
ny skola där jag inte kände någon.
Självklart kunde jag inte göra något, pappa hade redan köpt bageriet och
vi var tvungna att flytta till Norrköping.
Jag skulle börja i årskurs 6 nu. När jag gick förbi de stora gröna
fotbolls|planerna kände jag hur den nervösa känslan utvecklades till en
ängslig och nedstämd känsla. Jag såg flera barn som gick och cyklade förbi
mig. Deras miner beskrev deras självsäkerhet och förhoppning inför denna
stora dag.
6B stod det på en brun trädörr. Jag tryckte på den och gick in. Det enda
jag upptäckte var tjugo förvånade ögon som riktades mot mig. Jag kände hur
mitt hjärta började slå hårdare och hur svettet rann ner från min rygg. Jag
samlade mina utspridda tankar och hälsade på barnen och mina lärare.
Jag hade 2 manliga lärare i den där klassen, Bosse och Leif hette de.
Jag kan beskriva dem som glada, humoristiska och vänliga individer.
Varför jag fick 2 manliga lärare blev tydligare för mig då jag hade lärt
känna min nya klass.
Jag hade fått den stora olyckliga äran att få börja i skolans
”problemklass”. I den här klassen gick barn som svor mer än de drack
vatten.
De hade bildat gäng med varandra och de gick runt och mobbade folk på hela
skolan. Jag som var en person som hade kommit ifrån en kärleksfull och
ordentlig klass blev otroligt chockad av att se sådana respektlösa och
förfärliga händelser. På rasterna strövade jag omkring ensam och tänkte på
hur mycket jag saknade min föregående klass i Nybro.
De enda vänner jag fick i den klasen var en flicka som hette Jocelyn och
en pojke som hette Rashid. Han kom från samma land som jag. Vi brukade tala
med varandra på arabiska och uttrycka våra förargade känslor för de andra i
klassen.
Jag och Jocelyn brukade spendera mycket tid åt olika boll-lekar på
rasterna. Ibland spelade vi fotboll och ibland körde vi en lek som kallades
för ”rutan”.
Jag kände mig aldrig mobbad i den där klassen. Jag såg bara hur de andra
blev mobbade. De som bildade gängen i klassen var aldrig otrevliga mot mig,
de var mycket konstigt nog vänliga mot mig och respekterade mig.
Mina lärare Bosse och Leif pratade mycket med mig och frågade hurdan
situationen var i klassen.
Jag tyckte att det var bra att de frågade eleverna hur läget var i klassen
och hur de mådde.
Jag gick bara på den här skolan i 1 år. Det är jag mycket glad för,
eftersom den ensamhet och illamående jag kände på den skolan förtjänar
ingen annan människa att känna. Jag måste härmed erkänna att åtskilliga
gånger i slutet av vårterminen i sexan vägrade jag att gå till skolan.
Varför jag mådde illa på skolan var för att jag såg hur omänskligt de
behandlade andra människor och hur avskyvärda deras handlingar var.
Egentligen skulle jag börja på Franzelius|skolan i Norrköping i årskurs
7. Men min pappa hade köpt en pizzeria i nyköping så vi skulle flytta dit
istället.
På Schillerskolan skulle jag gå, en skola som för mig kändes obehaglig
och obekant.
Min önskan var att få börja på Franzeliusskolan. Det var en stor skola med
många fler fördelar än nackdelar och jag visste att jag skulle tjäna mer på
att gå i en stor och rik högstadieskola i en välbärgad kommun som
Norrköping än att gå i en liten skola i en fattig och liten kommun som
nyköping.
Det var en ganska kylig augustimorgon då jag var på väg till skolan.
Jag var inte lika nervös av att börja skolan som jag var då jag skulle
börja i skolan i Norrköping. Mina förhoppningar blev allt större ju mer jag
närmade mig skolan.
Efter några minuter såg jag skolan uppenbara sig. Det var en skola i
rödfärgat tegel.
Jag gick in i klassrummet och såg de ansikten som jag skulle få lov att
se de närmaste 3 åren. Jag märkte att alla var lika förhoppningsfulla men
ändå nervösa, som jag. Det kändes betryggande att stiga in i Det stora
klassrummet.
Min nya klassföreståndare hette Kenneth Sjögren. Han såg ut att vara en
klok och respekterad man med ett vänligt uttryck i ansiktet.
Den första veckan lärde jag känna rätt många på skolan. Alla var vänliga
och jag såg inget tecken på att gängbildning eller något liknande skulle
ske.
Det tog ett tag innan jag fick riktigt bra vänner, flera månader faktiskt.

Jag antar att efter så många skol och klass|byten så vet man inte om man
ska skaffa sig riktigt goda vänner igen, eftersom det alltid finns en chans
att pappa köper En ny verksamhet och vill att vi ska flytta.
Jag förmodar att alla dessa skolbyten har resulterat till att jag har
fått den här personligheten som jag har nu. En ganska skeptisk, försiktig,
och förstående personlighet har jag utvecklat. Att byta klass och skola
sådär ofta var både smärtsamt och lärorikt.
Den bästa skola som jag har gått på är den skola som är omringad med stora
och ståtliga träd där fröna faller på våren, fruängsskolan. Där hade jag
många kompisar och livfulla lärare. En annan sak som var bra med den skolan
var, trots att jag var den enda invandraren på skolan så förekom det inga
rasistiska uttryck från någon av eleverna eller lärarna.
Nu till hösten ska jag börja på Hillevigymnasiet i nyköping. Min pappa
har pratat om att flytta tillbaka till Norrköping. För mig spelar det ingen
roll längre. Det enda jag bryr mig om är att få den utbildning jag behöver
för att kunna läsa vidare på ett universitet.

Att byta skola

Sommarlovet hade passerat utan att något speciellt inträffat. I början var
det förståss skönt att vara ledig men efter några veckor när alla vänner
hade åkt bort började dagarna återigen snigla sig fram och varje dygn
kändes som en evighet. Mitt i tristessen inträffade något som kom att ändr
hela mitt liv på några dagar.
Det var en het sommardag i slutet av Augusti. Solen gassade och det var som
om hela världen hade tagit siesta för en stund. Måsarnas skrik hade tystnat
och inte en vind svalkade den brända jorden. Min syster och jag hade varit
hos våran mamma i en månads tid, men nu var familjen återigen samlad. Vi
märkte direkt att någonting var annorlunda, någonting skulle hända. Det var
som en elektrisk spänning i luften och på matsalsbordet i vardags|rummet
låg en stadskarta och en ritning över en lägenhet som vi alla försökte att
behövde osäker på om behövde är rätt ord inte låtsas om, men vi anade
vad som skulle komma. Ängsligt tog min pappa mod till sig och berättade att
vi skulle flytta och hoppades att vi inte skulle bli alltför ledsna över
detta. Hans oro hade varit helt onödig för en glädje storm bröt ut! Länge
hade både jag och mina syskon, inte helt i tystnad drömt om att flytta.
Redan efter några dagar bar flyttlasset iväg. Resan var den längsta jag
varit med om i mitt liv. Sträckan var inte så lång men vi var så uppspelta
av våra förväntningar och längtan att komma fram att tiden vred sig och
stod still. När jag tänker tillbaka var vi som små fågelungar som skulle
flyga ur boet för första gången.
Första synen när vi kom in i vårat uppmålade paradis var en massiv
tegelbyggnad med tinnar och torn omgärdad med lummiga träd. En svart text
sade oss att det var Gustavsdalskolan. Tankarna for genom mitt huvud. Tänk
om det var den skolan jag skulle gå i!
Lägenheten var mycket fin och mysig och jag kände mig hemma direkt. På
stan kände jag mig därimot inte välkommen. Alla människor stirrade så
mycket som om jag var någon alien som förvirrat sig till fel del av
universum och jag kände mig som en total främling. Värre skulle det bli.
Första dagen i skolan glömmer jag aldrig. Eftersom St:Peter skolan låg
närmast skulle vi gå där. Efter att ha följt med rektorn genom ett antal
elevfyllda klassrum för att ”bekanta oss med skolan och eleverna” fick vi
reda på att dom tyvärr inte hade plats för fler elever i årskurs 6. Nästa
destination blev då Hammarfälts skolan
Väl framme blev jag och min bror varmt välkomnade av nyfikna elever och
stämningen verkade mycket trevligare än på Sankta. Jag fick genast kontakt
med Aino och Sara som visade mig runt skolan. Nyfikna blickar följde mig
vart vi en gick och många tjejer kom fram och pratade.
Följande dagar var väldigt spannande. Jag kom snabbt in i klassen och alla
tyckte det var roligt att fått en ”stockholmare” i klassen. Särskilt roade
var de av min dialekt och jag fick upprepa ordet lakrits om och om igen för
alla som ville höra.
När man kommer utifrån ser man tydligt vilka roller alla i klassen har, när
man sedan blir en del av det hela är det mycket svårare. Sara var snabb med
att lära mig vilka jag ”skulle” umgås med och vilka man skulle undvika. I
klassen fans en flicka om hette Susanne. Hon var den typen av människa som
Sara inte tyckte om men jag blev genast när vän med henne. I grunden var
hon en ärlig rolig och jättesnäll tjej men hon hade hamnat lite snett och
var ganska vild. Tillsammans upplevde vi många äventyr eftersom vi båda
ständigt fick galna ideer.
Med tiden fick jag många nya kompisar och av alla lärde jag mig något nytt.
Alla som jag lärde känna var så olika personer och jag fick många
erfarenheter som jag aldrig skulle fått om vi inte flyttade. Resultatet av
min flytt blev alltså att jag växte och utvecklades som människa och person
och knöt vänskapsband jag hoppas håller livet ut!

Slut!

MINA SKOLÅR

Min tid på lågstadiet var en possitiv upplevelse, jag trivdes bra med både
lärare och elever. Vilka toppen lärare jag hade. De var människor man
litade på, de var förebilder. Favouriten var helt klart Jens, en ung man
som alltid skojjade och lekte med mig. Han trodde på mig.
Jag minns min första prao som om det var igår. Alla andra elever
praoade hos sina föräldrar eller eventuellt närstående släktingar. Men inte
jag, jag spenderade min prao hos storfavouriten Jens nya jobb. Han jobbade
på en golf bana och min uppgifft var att slå några golfbollar fram och
tillbaka på en otroligt stor gräsmatta samtidigt som Jens visade hur man
egentligen skulle göra. Ni kan tro att jag längtade till att få komma ut i
arbets|livet, det var så roligt att arbeta.
Jag drömde mig bort till hur det skulle se ut när jag blev
världsberömd skådespelare. Jag ryckte till med huvudet och vips var jag
tillbaka på gräsmattan igen.
Ett annat minne är från en svenska lektion i tvåan. Vi skulle göra en
intervju med lekisbarnen om hur det kändes att börja sklolan. Det var bara
en liten strunt sak men för mig var uppgiften enorm. Min mage var full av
flaxande fjärilar när jag intervjuade. Jag kände mig så stor och duktig.
Kanske var det då mina drömmar om att bli Journalist väktes till liv.

På mellan stadiet var det ett helt annat spel. Det var Djungelns lag
som styrde. Det starkaste över levde och dem som var lite svagare fick stå
där aldeles stilla och vänta på att bli krossade av lärarnas klumpiga
fötter. Min bästa vän var extremt duktig i skolan, hon lärde sig snabbt och
var alla lärares bästa elev. Själv var jag inte alls lika bra. Mattematik
var det svåraste jag visste. Ett starkt minne jag har från mellanstadiet
var när jag och min vän satt i ett grupprum och jobbade. Plötsligt kom två
lärare in och började tjaffsa med varandra om vem som skulle få hjälpa
henne och vem som skulle vara tvungen att hjälpa mig. Jag vart så trampad
på, så mosad att det var omöjligt för mig att samla ihop spillrorna.
Falskhet och lögner var vad lärarna stod för, för mig.
Vi hade fått en hemuppgift men jag förstod inte vad den innebar så mina
föräldrar ringde hem till den lärarinnan vi hade i ämnet. Klockan var nio
på kvällen då de ringde så pappa bad om ursäkt över att han ringde så sent.
Hon sa att det var absolut ingen fara och att det var en självklarhet att
de skulle ringa om det var något jag inte förstod. Uppgiften blev förklarad
och jag kunde gå och lägga mig lycklig över att allt gått bra. Dagen efter,
när vi satt alla sexor på hela skolan fick jag reda på att jag hafft fel.
Hon ställde sig bredvid mig och började skrika i mitt öra så att det
garanterat hördes även till klassrummen intill.
– Hur kan du vara så dum att du låter dina föräldrar ringa hem till mig
mitt i natten bara för att du inte förstår en uppgift. Inte vågade jag
berätta det för mina föräldrar. Vem vet vad som hade hännt om jag bett dom
ringa till henne igen? Under hela den perioden fejkade jag ofta sjukdommar,
gick hem från skolan och ljög för mina föräldrar. Jag ville inte gå dit mer
och så en dag behövde jag inte det heller.

Under högstadiet var svårt att komma tillbaka. Jag var van vid muren
mellan lärare och elever. Till min förvåning märkte jag att även lärarna
var människor, de Ville lära ut och hjälpa till. Självklart fans det follk
av den andra sorten med. Min matte lärare tillexempel. Min tro på mig själv
innom mattematiken var redan på noll. Gjorde jag någongong fel var min
högstadie mattelärare från högstadiet snabbt framme vid min bänk och visade
för hela klassen vilka dumma fel jag gjort.
Många brydde sig inte om när han visade upp deras böcker. Men för mig var
det en snabb visit till helvetet varje gång han gjorde så.
När jag berättade för in kontaktlärare om händelsen plus måna andra skakade
hon bara på huvudet och sa. Jag har svårt att tänka mig att han som är så
snäll skulle bete sig så. Så har nämligen Lärarna sagt i urminnes tider. På
mellanstadiet fick jag alltid det svaret. Nästan alla lärare har någon elev
som dom utsätter för orätt visor tyvärr var jag oftast den eleven. Man får
inte glömma lärarna som finns där och ställer upp. På högstadiet har jag
hafft turen att träffa på många sådanna

Att byta skola/Att byta klass

– Sara ordet är ditt.
Det var Saras fröken. Sara är 14 år och går i sjuan. De har en lektion där
de ska redovisa ett arbete. Arbetet handlar om sig själv när man var liten.
Sara är nervös för att stå inför klassen. Hon har ju bara kännt dem i några
månader. Klassen består av åtta tjejer och tolv killar. Killarna är
idrotts|killar och tror därför att de är best. Tjejerna håller sig för sig
själva. I klassrummet sitter killarna vid fönstret och tjejerna på andra
sidan. Det är bara Johanna som sitter med killarna ibland, och det är
nästan bara hon som pratar med dem. Visst pratar Sara också ibland, men
bara ifall någon frågar henne något. Hon går fram till tavlan och börjar
prata med darrig röst, och ganska snabbt. När hon är klar går hon och
sätter sig. Hon tittar bort mot sin kompis Sofia, för att se så hon inte
gjorde bort sig totalt.

– Det var bra Sara, sa fröken snällt och fortsatte

– Ja eftersom detta var den sista som redovisade så kan ni få sluta lite
tidigare. Hej då.
Linda skulle ha följt med Sofia hem idag, men hon skulle rida När hon
cyklade hem kom hon ifatt sin kompis Elin.
– Hejsan hur är läget? Frågade Elin med en konstig min.
– Nja, sådär. Jag gjorde bort mig inför min klass idag, sa Sara
– Hmmm. Jaha, så kan det vara ibland. Vill du följa med hem till mig och
titta på film? Jag har lånat av min kusin.
– Ja det kan jag nog, bara jag får låna din telefon.

Hemma hos Elin gick de direkt ut i köket och tog var sin macka. Sen gick de
in på Elins rum och började titta på filmen Filmen hanlade om vampyrer och
vålnader och sådant ingenting för Sara igenteligen men tittade på den i
alla fall. Efter filmen gick det ut i köket igen för att fika. Sara satte
sig och tittade på när Elin höll på att tramsa omkring, som hon alltid
gjorde. Tillslut hade hon kunnat blanda en ordentlig saft, och lagt upp
kakor fint på en bricka. När de satt där och knaprade på sina kakor började
Sara och prata.
– Jag fattar inte vad det är för pinsamt med att stå framför klassen och
prata. Jag har ju kännt dem i ganska många månader. Det är bara för att vi
har bytt skola och kasskamrater. I femman och sexan kunde jag stå där
framme hur lätt som helst. Då var det jag och Sofia som ”bestämmde”. Nu är
det idrottskillarna. På idrotten får man inga passningar. Det fick man jämt
i sexan. Förut kunde man tramsa omkring utan att ha någon press på sig. Men
nu måste man ligga i och göra bra saker för att inte riskera att få IG. Nu
tar man åt sig när killarna skämtar. Ryckterna nu är mycket värre än i
sexan. Ett exempel, kommer du ihåg den killen som går i åttan. En tjej i
hans klass hade sagt att han gillade en tjej i sexan. Det var ju inte sant
fick man reda på sedan. Men oj, vad de retade honom. För när man går i
åttan får man inte gilla en tjej i sexan. Men när man gick i sexan så var
det helt okej att gilla någon i fyran. Visst är det sjukt?
– Ja så kände jag det också i sjuan men nu är det bättre. Killarna hade
mognat under lovet. I sexan var jag ju mobbad men det blev jag inte här
uppe i åttan, svarde. osäker på om svarde är rätt ord

Resten av terminen var som vanligt. Killarna satt vid fönstret och tjejerna
på andra sidan. Sara satt ofta och tänkte på vad hon och Elin hade pratat
om, och om det någonsin skulle kunna bli som i femman och sexan.

Tiden gick och snart blev det Lov. Efter sommarlovet gick allt mycket
bättre. På idrotten blev det mer passningar till tjejerna. I klassrummet
var det inte bara killarna som satt vid fönstret, utan tjejerna flyttade
närmare och närmare. Nu kunde de prata och skratta tillsammans. Nu kännde
Sara att det kanske fanns en chans, att få det lika bra som i femman och
sexan.

Mina skolår

Nu sitter man här sista terminen på sista året i grundskolan. Man har
börjat med nationela proven. Man har sökt till gymnasiet men ändå känns det
som det är mycket kvar. Men om man tänker efter så har man gått i skolan
sen man var 7 år och det är en lång tid med läxor och prov.

Jag kommer ihåg hur det va att börja skolan det var kul men ändå läskigt
för jag börja i en 1-2:a så vi fick gå i samma klass som dom som redan hade
gått ett år men det var rätt okej faktist

På den tiden hade vi en lärare som hette Carina. Hon var ganska snäll men
också sträng. I trean fick vi en ny lärare som hette Nisse han var jätte
snäll men älskade historia så våra historia prov var jätte svåra. Sen så
hände det som alltid händer mig i sexan så hade dom som vi hade gått med
hela våran skoltid slutat alltså dom som var 1 år äldre och Nisse ville
byta klass och efter som dom inte hade någon lärare åt oss så fick vi en
vikarie Gunilla den elakaste person jag nånsin möt hon lyssnade aldrig på
oss och så gnällde hon bara. Efter en termin så hade dom hittat en lärare
åt oss. Maria hon var nog den bästa lärare jag någonsin haft förutom Siv
som vi hade på lekis. Ja maria var speciel hon brydde sig om alla hon hade
dom roligaste lektionerna. Henne saknar jag mest från mellan stadiet. Men
sen hände det läskigaste. Man skulle börja på hög stadiet man gick ifrån
att vara störst till att vara minst igen. Jag hade valt musik klass och
hamnade i världens bästa klass. Men som jag alltid råkar ut för så slutade
en jätte bra kompis i våran klass och jag saknar henne fortfarande. Lärarna
på högstadiet var strängare än dom på mellanstadiet men efter ett tag så
vänger man sig. De hemskaste med högstadiet är att man får mer press på
sig. I 8:an fick man sitt första betyg det var jobbit. Plötsligt så fick
man betyg på hur duktig man var. I början av 9: an var man tvungen att
tänka på vad man skulle välja för linje på gymnasiet man skulle alltså
välja sin framtid. Nu sitter man här och tänker på allt roligt och tråkigt
som har hänt under dom här 9 åren allt har inte varit en dans på rosor men
allt har inte heller vart ett (ursäkta uttrycket) helvete. Nu vet jag inte
längre vad jag ska skriva är inte precis en författare men skulle bara
vilja säga. Att gå i skolan är inte så hemskt. Fast efter 9 år i skolan är
man ganska skol trött.
Hoppas bara att jag inte kommer att mina klass kompisar allt för mycket
efter 9: an. Så nu var denna berättelse slut och hoppas jag snart kan gå ut
här ifrån och slippa tänka på skolan mer

Lära för livet!

”Vi lär inte för skolan utan för livet.” Vilka ämnen är då viktigast? Vad
ska man lägga mest tid på? Ja, det kan man fråga sig. För att göra det hela
ännu svårare kan jag lägga till att alla är inte ute efter samma sak i
livet, alla har inte samma drömmar och mål som jag. Kanske tycker jag att
bildlektionerna är totalt överflödiga och till ingen nytta. Med det för
Lisa, eller någon annan, är bildlektionerna som gör att hon orkar med
resten av skolan.
Överallt får man höra om att eleverna inte hinner med matematiken, eller
andra för vissa svåra läsämnen. De vill ha fler lektionstimmar till det. Vi
hoppar över en idrottstimma istället, tycker någon. Men då kommer en annan
med en undersökning som gjorts och som visar att idrott i skolan förbättrar
elevernas prestationer inom de andra ämnena.
Hur ska man få ihop ett schema som ger alla en lärorik och utvecklande tid
i skolan? Man får helt enkelt göra skolan som ett slags smörgåsbord, där
det finns lite av varje. Där alla får prova på alla skolämnen och känna
efter om det är något som intresserar dem. Sedan har de möjligheten att
fördjupa sig inom de ämnena på gymnasiet där de får välja program. Däremot
fungerar det ju inte om alla elever skulle springa runt från lektion till
lektion och vara en liten stund här och en liten stund där. Därför är
lektionerna schemalagda.

Grundskolan fyller ju inte endast den funktionen att den ska låta
barnen/ungdomarna prova på olika ämnes|områden. Den ska också ge svenska
folket en god basutbildning och en bred allmänbildning för landets och
invånarnas välfärd och framtida utveckling inom så väl tekniken som
jämställdheten.

För att då ha några exempel att utgå ifrån och visa att många ämnen
utvecklar oss på fler sätt än vi tror, ska jag själv ta och berätta om vad
några ämnen i skolan har gett just mig i form av värdefulla kunskaper och
erfarenheter.

Vi kan börja med matematiken, som många som tycker det är krångligt, inte
förstår meningen med.
När man arbetar med en svår uppgift eller ett krångligt tal lär man sig att
det kan finnas mer än ett sätt att räkna ut det på. Ofta finns det också
små detaljer som man ibland har missat. Därför kan man ibland få ett svar
som är helt uppåt väggarna utan att man förstår vad man har gjort för fel.
Så kan det också vara i verkliga livet. Du förstår inte hur det kunde bli
som det blev förrän någon talar om en liten detalj för dig som du inte
tidigare lagt märke till och plötsligt ljusnar allt.
Ibland är det besvärligt och det kan kännas hopplöst, men det finns alltid
en lösning. Man ska inte ge upp förrän man funit den. Det kräver ofta stort
tålamod och noggrannhet, precis som i princip allt annat i livet också
kräver.
Ibland är det inte heller som det först verkar. Ibland skyndar man bara
förbi och man upptäcker inte förrän senare att något är fel. I dagens
samhälle lever de flesta människor i stress, man hinner inte ta sig tid åt
att se in under ytan hos sina med|människor. Man låter skenet bedra. Ofta
har du nog haft vänner med problem, men du har helt enkelt inte haft tid
nog att se efter hur de mår.
Matematiken har gjort mig till en liten klurifax som tycker om att lösa
problem och som vågar stå öga mot öga mot dem. Sedan inte sagt att det
alltid gått som en dans, för det har det inte. Men finns det någonstans ett
hav utan krusningar, strömmar och vågor? Nej.
Det gäller att våga lösa problemen. Det utvecklar det logiska tänkandet som
man har nytta utav överallt. Till exempel när man ska laga en cykel eller
när man står där vid bagageluckan på den splitter nya volvon och inte vet
hur man ska få plats med slalomskidorna.
Då är det bra att man är van vid att lösa problem. Livet är fullt av
motgångar, precis som matteboken.

Något som dock alltid får mig att koppla bort problemen och istället koppla
av är att träna. Om det går en dag utan att jag gör det blir jag rastlös.
Idrotten får mig att fokusera på mig själv och glömma omvärlden. Om man är
lite sur på någon kan man också göra sig av med sina aggressioner genom att
träna. Man blir lugn och harmonisk efteråt skulle jag vilja säga.
Känslan när svetten rinner nerför ryggen och kroppen törstar efter vatten i
slutet av ett pass. Känslan av att man måste hålla på i fem minuter till,
och man lägger in slutstöten. Den sista energin sprudlar ut genom porerna
och man kämpar på tills musiken tystnar. Då kan man andas ut. Phuh. Man är
nöjd med sig själv. Plockar upp vattenflaskan, tar en klunk och lunkar
sådär lagom långsamt ut ur träningshallen tillsammans med 50 andra
motionärer som är lika svettiga och trötta som du efter det ansträngande
aerobicspasset. osäker på om aerobicspasset är rätt ord Då är allt bra.

Idrotten i skolan innehåller dock mer än svett och hård träning. I skolan
arbetar vi ofta i grupper, vi samarbetar. Idrotts|lektionerna ska ge mer än
hälsa. De ska ge gemenskap, trygghet i sig själv och andra och förståelse
för varandras idrottande och prestationer. Man får leda egna lektioner, som
ska kunna anpassas till allas nivå. Det ska visas hänsyn till alla. Passen
ska inte heller var så enkla att det inte ger något till de mer vältränade.
Man får helt enkelt vara flexibel och kunna anpassa övningen till
situationen.
Tiden får man också planera så man hinner med allt man tänkt göra. Idrotten
i skolan utvecklar mer än bara än bara muskler, den frammanar
hänsynstagande och förmågan att planera och planlägga sin tid. Något som
dessvärre ökat under senaste tiden är skolket från idrottslektionerna. Är
man inte intresserad och tycker det är kul så struntar man i att gå dit. De
ser inte det viktiga i att röra på sig och ha kul tillsammans. Många lärare
ser inte heller den här skolkningen lika hemsk som när man skolkar från
lektioner i något läsämne. Därför görs det inte så mycket åt det. Det
tycker jag är väldigt synd.
Men jag hoppas att en dag, ska alla kunna inse och förstå hur kul det
verkligen är och att de ska kunna få ut lika mycket av idrottstimmarna som
jag har fått.
Jag tror också att om man kan få fler ungdomar att uppskatta idrotten i
skolan kanske de också börjar träna så smått på fritiden. När de sedan har
en fritidssysselsättning behöver de inte ströva runt på samhället och
klottra och förstöra. Som följd av det sparas det in pengar eftersom det
blir mindre saneringsarbeten och skadegörelser att reparera. Dessa pengar
kan man istället använda till vården och kanske spara liv.
Nog är det värt ett försök

Det här är ialla fall mina tankar och funderingar om huruvida de ämena som
påverkat, utvecklat och intresserat mig kanske skulle kunna förändrändra
andras och min egen syn på saker och ting.
För nog önskar man att man själv kan påverka till det bättre. Ju mer man
vill, ju mer kan man!

Att byta skola.

Gud vad tråkigt jag hade…
Jag satt i denna lilla Saaben och väntade på att flyttkartongerna skulle
bli inpackade i släpet. Jag vet inte vad jag längtade efter, vi skulle
flytta men jag vet knappt vart. Växjö heter det och det ligger i småland
och folket där pratar konstig, det var det ända jag visste.

Boom, hördes bakom bilen. Det var Bosse, morsans pojkvän som lyckats tappa
en kartong precis framför släpet. Bosse var en trevlig person, tyckte jag,
han var inte som alla andra morsan hade haft.
– Diana, ropade Bosse.
– Jag kommer, svarade jag.
Jag klev ur Saaben och snabbade mig bort mot Bosse. Han hade fått kartongen
på foten, så jag hjälpte honom bort med den. – Det var sista lådan Dina, nu
kan vi åka, sa han. Vi satte oss i bilen och åkte, stad efter stad
passerade vi. Jag somnade redan i Östersund. Jag vaknade mycket senare av
att vi bromsade och stannade. Vi stannade tydligen utanför huset vi skulle
bo i. Ett litet sött vitt hus. Bosse började såklart bära in kartonger,
medan jag och mamma lagade mat. Efter maten somnade vi allihopa. Det var en
dag kvar till skola började. Jag vet inte va den hette, men den låg jätte
nära huset. Närmare än vad skolan i Luleå låg. Det var en väldigt pampig
skola mycket finare än vad skolan i Luleå var.

– Nu är det dags sa mamma.
– Jag kommer ska bara sminka mig, svarade jag. Något senare…
Så var vi i skolan och det kändes som att precis varenda en glodde på mig.
Jag har aldrig vart så här nervös tror jag. Det var en liten blond dam som
mötte upp oss i korridoren. – Hej, är det du som är Diana? frågade hon på
förfärlig småländska. – Ja, svarade jag jätte lågt. Vi gick bortåt,
tillslut kom vi till ett klassrum som såg väldigt stökigt ut, några
lyssnade på musik. Tjejerna skrev eller ritade några lappar.
– Kan ni vara tysta en stund, sa den blonda damen. Anna hette hon visst.
Efter en stund blev det tyst.
– Det här är Diana Olson, sa hon och pekade på mig.
– Jaha, sa en lång och bred kille. – Va gör hon här då? kom det från en
översminkad blondin med tuggummi i hela munnen.
– Jo ni förstår Diana har nyss flyttat hit och det är meningen att hon ska
gå i er klass.

Det blev tyst ett tag sedan blev det livat som från början. Anna visade mig
vart jag kunde sätta mig. Jag hamnade brevid en ursöt kille som hette
Niklas. Han hejade vänligt. Nu var det upprop. Alla var där förutom Dan, en
väldigt omtalad kille. Han var tydligen kriminell fast såg tydligen väldigt
bra ut. Efter uppropet skulle vi till sal 235, vart det nu låg. Jag stog
fundersamt och kollade mig omkring när någon knackade mig på axeln. –
Diana? Det var Niklas som knackade mig på axeln. – Ja, vart är det vi ska
vara?, kläckte jag ur mig. Niklas visade mig vägen. Det här var inte alls
som i Luleå, där kände nästan alla alla. Och skolan var mycket större och
personerna här pratade konstigt.

– Ja, 9f, då var det sista året för er här på skolan. Det kom bakifrån
klassrummet, det var en mörkhårig man i 35-års åldern. Anders hette han
tror jag. Han kollade konstigt på mig och frågade därefter om jag var ny i
klassen.
– Ja, svarade jag artigt och blev knall röd i ansiktet. Det hördes ett
skratt ifrån ett hörn i klassrummet, det var den där tuggummi|tuggande
blondinen igen.
Det slutade med att Anders sa åt henne och bad mig att inte bry mig om
henne. Allt kändes så konstig eftersom att i luleå kände jag alla redan ju.
Här kände jag inte en enda. Jag gick hem, mamma & Bosse frågade hur det var
och om jag fått några kompisar. Jag svarade snabbt, och sprang upp till den
stökiga övervåningen.

Det hade gått 3 månader nu. Jag hade fått kompisar och en pojkvän. Det var
jobbigt i början men nu känner jag mig populärare än hon
”tuggummiblondinen”.
Att byta skola är läskigt och väldigt jobbig i början. Men nu när jag
känner rätt många. Och skolan är mycket lättare än i Luleå för vi jobbar på
ett annat sätt, lärarna var hyggligare och det var ingen äcklig skolmat.
Inte för att jag skulle vilja byta skola igen men. Det gick väldigt bra,
bättre kunde det nästan inte bli.
Och ni undrar säkert vem pojken min är? Det är Niklas. Så oroa er inte, att
byta skola brukar gå bra.