Mina skolår
När jag tänker tillbaka på mina skolår ser jag många glada minnen men också
en del sorgliga. Men så är det för alla. Skolan kan inte vara bra jämt.
Inte heller dålig jämt.
Jag hade det bra under mina första skolår. Jag började ettan på
Finnsta|skolan i Råby. i klass 1-2-3-D. Min frö|ken hette Lena Hassmén. Hon
var en mycket bra fröken, henne hade jag under hela lågstadiet. Det är
alltid lite små läskigt att börja i en ny klass och speciellt att börja i
skolan. Men hon fick mig att vilja gå till skolan på morgonen, jag hade
verkligen jättekul på dagarna. Vi fick en bra grund att stå på. Jag lärde
mig att snabbt att läsa, skriva och räkna. Men jag hade väldigt lätt för
att lära. I Finnstaskolan hade vi morgonsamlingar. En morgonsamling var som
en teater som man visade upp för hela skolan i matsalen. Den
morgonsamlingen jag minns bäst är den vi gjorde i trean. Svingelskogen. Vår
lärare tyckte att den var så bra att vi spelade upp den för dagisbarn. Vi
fick in väldigt mycket pengar. Dom pengarna spenderade vi på en klättervägg
till skolan. Efter lågstadiet började jag i en klass på mellanstadiet.
Började i klass 4-6D. Jag fick en ny lärare som hette Malena Rönnbäck. Jag
trivdes inte alls i den klassen. All mina kompisar hade bytt skola efter
trean. Jag var ofta hemma från skolan eftersom att jag var väldigt utfryst
i klassen. I och med att jag var hemma mycket kom jag efter i alla ämnen.
Det märktes sen när jag började i femman. Jag på sam|ma nivå som fyrorna i
klassen. Men jag lyckades att arbeta mig mig uppåt. Det var mycket tack
vare min dåvarande lärare. Hon hjälpte mig på alla sätt hon kunde. Jag fick
också en ny kompis. Lotta kallade jag henne. Vi hörde verkligen ihop. När
vi kunde gjorde vi grupp|arbeten tillsammans, hon var ett år yngre än mig
så det var inte alltid vi gjorde samma saker på timmarna. Hon kunde t.ex.
ha matte medans jag hade geografi. Vid den här tiden var klassen ingen 4-5-
6:a längre. Utan nu var det en 4-5:a. Det fanns två 4-5:or, 4-5D och 4-5C
istället för 4-5-6D och 4-5-6C. Rektorn på skolan tyckte att sexorna från
blandklasserna skulle bilda en egen klass. Det var en väldig skillnad
mellan fyror och sexor rent psykiskt menade hon. Det blev faktiskt bättre
sammanhållning i klasserna efter det.
Att börja i sexan var jättekul. Man blev störst på skolan, fick släppa in i
matsalen, stå skolpolis. Man fick lära sig att ta ansvar och det fick en
att känna sig stor. Jag fick ännu en ny lärare. Hjördis hette hon. Henne
var det ingen i klassen somm gillade. Vi hade våra skäl också. Hon
särbehandlade elever och personal, favoriserade vissa elever. Vi hade ingen
samman|hållning i klassen, bara när vi gaddade ihop oss mot Hjördis. Nu när
jag tänker tillbaka på alla elaka saker vi gjorde mot henne kan jag inte
hjälpa att jag tycker synd om henne. Många gick till rektorn för att
försöka få bort henne men det var utan lyckat resultat. Trots detta gick
hon med på att anordna en klassresa för oss. Vi åkte till Österby Bruk
strax innan sommaravslutningen. Då såg jag att klassen gillade faktiskt
varandra även fast vi hade så mycket bråk. Sen kom äntligen
skolavslutningen. Lärarna grät, om det var av lycka eller sorg vet jag inte
men vi var överlyckliga iallafall.
När jag började i sjuan på Broskolan kände jag spänning men jag var mest
livrädd. Jag hade både läst, sett på TV och hört om sjuor som blivit
mobbade och trakasserade av nior. Jag var också rädd att jag inte skulle
hitta i skolan. På låg- och mellanstadiet satt man vid sin bänk i
klassrummet hela dagarna. Men nu skulle man springa mellan skåpet och
lektionerna varje dag. Som tur var var det inte så fasligt svårt att hitta
rätt klassrum. Man lärde sig snabbt vart allt låg. Efter jullovet i sjuan
fick vi en ny klassföreståndare Johnny Rosén. Han var en ganska mesig
lärare. Trevlig men mesig. Vi hade honom i svenska. Han vågade inte riktigt
säga till när vi var för bråkiga.
I åttan fick vi klassen bättre sammanhållning. I sjuan var det mest
halvklassgrupperna som hade det. När vi var helklass kändes det aldrig som
om vi var en hel klass, trots att det stod så på klasslistan. Nu känns det
forfar|ande lite så, att vi är två grupper men inte alls lika mycket. Vi
har ju gått i samma klass i snart 3 år och om ett halvår ungefär ska jag
skiljas från denna klass också. Efter sommaren kommer jag att börja i en ny
skola och i en ny klass. Jag är livrädd.
Elevens kön: Flicka
MIN STÖRSTA ERFARENHET – FLYTTEN.
Jag hade bott på ett och samma ställe i tretton år, Kristinehamn. En stad
som ligger nordöst om Vänern i Värmland Här har beskrivningen av läget
på platsen ändrats p g a anonymitetsprincipen, därav är inte formuleringen
riktigt den samma . Men en dag när jag kommer hem berättade pappa att han
fått ett erbjudande om ett jobb i Göteborg som han tänkte ta. Och eftersom
jag ändå skulle byta skola efter sommarlovet tyckte mina föräldrar att
detta med min skola inte skulle spela någon roll. Men hallå! Flera av mina
kompisar från mellanstadiet skulle börja i samma klass som mig, om vi bodde
kvar i Kristinehamn, och för mig spelar inte skolan inte skolan en sån
jätteroll, kompisarna kan man träffa efter skolan, men med mer än 30 mils
avstånd kan det vara svårt.
Eleven markerar nytt stycke med både ny rad och indrag De sista tre
veckorna som var kvar med min första klass var både bra och dåliga. Jag
spenderade nästan all min tid på mina vänner, vi badade och solade och hade
roligt. Men ibland rann bara all glädje av mig, tanken på att jag skulle
lämna dem och aldrig mer få se en del av dem gjorde mig så fruktansvärt
ledsen. En av mina närmaste vänner, Camilla skulle flytta tillbaka till Nya
Zeeland, hon kom till vår skola i trean. Chansen att få se henne igen var
liten.
Stämningen var helt klar nere den sista veckan och på skolavslutningen grät
alla tjejer, jag tror t.om jag såg en tår på min magisters kind.
Jag och min familj skulle flytta fyra dagar efter avslutningen. De fyra
dagarna var jag endast med vänner och tänkte på vad jobbigt det kommer bli
att börja om från början igen. Vår bil lämnade Grusåsgatan: klockan 05:00
söndagen den 13 juni. Inom ca 2 månader skulle jag stå på ett nytt
skolgolv, långt ifrån min hemstad Kristinehamn. Jag skulle nog bli mobbad
för min värmländska och att jag var en liten ”byfåne”.
Jag hade hela sommarlovet på mig i Göteborg att slå mig till ro. Kanske
försöka hitta några vänner. Det var i alla fall vad min mamma tyckte och
tänkte. Men förstå vad svårt att försöka hitta nya vänner i en storstad
mitt under sommarlovet, när alla sina vänner bodde 30 mil bort. Man kan ju
inte direkt gå fram till ett gäng och försöka (på göteborska förstås) säga
”Tja!”
Vi bodde i en del av Göteborg som kallas Örgryte, det var fina kvarter och
låg nära till allt. Men så var det i Kristinehamn med! Jag saknade mina
vänner och mitt Värmland.
Ja, den första dagen kom ju faktiskt. Fredagen den 27 augusti tog jag min
saker jag skulle ha med mig och gick de kvarter det var till
Johannesskolan. Under lovet hade jag tränat att gå den vägen, jag hade sett
samma saker varje gång och tänkt på Kristinehamn. Saknaden var stor. Men
den här gången var det annorlunda. Nu, när jag tänker tillbaka kan jag inte
komma ihåg att jag passerade Getingen eller Bovägen. Bara en massa tankar.
Helst av allt ville jag rymma tillbaka till Kristinehamn, jag kunde sätta
mig på spårvagnen och vara på stationen i ett nafs och därifrån ta tåget.
Fast just ja, detta med spårvagnen skulle bli svårt. Jag gillade inte den.
Utesluter en mening som inte går att ändra till något liknande . Det var
ingenting för min klaustrofobi!
Allt skulle börja 09:00 och jag var där tio minuter innan. En tanke jag
gillade var att jag var inte den enda som skulle byta klass. Denna klass
var ny för alla. Skulle nog inte vara flera värmlänningar, men det är
smällar man får ta! Jag hade iallafall en plan, som jag nu vet var den
bästa planen jag haft i mitt liv. Min plan var att bara vara mig själv,
visa vem jag var och vad jag gillade. Om ingen gillade mig för mig gick de
bara miste om något bra. Mig.
Jag kommer ihåg att jag hade mina svarta manchester byxor, min kent tröja
och mitt svarta hår var i snedlugg. Det var jag. Jag hamnade så småningom i
ett rum med min klass, en klass jag skulle vara en del av i tre år
framöver. Men vart jag än tittade runt i rummet stod folk i par eller
grupper. Alla hade en eller flera. Utom jag.
Tjejerna stod och viskade, alla såg lika|dana ut. Långt hår, uppsatt i hög
tofs. Små, små kläder som säkert skulle passa deras småsystrar. Och de
visade så mycket hud det bara gick. De viskade säkert om mig. I deras
hubbabubba värld såg jag nog konstig ut i mina kläder, dom pekade på mina
svarta naglar. Killarna såg också likadana ut. Långt hår, bakomkammat,
ganska tajta jeans och lagom tjocka tröjor, och ur tröjans ärmar och genom
”huvudhålet” stack det upp delar av en skjorta. Det var en kille som stod i
killgänget som stack ut lite. Han hade också långt hår, men med snedlugg,
vaxat. Han hade också tajta byxor och ett par Converse skor. Han hade
kavlat upp byxorna i slutet och han hade en NIRVANA tröja på sig. Han var
den enda i det där rummet jag ville prata med!
Första dagen skulle alla gå fram var och en och berätta om sig själva. Jag
berättade varifrån jag kom, intressen och musiksmaken, berättade också att
jag gillade spela gitarr. Och att Nina var mitt namn. Killen jag skrev om
tidigare hette Patrik, han hade alltid bott i Göteborg och han spelade bas
i ett band med några polare från en annan skola. Hans musik|smak var som
min och han log när han berättade att han gillade kent.
Efter första dagen som mest gick ut på att lära känna varann hade jag lärt
mig att tjejerna var precis så blåsta som jag trott. Och jag gick hemåt.
Jag går åt mitt håll, men snart hör jag en röst jag känner igen. En röst
som jag liksom sparat i mitt huvud för att kunna plocka upp hemma och
lyssna på. Jag vände mig om och Patrik kom halvt springandes emot mig. Han
stod snart mittemot mig och han började prata med mig. Jag var trollbunden
vid hans charm.
Han frågade om jag ville komma på en spelning samma kväll, jag gick dit och
han var bra! Efter det tog vi en fika och vi hade mycket gemen|samt. Vi
blev ihop (som ni alla gissat) Hans bandmedlemmar hade flickvänner ungefär
som jag och jag gillar min grupp av vänner. Snart är det ett nytt sommarlov
och då ska vi till Kristinehamn och jag ska ta Patrik med mig.
Att byta skola!
Jag det här börjar så som det ofta gör när man går på en väldigt liten
skola. Att när man har en vis ålder inne så är det tid att byta skola. Och
under det sommarlovet tänkte man mycket på hur det skulle bli att komma
till en ny skola. Om man skulle få många nya vänner? Hur lärarna skulle
vara? Om man skulle trivas? Ja just då hade man många funderingar om sin
fram tid.
Och så har var det att börja 4:an på Åkerbyskolan. På morgonen var det som
en stor knut i magen. Jag var jätte nervös och det har jag alltid haft lätt
för att bli. Men som tur var så kände jag på mig att det inte bara var jag
som var nervös. För dom andra tjejerna som skulle börja med mig var nog
också lika nervösa. Men när jag klätt på mig min blommiga kjol och mitt
gula linne började jag att gå till skolan.
Frame på skolgården träffade jag alla dom andra från min gamla klass. Alla
verkade rätt nervösa. Sen så kom också Emma och Andrea och visade oss vägen
till klassrummet för som hade gått på Päronet så vi var kompisar sen
tidigare. Inne i klassrummet satt massor av nya ansikten. Och alla verkade
sitta och granska alla i tystnaden medans lärarna önskade oss välkomna. Den
ena läraren var kort och hade ett kort klippt brunt hår och såg rätt ung ut
hon hete Camilla. Den andre var lång och hade mörkblont hår och hete
Angela. Båda lärarna verkade rätt bra.
På våran första rast tillsammans med den nya klassen som var en paraell
klass som nu hete 4-5B var det rätt lugnt alla stod bara och kolla på
varandra och dom som kände varandra stod där och pratade om sånt som hänt
under sommarlovet. Efter rasten när vi sen alla hade samlats och fått en
uppgift som var att rita av oss själva. Efter vi hade ritat skulle vi gå
till matsalen. Jag hade aldrig varit i en matsal för förr hade vi ätit i
klassrummet. Vi ställde upp i led och gick in två och två. Jag minns inte
vad vi åt. Men efter fick vi glass.
Efter min första dag tyckte jag att skolan verkade bra. Och tjejerna i
skolan verkade rätt snälla. för vi hade hälsat på dom efter maten. Så jag
trodde att jag skulle trivas i skolan.
Efter nån månad var nog våran klass en utav dom bästa på hela skolan. Ingen
i klassen bråkade ingen var taskig mot nån eller frästen vi hade en bråkig
pojke i klassen. Men han var endå inget problem för han hade en jätte snäll
assistent som hete Eva och hon hade jätte bra hand om honom. Men honom
tänkte man inte på så mycket nu för tiden. För förr hade han alltid
förstört för oss men inte nu.
En dag fick våran klass fylla i ett papper med frågor och hela klassen
skrev samma svar så vi var eniga om att ingen var mobbad eller ensam. Bra
klass tyckte jag.
Efter ett halv år i 4-5B var det ett föreldramöte som ändrade vår klass
rätt mycket. Alla i klassen gillade lärarna ganska så mycket och alla ville
att det skulle fortsätta så här men så blev det inte. Båda lärarna hade
nått viktigt att säja. Det första var att Camilla skulle gifta sig och
flytta långt bort och den andra läraren Angela var med barn och skulle bli
mammaledig till hösten. Kan man tänka sig båda skulle sluta.
Så våran klass fick splittras till 5:an. Rätt bra början eller vad tycker
ni.
”Oklart! Början på vad?” G
Mina skolår
Jag går nu i nian och kan se tillbaka på mina skolår med ganska stor
erfarenhet. Jag kommer speciellt ihåg min första dag i skolan. Jag skulle
börja i ettan och var jätte nervös. Det fanns väldigt höga förväntningar
inom mig. Jag tyckte att det var jätte kul med skolan i hela ettan och
tvåan men redan i årskurs tre började jag tröttna. Jag har alltid haft
svårt för matte, och jag tror att det beror lite på att jag inte fick lära
mig de rätta grunderna på lågstadiet. I mellanstadiet blev det svårare och
då kom det även nya grejer att lära sig. Men jag har nu, efter ca nio år,
äntligen lärt mig de rätta grunderna för mattematik.
Eleven markerar nytt stycke både med ny rad och indrag, ungefär hälften
av gångerna, resterande enbart med ny rad När jag började i fyran var det
dags att byta skola till hovsbyskolan, där det fanns klasser upp till
sexan. Jag var jättenervös när jag skulle börja där men efter ett tag blev
sammanhållningen i klassen mycket bra. I hela mellanstadiet gick jag i en
fyr-sexa, det är ganska bra med sådana klasser men det händer att man får
höra saker om och om igen bara därför att dom yngre i klassen aldrig hade
hört det förut.
När jag gick i femman blev jag allvarligt sjuk och var borta från skolan i
över två månader. Läkarna på sjukhuset visste inte vad det var för fel på
mig, men jag kunde inte gå till skolan för att jag hade så ont i ryggen så
jag fick ha en sjukhuslärare. Jag kommer ihåg att jag tyckte att den
läraren var lite korkad, jag var bättre än henne på allting. Jag räknade ut
tal snabbare än vad hon gjorde så jag kan ju inte vara helt värdelös på
matte.
Jag missade väldigt mycket i skolan och när jag äntligen blev frisk var det
redan slutet av femman. Jag kom till skol|avslutningen på kryckor och så
var det skolåret slut.
I sexan flöt skolarbetet på bra och när jag sedan slutade i den klassen
fick jag och en annan tjej stipendium för att vara bästa kompisarna i
klassen.
När jag började i årskurs sju bytte jag skola igen och det är den skolan
som jag forfarande går på, Ängsbyskolan. Det finns inte så mycket att
berätta om dom tre åren jag har gått på den här skolan för dom är alla tre
väldigt enformiga. Jag går till skolan dag ut och dag in och tycker att det
mesta inte är så kul men jag kämpar på ändå.
Just nu känns det skönt att snart få sluta grundskolan. Det blir säkert mer
självständigt arbete men det tror jag att jag kan klara av. Det är klart
att jag är lite orolig att jag inte ska komma in på den linje som jag har
valt, men jag tror nog att det ska gå bra.
G
Att byta skola/Att byta klass!
Med att byta skola och att byta klass är två saker som händer, det kan vara
positivt och negativt. Positiva delen är att man får lär känna nya personer
och med det negativa delen är att man kan bli mobbad och inte bli omtyckt
av dom nya personerna i skolan.
Jag som skriver uppgiften har varit med på att någon jag käner har flyttat
och byt skola och har byt klass.
När hon kom till min skola aldså hennes nya skola så blev hon mobbad, hon
blev kalad för många saker t.ex för, gå till din gamla skola du din. pinne,
fläck, lukttrasa och. det va inte bara att hon blev kalad för saker utan
hon va rädd varje gång hon skulle till skolan för att hon blev misshandlad
för varje gång hon skulle gå hem.
Dom som mobba flickan ville att hon inte skulle gå i deras skola för att
hon va väll en person som inte passa in i skolan för dom.
Det va inte bara killar som mobba henne utan tjejer också. Flickan som blev
mobbad hade blivit slagen förut också av sin pappa. När hon blev ett år
börja hennes pappa att knarka dricka osv, han behövde ju pengarna till allt
skit som han hålde på med.
När flickan blev 5 år så börja pappan att misshandla hennes mamma av heroin
sprutan han avled i natten. Sedan des har flickans mamma druckit sprit och
alla pengar går ju till spriten och det är också därför flickan har inga
fina kläder på sig.
Varje dag när flickan kommer hem från en jobbig dag ifrån skolan så ser hon
sin mamma ligga i soffan as full.
En da när flickan råka fråga sin mamma om två hundra kr till ett par byxor
som hon såg på stan så blev mamman rasande och började kasta saker på henne
och börja skrika, har du blivit en kvinna nu va tror du att jag är en bank
eller vart ska jag få pengar ifrån osv.
Flickan sprang ut från huset och sate sig utanför gården. När jag kom för
bi hennes område såg jag henne sitande och gråtande då gick jag fram till
henne och sa hej, då blev hon as rädd och sa, inte du me lämna mig ifred
jag har redan fåt stryk det räker då sa jag. jag vill inte ge dig stryk jag
fråga henne om hon ville följa med mig på stan jag viste att hon ville ha
ett par fina byxor jag såg när hon pröva dom och vill så gärna ha dom, vist
sa hon och torka av sig tårarna.
När vi va framme i stan så sa jag följ med mig in här jag ska bara se efter
på en sak, visst sa hon. Jag köpte byxorna och sa till flickan visst är
byxorna fina mm sa flickan det är dom. Du får dåm av mig då skrek hon av
glädje tack så mycket tack, hon blev så glad att hon hade glömt vad som
hade hänt förut. Flickan och jag blev vänner och hon fick också mer vänner
av mig, alla mina vänner blev hennes vänner. Det enda problemet flickan
hade mäst av va mamman. Mamman bara drack och drack en da när flickan kom
hem så såg hon sin mamma liggande på soffan som vanligt flickan fråga om
hon hade lagat mat men mamman svara inte flickan gick fram till soffan och
skaka på mamman men hon vakna inte hon kände på pulsen men hon kände inget
mamman hade dött.
Flickan sprang hem till mig och plinga på dören men ingen öppna, ingen va
hemma. Hon satt utanför min trappa och vänta på mig.
Jag kom hem såg henne sittande på trappan gråtande, vad har hänt fråga jag
min mamma har dött, å Gud sa jag, jag är så ledsen för din skull. Jag fråga
om hon hade några kusiner, och hon sa ja men hon hade aldrig träffat dom.
Men jag och min familj hjälpte henne att hitta hennes kusiner och det
gjorde vi till slut.
Hon flytta till en av hennes mostrar och fick en ny familj och byte skola
och dom va snälla imot henne hon fick det bra till slut.
IG
Mina skolår
När jag sitter och tänker på alla mina skolår, så känns det som tiden bara
runnigt iväg. liksom som jag gick i etten igår. Skolåren för mig och säkert
ni andra är som en mötesplats där man samlar kunskap och vänner, vänner och
kunskap som man kommer att få ha med sig hela livet, ända in till döden.
Utan skolan så skulle jag ju inte kunna allt viktigt och vad skulle man
göra då igenkligen? Jag har ett ordspråk som jag jämt brukar säga till mig
själv när jag har det jobbigt med skolan, det lyder så här: Ingen skola,
inga kunskaper, ja det lät kanske lite knäppt, men det har verkligen drivit
mig framåt i livet.
Jag kommer starkt ihåg den dagen då jag började skolan, jag var då en lite
blyg, blondhårig tjej, fast jag var också väldigt nyfiken på den hela nya
miljön, lärarna och klasskamraterna. Jag minns att jag tänkte så här undrar
ifall skolan är stor och ifall vi får ha våra egna böcker, undrar hur
lärarna ser ut, är de långa och blondhåriga som jag eller är de korta och
konstiga. Jag var specielt nervös inför alla nya klasskamraterna, men det
tror jag nog att alla barn var första dagen. Men som tur är så gick allting
bara bra, jag fick många kompisar och man fick sina egna läroböker att läsa
i, men lärarna var verkligen inte långa och blondhåriga eller korta och
konstiga, utan de var verklige speciella lärare som visade vägen framåt och
in till tryggheten.
Jag hade jättebra på den skolan jag gick i och minns speciellt den dagen
den min kompis Andrea och jag hittade på ett bus, det var så här att
utanför skolbyggnaden så fanns det rödavinbärsbuskar som vi odlade fram och
just denna dag så var de extra röda och saftiga, men sura. Då bestämmde jag
mig för att äta några och Andrea hängde på, men det dröjde inte lång tid
tills matatanten kom på oss och vi sprang och sprang för livet. När jag
tänker så här på-t i efterhand så skrattar jag åt det.
Jag hoppas verkligen att alla barn har ett speciellt första minne som jag
har.
Jag bytte senare skola till Enebyskolan och det vart som en ny start för
mig, visst förlorade jag alla mina kompisar från min första skola, men på
kuppen fick jag ju nya som jag faktiskt än känner och umgås med. Jag bytte
skola, därför att vi flyttade. Det var väldigt pirrigt. Jag började i
årskurs tre och bara efter några dagar känndes det som jag hade känt
personerna i hela mit liv. Jag mins när alla ville komma fram och prata med
mig och alla undrade hur jag var som person. Alla människor får nog det i
magen som man inte kan beskriva, när man kommer till ett nytt ställe.
Från trean till sexan mins jag faktiskt bara några få händelser, det andra
har liksom bara suddats bort med tiden, det har faktiskt gått nio skolår.
Det finns en sak som jag mins tydligt, det var när alla skulle göra sina
nationella prov för första gången i femman och alla var så oroliga för det.
Det var också en dag när alla skulle ta spruta, ja det var oroande
ögonblick.
Det har hänt många spännande och tråkiga händelser under min skoltid, tex.
som när alla vi i klass 5b skulle åka ut och campa och då skrämde alla
killar upp tjejerna med att någon hade blivit mördat i ett dike utanför det
stora huset. och gissa vad vi blev rädda när vi plötsligt såg blodsspår,
men det var ju bara gammal ketshup. men de fick senare igen så att de teg.
Det finns också sorgliga händelser som kanske alla varit med om någon gång,
det är att bli retad för någonting och det hände just mig, så här gick det
till: Det var i tvåan och vi alla i klass 2c skulle ut och grilla korv i
skogen och jag var helt ensam den dagen för min bästa kompis Andrea var
sjuk.
Det var då det hände, jag stod ensam i skogsgläntan och väntade in lärarna,
då kom tre tjejer imot mig, jag tror att de gick i 2a, de började reta mig
delvis för att jag stammade och delvis för att jag hade kort hår och det
gav mig väldigt dåligt självförtroende. Jag var tyst hela dagen, men när
jag kom hem berättade jag allting för min mamma och det råder jag alla barn
och ungdomar att göra. För mig så löste det sig som tur är. Det var min
värsta händelse, för jag vart faktiskt väldigt ledsen.
när jag senare skulle då lämna sexan och börja i sjuan så vart jag väldigt
nervös och det tror jag nog att alla blir när de byter årskurs. Men det
ordnade sig och jag hamnade i en ny klass, det var 7a.
Då senare blev det lite allvarligare, vi fick massor med prov och det satte
mycket press på en. Sen i åttan och nian fick vi våra betyg och jag tycker
att jag fick ganska bra betyg. Jag tror nog att jag fick bra därför att jag
gav allt på proven och lektionerna. Börja kämpa redan i sjuan, ge inte upp,
för då kanske ni inte når ert mål.
Jag vill verkligen inte lämna skolan och alla lärare som betyt massor för
mig. Jag vill verkligen inte lämna allt det, men man måste ju gå vidare i
livet, visst är det sorgligt men det är ju alla dessa skolår som har gett
mig och oss alla kunskap och en chans att göra något av våra liv. Jag själv
har alltid velat jobba med djur och det hoppas jag att jag kommer att göra
också. Jag har verkligen blandade känslor inför att lämna skolan, men det
mesta är posetivt. Vi alla kommer nog att ses en dag igen.
En krönika för skoltidningen skriven av Cecilia Nordlund i klass 9a,
läsåret 2003.
Mina skolår!
Min första skoldag började en blåsig och grå måndag morgon 8.20 1994.
Jag var för första gången på väg till skolan med min mamma och mina 3
dagiskompisar Isabelle, Albin och Elias och deras föräldrar Vi var jätte
nervösa och gick som stela pinnar.
Jag hade börjat fundera på hur våran fröken såg ut, ifall hon var snäll,
ifall hon kunde mycket m.m. När vi äntligen kom in i klassrummet berättade
våran fröken att hon hette Marlene Plusjenki lr något liknande.
Så efter att hon berättat om sig själv delade hon ut en varsin skrivbok åt
oss. och i skrivboken skulle vi rita vårat fantasi|troll och skriva vad
han/hon hette.
Det var nog det jag kommer ihåg av första skoldagen. Jo jag hade fått en ny
väska också som var rosa och hade en björn på sig.
När vi sedan gick i 2:an, 3:an nånstans en varm sommar dag gick vi hem jag,
Elias, Albin och Isabelle men när vi gick förbi en nyponbuske som fanns
längst vägen så fick Albin och Elias för sig att stoppa kli pulver innanför
min och Isabelle tröja. Så vi gick som två små hundar som hade fått loppor
lr något liknande. och Elias och Albin bara skrattade.
När vi efter 4 år hade haft Marlene som lärare var det dags att byta. Vi
skulle övergå till Älgen som den avdelningen hette. Det var lika nervöst
där som det var när vi började ettan för vi skulle ju nu komma upp till den
äldre delen och inte vara små längre men det gick bra där med även om man
var lite rädd att läraren skulle slå av pekpinnen som hon hade gjort året
innan.
när vi efter det långa året i 5:an skulle få en ny fröken när vi började
6:an gick det också bra för den här fröken Desirée Sundgren var jätte snäll
mot alla.
Men sen när vi hade gått ut 6:an fick vi inte stanna kvar på fågelby längre
utan flyttades till Eneby. Här fanns det också en och annan snäll lärare.
Blandannat Lisa som vi hade som både klassföreståndare och SO lärare i
7:an. Det finns ändå fler bra lärare som Kjelle han har vi i mitt favorit
ämne matte.
Något som jag eller dom flesta andra inte gillar i skolan är maten. t.ex
fisken, den skulle dom kunna ta bort.
Rasterna är helt underbara. Dom har aldrig varit så bra som dom är nu i
9:an, men det beror nog på klassen.
Två av dom i den här klassen har jag gått med sen jag började 1:an. Det är
Klara och Madelene. Och Isabelle har jag levt med sen jag var 4½ år.
lektionerna är väll kanske lite pratiga ibland när vi blir trötta så
snackar vi gärna. Men idag har vi varit tysta faktiskt eftersom att vi
sitter och gör nationella prov i svenska och jag är så gott som klar nu.
Mina skolår
Om jag ska vara ärlig och tänka tillbaka så tycker jag att skolan har varit
jätte|rolig men även något som jag har hatat, så känner nog många pga alla
läxor och prov osv. Men det som är så lockande är nog alla utmaningar, med
det så menar jag tex. praktiken, alla friluftsdagar osv.
När jag började min första skoldag var jag jätte nervös. Fast det tror jag
inte jag var ensam om. Jag var så nervös att jag inte ens ville stiga upp
ur sängen den dan Men till slut gick allt bra. Jag tyckte att alla redan
kände varandra och att jag var den ända som inte hade någon kompis när vi
stod där ute med våra föräldrar och väntade på att vi skulle gå in.
De flesta kände varandra från dagis och hade redan någon att leka med.
Under mellanstadiet var det nog tråkigast jag vet faktiskt inte varför men
jag tror att det berodde på kompisarna, att man växte ifrån varandra osv,
Som liten var jag väldigt blyg och vågade inte säga vad jag tyckte och
tänkte så mycket, men det är ju så att man utvecklas och lär sig ju äldre
man blir.
Att lämna grundskolan känns så stort för mig det är så mycket eget ansvar.
Det är även ett stort steg man tar. Under hela vägen från ettan har jag
haft med min vän Madde, vi har gått i samma klass i snart 9 år, och hon
betyder mycket för mig. Vi har inte alltid varit bästa kompisar men nu är
hon den bästa och henne vill jag inte lämmna, men jag vet att jag får nya
vänner och det får hon med.
Den kompisen som jag lekte med under mellanstadiet heter Jenny och vi
gjorde nästan allt tillsammans men sedan efter 6an så flyttade hon och jag
trodde att jag skulle dö när jag skulle börja 7an utan henne, men det
gjorde jag inte, jag klarade mig fint.
Just nu har vi inte någon kontakt vilket vi låvade att vi skulle ha.
Men det gläder mig att jag iallafall har Madde kvar.
När jag började 5an så hamnade vi i en klass med nya elever och en ny
lärare det var spännande. Den nya läraren hette Desirée och hon var den
snällaste läraren jag hade haft, fast jag var inte den ända som tyckte de,
nästan alla andra tyckte samma sak.
Hon var alltid så trevlig och omtänksam och henne kunde man snacka med.
Just nu idag har jag inte sett henne på länge, men jag vet att hon
fortfarande är lika omtyckt.
Att byta skola!
Jag Sofia femton år har gått i min klass i över nio år och känner alla
jätte-bra! ”Alla är liksom kompisar med varandra, och det är ingen som är
dum eller elak!” Det är verkligen skönt att jag har fått gå med samma klass
hela tiden, det är klart att det har varit några som har flyttat och att
det har kommit några som är nya i klassen, men det är ändå samma klass! Nu
går jag i slutet av terminen i nian och det känns jätte-tråkigt att behöva
lämna alla kompisar som man har samlat på sig och lärt känna i högstadiet.
Nu är det inte långt kvar innan vi allihop måste börja gymnasiet och alla
kommer att vara spridda över hela Sverige…
Vi har bestämt att vi aldrig ska glömma varandra!
Jag har alltid varit populär och omtyckt i min klass. Jag har alltid vetat
vad som händer och har alltid kunnat planera upp precis hur allt ser ut
veckan framöver osv, men nu näär jag ska börja gymnasiet så vet jag
ingenting! Jag vet inte vilka personer som är där, hur dom är eller om jag
ens kommer att komma in på ett gymnasium över huvud taget! Det enda jag vet
är att ingen i min klass ska välja samma gymnasium som mig,
”Haganaturbruks|gymnasium”.
Man har ju hört en del om att det är jätte-svårt att överhuvudtaget få
godtjänt på gymnasiet, och att det kommer att bli hur mycket läxor som
helst, och att man bara jobbar själv|ständigt alltså att ingen lärare
kommer att hjälpa en mer än en gång med det man behöver hjälp med…
Jag vet att jag har väldigt mycket fördomar om gymnasiet men det är ju bara
normalt, eller?
Jag menar, tänk om jag inte får en enda kompis eller ännu värre, att jag
blir mobbad! Nej, jag måste förbereda mig på det värsta! Det är bäst att
jag sminkar mig ordentligt och tar på mig snygga kläder första dagen, bara
för att se vilka ”typer” det är där. innan jag vågar vara mig själv…
Terminen går… Skolavslutningen är över och Sofia kom in på
Haganaturbruks|gymnasium! Det var inte alls som hon hade förväntat sig.
Alla eleverna som var där, var minst lika nervösa som hon och hon hittade
ganska snabbt nya kompisar som hon kunde prata och umgås med. Snart hade
hon nästan glömt bort sina gamla kompisar som hon hade på högstadiet…
Nu kände hon att det var nog ganska bra att hon fick byta skola, för att
känna att det var inte lika farligt som hon hade förväntat sig…
I högstadiet kände hon alla, men här är allting nytt och spännande. Här
kände ingen någon och man kan prata om vad som helst med vem som helst!
Fördomar kan vara bra, men dom kan nog gå lite överstyr ibland…
Att byta skola/Att byta klass!
Jag gick i klass 6B. Vi var äldst i skolan, alla sexorna hade därför, mer
eller mindre, respekt från de yngre eleverna.
Jag hade även respekt i klassen och de andra sexorna i de andra klasserna
respekterade också mig. Det var skönt, för att ingen vågade att säga emot
mig. Alla lyssnade på mig och gjorde som jag sa, eller nästan alla. Det
fanns ju andra också som hade respekt. Vi var oftast tillsammans men vi
hamnade nästan alltid i bråk eftersom vi ville visa upp oss. Man ville visa
att man var bättre än alla andra. Jag bråkade mycket och jag ratade
osäker på om ”ratade” är det rätta ordet med alla men jag gillade ändå min
skola, mina kompisar och mina lärare.
I lågstadiet hade jag varit en tyst, liten person som ingen brydde sig om.
Jag hade inga kompisar heller, så det hade alltså tagit tid för mig att
skaffa mig det här respektet och jag ville inte förlora det.
Men så en dag fick jag reda på att vi skulle flytta. Mamma hade fått ett
bättre jobb inne i stan, så vi skulle flytta dit. Jag var alltså tvungen
att byta skola. Mina kompisar, mina nuvarande lärare och framför allt mitt
respekt ville jag verkligen inte förlora nu. Jag hade kämpat för hårt för
att förlora allt nu.
Jag klagade och protesterade men mamma och pappa hade redan bestämt sig. De
hade hittat ett fint hus nära mammas nya jobb. De hade också hittat en ny
skola till mig. I den skolan så gick det elever från årskurs 4 till årskurs
9. Så jag skulle slippa att byta skola igen när jag skulle börja i
högstadiet, det var ju en fördel.
Jag hade redan fått byta klass i fyran. Då var det så att det fanns fyra
treor, men man bestämde att en klass av de fyra måste splittras inför
årskurs 4. Det blev våran klass som blev utvald.
Så de delade på oss och vi hamnade i de tre olika klasserna som var kvar.
Men då hade man i alla falla några kompisar från den gamla klassen kvar som
också hamnade i samma klass som en själv. Man kände också vissa i den nya
klassen redan, mer eller mindre. Så det var inte så svårt då som det skulle
vara den här gången. Att få nya lärare, skola och klasskamrater kan vara
svårt.
För lärarna måste man visa allt som man kan så att de får en bra bild av
en. Men klasskamraterna är ändå jobbigast. Man vet inte hur man ska bete
sig mot dem. Man vet inte heller hur de vill att man ska bete sig. Ska man
vara tuff och pratsam? eller tyst och blyg?
Första dagen var jag tyst och blyg. Jag kände att alla tittade på mig hela
tiden, som om de inspekterade mig. De bevakade minsta rörelse som jag
gjorde. Det var jobbit. Nästa dag började de att prata lite med mig. De
pratade också mycket och högljutt på lektionerna, lärarna sa åt dem att
vara tysta men de slutade nästan aldrig utan de fortsatte att prata. Så jag
förstod att den här klassen är en pratig klass, så jag måste också börja
att prata för att kunna lära känna någon.
Jag började att vara med några killar och jag lärde känna dem ganska bra,
de var coola. Men man kunde inte jämföra någon eller något med det som jag
hade förut.
De första dagarna fortsatte jag med att vara tyst och blyg. Det kändes
konstigt att vara den tysta, blyga och orespekterade typen. Jag som alltid
pratade så mycket i den gamla skolan. Jag hade respekt och tjejerna tittade
på mig och skrattade åt mina skämt, hur löjliga de än var. Det kändes bra
att gå till skolan då, jag ville till skolan för att träffa kompisarna och
för att det var kul. Jag hade bra betyg också, så allt var perfekt,
eftersom lärarna gillade mina betyg.
Mina nya lärare var okej och kompisarna med men jag visste att om jag ville
ha det som min förra skola så måste jag börja redan nu.
Jag började att vara med de tuffaste eleverna. Jag började att göra allt
som de gjorde, vi var tillsammans på fritiden också. Genom dem lärde jag
känna elever från de andra klasserna också, så jag började att vara med dem
också. Vi gjorde en hel del dumma saker, vi klottrade och tog sönder en
massa saker. Det var kul från början men ju mer jag var med dem desto värre
blev jag. Jag kunde inte dra mig ur deras dummheter. Jag fick inte heller
respekten som jag ville ha, utan jag blev mer som en liten sak som hjälpte
dem med allt som de ville. Det var de som hade fått respekt från mig och
jag gillade inte det.
Mina betyg hade sänkts, mina lärare ogillade mig och mina föräldrar litade
inte längre på mig.
Jag visst att jag var tvungen att ändra mig om jag ville bli något. Jag
försökte att minska med att vara med mina nuvarande kompisar. Det var svårt
men det gick.
Jag hade bara lärt känna de här killarna och inte någon annan i klassen.
Jag tyckte väll att det räckte med dem.
Men så började jag prata mer med resten av klassen, killar och tjejer. Ju
mer jag pratade med dem desto mer började jag att gilla dem. Jag var inte
så mycket med ”gänget” längre. Jag började att vara mer med andra killar
och tjejer i klassen. Sånna som var ganska duktiga i skolan men ändå
pratglada, alltså precis som mig. Jag trivdes bra med dem och jag började
att känna en trivsam gemenskap med dem.
Vi alla ville och hade kul tillsammans, men vi gick aldrig för långt som
”gänget” gjorde. Vi var ambitiösa och jobbade bra tillsammans, på det
sättet höjde jag mina betyg igen.
Jag var med det gamla gänget ibland också men jag drog mig alltid ur när
det gick för långt. Livet började att bli mer och mer som i den gamla
skolan och jag trivdes bättre och bättre i den nya skolan.
Jag träffade fortfarande många från den gamla klassen ibland, så jag kände
många personer. Det var kul och om jag tänker efter så tycker jag att det
här bytet av skola var bra ändå. Jag har också lärt mig att respekt inte är
allt. Man måste inte vara stor, stark och tuff för att bli omtyckt.
Det enda som jag fasar för nu är.
gymnasiet.