Elevens kön: Flicka

Att byta skola/Att byta klass
Det första jag tänkte på när vi skulle flytta var: hur ska jag klara mig
utan mina kompisar? Men min mormor sa alltid till mig, du kommer få nya
vänner när du börjar skolan. Den skolan som jag gick i hette Syrenskolan
det var från åk 1-6, jag hade gått där sen i ettan och nu ska jag byta när
jag ska börja femman jag var jätteledssen över detta för att jag hadde alla
mina vänner där. Det var en liten skola där alla kännde alla. Jag trivdes
väldigt bra både med eleverna och lärarna. Jag visste inte hur det skulle
bli när jag flyttade till Helsingborg, jag hadde massa negativa tankar,
t.e.x. tänk om dom inte gillar mig, om dom är taskiga o.s.v.

Den dagen kom då vi skulle flytta till Helsingborg och jag var
jätteledssen, mina kompisar kom och sa hejdå till mig. Jag och min
lillasyster grät hela vägen till Helsingborg.
Men efter ett tag började jag trivas i Sofieberg jag fick nya kompisar
tillochmed innan jag började skolan, på sommar lovet.

Jag skulle börja eskilsminne skolan och jag var jättenervös. Jag gick dit
med mamma och min lillasyster. Först skulle alla samlas på skolgården och
sjunger eftersom det var första dagen efter sommarlovet. Jag var jätte
ervös hela tiden medans min lillasyster var jätte|glad. Efter en stund
samlades alla i klassrummet. Tjeje och killar kom fram och hälsa jag blev
jätte glad för första dagen hadde jag fått jätt många nya vänner.
Jag fick presentera mig inför klassen berätta vart jag kom ifrån osv.
Jag gick i eskilsminneskolan i ett år för sen skulle jag börja sexan i
Sofieberg men jag var inte orolig inför detta för att jag visste att jag
hadde mina vänner med mig.

Nu går jag i 9:an fortfarande i Sofiebergsskolan. Jag har gått här sen i
sexan och jag tycker att Sofiebergsskolan är den bästa skolan jag har gått
i hittills.

Slut
/Sandra

Min syn på skolan
Hej skolministern!
Min skola är en jätte bra skola fast på olika sätt. Bra lärare på olika
sätt och elever från olika länder.

Då ska ja ta upp det dåliga först i min skola för det är de vi vill ändra.

1. Klassrummen brukar vara lite smutsiga speciellt en sal, luktar svett
ändå om vi vädrar där. Och gardinerna e helt smutsiga.
2. Bamba maten är oftast go men ibland så finns det inte mat för dem som
inte äter griskött.
3. Lärarna på skolan, dem pratar inte mycket med varandra. Om elevens
frånvaro, förseningar och uppföranden.
4. Elever från andra skolor kommer hit och förstör glasrutor, hotar lärarna
och bråkar med resten av eleverna på skolan.
5. Skolans regler är helt ok för min del, men det finns lärare som gör
undantag för vissa elever när det gäller att ta av sig jackor, kepsar och
mössor. Det ska man inte göra, regler är regler och inga undantag ska
göras.
6. Klasserna är förstora, det finns 28 sittplatser i ett klassrum men
egentligen tycker jag att man ska ha mera klasser me mindre elever.
7. Arbetsmaterialet är inte alltid det bästa söndriga böcker får vi oftast.

För tillfället kommer jag inte på något dåligt mer. Det finns massor med
lösningar till att ändra det dåliga men allt kostar pengar och skolan har
inte råd.
Men sen finns det bra saker med på min skola.

1. Vi får ha på oss vad vi vill.
2. Vi får säga vad vi tycker.
3. Har bra omgivning i skolan av lärarna som man kan lita på.
4. Jätte bra skolsköterska.
5. Får göra det mesta på rasterna bara det är lagligt.
6. Om man inte lyckas med nått ha man mer chanser på denna skolan och göra
ett nytt bra resultat.
7. Vi har bra elevråd och kompisstödjare.
8. Vi har bra utrymme och har en bra sal där vi kan sitta och plugga.

Nu står det still i hjärnan igen. De var nog allt som sagt, bra lärare på
olika sätt, bra skola på olika sätt och elever från olika länder det kan
inte bli bättre.

Efter 9:an börjar jag en ny skola, på ett sätt är jag glad och på ett annat
sätt kommer ja sakna lärarna och den rollen man har just nu i skolan.
Min klass är inte världens bästa men den duger. Vi är ganska så bra
kompisar ändå om vi tjafsar ibland. Det finns några lite småstökiga
personer men visar man lite respekt så får man lika mycket tillbaka.
Det är en bra klass och jag kommer att sakna dem jättemycket.
Men jag får det minst lika bra på den den nya skolan som också kommer att
ha brister och förtjänster.

Men jag vill ha min skola som den är, allt kan inte vara bäst i livet vi
måste kämpa för allt vi har och det ska man göra i skolan med. Om allt är
bra då finns det inget roligt med skolan, det ska vara lite roligt med.
Men det ska inte vara stökigt och smutsigt, så länge man trivs så är allt
ok och det gör jag på Sofiebergsskolan.

Till skolministern.

Hej, jag heter Maria och går i nian på mannerholmsskolan.
Under de åren som jag har gått här har jag stött på både bra och dåliga
saker. Mycket av detta skulle man kunna förbättra.
Något av det som jag är besviken på är skolans sätt att hantera problemen
med mobbning. Om någon idag utsätts för mobbning blir den perssonen oftast
tvungen att byta skola, för att undvika att detta ska fortsätta. Lärare
vågar inte ta tag i sådanna situationer, även om det sker mitt framför
näsan på dem. Jag tycker att det borde finnas fler åtgärder och ruitiner,
så man vet vad som ska göras då detta sker. Skolan måste informera och
berätta för elever om vad mobbning är och förklara att det finns åtgärder
om detta skulle inträffa. Man måste också förebygga det. Jag tror att
förebygga mobbning inte behöver vara så svårt. Det skolan måste göra är att
”blanda” eleverna. Genom fler idrottsdagar och utflyckter, så att eleverna
träffar varandra. Öppna gränserna mellan klasserna.
På sistone har det börjat pratas mer och mer om det. Men det händer inte så
mycket. Man måste inse att det är ett riktigt brott, inte bara något tjafs
mellan elever.
Det var det. Nu vill jag ta upp det med läxorna och varför elever tröttnar
på skolan.
Det är för mycket läxor, elever känner sig pressade av att varje dag vara
tvungna att sitta hemma framför skrivbordet. Lärarna bara ger ut läxor hit
och dit, de tar ingen hänsyn till att ungdomar måste få ha en ledig fritid
också.
Självklart ska man ha läxor och arbeta lite hemma. Men som det ser ut nu är
det som gjort för att eleverna ska tröttna på det. Det borde också vara
lite roliga läxor, att lära sig saker behöver inte alltid innebära att
sitta framför ett skrivbord. Samma sak i skolan. Inlärningsmetoderna är för
tråkiga. Man måste få eleverna att tycka att det är roligt att lära sig.
Hur vet jag inte, men på något sätt ska det gå.
Något som vi har som jag tycker är bra, är SA – självständigt arbete. Där
får man välja vad man vill arbeta om.
Jag tror nog att ni redan är medvetna om dessa problemen, men gör något nu
i så fall.
Ni märker säkert själva hur betygen blir allt sämre.

Mvh 670219

Att byta skola
När jag var 11 år gick jag på en skola som heter Holmbroskolan, det var en
bra skola och jag trivdes där. Men när man ska börja sexan, då får man inte
gå kvar, och i mitt fall fick jag flytta upp till Mannerstädsskolan, och
det får alla som går på Holmbroskolan göra om man inte flyttar eller något
dylikt.

Jag var jättenervös och rädd innför bytet till en ny skola, och det var nog
för att jag aldrig bytt skola eller bytit klass innan. Men det gick över
efter1-2 veckor.

Jag träffade en ny kompis som var jättesnäll mot mig och som hon är
fortfarande. Jag träffade inte bara henne med de andra som jag träffade i
sexan var jag inte med mycket, utan som jag mest bara pratade med ibland.

Jag gillade inte min lärare mycket, för hon var ganska sträng ibland, men
hon var oftas trevlig mot mig, eftersom jag inte pratade på hennes
lektioner. Det var ganska mycket prat när jag gick i sexan, men det blir
det nog nog när det kommer elever från olika skolor. De kom mest från
Danneåskolan till oss.

Nu har jag berättat om hur det var att byta skola m.m. Men om jag ska
sammanfatta det, var det jättenervöst att byta till en skola där man är
yngst, och alla andra äldre.
Men det går över med åren som man går, man blir äldre och mognare man är
inte rädd längre. Om jag nu ska jämföra hur det var innan och efter bytet,
då blev det bättre efter.

Jag är nöjd att jag kom i den klass som jag kom i, jag ångrar inget.

Mina skolår

Tänkte skriva om mina skolår, för nu när man går i nian är det rätt kul att
tänka tillbaka, då man skulle gå till skolan för första gången.

Hade precis lämnat dagis, där man alltid vart så liten. För att nu börja
skolan, börja i första klass.
Man skulle få lära sig skriva, läsa och räkna. Men också mycket mer, som
man kanske inte tänkte på så ofta då. Eftersom det egentligen inte har så
mycket med skolan att göra.
Ettan till femman har varit dom mest lärorikaste skolåren för mig. Då lärde
man sig det som man ska kunna hela livet, och helt omedvetet. Jag och min
bästa kompis ”Reus” (Rebecca) sprang alltid ner till hennes mammas jobb,
som låg precis utanför skolgården.
Dit rymde vi på varje rast för att äta munkar och dricka saft. Vi var
alltid ute på äventyr jag och Maria, som fortfarande går i samma klass,
gick alltid på upptäcksfärd runt om i skolan. Vi hade verkligen hur kul som
helst.

Det kändes riktigt aldrig som man gick i skolan förrän man började sexan.
Då skulle man få ny lärare, komma till en ny klass med nya klasskompisar.
Och för första gången ett nytt schema. I fem år hade vi haft rast och bamba
vid samma tid.
I sexan blev man mer fri. Man fick gå vart man ville på rasterna. Det var
ingen som hade koll på än, på samma sätt som i lågstadiet.
Men man fick också lära sig att ta mer ansvar, skolan fick man ta på sitt
eget ansvar.
Sexan var rätt kul eftersom allt var så nytt, men jag kommer inte ihåg så
mycket från den tiden, för det var så opersonligt att gå i sexan här.
Man kände inte så många, man fick aldrig någon riktig kontakt med läraren.
Fast det beror nog mest på att man hade sin klassföreståndare i ett år.
I sexan såg schemat lite mer annorlunda ut, man hade längre skoldagar.
Sovmorgon för första gången i sitt liv, men nu skulle man få fortsätta
jobba efter med.

I sjuan hade alla lärt känna varandra lite mer och klassen var lite lugnare
än i sexan. Då hade man börjat i högstadiet med, ännu mer förändringar,
innan man fattat vad som hade hänt i sexan. Skulle man börja sjuan.
Sjuan var lite roligare iallafall, men nu fick man jobba ännu mer efter
skolan, och det började ta mer och mer på ens fritid.
Man fick också nya klassföreståndare, fast som man nu skulle ha i tre år.
Nytt schema, igen. Ännu fler ämnen, mer lärare, nästan olika lärare för
varje ämne. Vilket man heller aldrig vants sig vid riktigt än.

Sedan skulle man börja i åttan, få betyg för första gången. Så det skulle
innebära ännu mer plugg efter skolan.
Åttan var det jobbigaste året, för då kändes det som om man skulle kunna
allt. Man hade mer press på sig.
Men bortsett från ”skoldelen” var åttan ändå då man hade roligast på
rasterna. Det har hänt en del på dom rasterna kan man ju säga, både det ena
och det andra.

Nu, när jag går sista året i grundskolan kommer jag inte ihåg allt jag vet
jag har gjort, lärt mig o.s.v.
Känns som om det var hundra år sedan som jag gick i sjuan. Och att det
aldrig skulle ta slut. Men nu är det bara några veckor kvar, innan man
lämnar den här skolan, lärarna och klassen. Känns skönt, men på något sätt
rätt tråkigt, för nu har alla mognat till. Man känner alla mer och bättre.
Nu när det börjar bli roligare så ska man sluta.
Man har fått se alla mogna till med, därför har sexan till nian vart dom
mest intressanta måste jag säga.
Men trots att man ska lämna skolan nu, kompisar och allt ska det bli
riktigt skönt. Att äntligen få göra det man vill. Och få utbilda sig till
det man ska göra större del av livet sen.

Man har fått lära sig så mycket som inte ens har med skolan att göra. Och
jag tror att det är det som gjort mest intryck på mig. Att skolan är så
mycket mer än vad man förväntar sig från början.

Jag minns fortfarande hur ivrig jag var, nykter och uttåtriktad. Tankarna
bara gick i huvudet. Efter all väntande, så var det äntligen min tur. Jag
Skull börja årskurs ett. Det var som om min högsta önskan hade gått i
uppfyllelse för den tidsåldern. Jag brukade på morronen stå vid
fönsterkanten och vinka av min storebror som var fem år äldre än jag. Min
blick bara följde alla barnen som sprang och lekte och såg outtrötliga ut!
Men nu var det min tur, jag skulle få uppleva det jag drömt om så länge jag
kan minnas. Jag hade redan packat min lilla väska med ett penfack, och
Skrivböcker, som jag skulle ha till hands.

Med raska steg, gick jag tillsamans med de andra barnen som också skulle
börja skolan. De allihopa såg ut och vara lika ivriga och glada som mig,
för att börja skolan.

Där satt jag vid min bänk, som alla de andra barnen gjorde. Hade nog aldrig
tidigare vid den åldern sett en sådan tyst omgivning. Alla hade skarpa
blickar. Min magister såg ut och vara en trevlig person. Och det var han
också.

Har än idag minesvärda stunder som jag kommer ihåg. Lågstadiet som det då
hette var värkligen minesvärd.

Dagarna gick och det kändes som om jag inombords hade haft för höga
förväntningar. Lågstadiet var bokstavligt sagt – en uppföljelse av
förskolan, och inte alls som jag hade tänkt mig. Inga nya förändringar som
skede, ansåg jag. Men jag kan inte förneka hur roligt jag haft. Oj vad vi
allihopa lekte och skojade. Vi alla hade en fantastisk gemenskap. Både
eleverna och lärarna på skolan.

Tiden gick och min tid på Lågstadiet var över. Jag insåg aldrig vid den
tidpunkten var skillnaden var mellan Låg – mellan stadiet. Men det åter
stod och se, för min del.

Nu började skolåren likna mina ”drömmar”, som jag ständigt hade haft. Vi
hade börjat med lätta matematiska uppgifter.. Egna läroböcker fick vi
också. Den kanke mest största skillnaden mellan låg – mellan stadiet, var
att vi skulle börja med ett nytt språk. – Engelska Det var värkligen
spänande. Så mycket nytt som skulle hända nu. Och visst var det på det
viset! En tryghet som jag hela tiden haft under den perioden var nog att
jag kände mina gamla klasskamrater samt lärarna vi hade fortfarand den
gemenskapet i klassen. Som vi från första årskurs hade haft.
Tack och lov för det! Jag

Jag beskrevs Som en kritisk och högförväntad elev, som siktade högt. lite
tidigt för det ansåg mina lärare. Jag hade alltid tankar och funderingar
över saker och ting. Som skulle ske om minst fem år. Dom tankarna och
funderingarna fick jag i tidig ålder, inspirationen fick jag nog mest
hemifrån. Jag började redan prata om betygsättningen, gymnasival, samt val
av linje. Jag hade till och med planlagt hela min framtidsplan. – Märkligt
barn kanke många tyckte. Men min målmedveten|het har jag och tacka för.
Mina ”grund” mål i livet som jag redan hade för ca: fem år sed|an, har jag
i princip med stor anstränghet nått, – känner Osäker om ”känner” är det
rätta ordet, p g a dålig kopiering jag. Men inte riktigt än.

Tiden bara gick allt snabbare, kändes det som, och dagen kom där jag skulle
lämna min ”barndoms”tid som jag haft i låg – mellan stadiet.

Men det ville jag med all vilja inte göra. Hur kunde jag bara lämna den god
Samhörigheten, den gemenskapet som vi hade. Skulle jag värkligen lämna det.
Och börja på högstadiet. Var jag värkligen redan mogen för det. Jag var ju
fortfarande den, naiva, kritiska, målmedvetna Nesa som jag alltid varit.
Min personlighet var det samma. Men jag ville inte lämna trygheten Som jag
alltid haft på Sjöuddsskolan. Men det var inte så mycket jag kunde göra åt
saken – Tiden läker alla sår, som jag brukade säga. Och så var det minsan!
I sexan var allt nytt. nya klasskamrater, nya erfarna lärare en helt ny
skolmiljö. Nu hängde inte längre alfabetet som alltid hade en bild på varje
bokstav som bilden började på, på väggen av klassrummet, Eller nåra
grundtalssiffror. Heller inga färgglada målningar. Nu hängde det kartor.
Massvis med böcker stod rakt och prydligt i hyllan. Nu gällde det och kämpa
för att få en vidare stabil grund och stå på. Årskurs sex påminde
fortfarande mig om den gammla skolgången. Änn fanns den känslan kvar.

Men alla årskurser har sitt slut lika så denna. Jag fick änu en gång lämna
skolbyggnaden och börja på en ny. Nu började det jag hade brunnit för.
Äntligen skulle jag börja sjuan. Efter det var det dags för
betygssättningen. Årskurs sju var över. Och nu gällde det, betygen skulle
delas ut. Har nog aldrig lagt ner så mycket tid under nån årskurs|tid som
jag nu gjorde. Kände mig ibland helt isolerad. Bara en massa studerande var
det som gällde.

Höstterminen 2001, var det utdelning av betygen. Jag mins att när jag
öppnade det vita kuveret som det stod mitt namn på, hur besviken jag blev.
Kände mig inte alls nöjd. Jag kunde inte inse varför jag inte fått de betyg
jag ansåg vara rättvist, för just mig. Kände mig hela tiden som om jag inte
ansträngt mig så mycket, enligt betygen så var det ju så. Kanke känner jag
så här med tanke på de höga krav som jag har på mig själv.

Fanns inte så mycket jag kunde göra åt saken, än att anstränga mig änu mer.
Och ansträngning ger resultat må jag säga. Denna uttmatade årskurs var
slut. Det känns riktigt Skönt faktiskt. Nu har jag en änu starkare grund
och stå på, inför nian.

Kan fortfarande inte inse att tiden gått så himla fort, känns fortfarande
som om jag är den lilla flickan som satt vid skolbänken, och inte nådde upp
vid bänkens kant.

Just nu går jag mitt sista år på Nymmersedsskolan i Stockholm, lästerminen,
2003. Terminen börjar närma sig sitt slut och ett kapitel är klart. Nu
väntas ett helt ny studieår för mig. Och jag har mina Värdefulla kunskaper
att stå på, har mina lärare att tacka för det, samt föräldrar som hjälpt
mig, och min bror som nästan fungerat som en mentor för mig! Jag kommer
aldrig att sluta ha de höga krav på mig själv som jag har på mig själv,
samt den målmedvetenhet, och förnuft som jag har! Jag börjar närma mig mitt
mål i livet. Jag vill värkligen lyckas med det jag gör i skolan och allmänt
också.

Det känns på ett sätt ganska bra att få lämna högstadiet.
Nu är det dags att komma ut i samhället på egen had, och pröva sina vingar.
Nu är det bara tanken och kunskaperna som kan Vägleda dig till nya
framgångar samt välja de val du gör i framtiden. Men det känns inte alls
bra och lämna skolan här, trots dess nackdelar. Men vilken skola har inte
det? Alla lärare som hjälpt mig under dessa kämpiga tre år, och alla goda
vänner som man skapat en nära relatikon med! Men livet måste ju gå vidare,
och man får hoppas på det bästa! Kunskap ger makt, och är det värdefullaste
som finns i livet, ju mer kunskap du har, desto rikare person blir man!

Mina skolår
Att analysera hela min skolgång och beskriva det med ett ord kan jag inte
för det har varit så omväxlande. Så det är väl smartast att beskriva det år
för år! Klass 1a! Jag var mycket glad att börja skolan, jag hade sett fram
emot det flera år innan när jag gick på dagis. Innan jag började i skolan
hade min pappa lärt mig klockan och mamma hade lärt mig att skriva mitt
namn och små ord så jag hade ett litet försprång när jag började i skolan.
När de andra lärde sig klockan fick jag vara ute och leka själv, för jag
var den enda som kunde klockan. Så jag kände mig väldigt utanför och att
jag inte passade in. Min lilla ”känsla” om att jag inte passade in stämde
för med tiden blev jag mobbad. Det är konstigt hur saker och ting slutar
för idag är jag ”bästa kompisar” med 2 utav de som mobbade mig. När de
mobbade mig sa de att jag var ful och konstig. När jag gick i ettan bråkade
jag också mycket med min syster och ibland ville jag bara försvinna, eller
bli en katt för dom går bara och äter och sover till större delen av deras
liv. Dom har inga bekymmer. Men bortsett från allt detta var jag väldigt
duktig i skolan. Jag hade alltid alla rätt i alla ämnen.
Klass 2a: 2:ans skolår var väldigt likt ettans. Jag var fortfarande mobbad
och bråkade med min syster varje dag. Jag hade en kompis som kom från Irak,
men vi fick inte vara med varann för hennes mamma ansåg att hon skulle vara
kompis med en tjej från samma land istället. Men fort|farande var jag
väldigt duktig i skolan.
Klass 3a! Nu hade jag i alla fall några kompisar och kände mig mycket
lyckligare. Jag var inte längre mobbad för att jag var ful och konstig utan
nu var det också för att jag inte hade några bröst. Jag tycker inte det var
nåt konstigt för jag var ju bara 9 år och då brukar man inte ha bröst. Men
det var det att mång tjejer i min klass var ifrån t.ex Irak och dom
utvecklas ju fortare. Men ändå var jag väldigt glad för jag hade några
kompisar.
Klass 4a: I 4:an började en ny kille i våran klass och han tyckte jag
väldigt mycket om för han var väldigt smart och rolig. Vi brukade spela ett
spel som heter ”Kart-spelet”. Än idag har jag nytta av det! Om någon frågar
mig hur nåt lands karta ser ut så kan jag nästan alltid svaret. Till och
med på såna små länder som t.ex Palau.
Klass 5a! Det var rätt så roligt år faktiskt fast jag kom ihåg att vi hade
det väldigt knapert och svårt hemma.
En ny tjej började i våran klass och jag kommer aldrig att glömma ”det
stora missförståndet”, Det var så här: Tjejen var från Spanien och min
syster ville prata med henne av just den anledningen. Så hon ringde till
henne. Tjejen kunde inte så bra svenska heller för hon hade bara bott här i
4 månader. Min syster sa: – Jag trodde jag skulle dö, till tjejen.
Dom pratade om nåt konstigt, vet inte vad.
Och då sa hon!
– Ska du döda mig?! Varför ska du döda mig?! Så började tjejen gråta.
– Nej, nej så sa jag inte alls! Lugna ner dig! Sa min syster.
Och sen ringde polisen hem till oss och sa att de var redo att slå in
dörren.
– Va?! Sa jag som inte hade sus eller dus om vad som pågick.
Sen tog mamma luren och då visade det sig att tjejen hade ringt till
polisen och sagt att jag skulle ta självmord och döda henne.
– Nej, nej, detta är bara ett stort missförstånd, sa mamma till poliserna.

Så sen åkte polis-bilarna därifrån.
Men dagen efter kollade alla konstigt på mig för tjejen hade sagt det till
alla och av nån konstigt an|ledning fick jag skulden.
Nå väl det är den saken jag tänker på först om jag tänker tillbaka när jag
gick i 5:an.
Klass 6c: Denna tiden var bland den bästa. Nu hade jag börjat i
Sofiebergsskolan och våran klass slogs ihop med en annan, så det var massa
nytt folk. Och vi hade en ”jättego” elev-assistent som hette Assia (vet ej
om jag stavar namnet rätt). Jag lärde känna en ny tjej som hette Linnea, vi
blev ”bästisar” som man kallade det på den tiden och var med varann varje
dag.
Klass 7c: Nu fick vi nya lärare också och fick skåp. Detta tyckte jag var
väldigt spännande då. Men detta året kallar jag för ”helvetes-år” för jag
hade det så jobbigt då. Fast mycket berodde ju på mig själv också. Vi hade
ju inga betyg då men lärarna sa ändå hur man låg till och nästan alla sa
att jag hade Ig (icke godkänd). Och detta året hände en grej som gjorde att
jag inte fick gå ut på väldigt länge för mina föräldrar. Men det jag gjorde
var mer som ett uppror för jag ville visa att jag inte stod ut med vad som
helst och att allt inte stod riktigt rätt till.
Klass 8c! Detta kallar jag ”skärpnings-året”. För jag märkte hur alla i min
omgivning blev irriterade på mig så jag kände att jag var tvungen att
skärpa mig. Jag ville att mina föräldrar skulle bli stolta över mig också.
Så jag skärpte mig och fick rätt så bra första betyg.
Klass 9c! Det bästa året! Detta året har varit det roligaste året! Jag har
bättrat mig ännu mer och har till och med fått några Mvg på en del prov!
Fast jag skall försöka bättra mig ännu mer. Men detta året har också varit
väldigt jobbigt, för det är jobbigt att kämpa, speciellt när man är sjuk
hela tiden som jag är.
Jag känner att jag kommer sakna min klass väldigt mycket! För våran klass
är så rolig och nu är det nästan ingen som retar någon. Så jag känner mig
inte utanför längre. Och skolan har lärt mig jätte|mycket och jag kommer
också sakna en del lärare faktiskt. Kommer sakna deras rolig uttryck också
som t.ex om man kommer försent säger bild-läraren:
– Bättre sent än aldrig!
Eller om man missköter sig säger en annan:
– Det kommer gå käpprätt åt skogen!
Det är såna små detaljer som gör helheten. Och det är det som jag kommer
sakna. Och jag kommer minnas såna små saker från skolan i resten av mitt
liv. Och tur är att de flesta minnena från skolan gör mig glad.

Mina skolår
När jag första gången började i skolan så kändes det spännande men
samtidigt så var jag nervös.
Jag kommer ihåg att jag gick in till Klassrummet och där var alla mina nya
klasskamrater. Och min nya lärare, han hette Carl Filip. Han var så lång så
jag var lite rädd från början, men han var jätte snäll.
Jag fick några bra kompisar det var Ada, Andrea, Desirée, Carolin, Sofia,
Cecilia och Jossan. Sofia bodde på min gård så jag kände Sofia innan vi
började i skolan.

När jag började i tredje klass så fick vi en ny lärare, som hette Lisa
Jansson men nu heter Finér i efternamn.
Det var nog i tredje klass som Sibel började i min klass.
Det var roliga år det.

Jag började nu i fjärde klass, fick vi en ny lärarinna som hette Jessica
Philipsson. Hon var jätte snäll. Min Klass har varit pratig sen första
klass, så inget har förändrats.

Åren gick och jag började i femman. Vi har fått nya lärare sen i tredje
klass. I 5:te klass hade vi en lärarinna som hette Emilia. Hon var snäll
men väldigt sträng.
När vi läste engelska så fanns det några sidor i boken som det var flera
personer med i, som en teater.
Då fick dem som ville ställa sig framför klassen och spela upp den teatern.
Det gick några månader och vi fick en ny tjej i klassen. Hon var från
Spanien och hette Gabriela, hon var snäll men kaxig också. Några stycken
ifrån vår klass gick i en liten grup hos en lärare, där läste vi Svenska.
Gabriela kunde inte så bra Svenska så vi retade henne.
Efter nån månad så bytte hon skola, hon orkade inte med våran klass.

På skolavslutningen så fick alla femmor en röd ros med en lapp på som det
stod ens namn och ”lycka till”.

I sexan så fick vi nya klass kamrater, så blev vi en ganska stor klass.
Vi hade roligt tillsammans, ingen som bråkade. Jag fick Lisa som lärarinna
igen. Alla sexor åkte till Skara Sommarland, det var så roligt.
Jag, Filippa och Helena vi var kompisar men jag var med Ada mest i 6:an.
När jag började i sjuan så kände jag mig ganska stor. Vi fick nya
lärarinnor, Stella och Gunnel.
De är jätte snälla. Vi fick ju en ny elev i klassen också, det var Jing.
Jag blev vän med han väldigt snabbt. Jing é en bra kompis han är sig själv.
Sjuan var rätte rolig men mycket läxor.
På skolavslutningen så var vi i klassrummet. Jag ville inte sluta sjuan för
då började jag i åttan, och i åttan så får man betyg.

Efter sommarlovet så började jag i åttan. Nu gällde det att jobba lite mer
för att få bra betyg. I åttan så praoade vi i två veckor. Jag praoade på
Tech company, det var så slitigt och det enda man fick var ett bälte. Vi
åkte till Orust, det var så roligt.
På skolavslutningen så fick vi vårt första betyg. Jag var så nervös.

Nu var det nian då. Jag ville verkligen inte börja nian för då var det ju
sista skolåret. Nians första termin gick vi fick våra betyg, jag var nervös
men inte så som i åttan.
Nu så ska vi åka antingen till Björnholmen eller Tollered. Det ska bli
roligt, och så har vi balen kvar.
Men jag känner mig inte redo för gymnasium ännu. Jag vill inte lämna
högstadiet.

Att byta skola/Att byta klass
Eleven börjar med ett indrag Jag var en ganska blyg, försiktig och
inåtvänd tjej med gröna förkorta hängslen och rosa hårband i håret. Jag var
den sorten som ingen lade märke till. satt tyst på lektionerna, vågade
aldrig börja prata med någon främmande person. Varje dag jag skulle gå till
skolan försökte jag hitta på bortförklaringar till varför jag inte kunde gå
i skolan just idag.
Jag brukade smyga upp tidigt på morgonerna och ta termometern i varmt
vatten så att den visade 38,2ºC. Jag avskydde verkligen skolan!
Allt förändrades totalt
när jag började klass fyra. Då bytte jag skola, klass, lärare och
kompisumgänge. Någonting som förändrade min tillvaro och personlighet
helt.
Jag tror inte att man kan hamna i en bättre klass än den jag går i. Alla är
så godhjärtade och vi har en så otroligt bra sammanhållning. Jag har från
varje dag i fyran till nian fått ett glatt leende från någon, en snäll
komplimang, viljan att gå i skolan och känslan av att känna sig allmänt
glad och lycklig. Innan jag bytte klass var mitt självförtroende sämre än
någon kan ana och jag hade ingen aning om vem jag var. Jag vågade aldrig
räcka upp handen eller fråga fröken om jag var osäker. Men nu har allt
förändrats. till det bättre. NU är jag en stark, omtyckt tjej med bra
självförtroende och många underbara kompisar.
Jag undrar hur allt
skulle ha blivit om jag inte bytt klass, skulle jag ha varit en helt annan
människa än den jag är idag? skulle jag aldrig ha hittat mig själv och min
personlighet?
Att lära känna sig själv är att våga, någonting jag har gjort tack vare min
klass, jag har vågat respektera mig själv för den jag är.

Att byta skola
Plupp lät det när jag la ner den kalla, stenhårda och oätbara
makaronen i det heta vattnet. Snart skulle den vara mjuk och god, det
visste jag, det gällde bara att vänta lite. Jag tog upp makaronen och kände
på den – varm och mjuk, precis som jag hade trott. Makaronen hade
förändrats, kanske inte så mycket, men det var i alla fall en förändring.
Ja, förändringar kan verkligen vara vara både stora och små, de kan
också vara negativa eller positiva.
Jag ska nu berätta om en ganska stor förändring i mitt liv. Den har
gjort mig till den jag är idag och verkligen format mig som människa.
Allt började när jag var nio år. Jag gick i trean och skulle snart
börja fyran. Som många andra så längtade jag något oerhört efter att få
börja mellanstadiet. Fyrorna ver|kade så häftiga och mogna, så som jag
också ville vara. Jag hade målat upp en drömbild av hur det skulle vara för
mig i fyran. Jag och min kompis Ester skulle vara jättecoola. Vi skulle få
vara på mellanstadiets skolgårs, den enda med basketkorg i hela skolan.
Inte för att jag gillade basket så överdrivet mycket, det var egentligen
bara känslan av få vara lite speciell. När jag tänkte på mellanstadiet så
kändes det som om jag svävade på rosa små moln. Jag tänkte ofta på detta
och tiden gick obemärkligt förbi.
Helt plötsligt så var det skolavslutning och jag svär på att om jag hade
vetat vad som väntade mig därhemma, så hade jag tagit ett ordentligare
farväl av mina klasskamrater än vad jag gjorde.
När jag kom hem sa mamma något som jag kommer att minnas resten av
mitt liv, vi skulle flytta till Råby. För mig som bott i Luleå hela mitt
liv, var detta en otrolig händelse. Mamma sa att pappa hade fått ett
välbetalt arbete i Stockholm som han bara inte kunde tacka nej till.
Beskedet hade kommit några dagar tidigare men mamma hade inte velat säga
något till mig innan det definitivt var bestämt att hela familjen skulle
flytta.
Det kändes som om någon hade dött. Ja, det är sant, jag blev oerhört
ledsen när jag tänkte på det. Hur som helst så kunde jag inte göra något åt
alltsammans. Beslutet var fattat och jag var helt enkelt tvungen att
acceptera mina föräldrars beslut.
Bara några veckor senare åkte vi. Jag, mamma och mina syskon åkte tåg
ner till Stockholm.
Väl framme körde vi direkt till vårt nya hus. Det var mycket trevligt och
jag fick motvilligt erkänna att jag gillade det.
Jag tänkte att det åtminstone finns en fördel med ett nytt hus och det var
att alla gamla dispyter mellan mig och mina syskon glömdes bort. (Ni vet,
vem som har gjort hacket i trappan och vem som hade ritat just det strecket
på väggen osv)
Hur som helst så gick dagarna och snart var det skoldags. Jag var
otroligt nervös och såg inte alls fram emot fyran längre.
Mamma skjutsade mig till den nya skolan. Den var förstås inte alls lik min
förra och jag fick villigt erkänna att den trots allt inte såg så tokig ut.
Egentligen så tyckte jag nog att den såg ganska trevlig och trivsam ut.
Väl inne i klassrummet fick jag sitta vid det kritvita fönstret.
Solen sken in och det var väldigt vackert ute. Min fröken såg trevlig ut,
var lite rundnätt med små ljusblåa ögon, väldigt olik min min förra lärare.
Fröken hälsade alla välkomna och bad oss sitta ner.
Timmarna gick och snart var det rast. Det verkade som om alla kände
varandra sedan tidigare för alla hade någon att vara med, alla utom jag.
Jag var ensam. Det kändes som om ingen tyckte om mig, jag kände mig både
värdelös och dum.
I min förra skola hade jag haft massa vänner och jag var alltid den
som bestämde. Alla ville leka med mig och jag älskade det. Här var det inte
så, ingen ville leka med mig, ingen närmade sig ens trappan där jag satt.
Rasten sniglade sig fram och när det äntligen ringde in kändes det som om
ett helt sekel hade passerat.
Den första skoldagen var inte den bästa i mitt liv men min mysiga
fröken gjorde i alla fall den uthärdlig.
Veckorna gick och snart var det oktober. Löven började falla och mitt
självförtroende med dem. Jag befann mig på botten…
Men plötsligt en dag så förändrades allt. Fröken berättade att det
skulle komma en ny tjej till klassen från Luleå. Va, tänkte jag, Luleå, det
var ju därifrån jag kom. Tänk om, nej, det var omöjligt, Ester skulle ju
flytta till Västerås. Men kanske, jag menar, hur många fjärdeklassare kunde
det finnas i Luleå? Chansen var åtminstone en på tusen.
Jag hoppades och hoppades, och snart kom dagen jag hade väntat på.
När Ester och jag pratade i telefon hade hon inte sagt något men det kanske
var en överraskning. Nu var jag helt övertygad om att det var Ester.
Den tredje november kom hon, den nya flickan alltså. Hon klev in
genom dörren och till min stora besvikelse var det inte Ester. Det var en
glad tjej vid namn Eva.
Nu kanske ni tror att jag gick hem och grät för detta, men icke sa
nicke. Jag såg detta som en chans att få en vän och på rasten frågade jag
Eva om hon ville hoppa hage med mig. Det ville hon.
Från den dagen var Eva och jag alltid tillsammans.
Fyran blev till slut så rolig som jag hade trott förut, och jag var
lycklig.
Ester flyttade till Västerås och vi träffades varannan helg. Skolan
blev mer och mer lik ”skolan”, alltså som den hade varit i Luleå. Även om
jag inte var bästis med alla så trivdes jag. Jag trivdes med mitt nya liv,
med min nya skola och med min nya klass.
Att byta skola kan vara både tufft och jobbigt, men det kan också
vara spännande. Jag hade det svårt i början men till slut så löste sig
allt.
Idag går jag i nian och älskar min klass. Jag förstår nu att om jag
bara hade gått fram och frågat om jag fick vara med så hade jag nog fått
det. Men det förstod jag inte då, jag var för upptagen med att tänka på hur
värdelös jag var. Det var fel av mig, och det hade nog kunnat sluta riktigt
illa om inte Eva kommit som en räddande ängel och hjälpt mig.
Så här i efterhand kan man verkligen säga att flytten till Råby var
bra för mig. Jag skulle inte ha velat bo kvar i Luleå, där var alla redan
stämplade som töntiga eller coola, och jag hade förmodligen ut|vecklats
till en riktig satmara.
Nej, jag är verkligen tacksam för att jag fick en nystart. Som jag
redan skrivit en gång, kan en förändring vara både bra och dålig. Men en
sak har i alla fall förändringar gemen|samt – de ger alltid alla en chans
att börja om…