Elevens kön: Flicka

1. Mina skolår Krönika

Jag minns faktiskt inte min första skoldag. Jag minns överhuvudtaget
väldigt lite av lekis och lågstadiet. Jag har vissa korta minnesfragment,
som kommer fram då och då, men annars är det som ett stort tomrum. Jag
kommer ihåg hur huset där jag gick min första termin i lekis såg ut. Det
var litet, rött med vita knutar. Via en trappa på utsidan kom man ner i
källaren, där kapprummet låg. Alla barn hade varsin krok och en back. Däri
lade jag min lila my little pony-ryggsäck som jag var så stolt över. Min
bästis hade en likadan, fast rosa. Hon hette Emma, och förutom henne hade
jag bara träffat tre till på hela lekis innan jag kom dit. En av dem var
min stora kärlek, Fredrik, men kärleken var nog inte riktigt besvarad, även
om vi var bra kompisar. Den första terminen flöt på ganska bra, jag och
Emma höll oss lite för oss själva och lekte med våra nallar. Men efter lugn
kommer storm. Efter mitt allra första riktiga jullov flyttade Emma och det
gjorde även lekis. Det senare flyttade dock inte så långt, bara en bit upp
på skolgården, för där det gamla låg skulle det byggas ett högstadium.
Dessutom skulle stora delar av skolan renoveras och byggas om, så ett av de
starkaste minnena jag har från min lågstadietid var de höga gallerstaket
som ramade in skolgården och fick den att likna en stor hönsgård. Jag var
nog ganska ensam den där andra terminen av lekis, jag har alltid varit lite
blyg och haft svårt att träffa nya kompisar.
När ettan sedan började gjorde den det ordentligt, nämligen med ett bråk
där de flesta av klassens tjejer var inblandade. Några hade sagt dumma
saker till en tjej, och jag skulle agera domare och ställa de skyldiga till
svars. Jag fick dock bara fast en. Vi bråkade rejält, men efter det blev vi
bästa vänner. Det enda minnet jag har av Jenny innan vi blev bästisar är
ifrån lekis, då jag tyckte hon var elak och bortskämd. Men när jag lärde
känna henne var hon den bästa vännen man kan ha. Vi bodde inte så långt
ifrån varandra, bara en skog skiljde oss åt, så vi lekte nästan varje dag.
Jenny var smart, kaxig och populär, och att vara hennes bästis gav mig en
hel del självförtroende. Men samtidigt som vi var bästa vänner var vi
bittra konkurrenter, vi tävlade jämt om vem som var bäst i skolan; längst
fram i matteboken, vem som läst längst i svenskaboken. Det var alltid jämnt
mellan oss, men på det sättet fick jag ett försprång i skolarbetet som jag
behöll länge, och som har hjälpt mig väldigt mycket. Dum som jag var gjorde
jag samma misstag igen och skaffade inga fler vänner, jag hade ju Jenny.
Men tji fick jag, för sommaren efter tvåan flyttade Jenny till Helsingborg,
och jag blev ensam igen. Ensamheten varade i nästan en termin, sedan
hittade jag en ny bästis. Vi tyckte båda om hästar, och det förde oss
samman. Vi skulle vara bästisar i nästan tre år framåt.
På lågstadiet hade jag en helt underbar lärare, Lena Sturesson.
Hon gjorde otroligt mycket för vår klass. Vi blev en lugn och trygg klass,
där det nästan aldrig var något bråk. Jag vet inte riktigt hur hon lyckades
med det, men det var nog hennes lugna, snälla personlighet som smittade av
sig på oss. Att vi sjöng mycket kan nog också ha haft viss betydelse. Det
var en sorglig dag när jag slutade trean och lämnade henne.
Mellanstadiet var inte så annorlunda mot lågstadiet, förutom att
man kände sig mycket äldre. Och så hade vi mindre sång förstås. Vi hade en
musiklektion i veckan som var rena kaoset. I alla fall när vi hade spel.
Tjugo personer, de flesta hade knappt rört ett instrument tidigare, skulle
spela ”Diana”. Det var två trumset som skulle spela någorlunda i takt, fem
pianon som skulle ta samma ackord samtidigt, fyra basar som skulle försöka
få fram (rätt) ljud och resten gitarrer som jag helst inte vill nämna hur
de lät. Vår musiklärare slutade senare för att han fick tinnitus.
Skolan var annars inte särskilt betungande, jag har alltid gillat
skolarbete i lagom dos. Tyvärr kan jag knappt minnas en enda sak jag lärde
mig under min mellanstadietid, men det finns säkert sparat någonstans djupt
inne i hjärnan. Säkert.
Så var det plötsligt dags att börja högstadiet. Jag tyckte inte alls att
det var kul att börja sjuan, det var långa dagar i skolan, mycket läxor och
jag gillade varken min klass eller min mentor. Men jag fick byta klass
nästa termin och efter ett år fick jag en ny mentor, vilket gjorde att jag
började se lite ljusare på tillvaron. De långa dagarna och de myckna
läxorna var dock kvar, och det blev bara värre i åttan. Jag hade väldigt
höga krav på mig själv. Eftersom jag alltid varit bland de bästa i klassen
kände jag mig tvingad att fortsätta vara det, även om det blev svårare och
svårare. I slutet av åttan var jag så skoltrött att jag inte visste var jag
skulle ta vägen. Som tur var kom sommarlovet som gav mig nya krafter, och
när nian började var jag åtmindstone lite piggare. Förra terminen gick
fort, och det har nu gått fem veckor på min sista termin i grundskolan. Jag
har valt linje till gymnasiet. Jag ska gå det samhällsvetenskapliga
programmet. Det känns sorgligt att sluta på Bergö, men jag tillbringar min
sista termin i grundskolan på samma ställe som jag tillbringade min första
– det känns verkligen som att cirkeln sluts.

Mina Skolår
Jag kommer fortfarande ihåg första gången när jag skulle börja skolan. Man
var väldigt nervös och man visste inte riktigt vad som skulle hända. Det
var ju en sådan stor sak, alla börjar i skolan, alla var väldigt nervösa,
men det tänkte man inte på just då. För den dagen var något helt annat när
jag kom in i sitt nya klassrum så tryckte jag mammas hand lite extra hårt,
för att verkligen vara säker på att hon var kvar. Jag kände inte så många
där, men jag kännde i alla fall igen en del. Min lärare såg väldigt snäll
ut, och när hon presenterade sig så sa hon att hon hette Anette. Även om
jag redan visste vad hon hette så lyssnade jag mycket noga på vad hon sa.
Kanske var det så för alla som var i det rummet, för alla anndra barn,
deras pappor och mammor, att alla var nervösa och förventans fulla för den
första dagen, den dagen då egentligen allting började. För mig var det i
alla fall så att när allt var nytt, dom äldre barnen såg så stora ut, och
själv kände man sig så väldigt liten. Men denna känslan gick över väldigt
snabbt. När den första tiden av 1:an hade gått, och man började komma in i
hur det fungerade med lektionerna, läxorna, och allt annat som man behövde
kunna, så började man oroa sig lite över det där med kompisar. Men det
visade sig inte vara några probl|em, alla var väldigt öppna och man fick
vara med på rasterna, även om man egentligen kanske planerat att bara vara
ett par stycken, så slutade det nästan alltid med att det kom anndra barn
och droppade in hela tiden. På lågstadiet då var det så enkelt, man behövde
inte oroa sig så mycket för prov, och anndra saker som nu är så viktiga.
Jag menar att bara om man gjorde det man skulle då, och var snäll så
brukade i alla fall det mesta ordna sig, det var ju inte alls samma krav på
en då, som det är nu. När man kommit egenom 1:an, så blev det lite svårare,
i alla fall var det det man tyckte då, det blev lite fler läxor, men inget
som var så allvarligt då. Samma sak i trean, inga större förendringar. Men
när man haft det väldigt lugnt under hela lågstadiet och sedan skulle börja
på mellan stadiet. Det var då det började bli lite nervöst igen, man skulle
bli minst ännu en gång, men det var inte det som var de värsta. Man skulle
bli tvungen att byta lärare, klassrum, till och med sida på skolan. Sidan
där dom stora barnen fanns på! Jag hade inte varit på den sidan, eller jag
hade varit där, men det var ju bara under julen då man hade julpyssel, och
vid national dagen då man stod runt flaggstången. Men att man nu skulle gå
till den annra sidan av skolan och aldrig mer komma tillbaka, det var lite
läskigt. Vi fick hälsa på våran nya lärare, och jobba tillsammans med dom
nya eleverna några gånger innan det var dags att byta. Och jag började
snart insee att det inte var lika läskigt som man hade föreställt sig det.
Så det var inga problem med att börja på mellan stadiet heller! Man märkte
att det blev en del prov mer, man började läsa engelska och allt var
fortfarande rellativt lugnt. Tills ca första terminen av femman gått, och
jag skulle bli tvungen att byta skola eftersom vi skulle flytta in till
stan. Men skillnaden var inte så väldigt stor. Det var samma ämnen och
samma typ av övningar, men inte samma klasskompisar, inte samma lärare och
inte samma känsla av gemenskap och samman hållning. Naturligt vis berodde
det på att jag inte känt dessa människor så väldigt länge, jag hade just
träffat dom för första gången i mitt liv, och jag visste att vårat möte
inte skulle betyda så mycket egentligen, eftersom jag snart skulle gå ut
5:an och efter det behöva byta skola ännu en gång, och därför klass med.
När jag nu byter skola igen så blir allt ganska rörigt, jag kom in mitt i
en termin och det var ganska svårt att lyckas sätta sig in i alla ämnena,
speciellt engelskan. Lärarna på den nya skolan var det en stor skillnad
från vad jag hade haft innan och klassen med för den delen. I stan så är
klasserna ganska mycket större, och det påverkar lärarna, som blir mer
stirriga och dom har inte lika mycket koll som dom skulle haft om det var
mindre klasser. En av lärarna vi hade där var ganska rolig, för så fort hon
tröttnade på något vi höll på med, eller tyckt att vi jobbat med
uppgifterna en bra stund, så tog hon alltid fram sånghäfterna. Det var
hennes sätt att inte tröttna på lektionerna. Men det som var det roligaste
var att hon hade inga musikaliska talanger alls, vilket menas med att hon
hade en sångröst som lät mer som en skata än var det nu var det var
meningen det skulle låta som. Men trotts det så var det en ganska bra
skola. Men som sagt var så skulle jag snart byta skola igen. Den nya skolan
var en högstadie skola, från åk 6-9. Men man kan inte direkt säga att det
var någon bra skola. Den var stor, klasserna var stora och lärarna som hade
svårt att kontrolera lektionerna var inte heller så bra. Eller förest|en så
var kanske lärarna bra, och som kunde säkert ha varit mycket bättre, om dom
någon gång hade fått chansen att bevisa det. Så 6:an var ett år som i alla
fall jag inte lärde mig så mycket av. Och sedan bar det av igen, vi skulle
flytta ännu en gång. Men denna gången var det till ett ställe som jag väl
kännde till. Tvååker! Men jag skulle inte komma bland dom elever jag gått
med sedan innan. Jag var ganska ledsen över det ett tag. Men så när jag
började 7:an så insåg jag att det kanske inte skulle vara så tråkigt ändå.
Man kom mycket snabbt in i klassen, och alla var mycket snälla. 7:an var
ett år som gick mycket snabbt, och 8:an lika så. Under 8:an så var det lite
tuffare, mycket mer läxor, mindre fritid men ändå for tiden bara iväg. Nu
sitter man här, det är inte så lång tid kvar tills man går ut 9:an, men var
tog all tiden egentligen vägen? Redan i 7:an sa lärarna att det skulle gå
fort på högstadiet, men det var en sak som man inte trodde skulle hända.
Man hade ju hela tre år framför sig då, men fort har det gått. Snart går
man ut 9:an med, och det blir dags för mig och oss anndra att byta skola
ännu en gång till. Alla erfarenheter som man har fått, och allt man har
lärt sig, kommer för mig betyda väldigt mycket, och jag kommer förhoppnings
vis få stor användning för det med!

Mina skolår!
har skrivit en underrubrik, ”Nationellt prov i svenska”

Minnena från mina första skolår är inte så många och klara som jag hade
velat. Jag har även glömt hur det känndes att börja skolan för första
gången.
Men en speciell sak minns jag, jag minns när vi skulle lära oss skriva
bokstäver. Jag satt i min bänk och skrev flitigt alla stora respektive små
bokstäver, från A-Ö. Men när jag var på bokstaven s, så fick jag för mig
att s:en såg exakt lika dana ut som femmor. Jag började glatt skriva ena
femman efter den andra. När jag sedan visade upp mitt arbete för min
fröken, visade det sig till Min besvikelse att jag gjort helt fel. Och
petig som jag är, så satte jag genast igång Med att skriva om alla s:en.
Fast jag inte behövde. Detta hände i ettan och det är nog det ända klara
minnet från den tiden.
Men från och med trean och framåt är minnena betydligt fler och tydligare.
Jag minns att i trean så skulle jag ha ett av mina första prov på Sveriges
olika län, älvar, städer os.v. Sammanlagt var det hela 76 frågor. Jag minns
hur nervös jag var inför det provet, och hur jag startade plugga inför
provet flera veckor innan vi skulle ha det. Men det hårda arbetet lönade
sig. Jag fick alla rätt på provet och stoltare över mig själv hade jag inte
varit tidigare. Alla mina minnen från låg stadiet har alltid varit glada.
De har oftast handlat om något som jag gjort bra. Vissa är från vad man
gjort för framträdanden på ”roliga timmen”, så som både pjäser och ”sikta
mot stjärnorna”.
När man kom upp i mellan|stadiet började ansvaret komma in i skolarbetet
och då ändrades allt. Man fick större och mer läxor som man skulle göra,
när man hellre ville vara ute och leka. Ibland valde man kompisarna framför
läxorna och då fick man ta konsekvenserna. Antingen gick man upp tidigare
för att träna på tex glosor som man glömt och skulle ha läxförhör på samma
dag. Eller så chansade man på att läraren skulle tro på en påhittad ursäkt.
Men i och med allt detta började jag för första gången känna ångest. Ångest
för att jag kastat bort tid på oviktiga saker, när jag egentligen skulle
plugga. Och så har det varit sen dess. Jag har själv upptäckt att jag har
lätt för att komma ihåg och att lära mig saker. Detta har jag utnyttjat
väldigt mycket. Eftersom jag har dessa förmågor har jag blivit lat, och jag
pluggar sellan så mycket som jag kanske skulle behöva. Jag har faktiskt
börjat plugga mer och mer, i och med att jag fick betyg. Men latheten finns
fortfarande kvar i bakhuvudet och gnager, så ibland litar jag på att jag
ska komma ihåg och pluggar bara lite eller ingenting. Oftast har jag kunnat
lita på mitt minne, men någon enstaka gång har jag fått totala minnes
luckor. Det är i sånna tillfällen som min ångest sätter sig in.
När jag skulle börja sexan bytte alla i samma årskurs och skola som jag
till en annan skola. Det var då jag började i högstadiet. Till en början
var allting nytt och lite obehagligt, för jag har aldrig gillat
förändringar speciellt mycket. Men efter ett tag gick allt på rutin.
I sjuan blev jag med ens tryggare i skolan. Man hade gått ett år med alla
kompisar och lärare. Under den årskursen hade man inga bekymmer i världen.
Man gick till skolan gjorde något läxförhör, slutade för dagen och så höll
det på. Då var skolan en plats man ville gå till på morgonen. Ingenting var
speciellt svårt och jag förstod inte varför min två år äldre syster var så
trött på skolan. Men när jag började i åttan förstod jag hennes åsikter.
Åttan var en jobbig tid, man hade ett prov hit och ett prov dit var och
varannan vecka. Men trots det blev vi störst på vår sida av skolan, och det
var en härlig känsla. Man trodde att alla nya sexor såg upp till en bara
för att man var större, men så var det nog inte.
Även fast åttan innehöll många fler prov och mycket mer ansvar, var den
inte så pjåkig. Jag trodde absolut på att efter som åttan var så pass
jobbig som den var, att nian skulle vara ennu värre.
Men oj så fel man kan ha. Jag tycker att nian har varit ganska lätt. Jag
minns inte att jag haft något prov i vissa ämnen över huvud taget. Men det
beror nog på att jag haft så mycket annat att tänka på. Jag menar förstås
gymnasie valet. Aldrig tidigare har jag uppleft ett sådant ältande om samma
sak under en sådan lång tid. Dock har det ju varit lärorikt med all den
information som man fått.
Så nu när nian lider mot sitt slut tänker jag tillbaka på allting som jag
har upplevt under mina skolår. Det känns tråkigt att lämna de flesta man
gått tillsammans med i snart fyra år. Både kompisar som lärare. Jag kan
redan nu förestella mig hur det ska bli på skolavslutningen. De flesta
kommer förmodligen gråta, men i största almännhet tror jag att nästan alla
kommer sakna att gå i Ängbyskolan.

Slut. av 689219

MINA SKOLÅR
Man kan kanske säga att jag är ett ”speciellt” barn. Min mamma är engelsk
och min pappa är svensk. När jag började skolan var jag bara 5 år gammal.
Min mamma jobbar på en internationell skola och hade ordnat en plats åt mig
i 1J. I den skolan pratar de bara engelska, kanske lite svenska också.

Min första dag i skolan kommer jag inte ihåg särskilt bra.

Min lärare hette Mrs Nilsson och var engelsk men hade gift sig med en
svensk man.
Jag kände min lärare sedan tidigare p.g.g att hon är min mammas vän.
Då och då brukade jag kalla henne vid hennes förnamn fast man inte fick.
Hon brukade bara säga åt mig att inte göra det och så var det med det.

Efter mitt år i den skolan hade jag hunnit skaffa mig en ”bästis” och flera
bra kompisar. Så då var jag självklart över att lämna dem och skolan i
Vaxholm. Det blev en svensk skola i närheten av vårt hus, Lönnaskolan.

Min första dag i Lönnaskolan blev en kort, men jobbig dag. Det var samling
för alla nya ettor och deras föräldrar på skolgården. Det var så trångt
där, så många var det där att jag var glad att jag kom fram till mitt
klassrum hel.

Min nya klass hette 1A och vår lärare hette Ann-Kristin. Hon hade alltid på
sig ett par blåa jeans, en blus, sina pilotglasögon med gula linser och
hårspännen som alltid ramlade ur. Hon var hemsk att ha som lärare. Alltid
arg och elak.

Efter första dagen i en svensk skola hade jag gått fram till en tjej,
frågat henne vad hon hette, sa vad jag hette och sedan gick vi och lekte.
Den tjejen som jag hade gått fram till var Sofia. Hon bodde bara två
minuter hemifrån mig. Vi två blev bra kompisar. Men jag hade andra kompisar
i min nya klass också.

Efter en veckas tid hade vår klass börjat bråka med vår parallell klass,
1B.
De brukade kalla oss för apor. Sedan sa vi att de var bananer och eftersom
vi var apor och de bananer så kunde vi äta upp dem osv.
Så höll det på tills vi gick i trean.

Åren gick och jag skulle börja fyran i en ny skola, Högdalenskolan. Jag var
väldigt nervös över att fyrorna och femmorna gick tillsam|mans och att det
fanns många nya ansikten.
Men jag var inte ensam om att byta skola. Anna och Sofia hade gått i samma
klass som mig tidigare och vi var bra kompisar. Nu skulle de byta
tillsammans med mig.

När jag kom till ”Aspen” fanns det två lärare som jag skulle ha, Gunnel och
Malin. De är jätte snälla och rara.
Jag, Sofia och Anna hade Gunnel som klass|föreståndare.

Under mina två år på Aspen fick jag många nya kompisar, träffa nya lärare
och jag lärde mig många nya saker.

Nu skulle jag börja sexan och gå på BI Södra. Jag träffade min mentor och
alla andra som hade gått i Lönnaskolan.

Äntligen hade jag fått börja på högstadiet och jag var överlycklig. Jag
kände mig så vuxen då. Jag kände mig även rädd. Allting var så nytt och
spännande.

Efter två år hade jag börjat i åttan och allting var inte så nytt och
spännande längre. Jag hade börjat få betyg på det mesta nu och det var
väldigt skrämmande. Men det gick bra.

Nu börjar skolan bli tråkig, några människor är jag trött på och jag är
glas att det är bara en termin kvar. Lärare kommer jag att sakna, kompisar
likaså. Men jag kommer att träffa nya människor. Och det kommer att bli
kul.

Att byta skola/Att byta klass
Frosten låg som ett tunt lager kristaller över staden. I varje fönster
hänger små julstjärnor som lyser upp den kallt tillvaron. Det är en tidig
dag. Men inte vilken dag som helst. Den här dagen ska hon byta skola.

Hon målae hårda streck med eyelinern runt ögonen. Drog några svep med
mascaran och kladdade på ett ljusrosa läppglans. Håret satte hon upp i en
enkel toffs. Hon drog på sig en ljusblå jeanskjol och en vit blus. Hon hade
femton minuter på sig innan skolan skulle börja. Hon gick ut till köket.
Brädde iordning en ostmacka och drack en mugg choklad. Hon var nervös. Vad
skulle alla tycka om henne? I förra skolan hade hon varit en bland dom
populäraste tjejerna. Hon hade många kompisar och var omtyckt av killarna.
Men hur skulle det bli i den här skolan? Tio minuter kvar. Hon drog på sig
kappan, snörade på sig skorna och lindade sin röda halsduk runt halsen. Fem
minuter kvar. Hon hinner aldrig!
Försiktigt öppnade hon dörren in till klassrummet. Alla stirrade på henne.
Hon kände hur den röda färgen började sprida sig i ansiktet, men gick
motvilligt in i klassrummet.
– Och vem är du? sa en tjej som satt längst bak i klassrummet och tittade
surt på henne. Hon är säkert en riktig bitch som styr och bestämer.
– Komfram hit till mig så ska du få presentera dig, sa läraren. Hon gick
med tunga steg mot den glada lärarinnan som satt längst fram i klassrummet
och vickade på stolen.
– Hej! Jag heter Sofia. Tidigare har jag bott i Eksjö och gått i en skola
som heter Vallaskolan. Där trivdes jag jätte bra och hade många bra
kompisar. Men tyvärr var jag tvungen att flytta på grund av att min mamma
fick ett jobberbjudande här. Så nu ska jag börja i eran klasa. Ja, det var
allt för mig, sa hon och kunde entligen andas ut.
– Trevligt, trevligt. Vi hoppas att du kommer trivas hos oss. Du kan sätta
dig brevid Ida så länge, sa läraren och pekade på stolen där hon skulle
sitta. Ida såg inte allt för glad ut när hon fick höra att Sofia skulle
sitta bervid henne. Det känndes som att alla tittade på henne, som om dom
hade nått emot henne. Hon kände redan att hon inte skulle bli accepterad.
Klassrummet var litet och trångt. Kalla vita tråkiga väggar. Brevid den
svarta tavlan hängde en kata på Sverige och en stor bild på
människokroppen. Hon hatade det fula klass rummet.
Det var liksom så dött på nått sätt. Tiden kändes som en evighet. Lektionen
tog aldrig slut. Hon ville bort här ifrån. Hon ville hem till Eksjö. Hem
till alla hennes kompisar. Hem till sitt gamla hus. Hon ville bara
tillbaka. Hon ville att allt skulle vara som det var för en vecka sen.

– Rast! skrek lärarinnan och sträckte ut armarna. Äntligen, hon var befriad
från det hemska klassrummet.
Hon sträckte på sig och begav sig ut till korridoren.
– Du där, kom hut, ropade en av tjejerna som satt på en av bänkarna i
korridoren. Hon gick med bestämda steg emot dom. Hon skulle nog visa dom,
hon skulle nog visa att hon är ingen man snackar skit om.
– Och vem fan tror du att du är. Du tror att du är snygg och tuff va. Tror
du att du bara kan komma hit och bestäma. Du kommer aldrig bli populärare
än oss ändå, sa en blond rå spacklad tjej som stod och lutade sig över
fönstret. Sofia fattade ingenting. Hon fick inte fram ett ord.
– Jävla hora. Tror du att du är nått va. Stick tillbaka dit där du kom
från. Vi vill inte ha dig här! Fattar du det. Svara, fattar du det eller?
sa Ida som hon tidigare hade suttit brevid på lektionen. Nu rann tårarna
ner från hennes kinder. Aldrig hade hon känt sig så förnedrad. Hon rusade
mot dörren. Aldrig skulle hon komma tillbaka hit. Aldrig hade hon känt sig
så förnedrad. Aldrig hade hon trott att det skulle bli såhär. Aldrig mer
skulle hon tillbaka.

Man ska aldrig döma någon efter dess utsida. Ta först reda på vad som finns
på insidan.

Min syn på skolan!

Våran skolminister Bo-Göran ville att vi 9:or som går sista året i
grundskolan skulle få chansen att skriva ner synpungter på vad som är bra
eller dåligt med skolan, brister förtjänster.

BREV
Någonting som är viktigt när man går i skolan är miljön. Skolor ska vara
fräscha och uppiggande med tavlor, fina möbler mm. Att man trivs på en
skola är också viktigt.
På alla skolor finns det säkert elever som inte trivs osv. En elev ska
kunna känna sig välkommen till skolan. Men vi har ju en ”Mobbningsgrupp” på
skolan, som ska se till att eleverna inte är elaka mot varann. Och hjälpa
elever som är ledsna mm. Men den där gruppen är personligen bara SKIT.
Det är mycket mobbning på skolan som inte lärarna ser, lärarna ska ta
mycket mer ansvar tycker jag. För det är framförallt lärarnas plikter att
se till så att ingen elev råkar illa ut. Mobbning finns, och har alltid
funnits.
Men dem som ser att en elev for illa ut, rycker inte ens in. Det var det
jag menade när jag tyckte ”Mobbningsgruppen” var skit, för att elever i den
gruppen ibland inte ens lägger märke till när någonting dåligt händer. t.ex
som att gå runt och vara ledsen för att ha blivit kallas en massa glåpord
mm.
Skolmaten är någonting många elever väljer att avstå ifrån. Ska en elev
kunna arbeta och slita en hel dag måste man ha mat och energi i sig. Det
borde finnas flera alternativ att välja på, än bara vegetarisk och vanlig.
T.ex när det blir pannkaka och sylt, Diabetiker ska väl för fan inte bli
tvungna att be om osötad sylt när mattanterna vet att de finns diabetiker
på skolan. Filmjölk och flingor borde få vara ett annat alternativ för dem
få eleverna som inte vill ha den vanliga maten.

Både på lågstadiet, mellanstadiet och hög|stadiet gillar eleverna att åka
ut på ut|flykter, gå på museeum mm, det tycker jag att man borde göra lite
mer, för att de är bra för eleverna att få komma ifrån skolan ett tag och
göra någonting kul tillsammans.

På skolgården har vi en massa gungor och klätterställningar för små barnen,
och de uppskattar dem, iallafall min lillebror Pelle. Men för oss på
Högstadiet finns det inte så mycket att göra på rasterna. Vi har 2
pingis|bord och några bänkar.. Kul! eleven har ritat en sur smileys =(,
fastän rättvänd
Vi har gett många förslag till elevrådet och Rektorn, men får aldrig våra
önskningar uppfyllda. Lite soffor och bord istället för hårda träbänkar,
och en stereo så att man kan lyssna på musik.

Om jag själv fick bestämma hur skolorna skulle se ut på 2000 talet, skulle
jag vilja att de var små skolor, med små klasser. Många lärare till lagom
många elever, så att alla fick lika mycket hjälp var. Bara fast anställda
lärare, med mycket erfarenhet som lever vidare. Inga vikarier, vi i 9:an
har haft en massa vikarier till och från. Och det har uppfattats jobbigt
från många elever.

Skolan ska vara fräsch och fin, färglada tavlor på väggarna, fina möbler
och blom|växter som sitter kring väggarna. En hemtrevlig matsal, bibliotek,
och lärarum. En ganska orginell skola.

”AV: 689209 9:B”

Min syn på skolan
Hej!
Ni som är skolminister har bett oss elever i årskurs 9 att skriva och
berätta våra negativa och positiva synpunkter och erfarenheter om skolan.
Jag kan bara tala för mig själv i det här brevet om mina erfarenheter av de
två skolorna jag har spenderat mina nio grundskoleår på.

Mina första fem år gick jag på en rela|tivt liten låg- och
mellanstadieskola. Då brydde man sig inte så mycket om hur miljön och
kontakten mellan lärarna och eleverna var. Det är ju såna saker som vi
eleverna i grundskolans senare årskurser tycker är väldigt viktiga. När man
gick i lågstadiet tyckte var att skolan var bra, bara om klassen hade råd
att köpa in en ny basketboll eller ett nytt hopprep. Då var man lycklig i
ett par månader fram|över!

Jag kan inte säga så mycket om de förändringarna jag tycker borde ske i
lågstadiet. Man var ju så liten då och man la inte de dåliga sakerna med
skolan på minnet. Jag har även en systerdotter som började skolan i höstas
och hon tycker att det fungerar bra. Hon går i förövrigt i samma skola som
jag gick mina första fem skolår. Men jag tycker personligen att det verkar
vara mer mobbing nu än när jag gick i lågstadiet. Just nu när jag skrev den
förra meningen så kom jag på en åtgärd man kanske kan ta till för att få en
förbättring. Jag tycker att man borde lära barnen i tidigt skede vad som
menas med respekt. Utbilda lärare att sätta barnen på plats om de har varit
elaka mot någon. Läraren ska ju självklart inte vara sträng hela tiden,
utan de ska också vara snälla och omtänksamma. Om barnen tidigt får lära
sig om respekt och värderingar, så kanske mobbingen avtar i framtiden.

För att lämna lågstadiet, går vi över till mellanstadiet. Jag kommer direkt
på en brist min skola hade då. Vi hade inte ens vår egen matsal, utan alla
klasser fick äta i klassrummen. Det tycker jag är äckligt faktiskt. Först
ha lektion i klassrummen, sen äta där och för att sedan ha lektion där
igen. Som tur är har den skola nu fått en matsal.

Det jag uppfattade som en positiv sida med mellanstadiet var att vi hade en
och samma lärare i alla teoretiska ämnen. Det var skönt, för då behövde man
inte skapa en bra kontakt med tio olika lärare, som man måste göra idag!
Det jag uppfattar som negativt är att skolan jag gick på inte förberedde
inte oss elever på hur högstadiet ser ut och fungerar tillräckligt bra. Jag
fick i alla fall en väldig chock när jag började på min högstadieskola.

Självklart har ju låg- och mellanstadiet sina speciella egenskaper, och när
man gick där behövde man inte bry sig om att behöva göra läxor 24 timmar om
dygnet.
Då var det viktigaste om klassen skulle få en ny basketboll. Idag är det
viktigaste elevinflytande och jämställdhet för mig.

När du ber mig att räkna upp skolans brister, kommer jag direkt på en
massa. Men den här gången ska jag faktiskt börja med att säga några bra
saker som jag tycker skolan har lyckats med nu på senare tid. Det första är
att de som har läs- och skrivsvårigheter inte stämplas som ”dumma”, utan de
får de förutsätt|ningar och hjälp de behöver.
En annan sak är att vi har ett engagerat elevråd på vår skola. De hjälper
till mycket om man t.ex. har problem med ett orättvist betyg. Även fast
många klagar på elevrådet att de inte gör nånting för skolan, så tycker jag
att de verkar insatta i det de gör

Nu måste jag tyvärr gå in på skolans brister och negativa saker. Till en
början tycker jag personligen att man inte får ett tillräckligt bra
elevinflytande förrän de två sista åren i grundskolan. Med elevinflytande
menar jag inte att vi får välja färg på gardinerna i matsalen, utan att vi
får vara med och påverka vår egen undervisning och att alla elevers röster
ska höra och att alla ska tas på lika stort allvar. Jag är ett exempel på
det faktiskt. Jag har alltid haft problem med mattematiken och när jag bad
min lärare att få byta från min riktiga mattegrupp till en ”stödgrupp” inom
matten, fick jag bara slängt i ansiktet att jag var ”för bra” för den
gruppen. Min lärare tyckte säkert att han hade gett mig en komplimang, men
jag blev väldigt besviken på honom och fram|för allt på skolan som inte
ville hjälpa mig och gav mig möjligheter|na jag ville ha.

För att ta en avslutande, och positiv sak med skolan är att de ska få
mycket beröm från mig när vi skulle göra gymnasie val. Vi fick en bra
information och hjälp från de vuxna på skolan.

Nu har du snart läst klart mitt långa brev och nu tänkte jag ge dig förslag
på hur jag tycker att 2000-talets skola ska se ut. Jag skriver upp det i
punktform och delar in dem i de olika stadierna. Man kan kalla det att det
är en sammanfattning av det jag har skrivit i mitt brev.

Lågstadiet:
. Stoppa mobbingen i tidigt skede.
. Gör speciella program till lärarna, så att de kan lära ut vad som menas
med respekt.

Mellanstadiet:
. Förbered eleverna för högstadiet bättre.

Högstadiet:
. Ha ett större elevinflytande och gör det mer jämställt mellan lärarna och
eleverna i skolan.
. Man borde lära sig mer om det vuxna livet.

Hoppas att du har fått någon hjälp med mitt brev och att mina förslag och
min berättelse om mina nio skolår har varit till någon nytta.

MVH eleven har centrerat avsändaren av brevet i följande ordning: sitt
namn, skola, kommun och stad, på tre rader

Mina skolår
Det skulle vara en minnesvärd stund att börja ettan, att få nya
klasskompisar, och viktigast av allt, att få en riktig lärare!
Ofta hör jag kompisar berätta om sina minnen från den dagen. När jag tänker
tillbaka, försöker minnas denna stora dag, är den som bortblåst. Däremot,
kommer jag ihåg den dagen jag började på lekis. Det var terminen innan jag
började ettan. Den dagen, eller, rättare sagt, kvällen innan, var jag så
nervös, att jag inte kunde sova. Morgonen därpå, vaknade jag klockan sex,
jag som i vanliga fall är morgontrött. Efter ungefär tio minuter hade jag
klätt på mig, och ätit frukost, jag trodde att jag skulle komma försent!
Hela huset sov fortfarande, så jag gick och väckte mamma, som var den enda
som hade försovit sig. Hon berättade att klockan bara var kvart över sex,
så jag kunde ta det lugnt. Nu, nio år senare, brukar jag gå upp en kvart
innan jag börjar. Det kan tänkas bli lite stressigt, men det är inte så
farligt. Vägen till skolan är ca. 150 meter, och jag går dit på två
minuter. Den vägen går jag, och har gått, varje skoldag, i hela mitt liv,
jag skulle lika gärna kunna gå den vägen i sömnen!
Ibland, när jag går till skolan. brukar jag tänka tillbaka på tiden, då jag
var 8-9 år, när jag gick i lågstadiet. Kanske var det, den viktigaste tiden
i mitt liv. Det var då jag lärde mig att läsa, och skriva, ordentligt. Jag
kunde det redan, men inte så bra. Alltså var det i lågstadiet, jag lärde
mig grunderna till det svenska språket. Svenskan, mitt modersmål, som jag
använder idag, och kommer att använda i resten av mitt liv. Det är väl
därför man går i skolan, för att lära sig saker man kan ha nytta av, någon
gång i livet, när man blir äldre. Gammal ska jag ändå ine bli, än på ett
tag. Först ska jag ta mig igenom nian, det är det viktigaste, just för
tillfället. Det borde egentligen gå bra, med tanke på att jag har klarat
mig galant i skolan, hittills.
Alla år, fram tills nu, har runnit iväg, som sand i ett timglas. Jag tror,
att det viktigaste man lär sig, under hela tiden i skolan, är att ta vara
på tiden, att få ut så mycket av livet, som möjligt. Tiden går snabbare, ju
äldre man blir, så man ska ta vara på undomens dagar. Man ska sköta
skolarbetet, men inte låta det överta ens liv.

Mina skolår
Nästan varje dag i nio år av mitt liv har jag gått i skola. Jag har
stigit upp tidigt på mornarna, inte av den anledning att jag ville lära mig
något, utan för att jag var tvungen. Lärarna kanske skulle sluta att tycka
om mig om jag inte kom. Vad skolan gav mig förstod jag inte då, men nu vet
jag at den gav mig väldigt mycket speciellt under de första åren. ”Jag
kanske vet, men jag förstår inte” det uttrycket använder en av mina vänner
väldigt ofta. Jag förstod inte först innebörden av det, men nu när jag har
ägnat det lite mer tanka så förstår jag att ungefär så var det för mig
under lågstadiet.
I mellanstadiet blev det många lärarbyten eftersom att båda våra
lärare slutade. Jag minns att jag tyckte väldigt bra om en av våra nya
lärare, men mindre om den andra som lärde oss saker som inte var sant. Hon
kunde stå uppe vid vita tavlan och predika om något som hänt ute i världen
för flera år sedan, och vi lyssnade med stort intresse på alla dessa
spännande saker, men när vi senare berättade för andra fick vi veta att det
inte var sant.
Mellanstadiet var tuffa år för mig. Till skillnad från ettan, tvåan
och trean, då jag var vän med de flesta, började jag nu bli utstött. Fyran
klarade jag bra, eftersom att jag då var väldigt mycket med killarna i
sista årskursen på mellanstadiet, och de försvarade mig mot tjejerna som
gärna trampade ner på mig. Men när de slutade och jag började i klass fem
hade jag ingen som försvarade mig längre, och jag var inte särskilt bra på
det själv. Allt blev bara värre, och jag fick höra saker som inte alls fick
mig att må bra, och hemska stunder som jag fortfarande har minne av. Tack
och lov så hade jag min bästa vän, som jag fortfarande håller ihop med i
alla väder, som stöttade mig och alltid fanns där för mig. Hade det inte
varit för henne så vet jag inte hur det hade varit nu, för hon var den som
hjälpte mig hela mellanstadiet, upp ur gropen jag var på väg att falla
alldeles för långt ned i.
Det var väldigt spännande och nervöst att börja högstadiet. Alla nya
människor, vad skulle de tycka om mig, och vad skulle jag göra för att
passa in? Jag hade väldigt många frågetecken som cirkulerade runt mig då.
Hur skulle jag ”inleda” för att de inte skulle tracka ned på mig? Det var
en otroligt nervös trettonåring som klev på bussen den morgonen, och som
inte hade den blekaste aning om hur denna tid skulle förändra henne.
I sjuan började det ungefär som i ettan. Lärarna tyckte om mig, men
jag tyckte fortfarande att det var tråkigt och ointressant. Jag var väldigt
blyg inför alla, och jag sa nästan ingenting varken under lektionerna eller
på håltimmarna. Betygen var dock väldigt bra, och jag låg väldigt nära MVG
i många ämnen.
Men i åttan vände det. Från första terminen kände jag att det var
något som var fel. Jag orkade inte med någonting längre, och jag ville bara
sova. Och för att inte tala om den fruktansvärda värken jag hade i
fingrarna! Mina betyg sjönk drastiskt, och istället för nästan MVG låg jag
nu på gränsen till IG i många ämnen. Jag klarade höstterminen med godkänt i
allt, men med nöd och näppe. När vårterminen började var allt fortfarande
lika jobbigt som höstterminen. Jullovet hade inte gjort någon skillnad.
I slutet av januari tog mamma mig till en läkare för att undersöka
mina fingrar, som bara hade blivit värre. Efter många om och men och resor
hit och dit till olika läkare så konstaterades det att jag hade reumatism.
Jag hade förberett mig på det värsta, men det kom ändå som en chock. Jag
skulle alltså dras med denna värk resten av mitt liv? Nej, det skulle jag
inte och det är jag otroligt glad för. Det fanns mediciner. Jag fick börja
att prova olika mediciner för att komma fram till vilken jag skulle ha, men
trots att de hjälpte i början så slutade de alltid och värken blev värre
igen. Därför byter jag väldigt ofta medicin, vilket påverkar skolan väldigt
mycket. Men det var inte allt som påverkade skolan, jag hade även blivit
väldigt nära vän med en kille som var självmordsbenägen, och det tog mig
fruktansvärt hårt alla de gånger han försökte ta sitt liv. Stor del av min
tid ägnade jag till honom, och det blev inte mycket över till läxläsning
och koncentration under lektionerna.
Men i nian förändrades jag igen. Värken i fingrarna var fortfarande
hemsk, men helt plötsligt var jag inte blyg längre. Jag kunde prata med
nästan vem som helst utan att jag blev så sjukligt nerös och rodnade så att
mitt ansikte såg ut som en blödande tomat, jag hade lyckats att få min vän
som förut var helt bestämd på att han ville dö att börja kämpa för att
överleva och allt verkade bli bättre. Ledvärken spelade nu inte lika stor
roll som förut och betygen började sakta arbeta sig uppåt igen. Visst är
det fortfarande mycket jag har problem med, och minnen som aldrig lämnar
mig men det blir bättre hela tiden.
Dock är ett sänkt betyg mycket svårare att arbeta upp än vad det är
att hålla kvar ett högt betyg, men förhoppningsvis så har jag höjt ett steg
innan nian är slut.

Av: Emma Lundberg

Att älska men inte älskas är att dö…

Att leva är att vänta på döden…

Den blinde ser mer än den blåögde…

Life took me down in deep caves, to leave me alone and in fear… life gave
me someone to love more than anything else, just to have the pleasure to
take him away from me end leave me in pain… life chose to let me life,
but only because I was sensitive and easy to torment… and still you try
to convince me that life is something beautiful..?

You say you didn’t trust me but you did… you say didn’t like me bud you
did… you say you mean it but you don’t… does this mean I’m not your
friend..?

eleven har skrivit texten på dator

Att byta skola
-… och låt mig alltid få vara ditt barn. Amen. Hanna menade verkligen vad
hon sa, varje ord i hela syndabekännelsen. Alltid skulle hon vara Guds
barn, vad som än skulle hända. Ingenting skulle få komma mellan dem – och
alltid skulle Jesus vara med henne, och han skulle stödja henne i alla val.

Det var den första gudstjänsten i den nya församlingen i den nya staden.
Hennes far, den nya prästen, hade hälsats välkommen med blommor, sång och
fina ord. Hanna och hennes föräldrar hade flyttat exakt 462 kilometer – hon
bodde nu 46 mil från hennes barndomshem. Hon var aldrig riktigt arg på
hennes föräldrar och deras beslut. Hennes pappa behövde jobbet och inte
skulle hon sakna skolan. Nej, inte några klasskompisar heller. Kanske den
stora björken på deras gård, men inte heller den var värd några tårar. Det
knöt sig i Hannas mage när hon tänkte på hennes nio år i skolan – nio år av
plågeri. Ingen som ville sitta bredvid henne, ingen som ville prata med
henne. alla som skrattade när hon försvarade sin tro. Ja, hennes tro hade
hon verkligen behövt kämpa för. Fram till sexan skämdes hon över sin fars
yrke, men samtidigt bad hon ”Gud som haver” varje kväll. Hon trodde ju på
Jesus. Men på högstadiet tänkte hon att hon aldrig mer skulle skämmas för
vem hon var, och började att öppet visa sin religion.

Efter gudstjänsten med hennes fars första predikan var det kyrkkaffe, eller
kyrksaft för Hannas del, i bönhuset. Hon gick till ett bord för två, där
det satt en kille i hennes ålder. Han hade en frisyr som visade att han
antagligen blivit tvingad att ta av sin keps.
– Hej, sa Hanna och sträckte fram handen för att hälsa.
– Tja, sa han och tog ett stadigt grepp om hennes hand.
– Kan jag sitta här?
– Ja… Visst, sa killen och rätade på sig. Han hade de blåaste ögon Hanna
sett, mörkblont hår och en svart, alldeles för stor, munkjacka.
– Är du här ofta? frågade Hanna i hopp om att få igång ett samtal.
– Nja… Ibland. Det är mest morsan & farsan som tvingar hit mig på
söndagarna. Jaså, tänkte Hanna. En sån. Sådana personer hade hon bra
erfarenhet av, eftersom hon varit en själv förr i tiden.
– Och imorgon börjar skolan, log Hanna fastän hon blev svimfärdig vid
tanken.
– Mmm… Vilken klass går du?
– Jag ska börja gymnasiet.
– Coolt! Jag med! Den här gången lät han lite mer entusiastisk. Vad ska du
gå?
– Samhälls, sa Hanna och hon var verkligen glad över sitt val.
– Jag med! ropade killen utan namn, och några i det stora rummet såg på
honom för att se vad som pågick. Han blev lite röd i ansiktet och Hanna
log. Då kom hennes mamma för att säga att det var dags att gå. Hanna
tittade på killen som nu verkade riktigt glad. De sa hejdå till varandra
utan krusiduller.

Hon vaknade av solen som bländade hennes bruna ögon, och hon bad en bön att
hon inte hade försovit sig. Det hade hon inte heller, klockan var halv fem.
Norrlandssolen vaknar tidigt, tänkte hon. Trots många försök kunde hon
inte somna om, Det var den 24:e augusti och första skoldagen i hennes nya
klass i hennes nya skola. Tack och lov var det nytt för alla, alla hade tre
års gymnasiestudier framför sig.

Efter att ha duschat, klätt på sig, satt guldkorset runt halsen, ätit &
borstat tänderna var det en timma kvar innan skolan skulle börja. Hanna
visste vilken väg hon skulle gå, efter att ha tagit en promenad kvällen
innan. Fjärilarna verkade komma ut ur sina kokonger och fladdrade som
aldrig förr. Lyckliga över att de nu var fria. Hanna var också fri. I alla
fall enligt henne själv. Hon hade börjat att se det positiva med att inte
ha så många kompisar, och fördelen nummer ett var att hon kunde välja vad
hon ville göra och när.
Efter att ha spelat Simon & Garfunkels låt ”Bridge over troubled waters” på
piano om och om igen var det dags att gå till skolan. Hanna såg på den
digitala termometern som visade 19,2°C med stora siffror.
Efter att ha tagit på sig sina gympaskor gick hon ut och fyllde lungorna
med varm sommarluft som luktade nyklippt gräs. Hanna låste dörren, lade
nyckeln i fickan och sedan gick hon med raska steg mot skolan. Hon vågade
för allt i världen inte riskera att komma för sent.

Det första hon såg på skolgården var en flicka som gick ensam över
grusplanen framför den stora entrén, långsamt med krum rygg. Jag är inte
ensam om att vara ensam, tänkte Hanna och log. Det här skulle hon klara!
Hennes nya klass verkade bra. Alla var lite blyga och det passade Hanna
bra. Efter att ha lekt lite namnlekar kunde hon alla namn, hon hade alltid
haft lätt att lära sig. Ungefär 45 minuter in på den första skoldagen
öppnades klassrummets dörr med ett ryck.
Det var han! Killen från bönhuset, och även idag hade han sin svarta
munkjacka. Och keps.
– Förlåt att jag kom för sent, sa han skamset.
– Är du fortfarande ställd på sommartid? sa deras klassföreståndare och
skrattade. Ta av dig kepsen är du snäll.
Killen gjorde som hon sa.
– Namn?
– Henrik Sundberg, sa han som tydligen hette Henrik och skulle sätta sig.
Så plötsligt såg han Hanna och hela hans ansikte log. Henrik satte sig
bredvid henne och hälsade glatt.
– Hej, sa Hanna lättat. Hon hade fått sin första klasskompis. Kompis i
klassen.

På lunchen gick Hanna och åt med Henrik, hon var så glad. Sen, precis när
Henrik ätit klart frågade hon honom om han var kristen. Hon förväntade sig
ett nej, att bli besviken. Hanna hade länge fantiserat om en kristen
kompis, samtidigt som alla andra tjejer i hennes ålder drömt om att ha en
pojkvän.
– Ja, sa Henrik och Hannas hjärta slog ett extra slag. Är du?
– Ja! sa hon och skrattade.
De gick ut ur matsalen och till deras första svenskalektion.

Hon älskade redan Henrik så mycket man kan älska en vän. Hanna prisade Gud
av hela sitt hjärta och tackade honom med hela sin själ. De var så olika,
hon och Henrik, men lika barn leker inte alltid bäst. Deras tro var det
enda de hade gemensamt men han hade turen att bli accepterad fastän han han
varit kristen hela sitt liv. Kanske var det så som alla sa – gymnasievalet
kom att förändra Hannas liv. Och Gud hade hört hennes böner från hennes
gamla skolbänk, hon fick en bra klass. En klass som accepterade henne och
hennes tro – en snäll klass. Hanna var övertygad om att Gud inte valde
vilken väg hon skulle gå – han lyste bara upp vägskälet så att det blev
lättare för henne att göra rätt val.

För första gången i livet älskade Hanna skolan. Alla lärare var så snälla,
likaså eleverna. Hon fick syssla med det hon älskade mest – språk och
religion.
På en religionslektion sa Henik:
– Jag tror att allt för många ser kristendomen som en personlighet, när det
faktiskt är en tro. Hanna log mot Henrik och han log tillbaka.