Flicka – Sida 27 – Skrivbanken

Att byta skola

Om det bara inte hade hänt. Om bara inte den dagen hade kommit. Då
förändrades allt. Det var då det hela började, mitt helvete.

Det var en helt vanlig onsdag. Vi höll på att göra oss i ordning, jag för
skolan och pappa och mamma för jobbet. Jag stod vid spegeln och försökte
bestämma mig för vilken tröja jag skulle använda, den lila eller den
svarta. Det fick bli den svarta, den passade bäst till mina jeans. Mitt
mörkbruna hår hade fått sig en snelugg med hjälp av ett hårspänne och
baktill var det uppklippt och spretade åt alla håll. Mina mörkgröna ögon
fick en framtoning genom mascara. Sen sprang jag ner för trappen, tog på
mig jackan och ryggsäcken och fortsatte vidare till bussen. Där stod Joakim
och Daniel. Två kanonbra kompisar. Joakim hade en svart mössa med oranga
fiskar. Utan mössan ser han riktigt bra ut. Mörkbrunt hår som är klippt som
en så kallad popfrilla, alltså medellångt och lite hackigt i topparna och
så har han guldbruna underbara ögon.
Daniel har ljust kortklippt hår med en liten tuppkam, stora blå ögon och
synliga kindben.
De finns båda kvar i mitt liv.
Bussen kom och vi klev på.
Skoldagen var som vanligt men det var det som hände efteråt som förändrade
mitt liv totalt.

Jag och pappa hade en passion för skidåkning. Vi åkte varje onsdag, på
vintern. Lika så den här. Vi tog på oss våra skidkläder och drog iväg. Det
var väldigt halt på vägarna och det hade inte blivit sandat. Vi gjorde som
vi brukade, vi pratade om allt som hänt under den gångna veckan och vi
sjöng till gamla schlagers och 60-talshits. Mitt under ”Sleepy Jean” med
”The monkeys” såg vi en lastbil komma emot oss. Vi närmade oss varandra,
när vi bara var några meter ifrån fick lastbilen sladd och körde rakt på
oss. Lastbilen välte och vi for ned i diket.
Efter några minuter vågade jag öppna ögonen för att se om det var sant.
Tyvärr var det sant. Jag såg att pappa slungats ur bilen, han hade inte
använt bilbälte som vanligt. Genom några tappra försök lyckades jag ta mig
ur bilen genom fönstret och tog mig fram till honom. Jag försökte på alla
tänkbara sätt få liv i honom, men det gick inte. Jag tog fram mobilen och
larmade. De var på plats en tio minuter senare.
Tårarna strömmade ner för mina kinder. De tog in mig och pappa i en
ambulance och lastbils|chaffören i en annan. När vi väl var på sjuk|huset
blev tårarna till en flodvåg när läkarna sa att de gjort allt i deras makt
för att rädda min älskade pappa men inte lyckats. Mamma hade hunnit komma
dit lagom i tid till att få höra beskedet. Där stod vi och grät
tillsammans. Det brände i bröstet på mig.

Redan en vecka efter begravningen höll vårat hus på att tömmas. Vi skulle
flytta, för att glömma allt hemskt. Men för mig blev det bara värre. När
jag tänkte på att lämna mina vänner, min skola, allt som kännetecknar mig
ville jag bara gråta ut i min kudde. Jag hade känt mig så trygg här i
Persby.
Flyttbilen hade redan åkt och vi lade in den sista väskan i bilen. Mamma
satte i nyckeln och vred om. Motorn gick igång och vi var på väg. Det var
sista gången jag såg mitt barndomshem.
När vi kom fram till Huskvarna ett par timmar senare och jag fick se vart
jag kommit kände jag att det inte skulle fungera. När det sen var dags för
skolan hade jag redan på morgonen en klump i magen, den blev bara större
och större. Jag stod nu framför spegeln en halvtimme och valde kläder.
Mamma skjutsade mig till skolan. Jag gick på darriga ben mot skolan,
öppnade dörren och gick in.
När jag efter strapatser till rektor, kurrator, lärare och rektor igen fick
se min klass blev jag inte lugnare, tvärtom. Tjejerna såg ut som att de
ville klösa ögonen ur mig och killarna tittade på mig med avsmak. Jag fick
två vänner, Pelle och Nils. Men en tjej, Emma, blev min värsta fiende. Hon
mobbade mig under hela mitt sista år i grundskolan. Tillslut fick hon reda
på varför vi flyttat och hon började prata strunt om min pappa. Då orkade
jag inte längre. Jag gav henne en smäll på käften och fick gå hos kurratorn
i en termin. Men det fungerade bra med Pelle och Nils. Vi hittade på en
massa kul. Var i gallerian, åkte skateboard och mycket annat. Men jag
saknade Joakim och Daniel och pappa. Jag var inte helt komplett utan de.
Flytten hade haft en posetiv inverkan på mamma och hon stortrivdes. När vi
äntligen kom fram till skol|avslutningsbalen var jag överlycklig. Jag hade
klarat av flytten. Balen var inte så lyckad den heller. Tjejerna pekade och
fnissade. Killarna trampade mig på tårna och Emma hällde bål på mig.
Så nu när jag gör mig i ordning för våran klassåterträff efter 10 år och
tänker på allt som hände under mitt sista år i grundskolan är jag inte
nervös för att återse de. Jag har lyckats bra i livet. Jag är gift med
Joakim, har tre underbara barn och har en lyckad karriär inom arketekturen.
Jag är stark nu och jag trivs med livet. Äntligen är jag lycklig.
Jag tror att allt som hände det sista året fick mig att bli mer
självständig och få en längtan efter att bli bättre än de andra. Vilket jag
lyckats med.

Lära för livet!

I vårt häfte finns en artikel ”Extra idrott på schemat ger
bättre betyg”. Jag har läst den med stort intresse. Den handlar om en skola
i Stokholm. Förfataren skriver att eleverna på den skolan har de högsta
betygen i Stokholm. Varför? Jo, de arbetar med speciell modell där kan man
välja mer idrott men också ett ämne som man behöver hjälp med.
Efter att ha läst den här artikeln vill jag dela med mig av mina
egna erfarenheter och åsikter.
Jag tycker att den här artikeln var toppen. Mitt bästa ämne i
skolan är idrott. Det är viktigt att förstå att vi alla behöver röra oss
för att må bra. Sport ger dig inte bara bra betyg det ger dig mer.
Jag shjälv var i en sport-klass där vi tränade handboll och jag
måste säga att det var min bästa tid i livet. Jag träffade trevliga
mäniskor med samma intresse som jag. Vi är fortfarande bästa vänner.
Det är jätteroligt att spela match. Ofta vinner vi men ibland förlorar vi,
men det viktigaste är att ha roligt och varit tillsammans.
Visst finns det sporter som är farliga för hälsan t. ex boxning,
men jag tycker att sportar man lagom är det bra för kropp och själ. Det
gäller alla sporter.
Det är min sista termin i grundskolan och jag har bott bara en
kort tid i Sverige så jag måste arbeta mer än de andra. I framtiden vill
jag bli farmaceut så man behöver plugga mycket och det gör jag.
I min uppfatning mina fina betyg beror på att jag trännar
handboll två gånger i veckan. När jag är i gymnastikhallen glömmer jag mina
problem. Det är så shönt att ta det lungn och bara spela.
Det är många possitiva saker med att träna. Jag brukar bli
frisk, glad och bara väntar på nästa handbolls träning.
Barnen tycker om att titta på TV eller spela på datorn. De mår
inte bra och orkar ingenting
Idag har många, barn och vuxna, problem med övervikt och med
hälsa. Orsaken är att de vill inte röra sig.
Det är viktigt att förstå att vi alla behöver röra oss för att må bra.
Slutligen vill jag säga att det är bra att ha möjlighet att göra
i skolan vad man tycker om.
I min uppfatning det är lättare och roligare att gå till skolan, när det
finns ämnen som intresserar dig.
Shjälv tror jag att det kommer att bli mer och mer skolor som
vill ge dig bättre möjligheter att utveckla dina intressen, att läsa och
träna samtidigt.

Nu sitter jag här vid min bänk och har Nationella provet i Svenska. Det
märks och Känns att det här är sista året. Pressen är stor. Prov varje
vecka, Stressiga tider. Nu är det allvar. När jag sitter här vid min bänk
och tänker tillbaka till förr i tiden, när jag började ettan. Jag var
Klassens bråkstake, Kunna aldrig vara tyst eller sitta stilla vid min
plats. Men jag var också den första i Klassen som Kunna alfabetet och läsa.
Det var pappa som hade lärt mej i en tidig ålder. Jag minns så väl första
dagen i skolan. Jag var ute på Skolgården och lekte som alla andra barn. En
flicka vid namn Maria kom fram till mej och fråga vad jag hette. Jag
svarade aldrig på frågan, jag knuffade henne baklänges, så hon föll ner i
leran. Så snäll var jag första dagen. Tiden gick och jag blev inte bättre
med tiden, jag skrek och pratade på lektionerna, bråkade med dom andra
barnen, gjorde dom okonsentrerade på lektionerna. Så vad skolan beslutade
var att jag skulle få special|undervisning, vilket jag fick en kort tid där
efter. Den första tiden var inte rolig kan jag säga. Läraren jag fick var
gammalmodig och sträng.
Där var det ingen idé att oläsligt ord upp sej. Specialundervisningen
hade jag till jag började 3:an. Då placerades jag i min gamla klass igen.
Och det var inte det lättaste kan jag lova.
Eftersom att jag hade varit så elak och bråkig mot klasskompisarna förut
när jag hade börjat ettan så hämnades dom på mej nu.
Alla fryste ut mej. snackade bakom min rygg, och sa sårande ord till mej.
Det var inte alls roligt. Så jag satt oftast tyst vid min bänk och arbetade
på snällt. Jag hade en kunskap som andra barn i den åldern oftast inte
hade. Jag kunde redan gångertabellen flytande och lite engelska kunde jag
också. Så här hade jag det varje dag. Det hände en dag i fyran när vi
skulle på friluftsdag. Vi skulle till en skog, som låg ganska nära skolan.
Vi skulle gå tre och tre i varje grupp. Alla hade valt grupperna, så jag
blev utanför, som vanligt.
Men läraren satte in mej i en tjejgrupp med klassens stöddigaste tjejer.
Dom som var elakaste mot mej. Dom gick och viskade saker till varandra hela
vägen till skogen. Väl borta vid skogen så band dom fast mej i ett träd och
lät mej sitta kvar i några timmar, när mörkret sakta tog över ljuset så
anlände lärarna och mina föräldrar. Efter den händelsen så tål inte jag att
någon håller fast mej. När jag gick ut fyran och skulle börja femman så
hade det börjat en ny i vår klass. Det var en pojk som kallades Jesper. Nu
såg jag en chans till en kompis för första gången.

Jag och Jesper blev kompisar efter ett tag och det hade jag fått kämpa hårt
för. Vi bråkade ofta, men blev vänner fort igen. Jesper hade varit den
töntiga, tysta killen i sin förra klass, men i den här klassen blev han
poppis mycket fort. Hans pappa ägde en circus och hans mamma jobbade på
circusen, och alla tyckte att Jesper var så spännande pågrund av det. Tiden
gick och vi alla skulle börja sexan på en annan skola, vilket var spännande
och skrämande på samma gång. Det fanns tre allternativ vad som kunna hända
då: Det första var att allt blev värre och hela den skolan blev imot mej.
Det andra var att ingen la märke till mej, det sista att jag faktiskt kunna
få nya vänner. Men det sista som var troligt var att få vänner. Sommarlovet
gick välldigt fort, och jag satt oftast hemma från morgon till kväll. Jag
umgicks inte med Jesper så ofta som jag hade vela. Han var ute med sin
familj och Circusen. Så jag satt hemma och gjorde ingetting. Dagen vi börja
sexan så gick jag till skolan minns jag, och det var en annan tjej som
också gick samma väg. Hon frågade mej vilken skola jag gick på och jag
svarade henne, det visades att hon också gick på samma skola och även samma
klass. Vi gick och pratade hela vägen till skolan.
Det visades att vi hade samma intressen och humor. När jag mötte skolgården
så såg jag mina gamla klasskamrater. Det högg till i magen på mej, vår
gamla klass hade då delats upp i tre nya klasser, vilket var välldigt
skönt. Då kanske jag äntligen skulle slippa lovisa anna och Susanna. Men
sån tur kunde väll inte jag ha. Nej Nej.
Alla tre gick i den nya klassen. Jesper kom aldrig till den nya klassen
vilket jag är ledsen över. Men den nya tjejen som jag hade tagit sällskap
med börja iallafall i klassen. Hon hette Jenny. Jag satt brevid henne i
klassrummet. Och det visades sej att Jenny var en välldigt populär tjej på
skolan. Så nu vela lovisa, anna och Susanna bli kompis med mej igen, men
det kunde dom glömma. Jag fick fler och fler kompisar, och snart blev våran
”liga” populärast på hela skolan och alla vela vara med oss. Jag förs
alldrig någon utanför, för jag vet hur det känns. Dom enda människorna jag
känner riktigt mycket hat till är dom tre tjejerna som förstörde hela
lågstadietiden och en del av mellanstadiet. Man måste kunna förlåta, visst
jag var inte så snäll själv i ettan, men jag ändra mej och försökte, men då
vände sej klassen imot mej istället. Jag önskar jag kunde ändra på tiden
som varit, men det går ju inte. Nu är Lovisa, anna och Susanna skolans
töntar och jag den ”populära”.
Så ge aldrig upp hoppet, det hade jag gjort för länge sedan, men jag hade
fel, jag lyckades finna riktiga kompisar. En dag i sjuan fick jag ett
oväntat samtal. Det var Jesper som ringde. Jag minns att jag var jätte
förvånad, vi pratade länge och det visades att dom sålt Circusen och skulle
flytta hit i gen. Jag tyckte det var jätte spännande att få återförenas med
han igen. Han kom en vecka senare. Jag blev alldeles häpen!
Han var totalförändrad, mycket snyggare och inte alls så barnslig, han var
helt enkelt Läcker. Dagen efter så var det Disco på skolan och då blev vi
ihop. Det var första gången imitt liv jag hade pojkvän och jag var så
lycklig. Men jag visste inte hur man gjorde när man har kille, jag hade
aldrig pussat någon eller kramat. Men det löste sej ganska snart. Nu sitter
jag här slutet av nian och har nationella prov och har hela framtiden
framför mej. Och jag är fortfarande tillsammans med världens bästa kille.
Jag undrar hur det gick med Lovisa, anna och Susanna, dom bytte skola i
åttan för att dom blev mobbade. Jag var aldrig på dom, jag sjönk inte så
långt. Jag hade vela att dom skulle se mej nu, när jag sitter vid min bänk
och gör prov. Visa att jag klarar mej bra i skolan trots deras mobbing.
Bevisa att jag är stark. Men dom var troligen inte så starka, inte enns
tillsammans, jag var ensam i mot en hel klass. Jag mot resten av världen.
Nu sitter jag här med bra betyg, kille och en massa kompisar. Livet är inte
lätt, men av motgångar blir man starkare iallafall för mej. Nu är jag jätte
rädd om mina kompisar och min kille, vill inte förlora någon av dom. Men
vad kommer hända efter skolan? Jag hoppas att jag får hålla på med dans och
teater. Det är min framtidsdröm, sedan vill jag flytta ifrån den här hålan
och skaffa familj. Jag har min special lärare att tacka igentligen, hon som
”uppfostrade” mej i tre år. Jag vet inte hur jag hade varit utan hennes
special hjälp. Jag som kände fruktan imot henne. Jag ska tacka henne en
vacker dag, troligen när jag går ut nian.
Så min skolgång har inte varit den roligaste och lättaste precis.
Sen har jag Jesper och Jenny att tacka en massa för också.

Tack

Mina skolår

Jag går sista året på Lingonblomsskolan. Har gått här ända sen jag började
ettan, så det är ju ett tag nu. Jag går med en klass på 23 elever, 9 tjejer
och 14 killar. Killarna är för det mesta bråkiga och högljuda. Men det
spelar ingen roll. Man har blivit van vid dom eftersom man har gått
tillsammans med dom flesta i snart nio år.
Tjejerna som är väl mest lugna dom, men kan vara lika bråkiga och högljuda
som killarna brukar vara.

Jag kommer ihåg i fyran när det var en kille i min klass som fråga chans på
mig. (Som man då sa när man var liten). Jag ville nog inte bli tillsammans
med han men jag blev det ändå. Blev nog det för att två kompisar tjata på
mig att jag skulle säga, ja. Som jag slutligen gjorde. Det var en rolig
tid. Fast det höll ju inte så länge mellan oss, ett par veckor bara.

Sen har vi ju ett roligt minne ifrån femman då det började en ny tjej i
våran klass. Det hade ju också börjat nya elever hela tiden i våran klass
men efter ungefär en månad så flytta dom igen. Men den här tjejen stanna.
Hon är kvar i klassen än och det är jag jätte glad för. Blev jätte bra
kompis med henne och är det än. Det är nog en av mina bästa kompisar som
jag har i klassen. Hennes namn är Monica, är väl inte det finaste men hon
är den snällaste.

Jag har jätte många roliga minnen från skolan, fast det också finns
tråkiga.
Ett tråkigt minne är en sak som hände i sjuan. Det var ju så att jag bröt
armen i skolan. Inte för att jag vet hur jag kunde göra det. Det var så att
jag och några kompisar sprang runt och jagade varandra när jag plötsligt
ramla och landa på något konstigt sätt. Det gjorde jätte ont och på
sjukhuset visade det sig att jag hade brutit den. Det var inte roligt men
jag hade ganska så kul med gipset ändå. Kompisarna skrev ju roliga saker på
gipset som jag nu har sparat. En sak som Leya har skrivit på gipset är:
”Min lilla plommonstjärt, bli bra i din lilla purolöks arm”. Vilken fantasi
och humor alla hade. Det finns ju såklart fler tråkiga minnen än bara när
jag bröt armen men dom är inte nå roliga att berätta om. Så vi tar dom
roliga och bra minnena istället.
Ett till roligt minne som jag kom på nu va ju när vi gjorde eld-ballonger,
eller vad jag ska kalla dom.
Det var så att vi tog silkespapper och gjorde en kvadrat, med inget
innehåll och öppet på sidorna. Det skulle vi sedan ha som en ballong genom
att ha ett ljus i en av ändarna. Alla i klassen hade gjort såna, som vi
sedan skulle prova. Dom skulle såklart prova min, Mariettes, Daniels och
Brittas först. Vi hade gjort en tillsammans med det gick inte så bra när vi
skulle prova den eftersom att det var första gången man hade gjort det här,
och skulle prova våran först så gick ju allt skit. Våran brann upp, medans
alla andras kom iväg upp i luften. Vi blev ju besvikna men vi skrattade
också mycket. Balo hade ju brunit upp. Vi hade döpt den till Balo. Det är i
alla fall vad jag kommer ihåg. Jag kommer inte just på så många fler
minnen, fast det finns hundra. Så det här får väl räcka.

Snart börjar jag gymnasiet också. Jag längtar tills jag byter skola. Det
ska bli spännande att få byta miljö, träffa nya elever och få nya lärare.
Men det ska också bli tråkigt. Att lämna allt som man har så många minnen
ifrån, alla lärarna som man nu känner och så lämnar man ju kompisar som
kanske ska flytta och gå gymnasie någon annanstans. Dom kommer man ju
säkert inte att hålla kontakten med och inte träffa igen. Men så är det och
man får väl ta och lära känna nya människor som man får som kompisar.

Omdöme; Mycket talspråk och bra episoder i en salig blanding, Skrev du
en krönika för skoltidningen?

Byta klas
Jag har gåt i skolan i snart 9 år och har hitils byt klas 2 gånger. När jag
börgade skolan gick jag i 1C. Det var jätte kul, alla lekte med alla, vi
spela Fotboll på rasterna gungade gungor lekte jage och massa andra roliga
saker. Men ju mer åren gick desto mer grupper blev det. Dom rika och snygga
tjejerna i en grup och så jag i min grupp. Jag var väl inte lika snygg som
dom andra var tror jag. Det var Först i 5:an som jag sa till lärarna vad
jag kände. Jag kände mig utFryst. Jag har många minen kvar Från deta. Dom
brukade spela baskiet på gården, jag blev Förbanad och skrek på dom För jag
var den enda som inte Fick vara med. Dom gav mig då bolen och sa att jag
Fick ha den och planen den här rasten och dom den andra rasten. Sen gjick
alla iväg. Så där stod jag i rengnet, ensam med en baskiet korg och bol och
spela För mig själv. Fröken tog up det och För klasen, men inte va det väl
någon som bryde sig om det. På gympan börgade killarna kalla mig tjokis och
då sprang jag in i omklädnings rumen och grät. Jag bad lärarna om att byta
klass men dom tyckte inte det. För att dom jobbade just För att Få ett slut
på mobingen. Det var Först när jag drog med mig mina Föräldrar till skolan
som jag Fick byta klass. Efter sommar låvet Fick jag börga i 6B. Jag Fick
en massa nya kompisar som hade Fotboll som intrese. Jag hade börgat spela
Fot boll då. Det var de roligaste läsår jag hadr haFt hitills.
Nästa år börgade vi i högstadiet och det kändes både bra och lite pirigt.
Jag hade då Fåt med mig 4 av mina bästa kompisar i samma klas som jag. Från
klas 2-5 hade jag inget själv Förtroende alls men med tack av 6B byggde jag
up det helt och hållet och var därFör inte så jätte pirig av att börga i
klas 7d.

719310 har skrivit om varje ämne. Ämnet ”Byta klas” har bedömts av
läraren

1 Kommunikativ kvalitet
Förmedlar händelser, men även känslor och engagemang. Fokuserar på sina
tidiga skolår, och den utfrysning som ledde till att hon bytte klass inför
6:an.
2 Uppslag och tankeflöden inte säker på om tankeflöden är det rätta
ordet
Utvecklar bakgrunden till klassbytet väl. Trovärdig – självbiografisk, ej i
novellform. Konkreta exempel, på hur tillvaron såg ut före klassbytet fr.
a. Den egna tankegången framgår.

3 Sammanhang och disposition

Kronologiskt sammanhang. Tydligt fokus på ämnet, början/slut passar till
ämnet.

4 Språk

Ordval med viss variation, ganska omväxlande mb. Strävan e. personlig stil.
Lite talspråkigt.

5 Skrivregler

Mkt stavfel (dyslektiker trol. – ej utredd). En del inkorrekt
avslutande/påbörjande meningar (viss formell osäkerhet). Många
särskriningar. Ingen styckemarkering.

Sammanfattning

Kort, men lättläst text, trots alla stavfel (som ändå drar ned betyget).
Når utan problem G-kriterierna (utom för stavn) och även en del VG-
kriterier. Har missuppfattat hela provdelen och skrivit om varje ämne
(därför rätt kort text?) Sa att hon ville att denna text (”Byta klas”)
skulle bedömas.
Betyg: G

Hög stadiet

Jag har nu nästan gåt 3 år i den här skolan och snart är det slut. Nu är
det dax att välga lingge till gymnasit och det känns skönt men endå litte
sorgset. På den här skolan har det hänt så mycket som man komer att minas
resten av livet, tex Första dan.
Jag och dom 4 andra kompisarna som jag hade Fått med mig Från melan stadiet
skulle mötas vid biblioteket. När vi stod där kom det Fram andra tjejer som
också skulle börga i vår klas, och det verkade ganska trevliga. Det kändes
typiskt att börga skolan den dan, Det var blå himel och inte ett endaste
måln syntes solen sken Fasten klockan bara var 8. Jag tror det var ca 16º
ute. Det var Fult med Folk på gården många var glada och piriga För den nya
skolan. Sedan ropade läraren up i mikro|Fon vart vi skulle stå någonstans,
där stod vår klas Föreståndare som tog med oss till vårt nya klas rum.
Särskilt nyt var det väl inte eFtersom min pappa hade haFt deta som sit
hemklas rum när han var i min ålder. Vi satte oss på bänkarna och börga
prata lite. Minuten senare presenterade sig läran För oss och vi För henne.
Vi Fick ett par paper och sedan gick vi hem Inte viste jag då vad som
skulle hända på skolan.
Första läsåret var inte bra alls, Folk var tykna och det blev oFta bråk och
jag orkade inte pluga särskilt mycket. Andra läsåret var så där, jag
börgade bara umgås med en person och hon Fick mig att inse att det var
viktigt att pluga så jag samlade väl ihop 180p tror jag. Och så har vi deta
året, mycket plugande, Fler väner och så har man skaFat pojk vänn Det har
varit ett livat liv på skolan med bra och dåliga minen och jag kommer nog
låta mina barn gå på den här skolan, om jag Får några

Utbildning
Jag är ”tröt” på alla latta klas kamrater som bara klagar på lärarna så
Fort dom gör Fel eller Få sänkt betyg. Dom påstar att lärarna Förstör deras
betyg, men om dom kanske skulle börga komma i tid till lektinerna och ha
med sig matrial kanske det skulle gå bätre. Men det har För dom ingen
betydelse, inte heller om att dom pratar på lektionerna eller är så kalade
sjuka när det är prov, inte ens då är det deras Fel att deras betyg blir
sänkta utan det är läraren som har not imot oss, säger kläskamerat|erna,
som jag har pratat med.
Jag är tack sam För skolan, utan den skule jag inte veta hur man stavar,
räknar med + – och x, jad skulle inte Förståt hur mäniskan, Fotosyntesen
rymden m.m, hur den skulle Fungerat. Jag hade troligen haFt sämre kondition
eFtersom jag inte hade rört på mig lika mycket och antagligen käkat Fel
mat. Hade det inte varit För skolan skulle jag väll aldrig ha Fått ståt på
skidor. Skolan är ett bra ställe där man utveklas och lär sig sammarbeta
med andra personer. Jag tror nog även att jag hade börgat röka om det inte
hade varit För skolan. Viserligen Finns det några nakdekar med skolan tex
skolmaten, Mer grönsaker och något annat köt i kötFärslimpan, den smakar
katt mat.
Om nu skolan vill att vi ska va Förbereda oss För Fram tiden tycker jag att
vi borde praua mera, För det har jag lärt mig ganska mycket på. Här lär jag
mig om industrin hur den Funkar och sånt och en hel del matematik.

Hej
Kära skol minister. jag skriver till dig angående av mina syn|punkter om
hur skolan på 2000-tallet kan se ut eller Förbätras.
Många elever är i dag tröta när dom kommer till skolan och inte har dom
skäkat någon Frukost heller. Det skulle vara bättre om dom kunde Få såv
morgon och jobba lite längre på dan istället. Många bor ju på landet och
måste ibland gå up 2tim innan skolan börgar man är ju tröt då så man orkar
ju inte käka något så tidigt på morgonen. Det är ju själv klart bätre om
dom komer till skolan utvilade och mätta. Desutom är dagens ungdom alldeles
för latta. Dom borde Få ha gjympa varge dag i skolorna. Det har ju gjorts
en undersökning som visar att Folk som gympar har bätre betyg än dom som
inte motionerar.
Jag tänkte även på det att det var en tysk proFesor som hade utalat sig om
att man jobbar bätre med klasisk musik. Vore inte det bra om Sverige var
det Första landet med att inFöra klasisk musik under lektionerna. Sen har
jag hört ganska mycket klagande av elever på att Folk Förstör datorer och
klotra lite var stans. Man kan väl gå ut med någon så kallad belöning. Den
skola som behöver minst pengar till skadogörelse Får ett pris eller nåt
sånt.
Ni skulle även behöva lägga till mer pengar på skolmats bespisningen. Maten
är ibland oätbar och det Finns knapt några grönsaker. Anars Får jag låv att
tycka att skolorna ser ganska bra ut. Vist kan alt bli bätre men det här är
det jag tror är mäst akutas. Vänliga Hälsningar
719310

Hur kan allt bli så fel?

– Jenny, har du gått upp än?! ropade mamma från köket.
Mina ögonlock ville inte öppnas. Jag låtsades inte höra henne och somnade
om igen.

– Sover du ännu, vet du vad klockan är? frågade mamma hysteriskt i
dörröppningen till mitt rum. Hon fick inget svar. Plötsligt tände hon
ljuset och drog av mig täcket.
– Vad håller du på med?! skrek jag chockat.
– Nu är du vaken ialla fall, sa mamma med ett leende på läpparna.

Hon gick ut ur mitt rum och in i badrummet. Jag satte mig på sängkanten och
kollade på klockan som stod på mitt svarta antika nattduksbord.
Kvart i 8.
Jag kommer försent till skolan, Typiskt!
Jag skyndade att ta på mig, kladdade på lite smink, slängde imig
en smörgås och begav mig iväg till skolan.

Väl i skolan.
– Jaså var har du varit? frågade Anna. Anna var våran nya lärare.
Rätt ung och hur snäll som helst. Förlåt att jag kom försent, jag försov
mig.

Ja, ja ingen fara. Du har inte missat så mycket.

Jag älskade min skola. Alla mina kompisar, lärare och alla snygga killar
förstås. Här vill jag leva för alltid, hela mitt liv.

Uddevalla ligger 3 mil norr om Göteborg, och här bor vi, Mamma och jag.
Pappa bor för tillfället i Stockholm, Men hos honom är jag nästan aldrig
och hälsar på.

Tillbaka till skolan
Jag satte mig bredvid in bästis Lollo
Henne kunde man lita på till hundra procent. En underbar kompis. Klockan
tickade och dagen gick jätte-fort. Det dröjde inte länge förrän jag var på
väg hem igen.

Jag öppnade våran ytterdörr och ut for os från mat. Det luktade gott.
– Mamma vad gör du för mat? frågade jag och himlade av förhoppning
– Pannkakor! Jag log.
– Kom och hjälp mig och duka är du snäll, bad mamma.

När maten var färdig och vi satt till bords, såg mamma på mig med en
konstig blick.
Jag tittade upp. Vad är det?

– Jag har pratat med pappa och…
– Och vadå? Svarade jag fundersamt tillbaka.
– Vi har bestämt att du ska flytta till honom, upp till Stockholm.
– Du måste skämta?
– Nej, vi har funderat på det här länge och nu har vi kommit fram till att
det är det bästa.
– Aldrig i livet, det kan du bara glömma!
– Nu är det så, ingen idé att opponera sig.

Jag kände inuti mig hur hjärtat krossades, gick sönder, fall liksom i små
bitar.
Det var en vecka kvar tills vi slutade 6:an.
Och efter sommaren, det var då allt skulle ske.
Att skiljas från mina kamrater.

Sommarlovet gick fort och utan att jag visste ordet av det var det dags för
mig att flytta upp till Stockholm. Jag tog farväl av mina kompisar och vi
lovade varandra att alltid hålla kontakten.

(Nu skulle jag börja 7:an. Komma till en ny skola där man inte känner
någon. Fy vad hemskt!)

”Första skoldagen”.
Den klassen jag hamnade i verkade vara den stökigaste på hela skolan.
I min klass hamnade, som jag och många med mig kallade ”Bimbo”.
Hur skulle jag kunna överleva här? tänkte jag medans jag tittade runt i
klassrummet på alla mina blivande klasskamrater.

Men allting gick bättre än vad jag väntat mig, jag skaffade kompisar redan
andra dagen.
Jag blev kompis med ”Bimbosarna”. Dom jag avskydde i början.

Men allt eftersom så började det gå utför. Jag började skolka, blev allt
tyknare, började röka och dricka. Var ute sent på kvällarna och festade
varje helg.

En kväll låg jag i min säng och tänkte. Vad har det blivit av mig
egentligen?? Jag som var så himla redig och ordentlig förut.
Att man kan bli så annorlunda bara för att man flyttar eller kanske byter
skola. Om jag fick välja själv skulle jag valt att inte flytta från
Uddevalla. Det var mycket bättre där. Då skulle jag säkert inte blivit
såhär.

Det är inte alltid föräldrar har rätt, men om jag tänker efter så är nog
allt detta mitt fel.
Att jag inte kunde säga NEJ till dom så kallade ”Bimbosarna”…

1. Mina skolår
Det var egentligen meningen att min uppsats skulle bli en novell om hur det
är att byta skola. Men när jag läste min ”kladd” märkte jag att den mest
handlar om mina skolår, så detta får bli någonslags blandning mellan en
krönika och en novell, och en blandning mellan ämne 1 och ämne 2. Jag har
gått i samma klass ända sedan jag började ettan när jag var sex år gammal.
Det har slutat väldigt många, och nya elever har börjat. Nu i nian är det
bara en fjärdedel av klassen som har gått här ända sedan ettan.

Lågstadiet

Under lågstadie-tiden hade vi en jättebra lärare som heter Marie-Louise. Då
var klassen lugn, fördet mesta. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från
lågstadiet, men jag och min kompis brukade stanna kvar i klassrummet efter
skolan och spela tetris på datorn, eller ”rensa hjärnan” som Marie brukade
kalla det.

Mellanstadiet

Vi fick en ny lärare i fyran, Berit. Hon var inte en särskilt bra lärare,
för hon valde ut vilka elever hon gillade mest och lät dem svara på
frågorna först, när de räckte upp handen. En händelse som jag minns
speciellt var när jag och några kompisar la en korv i hennes väska. Vi var
i skolmatsalen och åt när Berit bad oss passa hennes väska. Det låg en bit
korv på bordet, så när Berit gick la jag ner den i hennes väska, på skoj.
Men hon tyckte inte att det var lika roligt som vi tyckte!
Vi bytte skola i sexan eftersom vi inte fick plats på våran gamla skola. Vi
skulle byta lärare också. Först tyckte jag att det var tråkigt, för jag
gillade faktiskt Berit då, men nu skulle jag aldrig vilja ha henne igen.
Våran nya lärare heter Alexandra.
I början på terminen var det hemskt! Nästan alla i klassen var stimmiga och
kunde inte koncentrera sig på lektionerna, men efter någon månad blev det
lugnare. När vi åkte på klassresa i februari blev sammanhållningen bättre.
Det var roligt, jag kommer aldrig glömma när lärarna väckte oss med
grytlock klockan 4:00 på morgonen. Vi fick ta på oss våra kläder och sedan
fick vi gå ut två och två i mörkret och kylan. Vi gick en liten rundtur i
”vildmarken”, sedan fick vi gå och lägga oss igen.
Resten av sexan och under hela sjuan hände det inget speciellt, förutom att
vi fick en klassföreståndare, Ann-Charlotte.

Högstadiet

I åttan hade vi en modevisning för att tjäna in pengar till en klassresa. I
maj åkte vi med Alexandra, Ann-Charlotte och en annan lärare som heter
Johan till Krakow i Polen. Det var också en rolig klassresa, även om jag
tyckte att det var ganska tråkigt just då!
Vi besökte två koncentrationsläger: Auschwitz och Birkenau. Det var
jobbigt, men inte så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. Det var
jättevarmt och hela klassen var utslagen eftersom ingen hade kunnat sova på
nattåget.
Nästa dag besökte vi en saltgruva. Allting där var av salt: väggarna,
taket, golvet och alla statyerna! Det var jätteskönt och svalt där nere och
man kunde gå och slicka på saltet på väggarna.
Den roligaste dagen var nog när vi fick gå runt själva på stan. Jag och
några kompisar hittade en affär med två snygga killar i och vi var där inne
i över en timme. Jag köpte två cd-skivor och lite saker till familjen. Det
var jättetråkigt när vi skulle åka hem! Resten av åttan och tiden som har
gått i nian har det inte hänt något speciellt.
Nu är det bara några månader kvar av nian. Det ska bli skönt att sluta och
slippa klassen!

2. Att byta skola/Att byta klass
Berättelse
– OK, nu gäller det, tänkte jag beslutsamt innan jag gick in genom de
dystra skol|portarna.
En ny chans att passa in.
Det var vad jag hade fått, efter åratal av utfrysning och mobbing skulle
jag få en ny chans.
– Tänk om det blir samma sak här, tänk om det är mig det är fel på!
– Nej, svarade jag mig själv. Det här kommer gå bra, äntligen kommer jag få
känna att jag passar in.
Plötsligt såg jag rektorns ansikte framför mig som i en dröm.
Han såg lite besvärad ut.
– Jo, Klara, började han. Skolstyrelsen och jag har beslutat att eftersom
det råder lite… hrm… speciella förhållanden här, så är det nog bäst om
du förflyttas till en annan skola.
Medan han pratade märkte jag att han tittade ner i bordet och försökte
hålla ögonen ifrån mitt sargade ansikte.
– Han har väl dåligt samvete, tänkte jag och rörde lite vid mitt uppsvullna
öga.
Jag förstod aldrig vad jag hade gjort dem och ännu mindre förstod jag
varför lärarna och de andra eleverna blundade för vad de gjorde mig.
Tills de helt enkelt inte kunde blunda mer.
Efter så många år av förtryck, bestämde jag mig för att helt enkelt inte ta
emot mer. Om jag sade emot kanske det skulle upphöra tänkte jag. men så fel
man kan ha. Istället för att bli bättre hade de blivit rasande för min
”uppkäftighet” och det fanns ingen gräns för deras ilska.
Ett uppsvullet öga, blåmärken och sårskorpor över hela kroppen och ett
brutet ben i armen hade det svaret kostat mig. Nu log jag plötsligt när
jag gick i korridoren.
– Det var det värt, tänkte jag lyckligt.
Varje steg jag tog i korridoren var ett steg mot ett nytt liv, en
lyckligare tillvaro. Jag kände på ansiktet, såren var nästan helt läkta
nu. Jag var bara lite röd på ena kinden och hade en liten sårskorpa över
ena ögonbrynet.
Till slut var jag framme vid det klass|rum som jag skulle till och jag
öppnade dörren och gick in. Varenda ansikte blev vänt mot mig och jag log
lite tveksamt. – Du måste vara klara, sa läraren.
Jag nickade.
– Det här är klara, hon ska gå här med oss, sa han vänd mot klassen.
– Det finns en ledig bänk längst ner som du kan ta.
Jag gick genom raderna och kände blickarna efter mig. Modet sjönk som en
sten i bröstet.
Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att allt skulle bli annorlunda
här? frågade jag mig själv. Allt kommer bli precis som det alltid varit.
Det kändes som skoldagen var en evighet lång, men till slut tog den slut
och jag gick raka vägen hem. När jag kom hem gick jag genast upp på mitt
rum, slängde mig på sängen och grät.
– Vad är det för fel på mig?! skrek jag med ögonen fulla av tårar.
Det här var ju min chans till en ny tillvaro, jag måste klara det här!

Nästa dag började likadant som den förra, men plötsligt så hände det.
På rasten innan matten kom en flicka fram till mig.
– Klara, va?
– Ja, sa jag.
– Välkommen till vår klass, klara! sa hon och log. Jag heter Cecilia,
förresten. Hon såg på klockan.
– Jag tänkte gå bort till matten nu, vill du följa med?
– Gärna, sa jag med en stor klump i halsen.
Jag fick nästan lyckotårar där jag gick brevid Cecilia.
Och äntligen, efter flera års väntat kändes det som jag passade in
någonstans.

Flytten (att byta skola/klass)
Klara sitter på sin säng i henner nya rum. Hon hör sin mamma fixa & dona
med något ute i hallen. En tår rinne nerför hennes kind. Vad gjorde hon
här?, i denna främmande lägenhet i Sala. Varför blev det som det blev? För
ett halvår sen hade hon varit lycklig. Då hade hon haft båda sina föräldrar
och många kompisar. Älmhult hade varit en stad hon gillade och kännde sig
trygg i, men nu var allt det borta. Varför var hennes pappa död?, varför
var det just han?
Hon tittade ut genom fönstret i hennes nya rum. Det var mörkt där ute, bara
en liten lampa långt borta var tänd.
Hennes tankar återvände till sin pappa och allt kul de hade gjort. Nu var
det borta.

Ännu en tår rann ner från hennes kind.
Nu tänkte hon på sin bästa kompis, Hedda. Hon bodde fortfarande kvar i
Älmhult. De hade alltid varit bästisar och de hade alltid så kul.

När Klaras pappa dog i en bilolycka för ett halvår sedan förändrade det
hela Klaras liv. Hennes mamma ville inte bo kvar i Älmhult pga alla de
minnen som skulle väckas. Hon sökte & fick ett jobb i Sala. Hon hade inte
äns frågat om Klara ville flytta. Efter olyckan hade hennes mamma blivit så
förändrar, nästan kall, man blev nästan lite rädd för henne.

Klara hoppade ner från sängen och tog på sig pyjamasen. I morgon var det
hennes första dag i den nya skolan. Hon var lite nervös. Allt var ju så
nytt. Kompisarna, lärarna och skolan och så. Hon kröp ner i sängen och
somnade.

Följande morgon vaknade hon tidigt så att hon inte skulle komma försent.
Hon var ganska seg på morgonen. Hennes mamma körde henne till skolan. De sa
inte ett ord till varandra på hela vägen.
När de kom fram till skolan öppnade hennes mamma munnen och sa:
– Är du säker på att jag inte ska följa med dig in?
– Mamma, jag går i åttan. Jag klarar mig.
– Okej, då kommer jag och hämtar dig sedan då.
– Visst, gör det.

Klara hoppade ur bilen och hennes mamma körde iväg. Hon gick in i skolan
och vidare mot expeditionen. En tant med stort, rött, krulligt hår följde
henne till hennes blivande klass. När hon öppnade dörren vändes alla
blickar mot henne. Läraren som hette Östen Karlsson välkomnade henne och
bad henne stiga in.
– Detta är Klara Fredriksson & hon ska börja här.
Det blev tyst i rummet. Tillslut var det en i bakre raden som sa
– Kom och sätt dig här.
Hon pekade på en tom bänk vid hennes. Hon var lång & smal. Kort svart hår o
glasögon. Klara gick till bänken och satte sig.
– Jag heter Hanna, sa tjejen o log.
– Klara, svarade hon.

Efter att skolan var slut ringde Klara til hennes mamma och sa att hon inte
skulle hämta henne. Hon skulle gå med Hanna och en annan kompis, Anders
hem. Han var snygg tyckte Klara. Han var 1.70, blond med några få fräknar
över näsan. Han var ganska lik henne själv. Hon som var 1.68, axellångt
ljust hår och fyrkantiga glasögon med svarta bågar. Först släppte de av
Hanna, sedan när de kom hem till Klaras hus pussade Anders henne lite lätt
på kinden och gick hem till sig. Hon gick upp till sin lägenhet och
berättade för hennes mamma om Anders & Hanna.
– Jag ska hem till Anders på fredag kväll och titta på film.
– Vad roligt, sa hennes mamma.
När så väl fredagskvällen kom och hon hade lärt känna Hanna & Anders mer
skulle hon hem till Anders. Hon tog på sig ett par svarta byxor, en röd v-
ringad tröja och ett par vita sockar med stjärnor på.
Hon tog sin beiga sommarjacka och gick ut genom dörren. Hennes mamma hade
åkt på kurs så hon fick låsa dörren.

När hon kom fram till Anders dörr fixade hon till håret lite och sedan
plingade hon på. Anders öppnade dörren.
– Hej, vad fin du är, sa han.
– Du också, sa hon och gick in i hallen. Hon tog av sig jackan och de gick
in i vardagsrummet och satte på en film.
Klara tittade inte på filmen, hon satt och tänkte på Anders och hur bra det
hade blivit när hon kom hit. Plötsligt vände Anders på huvudet och kysste
henne. Hon var inte alls berädd på det, men det gjorde inget. Klara drog
tillbaka huvudet för att få luft och kyssen upphörde.
– Förlåt mig, sa Anders.
– Det gör absolut ingenting, sa Klara.
Denna gången var det hon som tog insiativet och kysste honom. Han blev
förvånad men visade det inte.

När filmen var slut följde Anders henne hem och när de kom hem till Klaras
lägenhet kysste hon honom godnatt och gick sedan in i lägenheten. Hon satte
sig på sin säng.
Det var bra att de flyttade hit tyckte hon. Hon hade fått en bra kompis och
en kille hon älskade. Hon började tänka på Hedda, men kom på att hon kunde
hälsa på henne, eller de kunde ringa varandra.
Den kvällen kröp hon ner i sin säng, slöt ögonen och började drömma om
Anders.

”Bästa kompisen, Hej Då”
Jag gick i en underbar klass tillsammans med min bästa kompis ”Emilia”. Vi
hade alltid roligt tillsammans och hittade alltid på nya saker att göra.
Det var i trean.

Redan på vintern i trean fick jag reda på att jag skulle flytta till
Forsheda. Just då kändes det tråkigt och jag ville stanna kvar hos min
bästa kompis.

Alla kvällar och helger var vi i det nya huset för att få i ordning det. I
skolan berättade jag att jag skulle flytta. Du ljuger sa alla din mamma och
pappa har alltid velat bo här på Långetorp. Och jag svarade: vi ska flytta
till Forsheda. Klart att ingen viste var det låg, förutom Emilia hennes
pappa jobbar där på Nitator.

Vi slutade trean och allt var så vackert, jag och Emilia hade lika dana
kläder. Den kvällen var jag och Emilia ute länge och pratade om allt mellan
himmel och jord. För samma vecka skulle jag flytta. Det kändes tråkigt att
flytta i från sin bästa kompis, vi hade ju varit kompisar sen vi var jätte
små.

Dagen kom och jag skulle flytta, varje natt i Forsheda fick mig att längta
tillbaka. De första veckorna i Forsheda lekte jag med min lillebror.

Sedan träffade jag Patricia och vi badade tillsammans hela sommaren. Sen
var det tid för skolan att börja, mamma hade fixat så att jag fick gå i
samma klass som Patricia.

Första dagen i nya klassen var mycket spännande. Den nya skolan hade bättre
miljö och bättre lärare. På den nya skolan var alla trevliga, men jag
saknade min gamla klass och min bästa kompis. Min nya fröken, Lena, var ung
och snäll.

Det gick sedan snabbt framåt och det blev vinter. Jag hade inte talat med
Emilia på länge. Men en dag ringde Emilia och sa: Jag ska flytta till
Forsheda. Jag blev jätte lycklig och efter två månader flyttade hon hitt.
Emilia började i min klass och allt blev lite mer som förut. På fritiden
var jag med Emilia och Patricia, vi hade jätte roligt tillsammans.

Det gick fort, tiden mellan fyran och sjuan. Att börja på Västeräng var
inte det lättaste, man kände sig liten och blyg. Sjuan var nog det
roligaste året, den nya skolans miljö var inte den bästa men man hade
alltid roligt. Att tracka niorna blev en rolig del av vardagen också.

Jag var glad när jag började på Väster|äng för jag hade hamnat i en så bra
klass. Vi slutade sjuan och jag trodde aldrig att nästa år skulle bli lika
kul.

Men när vi sedan började åttan så träffar jag Annzan och vi blir genast bra
kompisar.

Senare in på året träffade jag Daniel, och blev direkt jätte kär. Hela året
umgicks jag med Daniel och Annzan.

Nu går jag i slutet av nian och umgås inte längre med Emilia och Patricia.
Men Daniel och Annzan har jag kvar.