Flicka – Sida 26 – Skrivbanken

Mina skolår
Mina skolår har varit dom bästa dagarna i mitt liv. Upp till sexan var det
bara plugget som jällde. Sen när man började sjuan var det bara kompisarna
som jällde. Man började inse att skolan är vigtigt fast det va förssent man
hade nu slössat ett hellt år. Men jag böjade plugga igen. Det känndes
skönt. Men ofta så tänker jag att Jag går i 9:an och det är min sista
termin. Hur kommer det att kännas att börja en ny skola? och att få nya
kamrater? att jag nu ska ta en annan väg till skolan inte den som jag har
gått i 9 år känns konstigt. Och kommer mina nya kompisar gilla mig lika
mycket som mina andra kompisar gjorde i skolan? Men jag tackar gud att jag
fick den möjligheten att gå i skolan. För att skolan är gätte vigtigt.
Istället för att säga att skolan är trogigt och att Jag vill hoppa av.
Tänk på hur mycket kunskap och lära vi får i skolan. Nästan allt vi lär oss
är det de våra lärare har lärt oss. Jag ågrar inte ett enda minut att jag
går i skolan. Jag tycker att skolan är en bra förebild för mig. Och jag
tycker att andra ungdomar borde också tänka på att istället för att hänga
utte i stan av den tiden kan ni gå i skolan istället. Mina skolår kommer
jag alldrig att glömma Det är så kul när jag tänker tillbacks men när jag
tänker på att sluta så blir jag litte leässen men jag säger till mig själv
va glad att du fick ha domkära dagarna i ditt liv (Tack).
Så till alla ungdomar tänk på innan ni hoppar av skolan om ni gör rätt och
ni som redad har hoppat av börja skolan igen fast ni tycker att det är
svårt. Vill tacka tidningena att ni vill ha min åsikt om skolan
MVH 752211

Mina skolår.

Som 7åring fick jag snapt lära mig att barn kan vara gryma. Med mina stora
framtänder fick jag elaka ord kastade på mig varje dag.
Mobad kan jag alldrig riktigt att jag var. Men för att ta utt min ilska på
någon var vi flera stycken som mobade en tjej vid namn Emelie. Nu i dag kan
fortfarande få skuld känslor men jag har heler inga bra minen i från henne.
Den popularaste tjeje i från ettan till feman var min bästa kommpis. Många
gånger har jag nog henne att tacka för att jag inte blev licka mobad som
Emelie.
Att alltid har såt i skyundan i min bästis utstrålnig har djort att jag tar
mer plats nu en då. I trean börja skolan gå allt trögare jag försvan alltid
när vi hade sv, det visades sen att jag var Dyslektiger. Nu sista året är
det lika djobigt när vi ska stava men nu vet jag vad som är problemet. Det
tar fortfarand mycket på självförtroendet att se alla andra som stavar
perfekt sitta där och skriva.
I feman visade sig att den popularaste killen gillade mig, till en början
var jag gäte glad men efter många funderingar sa jag nej när han äntligen
fråga scans på mig. Varför viste jag inte kance var det för att jag har
alltid varit räd för att det ska vissas att allt varit ett stort skämt och
att jag ska bli sårad. Och det är jag än i dag. Ett riktigt förhåland har
jag alldrig haft och jag bara mig själv att skyla, att vara räd för att bli
sårad är något man måste ta om ma gillar en kille måst man ge sitt
självföroende en kick och ta red på om han gillar en tillbaka. Att sitta
här och skriva det är änklare att göra det i värkligheten. Men var man än
går i livet kommer det att finnas risker man måste ta inte bara i skolan
även i riktiga livet.
Alla desa känslor som välade över en när det äntligen var sista dagen i
sexan man skulle slipa de elak lärarna det tråkiga klasrumet och jag skulle
slipa minna klaskamrater, som att jag inte trivdes fick jag byta till den
andra klasen. Deta var en lätnad att få börja om i en ny klas få nya väner
nya lärare, och en masa nya klasrum. I slutet av sommare var jag så närvös
att jag inte kund somna ätta eller göra någon ting. Då kom den 20 agusti
alla var stela och formulela ”Hej jag hetter Mia jag kommer i från
Valentuna” så här pågick det i dom främsta dagarn men det försvan hellt
sedan.
Livet lekte i sjuan man bryde sig inte om betygen för man fick ju bar
omdöme. I åttan kom det som en sjok man var tvungen att anstränga sig för
att få bra betyg.
Nu i nian går dagarna på rels fort men lungt och i takt.
Nu är det bara två månader tills vi börjar gynasiet.
Tankarna och frågerna avlöser av varandra lika fort som det kommer. Valde
man rätt linje? Vad händer om det är fel? Kommer man få några vänner? får
man många läxor? Men man är nog inte lika nervös nu som man var när man
börja sjuan.
Man har fåt skansen att utväklas under högstadiet, det har gjort så att jag
har fåt skansen att tenka efter vad jag tycker och tänker om mig själv om
andra och framför allt i politik om värden och andr viktiga saker. Man har
blivit mer målinriktad än vad man trot.
Nu är det den ända sista saken man måste göra att gå utt nian med gåt
självförtroend och veta att man klara det.

Mina skolår
När jag började första klass var jag 6 år men skulle fylla 7 år några
veckor senare. Då var allting nytt och spännande. Vi hade lektioner i ett
litet hur bredvid skolan, ovanför fritids. Allting var lätt och alla
tävlade med varandra om att hinna klart med matteboken först och sådana
saker.

Mitt andra skolår hade vi lektioner i baracker som stod på skolgården. Det
var ju inte så kul, men eftersom de höll på att bygga om skolan så hade vi
inget annat val. Vi fick t.o.m. äta i barackerna. Men när vi började 3:an
var den nya skolan klar!

Ett år senare började jag 4:an, det var fortfarande i samma skola men det
var nya lärare och nya människor.

Min tid på mellanstadiet började lugnt och bra, men ju mer tid det gick och
jag började 5:an, då började jag att bli bråkig och stökig i skolan. Jag
var inte kompis med någon i min egen klass, eftersom jag tyckte att alla
var så larviga. Alla mina kompisar gick i andra klasser. De var äldre än
mig. Jag bråkade med lärarna och med mina kompisar nästan hela tiden. Varje
fredag ringde min lärare hem till mina föreldrar och talade om hur jag hade
varit och betett mig under veckan.

Men sen när jag började 6:an då slutade ju alla mina kompisar och började i
7:an i en ny skola och då vände det för mig. Jag lugnade ner mig och
började bry mig lite mera om skolan. Jag blev kompis den de i min klass
igen. Men det var lite svårt och ”hänga med” i vissa ämnen p.g.a. allt jag
missade under min tid som bråkstake.

Det sista året i Torsholm skola var nog mitt bästa år i den skolan. Vi hade
jätte roligt i klassen även fast vi längtade tills vi skulle börja i
högstadiet.

Sen ätligen var det dags, efter ett långt sommarlov. Klassen hade splittras
och vi började i en ny skola med nya lärare och elever, nya ämnen och ny
klass. Det var jobbigt i början och jag längtade tillbaka till
mellanstadiet. Men nu hade jag min changs att börja om, och det gjorde
jag!

Men när jag började i 8:an blev alltig mycket jobbigare igen. Vi hade nio
läxer varje vecka och massor av prov. Men jag kämpade på och resultatet
blev ganska bra när vi för första gången fick betyg. Det var kul att
äntligen få något för allt arbete vi hade lagt ner på skolan och läxor.
Fast man vart ju tvungen att gå på julavslutningarna framöver.

När jag började 9:an blev allting bättre. Vi hade jätte roligt med klassen
och inte lika mycket jobb i skolan även om det fortfarande var jobbigt. Men
vi fick också något nytt att tänka på – gymnasiet. Det var dags att börja
fundera på vilket program man skulle välja och vilken skola man skulle gå
på. Vi lyssnad på massor av information och tog hem papper.

Nu går jag min sista termin i grund|skolan och jag har valt vad och var jag
vill gå på gymnasiet. Jag länktar dit men samtidigt inte. Vi har
jätte|roligt ihop i klassen nu och jag trivs bra i skolan och med alla
lärare. Men man kan inte vara 15 år förevigt. Livet är en stor förändring.

Att byta skola/Att byta klass.

Vi gick sista terminen i sexan på Västgötaskolan.
Det var jag och min allra bästa kompis Sofie. Vi hade kännt varann sen vi
var fem år, vi gjorde allt tillsammans, vi hade till och med samma namn.
Men lärarna var tvugna att säga Sofie. B till mig och Sofie. M till henne,
men vi båda reagerade alltid.
Jag hade aldrig haft så kul med någon som jag hade med henne.
Sista terminen i sexan var vi bara fyra tjejer, men det var bara Sofie jag
kännt sen flera år tillbaka.
En dag i Mars ringde hon hem till mig och berättade att hon skulle till
Irland på semester, hon skulle vara borta i två veckor. Hon var både glad
och lessen.
Hon sa att hon inte ville åka utan mig men hon var sammtidigt glad för
våran favorit grupp Westlife var ifrån Irland. Men hon sa att hon lovade
att ringa.

Nu hade hon varit borta i en vecka, jag hade B-språk i Akalla skolan,
franska var det. Akalla skolan var den skolan vi hatade allra mest, så vi
båda hade sökt till Centrumskolan. Det var så tomt på lektionen utan henne.
Efter lektionen gick jag med dom andra tjejerna i sexan tillbaka till
Västgöta. När vi kommer fram så får alla utom jag gå in i klassrummet. Min
lärare Kristin sa att hon behövde prata med mig.
Vi gick ut och satte oss i ”grupprummet” och jag glömmer aldrig de orden
hon sa:
– Sofie. M. kommer inte tillbaka hon har flyttat till Irland, hennes mamma
har fått ett jobb som chef på ett hotell där.

Jag kunde inte säga något jag satt bara och stirrade, men sen kom dom
tårarna. Jag satt och grät.
Kristin sa åt mig att gå hem och vila. Jag trodde att mitt liv skulle vara
över, vi som skulle flytta till Frankrike tillsammans.
Jag gick hem men slutade aldrig att gråta.
På kvällen ringde telefonen det var Sofie, jag klarade inte av att prata
men jag försökte.
Hon berättade att hon inte visste någonting innan dom åkte, men att hon
kommer på Skolavslutningen.
Jag gick inte till skolan på en vecka, jag kännde mig helt död.

På skolavslutningen åkte jag till Arlanda för att möta henne.
Där gick hon med sina fyra syskon. Vi sprang imot varann och gjorde våran
klappramsa, som vi alltid gjorde när vi träffades.
Vi tog taxin till västgöta.
Jag visste att jag efter sommarlovet skulle få börja i Centrumskolan helt
ensam.
Sofie stannade hos mig i en månad medan hennes syskon bodde hos deras
morbror.

Nu går jag sista terminen i nian på Centrumskolan och har det jätte bra.
Jag har fått massa nya kompisar och det var inte alls så jobbigt att börja
en ny skola som jag trodde att det skulle vara.
Sofie och jag pratar i telefon två gånger i veckan och träffas tre månader
om året.

Mitt liv har förändrats jättemycket på bara några månader. Innan jag
flyttade var kompisarna, Emma och Lina, det enda som betydde något i mitt
liv.
Varje rast stod vi tre i ”vårt” hörn på skolgården. Det var alltid vi tre.
Vi delade allt och kunde prata med varandra om allt.
Jag minns en gång då vi pratade om framtiden. Vi drömde alla om att bli
kända och kanske ha något häftigt jobb utomlands.
I vår klass gick en tjej som heter Maria. Hon var ”en av de mobbade”, som
vi sa. Hon hade kommit ny till vår klass för några år sedan. Vi frös ut
henne direkt. Hon fick aldrig någon riktig kompis. Nu efteråt inser jag att
vi aldrig gav henne en chans. Emma, Lina och jag hade bestämt att hon i
alla fall inte skulle få vara med i vårt gäng. Jag förstod aldrig då hur
dåligt hon mådde. Jag fattade inte att det var jag som gjorde att hon mådde
så där dåligt.
Jag brydde mig inte mycket om skolan på den här tiden. Jag tränade sällan
till prov och gjorde inga läxor. Jag såg till att sitta brevid någon som
kunde. Jag blev riktigt bra på att fuska. Jag tittade på vad de andra skrev
och skrev av. Ingen märkte det.
Ja, så där var mitt liv, men en dag förändrades allt.
Jag kom hem från skolan. Mamma och pappa satt vid köksbordet.
– Hej, sa jag och smällde igen dörren.
– Hej vännen. började mamma. Kom och sätt dig här, det är något jag och
pappa vill berätta för dig. Det de berättade verkade otroligt i mina öron.
Vi skulle flytta! Jag visste att mamma inte trivdes i Stockholm, men att
flytta. Vi skulle flytta till mammas hemort Kiruna i Norrland. De hade
ordnat jobb och hus skulle vi åka upp och titta på i helgen. De pratade på
om hur bra allt skulle bli, men jag slutade lyssna. Jag bara tänkte. ”Var
det möjligt.? Flytta från storstaden Stockholm till en liten by i Norrland.
Från alla kompisarna här, upp dit, där jag inte kände någon.
Mamma och pappa frågade hur jag kände det. Jag kunde inte svara. Det var
helt ofattbart. Det här var sådant som hände i TV-såporna, men inte för
mig, tyckte jag. Jag berättade det inte ens för Lina och Emma den veckan.
Jag ville förstå det själv innan jag berättade det för dem.
När helgen kom åkte jag och mina föräldrar upp till min blivande hemort.
Jag hade vart dit förut, men jag hade aldrig sett på byn som jag gjorde nu.
Nu var den det minsta och fulaste stället i världen. Inga höghus och
tunnelbanor. Hur skulle jag kunna bo här? Huset var fint. Pappa köpte det,
och så fanns ingen återvändo längre. Då visste jag att det var verklighet,
att jag måste berätta för mina vänner.
Jag gjorde det på måndagen, på sista rasten. Jag hade inte gråtit på flera
år, men då var det nära. Jag kämpade för att tårarna inte skulle börja
rinna. Emma och Lina grät nästan också.
De följande veckorna var jag med mina kompisar så mycket jag kunde. Vi
gjorde mycket kul till|sammans, för vi visste att vi inte skulle kunna
träffas så ofta sedan. Hemma var det kaos. Det var flytt|kartonger
överallt. Mamma och pappa ordnade massa saker och var nästan otillgängliga
för mig. Jag hade alltid känt mig så självsäker och stark, men nu kände jag
mig liten och svag. Så kom dagen när jag lämnade mitt gamla liv i Stockholm
och klev in i det nya i Kiruna. Jag var hemma i vårt nya hus i en vecka,
bara för att packa upp allt och komma i ordning. Första dagen i skolan var
hemsk. Jag såg direkt att den nya klassen inte skulle passa mig. Den enda
som pratade med mig den dagen var läraren, Ingrid, hon var ca. 60 år och
ganska snäll.
Jag var totalt ensam, jag kände mig osynlig. När någon för en gångs skull
tittade åt mitt håll, kändes det som att de tittade igenom mig. I
klassrummet satt jag alltid själv, ingen ville sitta med mig. På rasterna
stängdes ”ringarna” när jag kom, jag fick inte vara med. Hemma var det
också jobbigt. Mina föräldrar jobbade nästan jämt. Det enda positiva var
att mamma var glad igen.

Så här höll det på i några veckor. Från att ha varit ganska populär och ha
kompisar i Stock|holm, till att bli totalt ensam och mobbad i Kiruna. Det
var för mycket för mig, jag skolkade en hel del. Jag låg hemma i min säng
och tänkte på mitt gamla liv. Jag saknade Emma och Lina, jag behövde dem
verkligen. En dag kom att det måste ha vart så här Maria kände sig. Ensam,
ledsen, mobbad och utfryst. Jag fick skuld|känslor. Jag hade vart en av de
som mobbade henne. Nu fick jag själv se hur det var. När jag mobbade Maria
hade jag inte fattat hur det kändes för henne. Jag hade aldrig tänkt mig in
i hennes situation. En lördag letade jag fram en gammal klasslista. Jag
slog numret hem till Maria. Hon blev nog helt chockad när hon fick höra att
jag ringde till henne. Det hade hon nog inte väntat sig. Vi pratade i
ungefär en halvtimme. (Så länge hade jag aldrig pratat med henne förut) Jag
bad om förlåtelse för det jag gjort och undrade hur hon hade det nu. Hon
berättade att hon skulle flytta igen. Hon hoppades att hon skulle få
kompisar där. För första gången förstod jag vad hon pratade om när hon sa
att hon var ensam och utanför.

Efter samtalet kändes det bra att jag sagt förlåt. Även om hennes liv inte
blev bättre för det.

I min paralellklass gick en tjej som verkade lite utanför, så en dag
började jag prata med henne. Hon hette Frida och var jätteschysst. Vi
umgicks mer och mer. Också på fritiden. Det kändes underbart att ha någon
att vara med igen. Frida och jag pratade om framtiden. Jag ville jobba med
att hjälpa de mobbade och ensamma. Min dröm var inte längre att bli kändis!

Att byta skola och klass.

Jag går i klass 6A i Runsbäcksskolan. Jag tycker att klassen är helt okej,
jag menar jag vet ju inte om något annat. Vi är åtta tjejer och tretton
killar i klassen. Så killarna är de som styr. Det fanns bara två sexor i
Runsbäcksskolan. Och självklart så var ju alla killarna störtkära i ett av
tjejgängen i andra klassen. Jag är inte avundsjuk på nåt sätt. Men det gör
att vi tjejer i min klass inte blir tagna på speciellt stort allvar.
Killarna är snälla men rätt som det är kommer en taskig kommentar som får
ens självförtroende att åka rakt ner i botten och man känner sig allra
minst på jorden. Och om man gör, säger eller har på sig något som de inte
tycker om får man vet det direkt genom en nedlåtande kommentar. Jag tycker
inte att det kan kallas mobbing för det är likadant för alla åtta tjejer i
min klass mer eller mindre. Och dessutom tror jag ju då att en klass ska
vara på det sättet eftersom jag inte vet om något annat. Att göra muntliga
redovisningar inför klassen är det allra allra värsta jag vet, och det
sitter kvar än idag. Inte på grund av klassen jag går i idag utan för att
jag kommer tillbaka till sexan, då självförtroendet är som bort blåst när
man står där framför klassen.

En dag är det dags att välj skola till sjuan. Egentligen skulle vi ha bytt
skola redan till sexan men Strandbjörksskolan, dit nästan alla skulle
flytta, höll på att byggas om så vi fick gå kvar i Runsbäcksskolan ett år
till. För mig är det nästan själv klart att välja Strandbjörksskolan. Och
jag tänkte inte mer på det. Det här var i början av våren. Fram åt sommaren
fick vi gå upp till Strandbjörken och träffa vår nya klass. När jag kliver
in i klassrummet, uppe i Strandbjörken, slår en enorm känsla av ångest till
i mig. Jag känner direkt, och det är då jag bestämmer mig, att här vill
inte jag gå. Det är en klass på drygt trettio elever var av trio är
svenska. Jag känner ingenting negativt mot invandrare men vi har olika
kulturer och det krockar. Jag pratar med mina föräldrar och de håller med
mig. Under den här tiden rider jag på ridskolan Stallet. I min grupp, på
måndags|kvällar, rider en tjej som jag har blivit riktigt bra vän med. Vi
har jättekul ihop. Hon heter Magdalena och är lika gammal som mig. Hon har
berättat för mig att hon går i en skola som heter Kymmelsödalsskolan. Jag
kände redan till den skolan. Det är några killar i klassen som ska flytta
dit. Och min allra bästa vän har sökt till idrottsklassen och kommit in.
Jag vet vilken klass Magdalena går i det har hon berättat för mig. Så den
sommaren söker jag till kymmelsödalsskolan i stället.

I slutet av sommaren får jag veta att jag får börja i den klass jag valt, i
7C. Jag blir överlycklig och kan knappt berga mig tills jag ska få börja
skolan igen. Dagen då skolan börjar kom. Det bara spruddlar i mig av
förväntan. Jag går iväg för att möta Linda, min bästa vän, som ska börja i
idrottsklassen. När vi börjar närma oss skolan dyker en tanke upp som gör
mig illa till mods. Tänk om jag gör bort mig. Jag viftar bort tanken medan
vi går in genom éntre dörren. Vi går upp för trappan och in i aulan. Vi är
några va de första. Aulan fylls ganska snabbt. Rektorn går upp på scenen.
Han presenterar sig själv och de olika klassföreståndarna. Rektorn börjar
ropa upp namnen i den första klassen. När det är klart får alla upp ropade
namn gå med två lärare ut ur aulan. Jag tror att det är fyra klasser som
ropas upp. Sen kommer klassen jag ska gå i. Nu är aulan nästan tom bara två
mindre grupper med killar och en större med tjejer, där jag sitter bredvid
Magdalena. Då vänder sig en kille om några rader längre fram om. Han
blänger på mig och säger:
– Du är den nya tjejen va! Det var ingen fråga förstod jag direkt. Jag
kände en stark känsla av att springa där ifrån. Han vände sig om igen och
rektorn började ropa upp namn. När det var klart gick vi med två lärare upp
till ett klassrum. Jag höll mig nära Magdalena som var min trygga punkt i
den nya okända miljön. När jag satt där i klassrummet vågade jag för första
gången titta runt på mina nya klasskompisar. Min blick fastnade på en grupp
med fyra tjejer som satt en bit fram. Jag förstod på en gång att de där är
klassens populära tjejer. Jag dömde snabbt och tänkte de där kommer inte
vara roliga att tass med. Men du så fel jag hade. Jag har ganska lätt att
skaffa mig vänner och på bara några dagar var jag en i deras gäng och jag
fick speciellt en vän, Katrin. Hon är idag den allra bästa och käraste
vännen jag någonsin haft.

Jag kom ihåg killarna i min föra klass och trodde de här skulle vara lika
danna. Så jag höll mig på vakt. Men allt eftersom tiden gick upptäckte jag
att de verkligen accepterade mig och ville vara mina vänner. Men jag höll
mig fortfarande på vakt. Visst de retades lite men det var bara på skoj.
Tack vare mina tidigare upplevelser hade jag lärt mig vad som var dumt att
göra och säga och det gjorde mig ännu mera accepterad hos killarna. Än idag
försvinner självförtroendet när någon kille från min gamla klass pratar med
mig i korridoren. Jag avskyr dem inte på något sätt. Men nu för står jag
vilken dålig klass jag gick i då. Och jag bara älskar den klass jag går i
nu. Det är den bästa man kan ha. Jag känner mig alltid trygg och
självförtroendet är nästan på top. Vi har jättekul tillsammans. Att gå till
skolan blir jätteroligt tack vare alla finna personer i min klass. Och jag
kommer aldrig glömma hur härligt det käns att vara accepterad för den man
är, för den humor man har. Och jag fasar för den dag då vi måste splittras
för att börja på gymnasiet. Det här skol- och klassbytet är deffenitivt en
av de upplevelser som gör mig till den jag är idag. Allt det bra har
självklart påverkat mig posetivt men även det dåliga har påverkat mig på
ett posetivt sätt. Så jag är skylldig den här klassen ett stort stort Tack!

Mina skolår

Från det att jag var 5 och gick på lekis till det att jag var 11 och gick i
sexan gick jag i en skola som hette Skogsduvan. I den skolan kunde man bara
gå till sexan och det var tur det!
När jag gick i fyran hade jag jobbat upp mig ända till sexan. Kompisar hade
jag inte så många av i min klass, de flesta gick en eller två klasser över
mig. Så det blev ett ganska naturligt beslut att hoppa över femman och gå
direkt till sexan. I sexan hade jag alla mina kompisar. Vi var en väldigt
liten klass, vi var bara 12 stycken. Och av dessa 12 var bara 4 killar, men
ändå stod vi varandra så nära. Vi ordnade fester ihop, vi var på Gröna Lund
tillsammans. Och hela tiden hade vi så otroligt kul ihop, aldrig hade vi en
lugn stund! Sen kom den dagen då vi skulle splittras. Det var avslutningen
i sexan. Många av oss grät. Av alla oss var det bara 5 som skulle till
samma skola: Sandsbrohed. Sommarlovet gick snabbt förbi, jag hade varit
nervös hela sommaren! Jag hade hört så mycke om Sandsbrohed, både bra och
dåliga saker. Sen kom den dagen, första dagen i den nya skolan. Det visade
sig då att av oss 5 som skulle gå i Sandbrohed så skulle 4 av oss gå i
samma klass! Vi var så glada att vi hade varandra. Vi letade oss fram till
rätt klassrum. Där satt redan resten av klassen. Jag kunde känna hur jag
blev alldeles röd om kinderna. Hjärtat bultade värre än någonsin! Fröken
bad oss att komma in och sätta oss, så de gjorde vi. Alla andra stirrade på
oss som om vi kom från yttre rymden medans vi sakta gick och satte oss på
de utspridda lediga platserna. Leendet på vår nya lärare, Anita, försvann
plösligt. Hon blev stel och tittade ilsket på de andra i klassen ”Och det
här året ska det inte vara lika mycket strul som det var förra året! Är det
förstått?!” – Skrek hon högt och tydligt. Ingen svarade. Någon nickade till
lite, men det var fortfarande ingen som svarade.
Det blev tyst en kort stund och sedan började alla i hela klassen skratta.
Även jag. Anita himlade med ögonen. Jag förstod inte vad det var med henne!
Var hon bara en gammal surkärring eller hade hon någon annan erfarenhet av
klassen?
Ja, den frågan har jag i alla fall svar på nu i efterhand.
De första veckorna var lite stökiga, men jag tänkte att det nog skulle gå
över. Alla var vi ju lite spralliga så här efter lovet. Men detta stök bara
fortsatte att förvärras. Till slut var det så kaotiskt att rektorn samlade
in alla föräldrar till ett krismöte. Vad som sas där är för mig en gåta,
men vad jag i alla fall fick höra dagen efter var att de var några som hade
blivit randiga om baken.
Men ändå skedde ingen förändring. Vissa elever kastade ut stolar genom
fönstren och efter ett tag kastade de tillochmed ut andra elever. De var
helt ur kontroll! Jag kännde genast att jag ville bort. Mina föräldrar
talade med rektorn om att byta klass, men varken andra lärare eller elever
ville ha något att göra med någon från klass 7 D. Det var då jag bestämde
mig för att söka till Vasaberg.
Jag kom in! När jag berättade de för klassen blev jag utbuad och de skällde
på mig för att jag skulle till en ”rasseskola”. Jag brydde mig inte.
Sommarlovet kom och gick. Sedan var det dags igen! Ny skola, nya elever.
Hjärtat bultade värre än någonsin. Jag fick presentera mig högt inför
klassen. Den verkade bra, mycket bra. I alla fall i gämförelse med min
tidigare skola. De kommande dagarna studerade jag dom noga. De var mycket
trevliga och lät mig komma in i gänget direkt! Att söka hit var nog det
bästa vad jag gjort i mitt liv. Nu går jag sista terminen i nian och ska
snart börja på gymnasiet.
Och vem vet vad som kommer att hända då?

MINA SKOLÅR

Grundskolan, som under halva vårt liv hittills varit nästan som vårat andra
hem, ska man nu lämna. Kommer man sakna den? eller inte? Jag minns första
dagen i skolan. Den för full av nyfikenhet och förhoppningar. Man tänkte
inte lika mycket på att man skulle börja skolan. Utan man såg det mest som
en tid av att vara med sina kompisar som man känt redan sedan dagis.
Dagarna vara fulla med lek och lätta lektioner, man insåg inte då hur lätt
man hade det. På rasterna lekte man för det mesta häst, förutom jag då som
tyckte att stå i ett låtsas stall och gnägga inte var speciellt roligt. Så
det blev att man var ensam ibland om det inte var någon annan som tyckte
som jag vid tillfället. Men även om man var ensam ibland så kände man sig
inte ensam. Eftersom vänner kom och gick, man hade alltid någon att vara
med och man stod mycket närmare sin familj då. I tvåan var det samma sak
lätta lektioner och långa raster.
Under Ettan och Tvåan gick min klass i johansdalsskolan, en väldigt liten
skola årskurs 1-3. Vi hade en egen liten matsal och en egen liten skolgård.
Allt var så tryggt då. Sen i trean skulle vår gamla skola läggas ner och vi
fick flytta till nybyggda lokaler här i Mundelsödal. Under det året
förändrades mycket. Vi började i en helt ny skola med större skolgård som
vi nu skulle dela med barn från årskurs 1-6. Vi hade inte våran egna lilla
matsal längre utan vi var tvungna att gå till högstadiets matsal. I och med
allt detta blev miljön i skolan helt plötsligt inte lika trygg längre. Det
var mycket äldre barn bland en nu och man visste inte riktigt vad man fick
göra, var man fick vara eller vad man fick säga. Detta gjorde att man blev
lite tillbakadragen och blyg och man var inte längre äldst och störst som
man hade varit förut. Men vännerna var de samma och inga grupperingar eller
skillnader mellan tjejer och killar var lika tydliga som de blev i fyran.
Jag minns fyran som en ganska förvirrande tid, man var fortfarande barn men
endå inte. Det var som en slags förtid till puberteten. Man började känna
annat än vänskap till killarna och grupperingar bland tjejerna blev allt
tydligare. Man kunde nu se skillnad på vilka som hade mest kompisar eller
inte. Fyran blev också en stor omväxling eftersom man fick en ny lärare,
som det inte gick allt för bra för tyvärr, man hade inte längre den där
trygga, snälla läraren som man hade haft oläsliga ord . Femman minns jag
inte så mycket av däremot, det var då man fick mens och började oläsliga
ord sig. Det var under sexan mycket hände. Det var då alla prov kom och
man skulle börja läsa språk i högstadiebyggnaden. Det var nog under sexan
man lärde sig mest under hela tiden man hade gått i skolan. Det var då man
började förstå att skolan var på allvar och att man var tvungen att kämpa.
Inte bara skolan förändrades, relationerna mellan människorna i klassen
förändrades också. Folk blev tillsammans med varandra och man märkte
tydligt hur vissa människor förändrades en del började gå på fester och
tjuvrökte medans andra fortfarande var kvar på den där lite barnsliga
nivån. Jag har ofta hört uttrycket antingen var man fjortis eller så var
man tönt. Jag antar att jag utser mig själv då till tönt.
Sen i sjuan skulle man ju börja högstadiet och det var man mycket nervös
för, allting skulle ju vara nytt, nya lärare, fler ämnen, man skulle vara
yngst igen och man skulle få skåp. Alla tyckte att det var en jättestor
grej fast det var det inte. Sjuan var inte alls en så stor förändring som
man trott, förutom omgivningen. Alla var likadana som i sexan och
skolarbetet var inte speciellt mycket svårare. Det var i åttan alla
förändrades det var då man fick sin egen stil, sina egna åsikter och det
var så man började umgås med dom som man idag kallar sina riktiga vänner.
Skolan blev också allt hårdare, mer läxor och prov och det var då man
verkligen kände skillnaden mellan högstadiet och mellanstadiet. Man blev
mer självständig och jag tror att under åttan var då de flesta mognade och
hittade sin egen roll i klassen som man trivdes med. Nian som jag går i nu
har tiden bara flygit förbi, man kommer knappt ihåg vad vi har gjort under
den här tiden. Det har inte hänt något nytt i klassen förutom att många av
killarna har mognat. Det är nu under dom här sista månaderna som man börjar
känna pressen komma. Det är massa slutprov och man börjar tröttna på
grundskolan. Man vill uppleva något nytt, träffa nya människor och komma
bort från Ronneby. Kommer man då sakna det eller inte? Ja, till viss del,
samtidigt som man vill träffa nya människor så kommer man sakna alla dessa
vänner som man växt upp med.

Mina skolår
Nu är det sista terminen i nian. Om ungefär fyra månader är det
Sommarlov. osäker om det är en punkt eller inte eftersom trycksvartan är
svag Då ska man börja i en ny skola, i en ny klass med nya lärare. Jag har
alltid känt mig Väldigt trygg i skolan. Ända Sen ettan faktiskt. Jag minns
det så väl vi hade precis flyttat från Fingelsta till Rundelsövägen. 1994
Första skolåret. Jag hade gått i en annan skola i Fingelsta innan jag
började i Morganshall. Men bara i ungefär två veckor. Jag kommer inte ihåg
så mycket om klassen och skolan, men jag kommer ihåg att fröken hette
Majken och var väldigt sträng. Jag kommer också ihåg en pojke som hette
Jonny. Han var väldigt bra på matte och låg alltid först i matteboken. Jag
kommer också ihåg att jag tyckte han var sötast i klassen. Men sedan så
flyttade ju vi och då började jag i klass 1:B. Första dagen i den skolan
kommer jag ihåg som att det vore igår. Jag och mamma hade gått hela vägen
till skolan och jag kommer ihåg att jag tyckte det var jätte långt till
skolan. Men när vi äntligen kom fram så var skolgården alldelles tom. och
mamma visste inte vilket klassrum vi skulle gå till. Men så kom det en
lärare och vi frågade henne om hon visste vart vi skulle. Det visste hon.
Hon pekade på klassrummet längst ut och berättade att det var Anna-Lenas
klassrum så vi gick dit. När vi kom in skakade jag och fröken hand (Mamma
gjorde det också) Klassrummet var fint tyckte jag. Det hängde teckningar på
väggarna och i taket hängde det små garnbollar som bildade en orm. Eleverna
satt i en ring mitt i klassrummet och fröken höll i en skylt som det stod
KAN på. Jag fick skriva mitt namn på tavlan. MARIANN skrev jag med Stora,
Krokiga bokstäver. Jag fick sätta mig med de andra i ringen. Anna-Lena sade
att alla skulle säga en mening med ordet Kan i. Anna-Lena sade ”Jag Kan
rida”. Det kommer jag ihåg för då stönade alla flickor och sade att de
ville säga det. Jag sa ”Jag Kan klappa en katt”. I ettan var jag lite med
alla. Men kanske mest med Erika och Daniella. I tvåan kom Lana. Hon var
jätte rolig. Hon kunde göra så roliga miner. Jag och Daniella skrattade
jätte mycket åt henne. Lana var också väldigt bra på engelska. Nu för inte
så länge sen så berättade hon att efter hennes Första Skoldag, så satt hon
och knöt sina skor och skulle just gå hem så kom Daniella och sa: Lana jag
tycker att du är mallig! Det tyckte jag lät så roligt. I trean så kommer
jag ihåg att i början av terminen hade vi en sång och dans vecka i skolan.
Då kom det pojkar och flickor till vår skola som kunde dansa och sjunga och
som höll på med sånt. Vi blev indelade i grupper. Jag Erika och en tjej som
heter Sanna kom i samma grupp. Vi var grupp 1 1:an är inringad (Sanna
har flyttat till Blekinge nu. Hon är jätte|snäll och älskar hästar. Hon
flyttade när vi skulle börja åttan tror jag). Ledarna för vår grupp var en
pojke som hette Peter och två flickor men jag kommer inte ihåg vad de
hette. Peter hade långt hår längre än till axlarna. Han var snäll och
rolig. Varje grupp fick göra en egen låt. Man fick en melodi så skulle man
hitta på en text så här lät vår: ”Vi gillar raster och vi gillar lov. Alla
vi går här i Rundelsöbruk”. Det var i trean som vi började i
Rundelsöbrukskolan. I tvåan så vart vi tvungna att flytta upp till Myran
och få i skolan där för att vårt klassrum i Morgan mögglade. Och sen i
trean så fick vi börja i Rundelsöbruk. Under den där musik|veckan så blev
jag, Erika och Sanna väldigt bra kompisar. Jag och Erika gick hem till
Sanna nästan varje dag efter skolan. Vi lekte med barbie nästan varje gång
vi var där. Sanna hade så mycket barbies och barbiesaker vi hade väldigt
roligt tillsammans. När vi började fyran fick vi en lärare som hette Rolf.
Han var dum. Han snusade och luktade svett. Han skrek alltid på oss och
ingen gillade honom. Så våra föräldrar skrev ett brev till rektorn. Och
Rolf slutade. Vi hade många vikarier efter honom. Jag kommer ihåg en som
hette Annica. Hon skulle göra lumpen sen. Innan varje rast fick vi göra
givakt eller manöver. Det var jätte kul. Annica hade kort hår och hon var
alltid snäll och skrek inte Som Rolf. Henne hade vi ungefär i två månader
kanske, jag kommer inte riktigt ihåg. I fyran så var alla tjejer i klassen
jätte kära i en kille i Femman Som hette Morgan. När han stod på skolgården
och vi hade lektion så slängde sig alla tjejer framför fönstret. I slutet
av fyran fick vi läraren vi skulle ha resten av mellanstadiet James. James
var lång och smal hade blåa ögon och alltid rutiga eller randiga skjortor.
Han var snäll och honom trivdes vi med. Annica hade börjat lumpen och
skickade brev till oss ibland. I fyran blev jag och Erika bästa kompisar.
Jag tror inte att någon fattar förutom hon och jag hur kul vi hade. Varje
dag efter skolan gick vi hem till mig eller henne och åt mellanmål. det var
under mellan målen vi hade som roligast. Vi skrattade jämt. Och högt också
så våra föräldrar blev galna. En gång mitt i vintern så skulle vi gå ut och
gå med min hund Nolte. Nolte var väldigt Stor, hårig och Svart (en
Newfoundland). Han drog oss nedför backen och det var jätte kul. När vi kom
ner mötte vi en gubbe med en liten hund mindre än hälften så stor som
Nolte. Så här sade han: ”Är det där en hanne”?
”Ja sa vi. ”Se upp det kan bli fight! Sade han. OO gud vad vi skrattade åt
det. Det var så himmla kul.
I början av femman så började Kim. L i vår klass. Alla tjejer tyckte han
var jätte snygg. (Jag med) men absolut inte längre! Jag kommer ihåg att
Jennie blev ihop med honom. Jennie, Lana och Göte var bästisar, och de
tuffaste i klassen. Jag och Erika var klassens fjollor. Men det brydde vi
oss inte om, vi hade så himla roligt. Vid den här tiden var jag bara med
Erika kanske med Daniella nån gång ibland, men det var inte ofta. I skolan
var jag duktigt på ”forskning” hette det det var roligt. Jag kommer ihåg
att jag forskade om Lövgrodor. I sexan började Charles, Anton, Jerome och
Maricka i vår klass. Alla tjejer blev jättekära i Charles. Maricka hade
jättefina naglar kommer jag ihåg. Men hon vägrade visa dem. Jag och Erika
blev väldigt bra kompisar med Maricka och det var kul. I sexan skildes mina
föräldrar och det var lite jobbigt. Men men. På rasterna lekte vi burken.
Vi hade väldigt bra sammanhållning i vår klass och det var kul. Jag kommer
ihåg Daniellas och Lanas fest från sexan. Då lekte vi Snurra flaskan (eller
hångel-leken) och jag fick min första kyss ett ritat hjärta runt ordet
kyss På skolavslutningen i sexan fick James en klocka av oss. Det var lite
sorgligt tyckte jag och lite skrämmande. Efter sommaren skulle jag börja på
Högstadiet. Första dagen i Sjuan kom jag och Erika försent det var jätte
pinsamt. Alla tittade på oss när vi kom in i Aulan. Efter rektorns tal
följde vi med Peter hyck in osäker på vad det står ”hyck in” till hans
klassrum. Upprop. Sen gick vi hem. Sjuan bara flög förbi. Men det var
mycket nytt. Vi hade fått egna skåp. Våran klass hade fått de gröna skåpen
i mitten. Jag tror att jag hade nr 272 brevid Maricka tror jag. Det var kul
att titta på alla killar i åttan och nian. Gud vad jag tyckte dem var
stora. I sjuan började jag även ta skolarbetet på större allvar. Det kändes
lite konstigt att inte ha en egen bänk, och inte bara ett klassrum och inte
bara en lärare. Det hade blivit ersatt av skåp flera lärare och fler
klassrum. Rasterna var även kortare. Men jag tyckte jag klarade det ganska
bra. Det var inte så farligt. I åttan började jag känna mig mer och mer
trygg i skolan. Jag blev jätte bra kompis med Lana, Göte, Daniella och
Jennie. Vi började vara med varandra på helgerna också och inte bara i
skolan. Sjuan och åttan bara flög förbi. Det gick verkligen jätte fort.
Läskigt fort! I åttan började jag plugga och kämpa för betygen. Det gav
resultat. Första terminen i åtan fyra Vg resten G. Jag var nöjd och glad.
Andra terminen åtta Vg resten G. Då var jag också nöjd. Sommarlovet åttan
till nian var bäst hitils. Jag var med mina kompisar nästan hela sommarn
och vi hade jätte roligt tillsammans.
I nian nu känner jag Stor press. Första terminen nu hade jag 11 Vg resten
G. 215 ”215” är inringat poäng. Jag vill läsa Samhälle Sam på Fria och
hoppas verkligen att jag kommer in. Jag ska försöka höja mig med 10 poäng.
Att byta skola käns som att lämna tryggheten men haft här. Det känns
skrämmande att man ska komma till en ny klass med nya lärare. Men samtidigt
roligt med lite förändring. Jag kommer sakna alla i den här klassen jätte
mycket. Väldigt många av dem har jag gått från ettan till nian med och det
kommer kännas jätte sorgligt att inte gå med dem längre. För min del Spelar
Skolans miljö inte den Största rollen utan jag tycker att klassen och
Skolans elever gör skolan. Miljön spelar ju roll men inte lika stor som
eleverna som går där giör. De här nio åren har varit jätte bra. Och jag är
väldigt nöjd med min grundskoletid. Nu ska jag njuta av den tid som är kvar
och invänta Sommarlovet. Sen ska jag börja på Fria och göra mitt bästa.

Min syn på skolan
Hej jag är en tjej som går sista terminen i nian.
Jag skulle vilja berätta om saker man kunde ändra på och saker som är bra.
Vi börjar med de man skulle kunna ändra på.
Jag skulle vilja förändra miljön i skolan för den är ju inte den bästa.
Luften skulle man också kunna göra nått åt, för om luften är dålig så blir
man bara trött och man årkar inte jobba.
Jag tycker också att man kan införa speciella klasser så att om man har
svårt i nått ämne så kan man byta ut en lektion i veckan för att hålla på
med det man har svårt med, eller att man gör mindre klasser så att det inte
blir så stökit på lektionerna.
Man kan kanske även förbättra maten och matsalarna.
För om man inte äter så får man ingen energi och då kan man inte
konsentrera sig och så är det för många elever.
Miljön i matsalarna är väl inte heller så bra, eftersom på vissa skolor
ligger korridoren precis utanför matsalarna och dom som äter kanske blir
störda av dom som springer i korridoren.
Så om man istället gör väggar runt matsalen så blir man inte störda av dom
andra eleverna.
Skolgården är ett stort problem på vissa skolor, det är verkligen nått man
skulle kunna ändra på. Förslag på vad man kan göra för att förbättra
skolgården är kanske att man kan sätta ut lite mer bänkar med bord som man
kan sitta vid och spela kort eller vad som helst.
Man kan ju göra det lite lite fint också man kan ju plantera blommor i
stora blommlådor som står på ben.
och det är bara lite man kan förbättra på skolgården.
Nåt jag skulle vela att det fanns var ett rum dit man skulle kunna gå på
rasterna för att koppla av lite så det inte är massa skrik och spring runt
en hela tiden, för vissa kan det vara jobbigt och är det jobbigt så
konsentrerar man sig inte lika bra som man annars gör osäker på om det är
742217 som dragit en pil i texten för att markera att gör ska vara innan
annars, eller om det är läraren som rättat .

Nåt som man kunde införa en timme i veckan är avslappning, det hade vi på
min förra skola jag gick på och det var väldigt skönt och man kunde
konsentrera sig bättre efter åt.
Vägar till skolor kunde också förbättras på vissa ställen, som exempel på
hur det var innan jag gick på den skola jag går på nu kan jag berätta att
när mina systrar gick på den här skolan så fick dom gå på vägen för det
fanns ingen cykelväg och det var ju inte så bra specielt på vintern.
Så vägar är nått man kan diskutera.
Man skulle kunna införa i alla skolor lite mer aktiviteter eller att alla
skolor i samma kommun träffas en eller två gånger per år, en gång på våren
och en gång på hösten. På den skolan jag går på så skulle man kunna ha
cafeterian öppen lite längre eller att man öppnar den lite tidigare.
Ifall att man inte har ätit i skolan, för då kan man köpa en frukt eller en
mixmax t.ex så att man blir lite mätt i alla fall.
Vad gäller lektionerna i t.ex. slöjd skulle man kunna göra lite längre.
Det var sånt man kunde ändra.

Sånna saker jag tycker är bra med den skolan jag går på nu är lärarna dom
skulle jag inte vilja ändra på.
Rasterna är också bra dom är det nu iallafall förut hade vi så korta raster
att man kände sig stressad, men nu är det bra.
Det är även bra att vi har ett bibliotek det skulle jag inte heller vilja
ändra på.
Det är bra att vi har så pass många datorer som vi har också.

2000-talets skola skulle i allafall jag att den skulle ha bra miljö, bra
luft, bra lärare och det skulle inte vara massa dumma komentarer elever
mellan och det skulle inte vara nå mobbing.
Mindre klasser

Vänliga hälsningar från 742217