Flicka – Sida 22 – Skrivbanken

Min syn på skolan

Hejsan skolministern!

Mitt namn är Elin Rehn, jag är femton år och går sista terminen
i årskurs nio.
Eftersom du så gärna ville ha min hjälp för att kunna förbättra
skolan så tänkte jag vara snäll och ge dig den.
Skolan idag är inte helt fel ute, men det är klart att en hel
del förbättringar skulle kunna göras.
Det första jag tänker på är det som redan så ivrigt diskuteras,
mera idrott.
Även om vissa barn och ungdom|ar tränar regelbundet, så är
andelen som inte gör det väldigt stor. Den ökar ju dessutom konstant.
Jag läste för några dagar sedan att andelen som aldrig
motionerar i årskurs 7-9 har ökat med fyra procent från år 93/94 till år
97/98.
Eftersom vi äter fetare och fetare mat, betyder ju det också att
vi måste röra på oss mer.
Annars kommer ju svenskar i fram|tiden se ut som vissa i Amerika
gör nu.
Därför tycker jag att det är bra om barn och ungdomar tvingas
röra på sig i skolan, att de som inte känner att det ”kryper i benen” lär
sig ge kroppen den dagliga fysiska ansträngning som den behöver.
Det borde vara fler obligatoriska friluftsdagar.
Jag tycker också att antingen biologin eller hemkunskapen ska ta
upp hur viktigt det är att äta rätt för att må bra.
Flera av mina kompisar har utvecklat ätstörningar, vilket jag
tror kommer bli ett tufft problem i framtiden. Sjukdomarna anorexia och
bulimi kryper snabbt ner i åldrarna och jag tycker att skolan skall hjälpa
till att förebygga detta.
Alltså: mer undervisning om vilken kost som är nyttig för
människokroppen, samt tips om vilken träning som är nödvändig.
Annars kommer ju halva befolkn|ingen se ut som hus, och resten
som små möss.
En annan sak som borde rustas upp rejält är lärarkåren.
Jag vet inte om det är själva lärarutbildningen som inte är
tillräcklig, eller om jag bara har haft otur som fått obehöriga lärare. Men
under hela år åtta hade jag en lärare i SO som absolut inte klarade av sitt
jobb.
Jag kan inte påstå att vår klass är den lättaste, men det finns
många som ”sitter på höga betyg” och vill lära sig saker.
P.g.a denna lärare förlorade vi nästan en hel årskurs i SO.
Nu har vi fått en ny lärare som också är nyutexaminerad, men hon
är jättebra. Hur seriös som helst. Alla i klassen tycker om henne, men det
jobbiga är att under ett år har vi fått läsa in två årskurser.
Jag vet inte om vår klass har varit speciellt utsatt, men under
de tre åren jag har gått på wicksellska skola har jag bytt lärare nio
gånger.
Detta påverkar självklart betyget, och är väldigt jobbigt
eftersom varje lärare har olika arbetssätt som eleverna måste rätta sig
efter. Men nu blev det mycket tjat om det negativa, det finns ju självklart
också positiva saker med skolan.
Temadagar tycker jag är en väldigt bra sak.
Undervisningen om nazism och rasism har fungerat mycket bra
under dessa dagar.
Friluftsdagarna är också ett bra påhitt man borde ta bättre
fasta på. Det är ju jättebra om också lärarna följer med på utflykterna, då
lär man känna en helt annan person än den som står och tjatar om
vätemolekylens uppbyggnad, eller vad som utlöste första världs|kriget.
Men det jag tycker man har lyckats med på min skola är att
stoppa mobbningen.
Vi har en liten organisation som heter NonMob, det är en grupp
elever som arbetar mot förekomsten av mobbning, detta fungerar mycket bra
och är något som jag rekom|menderar andra skolor.
Hoppas jag inte har gett dig för mycket problem med mina tankar
om förändring av skolan.
Ha det så bra kramar Elin.

Slutet passar nog inte in i ett brev till skolministern. Du kan
argumentera och har ett språk som fungerar

Att byta skola/Att byta klass

Där satt jag med mina fyra bästa vänner Sussi, Anette, Louise, och Linus.
Sussi satt och pratade om sin papegojja. Alla andra satt och skratta,
förutom jag. Jag satt och tittade på henne, hon såg så snäll ut, inget
tillgjort leende som min lärare hade.
För hon var aldrig glad, hon var sträng och sur. Visst var jag väl busig
men hon skällde verkligen hjämt!
Men Gun, ja för hon hette så, var alltid glad, och pratade med alla barnen
när hon var rastvakt.
Jag önskade så mycket att det var min lärare.
En dag, när jag kom hem sa jag till mamma att jag ville byta till Guns
klass, och få henne som lärare. Jag visste att det inte gick, men det var
värt ett försök.
*
Jag kulle precis sluta andra klass när jag fick reda på att våran klass
skulle få en ny lärare. Det var Gun som skulle bli våran nya lärare till
hösten. Men jag var inte alls glad. Jag skulle flytta igen, och jag skulle
få komma till en ny skola och en ny klass. Jag var så himla ledsen att inte
jag skulle få ha Gun som lärare efter sommaren.
samma kväll så grät jag jätte mycket. Den sommaren flyttade vi, vi bodde i
en hjättestor lägenhet med fem rum och kök. Jag, mamma, och mina två
systrar Alexandra och Renée.
Det var ett fint område, med stor lekpark, kolonier och småhus i närheten.
Jag var inte alls rädd att börja skolan, jag hade ju bytt förut. Jag hade
lätt att få många kompisar, och var inte alls blyg.
Mamma hade köpt nya kläder till mig och Renée, som vi skulle ha i skolan.
Själv tyckte jag att dom var lite barnsliga. Men jag använde dom endå.
Väckarklockan ringde, jag hörde mamma komma, och jag visste precis vad han
skulle säga.
– Cherie! Är du vaken?
Sen drar hon upp rullgardinen, och sätter sig på sängkanten.
– Ska det inte bli kul idag gumman? Jag kommer ihåg att jag inte svarade
henne.
Jag ville inte att mamma skulle följa med till skolan, men det gjorde hon i
allafall.
Skolan var stor och nybyggd, det luktade gott därinne. Först hittade vi
inte mitt klassrum, så mamma frågade en vaktmästare. Han var ganska virrig
och visste inte så mycket. Mamma blev irriterad, och jag skrattade litte
tyst för mig själv.
till slut kom vi till mitt klassrum, och vi gick in, Mamma presenterade oss
och lärare skulle precis berätta för mig vart jag kunnde sitta, men jag
hade redan gåt och satt mej brevid en kille med blont hår och gröna ögon.
han hette Robert. tjejerna tittade och pekade på mig. På rasten pratade
tjejerna bara om hästar och hoppade hopprep. Jag sa att jag inte tyckte om
hästar, och hoppade litte hopprep. Sen gick jag och spelade fotboll med
grabbarna.
Jag var den enda tjejen i klassen som lekte med killar.
Robert och jag bodde rättså nära varrandra och därför så gick vi till och
från skolan tillsammans varje dag. Vi lekte nästan hjämt, och vi hade
hjätte roligt.
jag tänkte inte så mycket på gun. Jag hade en hjätte rolig magister som
hett Leif.
Jag tyckte att hela trean var det roligaste skolåret.

Mina skolår!
Jag minns att när jag var liten, när jag gick i typ 1:an eller 2:an. Då
hade jag stor respekt för dom som var äldre än mej, de som gick i typ 4:an,
5:an och 6:an. Så är det inte nu längre, de i 1:an har ingen respekt för
oss som är äldre!
När jag gick i 5:an byggde dom om våran skola. Min klass var den enda
klassen som fick gå kvar när dom byggde om, vi hade vårat klassrum i en
liten barack brevid där dom byggde! Det var vinter och kallt ute!
När man går i sexan ska man ta en spruta… Jag och en tjej till i min
klass hade hört en del om sprutan, att den var stor och att den gjorde
jätte ont… Vi var såå nervösa! Vi kunde inte sitta stilla och jobba, vi
låg på bänkarna, under bänkarna, vi satt i taket… Och vi var på toa
hundrafemtio gånger… Och sen när det väl var varan tur gick det fort och
vi kännde ingenting… eleven har här ritat en glad min
Varje påsk i mellanstadiet fick våran klass låna en äggkläcknings maskin,
det var lika kul varje år, att få se hur många kycklingar vi fick. Alla i
klassen brukade få varsin, men iblan fick några ha en tillsammans. Vi
matade dom, lekte med dom på våra bänkar och tittade i böckerna.
Sedan hade vi val i sexan…
Vi var upp och hälsade på i skolan. Det var pinsamt tycker jag. Så mycke
nytt och nya människor. Sen blev det sommarlov, sommarlovet tog slut
väldigt fort… Nu skulle man börja i den nya skolan… pirrit. Förut var
man störst, men nu är man minst igen. Första dagen i sjuan… Jag gick till
bussen med små steg, när jag kom till busshållsplatsen stod det bara äldre
där, jag tyckte det var pinsamt, men det blev bättre sen när vi hade satt
oss i bussen. Vi kom till skolan, vi gick till det klassrum vi skulle vara
i. Vi lärde känna varandra och allt blev så kul!
När vi gick i åttan var vi på skolresa till Göteborg! Det var nog den
roligaste skolresan jag har varit med om! Vi åkte buss tidigt en morgon, vi
sov lite på vägen dit, alla var trötta. När vi kom dit fick vi gå på stan
ett tag sen skulle vi mötas utanför ett museum. Det var ett roligt och
intressant museum. Sedan när vi varit där skulle vi göra det alla hade
väntat på… Vi skulle gå på Liseberg! Vi var där några timmar, jag tror
att jag åkte nästan alla karuseller… Men sedan var det slut på det
roliga… Vi skulle åka hem. Sitta i en buss igen. Men vi hade ganska kul i
bussen också, vi sjöng och skrek. Det var några som försökte sova. Och
nu… nian!
Vi har ju jämt valt till gymnasiet… Så nu är det bara att vänta för att
se om/vad man har kommit in någonstans…
Det ska bli väldigt kul att börja gymnasiet, få göra vad man vill!
Träffa nytt folk och så!

//Desirée

Min syn på skolan.
Käre skolminister!
Jag tycker det är förlite idrott inlagt på schemat i skolan. Vi på våran
skola har bara under årskurs sju 2×40 minuter inlagt på schemat. Senare
under årskurs åtta och nio så minskar det till bara en 40 minuters lektion
i veckan, och det är under dessa två år som det skulle behövas mer idrott
så man kan skingra sina tankar från allvaret i de vanliga lektionerna,
sådant som mattematik och svenska. Jag tycker att det borde bli
obligatoriskt med 3×40 minuter i veckan med idrott. Varför ska vi få mera
idrott på schemat?
Alla undersökningar som gjorts gällande detta ämne på olika skolor runt om
i landet har alla visat en och samma sak, elever med mer idrotstimmar på
schemat har fått bättre resultat på prov och olika tester. Jag anser att du
som skol|minister borde ta del av dessa undersökningar, om du inte redan
har gjort det.
Generellt är inte skolmaten så bra och dit hör våran skolas mat. Det borde
läggas ner mer pengar på skolmaten så att standarden kan höjas. Vi borde
kunna välja mellan två olika maträtter, en vegetarisk och en ”vanlig” t:ex.
Om inte detta går att genomföra så borde man erbjudas en liten
salladsbuffé, inget märkvärdigt bara man kan äta det i stället för maten så
att man orkar med andra halvan av dagen. Nu låter det som om skolan bara är
tråkig och negativ men det är inte sant.
Vi på våran skola har något som kallas NonMob och det är en grupp
specialutbildade elever och de är 25 st. NonMob är till för att motverka
mobbning och andra kränkande behandlingar på våran skola. Detta är en bra
och positivt utvecklad grupp. Denna grupp borde finnas på fler skolor än
vad den gör idag. Och man borde börja i tidigare åldrar att motverka
mobbning, inte bara på högstadie|skolor. Ett elevråd är också en viktig del
av skolan och våran skola har turen att ha ett så välfungerande elevråd,
där lärare ly ssnar på oss elever och tar till sig det vi säger, det är
också något som borde finnas på alla skolor.
Alla elever har inte samma förutsättningar att klara av skolan på ett bra
sätt, och därför till dessa elevers förmån borde man få mer pengar så man
kan sätta in olika resurser så eleverna får den hjälp de behöver, jag vet
inte hur andra skolor har det men, jag vet att våran skola skulle må bra av
det.
Jag hoppas intesset fortfarande finns för att läsa vidare för det finns mer
att skriva.
Jag tycker att skolan är för allvarlig hela tiden, man börjar redan i
tredje klass att känna press på sig att man borde vara bland de bättre i
klassen för att göra bra ifrån sig.
Detta borde ändras och man borde ha mer lekar under skoltid, så vi elever
får skratta lite emellanåt, det hövs inte vara något avancerat bar det gör
så man får lyfta lite på rumpan en lek är t.ex. Simon säger, den är inte
speciellt avancerad.
Det finns mer under sökningar runt om i landet som säger att musik är bra
stimulans för hjärnan, specielt klassisk musik är bra.
Därför borde eleverna få lyssna på musik under lektionerna. Det räcker med
att bara ha på lågt i bakgrunden så hjälper det till lite.
Käre minister brevet har en början och nu kommer också ett slut, men jag
hoppas du fått nytta av mitt brev och att några av mina idéer går att
genomföra, tack för att du tog dig tid att läsa mitt brev.

M.v.h. Emma

Np i Svenska år 9 8 Maj 2003

2. Att byta klass

När jag började sjuan fick jag byta skola och komma till en helt ny klass.
Ny skola och ny klass innebär att man känner sig osäker, både på sig själv
och andra. När skolan började på hösten oroade man sig mest för vad andra
skulle säga och hur andra skulle va. Jag oroade mig mest för hur lärarna
skulle vara. Det visade sig efter ett tag att lärarna var bra och
lektionerna var intressanta, enda problemet var mina klasskamrater. Jag
kände direkt att jag inte passade in. Det var ingen som delade mina
intressen och åsikter och klassen var redan uppdelad i grupper. Skolan blev
tråkig och lektionerna jobbiga. Innan första terminen var slut kände jag
att jag inte skulle klara av att gå kvar i klassen. Jag fick prata med både
mentorer och rektorn sam kuratorn. De kom fram till att jag skulle få byta
klass efter jullovet. Julen kom och gick och skolan började igen. Den här
terminen började jag i min nya klass. I den nya klassen fanns några av mina
gamla klasskompisar samt min bästa vän. Allt kändes mycket bättre nu när
man fick gå i samma klass som sina vänner, men nu var det återigen nya
lärare och andra arbetssätt. Det gick några veckor och sedan var allt bra.
Jag trivdes bättre med de nya lärarna och jag kände att skolarbetet gick
bättre. Nu går jag sista terminen i nian och jag har aldrig ångrat att jag
bytte klass. Jag har fått många nya vänner och jag har bra betyg. Innan jag
bytte klass var jag en ganska tyst och lugn person som inte sa något mer än
nödvändigt. Nu är jag inte lika tyst längre och jag njuter av livet. Jag
gör alltid mitt bästa och till hösten är det dags igen. Ny skola och ny
klass och den här gången ser jag fram emot det. Den här gången är jag redo,
det var jag inte härsist.
Det finns också några för- och nackdelar med att byta klass. Jag tänkte
skriva upp några av dom som jag har stött på. En fördel är att man klarar
skolarbetet mycket bättre och man tror mer på sig själv om man får gå i en
klass som man trivs i. Om man byter klass och kanske till en annan skola är
det svårt för lärarna att sätta betyg första gången efter bytet. Eftersom
man hade en lärare i den förra klassen som bedömde på ett sätt och nu har
en ny lärare som bedömer på ett annat sätt.
För mig gick det väldigt bra när jag bytte klass och kan beskriva mina år
på högstadiet som bra och något jag aldrig kommer att glömma. Tyvärr är det
snart slut och jag kommer att sakna mina klasskamrater och alla mina
lärare.

(Att byta skola)

Jag var 11 år då, hade precis gått klart 5:an. Det var en kväll då vi satt
vid matbordet och åt kvällsmat. Plötsligt säger mamma: – Pappa har fått ett
nytt jobb. Jag sken upp och sa: – Jaha vad kul! Men sedan berättade dem att
vi var tvungna att flytta till Alingsås! Jag sa till mamma att jag inte
tänkte flytta, jag hade ju alla mina vänner här. Men dem förstod inte
varför jag blev så arg, jag kommer ju få andra kompisar. Då skrek jag åt
dem att jag vill inte ha några andra kompisar. Sen sprang jag in på mitt
rum och smällde igen dörren. Jag började storgråta och lade mig på sängen,
nu efteråt så här märker jag hur barnslig jag var, men jag ville verkligen
inte flytta. Det gick några veckor och jag fick börja packa i hop mina
saker i sådana där bruna banankartonger man får på ICA. Mina bästisar Emma
och Sara lekte jag med varenda dag och sommaren gick och så kom dagen då vi
skulle flytta. Jag fick hjälpa till att bära alla kartonger från huset till
bilen. När vi var klara med allt hoppade vi in i bilen och körde i väg.
Efter en kort stund var vi framme. Huset stod tomt och mörkt. Bakom taket
kunde man skymta solen. Då kände jag värme. Jag hade ju lovat mina vänner
att jag skulle flytta tillbaka till Göteborg efter bara några veckor, men
jag kände verkligen att jag hörde hemma här. Efter att allt var upp-packat
gick jag in i mitt rum. Efter några veckor kände jag mig riktigt hemma här,
både i mitt rum och huset. Och så plötsligt en kväll när jag skulle gå och
lägga mig fick jag en jobbig känsla, nåt kom upp i mitt huvud som jag
aldrig tänkt på förut. Hur skulle det bli i min nya klass? Kommer jag få
några vänner? Tänk om jag blir utanför. Jag sov inte mycket den natten. På
Måndag skulle jag börja. På min andra skola var alla så snälla mot mig, jag
hade många kompisar och det var ingen som var elak mot mig. Jag trivdes
där. Dagarna gick och det blev Fredag, Lördag och Söndag. På söndagskvällen
var jag så nervös att jag spydde på toaletten, men efteråt kände jag mig
bättre. Mamma sa att det nog bara var för jag var nervös, och det hade hon
ju rätt i. Det blev Måndag morgon och jag steg upp, åt min frukost, tog min
väska. När jag stod i hallen och var på väg att gå frågade mamma igen om
hon skulle följa med. Men jag var fast besluten att jag skulle klara det
här själv. Jag sa hej då och sen gick jag. När jag kommit fram till
skol|dörren tryckte jag på knappen brevid och dörren öppnades. Jag gick
sakta in genom den och kom in i en lång korridor med mörkblå och röda
tapeter. Då kom en lärare fram till mig som senare visade sig att det var
min klassföreståndare. Det var en trevlig tant och hon verkade snäll. Hon
öppnade dörren och gick in, efter kom jag i släptåg. Där satt hela klassen
och tittade på mig med nyfikna ögon. Jag kände hur jag blev röd och glansig
i ögonen. Fröknen presenterade mig och sa åt mig att sätta mig brevid
Kajsa. Kajsa var snäll och hon lärde mig alla namnen i klassen. Han med
ljust lockigt hår framme vid tavlan hette Magnus och han var den
populäraste killen i klassen. Han var bäst på fotboll, när dem spelade det
på rasterna, alla ville vara som han. Jag var nervös hela förmiddagen, men
till slut lossnade det. På rasten lekte flickorna med mig, vi hoppade
”kråka” och spelade basket. Jag kände mig välkommen i klassen. På
eftermiddagen när jag kom hem låg det ett brev på sängen. Det var från
Sara, det såg man på handstilen. Jag satte mig på sängen och öppnade det.
Det stod något så här: Hej Vicke! Vi saknar dig jättemycket! När kommer du
tillbaks? Här är allt som vanligt, utan att du inte är här då. Spelar du
basket ofta? Vi kör lite i bland, men det blir inte som när du var med.
Vårat lag vann ju alltid! Jag ska hälsa från Emma. Vi får ringa någon dag!
Ha det bra Hälsningar Sara. När jag läst brevet längtade jag verkligen
tillbaka till Göteborg. Jag hade ändå bott där hela mitt liv. Jag saknar
mina vänner och alla barnen på gården, vi var ju ett litet gäng. Vi hade så
kul där, när vi gick till skolgården och spelade basket på
söndagskvällarna. Alla som betydde något för mig bor ju i Göteborg. Utan
farmor då. Sen farfar dog har hon blivit lite glömsk, så vi måste hjälpa
henne. Men mormor och morfar bor ju fortfarande kvar där. Vi brukade alltid
vara där och äta Söndagsmiddag och det gör vi fortfarande så ofta det går.
Men jag trivs här. Alingsås är ju inte så stort, så man lär ju känna många
människor här. Jag har ju fått nya vänner nu. Men lärarna var nog bättre på
min förra skola. Men jag ska ju bara gå här detta året också, sen börjar
jag ju 7:an och då får jag ju nya lärare och klasskompisar. Så det blir nog
bra det också.

– Var tillbaka till sex! ropade Anjas mamma genom köksfönsteret. Anja
svarade gemom att höja handen och fortsatte sedan ner efter grusvägen.
Bakom sig lämnade hon det gula oskyldiga huset som ruvade på så många
hemligheter.
För henne var det ingen trygg|het att komma hem på kvällarna. Men trotts
att hon visste san|ningen hoppades hon alltid på att hennes pappa bättrat
sig. Varje dag, så länge hon kunde minnas, hade hon sett sin pappa full.
När hon kom hem på kvällarna söpan allt han kunde få tag i och dagen efter
låg han avslagen i soffan för att sen på kvällen börja om igen.
Till en början hade det inte vart så farligt, men sedan hade han börjat
slagit sin fru Lina, Anjas mamma.
Misshandeln var inte allvalig, men tillröcklig. Flera gånger hade hon haft
stora blå-lila blåtiror runt ögat när hon gått till jobbet och ursäkten
var: ”Jag har rammlat”. Alla visste såklart att det inte var så, men ingen
sa något.
Anja hade aldrig råkat ut för sin fars dåliga humör. Kanske därför att hon
smög ner till stranden om kvällarna. Där kunde hon sitta flera tim|mar och
se på vattnet, fåglarna som oberört seglade i skyn och vågorna som slog mot
stenblocken. För Anja var detta en trygg plats. Trotts att hennes mamma
flera gånger nämnt hur farligt det var att vara ute på kvällarna.
”Du vet hur mycket våld det är nu?” brukade hon säga.

Hon hade svängt av från grusvägen och undvek vant stenar, rötter och
kvistar. En aspkvist som hängde över stigen sköt hon snabbt undan och
framför sig bredde havet ut sig. Lika vackert och hemlighetsfullt som
vanligt. Många skepp hade gått under där och många människor hade slukats
av vågorna.
Det blåste kallt och Anja satte på sig en tjock grå tröja. Det blonda håret
samlade hon ihop i en hästsvans. Hon slog sig ner i sanden och drog in
lukten av salt i sina lungor.
Hennes morfar hade fått sin aska utspridd här. På hans begravning hade hon
vart fem år och hade inte kunat förstå varför man ville spridas ut i havet.
Nu var hon 15 och ville exakt samma sak.

I morgon skulle skolan börja igen. Efter ett långt sommarlov. Det var det
sista och avgörande året för vilken utbildning hon skulle få.
Mörkenet hade dragit sig närmare och hon reste sig upp för att gå hem igen.
Två timmar hade gått fort och hon skyndade sig hem till huset fullt av
hemligheter…
– Inte alls! skrek Julian och knuffade in Lina i kylskåpet. Anja smällde
igen ytterdörren för att avbryta misshandeln som pågick i köket.
Hon slängde av sig tröjan och dom utnötta tofflorna och var på väg in i
köket.
– Släng inte i dörren jänta!
– Förlåt pappa.
Hon studerade sin pappa. Han hade samma smutsiga kläder som alltid. Hans
hår hade blivit långt och lite grått och han hade inte rakat sig på flera
dagar.
Lina hade smygit upp bakom honom och såg besvärad ut.
– Maten är färdig, det är bara att äta.
– Den där maten går inte att äta, mumlade Julian och grep tag i byrån för
att inte förlora balansen.
– Jo, den duger bra, svarade Anja.
– Nej, tro mig. Köttbullarna är brända. Det blir pizza istället. Både Lina
och Anja försökte desperat att få honom på andra tankar, men han föste ut
dom genom dörren.

Lina knäppte fast bilbältet och Anja följde hennes exempel bak.
– Du borde inte köra, försökte Lina.
– Det är inget fel på mig.
– Då blir detta vår död…
– Tyst kvinna, röt Julian och körde ut från gården. På vägen körde han ner
deras postlåda som blev liggande på marken.
– Pappa, det går bra med McDonald’s sa Anja eftersom det låg mycket närmare
hemmet.
– Nej, jag har lovat er pizza. Han trampade gasen i botten och hastigheten
var över 120 kilometer i timmen.
– Sakta ner är du snäll, bad Lina.
– Nej, sa han beslutsamt.
– Pappa det går bra med McDonald’s.
Hennes pappa vände sig om mot henne.
– Nej har jag sagt.
Sekunden efter tappade han kontrollen och bilen sladdade till. I nästa
sekund krockade den med en kiosk.

Sirenerna tjöt och människor hade samlats runt om oly|cksplatsen. Anja låg
utsträckt på en bår medans en kvinna i vita kläder lyste henne i ögonen.
– Hon har vaknat! ropade hon och en man kom fram. Dom bytte några ord innan
han vände sig mot Anja. Han var lång och muskelös med svart hår som skymde
dom bruna ögonen.
Han tog försiktigt Anjas hand och frågade om hon mindes något. Hon nickade
och försökte se sig om för att se sina föräldrar.
– Dom är inte här. Dom åkte till sjukhuset men… han hejdade sig. Dom
överlevde tyvär inte…

– Du blir flyttad till din moster i Vaxholm, sa en kvinna från socialen.
Hon var inte mer än 30 och hade rätt lockigt hår, gröna ögon och rödmålade
läppar.
Men Anja hörde inte på. Hon hade under ett polis|förhör insett att det var
hon som bar skulden till föräl|drarnas död. Hade hon vart tyst hade det
aldrig hänt.
– Anja?
Hon nickad sakta. Hon hade blivit väckt i sina funderingar.
– Hon är på väg hit för att hämta dig.
– Vem?
– Din moster!
Anja nickade.
Ny familj, nytt hus, ny stad och ny skola. Allt skulle bli nytt. Men alla
skulle väll se henne som en mördare.
I varje tidning i hela landet kunde man läsa: ”Man kör ihjäl fru – stora
mängder alchol”.

– Mitt kära barn! Hur mår du? Nej, förlåt mig. Vilken dum fråga. Hon
kramade Anja som satt i en stol insvept i en filt. Klockan var sent in på
natten och hon var trött, rädd och chockad.
I bilen på vägen hem babblade hennes moster Emma om den nya skolan,
vännerna och staden.
– Den är full av möjligheter.
Forts. på kladd s. 5
nedan följer elevens utkast till uppsatsen, den inleds med en s.k.
tankekarta

”förendringen”
1. Anja – 15 år, sista året i grundskolan.
2. Pappan är alcolist
3. åka in till stan pappan – full
4. olycka
5. föräldrarna dog
6. Får flytta till mostern
7. Får byta skola, accepterad?

– Var tillbaka till sex! ropade Anjas mamma genom köksfönsteret.
Anja svarade genom att höja handen och fortsatte sedan ner efter grusvägen.

Bakom sig lämnade hon det lilla gula huset, med vackra blommor och nymålat
stacket. Utifrån såg det ut att vara ett helt vanligt hus i
Smålandstrackten. Men för Anja var det inget mysigt och tryggt hus att
komma hem till på kvällarna. För henne var det en mardröm att komma dit.
Men hon hoppades alltid på det bästa, även om hon visste vad som väntade
henne.
Varje dag, så länge hon kunde minnas, hade hennes pappa supit sig full på
kvällarna. I början hade det väll inte varit så farligt, men när han börjat
slagit Anjas mamma, Lina hade det blivit allvaligare. Han hade aldrig
slagit henne hårt, men det hade flera gånger hänt att Lina haft stora blå-
lila blåtiror när hon gick till jobbet dagen efter.
Anja hade aldrig råkat ut för hennes pappas dåliga humör, kanske berodde
det på att hon smög ut på kvällarna och gick till stranden. Där kunde hon
sitta flera timmar och bara se på fåglarna som svävade så oberört i skyn,
vågorna som slog mot stenblocken och mörkeret som kom allt närmare.
Hon fick alltid höra av sin mamma om allt våld som skedde i världen nu och
om hur farligt det var att vara ute om kvällarna. Men för Anja var stranden
en lugn och trygg plats.

Hon hade svängt av från grusvägen och ner på en liten upptrampad stig.
Trotts att det börjat skymma kände hon igen stigen så bra att hon lätt
kunde undvika rötter och stenar. En kraftig gren av asp hängde ner över
stigen och hon sköt snabbt undan den för att undvika att hon skulle krocka
med den.
Framför henne bredde havet ut sig. Blå-svart glänste det välkomnande mot
henne. Havet hade precis som henne en massa hemligheter. Fartig hade gått
under och dragit med sig många i djupet. Anja föste ihop sitt blonda hår i
en hästsvans och drog på sig den tjocka tröjan hon haft med sig.
Det blåste kallt och luktade salt. Men hon var van. Hon slog sig ner i
sanden och stirrade ut över det hemlighetsfulla havet. Hennes morfar hade
efter sin död fått sin aska utspridd där. Hon log vid minnet.
Hon hade bara vart fem då och hade inte alls fattat varför man spred ut
aska i vattnet. Nu var hon 15 och förstod bättre. Hon ville också få sin
aska utspridd i havet.
Imorgon skulle skolan börja igen. Det skulle vara det sista och avgörande
året för vilken utbildning hon skulle få sen.
Utan att hon märkt det, hade två timmar gått och hon skyndade tillbaka till
det gula oskyldiga huset som var fullt av hemligheter.

– Inte alls! skrek Julian och knuffade in Lina i kylskåpet.
Anja slängde igen dörren med en smäll för att avbryta misshandeln i köket.
Hon tog av sig den mörkgråa tröjan och slängde av sig sina utnötta toffler.

– Släng inte i dörren jänta! ropade hennes pappa och kom utrusande i
hallen.
– Förlåt pappa, sa hon och log oskyldigt. Hennes pappa nickade sakta. Han
hade en smutsig tröja och svarta jogging|byxor på sig.
Hans hår hade blivit grått på en del ställen och växt ut och blivit
ovårdat. Han hade inte rakat sig på flera dagar heller.
Lina hade smygit upp bakom honom och såg besvärad ut.
– Maten är färdig, det är bara att äta.
– Den där maten går inte att äta, mumlade Julian och grep tag om byrån i
hallen för att hålla sig på benen.
– Jo, den duger bra, svarade Anja och skulle precis passera sin pappa när
han tog ett stadigt tag om hennes axlar och vände henne om.
– Tro mig, köttbullarna är brända. Vi kan åka till en pizzeria istället.
– Du kan inte köra i det där skicket! utropade Lina och tog tag om hans
arm.
– Det är inge fel på mig, svarade han och gick vinglande ut till den gammla
volvon.

– Det här blir vår död, mumlade Lina och spände fast bilbältet. Anja hade
hoppat in bak och följde hennes exempel.
– Tyst kvinna, röt Julian och körde ut från uppfarten. På vägen ut körde
han in i postlådan som ramlade omkull.
– Pappa, det går bra med McDonald’s också, sa Anja i ett försök att stoppa
den galna bilresan. McDonald’s låg i allafall i närheten.
– Nej, har jag lovat er pizza, så ska ni få pizza.
Han trampade på gasen och bilen tog ett kraftigt skutt framåt, sen började
hastigheten öka från 60 km till 90 km.
– Sakta ner är du snäll, bad Lina desperat. Men det gjorde bara att han
ökade ännu mera.
Anja kunde skymta McDonald’s reklamskylt en bit bort.
– Pappa, ta McDonald’s.
– Nej, svarade han bestämt.
– Men jag vill ha hamburgare!
– Nej, vi ska äta pizza, sa han och vände sig om mot henne. Sekunden efter
tappade han kontrollen och bilen sladdade till och for av vägen och in i en
kiosk på sidan.

Sirenerna tjöt runt om och människor hade samlats på olycksplatsen för att
se vad som stod på.
Anja låg utsträckt på en bår och en kvinna i vita kläder lyste med en
ficklampa i hennes ögon.
– Hon har vaknat! ropade hon och en man kom fram till henne. Sjuksköterskan
och mannen utbytte ett par ord och sen vände mannen sig mot Anja.
Han var lång och vältränad med svart hår som hängde över hans bruna ögon.
Hans klädsel avslöjade att han var polis.
Han log försiktigt och tog Anjas hand.
– Kommer du ihåg vad som hände?
Anja nickade och försökt vrida på huvet för att se sina föräldrar.
– Dom är inte här. Dom fördes båda till sjukhuset, men tyvär… Han blev
tyst ett tag. Han kramade hennes hand och viskade lågt.
– Dom dog på vägen in till sjukhuset. Dom hade så allvaliga skader att dom
inte gick att rädda.

– Du blir lyttad till din moster i Vaxholm, sa en kvinna från socialen.
Hon var inte mer än 30 och hade rött lockigt hår. Hennes gröna ögon var
snälla och förstående och dom rödmålade läpparna rörde sig medans hon
pratade.
Men Anja hörde inte på. Under ett polisförhör hade det gått upp för henne
att hon var orsaken till föräldrarnas död. Hade hon bara varit tyst hade
det inte hänt. – Anja?
Hon vaknade till ur sina funderingar och såg upp.
– Hon är på väg hit för att hämta dig.
– Vem?
– Din moster!
Anja nickade.
Det skulle betyda ny familj, nytt hus och ny skola. Allt skulle bli nytt.
Men dom skulle antagligen se henne som en mördare.
I varje tidning i hela landet stod det med stora svarta bokstäver ”Man
körde ihjäl sig och frun – stora mängder alchol”.

– Mitt kära barn! ropade Emma och kom springande genom socialens korridor.

Anja satt insvept i en marinblå filt och deppade över sitt liv.
– Hur mår du? Hon satte sig på huk och kramade sin systerdotter.
– Vilken dum fråga. Förlåt mig. Kom nu så sticker vi.
Renskrev hit!
Anja stirrade på dom tre barnen i köket.
Jim var yngst, bara tre år. Han hade blont, kort hår och satt på golvet med
några legobitar. Sen var det Eva som var åtta. Hon hade brunt axellångt
hår, som nu var uppsatt i flätor.
Och sist var det Albin som var tolv. Han hade också blont hår, klippt i en
moden frisyr.
Han hade skatarkläder på sig från topp till tå.
– Dina kusiner känner du väll igen?
Anja nickade och släppte sin resväska i golvet.
– Du kommer trivas här, sa Eva och gick fram och kramade henne.

Skolan skulle egentligen börja dagen där på. Men efter omständighet|erna
fick hon skjuta upp det en vecka.
Hon hade inte anlänt till Vaxholm förän fem på morgonen och hade somnat
omedelbart.

Under veckan som gick fick hon prata med en kurator var annan dag.
Det var en snäll medelålders man som den mesta tiden försökte övertala Anja
om att olyckan inte vart hennes fel. Men vad han än sa, vägrade hon tro
det.
– Hur känns det och börja i en ny skola då? frågade han plötsligt när Anja
vägrat prata mer om olyckan.
– Bra, antar jag.
– Hade du mycket kompisar på din förra skola?
– Nej, svarade hon.
I Småland hade det var känt att hon hade en alcholist till pappa som
misshandlade hennes mamma.
– Då tycker jag du börjar om här, sa kuratorn och log.

– Det här är Anja, presenterade hennes nya lärare.
– Vill du berätta lite om dig själv?
– Jag heter Anja och kommer från Småland. Men nu har ja flyttat hit och…
ska bo hos min moster Emma.
En kille, långt bort i klassrummet började vifta med handen.
– Varför då?
Anja tvekade.
Hennes lärare var väl informerad om olyckan och hon avbröt och sa att Anja
kanske inte ville besvara frågan.
– Det är ockej. Dom dog i en bilolycka för en vecka sen…
Killen nickad sakta.
– Jag beklagar, sa han och såg besvärat ner i bordet.
– Det är lungt…

– Du, det är fest hos mig i helgen. Skulle du vilja komma? frågade killen
som frågat henne om hennes föräldrar. Han var lång och hade mörkt spretigt
hår.
Anja nickade sakta.
– Vad bra, jag heter Kasper föresten. Häng på så ska jag presentera dig för
några polare.
Anja log och hängde efter. Det här kanske skulle bli bra i allafall?
Det dåliga hade lätt med sig något gott. Ingen av hennes nya vänner brydde
sig om hennes förflutna.
– Du är här nu och vi ser dig som den du är här med oss. Dessutom har inte
du gjort något fel, sa Karin och kramade henne.
– Vi älskar dig allihopa, sa Kasper och gav henne en puss på kinden.
Anja blev så förvånad att hon stirrade förvånat på dom andra.
– Vad var det där?
– Det kallas p-u-s-s!!

Att byta skola/klass

Elin stänger och låser ytterdörren innan hon börjar att gå till skolan i
det fina vårvädret.
Elin går sista terminen i 6:an och snart ska hon börja 7:an. För någon
vecka sedan valde klassen var och en tre personer som dom skulle vilja gå
med i 7:an. Hon funderar på om hon verkligen valt rätt. Hon känner sig
osäker.
Idag ska en yrkesvägledare komma och berätta lite från den nya skolan.
Medan hon går där och funderar på om/vad hon ska fråga yrkesvägledaren tar
någon tag i hennes axel. Det är Susanna.
– Hej, säger hon. Har du kommit på något att fråga den där vägledaren? Jag
ska i alla fall fråga om vi får några skåp. Hoppas inte du det?
– Mmm. svarar Elin visst.
Dom går vidare och Susanna pladdrar på som vanligt. Men Elin går i andra
tankar. Hon är nervös inför de nya klasserna och den nya skolan. Visst är
det kul och spännande med nya klasser men nu känns det mer skrämmande. När
yrkesvägledaren, Kristian hette han visst, pratar lyssnar Elin bättre än
vanligt. Hon blir lite lugnare när han pratar och svarar på frågor. Men det
finns vissa frågor han inte kan svara på. Och det är dom som fortfarande
oroar henne. Vilka? Kristian kan inte lova att det kommer att bli bra
på den nya skolan i den nya klassen.

Dagarna går och alla jobbar vidare som vanligt. Men så kommer dagen då
6:orna ska få veta dom nya klasserna.
Elin är otroligt nervös där hon sitter i sin bänk och väntar på att
klasserna ska delas ut. Det är pratigt och nervöst i klassen just nu. De
flesta är förväntansfulla och kan knappt sitta still.
Nu öppnas dörren och läraren kommer in. Hon har en stor bunt papper med
sig, Klasserna! Hon delar ut klasserna så att alla får sin egna klass. Elin
vänder på papperet och tittar. Det är många hon inte har en aning om vilka
det är. Men några vet hon. Där är Susanna, Erik, Magnus och Amelia.
Det blev inte en sån farlig klass. De fyra är hon ju redan ganska bra
kompis med så det kanske blir en bra klass. Hon ser sig omkring och alla
ser nöjda ut med sina klasser. På torsdagen om tre veckor ska alla i hennes
blivande klass träffas i den nya skolan.
Dom tre veckorna går otroligt snabbt tycker Elin. På torsdagen
går hon, hennes mamma och pappa dit för att träffa alla andra i klassen.
De fick instruktioner i skolan om hur de skulle så det gick relativt lätt
att hitta klassrummet de skulle träffas i.
När alla kommit och slagit sig ner så berättar tre lärare om skolan och
dess regler. Sedan blev det rundtur bland salarna men eftersom att det var
på kvällen så var det inga elever på skolan.
Och under den här tiden har Elin sett att alla verkar vara lika nervös som
hon.

Tillslut kommer sommarlovet och Elin skuter bort tankarna på 7:an.
Men till hösten kommer dom tillbaka. Den oroliga och nervösa kännslan.
Dagen innan skolstarten sover Elin dåligt. Så på morgonen är hon väldigt
trött. Men hon pallrar sig iväg till bussen.
Nu i 7:an är hon tvugen att åka buss för att det är för långt att gå.
Hon stiger av bussen med resten av eleverna som ska till skolan. Hon hittar
Susanna och Amelia och slår följe med dem. Alla elever samlas i aulan där
rektorn håller ett tal och där dom sedan blir uppropade så att dom kan gå
med sina klassföreståndare till sina klassrum.
Första veckan var det svårt att både lära sig schemat och att hitta rätt
klassrum. Det händer att Elin, Susanna och Amelia, som blivit väldigt goda
vänner, kommer försent för att dom inte hittat rätt klassrum.
Skolan är ju så mycket större än den de hade gått i i 6:an. Det är mycket
som är annorlunda. Till skillnad från 6:an känner hon att hon får ta mer
ansvar nu. Här finns tex. ingen klocka som ringer när nästa lektion börjar.
De har även ett helt annat arbetssätt här. Man måste tänka mer själv och
så.

När första veckan gått berättade klassföreståndarna att klassen skulle få
åka på en ”lära känna varandra” resa. Alla verkade tycka att det lät skoj
så redan två veckor efter åkte de till en stuga där de övernattade, åt,
fikade och hade andra aktiviteter.
Många var uppe säkert hela natten. Men innan Elin somnade tittade hon
bredvid sig på Magnus som ligger och håller om henne i sömnen. Och hon
känner att hon kommer att trivas i den nya klassen!

Mina skol-år.

Allt jag tänker på är hur otroligt mycket jag har förändrats sedan jag
började skolan. Jag kommer ihåg första dagen i ettan. Det var samling och
jag hade ”finkläder” på mig. En jättful tröja! Fast då var den ju det
finast som fanns. Och jag var så blyg. Och, m jag inte minns helt fel, så
gick det ganska segt i skolan då. Alla andra var bättre på allt. Jag hade
väldigt dåligt självförtroende. Vågade ingenting. Ända fram till sjuan,
åttan. Jag hade det jättejobbigt i trean. Var alltid ensam. Min bästis hade
flyttat och bytt skola. Och då blev det ju jättejobbigt att börja fyran.
Nya lärare och allt. Men i femman oläsliga ord . Då blev det lättare. Då
var det inte bara jag längre, utan hon och jag. Vi var alltid med varandra.
Vi gick jämt och höll varandra i handen på rasterna. Men om någon frågade
om vi var bästisar sa vi nej! Hon hade redan en bästis där hon bott förr
och jag ville inte ha någon på grund av hur det gick förra gången. Så
självklart gick det ”lebbrykten”. Men det visste vi inte om förrän i
sommras, och då var det ju saksamma. Vi hamnade i samma klass i sjuan. Fick
nya kompisar i klassen. Som hade kompisar i andra klasser, som hade
kompisar i andra klasser. I sjuan var det bara jag, Jonna, Maria och Lina
som var med varandra. Till slut blev det för mycket för oläsliga ord .
Jag började vara med Susanne. Hon tävlings|dansade och fick mig
intresserad. Varje måndag åkte vi dit och dansade. Vi var med varandra
jämt. Sov hos varandra hela tiden. Vi var mycket mer lika än mina andra
kompisar. Vi blev bästisar. Det kändes så skönt. Att ha en bästis är
ungefär som att vara kär, fast det håller längre. Det var mest hon som
gjorde att jag fick bättre självförtroende. Att jag fattade att jag
faktiskt såg bra ut, var bra på saker. Men skolan då? Den gick fortfarande
trögt. Det var först i åttan som det började hända saker i mitt liv. Inte
för det hade varit helt ohändelserikt förr, men nu mådde jag bättre och
bättre hela tiden. Fick fler kompisar. Men på betyget stod det ”stor
frånvaro”. Aj då. Sen började nian. Då tänkte jag få ording på skolan. Och
så gick allt åt helvete. Det blev för mycket. Jag orkade inte mer. Men jag
fick inte stanna hemma för mamma och pappa, även om det visste att jag
mådde dåligt. Och till skolan ville jag absolut inte gå. Så jag hamnade på
stan eller någon kompis. Jag var alltid orolig på mornarna, före skolan,
hade jätteont i magen. Så hade det alltid varit. Mamma och pappa fick reda
på att jag inte var i skolan. Och vi pratade och pratade och pratade. Till
slut nådde pappa fram till mig – Man kan styra över sina känslor. Man kan
välja att må dåligt, man kan välja att må bra. Man kan välja att vara
orolig varje morgon, man kan välja att inte göra det. Och jag har insett
att jag är j-ligt smart. Men, det handlar inte om vad jag vet eller inte
vet. Eller om jag kan lära mig eller ej (som pappa tror), utan om vad alla
andra vet. Så egentligen är det inte jag som är smart. Det är alla andra
som inte är det. Det är bara det att skolans ”system” för det hela inte
fungerar på mig. Väldigt mycket av det jag kan nu har jag lärt mig av pappa
och av livet. Inte av lärare och skolan.

Att byta skola/Att byta klass
Ulrika går där med tunga steg över skolgården och tittar ner i baken. Hon
hör skolklockan ringa in, så hon tar lite raskare steg. Hon sliter upp
dörren till skolan, det var alldeles tomt i korridoren. Alla har gått in i
klassrummet. Hon öppnar försiktigt dörren där det står 5B och går och
sätter sig vid sin bänk utan att säga något. Fröken står där framme vid
svartatav|lan och skriver om vad som kommer att hända den här veckan.
Dom skulle gå på teater, bada och på gymnastiken skulle dom lära sig att
dansa. Då utbrast Ulrika ett tjut och tårarna bara sprutade rakt ut. Alla
stirrade på henne, och Håkan klassens tönt satt och skrattade. Fröken gick
fram till Ulrika och la hennes arm runt Ulrikas axlar och tröstade henne.
Medans hon höll om henne så sa hon åt resten av klassen att gå ut och ta
rast i tio minuter. När Ulrika lugnat ner sig berättade hon varför det var
så jobbigt. Fröken tittade sorgset på Ulrika och sa
– Det kommer bli så tomt utan dig.
Ulrika tittade ner i bänken, där hade Klasse kluddat dit ”Ulle ? Ricke”.
Hon la handen över texten och tänkte. Kommer jag aldrig få se Rickard igen?
och så tittade hon på hans bänk som stod snett framför.
Hon gick ut till toaletten och tvättade bort hennes tårar som hade runnit
längs hennes beniga kinder.
När hon kom in igen hade alla satt sig på sina platser, hon gick till sin
bänk och alla tittade på henne med sorgsna blickar.
Fröken sa med låg och försiktig röst
– Jag har berättat.
Ulrika svarade inte utan hon tittade bara ner i bänken och snyfftade lite.
Efter skolan gick hon långsamt över skolgården, bakom henne hör hon någon
springa och stegen kommer bara närmre och närmre, hon tittade snabbt bakåt
det var Maria. Maria var Ulrikas bästa kompis och dom brukade jämt vara med
varandra. På vägen hem gick dom tätt intill varandra och Maria frågade
massor av frågor.
– Och vad händer med våran hemliga klubb då, frågade Maria ängsligt.
Hemliga klubben, tänkte Ulrika. Jag får väll skicka brev, och så kan någon
annan få ta över min plats. Nu delade sig vägen och det var daggs att
skiljas.
– Jag lovar att skicka brev, sa Ulrika.
Maria svarade inte, hon tittade ner i backen och hennes ögon var fyllda av
tårar. Nu gick Ulrika sin väg och utanför huset stod en stor vit lastbil
som det stod ”FlyttNisse” på.
Sak efter sak och låda efter låda kastades in i lastbilen. Och så snart var
det daggs att åka.
Mamma Cia stod och tröstade lillebror Jonatan som jämt grät.
Och pappa Johan gick igenom hela huset så att inget var kvarglömmt. Och nu
var allt klart, allting var med så nu var det bara att åka.
Solen sken och svetten rann ner för pappa Johans panna.
Efter tre timmar var dom framme vid vårat nya hus och hem
Ett stort gult hus med en stor trädgård fylld av äppelträn och blommor i
alla olika färger. Nu var det bara att packa ut allt som vi hade packat in
i lastbilen.
Redan nästa dag skulle Ulrika gå till sin nya skola och sin nya klass.
Lilla Jonatan hade somnat och nu var det dags för Ulrika att sova. Hon låg
länge i sin säng och funderade över morgondagen, hur ska den bli? Hur är
klassen? Snälla eller elaka?
Nästa dag gick hon upp lite sent och fick därför skynda sig lite till
skolan. Mamma följde med men pappa var hemma och målade och snickrade och
tog hand om Jonatan. Så stod hon där med sin mamma bredvid sig och framför
sig stod det med stora färggranna bokstäver: 5A.
Dom knackade på dörren och en söt blond tjej med lockigt hår och glasögon
öppnade och sa:
– Hon har kommit!
Ulrika gick försiktigt in i klassrummet och tittade sig omkring.
Alla tittade på henne, hon klev fram och såg en tom stol i mittenraden. Hon
gick dit och satte sig. Och så började fröken prata och hälsade henne
välkommen. Hennes mun gick i 110 så det var lite svårt att höra vad hon sa.
Plötsligt utbrast klassen ett skratt, Ulrika tänkte är det mig dom skrattar
åt? men det var det inte för när hon vänder sig om och tittar ut genom
fönstret så står mamma och hoppar hopprep mer 4:orna.
Åh nej tänkte Ulrika, nu har hon skämmt ut mig för hela skolan.
Ulrika skrattade inte men det gjorde alla andra. Ulrika gick ut från
klassrummet och smällde igen dörren.
När hon gick ut på skolgården tittade Ulrika ilsket mot mamma sen gick hon
snabbt hem. Mamma kom efter men han inte ikapp förns dom kom hem. Då sprang
Ulrika in på toaletten och grät. Jag vill inte gå tillbaka till den där
skolan, jag hatar den skrek hon. Pappa hade fått reda på vad mamma hade
gjort och försökte nu få ut Ulrika från toaletten. Men hon satt där inne
länge, länge. Nu började Cia och Johan att bli oroliga, tänk om hon inte är
där.
– Ulrika! ropar mamma.
Men hon får inget svar tillbaka. Johan gick in i köket och hämtade en
kökskniv och försökte att låsa upp dörren med den. Efter lite-piller fick
dom upp låset. Dom öppnade dörren, men ingen Ulrika där. Mamma Cia stod i
dörren och såg ut som hon skulle svimma medans pappa Johan utbrast ett
vrål.
– Vart har ungen tagit vägen?
Han gick ut och smällde igen dörren. In i garaget som var fyllt med bråte
och kartonger, sen kom han ut med en cykel. Mamma Cia stod och rev upp
kartong efter kartong tills hon hittade telefonboken, och började ringa.
Sida efter sida men ingen hade sett eller hört något om Ulrika. Det var nu
mörkt och pappa kom hem, men han hade ingen Ulrika med sig. Det var så sent
att dom var tvungen att gå och lägga sig.
Nästa dag vaknade mamma av att någon spolade inne på toaletten. Hon tittade
bredvid sig och där låg Johan och snarkade. Cia gick upp och ställde sig
utanför dörren. Ut genom dörren kom Ulle.
– Vart har du varit? Vi har varit så oroliga! säger mamma.
– Uppe på mitt rum och sovit så klart, fnös Ulle. Mamma stirrade på henne
när hon gick upp för trappan. Sen gick hon in till Johan, och berättade,
att hon måste ha varit hemma hela tiden. Hon hade lurat oss och låst dörren
efter sig och smygit upp på sitt rum igen.