Elevens kön: Flicka

Saras stora dag
Sara Eleven använder ett annat namn än sitt egna, men givet har även det
namnet anonymiserats står utanför en stor byggnad, hon är jätte nervös,
men ändå är hon full av förväntan över hur de nya klasskamraterna ska
vara.
Det här är Saras första dag på högstadiet som hon gått och väntat på hela
sommaren.
Eleven markerar nytt stycke både genom ny rad och indrag, men är ej
konsekvent Den tiden på mellanstadiet hatar jag inte, men jag skulle
aldrig vilja vara där igen. Under den tiden så var jag inte speciellt
lycklig men jag var inte speciellt ledsen i heller. Men det var ändå
jobbigt att gå till skolan varje dag under nästan hela mellanstadiet, men
jag gjorde det ändå. Jag lätt dem inte vinna över mig; jag var starkare än
dem, tänker hon.
Men nu är jag glad över att den tiden bara är ett minne blått och jag
hoppas att aldrig mer kommer att behöva gå igenom samma sak igen.
Nu hör Sara klockan ringa, hon måste gå in, hon går sakta mot den stora
dörren.
Innan Sara kommer fram till dörren så ser hon någon som kommer fram sidan
om henne; det är en tjej i hennes egen ålder som ser ut att vara jätte
stöddig. Sara ser på tjejen, när tjejen märker detta så fräser hon vad glor
du på, Sara säger ingenting hon bra vänder bort sin blick från tjejen och
går in i byggnaden. När hon gör det så tänker hon: jag hoppas inte jag
hamnar i samma klass som henne för hon better sig precis som dem i hennes
gammla klass, och hon vill verkligen inte behöva gå igenom samma sak en
gång till.
När Sara har kommit in genom dörren så ser hon massa lärare som håller upp
olika papper med olika klassnamn. Det är en man som håller upp ett papper
där det står 7A med stor text, det är i den klassen som Sara ska börja i.
Det där är alltså en av mina nya lärare, tänker hon. Runt honom så står det
en massa elever, Sara känner inte igen någon av dessa (tjejen från dörren
står inte där), det beror nog mest på att Sara hade valt att gå på
högstadiet i en annan stadsdel än när hon hon gick på mellanstadiet.
Sara går fram mot klassen.
När hon nästan hade kommit ända fram till klassen så ser läraren på henne
och frågar om hon var Sara, hon gav en nick som svar.
Han sa då: välkommen, vi har väntat på dig, alla andra är redan här. Sedan
vände han sig om och sa med hög röst till hela klassen att följa följa
efter honom, och det gjorde de.
Sara kom sist in i klassrummet, hon tittad runt för att se om det fanns
någonstans för henne och sitta, och det fanns det, så hon satte sig där.
Det var bredvid en tjej. Tjejen såg ganska blyg ut precis som Sara var. Men
hon hälsade ändå och presenterade sig själv, hon hette Sandra, nästan som
mitt namn, tänkte Sara. Sandra log bara åt Sara.
I detta ögonblick förstod Sara att hon hade fått en vän som hon skulle
trivas bra med.
Och även om de andra i klassen skulle bette sig likadant som dem i hennes
gammla klass så skulle det ändå bli bättre nu, hon skulle må mycket bättre
tänkte Sara, för nu hade hon fått sin allra första bästa vän.

I vissa fall är det streck dragna mellan den raden som är innan ny rad
och den nya raden och det är svårt att veta om det är läraren eller eleven
som har korrigerat styckeindelningen i efterhand

Eleven har genremedvetande. Uppsatsen skildrar ett skolbyte i
novellform. Språk och formalia är OK, men några tempusbyten och
satsradningar stör läsningen. Jag saknar däremot ett resonemang kring
själva förändringen som skolbyte medför. G

Mina skolår

Allt började när jag var sju år gammal. En solig dag skulle mamma och jag
gå upp till skolan, Evedalsskolan, som låg mitt bland skogen. Redan då
kände jag nervositeten från topp till tå. Men jag hade efterallt mammas
trygghet nära mig och det kändes allra bäst.
Nu skulle jag äntligen träffa mina klasskamrater, lärarna och skolan som
jag skulle tillbringa hela sex år med. En massa tankar for runt i huvudet
på mig:
– Hur kommer mina klasskamrater vara?
Lärarna, skulle de vara snälla eller stränga så fort man gjorde något
dumt?
Så, så många tankar…
Snart hade en månad gått och man hade lärt känna sina klasskamrater och
lärare. Ute på rasterna lekte, vi olika sorters lekar, den mest älskade var
”Kung” och alla var tillsammans, ingen kände sig utanför. Så småningom fick
man allt mer vänner och plötsligt kände man alla. Lärarna var helt
underbara, speciellt Pia och Alice. Jag kommer alldrig att glömma min
första svenska lektion som vi hade alla tillsammans. Då hade vi fått vår
första läsbok, där jag fick lära mig att läsa. Nu när man tänker på det så
är det och kommer alltid att vara en speciell bok för mig.
Efter ett tag så fick vi lära oss att sjunga en fin ramsa. Ramsan, ”Nu ska
vi gå hem” som vi alla fick sjunga efter att skolans dag var slut. Den var
så himla fin. Tiden gick så fort, den rusade iväg bara sådär. Nu var det
mellanstadiet som gällde.
Vi skulle få nya lärare, vissa av klasskamraterna skulle byta skola och nya
elever skulle börja i vår klass istället. Det kändes lite tråkigt att byta
lärare men det tråkigaste var nog när en av mina bästa vänner, Kajsa P.
skulle byta skola.
Så, efter en tid kom de nya eleverna. Man ville veta så mycket om dem:
– Vilka var det?
Varifrån kom de?
Varför hade de bytt skola och just till den här skolan?
Så nyfikna som vi var på dem var de nog också på oss. Men så småningom fick
vi svar på våra frågor och lärde känna dem bättre. Man fick en helt annan
bild av dem nu än vad man hade i början.
På rasterna brukade vi alla tillsammans åka pulka och leka snöbollskrig vid
’branta backen’ som låg vid närheten av skolan. Men när sommaren kom så
sprang vi upp till skogen, byggde stora kojor och krigade om våra
landområden, som om vi var Anglosaxier, Normandier, och befann oss i de
skottska högländerna. Så roligt vi hade det, alla tillsammans. Åren bara
flöt förbi som vinden..
Nu gick vi i klass 6A, det allra sista året, som man ver|kligen skulle ta
vara på. Klasskamraterna, lärarna, minnena och alla stunderna vi haft
tillsammans. Det var också nu som man skulle välja högstadieskola.
– Vilken skola skulle man välja, Stugebo eller Åtorp?
Vilka vänner skulle man vilja gå i samma klass med?
Man hade ett ganska stort beslut att fatta, men som till slut gick bra.
Avslutningen närmade sig och nu skulle man ta farväl av sina kära
klasskamrater, lärare och sin underbara skola. Vad det kändes tungt i
hjärtat. Sommarlovet var här som tur var, så man hade annat att tänka på.
Man skulle njuta av varje minut av sommaren för sen var det åter skolan som
gällde.
Stod vid min balkong en dag och då såg jag min skola som en målande tavla,
av de vackra, färgstarka höstlöven. Det gav många tankar: minnena, lärarna
stunderna med sina klasskamrater, man ville bara springa upp till skolan.
Men då kom det, man skulle ta en ny väg och börja om på en annan skola. Det
var Stugebo, som gällde nu och de tre åren där.
Jag hade blivit allt mognare nu än vad jag var och jag kun|de skilja på vad
som var rätt och fel om olika saker och ting. Fick våra första betyg som
jag förståss var alldeles stolt över. När skolan var slut för dagen, så
sjung vi inte längre den fina ramsan, ’Nu ska vi gå hem’ utan vi kramades
och pussades och sa farväl till varandra.

Mina skolår
”AH börja skolan ska väl inte vara så svårt.”
Det var ord jag sa fem år sedan.
Idag efter att har gått i grundskolan i snart nio år känner jag att jag
inte direkt kan säga samma sak. De tre sista åren har varit de jobbigaste
och mest krävande åren i mitt liv. Så här långt. Men samtidigt tror jag att
jag har lärt mig en hel massa saker om mig själv. Att jag faktiskt säger
emot om någon är dum mot mig eller att jag har ganska lätt att prata inför
större samlingar.
Jag minns första dan när jag skulle börja mellanstadiet. Mamma hade gjort
flätor i mitt hår med rosetter längst ner och jag var uppklädd i rosa
cykelbyxor och en orange t-shirt.
Allt var så roligt tills jag hoppade ner för en bänk och stukade foten. Jag
sa inget till min nya lärare för jag vågade inte. När jag sedan kom hem la
jag mig på grässmattan och började gråta. Mina tankar var att jag hatade
skolan och att jag aldrig mer skulle gå tillbaka dit. Det var skolans fel.

Nu efter snart sex år kom jag visst igenom den krisen och det har blivit
många fler på vägen. Kriser som de senaste åren har för mig varit att ta
mig igenom veckan. Att varje lektion vara uppmärksam, glad och alltid göra
sitt bästa. Man kan inte varje timme, varje dag, varje vecka vara på sitt
bästa humör, det går bara inte.
Första året i högstadiet var ärligt talat roligt, Nya människor, nya
ansikten, ny miljö att vara i. Det var också en tryggande känsla att man
hade några av sina vänner med sig från mellan|stadiet, även om jag inte
alls umgås med dem idag. Jag har träffat nya vänner som betyder allt för
mig.
Vänner som jag kommer förmodligen ha kvar i hela mitt liv. Högstadiet är
inte bara att gå i skolan, Man går igenom så mycket personliga saker.
Ibland säger man tänk om man ändå inte gick i skolan, Men vad skulle man
göra då, Även om du inte pluggar vidare efter grundskolan så har du ändå
fått en grund i livet. En grund att stå på. Man får lära sig hur man själv
fungerar i olika situationer.
Hur världen fungerar. Vilka olika människor med olika religioner det finns
överallt. Jag har lärt mig mer än vad jag trodde jag skulle veta vid det
här laget och tänk vad mycket jag borde ha lärt mig när jag inte har många
år kvar att leva.
Jag skulle vilja berätta för min syster vad som väntar henne men det går
inte. För allt som jag har upplevt kanske hon inte får uppleva och om hon
gör det blir det på hennes sätt.
Nu kan jag förstå när hon kommer hem och svär och slänger sig framför tv:n
för hon är för trött för att göra läxor. Jag kan förstå vad hon går igenom
och då kan jag hålla mig undan. Tänk om allt som min familj har fått gå
igenom för mig. Alla mina dåliga dagar men också de dagar jag haft för
mycket energi som jag inte vetat vad jag ska göra av och då tagit ut det på
dem.
Det är bara några månader kvar i grundskolan och sedan kommer en lång och
härlig sommar innan gym|nasiet börjar. Jag längtar så himla mycket att
komma närmare vuxenlivet.
Att få ta mera ansvar, träffa nya människor och en ny miljö.
Det ska bli så skönt att få lämna grundskolan, lämna allt bakom sig.
Att få vända blad och se något nytt.
Jag kommer säker som jag har gjort så här långt utvecklas mer. Vem vet, de
åsikter jag har idag kanske har helt förändras om några år. Det finns tid
och möjlighet för det. Tid att förän|dras som person och individ.
Lärare har nog haft större inverkan på en än vad man tror. Jag tror att
lärare inte bara ska under|visa utan också leda oss ut i verklig|heten. Den
stora, hemska, vackra och intressanta verklighet.
Den som vi alla möter någon gång.

Mina skolår!

Min första lärare var bäst, BrittMarie hette hon. Hon pyntade klassrummet
med nallar och leksaker. Jag kommer ihåg första dagen i ettan, som om den
var i går. Jag klev in i klassrummet. Jag såg mej omkring och tänkte. ”Här
vill jag vara, här kommer jag att trivas. Jag vill aldrig här ifrån”. Men
sen kom den dagen och man blev stor skulle upp till trean. Skulle byta
byggnad och lärare. Läran hette Ann-Louise. Hon var också bra. Men ingen
som Britt-Marie. Ann-Louise var bra på piano och var rolig, skrattade och
hade kul med oss!
Men så en dag när jag gick i femte klass, kom jag till skolan och Ann-
Louise var inte där.
Det kom in en annan lärare som stod tyst i många minuter sedan sa hon:
– Nu är jag här, jag ska vara eran vikarie! Ann-Louise ligger på sjukhus.
Alla blev förskräckta.
Det gick 2 veckor och hon hade fortfarande inte kommit tillbaka. Efter 4
veckor så hade Ann-Louise gått bort. I cancer, Bröstcancer. Skulle aldrig
få se henne mer. Jag kommer ihåg henne så bra. Känns som det var igår! Men
tiden gick vidare och nu på högstadiet är allting bra och fridfullt.
Från sjunde klass när vi splittrades och blev en ny klass så är de bra.
Berätta minnen och intryck Har många bra kompisar och så. Men de händer
nån gång ibland att jag tänker på henne.
För jag hade henne i 2 år. Och nu är hon helt borta!

MINA SKOLÅR
Mina tre första skolår.
Jag började i skolan redan som sexåring, alltså jag började i
sexårs|gruppen. Vi var den första kullen i Säffle, och jag kommer i håg att
jag kände mig stolt. Mina systrar hade alla tre börjat i skolan när dom var
sju, men jag fick börja när jag var sex.
Jag började i en montisoriklass med arton stycken andra barn. Jag hade tur
och kände två stycken från dagis, Kasper och Johan. Tillsammans med Andrea
bildade vi hemliga klubben och släppte inte direkt in några andra i den.
Det var först när vår lärare tog oss åt sidan och sa bestämt att alla i
klassen måste få vara med i vår klubb, annars var vi okamratliga.
Så hemliga klubben löstes upp, för vi ville ju inte ha några inkräktare.
Synd för vi hade just kommit på ett hemligt språk. I vår klass fanns en
kille som hette Ruben. Han hade gått om ett år och var därför ett år äldre.
Första terminen såg vi upp till honom, han var ju ett år äldre än oss!
Sen började jag tycka allt mer illa om honom. Han skulle jämt retas med
mig, knuffa mig och när vi lekte pussjaga sprang han jämt efter mig. Vår
mesiga lärare försökte prata med honom och hans mamma, men det hjälpte
inte.
Hon sa att jag fick försöka stå ut.
Efter ett tag började det bli värre. Ruben frågade chans på mig, varje
morgon utanför cykelstället, och jag sa nej varje dag.
En dag när jag var lite sen, stod han som vanligt och väntade på mig. Det
var inga andra barn ute, för vi hade just börjat.
Så sa han som vanligt, Sofie får jag chans på dig? Jag svarade som alltid :
nej, jag är ihop med Johan. Då svartnade det till i hans ögon och jag fick
ett hårt slag över ansiktet. Det gjorde ont och jag började gråta. Jag
sprang in och berättade för läraren, som genast skällde ut Ruben. Den dagen
hade vi skolfoto, och på mitt kort i ettan står jag rödgråten och med
svullen kind. Jag trodde förstås att Ruben skulle sluta plåga mig, men där
hade jag fel. Han fortsatte som vanligt att fråga chans på mig varje
morgon, jag fortsatte att svara nej, och han fortsatte att slå mig.
Skillnaden nu, var att jag inte berättade för någon, att Ruben gav mig en
örfil varje morgon.
Jag vågade helt enkelt inte.
Min lärare frågade ibland hur det gick med Ruben, och jag sa självklart att
det inte var några problem. Ruben retade dom andra tjejerna i klassen med,
men det varändå mig han hade hakat upp sig på. Även om det var mig han var
på jämt, var det ändå bara jag som kunde lugna honom.
För han hade ett hetsigt och aggressivt temprament. Så det var jag som fick
sitta bredvid honom i klassrummet och det var jag som fick sitta i hans
grupp i matsalen.
Allt det här kunde jag stå ut med, det var tillochmed inte särskilt svårt,
för jag blev lite särbehandlad av lärarna. Duktiga Sofie som tar hand om
och lugnar Ruben.
Men allt har ett stopp och ett slut, och en dag i slutet av tvåan fick jag
och alla andra nog.
Det regnade ute och hela klassen satt i kapprummet på rasten och bråkade,
lekte och skrek. Ruben kom plötsligt fram till mig och frågade om vi skulle
gå ut och leka.
Jag svarade att det regnade och att jag absolut inte hade lust.
Han sa ingenting och jag tittade upp mot honom för att se hur han hade
reagerat. Han var helt röd i ansiktet och hans huvud såg helt uppsvullet
ut. Jag trodde han skulle explodera. Det såg så roligt ut att jag och Lina
började skratta.
Det skulle vi inte ha gjort för i nästa sekund tryckte han upp mig mot
väggen och skakade mig.
Ruben var inte någon liten och klen kille, tvärtemot var han lång och
stark. Mina ben dinglade en bra mit över marken. Han fortsatte skaka mig,
och mitt huvud ramlade fram och tillbaka.
Det gjorde fruktansvärt ont i nacken och huvudet, och jag började gråta.
Alla stod som förundrade och bevittnade händelsen. Efter kanske en minut
började klassen reagera, och försökte få honom att släppa ner mig. Inget
hjälpte och vi skrek och ropade, men ingen lärare eller vuxen kom. Efter en
liten stund som verkade som en evighet, kunde Andrea äntligen knacka i smyg
på de låsta klassrumsdörrarna.
Ruben hade järnkoll över hela kapprummet. Till slut kom en lärare ut och
släpade i väg Ruben.
Då hade jag blåmärken på axlarna och spott i ansiktet.
Ingen fick någonsin höra om den händelsen.
En vecka senare slutade Ruben i våran klass och började i ”lilla gruppen”.
Han fortsatte att reta mig och dom andra tjejerna på rasterna men för
övrigt fick vi vara ifred. Bara en gång till hände en otrevlig sak. Som
hämnd på mig, för att jag hade fått lärarna att placera honom i ”lilla
gruppen” stal han min nya munktröja en rast och grävde ner den bakom
klätterställningen.
När Ruben hade slutat i vår klass berättade vår lärare att han hade en
liten hjärnskada som han hade fått när han föddes.
Hon berättade att det hette damp, men det sa inte oss något. Ingen hade
hört om det förut.
Om vi hade vetat redan från början hade vi kanske förstått honom på ett
bättre sätt, vi tyckte han bara var en dum och hemsk plåga.
Vår lärare berättade antagligen inte för oss om hans hjärnskada för att
bespara honom en massa onödigt lidande.
Ruben slutade i vår klass i trean.
Det blev inte detsamma utan honom. Vi fungerade kanske bättre som klass men
han hade något i sin personlighet som gjorde att alla ändå saknade honom,
kanske varje klass behöver en bråkstake?

Mina Skolår

Förutom kundskap har skolan gett mig två viktiga saker Socialkompe|tens och
att jag inte är dum utan bara har ett vanligt fel som kallas dyselexi.
Under mina tidiga år i grundskolan var jag väldigt blyg, protesterade
aldrig var i allmänhet nästan folkskygg. Det förde med sig att man inte
fick några kompisar och var alltid ensam. Men skolan tvingade fram mig att
börja prata med folk, umgås och säga nej till saker jag inte ville göra.
På vilket sätt? Berätta om något minne
Det har hjälpt mig mycket för dom som känner mig vet att jag är en väldigt
socialperson som pratar dygnet runt.
Vem kunde tro att den lilla blyga flickan som blev livrädd bara vid tilltal
nu har vuxit upp till någon som älskar att ha muntliga föredrag och vara
allmänt social.
Det kommer jag nog ha stor nytta av i framtiden vid jobbintervjuer m.m.
Men det är inte det största skolan hjälpt mig med. Det största är att jag
inte är dum utan bara har dyselexi.
Men det var inte förren i slutet av 6an dom insåg det. Vilka är ”dom”?
Före det lät det bara:
– Hon slarvar bara.
Men jag själv som visste att jag gjorde det bästa jag kunde intalade mig
själv att jag bara var dum.
Dum, dum, dum dom orden gick runt i min skalle. Här blev det livfullt
Hur dum var man inte när man läste som en snigel och gick i 5an? Men det
dom inte visste var att orden bara hoppade för mig och det inverkade även
på andra ämnen, tex Matten. Jag kunde läsa alla matteproblem som hade
siffror men så fort det blev ett lästal så gissade jag bara.
Men jag skyller inte på skolan för att dom inte märkte nått. Jag gömmde det
väl. I lågstadiet så låtsades jag bara läsa, vände bara bladen. Men när jag
kom upp i mellan stadiet slutade det att funka för då kom det hemska att
skriva recension och som alla vet är det en fördel att ha läst boken för
att kunna skriva vad den handlar om, så jag började prata istället.
Eftersom destå mer man pratade destå mindre kunnde man läsa. Det var inte
förren i slutet av 6an när vi fick byta lärare p.g.a mamma ledighet dom kom
på det, jag hade Dyselexi. Jag fick gå och få extra hjälp vissa lektioner
och fick lära mig att jag inte var dum. Nu idag sitter jag och tänker på
hur mitt liv hade varit idag om dom inte hade upptäckt det. Min chansnig är
att jag hade skolkat från alla lektioner eftersom jag skulle vara för dum
för att kunna gå på lektionerna.
För att samanfatta det enkelt har skolan nog räddat min framtid och jag har
lärt mig att man alltid ska berätta sina problem folk kan faktiskt hjälpa
till.

MINA SKOLÅR
Det är min första dag i skolan och jag känner mig både arg och lessen.
När jag passerar in genom skolans mörka och trista dörrar känns det som att
jag bara vill springa hem.
Jag kommer in i klassrummet där min klass 1b redan sitter ner vid varsin
bänk och tittar på mig med vakande ögon. Min fröken som heter Marja hälsar
mig mycket välkommen till den nya klassen.
Det pirrar i hela magen när jag sätter mig ner.
Idag ska vi ha upprop och skriva vårat namn på varsin bänk, som vi ska ha
de sex närmaste åren.
Jag vänder mig försiktigt om och ser att en flicka tittar på mig och vinkar
som att vi kände varandra.
Jag tror inte att jag har träffat henne förut men vinkar snällt tillbaka.
När vi har rast kommer hon fram till mig.
Och knappt hinner jag hälsa innan hon dragit tag i min arm och sprungit ut
med mig på skolgården.
Skolan kanske inte är så tråkig trots allt.
Jag pustar ut och känner hur solen värmer i mitt redan solbrända ansikte.
Skolan har börjat!
Vädret ser trist ut innifrån skolan och dess fönster, där jag sitter och
kollar ut. Det är vitt överallt på backen och jag fryser så fort jag
snuddar fönsterrutan.
Allting är så jobbigt här i skolan.
Ären har gått så snabbt, nästan lite för snabbt.
Om ett halvår ska man börja högstadiet och skaffa nya kompisar.
Det känner jag inte ett dugg för.
Eleverna snackar om vem de vill de vill gå i samma klass med.
Men jag årkar inte bry mig. Varför tänka på det nu och inte sen?
Halvåret gick snabbare än vad jag hade trott och till slut var det sissta
skolavslutningen för mellanstadiet.
Nästa avslutning skulle vara för högstadiet, i en ny skola, med nya elever.

Sommarlovet är slut.
Det är dags att ta det stora klivet och bli lite mer vuxen. Jag vågar inte
gå själv till skolan, så jag går med min kompis Ruben som jag ska gå i
samma klass med. Den här skolan är mycket större än våran gamla och man
känner verkligen den stora klumpen i halsen.
När vi väl sitter i vårat nya s.k hemklassrum så ska man berätta om sig
själv för dom andra och leka någon fånig namnlek.
Klassrummet ser annorlunda ut och så också eleverna. Där inne står det bord
i stället för bänkar och man får varsitt skåp att ha sina grejer i istället
för krokar. Man får också ha skor på sig vilket man inte fick ha på förra
skolan.
Under sjuan fick jag många fina kompisar, men också en hel del ovänner.
Tjejerna i åttan trodde de var så grymma och kunde hacka ner på vem som
helst. Ibland verkade det som att det bara var jag som var utsatt.
Jag kände mig så liten och svag.
Dom kallade mig för saker, och sa att jag hade herpes. Så hållde de på i
lite mer än ett år, innan jag sa ifrån. Jag kommer ihåg att jag var jätte
arg, för jag kallade dom för många saker.
Men hur som helst så hjälpte det.
Efter det kunde de säga något ibland, men jag var kaxig nog och stog imot.

I åttan var allt lite svårare, med betyg och passa tider. Det blev mycket
skolk och dåliga betyg.
Jag trodde att jag var häftig och började röka, men det försöker jag sluta
med.
Jag var mycket med mina kompisar i stort sett varje dag.
Sen kom då nian.
Strörst på skolan, måste föredra med gott exempel. Gör jag det?
Det vet jag faktiskt inte. Nian är ganska tuff och jag är glad att den
snart är över.

4 Min syn på skolan
Kungsör
Hejsan! 7/12 2003
Jag är en tjej som heter Cecilia Kappler och går nu mitt sista år i
grundskolan. Jag hade tänkt att i detta brev skriva om positiva och
negativa saker som jag upplevt under min skoltid och även vad man ska tänka
på i framtiden.
Ända sedan jag var liten har jag fått lära mig att det du lär dig i skolan
det lär du dig för livet! Mina föräldrar har alltid påpekat att om jag
misslyckas på ett prov så är det inte hela världen men ta alltid chansen
och lär dig något. Detta är något som jag tycker skolan ska lägga mer
uppmärksam|het på. Vissa elever läser bara in exakt det som står i boken,
återger det på provet och glömmer det sedan lika snabbt. Det är där felet
ligger hos många. Vi lär oss inte för att göra ett bra prov eller för att
få ett MVG. Det är såklart självklart att dessa två delar spelar en viktig
roll men att lära sig för sitt framtida liv anser jag som viktigare.
Många hävdar att skolan har försämrats de senare åren. Visst har
disciplinen och respekten hos eleverna försämrats men jag tycker ändå att
skolan utvecklas i takt med samhället vi lever i. Min gamla skola som jag
gick sex år på har nu utvecklat en tid på schemat där de får jobba med all
sorts media. De har gjort ett medialabb på skolan där de kan spela in
filmler, musik och massor med andra saker. Om det är något som rör oss
mycket så är det just media. Det är tex. viktigt att man lär sig att allt
inte är sant som står i tidningar och att journalisterna kan vinkla
repotage som sänds på tv mm.
Skolan har gjort ett bra försök till att följa med i utvecklingen och nu
gäller det bara att jobba ännu hårdare med att förbättra elevernas syn på
skolan.
Något som varit viktigt för mig och förmodligen många andra elever genom
åren är lärare.
Hur viktiga är inte dessa vuxna människor som vi kallar förebilder? När du
lämnar klass tre för fyra så står du där med en massa egenskaper och
åsikter som din allra första fröken lärt dig. Det är inte förrän du börjar
högstadiet som du inser att din första fröken var en 60åring med folkdräkt
på varje skolavslutning. Ändå vet du att du har lärt dig massor från henne
och folkdräkten accepteras i dina ögon. Det är viktigt med bra lärare! En
bra lärare kan göra alla ämnen intressanta medans den sämsta kan förstöra
även det roligaste ämnet!
Lite väl valda ord innan jag kastar mig in i åsikternas djungel om 2000-
talets skola, framtidens skola.
Generellt så tycker jag att skolan är ganska bra som den är. Nu utgår jag
självklart ifrån hur det är och har varit på de skolor som jag har gått på.

Skolorna har varit fräscha, de flesta lärare har varit bra och vi har haft
bra material att jobba med. Något som dock faktiskt måste förbättras är
relationen mellan elever och lärare. Det vikiga för framtiden är hur vi
behandlar varandra. Lärarna måste försöka lyssna och bry sig om alla
elever. Och försöka se oss elever som speciella individer. Eleverna måst
självklart också respektera de olika lärarnas sätt att vara och lära ut. Vi
måste också lära oss att respektera de äldre bättre. På många sätt känns
det viktigare för mig med bra relationer än tex. fina bänkar. Vi i väst har
redan så mycket överflöd så jag tror att det är viktigare att vi försöker
bygga upp den konntakten mellan människor som saker tar bort. Man lär sig
mer om man trivs i skolans miljö. Vi måste även arbeta ännu hårdare med att
bearbeta mobbningen som finns runt omkring oss.
Mitt råd: utveckla människan men inte med hjälp av materiella ting. Så i
framtiden, det är klart att saker och ting kommer att utvecklas men jag
hoppas och tror ändå att samhörigheten och gemenskapen mellan oss är
viktigare än ”världsliga ting”. Det är det vi måste jobba vidare med!
Nu börjar det bli god tid för mig att avrunda mitt brev. Jag hoppas att du
har lärt dig något och att du kanske får användning av det i ditt framtida
jobb.
Lycka till med utvecklingen av skolan och ha med i tanken vad jag skrivit.

MVH
Cecilia Keppler
9AI Abrahamsbergsskolan

Att byta skola

Jag stod i dörröppningen. Det var första dagen i min nya skola. Jag skulle
börja fyran och hade precis flyttat ifrån mitt gamla område och var därför
tvungen att byta skola. Jag var ganska nervös. Jag kommer ihåg den pirrande
känslan i magen. Jag är nästan helt säker på att jag var röd i ansiktet,
det var så pinsamt på något sätt. Det värsta var när fröken skulle
presentera mig
– Det här är eran nya klasskompis Maria Svensson
Jag såg hur tjejerna satt och fnittrade och viskade samtidigt som de
tittade på mig. Det var ganska jobbigt.

Jag fick sätta mig brevid en kille som hette Jonas, Jonas Karlsson. Han var
ganska lång och hade knall blåa ögon och var ganska smal. Han var verkligen
fin. Det första han sa till mig när jag satt mig var:
– Har du någon kille?
– Nej, svarade jag generat.
– OK, då vet jag, sa han med ett leende på läpparna.

Den dagen gick jättesakta. Först hade vi syslöjd sen musik. Efter det var
det svenska, lunch och matematik. Jag tog sällskap hem med två tjejer som
jag hade pratat lite med i skolan. De hette Anna och Sara. Sara var smal,
blond och blåögd, Anna däremot var brunögd, mörkhårig och lite rund. Sara
följde med mig hem den dagen. Hon ville se mitt rum hade hon sagt. Sara var
jätte snäll, vi lekte hela den kvällen. Jag var med Sara och Anna nästan
varje dag efter det.

Jag trivdes verkligen i min nya klass. Det gick rykten om att Jonas var kär
i mig. Jag var lite kär i honom också, men det visste bara Anna och Sara
om.

Innan jag böt skola hade jag jättemycket kompisar. Jag var aldrig ensam.
Jag trivdes väl, men det var inte alltid så roligt. Det går inte att
förklara men det var något som var fel.

Min lärare var ganska konstig. Ganska mysko faktiskt. Hon skulle
tillexempel alltid vara helt klädd i rött eller helt klädd i grönt. Då
menar jag smycken, skor och nagellack också. Hon favoriserade elever också.
De elever hon tyckte om fick alltid en guld stjärna på sitt läx|förhör och
fick till exempel vara inne på rasterna, även om det inte regnade. Vi andra
var tvugna att vara ute även om Det var dåligt väder. Vi fick inga
guldstjärnor heller. Hon var nog ingen bra lärare. Min nya lärare däremot
favoriserade ingen, inte som man märkte iallafall. Det var bra. När man
jobbade i matsalen fick man vara inne på rasterna och ibland om det var
dåligt väder, men inte annars. Så om jag tänker efter så hade jag nog en
bättre lärare när jag böt skola. Min nya klass hade bättre sammanhållning
också. Ingen var mobbad och ingen mådde dåligt, men i min gamla klass var
det en tjej som var mobbad. Det var ganska jobbigt att se hur dåligt hon
mådde.

Det roligaste i skolan var nog när vi hade klassens timme. Andreas och
Jonas brukade alltid spela upp sketcher som de hittade på själva. Det var
alltid lika skoj. En gång var jag och en tjej som hette Helena med. Vi
sjöng Hit me baby, one more time, Britneys låt. Alla jublade och klappade
händerna efteråt. Det var verkligen kul.

För mig var det en bra sak att byta skola. Även fast jag var pirrig och
generad och gick vilse i den nya, stora skolan så var det början på något
bra. Jag trivdes verkligen. När jag började femman blev jag tillsammans med
Jonas. Men vi var tillsammans i smyg för att Sara var kär i honom. Inte för
att det har så mycket med mitt skolbyte att göra, men jag ville bara
informera lite. Hehe.

Att byta skola/byta klass/byta liv

– Vi ska separera.
I samma stund som pappa yttrade de orden förändrades mitt liv. Det var där
förändringen började. Fast det visste jag inte då.
Pappa flyttade ut. Nu var det bara jag, mamma och min ena syster
kvar i radhuset. Jag förstod att vi inte skulle kunna bo kvar så länge. Det
var för stort och för dyrt. Men jag hoppades i alla fall. Jag önskade för
jag trivdes bra. Fin gård, bra grannar, nära till skolan och affären.
Ett halvår efter att pappa flyttat ut satt jag och pratade med
min bästa kompis, Maria. Jag berättade att min mamma väldigt gärna ville
flytta till Örebro.
– Det vill min också! Tufft om vi skulle flytta tillsammans. Din familj och
min familj. I det ögonblicket verkade det inte så dumt att flytta. Jag och
min bästa kompis skulle bo i storstan. Gud, vad vi skulle ha kul.
Ja, man var ju lite trött på den lilla orten vi bodde i. Samma
personer vart man än gick. Vi skulle hitta en ny klass att göra hyss i. För
det var det vi gjorde. Jag erkänner att vi mobbade folk, gjorde saker vi
inte fick och ljög när lärarna frågade om det var vi.
När jag kom hem den dagen gick jag direkt fram till mamma.
– Jag flyttar om Maria flyttar.
Då vart mamma glad. Hon hade länge velat komma ifrån den lilla kommun
(eller håla, som hon kallade det) som vi bodde i. Hon började planera och
fixa. Hon tittade jämt i tidningarna efter lägenhetsannonser.
Efter någon månad eller så började jag inse vad jag sagt. Vi
skulle verkligen flytta. Jag skulle lämna allt, hela mitt liv.
Jag hade aldrig flyttat förut så jag hade kompisar från barndomen kvar, en
del stod mig väldigt nära. Jag var stadig och glad. Jag var nöjd med mitt
liv som bus. Nu skulle jag lämna allt. Jag skulle få bygga upp allt igen.
Börja om från noll.
– Nilla, kom ihåg att vi ska åka till Örebro ikväll. Mamma hade
hittat en annons på en lägenhet hon tyckte verka trevlig.
Vi skulle på vår första lägenhetsvisning. Vi skulle bo i lägenhet, trångt,
ingen gård. Fy, vad hemsk!
När jag skulle somna den kvällen grät jag. Tårarna forsade som
floder. Det var inte sista gången. Jag visste att det var verklighet nu.
Jag skulle byta stad, byta skola, byta liv. Jag var rädd för att
byta skola. Jag visste vad jag hade för roll på skolan. Jag visste hur alla
var och att de flesta hade respekt för mig. Jag var en av de coola. Jag
gjorde hyss och var rolig. Nu var jag rädd. Jag ville inte byta skola, jag
ville inte byta roll.
När jag var i skolan var jag lika tuff som alltid. Jag spelade
min roll. I skolan sa jag att flytten skulle bli kul. Jag skulle ju ifrån
hålan. Men när jag kom hem åkte masken av och tårarna föll.
Jag och Maria satt hemma hos henne när hon berättade att;
– Vi kanske inte kan flytta.
Hennes ord var som ett stenskott i pannan.
– Va?! Jag kan ju inte flytta själv.
– Vi har ett lån som krånglar till det. Vi får inte hyra av någon.
Det var det som hållt mig uppe. Att jag inte skulle flytta själv. Jag
skulle ha en liten del av med mig. Så att jag kunde starta om från ett och
inte från noll.
Vi valde en lägenhet. Eller ja, mamma valde en hon tyckte om.
Jag själv var knäpptyst när vi kollade på lägenheter. Det var en protest!
Även om jag tyckte att den var fin och bra så sa jag inget.
– Där! Mamma pekade på en stor rätt ful byggnad.
– Där ska du gå sen!