Elevens kön: Flicka

Mina skolår

Jag skulle precis börja 1:an och var jätte nervös, visst jag hade träffat
mina nya skolkamrater innan men jag var ändå nervös!
Dagen före min första skoldag åkte jag och min mamma in till stan för att
köp mina nya skolgrejer, vi gick och köpte pennor och skrivböcker och nu
skulle vi gå och köpa min alldeles nya och egna skolväska, jag visste
precis hur den skulle se ut och nu var det bara till att hitta den också!
Vi gick in i flera olika butiker, men jag hittade den inte, till sist när
vi skulle köra till en annan affär utanför stan, ”såg jag den”, hängande i
Hm’s skyltfönster och sprang dit fylld med glädje och köpte den, Min
alldeles egna skolväska. På kvällen sen när vi var hemma tänkte jag: Nu är
det bara några timmar kvar till min första skoldag och blev jätte nervös så
sedan när jag gick och lad mig somnade jag direkt!
Halv sju på morgonen kom min mamma in och väckte mig och sa:
-: Anna, det är dags att stiga upp nu, du får inte komma försent till din
första skoldag!
Jag steg upp och klädde på mig och gick och åt frukost.
När klockan var kvart i åtta började jag och mamma gå iväg till skolan och
jag blev bara mer och mer nervös, men sedan när vi kom fram till skolan
hade jag lugnat ner mig lite och tyckte att det säkert skulle bli roligt
med mina nya klasskamrater.
Efter att vi hade presenterat oss lekte vi lekar och har jätte roligt och
jag längtade tillbaka till skolan efter att vi gått hem.
Sen gick åren väldigt snabbt, men sen när man skulle börja trean, blev det
nervöst igen för då skulle man upp till den stora skolan och träffa de
stora barnen, men det visade sig inte vara så farligt som det verkade.
Både 3:an och 4:an gick snabbt, det gjorde även 5:an men i slutet av femman
fick vi göra några sk nationella prov för att visa vad vi lärtos under åren
på skolan men de var rätt lätta att göra. Efter sommarlovet när man skulle
börja här på Lo-skolan var det inte så nervöst tack vare att jag kände en
hel del på denna skolan för min syster gick här då! Och för i slutet av
femman hade vi fått reda på vilken klass vi skulle gå i och vilka
klasska|mrater vi skulle gå med, och bara det gjorde det mindre nervöst så
det var inget att oroa sig över!
Sexan gick väldigt snabbt och det var väldigt lätt att lära sig, men sen
blev det bara svårare och svårare, men det gick bra det med. När vi skulle
ta Rödahun|ds sprutan i 6:an var de flesta väld|igt nervösa för
stelkrampssprutan i 4:an gjorde fruktansvärt ont, och då trudde man ju att
att denna skulle göra lika ont men det gjorde det inte, den känndes
faktiskt inte alls.
Sen när man kom upp i sjuan och man fick svårare böcker och mer krav på sig
och man tyckte att skolan var rena pesten, men då kunde man ju inte ana hur
det skulle bli senare i åttan och skulle plugga för att få bra betyg men
till slut när man kom in i det och började förstå hur man lärde sig bäst
och då gick nästan allting lätt förutom när det kom nya ämnen och sådant
som man aldrig hade haft innan men, ja man måste ju lära sig annars kommer
man ju ingenstans här i livet eller hur!
Ja Ja, men nu när man har kommit fram till nians slut så är det nog mer
nervöst än vad det någonsin har varit för nu måste man ju tänka på vad man
har för läxor, villka arbeten man måste göra, villka betyg man vill ha och
satsa på dem och på villka (villken linje man ska söka till och man måste
klara dessa nationella proven men hänger man bara med på lektionerna så
klarar man det!
Alltså nu när man sitter och skriver om sina skolår så har det varit rätt
lätt och roligt faktiskt!, ja menar liksom alla utflykter man har varit på
och allt man har upplevt tillsammans med klassen de har ju praktiskt taget
varit en stor del i mit liv och nu när jag slutar nian kommer de ju inte
fortsätta vara det, det är faktiskt synd för jag kommer sakna dem
fruktansvärt mycket.
SLUT

G

Att byta skola/byta klass
Hej jag heter Malin Eleven har valt ett fiktivt namn, som jag har bytt
ut , nu ska jag berätta hur det var att byta skola för första gången. Det
var för två år sedan när jag var 13 år.

– Mamma, skrek jag men hon svarade inte. Det var alldeles tyst i huset, man
kunde bara höra vinden blåsa i hörnen.
Jag gick ner för trappan, man kunde höra varje steg jag tog. Huset var
gammalt jag har bott här sen jag var 4 år. Jag gick ut för att se om mamma
var ute, hon tyckte mycket om att fixa i trädgården. Jag gick runt hörnet
för att se om hon var i trädgårdslandet. Men hon var inte där. Jag kollade
hela trädgården, men hittade henne inte.
Var kan hon vara, tänkte jag.
Jag gick in igen för att se om hon kanske skrivit en lap för att åka och
handla.
Jag gick in igen.
I köket låg där en lap på köksbordet. Det var från mamma.
”Hej älskling. Jag är bara ute och handlar men kommer snart hem igen, vi
syns efter du har varit i skolan. Pussar och kramar mamma”.
Jag gick upp på mitt rum och hämtade kläder, sen gick jag ner och gjorde
frukost. Det blev en macka med skinka på.
Efter frukosten satte jag undan sakerna. Jag gick upp i badrumet för att
borsta tänderna.
Jag kollade på klockan hon var tjugo i åtta.
Det ringde på dörren, jag gick ner för att öppna. Det var Hanna, min bästa
kompis, jag har kännt henne lika länge som jag har bott här.
Hon var väldigt söt hon har blont långt hår och fina havsblåa ögon. Hon
hade sina ljusa jeans och en vit t-shirt.
– Hej, sa jag. Kom in, jag är snart färdig.
Vi brukar ha följe till skolan varje morgon.

På skolan var allting sig likt alltid. Vi gick och hämtade våra böcker. Vi
hade fått en ny lärare, han var svenska|lärare.
Han var väldigt lång, mörkt hår.
Idag skulle vi ha prov.
Det blev tyst när han kom in.
– God morgon, sa han. Idag ska vi ha prov. Ni har en timme på er att bli
färdiga.
Det var fortfarande tyst i klassrummet. Efter provet hade vi musik.

– Mamma, jag är hemma.
– Jag är i köket, skrek hon. Hur var det i skolan idag?
– Bara bra, allt var som vanligt. Min mamma hon var lång och smal. Väldigt
söt för sin ålder. Hon hade långt brunt hår och fina blåa ögon. Min mamma
och pappa var skilda, pappa han bode i USA. Jag har aldrig träffat honom
han flyttade innan jag föddes.
– Vad bra, sa hon lågt. Jag har en sak att berätta.
Hon lät inte glad när hon sa det.
– Jaha vaddå för något, sa jag nervöst.
– Jo, jag var och sökte efter ett jobb idag och .
Hon stannade upp en stund.
– Vad är det mamma?
– Jag fick ett jobb.
– Men det är ju underbart, sa jag med en lättnad.
– Men. Jobbet jag har fått är inte här.
– Vad menar du?
– Jo vi blir tvungna att flytta, till Göteborg
Jag var helt förstummad för det är hur långt som helst. Mina kompisa då?
– Ja, jag är ledsen men jag har inte råd att bo kvar här. Huset är alldeles
för stort för oss, det är inte billigt att bo i ett stort hus.
– Men när ska vi flytta?, frågade jag lågt.
– Nästa månad.
Jag gick upp på mitt rum, jag behövde fundera på vad detta innebär. Då är
jag tvungen att byta skola och alla mina kompisar. Jag blev bara mer ledsen
när jag tänkte på det. Jag satt på mitt rum tills vi skulle äta.
– Maten är klar.
Jag gick ner sakta. Mamma hade redan börjat lägga upp mat på tallriken. Vi
bara satt där, vi sa ingenting på hela kvällen. Mamma plockade undan maten.
Jag satte mig framför tv:n. När mamma var färdig kom hon ut och satte sig
också ner för att se på tv. Sen helt plötsligt frågade hon.
– Hur känner du nu inför allt detta?
– Inte så kul, svarade jag snabbt.
– Jag vet att du inte vill flytta men detta jobbet är något jag har velat
ha hela mitt liv. Och jag har ändå inte råd att bo kvar här.
– Nej jag vet, men det är det att alla mina kompisar bor här och tanken på
att byta skola.
– Ja, jag förstår men vi måste stötta varandra nu.

Nästa dag på skolan var sig inte likt.
– Vad är det med dig idag, du har varit så frånvarande hela dagen, sa
Hanna.
– Nej, jag har en sak att berätta, sa jag lågt.
– Vad är det du vet att du kan berätta allt för mig.
Hanna var alltid sån som lyssnade och hon hon var alltid där för mig.
– Jo, det är så att jag ska flytta. Min mamma har inte råd att bo kvar, och
hon har fått ett jobb i Göteborg.
Det tog en stund innan Hanna sa något hon var alldeles förstummad.
– Men. men det är ju långt här i från till Göteborg. Men hur blir det med
oss? Hon lät ledsen.
– Ja, jag vet jag vill egentligen inte flytta. Men vi är tvungna. Vi får
brevväxla med varandra och ringa.
– Mmm. men jag vill ju träffa dig med.
– Ja, vi får väl försöka va med varandra på loven och så.
Efter det sa vi nästan ingenting på hela dagen.

Två veckor senare. Det var halvtomt i huset alla möbler som vi inte skulle
ha var övertäckta med vita lakan. Nästan alla mina saker var nerpackade.
Jag hade hur många väskor som helst med kläder, böcker o.s.v. Vi hade fått
en lägenhet nästan mitt i centrum. Jag var nervös inför min nya skola. Och
mamma var väldigt nervös för allting. Vi skulle ta flyget upp till Göteborg
och någon var tvungen att köra upp våra möbler. Hanna var ledsen över att
jag ska flytta, men det var vi alla. Jag och Hanna snackade inte så mycket
om det. Vi blev bara så ledsna då. Vi pratade mer om sånt vi brukade prata
om. Vi gick på bio, vi gjorde mycket saker ihop.

Idag ska vi åka, Hanna kom för att säga ett sista hejdå. Hon grät, och det
gjorde jag med. Jag ville inte flytta men vi lovade varandra att ringa
varje dag och skicka brev och sånt.
– Är du klar, frågade mamma.
– Ja, sa jag.
Hon låste huset och la nyckeln till dom som skulle ta över huset.
Vi tittade på huset en sista gång, mina ögon var helt fyllda med tårar.
Vi satte oss i taxin.

Nu var vi i Göteborg, vi stod framför vår lägenhet, vi gick upp. När vi kom
in så var det alldeles mörkt. Vi drog upp gardinerna. Solen lös in i
lägenheten. Väggarna var vita, hela lägenheten var ljus. Det var högt i tak
och stora ytliga rum.
Efter en vecka så började jag i den nya skolan. Jag var så nervös. Mamma
körde mig till skolan. Jag steg ur bilen. Skolan var stor.
– Hejdå, sa jag med en darrig röst.
– Hejdå gumman, är du säker att du klarar dig nu?
– Ja, vi syns efter skolan.
– Ja, det gör vi.
Jag gick långsamma steg upp för trapporna. När jag kom in så var det skåp
längs väggarna, långa korridorer med hundratals elever.
Klockan ringde in och jag gick till rektorn. Hon visade mig var allt fanns
och var mitt skåp var. Sen gick hon. Jag knackade på dörren.
– Kom in, sa en kvinnlig röst.
Jag öppnade dörren och där satt nästan trettio elever och tittade på mig.
Jag var helt svettig om händerna och jag var helt darrig.
– Välkommen Malin, sa hon vänligt. Jag heter Maria och är klassföreståndare
för denna klassen.
– Hej, sa jag med en darrig röst.
Det var helt tyst i klassrummet. Alla hade ögonen på mig. Det var en och
annan som viskade till varandra.
– Du kan sätta dig där längst bak där det är ledigt, sa hon trevligt.
Jag gick sakta genom klassrummet och alla bara stirrade på mig. Jag fick
sitta bredvid en tjej. Hon hade brunt kort hår och bruna ögon.
– Hej, sa hon.
– Hej.
– Jag heter Klara
– Jag heter Malin som du redan vet.
– Ja, jag kan visa dig runt sen på skolan på rasten.
– Okej, sa jag glatt.
På rasten så visade hon runt. Hon var mycket trevlig och vi blev bra
kompisar.

När jag kom hem så frågade mamma hur jag hade haft det och sånt.
– Jaha så du har redan hittat en kompis, sa hon glatt.
– Ja, och hon är jätte trevlig.
– Det var ju bra.

På kvällen ringde det i telefonen det var Hanna. Vi satt och snackade i en
timme hur jag hade haft det i skolan. Och hur hon hade haft det och sånt.

Jag och Klara är jättebra kompisar och Hanna hon kom och hälsade på ibland,
och jag hälsade på henne ibland. Jag trivs jättebra i skolan och mamma
trivs bra med hennes jobb. Vi hade jätteroligt tillsammans.
Det var allt jag ville berätta när jag flyttade till Göteborg.
Tack så mycket för att ni ville läsa.
Hejdå.

VG-

Mina skolår

Alla minns säkert hur det var att börja skolan. Nya kompisar, en massa
böcker och en lärare som hälsade alla välkomna. Själv var jag en ganska
osäker och blyg tjej som kom till en stor men ändå mysig och fin skola. Att
då få komma till ett klassrum med en ny lärare och en massa barn som man
inte kände gjorde det inte mycket bättre. Då var man ju sju år gammal, men
tänk alla de barn som nu förtiden får börja skolan vid sex års ålder och
åldrarna de bara sjunker och sjunker. jag är säkert inte den ända som var
osäker den allra första dagen. Jag fick ju komma till Kantskolan, en
väldigt bra skola att vara på de första tre åren, en sådan skola skulle
alla fått börja i. Vi lärde oss verkligen mycket och ändå hade vi roligt
tillsammans. Jag tror aldrig det fanns någon som fick gå ensam på rasterna
eller på något sätt var mobbad. Då tänker jag på de barn i storstäderna som
kommer till stora skolor med barn från åk 1-6, det har jag aldrig fått
känna på, att komma till en skola med barn ända upp till åk 6.
En annan stor händelse i livet var när man gick i feman och då fick reda på
de andra tre kompisarna i sin klass som man skulle få fortsätta sina fyra
år med bakom bänken, det minns man fortfarande i dag hur det pirade i magen
av att få börja den då ”stora” skolan, där man visste att man blev tvungen
att lämna sin fina ”gamla” klass som alltid hade hållt i hop i fem år, man
minns hur rädd man var att komma till en stor skola och med en ny klass och
en massa ny lärare, det var som att känslan upprepade sig fem år senare.
Den dagen minns säkert alla som går eller har gått på Lebo, när man möttes
av en orkest, som stod där helt plötsligt och spelade något för mig ett par
okända låtar. Sedan kom rektorn fram och sa något
man knappt hörde av allt
små prat runt omkring. Man minns hur man tittade upp på de stora niorna som
stod där på skolgården, tuffa, stora och helt ointresserade av vad rektorn
sa. Nu kan man knappt sätta sig in i hur fort tiden har gått här på Lebo
och att man nu har blivit en sådan där nia, som ska vissa sig tuff och stor
och som de allra flesta sexorna tittar upp på. Nu känns det både tråkigt
och ledsamt att man snart ska bli tvungen att få sluta sina skolår i skolan
och splittras från sin klass som i sexan var helt okänd för en, men som man
nu kommit mycket nära och upplevt både roliga och en del tråkiga händelser
ihop med.
Denna upplevelse har säkert de allra flesta människor här i Sverige varit
med om, någon gång i sitt liv. Nu är det framtiden som väntar med sina
öppna armar och den där pirriga känslan i magen, som kommer tillbaka av att
nu snart få börja gymnasiet, i alla fall för de allra flesta ungdomar här i
Svalsta och i resten av Sverige.
Det är ju faktiskt framtiden som står på spel, även om det är svårt att
förstå det just nu när man sitter här vid bänken. Men tids nog när man
sitter på sitt ålderdomshem och tänker tillbaka på sitt långa liv, märker
man nog hur viktig tiden i skolan var.

Mina skolår

När jag minns tillbaka på hur det kändes att börja ettan, så var det med
förväntning jag gjorde det. Vilken skola det blev spelade ingen roll för
mig då. Det blev Måleskolan, det var där som min långa färd började. För
mig kändes skolan rolig och speciell, efter loven längtade jag tillbaka.
När vi hade gymnastik fick vi åka buss till Lingebäcksskolan. Det kändes så
spännande, att få vara på ”de stora barnens skola”. Ettan, tvåan och trean
svischade förbi mig. Jag älskade min klass och min fröken. Det kändes som
om allt bara flöt på. Då kanske jag inte uppskattade det så mycket som jag
vet att jag hade gjort idag. Den här tiden minns jag tydligt, och det är
bara bra minnen jag har. Jag kommer ihåg hur underbara rasterna var.
Naturen var så nära, och våran roliga busklabyrint. Då var alla tvungna att
gå ut på rasterna, även om det regnade. Vi hade mycket kul då.

När det blev dags att byta skola var det svåraste att skiljas från min
underbara fröken. Klassen skulle nämligen vara den samma i fyran som jag
hade haft föregående år. Skolan jag kom till blev Lingebäcksskolan. – ”Nu
äntligen fick jag gå där!”, kommer jag ihåg att jag tänkte. Jag minns
faktiskt inte så mycket från början av det första året där. För mig kändes
skolan modern, och den var mycket större än min förra skola. På något sätt
kändes den lite mera opersonlig också. Jag trivdes i alla fall jätte bra.
På rasterna spelade jag ofta basket ihop med killarna. Jag minns våra
promenader till Ateljé Klossen med fasa. När vi väl kom fram var vi tvungna
att måla av en utav tavlorna där. Trots allt, så trivdes jag som fisken i
vattnet på denna skola.

Inför bytet upp till Sevboskolan fick jag välja fyra tjejer och fyra killar
var som jag helst ville gå med. Alla väntade spänt på resultatet som dröjde
några månader. Tillslut kom dom. Jag fick gå med en av de jag hade valt,
som tur var så var det min bästa kompis. I slutet av femman fick vi åka på
besöksdag till Sevboskolan. Då verkade det omöjligt för mig att förstå hur
någon överhuvudtaget hittade fram till sitt klassrum. För mig var skolan en
enda stor labyrint, fast med en cool matsal. Det var fullt av högljudda
elever överallt. Då, på ”dagen-inför” var det första gången jag träffade
mina nya klasskompisar. Jag hade inga större förhoppningar, de nya barnen
jag skulle gå med var ju från Lillegropsskolan. Barn från Lillegropsskolan
såg konstiga ut och var dumma och jobbiga. Det visste alla från
Lingebäcksskolan. Klassen kändes lite konstig, onaturlig, liksom ”hop-
plockad”, vilket den ju i och för sig var. Nu funkar den jättebra.

Första dagen i sexan irrade jag mycket riktigt bort mig. Som tur var hade
jag min syster och hennes kompisar till hjälp med att hitta. Jag lärde mig
ganska snart hur skolan fungerade. Om någon tappar ett glas eller en bricka
i matsalen applåderar alla, vilket var alla sexors skräck. Det har inte
hänt mig hitils. Jag älskar Sevboskolan nu, och alla lärare, eller ja, dom
flesta i alla fall. Det är så skönt att gå i nian och vara ”störst, bäst
och vackrast”. Nu på Sevbo känns det som att jag hela tiden kommer närmare
och närmare . målet? Eller vad det nu är som kommer efter att jag har
slutat skolan. När jag slutar här kommer det nog att bli mycket tårar. Det
är här på Sevboskolan som jag utvecklat flest relationer, både till lärare
och elever. Förut har jag nästan aldrig umgåtts över klasserna men nu går
de flesta av mina bästa kompisar i andra klasser här på skolan.
Det är märkligt men jag kan fort|farande känna ett visst band och trygghet
till personerna från min ”ursprungsklass” även fast vi kanske inte har
pratat med varandra på flera år. Det är något visst mellan oss, vi, vi som
gick på Måleskolan ihop.

Att byta skola/Att byta klass
Nej, jag vill inte flytta!, skrek jag till mina föräldrar och smällde igen
dörren till mitt rum. Jag satte i en skiva i cd-spelaren och höjde till
max. Jag ville inte lyssna på dem.
Mina föräldrar hade precis berättat för mig att vi skulle flytta. Att jag
skulle få börja på en ny skola i en ny klass. Jag trivdes bra här, jag hade
allt jag kunde önska mig. Det kom som en chock för mig att få höra. Jag
ville inte byta skola, jag ville inte börja i en ny klass och jag ville
inte skaffa mig nya vänner. Jag upprepade orden inom mig flera gånger om.
Min pappa hade berättat att han fått jobb som arkitekt, han hade alltid
ritat hus men den här chansen ville han inte missa. Mamma ville också
flytta härifrån och min lillasyster var bara tre år så hon förstod inte
riktigt vad det handlade om. Jag fick försöka tänka i andra banor nu. Det
blir bra, det kommer att ordna sig.

Ny dag. Ny skola. Jag var nervös över att träffa min nya klass. För första
gången skulle jag stå längst fram i det nya klassrummet och bli iaktagen av
en massa nya ansikten. Det var dagg i gräset och jag darrade lite av kylan
innan jag gick in i den nya skolan. Nu darrade jag inte längre av kylan,
utan av nervositet. Jag tog några steg in i rummet där klass 9b satt. Det
stod välkommen
– Här är vår nya elev
– Hej, sade jag tyst. Jag tror inte att någon hörde vad jag sade men de
snälla ansiktena log mot mig.

Saknas möjligen en sida här En bit bort från huset låg en liten sjö. Vi
hade fortfarande inte fått ordning på alla möbler i huset fast vi flyttade
in ganska tidigt på sommarlovet. Det stod stora kartonger på golven och det
var lite rörigt överallt.
Jag gick ned till sjön för att kolla temperaturen i vattnet. Förra gången
jag kollade var det bara nitton ºC, Jag hoppades att det kanske hade stigit
ngt. Jag lade termometern i vattnet. Ja, 22ºC! utbrast jag.
Då plötsligt såg jag 2 killar komma cyklades. Jag kände igen en utav dem,
det var Jonas!
De stannade mitt framför mig.
– Hej, sade Jonas och log lika gulligt som i klassrummet förut idag.
De hade hängt varsin handduk runt halsen. Jag förstod att de skulle bada så
jag sa:
– Så ni ska bada?!, jag kollade precis temperaturen. Det var 22ºC.
– Vi vet, svarade den andra killen och pekade på en stor skylt 10 meter
bort. På den stod det ”Vattentemp. 22ºC”
Jag kände hur mina kinder blev varma, jag var säkert jätteröd i ansiktet.
Jag skrattade och sade:
– Oj då! Den skylten missa jag visst.
Jag valde att gå hemåt nu för att inte göra bort mig ännu mer.
Nästa dag i skolan var inte alls lika nervös som gårdagen. Jag längtade
efter att få se Jonas fina ögon. Jag slog mig ned på stolen bredvid hans.
Det låg en lapp på min bänk, jag vecklade upp den och det stod ”vill du
hänga med å bada med mig, Ante å Karin sen efter skolan?”
Jag svarade och skrev
”Ja visst men vilka är Ante och Karin?”
Han pekade på ett par som satt längst ned i klassrummet. Det satt en tjej
bredvid också. jag antog att det var Karin.
Efter skolan skyndade jag mig ut på skolgården. Då knackade någon mig på
ryggen. Det var Jonas. Han sa att vi skulle träffas nere vid stranden vid
4.
– Okej, sade jag och gick hemåt.
tiden gick fort och snart var jag påväg ned mot stranden. Där stod de, alla
tre. Jonas hoppade i vattnet först genom att göra en kanonkula från en
klippa. Det stänkte upp lite vatten på mig. Jag dök i och Jonas såg på mig,
hans ögon var lika blå som himmelen. Jag kände att detta var början på
något nytt. Någonting bra som jag hoppades skulle vara för evigt.

Mina skolår
Att börja lågstadiet var jättespännande och kul. Man skulle få träffa alla
sina gamla kompisar igen. Vi hade alla nämligen gått tillsammans i
småskolan. Och nu skulle vi gå tillsammans ända tills fyran. Det tyckte vi
var jättekul!
Vi fick inte byta klass efter trean, eller blandas, som man säger.
Skolledningen sa att de tyckte det var onödigt att blandas. Så nu skulle
man gå i samma klass i tre år till! Jag var trött på min klasskamrater men
ville ändå inte byta klass. Det fanns en sorts trygghet med klassen. Vi
hade känt varandra hela livet kändes det som. Efter en tid hade man
tröttnat på klassen, och vi blev gradvis stökigare. Lärare efter lärare
slutade. Inga nya lärare anställdes. Skolan hade inte råd. Så vi hade
vikarier under hela sexan. Vi skrämde bort vikarierna och en vikarie som
hört om oss, vågade inte ens komma till skolan!
Undervisningen var dålig. Ingen brydde sig om att plugga när vi ändå hade
vikarie. Vi fick göra vad vi ville på lektionerna, för vikarierna kunde
inte stå upp mot oss.
Äntligen skulle vi få byta klass! Vi skulle börja sjuan. Vad jag hade
längtat! Jag började i en ny klass med nästan inga gamla kompisar. Man blev
chockad av allt nytt. Man undrade hur detta skulle gå. Det gick inte bra
för mig i skolan. Jag låg efter i de flesta ämnen. Jag som alltid varit
duktig i matematik hade nu fått ig! Detta berodde på bristen av kunskap
från mellanstadiet. Tänk på alla de mattelektioner vi kunde lärt oss något
på. Men vi hade håltimmar eller så fick vi göra vad vi ville på
lektionerna. Hur ska det gå att kunna få en bra utbildning om man inte får
undervisning? Vi behöver fast anställda lärare. Men lönen är urusel så de
söker sig vidare till mer välbetalda jobb. Vikarier har ingen djupare
utbildning inom specifika ämnen som lärare oftast har. Hur ska framtiden se
ut om vi inte kan någonting?! Vi måste ha en bra utbildning för att världen
ska kunna leva vidare! Jag har fått kämpa hårt för att långsamt stiga uppåt
i betyg. I åttan lyckades jag komma upp i godkänt i matten. Och nu ligger
jag på väl godkänt! Det har varit tufft. Undervisningen i skolan påverkar
ens liv så mycket, och man behöver en bra undervisning för att kunna bli
något. Så därför måste regeringen satsa mer pengar på skolan. Och då ska de
inte gå till nya gardiner och stolar, utan till undervisningen! Det är det
som betyder något. Inga nya gardiner alltså! Lärarna måste få högre lön,
annars kommer det snart vara slut på lärare. Ingen vill utbilda sig och ha
ett underbetalt arbete!
Och att inte få blanda klasserna regelbundet är helt fel!
Barn behöver byta bekantskapskrets för att utvecklas. Man behöver nya
erfarenheter så man kan utvecklas som person. Skolan förlorade bara på att
inte blanda klasserna. Det blev stökigare, lärare slutade och vikarierna
ville inte undervisa oss. Så regeringen, om ni vill att det ska finnas
någon framtid som utvecklas, satsa mer pengar på skolan!

Mina skolår
När jag går igenom korridoren den här sista terminen i 9:an, så funderar
jag ofta på vilka personer som har betytt mycket för mig. Vilka som har
gjort att jag har utvecklats mig till den jag är idag. De första personerna
jag kommer att tänka på är mina föräldrar och mina syskon. Men efter ett
tag kommer jag fram till att det inte är de som har påverkat mig och lärt
mig om livet. Utan det är min klass, mina kompisar och mina lärare. De har
alltså varit skolan, som jag har gått till varje dag, som har påverkat mig
mest. Det som har gjort mig till den jag är, är mycket. Jag har blivit
påverkad av många insidenter och intryck genom skolåren. Men den första
insidenten som går igenom mitt huvud, är när jag skulle byta klass, från
sexan till sjuan. Jag gick i sexan och jag kände mig ganska trygg och säker
där jag var. Jag hade gått i samma klass i sju år och alla kände alla. Men
en dag så fick jag hem en lapp i brevlådan. På lappen stod det med fet
stil, VAL INFÖR SJUAN! Jag skulle placera in mina bästa kompisar på en
lista och ranka de från 1-6. Jag kännde direk hur illamåendet bubblade inom
mig. Jag hade kännt mig säker och omtyckt i sju år men när vi skulle
placera våra kompisar då veck jag mig. Skulle dom jag valde komma i samma
klass som jag? Och skulle någon välja mig? Frågorna ploppade upp i mitt
huvud som äpplen på ett äppelträd. Dagarna gick och blev så småning om till
veckor och mitt gamla spraliga ”jag” hade försvunnit. När listorna kom satt
jag närvöst på stolen i klassrumet. Händerna skakade av rädsla. Frågorna
började åter ploppa upp. Hade jag verkligen några trogna vänner? Eller
kommer jag vara själv till min nya klass? Tillslut kom resultatet som jag
väntat i veckor på. Jag hade fått mina två bästa vänner i min klass (Anna
och Emilia). Jag sukade av lättnad och la upp ett osäkert lende. Jag
tittade bort mot Anna och Emilia och log. De log tillbaka och jag kännde
mig genast tryggare.
Den här händelsen har lärt mig mycket. Jag lärde mig att jag alltid ska
lita på mina instingter och mitt hjärta, var jag än är. Nu efteråt när jag
tittar tillbaka undrar jag vad som skulle ha hänt om jag hade kommit till
en klass utan vänner? Och vilka värderingar jag då haft idag?

Betyg: G

ARG, eller LYCKLIG?

En stor flyttbil svängde in några meter utanför vår uppfart. Två gubbar
hoppade ur bilen och smällde igen dörrarna kraftigt. Jag satt och tittade
ut genom vardagsrumfönstret. Jag var så arg, jag svär, jag skulle lätt
kunnat slå sönder fönstret i ett slag. Mamma och pappa fattade förstås
ingenting. Men vad är det dom inte fattar? Ska jag behöva gå runt med en
stor skylt i pannan som säger ”Jag vill inte flytta!”. Vi har flyttat tre
gånger på ett år. Ett år! Pappa har fått befodringar som på rullande band.
Så vi har fått flyttat från Göteborg till Udde|valla, från Uddevalla till
Borlänge, från Borlänge till Karlstad, och nu från Karl|stad till
Eskilstuna. Eskilstuna? Undra vad dom har att erbjuda. Men jag hatar att
flytta! Okej, om man flyttar någon gång ibland. Men nu är det så att vi har
flyttat tre gånger på ett år. Jag kan nästan slå vad om att det är
världsrekord och det som är allra värst med alltihop är att byta skola och
klass. Nästan alla gånger innan, har jag varit så blyg och nervös. Alla
måste ha sett mig som ett tomt, alldeles vitt papper, personligheten, så
gott som bortblåst. Jag fryser inombords. Visst, jag har fått bra kompisar
efter, men det tar ju ett tag. Och så vill inte jag ha det. Jag vill inte
att det ska flera månader för mig att få en kompis.

Plötsligt smällde ytterdörren igen och mamma kom in, stampandes med
fötterna. Hon kikade in i vardagsrummet och sade:
– Kom nu Jenny, allt är klart nu, ta på dig jacka och skor så åker vi.
”Så åker vi”? Helst inte. När jag reste kände jag hugget i magen. Jag gick
sakta och motvilligt bort mot hallen. Varje steg sade ”vill inte”. Jag tog
på mig jacka och skor. Huset såg så fint ut nu, väldigt ironiskt. Sedan
gick jag ut och satte mig i bilen. Mamma och pappa bara stod och log. Det
var tortyr. När alla hade satt sig i bilen så bar det iväg mot
Eskils|tuna.

Senare på kvällen kom vi fram dit. Jag var så fruktansvärt trött. Vi bar ut
allting ur flyttbilen och ur vår egna bil. När vi kom in så spärrade jag
upp ögonen stort. Huset var så fint, jag kunde knappt tro det. Mamma
ställde sig framför mig.
– Vad tycks? sade hon med ett stort leende.
Jag kunde först inte hitta rätt ord.
– Det är, är. jag menar.
Mamma började le lite ansträngt.
– Det är fint, mamma! sade jag bestämt.
Mamma kramade om mig hårt.
Efter en stunds tevetittande med familjen, så bestämde jag mig för att gå
till sängs. Jag sade ”go’ natt” till alla, och hann inte gå mer än två, tre
steg innan mamma sade.
– Du vet att du ska till skolan imorgon va?
Jag blev helt stillastående, jag visste att dom där horribla orden skulle
komma, men inte såhär tidigt.
– Va? sade jag, helt lugn och sansad, men ändå helt förvirrad.
– Ja, jag väcker dig kvart i sju imorgon.
Jag tog några steg närmare mamma.
– Redan imorgon, men jag trodde att jag skulle börja i övermorgon, sade jag
tyst.
– Men en dag mer eller mindre? Jag har fixat en plats åt dig på en jättefin
skola. Pappa kommer att skjutsa dig.
Jag var för trött för att argumentera, jag bara gick helt ljudlöst mot mitt
rum och gick och la mig.
När jag låg i sängen, blev jag så nervös. Jag hade ju inte haft någon tid
att förbereda mig på. Och en dag skiljer visst mamma! Jag låg och grubblade
nästan hela natten lång.

Morgonen sken genom mitt fönster. Jag gäspade stort. Jag hade inte fått
någon sömn. Efter en stund kom mamma in och sade att klockan var kvart i
sju. Jag gled upp ur sängen och in i badrummet för att ta en dusch. När jag
hade duschat klart åt jag en snabb frukost och därefter satte jag mig
framför teven. 10 minuter kvar tills vi skulle åka. Jag kände hur hjärtat
bultade snabbare och snabbare, och innan jag visste ordet av det, så hade
det gått tio minuter. Pappa tutade med bilen utanför huset, och jag gick
bort mot min jacka, satte på mig den och gick ut. Solen sken fortfarande.
Jag hoppade in i bilen, och pappa körde iväg. När vi kom fram såg jag en
stor skola, med många barn. Pappa önskade mig ”lycka till” innan jag steg
ut ur bilen. Efter att jag smällt igen dörren, så körde pappa iväg. Jag
gick med relativt snabba steg mot huvudentrén, och gick in. Det kändes
verkligen som om jag inte kunde tänka klart. Plötsligt märkte jag att
klockan var kvart över åtta. Fem minuter för|senad! Jag sprang och kollade
på alla dörrar som fanns. Och efter ett tag hittade jag rätt dörr. Jag
knackade på och gick försiktigt in. På mindre än en sekund hade alla
ansikten vridits mot mig. En lärare log vänligt mot mig.
– Hej, är det du som är Jenny Ratoli?
Läraren skakade hand med mig. jag var helt tyst.
– Jaha, vill du berätta lite om dig själv?
Det var nästan en kvävande känsla jag fick när han sade så. Jag tog flera
djupa andetag. Klassen undrade nog vad jag höll på med.
– Ehm. Jag heter Je-nny Ratoli, och.
Klassen kollade på varandra, sådär överlägset. Jag höll nog på att spy.
Läraren tittade på mig och sade:
– Ta det bara lugnt Jenny..
Jag blundade och tänkte för mig själv. Sedan sade jag:
– Okej, såhär är det, jag är så nervös, och kan knappt prata just nu. Så om
det är okej, så kan ni fråga saker i stället, ja, sade jag med en
skakigröst.
Jag andades tungt, men så räckte några upp händerna. Vilken känsla jag
fick. Jag blev så glad, till den milda|ste grad.
Efter den första lektionen, så kom en tjej fram till mig. Hon sade att hon
tyckte jag var väldigt modig och att jag hanterade situationen bra. Och jag
blev så varm inombords. Jag kände att jag gjort någonting bra! Den känslan
glömmer jag aldrig!

Jag börjar förstå det där att hur nervös man blir så löser det sig i
slutändan, alltid. Ärlighet kommer man absolut längst med.

Från motgång till framgång

Eleven börjar sin text med ett indrag och gör det texten igenom vid
radbyte Sista året på Näsbo skola! Jag frågar tyst mig själv; vad har jag
lärt mig här?
Jag ville gärna svara mig själv;
– En handfull onödiga mattetal, hur man stressar ut sig, en massa skit som
jag inte kommer ha användning för. o.s.v.
Hjärnan arbetar och söker efter minnen som bevisar och bekräftar att
instinkten som säger att det inte alls stämmer är rätt.
Minnet uppenbarar sig innanför mina ögonlock och jag försöker finna
meningen.
Ett färskt minne från föregående terminen;

Jag sitter i mediateket. Är s.k ”borta”. Tankarna skär sönder mitt hjärta;
Familjen gnäller jämt, pojkvännen är försvunnen, och nästan det jobbigaste;
Min bästa vän har svikit mig.
Tankarna skapar den stund och och det ögonblick då man bara vill försvinna
bort, skita i andra och bara tycka synd om sig själv. Man känner sig ju
övergiven och ensam, så varför inte skita i skolan och tillkommande
plikter?!
Vad tror ni jag gjorde då?
– Nej, jag springer inte därifrån. Nej jag låter inte någon hjälpa mig.
JA(!), jag tar mig i kragen och tar itu med mina problem själv, tar mig
igenom dem. Och kommer ut som en ny människa. Starkare än nånsin. För i
bakhuvudet och i hjärtat säger alltid någonting; Jag vill må bra, jag vill
få en fin framtid, jag vill vara lycklig, jag vill inte att det här ska
knäcka mig.
Efteråt finner jag balansen och hittar in på rätt spår igen, efter att ha
sprungit för snabbt och fel.
Dylika upplevelser har gjort mig stark och jag tror att det är en
förberedelse för det vuxna livet. Att inte plötsligt tappa greppet då man
råkar ut för en eller flera motgångar.

Så vad var det egentligen som jag ville få fram? Jo, att inte tappa greppet
i motgångar. Det är inte värt det. Och försöka vända motgångar till
framgångar. Det är nog det bästa jag har lärt mig här.

Nu springer snart jag och resten av årskurs 9 ut från denna skola och dess
lokaler. Från minnen, från upplevelser, från erfarenheter. Till nya
kunskaper, till livet där vi ska använda allt vi lärt oss.
Skolan är en stor del till att du är just du. Om du inte tycker om skolan
så gillar du inte att leva. För skolan lär dig hur det är att leva. Skolan
är nämligen en del av livet. För alla.

Att byta skola/Att byta klass

Eleven använder inte sitt egna namn, men jag har anonymiserat även
textens berättarnamn
– Hallon! Hallon kom ska du få se något roligt, ropar mamma.
Hon suckar. Hallon. Vilket namn. Vem döper sitt barn till Hallon? Typiskt
hennes föräldrar att komma på något sådant. Inte för att hon bryr sig nu
längre, nu trivs ganska bra med det. Men genom hela sin dagis- och skoltid
har hon fått reaktioner på sitt namn. Hon glömmer aldrig sin första
skoldag, då de blev uppropade.
– Nämen här har vi något alldeles udda. En liten flicka som heter Hallon.
Har du ätit mycket hallonsylt i ditt liv? hade hennes lärarinna sagt och
alla de andra barnen hade skrattat.
Det va ju inte ens roligt. Hon blev stämplad som udda redan efter sin
första skoldag. Och hon är ju udda och det trivs hon med. Hon var ungefär
som alla andra barn upp till årskurs 5. Då kom hennes tonårsrevolt, kanske
lite tidigare än alla andras. Låg- och mellanstadieskolan hon gick på i
Göteborg var en oerhört tråkig och vanlig skola, med ett undantag. Maria.
Maria var en punkare som levde i sin egen värld och var helt annorlunda
från andra. Hallon såg upp till henne och hon bestämde sig för att också
vara udda och inte vara som alla andra. Hon upptäckte affärer som UFF och
Myrorna där de hade udda, gamla kläder. Nitar och svart smink blev dagliga
saker för henne. I sexan gjorde hon nog det värsta av allt. Hennes blonda,
långa, vackra hår förändrades totalt. Hon gick till en frisörsalong där hon
gjorde dreadlocks. Det vackra flickhåret blev korvar med inslag av blåa och
svarta slingor. Hon frågade så klart inte sina föräldrar om lov. Det som är
gjort är gjort, det levde hon alltid efter. Det gör hon fortfarande. Och
hon minns allt så tydligt. Punkar-Maria saknar hon, fast de aldrig sagt ett
ord till varandra:
– Hallon kan du vara så snäll att komma när jag ropar på dig? säger mamma.
Hon vaknar upp ur sitt drömmande. Solen sticker i ögonen när hon tittar
bort mot mamma som står på andra sidan trädgården. Hon går dit och ser
efter vad hon vill.
– Vi har Hallon buskar här, det är ju lite komiskt, säger mamma och ler.
– Hallon tittar konstigt på henne och går därifrån in i den vitmålade
villan på 200 m2. Av alla ställen i världen, eller iallafall Sverige, var
de tvuga att välja denna håla? 30 mil från hennes älskade Göteborg.
Stor|staden där allt händer och där hon faktiskt trivdes så bra. Hela
hennes 15-åriga liv har hon bott i storstaden. Där hade hon sina flummiga,
älskvärda kompisar. De hon hade lärt känna när de i årskurs 6 fick byta
till en högstadie skola istället. Från barn till vuxen. Hon var ju såklart
lite rädd, det va väl alla? Tur nog hittade hon Adrian, Marja, Albin, Kajsa
och Daniel. De var alla som en person. De var dem Hallon levde för.
– I morgon är det ny skola som gäller, säger pappa till Hallon när han
tittar på henne där hon sitter på golvet i sitt rum och ritar. Hon är
duktig på att teckna.
– Men det är väl ingenting som min dotter inte skulle klara, säger han och
ler sådär som han alltid gör. Hallon vet att hennes pappa fortfarande har
drömmar om att hon ska bli som honom – Bli läkare och tjäna massa. Både han
och hon vet att det inte kommer bli så.
– Hur känns det nu när vi flyttat hit till Bromölla? Det är en väldigt bra
skola du kommer få gå i.
Vad tror han egentligen? De har flyttat från civilisationen till ödemarken
för att han har fått ett nytt läkarjobb, de har lämnat allt känns det som.
Alla hennes vänner, allt hon älskar finns i Göteborg och han frågar hur det
känns?
I stället för att säga hur jävligt allt känns och hur arg hon är och hur
mycket hon hatar dem för att de flyttat rycker hon på axlarna.
– Jag vet inte, säger hon lite nonchalant.
– Det kommer gå bra, säger pappa och lämnar henne rum.
Klockan ringer. Fy fan vad den ljuder högt. Hallon reser sig ur sängen och
tar sig till sin toalett. Egen toalett. Alltid något bra, tänker hon när
hon synar sitt ansikte efter finnar och pormaskar i spegeln och borstar
sina vita tänder. Som vanligt hittar hon ingenting att anmärka på. Hon har
vacker hy och är väldigt söt. Det skvätter i vasken när hon spottar ut
tandkräms|resterna. Hon sköljer bort det och går in på sitt rum för att klä
på sig och en vit, tajt tröja med ett WE tryck på. Utan på tröjan tar hon
på en långärmad zipkofta med ett tryck på ryggen som säger ”Royal Punk”.
Hon slänger ner mobilen, nycklarna, plånboken, block och penna och ett foto
på sina kompisar i sin svarta, säckiga ryggsäck och går ner för trappan.
Mamma och pappa har redan gått till jobbet, klockan är ju redan 830. Hon
dricker ett glas juice och går sedan ut i hallen, Uppe på hatthyllan ligger
hennes svarta palestinasjal som hon tar ner och sveper runt halsen. Visst
är det varmt ute även om det är en mulen augustidag, men hon går ingenstans
utan sin sjal. Den har hon fått av Adrian och den värdesätter hon högt.
Adrian och hon var bästa vänner. På fötterna drar hon på sig ett par blåa
Allstar tygskor som hon aldrig knyter. Hon tar väskan och går ut och
stänger dörren. Nycklarna gräver hon fram ur väskan och låser.
Som vanligt går hon. Vart hon än ska så går hon. Oftast iallafall. Det är
inte särskilt långt till skolan. Bromöllaskolan som hon ska ägna sitt sista
grundskoleår i. Hon fruktar den. Snobbar, snobbar och åter snobbar är det
enda hon skådat sedan de kom hit. Och pension|ärer. Alla verkar så
fruktansvärt Arroganta och det enda som de verkar bry sig om är vem som har
mest pengar och vem som har råd att köpa en massa dyra kläder. Hon får
konstiga blickar av folk hon passerar men som vanligt bryr hon sig inte.
Det börjar komma små klungor med andra ungdomar som går att samma håll som
Hallon själv. Och nära är hon nu. Det som ska bli hennes vistelse plats fem
dagar i veckan i ett helt skol|år. Dit hon ska gå varje dag och möta andra
som hon förmodligen kommer hata mer än att de har flyttat. Dit där. Till
klass 9F i Bromöllaskolan och hålan Bromölla.
När hon väl gått in i den ljusa tegelbyggnaden ser allt fräscht och
annorlunda ut. Hon känner sig inte precis hemma. Elever går fram och
tillbaka i den långa korridoren rakt framför henne som leder till
elevcaféet och rasthallen. Skolan började för en vecka sedan så alla är på
plats igen där de hör hemma. Hon har ingen aning om vart hon ska gå. Allt
hon vet är att hon ska till sal 12 där hennes klass har sin sal där de
samlas vid klassråd osv. Folk har börjat märka att där är en ny elev
omkring dem och att hon är totalt annorlunda. Hon liknar inte en enda där
inne. Det skulle hon inte vilja heller. Som vanligt ignorerar hon de
konstiga blickarna och bestämmer sig för att fråga efter klassrummet. Hon
går fram till en brunhårig tjej i hennes ålder, lika snobbigt klädd som
alla andra är hon självklart också.
– Ursäkta, jag undrar bara om du vet var sal 12 ligger någonstans?
Hon vet att tjejen hör, men hon får inget svar.
– Hallå? säger hon och tittar på henne.
Ingen reaktion.
Då blir Hallon irriterad och skriker så alla omkring också reagerar.
– Hallå!
– Ja vad är det? säger tjejen och vänder sig mot Hallon.
– Jag undrar om du vet var sal 12 ligger, säger Hallon lite lugnare nu.
– Ja det är väl klart att jag vet, säger hon nonchalant.
– Skulle du kunna offra några sekunder och berätta det för mig då? säger
Hallon lite kaxigt för nu är hon trött på den jävla snobben.
Tjejen stönar och himlar med ögonen.
– Längst ner i denna korridoren innan du kommer till rasthallen ligger ett
klassrum på vänster sida med en tolva på dörren, säger hon som om det var
det jobbigaste hon gjort i hela sitt liv. Hallon bestämmer sig för att
jävlas med henne lite. Hon bugar och niger och säger med ett leende på
läpparna:
– Oh tack så mycket ers majestät.
Nu tittar tjejen och hennes kompisar ännu mer underligt och surt på Hallon
medans hon glider i väg genom korridoren.
Alla har försvunnit in i olika klassrum och det är alldeles tyst och stilla
i korridoren. Hallon står utanför sal 12 och tittar på den röda dörren med
de två blåa siffrorna. Hon tar ett djupt andetag. Hon är inte orolig för
vad de ska tycka om henne, men alla känner väl nervositet någon gång tänker
hon och andas ut. Förmodligen kommer de alla vara som den nonchalanta
tjejen tidigare i dag och hon kommer bli en ensamvarg. Tre gånger knackar
hon på dörren innan hon öppnar dörren och går in.
Stirrande ögon attackerar henne sekunden hon går in i klassrummet. Hon kan
knappt urskilja vems blickar som är värst. Hennes nya klasskamraters eller
lärarinnans. Tystnaden blir några sekunder långvarig innan hon själv
bestämmer sig för att bryta den.
– Ja, det är jag som är Hallon. Jag skulle börja här idag. Detta är väl 9F
eller har jag gått fel?
Alla stirrar och är tysta.
– Jo det stämmer, du har kommit rätt, säger hennes lärarinna chockat. Du.
ja du kan sätta dig i bänken bredvid Morgan. Hon kollar ut över sin nya
klass och stirrar tillbaka. Då slutar de stirra och försöker låtsas som
ingenting. De lyckas väldigt dåligt. Det är inte speciellt svårt för henne
att lista ut vem Morgan är, det finns nämligen bara en ledig bänk i salen.
Den är längst bak i mittraden. Hallon börjar gå mellan bänkraderna ner till
den tomma bänken bredvid Morgan. Små kommentarer och fniss hörs lite
överallt i salen. Hon vill inte sätta sig bredvid Morgan egentligen, hon
orkar inte med dumma kommentarer efter den otrevliga tjejen hon pratade med
i korridoren. Väskan tar hon av som hängt på höger axel hela tiden och
lägger den på golvet. Stolen är lika ljus och fräsch som allt annat och hon
sätter sig ner. Morgan tittar på henne länge. Tillslut tittar hon tillbaka
i hopp om att han ska sluta glo. I stället ler han i mot henne. Hon blir
förvirrad.
– Morgan heter jag, viskar han i hennes öra. Jag måste säga att du lär är
det vackraste jag skådat.
Hennes hjärta dunkar fort. Det var inte en reaktion hon förväntat sig. Hon
tittar på honom förvånat. Han tittar tillbaka och ler det finaste leendet
hon sett. Hon försöker stå emot men det går inte. Hon ler åt honom och
känner sig glad. Tack Gud för Morgan!