Flicka – Sida 16 – Skrivbanken

MINA SKOLÅR

Jag går nu i nian och jag har precis lämnat in min gymnasieansökan. I höst
är det dags att byta skola igen. Det är svårt att tänka sig att jag redan
har gått nästan nio år i skolan, det är helt otroligt. Det känns som att
det inte alls var länge sedan som jag började grundskolan och nu ska jag
strax gå ut den.

Jag kan fort farande komma ihåg första skoldagen. Jag och min kompis Laura
stod där på tomten i våra fina klänningar och våra stora skolväskor redo
att börja skolan. Jag var bara sex år, skulle snart fylla sju, men ändå
kände jag mig jätte gammal. När vi kom till skolgården träffade vi alla dom
andra nervösa barnen som också stod förväntansfulla och väntade på att få
börja i skolan. Jag kände igen några som hade gått på samma dagis och några
som bodde på samma gård som mig, men det var ganska många nya ansikten
också. Sedan kom fröken ut på skolgården och plingade i klockan då fick
alla barnen och deras föräldrar kliva in i klassrummet. När alla hade satt
sig ner och tystnat började min nya skolfröken Lena att presentera sig
inför klassen. Sedan var det dags för upprop. Det första namnet som hördes
var mitt. Jag blev genast alldeles röd i ansiktet, men jag svarade ändå med
en väldigt tyst och pipig röst. När alla var uppropade fick vi gå hem.

Andra dagen i skolan var också ganska läskig, då fick man inte ha med sig
någon förälder. Första veckan i skolan så lekte vi ganska mycket namnlekar
och andra lekar för att försöka lära känna varandra. Efter varje skoldag
gick jag till fritiset, dit gick nästan alla på lågstadiet. Att äta i
matsalen var en ganska skrämmande upplevelse eftersom vi delade, matsal med
några från högstadiet. Jag kommer ihåg när vi skulle lära oss skriva, det
var jätte roligt att måla bokstäver på tavlan med vatten.

Andra året i skolan var lite annorlunda, då började det folk som var yngre
i samma klass. Det var ganska skönt att inte var yngst längre. I tvåan fick
vi börja lära oss engelska, det var jätte kul och spännande. Vi fick också
börja att vara med i kören tillsammans med mellan- och högstadieelever. En
annan rolig sak man fick göra var att pröva på att spela fyra olika
instrument.

I trean kände man sig mycket äldre eftersom man var äldst av alla på
lågstadiet. Jag slutade att gå på fritis och började att gå till
fritidsgården där det bara var en massa mellan- och högstadieelever. I
tredje klass var man också tillräckligt gammal för att stå i maten
tillsammans med en i nian. De var faktiskt ganska läskigt i början, men
efter ett tag blev det roligare och det var många som ville stå där
frivilligt.

Efter trean skulle man ju börja på mellanstadiet. Min syster föreslog att
jag skulle prova in till en musikklass. Det gjorde jag också och jag kom
in. Så efter trean var det dags att säga adjö till alla kompisarna och byta
skola.

Att börja fyran var också läskigt eftersom det var en helt ny skola. Nu
kände jag inte heller alls så många. Dom första dagarna ägnade vi åt att
leka namnlekar. Vi åkte också iväg på en liten klassresa i några dagar för
att försöka lära känna varandra. Alla hade jätte roligt och dom flesta
skaffade några nya kompisar. Min fröken som jag hade på mellanstadiet hade
stora problem med migrän, men hon försökte orka med att vara i skolan så
gott hon kunde.

Men i femman derimot så fick hon mycket större besvär med migränen. Hon var
nästan aldrig i skolan så vi fick ha olika vikarier hela tiden. Det var
ganska jobbigt för oss, särskilt eftersom en del av dom lärarna vi fick
inte alls var särskit bra. Där för lärde jag mig inte riktigt så mycket i
femte klass.

I sexan blev min fröken mycket bättre och var nästan aldrig hemma från
skolan längre. Nu blev det lite mer att göra i skolan. Vi började också med
prov. Alla vi i klassen kände varandra så bra nu så vi började göra små
grupperingar. Vi hade väldigt många konflikter, så vi fick börja ha
”kompissamtal”. Då satt alla i en ring och först fick alla berätta om någon
hade varit dum mot en under veckan. Sedan fick man säga om man tyckte att
man själv gjort något taskigt. Det var ofta väldigt många som var sura på
varandra fram och tillbaka. En del kände för att prata ut om det inför hela
klassen, medans andra ville lösa det enskilt. Det var ett väldigt bra sätt
för att få klassen att hålla sams. I slutet av terminen åkte vi också på en
klassresa. efter att jag hade gått tre år i musikklass hade jag tröttnatt
väldigt mycket. Att sjunga varenda dag i skolan var bara tråkigt tyckte
jag. Jag bestämde mig för att sluta i musikklass. Jag sökte till
Råbyholmsskolan eftersom jag bodde så nära.
Så när sjuan startade var det dags att byta skola igen och börja i
Råbyholmsskolan. Det var nästan mest mest läskigt av alla andra gånger jag
bytt skola eftersom jag nästan inte kände någon. Alla andra hade redan sina
kompisar från mellan|stadiet, men inte jag. Det var faktiskt väldigt svårt
att hitta nya kompisar. Nu på högstadiet var det alldeles nytt men NO och
SO. dom ämnena hade jag aldrig haft förut. Nu var det också mycket mera
prov

Åttan var nästan lika dan som sjuan, förutom att det här året skulle man
börja få betyg. Det var något som var väldigt spännande. En annan sak som
oxå var annorlunda var att i matten delades vi upp i tre olika grupper
efter svårighetsgrad.

Nian var en ganska så stor skillnad alla lärare förväntar sig mycket mer av
en nu. Det är mycket svårare och mycket mera läxor. Dessutom är det en
massa nervositet inför att välja gymnasielinje som tynger tankarna ännu
mera. Det är ett väldigt stort och svårt beslut att ta. Förutom allt
skolarbete och all beslutsångest inför gymnasiet så har man ju nationella
proven, det gör en helt slut i hjärnan.

**Men nu är det alldeles snart dags att sluta grundskolan och börja
gymnasiet. Då får jag ännu en gång komma till en helt ny skola med en massa
okända personer. Men i livet sker det många förändringar så det är bara att
vänja sig.

**Jag har gått nio långa år i skolan och lärt mig mycket med viktiga saker
som jag kommer att ha stor användning för i framtiden.

KORRIDOREN
Sakta gick Linn genom den nedslitna gamla korridoren. Hon försökte låta bli
att tänka på att det var sista gången hon gick här. Hon skulle kanske
längta tillbaka till den här tiden när gymnasiet började. För även om hon
hatat det här stället i början så skulle hon sakna det.
Eleven markerar ny rad med indrag Hon hade kommit från en liten skola,
ett sånt där ställe där alla kände alla. Klassen hon gått i hade varit
väldigt sammansvetsad, antagligen berodde det mest på läraren de haft. Hon
mindes fort|farande känslan från den sista dagen. Alla hade gråtit och
kramat om varandra, lovat att de skulle ses igen, ha klassträffar. Fast det
blev förstås aldrig av.
Sommar lovet kom och gick, varmt och soligt med mycket glass och bad.
Sen var det dax igen, skolan började som alltid, men det här året var det
nytt. Nya ansikten och nya lokaler. Den nya känslan av förvirring när
korridoren verkade försvinna och komma tillbaka bara för att byta plats
igen. Sals nummer i ett system som hon inte förstod, som hon förresten
fortfarande inte förstod. Allt hade nytt och främmande. Men det hade blivit
rätt så bra i alla fall, bättre än hon trott från början.
De hade faktiskt gått väldigt snabbt, de tre åren. När hon tänkte tillbaka
på dom nu var det bara en-ihop klumpad gröt. Så många dagar som passerat
förbi utan att hon igentligen tänkt på det. Men det fanns förstås dagar som
hon mindes, de dagar som inte varit presis som alla andra. Minnen som bara
betydde något för henne, men som hon alltid skulle bära med sig.
Detta gick Linn och tänkte på när hon gick igenom korri|doren som doftade
kaffe, lite svett, snus och rengöringsmedel.
Men hur skulle Mattias kunna veta det? Han såg bara hennes bruna ögon som
fundersamt tittade på de gulmålade väggarna den smala munnen som log lite.
”Snart skulle hon gå förbi honom där han sätt på bänken, han måste säga
hej.
Hej, ett väldigt enkelt kort ord på tre bokstäver, ett väldigt användbart
ord förvisso, men det var ju enkelt att säga ändå”.
Detta tänkte Mattias, men hur skulle Linn kunna veta det? Hon hade fullt
upp med att försöka låta bli att stirra på honom och på samma gång gå
normalt. ”Höger fot framför vänster, vänster framför höger, sträck på
ryggen fast inte överdrivet”.
”Hej!” Linn vände sig mot honom.
”Hej!”, svarade hon glatt och försökte få sin röst att låta avslappnad.
”Jag hörde att du kom in på SAM, grattis!”, Mattias log mot henne.
”Tack!”, hon log tillbaka.
”Jag kom också in, på SAM alltså”. Mattias pratade fortare nu och hans
blick flackade lite. ”Vi kommer att gå i samma klass tror jag”.
Nu log hela Linns ansikte mot Mattias.
”Tror du, det är ju jätte bra.. jätte kul!”
”Mmm”, Mattias motstod impulsen av att hoppa upp och krama henne.
”Då syns vi igen då, efter sommarlovet”, Linn visste att hon borde gå nu,
hon borde säga ”hej då”, vända på klacken och gå, annars skulle det bli
pinsamt.
Men istället stod hon tyst kvar och skruvade lite på sig. Mattias satt på
sin bänk och kunde heller inte komma på något mer att säga. Han kliade sig
lite i håret och harklade sig. Tystnaden blev tjockare och tjockare, den
hade bara varat i en halv minut, men det kändes som timmar.
”Du kan ju ringa mig om du vill så kan vi ses på lovet”, Linns röst tonades
ner, ”om du har lust alltså”. Direkt efter hon sagt det ångrade hon sig, nu
skulle han bara ta på sig den där nedlåtande minen hon sett ibland och
titta på henne som hon var galen. Men det gjorde han inte, istället så
reste han sig upp, log varmt mot henne och sa:
”Det ska jag göra, jag måste gå nu men vi hörs ju”
Sedan gick han.
Linn sjönk sakta ner på bänken där han suttit, den var fortfarande varm och
hon hade ett lyckligt flin över hela ansiktet.
Nu visste hon att sommarlovet skulle bli underbart och det skulle gymnasie
tiden också.
Hon log.

2.
Nu äntligen tror jag att jag har hittat en klass och skola där jag kommer
att trivas bra.
Jag har gått i tre olika skolor och åtta klasser. Det hela började i sexan.
Jag slutade gå till skolan när vi fick en ny lärare. Hon tyckte inte om
mig. Så fort det var någon som hade gjort något dumt, så var det jag som
fick skulden. Hon rättade mina prov fel så jag fick dåligare betyg. Jag
klarade bara inte av henne. Innan hon kom tyckte jag skolan var rolig och
jag var ganska duktig. Efter halva sexan så fick mina föräldrar reda på att
jag inte hade varit i skolan på fyra månader. Det slutade med att jag fick
byta klass. Men jag blev kvar på samma skola. Det fungerade inte alls. För
ingenting ändrade sig. Jag fick fortfarande skulden för allt och dåliga
betyg. Eftersom jag hade missat nästan halva sexan. Mamma och pappa
bestämde då att vi skulle flytta och att Jag skulle få gå om sexan i en
annan skola. Det kändes spännande och bra. När jag började var allting
jätte roligt. Men jag jobbade inte bra på lektionerna. För alla satt och
pratade med mig. Efter några veckor förstod jag varför. Jag var ett år
äldre så alla ville vara kompis med mig, bara för det. Jag försökte att
ignorera alla i klassen efter det. Min lärare som alltid hade varit snäll
tyckte att jag hade blivit nonchalant och otrevlig. Hon blev därför
otrevlig tillbaka. Jag började fundera på om det var något fel på mig.
Eftersom ingen tyckte om mig. Jag vägrade sen att vara kvar i den klassen
också. Jag fick först byta till paralell klassen. Men det gick inte heller
så bra. Jag hade verkligen försökt att vara trevlig mot läraren och
ignorera barnen. Jag lyckades tydligen inte. Efter det tog jag sommarlov.
Våran familj fick lov att flytta igen. Jag hade fortfarande inte klarat av
sexan. Men för att jag inte skulle bli så mycket äldre än dom andra fick
jag börja sjuan. Nu var det en skola med äldre barn också. Några av dom var
lika gamla som mig. Men jag vågade inte börja prata med dom. Jag kände mig
så liten. På den här skolan hade man flera olika lärare. Det tyckte jag var
väldigt bra. Jag hade svårt att hänga med i skolan nu. Det märktes att jag
hade missat en hel del ifrån sexan. Jag hade inte direkt någon kompis. Men
det var nog mitt eget fel eftersom jag alltid satte mig för mig själv och
drog mig undan. Efter att ha gått i skolan i två månader orkade jag inte
längre. Det var så tråkigt och jobbigt. Eftersom vi hade massa olika lärare
var det ingen som märkte att jag var borta. När skolan slutade och vi
skulle få betyg hade jag inte varit där på över ett halvår. Så jag fick
inga betyg. Först då kom mina föräldrar på att jag inte hade klarat det den
här gången heller. När skolan började igen fick jag byta klass igen
eftersom jag fick gå om sjuan. Den här gången hade jag bestämt mig för att
klara det. Jag jobbade hela dagarna och lyckades så bra att jag fick byta
till åttan, efter att ha gått halva sjuan. Jag fick inte gå i samma klass
som tidigare. Jag trivdes inte i den nya klassen. Men jag såg till att
klara det till sommarlovet. När jag sen skulle börja nian fick jag byta
klass direkt. Det var väldigt bra. För nu trivs jag väldigt bra i klassen
och jag har ganska bra betyg. Som ni ser behöver det inte vara att man är
bråkig eller för att man har något problem man byter klass. Lärarna har en
mycket stor betydelse i hur det går för eleverna i skolan. Om en lärare är
dålig på att lära ut saker är det inte så lätt att lära sig nått. Om
läraren är för sträng blir man trött på den och orkar inte gå på deras
lektioner för att det är så jobbigt. Är läraren istället för snäll får man
inget gjort för det är ändå ingen som säger till. Så det är förstås svårt
att vara lärare men dom har en väldigt stor betydelse. Eleverna har oftast
inte den kraften att ta tag i sakerna själva. Många förstår inte heller att
dom går i skolan för sin egen skull och inte för lärarnas. Allt det har
inte jag kommit på förens nu när jag skriver det. Jag tror inte att det är
bra att byta klass eller skola. Om det inte är så att familjen ska flytta.
Men man ska inte göra det annars. Inte utan stora anledningar. För om man
väl har bytt en gång är dett för lätt att göra det igen. Då kan det gå som
för mig att man får gå om och byta skola och klass väldigt många gånger.
Och det är inget positivt.

Mina skolår

Lekis. Det var där allt började. En enda tid av lek och stoj. Man skulle
inte kunna kalla det skola, för det mest skollika vi gjorde där var att
läsa en bok.
Detta tror jag är den mysigaste tiden av skolan. Allt är seriöst, fast
oseriöst på något sätt.
Man åkte dit på morgonen. Redan på morgonen började det roliga. Ägget och
Ärtan, (bussarna vi åkte i) tävlade alltid om att komma först. Lekis var
ett mysigt hus på landet. Ett hus som tidigare varit ett skolhus. Men som
nu en sjuttonelevers klass och två lärare regerade i.
Det tråkigaste tiden på lekis var samlingen. En samling på kanske tjugo
minuter som var det tråkigaste jag varit med om. En härrans massa drabbel.
Bara prat om vad som skulle hända på dagen. Så det var med mycket glädje
och träsmak i rumpan jag reste mig upp när dom där, tjugo minuterna gått.
En desto roligare stund var lunchen. Alla sjutton barn tog upp sina
matlådor och röda plasttermosar. Man bara satt och myste.
En annan viktig del av lekistiden var rasterna. Bara att få flamsa omkring
hoppa hopprep och ja, bara leka. Det var livet när man var liten.
Om jag nu ska sammanfatta tiden på lekis. Skulle jag vilja säga att det är
den bästa övergången mellan dagis och skola man kan få. Man har roligt och
leker och busar. Men ändå åker man buss varje morgon, och någon gång ibland
kanske man har lite läsning eller kanske till och med räkning. Dagens
förskola, som är innan man börjar ”riktiga” skolan är också bra. Men den
tror jag får en lite mer skol-atmosfär än vad lekis hade. Eftersom den ofta
har ett större samarbete till skolan än vad lekis, i alla fall där jag gick
hde. Det traditionella lekis finns ju inte längre kvar. Och det är synd
tycker jag. För det gav, i alla fall mig, och jag tror även det gav andra.
En mycket bra start på skolåren.

När jag väl började skolan tror jag även där att lekis hade en bidragande
orsak till att det blev som det blev. Jag var nu tvungen att komma till ett
nytt ställe. En skola jag bara sett utifrån förut (eftersom lekis varit
lite avsides.) Och jag tror att om jag inte gått lekis och inte kännt
barnen jag skulle gå i samma klass som. Då tror jag att mötet med skolan
och dom äldre barnen skulle varit nervösare och läskigare än vad den var.
Och även fast inte skolan var så stor, tror jag att vi ”lekisbarn”
tillsammans skapade en viss trygghet. Det är även därför jag tycker att
lekis är bättre än den nyare ”lekisskolan” där du direkt får gå i ”skolan”
och se och träffa äldre, och som det verkar då ”farligare” barn. Har man då
gått i lekis har man redan en gemenskap när man börjar skolan. Och allt är
då heller inte nytt. För man har ju redan kompisar att ty sig till.

Resten av åren på låg och mellanstadiet vankade sedan på i sin egen takt.
Gemenskapen mellan oss som ända sedan lekis gått tillsammans blev starkare!
Och när sexan kom var det igen nästan samma grupp av barn (i sexan,
ungdomar) som gick tillsammans igen. Vi kände nu varandra utan och innan.
Och hela sexan var en enda rolig tid av skratt och flams. Och det var inte
utan tårar i ögonen, jag sedan sa hej då till mina barndoms|vänner.

Den sommaren. Sommaren mellan sexan och sjuan. Det var sista sommaren med
gänget. Sista sommaren som ett barn. Innan allvaret skulle börja.

Det sommaren flög förbi. Och det var nästan så att man var lite förvånad
när man stod där. Stod där och kännde sig ensam, ynklig och liten. På den
kryllande stora skolgården. Där alla kramade och hälsade på alla.
Uppfattningen man då hade var att alla redan hade kännt varandra länge. Och
det var bara jag och mina 3 vänner som stod där, och inte kännde någon.
Klassen efter sexan hade delat ganska mycket på sig och alla skulle till
olika skolor.
Och där stod jag nu. Helt ensam (nästan, hade 3 vänner med mig) på den
stora skolgården.
Vad hade jag gett mig in på? Jag skulle aldrig klara av detta känndes det
som. Jag längtade starkt tillbaka till den gamla trygga miljön men det gick
inte. Jag försökte intala mig själv att alla var precis lika nervösa som
jag. (Och nu i efterhand vet jag att dom var det)
Jag var tvungen att försöka i alla fall jag var ju en stor flicka nu. Jag
skulle ju kunna ge det en chans i alla fall. Jag skulle ju börja sjuan. Oj,
vad stort det lät. Och att börja högstadiet, det lät ju ännu större.

Den första tiden måte jag erkänna, den var hemsk. Allt var nytt, man kännde
ingen, och niorna var man så rädd för att man nästan kissade ner sig när
dom tittade på en.
Men med tiden kom man in mer och mer i det hela och tillslut blev det
nästan trevligt att gå till skolan. Omställningen mellan sexan och sjuan
när det gällde läxor och prov var dock väldigt jobbig.
Från att ha gått i sexan med bara kanse ett prov under hela läsåret, och
bara kanse en läxa i veckan, till att börja sjuan. Med prov var annan eller
vartjedje vecka, och kanske två eller tre läxor i veckan. Det var inte
lätt. Och det tog ett bra tag innan man kom in i rytmen.
Men det gick tillslut och sjuan rann på i en väldans fart.
Jag är i efterhand glad att jag alltid haft ganska lätt för att anpassa
mig. Jag tror att omställningen med alla läxor har varit väldigt svår för
vissa. (Och jag kan än idag tro att vissa inte anpassat sig.)
När det var dax att börja 8:an gick allt som smort från början. Även om
pressen höjdes en del. Det var dags att få betyg nu. Och alla (inklusive
mig själv) jobbade febrilt under hösten.
När väl dagen för julavs|lutningen var inne och betygen skulle delas ut var
det helt knäpptyst i klassrummet. Alla tittade nervöst på varandra och
hoppades på att det var just deras namn som nu ropades upp, så dom kunnde
gå och hämta det ”värdefulla” kuvertet.

Jullovet, precis som alla lov gick i en rasande fart. Och snart var det
dags för skola igen. Vårterminen gick ännu snabbare än höstterminen. Och
skolan var nu nästan en ren fröjd. Om man då räknar bort alla läxor och
prov. Gemenskapen mellan oss åttor blev starkare.
Man umgicks väl inte med alla. Men gemenskapen inom ”umgängeskretsen” blev
stark. Och vi hade jättekul.
Sommarlovet, precis som jullovet hade gått i ett nafs. Och nästan utan att
man visste ordet av hade man helt plötsligt börjat nian. Och med nian kom
även allvaret.
Jag ångrar nästa att jag varit så flitig och seriös under åttan, och till
och med sjuan.
För när nian väl började var man less på allt. Visst hade man sista veckan
av sommarlovet längtat efter skolan. Men det var bara efter kompisarna.
Läxor, lektioner och prov var inte populära, och hela hösten i nian gnatade
man igenom på en lite lägre växel. Även fast allvaret nu var på riktigt och
betygen till jul var dom man preliminärt skulle söka gymnasieprogram på så
orkade man egentligen inte lägga ner sig.
Tillslut var även höstterminen slut och även om jag inte gjort mitt
yttersta gick jag ur med mycket bra betyg. Inför vårterminen var man om
inte ännu mer trött på skolan, och det enda som drev mig att gå dit var än
en gång vännerna.

Och här sitter man nu. Vårterminen har i princip just börjat. Gymnasiet
väntar här näst. Och ännu en förändring i livet. Jag tror denna förändring
kommer mer medvetet. Och jag tror inte denna förändringen kommer vara lika
chock artad. Jag hopas inte det i alla fall. Som det känns nu så är
Gymnasiet ej en hemsk eller om man kanske ska kalla det en svår förändring.
Det känns som man är redo för den.
Samtidigt som man vill sakta ner tiden lite så att man kan njuta av det man
har nu, så länge som möjligt.

Som en sammanfattning av mina skolår skulle jag vilja lägga tyngden på
högstadiet. Det är där man utvecklas mest som person. Och där man lär sig
ta, med och mot gångar på bästa sätt. Tiden på höstadiet tror jag gör en
människa till den person den kommer vara resten av livet. Jag kan inte säga
att gymnasiet inte kommer att förändra. För det gör det säkert. Men jag
tror att den förändrigt som personligen händer på högstadiet är större.
Jag skulle vilja att alla fick den högstadietid som jag har haft. (även om
den inte är slut än) För det har varit en sådan gemenskap. Och jag har
verkligen trivts!

Att byta skola/Att byta klass

– Måste vi flytta? sa Maria medans hon lyfte in en låda i flyttbilen.
– Ja, du förstår väl att vi inte kan bo kvar i det här stora huset nu när
jag och pappa har skillt oss. Det är inte så långt mellan Göteborg och
Borås, så du kan åka och hälsa på dina gamla kompisar och pappa nästan när
du vill, men det kommer att kosta en penning.
Maria gick in och började skriva i sin dagbok:
Eleven har ramat in det som är skrivet i dagboken, som ett ark Undra
hur det kommer att bli, kommer jag få några kompisar? Jag är ganska blyg av
mig så jag är rädd för att bli utanför. I min förra skola hade jag i alla
fall några kompisar. Dom var ju inte många men dom fanns i alla fall oftast
där för mig. Jag kommer börja i en skola som heter: ”Boreskolan”. Jag ska
gå i klassen 8d. För några dagar sen kom det en skolkatalog från
Boreskolan. Jag har försökt att lära mig några namn på några tjejer i
klassen. Jag undrar om jag kommer att passa in i den klassen. De flesta ser
ut som fjortisar. Dom är blonda, har långt hår och u-ringade tröjor, och
det är ju absolut inte min stil. Jag har ju mörkbrunt, axellångt hår och
har mer den estetiska stilen än fjortis. Undra om dom kommer att gilla mig.
Jag är lite nervös men det är nog eftersom det bara är 1 dag kvar tills
skolan börjar. Tack dagboken för att du tar emot alla underliga tankar som
jag har.
Maria la ner dagboken i en flyttlåda är hon hade lagt ner andra privata
grejer. Hon gick ut till sin mamma igen, som redan hade lyft in alla
flyttkartonger i flyttbilen när Maria kom ut. Maria vände sig om och
tittade på det vackra huset och log mot det. Dom satte sig i bilen och
började åka mot sin nya hemstad Borås. Dom stannade vid ett gatukök och
köpte coca cola och hambörjare. Dom satte sig i bilen igen och åkte iväg
med mätta magar. Efter en och en halvtimma stannade dom utanför ett litet
hus. Mamman Pia klev ut ur bilen och sa:
– Här ska vi bo. Vad tycker du?
– Det ser väl okey ut.
Pia gav Maria nycklarna som gick till huset. Maria gick in utan att ta av
sig skorna och sin mörkblå slitna jeansjacka.
– MARIA, DU FÅR KOMMA UT OCH HJÄLPA TILL HÄR NU. VI HAR INTE HELA DAGEN PÅ
OSS. Ropade Pia utanför huset. Maria kom och dom började bära in grejerna.
När allt var inne i huset satte dom sig i det nya gula vardags|rummet och
slappade. Dom var nöjda över att dom hade fått in alla grejer innan mörkret
började falla.
– Hur känns det att börja 8:an och i en helt ny klass och skola?
– Jag har inte tänkt så mycket på det än, sa Maria med en låg stämma.
Tiden flög iväg och det blev tid för läggdags. Maria gick in på sitt rum
och ställde klockan på 6.50. När hon la sig så somnade hon på en gång.

– Pip, pip, pip ,pip ,pip lät klockan när den var 6.50.
Maria vaknade och kände att det pirrade i magen. Hon satte på sig
morgonrocken och duntoflerna och gick in i köket där Pia satt på en stol
och rökte.
– MÅSTE DU RÖKA? skrek Maria. Ska du göra det så kan du väl hålla dig under
fläkten!?
Maria satte sig vid bordet och började äta smörgåsarna som Pia hade gjort i
ordning. När hon hade ätit upp, tackade hon för frukosten, gick till sitt
rum och gjorde i ordning sig. När hon var klar kramade hon Pia och gick
till skolan. Det ända hon såg när hon gick in på skolgården var FJORTISAR,
shit tänkte hon så kommer jag här med stora gröna byxor, lila shorta och en
svart shal knyten runt huvudet. När det ringde in gick hon till den salen
som det stod 8d på. På något sätt kände hon sig välkommen. Alla elever satt
vid sina bänkar och log när hon kom in.
”Jag som trode att detta skulle bli en skam”, tänkte hon. Hon gick och
satte sig vid en bänk som stod i mitten av klassrummet.
– Hej! sa någon som satt bakom henne. Hon tittade bakåt och såg en kille
med bruna ögon och brunt hår. Det var den finaste och snyggaste kille hon
någonsin sett.
– Hej, sa hon tillbaka och rodnade lite.
Deras nya lärare Jerker Klasson pressenterade först sig själv och sedan
Maria.
– Vi har en ny elev i klassen nu. Ni fick reda på att det skulle komma en
ny elev förra terminen men inte när hon skulle komma. Men nu är hon här
Maria Grenberg, hon är lika gammal som ni det vill säga 14 år. Maria har
bott i Göteborg förut men nu har hon flyttat till Borås och ska gå på denna
skola, i denna klass. Nu får ni tahand om henne väl sa Klasson med ett
leénde på läpparna.
Dagarna sprang iväg och hon kände sig lycklig. En fredag eftermiddag satt
hon vid sitt skrivbord och började skriva i sin dagbok:
Eleven ramar in det som hon skriver i dagboken, som ett ark HEJ
DAGBOKEN! Jag är nog världens lyckligaste människa. Jag går nu på
Boreskolan i 8d här i Borås. Jag började för bara 2 veckor sedan. Jag har
supermånga kompisar och en underbar pojkvän som heter Johan. Det var han
som hälsade på mig först av alla. Jag föll för honom på direkten. Jag trode
att alla var fjortisar här på skolan. Jag hade fel. Dom är helt ”normala”
och lika galna som jag. Dom har ju ”tjejkläder” tillexempel tajta jeans och
och u-ringade tröjor. Men det gör mig inget. Ingen har försökt att ändra på
min stil utan jag är den som jag alltid har varit:
MARIA GRENBERG!
JAG ÄLSKAR MITT LIV HÄR I
BORÅS!!!
SLUT

Att byta skola

– ”Fan”, det var femte gången Nina fick kasta pappret hon satt och skrev
på.
Nina satt i skolan för att skriva nationellt prov i Svenska.

– ”Det här är ett himmla litet klassrum med jädrans dålig luft”, tänkte
Nina.
Hon kom inte alls på något att skriva om.
Hon kollade runt i klassrummet. Till vänster om henne satt Minna. Bakom
Minna satt Emma och bredvid Emma satt Anna.
– ”Tänk, varje dag när Anna kommer hem går hon ut i ladugården för att
mjölka kor.
Undra igentligen vad kossorna tycker om att ha en maskin hängandes i dom
där..
Ja, va vad det nu dom hette?
Jo just det, spenor..”

Nina tänkte börja skriva om en ko som hette Nina och vad den kossan hade
för syn på skolan. Men hon ångrade sig snabbt.

– ”En ko”, tänkte Nina, vem vill läsa on något sånt?”
Nina kollade på Minna igen.

– ”Satan, vad mycket hon har skrivit. Jag har inte ens börjat och det är
bara en halvtimme kvar”.

Hon kollade till höger där Stefan satt och skrev.
Snett framför honom satt Anders. Anders satt och spelade musik på sin
bärbara c-d spelare så att det hördes i hela klassrummet.
Han var redan klar.

– ”15 minuter kvar, sa Iréne.
Irene är svenska och engelska lärare och hon satt framme vid katedern och
såg hel lugnt ut.

Till slut blev rubriken
”Mina skolår” och handlade om hur svårt det är att gå i 9:an när man ska
komma på något att skriva om på nationella proven i svenska.

– ”Hur gick det”, frågade Minna och hon hoppade upp framför mig.
– ”Skit”, svarade jag och fortsatte gå.
– ”Nähä, det tror jag inte. Du bara säger så. Du ska se att du klarade
det”, sa hon.

Jag blev lite gladare och vi gick bort till maten. Det var Mexicogryta, ris
och sallad med majs.

Veckorna gick och vi fick tillbaka våra prov och det var precis som Minna
hade sagt. Jag hade klarat det.
Både jag och Minna sökte till TuristHotell och båda kom in.

Till slut var det den 13/6 och vi skulle sluta 9:an. Sluta på den skola där
vi gått sen fyran, där vi kännde nästan alla, där vi visste vilka lärare
man kunnde skoja med. Sluta på den skola och i den klass man hadde alla
kompisar i.

– ”Fan, varför måste alla välja olika? Varför kan inte alla i 9b välja TH”,
frågade jag Minna, när vi gick hem med våra betyg och fina kläder.

– ”Dummer”, sa hon, hur tror du att det skulle bli om alla valde samma?”
– ”Det skulle ju vara dem med högst betyg som kommer in. Tänk vad mycket
nytt folk du får träffa. TH-linjen har ju riksintag”!

– ”Ja ja, sa jag. Kom nu så bjuder jag på glass. För att fira sommaren
liksom”:

Sommaren gick fort med mycket bad, glass och sol.

Så kom dagen vi skulle börja på gymnasiet.
Jag mötte Minna vid Folkets Hus.

– ”Fan, vad nervös jag är”, sa jag i hopp om att hon skulle lugna ner mig.
– ”Det är jag också, sa hon.

Det lugnade ju inte mig precis.
Men Minna fick rätt, som vanligt.

Det var bara trevligt folk i klassen och det blev snabbt en bra
sammanhållning.

Nu har jag gått på gymnasiet en vecka och fördelarna är många fler än
nackdelarna.

Jag träffar mina gammla klass|kompisar fortfarande och eftersom jag har
fått en ny klass är min kompiskrets dubbelt så stor som den var förut.

Jag tycker att det var tråkigt att sluta 9:an men här är allt jätte-kul och
det mesta fortfarande helt nytt för mig, därför tycker jag att det vart bra
att byta skola.

Mina skolår

Det känns både spännande och hemskt när jag tänker på framtiden. Men det
värmer när jag ser tillbaka på första klass. Första dagen, den spända och
tryckta stämningen i klassrummet. Alla satt och sneglade på varandra, som
om man var värsta fiender allihop. Jag satt med blicken stirrandes på
lärarinnan, som både såg snäll och sträng ut på samma gång. Birgit
Andersson presenterade hon sig som, och skrev namnet med en snirklig
handstil på svarta tavlan. Hennes handstil var speciell, hon lyfte nästan
aldrig pennan när hon skrev.
Matilda var den jag lekte med på rasterna. Jag minns såväl dungen, där
pojkarna slogs med pinnar och vi tjejer stod fnissande och såg på.
Kanske är det en löjlig sak nu, men då kände jag mig värdelös. Tre flickor,
vi kan kalla dem Carola, Madeleine och Lisa, var mina bästa vänner på
fritids, som jag gick på efter skolan, Matilda gick inte på fritids, därför
kunde jag inte vara med henne då.
Carola och Madeleine gick i b, medan jag, Matilda och Lisa gick i a. Carola
tyckte Matilda satte upp käppar i hjulet för mig Carola, Madeleine och
Lisa. Matilda var bara i vägen enligt dem.
Men jag ville ju egentligen bara vara med Matilda, och Matilda med mig. Vi
har känt varandra hela livet, våra föräldrar är goda vänner och Matilda har
aldrig varit dum mot mig.
Jag och Carola delade tydligen inte samma uppfattning om Matilda. Matilda
skulle bort, så var det bara.
Det började med lite enkel mobbning, viskningar och de där blickarna.
Så en dag, på tio-rasten, tog Carola krossade maskar ifrån marken. Det hade
regnat, så det var gott om maskar. Hon la dem på Matildas jacka, och sa
någonting. Jag hörde inte, för jag stod en bit därifrån. Men jag såg det
hända, en första och sista gång.
Jag tyckte så synd om henne, jag gick fram och såg hennes tårar rinna. Jag
visste inte vad jag skulle säga, jag var knäpp|tyst hela dagen.
Men jag höll kvar vid Matilda, bevisade att deras utfrysning inte skulle få
mig att umgås med dem istället.
Vi hamnade i olika klasser sen, när vi skulle börja mellanstadiet. Birgit
följde med oss, och vi började bygga upp den där känslan av något nytt och
spännande igen. Det kom fyra tjejer till klassen. Jag hamnade bredvid den
lilla blonda med glasögon. Hon var väldigt blyg, men en sak sa hon till
mig, det pratar vi om än i dag:
”Vad fint du ritar, du borde bli konstnär”. Vi bytte platser sen, men
plötsligt tyckte jag det var otroligt roligt att rita.
Jag ritade och ritade, och alla tyckte jag ritade fint. De fyra nya
tjejerna, Matilda och jag blev kompisar rätt så snabbt. Det förekom ingen
utfrysning, ingen avundsjuka. Det var skönt att man nu kunde vara flera
samtidigt, utan att någon kände sig utanför. Jag hade en lärare, Marita
hette hon, som förstod mig bra. Hon uppmuntrade mig till att skriva, hon
hade märkt att jag hade livlig fantasi. Jag har alltid tyckt om att skriva,
berättelser, dikter, manus. Det är som om jag försvinner i en annan värld
då, en värld där jag bestämmer hur det ska vara. Även när jag ritade mina
teckningar försvann jag någon annanstans.
Jag har aldrig haft problem att vara ensam, jag tycker det är något fint
med att vara det utan att känna sig ensam.
Högstadiet väntade bortom hörnet. Vi fick välja några kompisar vi gärna
skulle vilja gå med på den nya skolan. Men just det året var det något nytt
man erbjöds; idrottsklass. Tre timmar mer idrott i veckan, istället för
ordinarie två. Jag som alltid älskat idrott, var det ett själv|klart val.
Första träffen med den helt nya klassen var mer spännande än någon av de
andra träffarna med ny klass. Men på ett sätt går det inte att jämföra. Nu
var man äldre och klokare, man visste hur många slags människor det fanns.
Men vi hade alla ett gemensamt intresse – idrott. Det hjälpte mycket, vi
var ju lika på den delen. Men ett första intryck, det minns man väl.
De fyra pojkarna med blonderat hår, dränkt i hårgelé och med ett
Filapannband över, säckiga byxor, märkeskläder och den där självsäkra
uppsynen. Pojkarna, som jag kände sen innan, såg prydliga och trevliga ut.
Man trodde då att det senare skulle uppstå bråk dem emellan, men det gjorde
det inte. Två flickor utmärkte sig, sminkade till tusen, och såg ut som om
de trodde de ägde världen. De hängde ihop med ”Filapojkarna”, satt i deras
knän och såg snett på oss andra.
Folk förändras, väldigt mycket. Vi har kanske betraktats som ”den duktiga
idrottsklassen”, men bättre än andra är vi inte. Det senaste halvåret har
vi varit otroligt stökiga, men samtidiga har vi kommit varandra närmare.
Jag kan umgås med alla, förutom ett ”gäng”, men de har visat att de helst
inte vill ha med resten av klassen att göra. Det är lite synd, men de har
hamnat fel redan från början. De har fel inställning till allt, gör lite
vad de själva vill.
Just nu är skolan vårt liv, vare sig vi vill eller inte.
Jag har aldrig vaknat och känt ångest för att gå till skolan. Jag lär ju
för livet, jag lär mig för min egen skull. De människor som kanske sätter
käppar i hjulet för en ibland, det är meningen att man ska både ha
motgångar och medgångar i livet. Kanske sitter man och suckar över att en
person i klassen aldrig kan vara tyst, kastar suddgummin eller gnisslar med
bänken. Men man lär sig stå ut, och tänker istället på alla roliga stunder
vi har haft under årens lopp. Vi har gått igenom högstadiet tillsammans,
vilket jag känner är något stort. Det känns väldigt tungt att vi kommer
skiljas åt snart, men måste tänka framåt, att det är nu livet börjar. Efter
sommaren kommer den nervösa, spännande känslan att dyka upp igen, när vi
börjar i en helt ny klass. Nya människor, nya relationer och nya
upplevelser.

MVG

Mina skolår!

Ja, nu är snart nio år klara i grundskolan och vi ska än en gång splittras,
träffa nya ansikten och möta nya personligheter. Innan jag tar klivet ut
ifrån Es|skolan, skulle jag vilja backa alla mina nio år, för att minnas
alla roliga, mindre roliga händelser som jag upplevt och mina tankar om det
hela.

Jag har precis fyllt sju år.
I present har jag fått ett nytt pennskrin som man kunde öppna på två
ställen. I ena facket fanns det nyvessade pennor, en linjal med roliga
figurer och ett suddigum i regnbågens alla färger. I det andra facket låg
det på rad långa, fina färgpennor.
I ett av de större paketen låg det en ny skolväska. Väskan hade olika fack
och mitt nya pennskrin fick plats i ett av dem.
Det var en lyckad födelsedag och jag var nu väl förberedd för skolstarten
som var om en vecka.
Eleven markerar ibland ny rad med indrag och ibland inte, ej konsekvent
Den morgonen gick jag upp tidigt. Mamma tog fram min sjömansklänning och
knäppte klockan runt min handled. Väskan stod färdigpackad och jag var
väldigt nervös.
Vi var många sjuåringar i byn som skulle börja ettan. Vi hade känt varandra
sedan långt tillbaka. Det var skönt att veta att de var med.
När jag, kompisarna och våra föräldrar stegade in i klassrummet, där vi nu
skulle till|bringa vårt första skolår, var vi fnittriga och
förväntansfulla. Vår fröken hade stavat fel och skrivit välkomna med två m
på tavlan. (Ett minne som fortfarande finns i huvudet när jag skriver det
ordet).
Fröken presenterade sig och vi fick pennor, suddi och en ask att lägga allt
i.

Jag var en duktig och ambitiös tjej som inte förde så mycket oväsen.
Tvärtom.
Vi hade en bra stämning i vår klass och vår lärare som var ganska ung,
trivdes vi bra ihop med.
Det första skolåret var vi mycket på utflykter. Vi tillbringade inte så
mycket tid i skolbänken. Vilket jag tyckte var bra, för nog hade man spring
i benen, när vi skulle lära oss nya saker och solen sken utanför fönstret.
När mitt första skolår var till enda, fick vi reda på att vår lärare skulle
byta skola.
Istället skulle tvåornas nuvarande lärare ta över vår klass.

Det andra skolåret började lika bra som det första. Nu kände vi till skolan
och vi visste vem en nya lärarinnan var.
I tvåan var man inte yngst på skolan. Det kändes bra, nu var det upp till
oss äldre att visa hur man gjorde på denna skolan.
Ett speciellt minne, som jag fortfarande kommer ihåg ifrån detta året, var
våra läsgrupper. Jag hamnade i den snabbaste läsgruppen. Då var jag stolt!
Varje fredag delade vi ut brev som låg i en liten skokartong i
klass|rummet. I ett av mina brev hade två av klassens sötaste pojkar
skrivit att de tyckte jag läste bra. Jag tror jag har kvar det än idag! Vi
hade mycket pyssel i tvåan. Vi fick använda pysselgrejor som inte ettorna
fick använda. På skolgården hade vi stora kastanje|träd. Av de kastanjer
som trillade ner gjorde vi b. l a små djur men tand|petare som ben.
Några större minnen har jag inte från årskurs två.
När det tredje året närmade sig, fick vår sammansvetsade klass reda på, att
vi skulle splittras. Läraren la ett overheadpapper på overheaden. På duken
framför tavlan kunde vi se hur de nya klasserna skulle se ut, vi skulle gå
tillsammans med fyror och femmor.
Jag hamnade i 3-5 c tillsammans med tre av mina bästa kompisar som jag går
med än idag.
I den nya klassen trivdes vi inte alls så bra. Vi fick ytterligare en ny
lärare, som inte var så rar som de vi haft innan. Mer än halva klassen var
invandrare. Eftersom de läste svenska ganska ofta i skolan fanns det ingen
lärare som kunde ha oss andra, så fick följa med dem och lärde oss därför
inte så mycket som andra treor på andra skolor gjorde.
Två speciella minnen ifrån trean har jag. Det första var våra tabelltest,
jag var alltid snabbast i klassen och fick ibland hjälpa de som hade det
lite svårare. Det andra var på en gympalektion, där jag hade valt dans. Vi
dansade nere i en källare.
I källare fanns det små fönstergluggar som man lätt kunde öppna. När vår
lärare lämnade oss en stund, öppnade vi fönstrerna och sprang ut och in och
skrek. Efter det fick vi skriva en lapp hem och berätta vad vi hade gjort.
Jag minns än idag hur rädd jag var när jag skulle ge pappa lappen. Det
kommer jag aldrig göra om!
Efter den första terminen fick vi än en gång byta lärare. Henne trivdes vi
väldigt bra med. Vi lärde oss mycket och på ett bra och kul sätt. Precis
som det skulle vara när man var nio år.
När vi sedan skulle ta klivet upp i fyran, fick vår lärare inte vara kvar.
Läraren, som vi har nu skulle få, var inte så bra, så jag och mina tre
kompisar bytte skola. Från Viserskolan bar det nu av till Rummarslöv.
Min pappa jobbade där, så vi åkte dit med honom varje morgon.
Fyran började jättebra! Vi fick många nya vänner och undervisningen var
väldigt bra och målmedveten.
Det roligaste minnet härifrån var lägerskolan i Strömsberga.
Vi hade disco och vi nya tjejer mimade till idolerna Spice girls.
Lägerskolerna var så bra planerade, så det var fullt upp hela tiden.
Rummarslövs skola hade gett mig så många bra intryck, så när det var dags
att börja femman, kändes det jätte bra.
I femman blev kraven lite högre på oss, eftersom nu var det vi som var
äldst och de mindre såg upp på oss.
Alla i klassen var kompisar med alla och det var aldrig några problem som
var tvugna att redas ut. De två åren på Rummarslöv gick väldigt fort och
rätt som det var, var det dags att välja kompisar och om man ville börja i
Idrottsklassen på Näs-skolan. Jag valde idrottsklassen och hamnade i en bra
klass. De flesta av oss hade ju samma intresse.
Jag sa adjö till lärarna på Rummarslöv, det var ganska jobbigt. Jag var ju
inte så van att ha haft samma lärare i två år i rad.
När dagen, då vi skulle börja högstadiet kom, var man väldigt spänd.
Högstadiet lät så stort och niorna var ju lika stora som hus.
Vi kröp längs väggarna bort till vårt klassrum som låg nästan längst bort.
Hela tiden ville jag härifrån. Alla var så stora och halva klassen var helt
okänd för mig. Jag hade tårar i ögonen flera gånger under de första två
veckorna, jag ville tillbaka till Rummarslöv. När mina kompisar frågade om
jag var ledsen, torkade jag mina ögon med tröjan och sa, att jag trodde att
jag var allergiskt mot något.
Det slutade med att jag fick gå till en dokter, där jag fick medicin mot
magsår.
Tack vare mina två snälla klassföre|ståndare och Kompisar, så gick allt
mycket bättre. Nu trivs jag hur bra som helst här.
Det första året fick man väldigt många nya intryck och tankar som tog lång
tid att smälta. Allt var nytt. Dagarna var längre, schemat var annurlunda,
kompisar och lärare var nya och vi var yngst igen.

I årskurs sju gick allt mycket lättare. Man fick kontakt med lite mer nya
personer.
Det var skönt att inte vara yngst, nu fanns det nya elever som var lika
rädda och spända som jag varit i sexan.
Man hade vant sig vid schemat och nu började man t.o.m gilla de långa
lektionerna som var något nytt.
Idrottsdjupen blev också bättre. Man kunde ta i mer och visa vad man kunde,
för nu kände jag ju de andra och behövde inte vara blyg.
Nu kommer vi till det år som jag tyckte var jobbigast, årskurs åtta. Nu var
det betyg för första gången. Det var ganska mycket läxor och vi hade mycket
som skulle hinnas med.
Nu var vi en ganska samman|svetsad klass och vi hade väldigt kul
tillsammans. Man hade lärt känna många nya som man kunde prata med.
Lärarna var väldigt bra. Vi fick vara med mer och mer och bestämma hur våra
arbeten skulle läggas upp, vilket passade mig, för jag tyckte det var kul
att kunna visa läraren vad jag kunde åstadkomma.
Det visade sig att betyg inte var så farligt som de flesta trodde. Jag
visste att jag hade gjort mitt bästa och mer kunde jag inte göra.

Förra året började jag nedräkningen mot gymnasiet. Nu sitter jag här med
snart bara en halv termin kvar. Nian har hitintills varit bra.
Vi har ändrat lite på schemat detta året, så det är inte så stressigt. Alla
har vi nu valt till gymnasiet. Det känns lite overkligt på något sätt att
nu splittras efter fyra år tillsammans. Klassen har blivit något
”snackigare” än innan så det kanske bara är bra att vi får träffa andra
människor nu. vi är nog lite trötta på varandra.
Jag tycker att det både skall bli tråkigt och roligt att börja gymnasiet.
Det blir ju tråkigt att inte få gå med de kompisar man lärt känna under
tiden här. Jag kommer nog sakna vissa lärare, allt kul som vi gjort
tillsammans.
Fast kul kommer jag nog att få nästa år med, nya kompisar och nya lärare
att lära känna. Ta ännu mer ansvar för mina egna studier. Sedan blir jag
yngst på skolan igen!

MVG

Mina skolår!

Det var dagen innan skolan började. Tänk att jag äntligen skulle börja
skolan. Jag har aldrig varit så nervös men ändå så glad på samma gång.
När det blev kväll, så började mamma prata om att jag skulle sköta skolan.
”Det är klart”, sa jag. Tänk att jag äntligen skulle få vara med dom stora
barnen.
Jag gick och la mig och tänkte på hur duktig jag skulle vara. Jag ville ju
ändå vara bäst i klassen.
Jag och min bästa kompis skulle ta bussen tillsammans. Tänk vad kul. För
första gången i mitt liv skulle jag ta bussen.
Jag vaknade av att mamma och pappa kom in och väckte mig lugnt. Jag flög
upp ur sängen och tog på mig mina kläder som min mamma hade lagt fram till
mig på kvällen. Jag gick ner för att äta lite frukost. Mamma hade brett tra
makor och hon hade även helt upp oboj i ett glas. Åter igen fick jag höra.
”Du måste sköta dig i skolan”.
Jag tänkte säga till henne ”Gud vad du katar”, men jag fick bra fram ett
”mmm”. När jag hade ätit upp och mamma hade satt upp mitt blonda hår, som
räkte ända till rumpan, var jag tvungen att skynda oss lite.
Patricia knakade på dörren. Hon kom in med ett stort leende på läpparna.
Vi satte oss i bilen så att mamma kunde köra oss till bussen. När vi var
frame vid bussen och man såg alla ungdom|mar stå och prata med varandra,
började jag bli nervös. Jag ville inte till skolan, jag ville hem och sova
i min trä säng med ljus rosa lakan och bara vara liten igen. Det kändes som
om jag genast hade blivit mycket äldre, längre och hade jätte stora
ansvar.
Mitt hjärta började dunka när min mamma stanade bilen och sa, att vi var
tvungna att sköta oss idag. Vi hoppade ut ur bilen och sa ”hej då”. Vi gick
och ställde oss en bit från dom andra och pratade om att vi alltid skulle
vara vänner och att vi aldrig skulle flytta i från varan|dra. Vi skulle
alltid bo så nära varandra som vi hade gjort i 5 år. Tänk vad tiden hade
Hade gått fort.
Vi såg bussen komma och vi blev genast mycket oroliga vi hoppade på bussen
och satte oss längst fram.
När vi kom till skolan och vi hade satt oss i klass rummet, så var alting
mycket bättre. Man kände sig en del av klassen, en del av skolan och den
känslan kommer jag aldrig att glömma och det visste jag om. Detta var en
dag jag alltid skulle minnas. Min första skol dag.
Läraren kom in i klass|rummet. Hon var kort och hade en blommig kläning på
sig. Anna-Lena, hette hon. Hon verkade vara jätte|snäll och trevlig.
Vi började med att dela ut pennor och böker vi hade jätte roligt, Anna-Lena
delade in oss i hur vi skulle sitta i klass|rummet. Som tur var så fick jag
sitta med Patricia.
Men tiden gick snabbt och skolan blev bara tråkigare och tråkigare. Redan
när jag gick i första klass, så fick jag bli flyttad från bordet där
Patricia satt. Vi pratade för mycket, tyckte lärarna.
Mamma och pappa hade skillt sig, så mamma gick på mina utveckling|samtal.
Det började Dåligt i skolan redan då. När jag hade gått ut första klassen
och skulle börja i andra, så flyttade jag och min mamma.
Sirishamn till Bjärneryd.
Jag flyttade ifrån min kompis.
Jag gick då i Bjärneryd i 2 år. Och dom åren var som första året jag blev
jätte kär i en kille som hette Manne. Jätte söt var han.
Men han blev tillsammans med en av mina kompisar. Skolan blev redan
ointre|ssant i 2:an. Och jag hoppades att det skulle bli roligare. Men det
blev det inte under den tiden på skolan. Jag flyttade yterligare en gång
och då flyttade vi till Ellinge som ligger i Eslöv.
Jag lärde känna jätte|många. Dom två första kompisarna , som jag lärde
känna var Vickan Leek och Hanna .Å. Dom var verkligen jätte snälla.
Jag lärde även känna en tjej som hette Åsa Kruberg. Vi alla umgicks hela
tiden. Men sen började Hanna och Åsa bråka om mig. När halva fyran hade
gått, så kom lärarna fram till att jag hade ”Läs- och skriv svårigheter”.
På så sätt så började jag gå i mindre grupper och så blev det ända tills
jag gick i 9:an.
Men sen blev det bara mer och mer problem hela tiden. Allt började när jag
började i nian.
Jag började umgås med fler kompisar, slutade sköta mina läxor, började
festa och röka. Allt hände på samma gång.
På helgerna festar jag, alla mina kompisar dricker alkohol. Så jag testade
en gång och det slutade med att jag spyde. Så det har jag lärt mig nu.
Aldrig mer.
Röka började jag redan i 6:an. Jag vet att det är väldigt tidigt, men det
är sant.
Det är en vecka jag alltid ska komma ihåg.
Det är denna när vi har 2 nationella prov, ett som man läser och svarar på
frågor och det andra som jag sitter på nu och skriver.
Men nu har jag bestämt mig. Jag ska börja öva och sköta mina läxor. Så jag
kommer in på ”Barn och fritid”.

SLUT

Malena kommer springande över skolgårdens, grus plan.
– Raina, vänta skrek hon medan hon sprang.
Jag kollade på min vän med nyfiken|het. Undra vad hon vill.
Jag har inte träffat henne så mycket och inte mina andra vänner heller, på
några veckor.
Jag hade diskuterat med mina föräldrar, om att byta skola.
Jag var fast vid den punkten, att jag ville absolut inte byta skola
Mina föräldrar var fast vid att jag skulle byta skola.
Och jag skulle göra det i dag. Malena stod framför mig hon gav mig en
kram.
– Raina, jag hörde att du skulle byta skola, varför? frågade Malena och
kramade mig igen.
Jag fick inga ord, jag kollade på min vän, hon var också min kusin. Jag
hatade mina föräldrar som låter mig gå igenom detta.
Vi bor nu i Harlem, och mina föräldrar hade tänkt flytta till the Bronx.
Dom säger det är för farligt i Harlem.
Men Hallå!, Bronx är ju mycket värre, till och med poliserna vågar inte gå
in där.
– Jag vet inte? sa jag, och började gå. Malena hängde på bredvid mig
frågade ut mig hella förmiddagen, tills vi kom till vårt klassrum, eller,
mitt gamla klassrum. om 24 timmar. Jag satte mig längst back i klassrummet,
hos mina andra vänner.
Vi snackade tills läraren kom in. Men efter några minuters tystnad så
började vi snacka igen.
Min pojkvän Angelo höll om mig, och pussade mig på kinden då och då.
Dagen gick förbi så snabbt och jag kom hem från skolan.
Vi bodde i en fyra, en väldigt liten fyra. Klockan var 17.00 och det
känndes som om jag hade en klump i magen. Jag tänkte, På Angelo, Malena och
alla mina andra vänner, tänk om dom inte vill träffa mig mer.
Det var en obehaglig känsla, och gillade den inte.
Det var någon som ringde på dörren. Jag gick fram och öppnade, det var
Angelo.
– Tjena, Älskling sa han och kysste mig.
– Tjena sa jag och kramade honom.
– hänger du med ut? frågade han.
– Visst sa jag vi gick ner för den branta trappan.
När vi gick ner satte vi oss, på två stenar framför lägenheten.
– R, jag måste prata med dig sa han och kollade på mig.
– Javisst vad är det sa jag och tog hans hand.
Han drog tillbacka den, jag kollade på honom med en misstänksam blick. Vad
är det med honom?, tänkte jag för mig själv.
– Raina jag gillar dig jätte mycket men. sa han och stannade i meningen.
– Men, vadå? frågade jag honom.
– Jo, det är din kompis Malena, hon och jag är ihop så..
Jag måste dumpa dig sa han.
Jag kollade på honom med stora ögon.
– Dra åt helvet med dig, båda sa jag och gick på mitt rum.
Jag slängde mig på min klumpiga säng som hoppade till när jag föll i den.
Helt plötsligt ringer min mobil, jag svarar.
– Raina svarade jag.
– Det är Malena sa hon, men jag ville inte har någonting med henne och
göra, så ja la på luren. Jag gillade verkligen Angelo. Jag var trött efter
hella händelsen, och somnade om.
Jag mumlade något innan jag somnade. Jag tror något med att jag hatade mitt
liv, och det gjorde jag också.
Jag vacknade med att mamma, bankade på dörren och skrek att jag var sen.
Jag kollade på dörren jag hade en nyckel så jag, jag kanske kunde låsa in
mig resten av livet. Men min mamma bankade enu hårdare på dörren, och skrek
mycket högre nu, en tidigare, så jag tvingade mig upp.
Jag gick ut på det kalla golvet i hallen in i badrumet. Och duschade en
lång stund. Jag gick ut och satte på mig morgonrocken.
Och sprang in i mitt varma rum. I dag satte jag på mig en vitt kort kjol
och en röd tubtopp. Och kammade mitt mörka hår, sakta och med ömhet.
Och kollade på min spegelbild. Jag gick ut i hallen och satte på mina
snickers och började gå mot busshållsplatsen.
Jag kollade på min klocka, jag var redan 1 timme försenad.
När jag kom fram till busshålsplatsen var den tom. Jag gick fram och
kollade på buss tabellerna.
Det kommer en buss om en timme, jag suckade och satte mig ner på den ner
klottrade bänken. Jag kunde ha gått till skolan, för den ligger ju inte
jätte långt borta, men jag hade ingen ork och ingen lust heller.
Efter en stund kom nog den sny|ggaste kille jag någonsin sätt.
Han var lång, hade mörkt hår och mörka ögon.
Han satte sig bredvid mig.
– Ciao!, sa han.
– Tjena, svarade jag med ett leende.
– Var ska du åka någonstans.
Jag svarade och bärettade att jag skulle åka till the Bronx, till skolan,
jag skulle börja. Men tillslut så blev vi ett par vi stod och kysste
varandra innan bussen kom. Jag skulle börja i hans klass, och han hetter
Pablo. När vi pratade så fick han sådana jätte sötta smil groppar i
kinderna.
Jag smälte också på hans ögon som glittrade en intensiv ton.
Medan vi stod och kysste varandra och pratade, kom Angelo och Malena, men
som tur va så gick vi på och fortssates kyssa i bussen, jag hoppas att
Angelo såg det. Och det hade han gjort för han hade en väldigt sur min och
vände sig om mot Malena.
När vi kom fram till skolan, bärettade Pablo allt som jag behövde veta.
Inget intressant igentligen.
Sedan gick vi över skolgården och in i skolan.
När vi kom fram till ”vår” klass, kysste han mig och gav mig ett leende.
Han knackade och vi gick in, Han först och sen jag.
Alla ögon var riktade på och jag gav dom ett fint leende vissa log
tillbacka speciellt killarna. Jag satte mig brevid Pablo.
– Ja ungar där borta är Raina Cortinez hon ska börja i vår klass, så var
snäll mot henne, Och det uppdraget har ju Pablo redan fixat sa läraren och
log mot mig. En skratt våg skjölde igenom klassrumet.
Efter lektionen, kom alla fram och snackade med mig.
Pablo höll om mig och kysste mig ständigt vi snackade och skrattade och jag
fick ett par underbara vänner. för en gång i mitt liv är allt perfekt,
tänkte jag medan jag kollade runt omkring mig överallt mötte jag glada
ansikten.
Jag log belåten för mig själv.

G+