Min syn på skolan
Innan man hade börjat i första klass så längtade man mycket till att skolan
skulle börja. När man börjat i första klass var det viktigaste ut av allt
att lära känna sin blivna klasskamrater. Första|klass var det roligaste
året av alla nio. Det man såg fram emot mest var att lära sig och läsa och
skriva. Den första årskursen var nästan som dagis fastän hade man lärde sig
saker som man inte kunde innan. Efter att den första egentliga ”riktiga”
dagen var över så längtade man tills nästa. Man kände sig stor fasst ändå
liten. Det som är nyttigt med första klass är att man gör det mer som en
lek, inte på så mycket allvar. Man blandar roliga saker med mindre roliga.
Alla barnen har olika snabbt att lära sig, bara så att läraren tänker på
det så att man inte går för snabbt fram. Det som är absolut roligast för
barnen är idrotten, där kan dom springa av sig sin energi och prata av sig
sin energi och prata av sig. Skolmiljön är också väldigt viktig, man ska ha
kul och roa sig mycket på rasterna så att man tar det lugnt på lektionerna.
Även att barnen får mer idrott kan vara bra. Det barnen tycker om mest i
denna årskurs är att lära sig alfabet och sen att lära sig att skriva och
läsa. Jag tycker inte heller att man bör stressa eleverna till att lära sig
läsa, om man tar det lugnt kommer det mer av sig själv. Lärarna är väldigt
snäll mot barnen. Jag tycker själv att det är roligare att ha yngre lärare
och det tror jag även att barn också tycker. Om man har en yngre lärare så
är det mycket roligare för barnen på raster bland annat. Barnen kommer
”närmare” sin lärare om hon/han är lite yngre. När man sen kommer upp till
tvåan så har man lärt sig pluss och minus, då har man också lärt sig att
läsa hyfsatt bra. I matten är det dags att börja med andra tal. Det som är
bra är att man har samma lärare hela lågstadiet, de som är possitivt med
det är att då vet läraren vad dom olika eleverna kan och är lite mindre bra
på. Det som är absolut bäst med skolan är kompisarna. Om man ska klara av
skolan bra så hänger det också på att ha kompisar. Om man inte skulle gå i
skolan så skulle man aldrig lärt känna alla kompisarna som man har idag. Om
skolan inte hade funnits så hade det blivit så att man umgicks med släkt
och barn i sitt eget område. Det är både bra och roligt att träffa barn
från olika områden och lära sig nya saker. Skolan skulle aldrig bli så här
lyckad om man inte blandade olika årskurser. Men dem skolor som det finns
ont om är ca femmor- till nior. Det som är bra med det är att man lär känna
”världen” lite mer och dels så mognar man lite och lär sig både bra och
dåliga saker. Jag själv gick i en ganska så liten skola där man inte hade
så mycket kontakt med ”omvärlden”. Om jag ska jämföra mig med en tjej som
gick i en skola närmare centrum så känner den här tjejen mer folk än vad
jag gör och är också lite ”tuffare” i sättet och har bättre
självför|troende. När man sedan kommer upp i mellanstadiet så blir det
”tuffare” och svårare saker man håller på med. Det jag tror är nyttigt för
barnen är om man har en lektion som kallas för tema (som dom har på en del
skolor). På den lektionen så träffas fyror till sexor och gör arbeten i
grupper tillsammans då får ju barnen mer lärdom av äldre årskurser. På en
del skolor har man fyr-sexor och det kan ju också vara en lärdom men det
negativa med det är ju att dom yngre är mer spralliga och får ju lite mer
hjälp en dom andra som är äldre. Fördelen med det är ju att dom olika
eleverna ser vad olika årskurser gör. Eleverna hjälper varandra, dom lär
sig av varandra och det är jätte nyttigt för barnen. Men sen när man ska
upp i högstadiet så blir man ledsen att behöva lämna skolan man har gått på
i sex år och att också lämna alla sina kompisar och lärare. Man ser ju fram
tills det men sen när man väl har kommit så långt så vill man bara stanna
kvar. Men sen så ser man fram emot att komma till en ny skola och få nya
kompisar och lärare. Oftast när man ska börja i en ny skola så slutar man
oftast att prata med sina gamla klasskamrater, man går åt olika håll. En
del går det bra för och en del inte. Vissa har svårare än andra att få nya
kompisar och skolmiljön ändras mycket. Man är orolig att man inte kommer
att komma överens med sina nya lärare kompisar, allt är nytt. Det possitiva
är om man får många kompisar och kommer bra överens med lärarna och att
allt går bra. Sen när åren har gått och man går i nian tänker man på det
man hade kunnat göra bättre. Jag själv tänker mycket på det. Man ser inte
allvaret på skolan när man går i sjuan. Jag tänkte att jag har långt tid
att få bra betyg. Nu sitter jag här och många fler som ger allt för att få
bra betyg. Men en sak vill jag få sagt. Det är inte kul sen när man måste
ge gärnet sista terminen. Man kan ju inte heller plugga för mycket så att
man tröttnar på det man gör. Skolan är inte så tråkig som man intalar sig
själv, hade vi inte gått i skolan skulle vi inte kännt alla dom som vi
umgås med nu. Det ända egentliga negativa jag kommer på är att jag tycker
att lärarna har dålig fantasi. Även fasst vi börjar bli äldre, kan inte vi
få göra roliga saker ibland på lektionerna? Jag tycker inte heller att
bättre miljöer vid skolorna gör något. Om vi ska jämföra Ängelholmskommun
med Helsingborgs så är Ängelholmsskolor mycket fattigare än
Helsingborgsskolor. Dom som går i Helsingborgsskolorna får busskort fasstän
att dom bor 5 meter från skolan. Och vi som går här får inte busskort
fasstän att vi bor på andra sidan motorvägen. Jag tycker att ni borde tänka
på detta om ni har pengar över nån gång. Det är skamm att vi ska behöva
betala så mycket för att ta oss till skolan. Skolan är egentligen inget vi
bestämmer själv, så varför ska vi behöva betala det? Tack för mig!
Elevens kön: Flicka
Mina skolår.
Nu går jag i min sista termin i grundskolan. I klass 9B på Vemmerbyskolan
har jag snart tillbringat tre år. Min skolgång har påverkat mig mycket och
har gjort mig till den person jag är idag.
När jag var liten skilde sig mina föräldrar. Om jag skulle börja i
Ävraskola eller Pilskolan blev en het diskussion.
Jag började i varje fall i Pil|skolan klass 1D som sjuåring. Klassen jag
hamnade i var nästan helt främmande, jag kände bara igen ett fåtal
ansikten.
Jag var både förväntansfull och nervös inför att börja skolan, men jag
hittade snabbt kompisar och vi fick en snäll lärarinna. Hon lärde mig att
läsa, skriva och räkna. Jag kom alltid i tid och gjorde alltid
hemuppgifterna.
Klassen som jag gick i var stökig och lärarinnan kunde inte hålla ordning
på killarna som sprang runt och busade hela tiden.
Redan då gick jag i samma klass som min kompis Sara. Hon och jag har följts
åt genom skolåren och vi går nu i musik|klassen båda två. Vi har inte varit
kompisar under alla år. I låg- och mellanstadiet minns jag att jag inte
tyckte att hon var så trevlig.
Klassen följdes åt upp till mellanstadiet. Jag tyckte att det var en stor
händelse att få börja i fyran.
Att klass 4D var en stökig klass hade spridits och skolledningen hade
placerat en duktig och sträng lärare på att ta hand om oss. Vad jag minns
så skärpte sig killarna ett tag i varje fall.
Jag var fortfarande en väldigt noggrann elev som aldrig ville göra
någonting fel. Jag kopplade bort omvärlden och kunde koncentrera mig även
när det var tjatigt runt omkring mig.
Det blev populärt att ha en bästis. Klassen delades in i små grupper. Jag
hade ingen direkt bästis, men jag höll mig väl med alla, och hoppade mellan
olika grupper. De tjejer som inte fick vara med i de grupper de ville blev
ledsna och det uppkom mobbning. Det blev en spänd stämning i hela klassen.
På fritiden spelade jag flöjt och handboll. Jag var inte överdrivet
förtjust i musik på den tiden. På musiklektionerna var det nästan ingen som
sjöng. Att uppträda gillade jag inte heller. Att redovisa inför hela
klassen var också jobbigt.
När det var dags för våran klass att splittras och fortsätta upp i
högstadiet, tror jag att alla kände en viss lättnad.
Jag vet inte varför, men jag sökte till musikklassen som skulle startas upp
på Vemmerbyskolan. Någon gång på våren i sexan gjorde vi ett
intagningsprov. Jag och Sara, som gått i samma klass sedan skolstarten, kom
in.
Jag var först skeptisk mot att ha så många musiklektioner i veckan och att
sjunga i kör. Jag hade aldrig gillat att sjunga.
Att börja på högstadiet var ett stort steg. Vi fick byta skola och man fick
ha alla skolsaker i ett skåp med lås på. Jag tyckte att alla på högstadiet
verkade vuxna och duktiga och alla hade väldigt fina kläder.
Men när höstterminen startade gick allt bra. De stora niorna var inte allt
för hemska och klassen jag hamnat i var mycket bra. Efter några månader
kände jag alla klasskompisar väl och det var en bra sammanhållning.
Att vi har musik nästan varje dag i veckan märks inte. Om det är något jag
eller någon annan inte kan, så hjälps alla åt.
Under dessa tre år har jag lärt mig otroligt mycket. Jag har fått bättre
själv|förtroende och har lärt mig att stå på scen och prata inför många
personer utan att nästan inte bli nervös. Jag har till och med börjat gilla
att sjunga i kör, men att sjunga solo avskyr jag fortfarande.
Våran musikklass är inte så omtyckt bland de andra niorna här på skolan.
Jag tror nog att det främst ligger avundsjuka bakom när de kallar oss för
”musiktöntar”.
Jag är lika noga idag med att göra mina läxor och öva inför prov som jag
var när jag började skolan.
Snart ska våran klass splittras och vi ska börja på gymnasiet. Det är synd
att tiden går snabbt när man har roligt. Jag kommer alltid att minnas min
klass på högstadiet.
Var inte rädd för att prova på nya saker, det blir med all säkerhet bra.
Mina skolår
Jag kommer ihåg när man började första klass. Man var inte alls så blyg som
när man började fyran. Hela första året var det väl mest ordlekar och sånt
för att man skulle lära sig läsa och räkna. Så slutade man i första klass
och man kunde läsa och räkna.
I tvåan fick man läsa dikter och man började med
multiplikations|tabellerna. Och trean va likadan fast svarare.
Sen kom fyran och man skulle börja på andra sidan skolan med de stora och
tuffa barnen tänkte man Jag själv var skitskraj.
Så kom den stora dan
Man gick två och två när man skulle leta upp sitt klassrum. Jag minns alla
femmor och sexor som kollade på oss när vi gick förbi dom. Mellanstadiet
var mycket annorlundare. Man fick ta mer egna intiativ Där började man
bilda olika gäng, men i lågstadiet var alla med alla. Så då blev det olika
grupper. Jag var nöjd med dom jag umgicks med och dom har jag fortfarande
kvar idag.
Mellanstadiet var hårdare, jag kommer ihåg att jag hade svårt i matten i
början men sen gick det som en glans. I mellanstadiet hade man alltid något
att göra. Som tex fotboll, basket och ett spel som vi kallade kungen. Det
var ett spel som man skulle sluta spela ut varandra med en tennis eller
basketboll. Det pågick i en period, sen kom fotbollen, så höll det på så.
Man fick bra motion under mellanstadiet. så gick tiden och man blev en
sexa. Jag kände mig stor och stark.
Det var en härlig känsla. Man kände sig stolt. sexan gick jättefort. Jag
kommer ihåg skolresan vi hade i sexan. Det var till en fotbollsmatch i
Göteborg vi åkte buss dit. Fotbollsmatchen var inte rolig, men bussresan
hem. De flesta satt längst bak. Vi gjorde sanning eller konka, så alla sa
givetvis konka. Det var då för dom flesta första gången dom kysste nån och
därifrån kom killar in i tankarna. Ja så kommer högstadiet efter sexan. Nu
fick man börja i en ny större skola så farligt var det inte förutom för att
komma till
A-laget där man skulle gå så fick man gå igenom hela skolan för att komma
dit. Men det var ingen fara och niorna var faktiskt
trevliga förutom dom som försökte spela tuffa. Det var nu man började kolla
efter killarna i skolan.
Jag kommer ihåg att vi satt poäng på dom. Från skala 1 till 10.
Nu fick man börja med arbeten, stora arbeten som måste vara inlämnade i
tid. Men man kände sig friare i högstadiet, där får man iallafall gå
utanför skolgården. Det fick man inte på låg- och mellanstadiet. Och godis
får man äta på skolan *smile* Man fick även många nya vänner från luna och
vasjön En sak som är dumt, om man röker så om lärarna ser en säger dom att
dom ska ringa hem. Det har absolut inget med att göra. Nu går jag i nian
och det är faktiskt väldigt tufft. Arbeten hela tiden som ska göras och en
massa läxor. Men nu lämnar jag högstadiet och börjar gymnasiet. Det ska bli
väldigt spännande. En helt ny atmosfär. Träffa nya kompisar mm.
När jag gick på dagis längtade jag till skolan, nu längtar jag tillbaka
till dagis.
Det var med stor nyfikenhet och glädje som jag såg fram emot att få börja
skolan.
Det hela var som ett enda stort äventyr: en ny miljö, nya lärare och många
nya kompisar. Vänner fick jag, vänner för livet.
Vänner som har betytt så otroligt mycket för mig.
Det sägs ju att skolan är bland det viktigaste i livet, att det är den som
skapar ens framtid.
Men den har också hjälpt till att skapa mig, gjort mig till den jag är.
Visst håller jag med om ingen skola, ingen riktig framtid. Men den inverkan
som skolan har haft på mig och på mitt liv är ovärdelig.
Då pratar jag inte om alla otroligt tråkiga och oändliga matte lektioner
utan då talar jag om människorna. Folket jag har haft omkring mig i alla
dessa år, människorna i min omgivning.
Som tex min gympalärare i 2:an som så engagerat pushade mig att börja spela
handboll, utan henne kanske jag inte fått ta del av den glädje handboll
givit mig.
Eller syslöjdsläraren på mellan|stadiet som hatade mig så ofantligt såatt
jag knappt vågar sätta mig vid en symaskin. Om inte våran klassföreståndare
i 5:an hade tvingat med oss på klassresa till en scoutö så kanske jag inte
hade hatat skogsliv så mycket som jag gör.
Visst listan med olika händelser som har påverkat mig kan göras lång.
Men det finns ändå inget som har haft så stor inverkan på mig som mina
vänner och min familj.
Men nu sitter jag här 15 år gammal och med ca fyra månader kvar i
grundskolan. Tänk fyra månader!
Det har känts som en evighet, men ändå som om det vore igår när jag för
första gången klev in i Ovannässkolan.
Det är svårt att förklara.
Skolan var då så otroligt stor och fri, nu känns den mest trång och
uttjadad.
Men just då de första dagarna, veckorna, till och med månaderna på
Ovannässkolan var så underbara och fria.
Nu när jag ser mig omkring så inser jag hur trött jag är på den här skolan
den är så uttjatad, men ändå så trygg.
Här har jag mina vänner, min trygghet.
Snart är den här tryggheten borta för då börjar gymnasiet, stora
gymnasiet.
Precis samma känsla jag hade inför ”stora” Ovannässkolan.
En känsla om att allt kommer att förändras, till det sämre. Ja, varför
sämre?
Det vet jag inte det bara känns så.
Jag är en person som är väldigt långsint, allt är så långt borta.
När jag gick i sjuan var åtta och betygen så långt borta. Sedan i 8:an var
nian, gymnasievalen och dom natio|nellaproven långt borta. Det var ju flera
månader kvar, snacka om optimistiskt.
Det är jag en riktig optimist. Jag ska alltid göra allt i sista sekund, för
allt är ju så långt borta.
Jag är en person som inte gillar för mycket förändringar. Jag vill ha det
tryggt, jag gillar trygghet.
Det är nog därför jag får en klump i halsen av att tänka på att min tid på
Ovannässkolan snart är slut.
Jag vill inte lämna gamla, uttjade, trista men samtidigt trygga
Ovannässkolan. Samtidigt som jag hatar den här skolan så älskar jag den.
Om man bortser från miljön så anser jag att Ovannässkolan är en bra skola,
väldigt bra. Allt tackvare människorna. Lärare men framförallt eleverna,
mina vänner.
Skolan är bra, skolan är trygg. Det tycker jag är viktigast, en skola ska
vara trygg. Barn behöver trygghet, barn behöver skolan.
Skolan skapar deras framtid, men framförallt hjälper den till att skapa
individen.
Så när jag klagar på hur otroligt jobbig skolan är.
Ska jag minnas tillbaka till mina mindre skolår och tänka hur mycket skolan
har givit mig. Alla minnen och alla vänner framförallt vännerna.
Men om jag fick välja så skulle jag fortfarande gå på dagis, gamla trygga
dagis
Mina skolår
Jag skall nu berätta om mina skolår som jag har upplevt:
De första dagarna i skolan kändes väldigt pinsamt. Jag vågade inte säga ett
knyst till lärarna eller eleverna, men det var några från skolan innan som
också hade börjat i samma klass som mig.
Tiden gick och man började vänja sig tillslut. Det enda negativa jag tänkte
på var att få vara minst på skolan. När man går i femman är man störst,
efter|som att det inte finns årsklasser som är större än femman.
Alla bara lekte och hade roligt och tog inte skolan på allvar, utan som
hyckleri. Det var ju klart att man tänkte på proven och läxorna, men inte
hur man skulle vara mot eleverna och lärarna.
Det förekom bråk, men det varade inte länge förränn lärarna tog deras öron
och skickade dem upp till rektorn. Det går inte att beksriva hur roligt det
var att gå i mellanstadiet.
De sista två åren har varit otroligt stres|sande med att få bra betyg. Det
har också varit hårdare krav på eleverna. Man är tvungen att läsa på
läxorna och träna längre till proven än vad jag gjorde förut.
Nu går jag i nian och snart skall lämna Öknervägsskolan. Det känns både
sorgligt och roligt. Det sorgliga är att få lämna alla kamraterna som jag
har varit med under nästan fyra år. Den klass jag går i nu känns mer som en
familj man har känt jätte länge. Jag kommer aldrig att glömma de roliga
stunderna som jag har haft tillsammans med mina kompisar. Det roliga är att
få börja gymnasiet. Där träffar man på nya kom|pisar och börjar om från
första början igen.
Jag har aldrig varit så nöjd med något hela mitt liv och jag kommer inte
att glömma de här åren så länge jag lever.
Mina Skolår
Det regnade nästan varje dag det där året, håret hängde i våta stripor som
piskade mig i ansiktet, gång på gång då jag knuffades åt sidan. Jag
tvingades blotta mina sinnen, ja, oftast mig själv & min förnekade realism,
men även det förstånd som länge kråmat sig i lerpölen & försökt hålla sig
vid ytan. Jag hängdes upp. Jag hängdes ut. Jag beordrades att stå trots att
jag föll. Dem sa åt mig att dölja såren & förneka tortyren. Jag skulle
skyla ärren bakom den frätande & bittra smaken av giftet jag dagligen
livnärdes på. Ibland spikades jag fast i en planka & hängdes naken upp så
att alla kunde se. Se & försöka förstå vad som var fel, för någonting var
det, eller hur? Jag frågade min lärare den frågan, hennes svar var
uppenbart, hon var bödeln själv. Hon såg till att hålla smärtan vid liv,
under det som för ett barn liknade en brutal avrättning. Fick verkligen
vuxna göra så? Jag lärde mig att sträcka mig efter dagens slut & förneka
smärtans tydliga existens Dagligen lekte min fantasi & förvillade mig allt
mer. Jag upplevde mig själv som en del av den verklighet som var menad att
vara sådär starkt tryckt mot min hud & smärta så Jag fanns till för att
befinna mig där, just då. Jag existerade & existerar än, för att vittna om
sarkasmens plågsama tortyr. Det var såhär jag upplevde det, det kan ingen
någonsin ta ifrån mig. Det här är min tokning av en historia som berättats
utifrån många olika versioner. Det här var jag, i mig själv, då.
Jag gick i feman. Jag var elva år. Vi fick en ny lärare. En annan klass på
skolan hade tidigare haft henne som vikarie, vilket hade resulterat i att
hela skolan hade fått reda på vilken mardröm det var. Hennes hårda finska
brytning gjorde hennes gälla stämma rå & vass som ett knivblad.
Hennes trick var väl dolda, men den rena förnedringen hennes dagliga
sarkastiska komentarer & agerande bidrog till är mer än nog för att känna
stark empati, vilja & engagemang för att de barn som idag utsätts för
liknande psykiska övergrepp, skall kunna befrias från sin svåra situation.
Varje dag gick jag till skolan med en ängslan som frågade mina avtrubbade
sinnen: ”Hur långt skall du låta det gå idag?” Anledningen till att jag
blev den finska lärarinnans lilla ”hackkyckling” är förståss för att jag
stod upp då de andra vek undan för att skydda sitt eget skinn. I mitt huvud
ifrågasatte jag hennes beteende & kom efter mycket överläggande & inre
konflikter fram till att det enda som var rätt att göra nu, var att agera.
Man kan inte bara sitta tyst & betrakta en situation som är på väg att
fullständigt klösa ögonen ur skallen på en. Jag gick till motattack.
Nu i efterhand ångrar jag inte att jag gjorde det, men under veckor &
månader av tortyr frågade jag ibland mig själv varför. En god sak min
styrka ledde till, var att mina kamrater, en efter en vågade stå emot mer &
mer, vilket ledde till att också många föräldrar fick upp ögonen för vad
som höll på att hända i skolan.
Nu hade dem inte bara sina barns blåslagna kroppar att vittna om. Utan även
barnens ord & berättelser om de upplevelser dem genomgått.
Ett tag var vi alla tysta av skräcken, nu hade det gått för långt… In i
det sista försökte ”hon” förneka in skyldighet till den mångsidiga miss
handeln hon utsatt oss för. Hon försökte även använda mig som sköld för att
stöta bort anklagelserna genom att utpeka mig som lögnaren, vars hot skrämt
klasskamraterna & fått dem att agera som dem gjorde.
Bara dagarna innan hon slutade gav hon sig på ett ordentligt försök att
förnedra mig inför den nya läraren, genom att snabbt överrösta mig & ta
över min presentation & med ”mild” stämma presentera mig som klassens lilla
fina prinsessa, som alltid trodde hon kunde allt & visste bäst, vilket hon
naturligtvis inte gjorde…”
Tortyren var inte riktigt påtaglig alla ganger. Hon var en mästare på att
med dolda trick träffa rätt & sänka.
Jag kommer alltid bära med mig det tunga minnena av mitt Skolår fem, då jag
upplevde & utsattes för förnedring & sarkasm, av min egen lärare. Jag
trodde att lärare skulle finnas som förebilder… Jag kommer alltid att
undra & spekulera i varför ”hon” dunkade Erik upprepade ggr medvetslös in i
klädskåpen, varför hon tvingade Caroline att ligga fasthållen, gråtande på
golvet inför klassen under lunchen, varför hon påpekade våra utseenden &
tog strypgrepp på Vendela. Varför hon sa att Rasmus var tjock & berättade
för klassen vad han vägde, varför hon hånsamt sa till oss att vi alla kunde
sluta som mördare. Ja, jag undrar & kommer fortsätta att undra varför hon
ibland rusade ut från lektionerna & inte kom tillbaks för ens dagen därpå.
Jag kommer alltid att undra vad det var som format henne & förtryckt henne.
Jag frågar ibland mig själv, det jag borde frågat henne, varför, varför
blev det sådär?
Jag tror att det är vanligt att som barn uppleva situationer som de jag
genomgick som delar i ett spel. Man kan bestraffas utan anledning, genom
att hamna på fel ruta. Ibland tvingas man stå över ett kast & ibland
utsätts man för prövningar. Det ingår i spelet. Det står i reglerna, förr
eller senare når man mål, Ibland är vägen dit svår. Jag antar att mitt
logiska tänkande räddade mig ur många svåra situationer som jag annars
skulle hamnat i. jag är glad att jag lyckades, iaf utåt sett behålla mitt
lugn, då paniken steg i takt med att klassrummet vattenfylldes.
Min syn på skolan
Hej! , Till en minister?
Min syn på skolan är mest possetiv. Eleverna är snälla och hjälper varandra
och det förekommer inte mycket mobbing. Men det beror nog mycket på dom så
kallade ”friends”. Dom går omkring som vakter på rasterna och det får en
att känna sig trygg.
Skolmaten måste jag dock klaga på. Mackaronerna badar i smör och
potatisarna är hårda som sten. Man blir ju inte precis mätt av den maten.
Det är kul när vi har turneringar i skolan. Vi har ju en så stor gympasal
så många kan komma och titta.
Vi har just avslutat något som vi kallar ”kärleksveckan”. Då har vi ägnat
en vecka åt att prata om kärlek och sex, och i slutet fick vi lära oss
salsa. Det var jätte kul och det tycker jag att vi ska fortsätta med till
nästa år.
Mitt förslag till hur 2000-talets skola ska se ut är:
Bättre mat och böker, (omslagen på dom vi har nu är sönder kladdade) längre
raster, mindre läxor. Jag vet att alla kommer att säga ”mindre läxor”. Men
vi har ett överflöd. Sedan hoppas jag också på längre idrotts lektioner.
(Man blir bättre i skolan av att idrotta). Och jag som också idrottar på
fritiden vet att det är kul.
Annars tycker jag att skolan är bra. Inga större brister som du kan se. ,
Avsluta?
1. Mina skolår!
Jag minns mina skolår som något positivt, glädjande och ibland som något
negativt och tråkigt. Jag minns dagen så jag började i första klass på Isak
Bolinskolan. Jag och min bästa kompis kom i samma klass. Vi var nervösa och
upprymda på vägen till skolan. Vi hade båda var sin blommig klänning på
oss. Vi kände oss så vuxna och stora. När vi kom in på skolgården var där
massor av andra barn.
Jag som var ganska blyg, gick bredvid min mamma hela tiden. Vi hittade inte
vårt klassrum, men efter en runda på skolgården så hittade vi till sist.
Vårt klassrum låg i den stora byggnaden på skolgården. När vi gick in i
klassrummet tittade alla andra elever på oss, precis som om vi var
utomjordingar. Vår fröken, som hette Britt-Marie, tittade på oss med ett
leende och sa; ”Vad heter dessa små söta flickor då?”
Min kompis, Marlene, svarade; ”Marlene och Stefanie och vi är bästisar!”
Hon var inte så blyg som jag, så hon gick och satte sig på en stol mitt i
klassrummet. Efter en stund gick jag och satte mig bredvid henne. Vi hade
upprop och fick ut schema och välkomst-lappar. Sedan fick vi gå hem. Jag
minns dagen då jag började ettan som om det var igår.
Jag gick på IsakBolin tills jag slutade trean. Jag minns mina år där, som
de ”bästa” skolåren. På mellanstadiet gick jag på Trollslätteskolan i
fyran. Min mamma trivdes inte där, så vi flyttade till Fladie. Där började
jag på Vitebergsskolan, i klass 4B. Jag lärde känna två tjejer, som jag
blev bra kompis med. De hette Johanna och Monika. Vi hade kul ihop, men vi
var inte kompisar hela tiden. Jag gick på Viteberg ända tills jag började
sjuan. Jag gillade Viteberg. Vi hade alltid kul och jag ville alltid gå
till skolan.
Sen började allvaret. Vi skulle börja sjuan. Det var då vi skulle ha mycket
prov och verkligen behöva plugga. De flesta var oroliga över vilken klass
de skulle hamna, med vilka kompisar de skulle gå och vilka lärare de skulle
få. Till sist löste allt sig och alla blev ganska nöjda med sina klasser.
Jag bytte klass efter någon månad, för att Johanna gick i en annan klass.
Sedan dess har jag gått i samma klass och jag har varit nöjd med klassen.
Mina år på Fladievång har varit långa, tråkiga och jobbiga, men ändå roliga
och lärorika. Jag har alltid tyckt om skolan och klarat mig bra. Nu hoppas
jag bara på det bästa.
Mina skolår!
Första gången som det var meningen att jag skulle byta skola var i fyran.
Andra elever från Möllegården skulle börja på min skola, eftersom de bara
hade årskurserna 1-4. De skulle börja i min klass och i klass 4A. Jag gick
i 4B. Jag, Lovisa och några killar skulle då byta skola enligt rektorn,
eftersom annars hade vi blivit för många i klassen. Men jag och Lovisa
ville inte byta skola eftersom vi hade småsyskon och kusiner som skulle
börja på skolan och vi hade alla våra kompisar där. Så jag och Lovisa
började skriva brev där vi berättade allt detta till rektorn. När hon hade
läst breven gick hon med på att låta oss gå kvar.
Innan eleverna från Möllegården började på vår skola höll vi alltid ihop.
Om någon ramlade och slog sig så var hela klassen där och tröstade en. Men
efter det att ”möllegården” hade börjat på våran skolan tog allt det slut.
Folk började bråka och mobba andra.
De tre som blev utsatta för mest mobbing var Nigel, jag och Linda. Vi blev
utsatta för mobbing från andra terminen i fyran till slutet på sexan. De
som mobbade oss värst var: Lovisa, min föredetta bästis, Marie, Ebba, Lukas
och Natalie, som låtsades vara min och Lindas kompis. Natalie brukade vara
med oss på fritiden och snacka skit om den andra, få oss att vara ovänner
med varandra och i skolan brukade hon mobba oss och sen säga att hon inte
menade det. I sexan började jag och Linda ta avstånd från Natalie och Linda
och jag blev bästisar.
En ny kille började i vår klass i sexan och jag och Linda blev presenterade
som ”nördarna”. Det var Lukas som presenterade oss och han sa: ”… och där
borta står nördarna! ”
När vi började i sjuan fick vi byta skola eftersom Karlstorp, min gamla
skola, bara har årskurserna 1-6. Jag hamnade i 7E och Linda hamnade i 7F.
Vi brukade då träffas på fritiden och prata om allt. I åttan bytade hon och
en tjej som heter Livia till vår klass. Linda och jag började då träffas
både i skolan och efter skolan. Vissa som hade mobbat oss innan är nu
jättebra kompisar med oss och vissa snackar vi inte med.
Jag tror att börja i sjuan och på en ny skola var det bästa som kunde hända
oss. Vi fick många nya kompisar och vårt självförtroende har stärkts
väldigt mycket.
457202
Mina skolår!!!
Jag kommer fortfarande väl ihåg den dagen jag började skolan. Jag var påväg
till skolan tillsammans med min mamma, detta var den dagen jag skulle börja
ettan. Ja mins att jag hade fjärilar i magen, och att jag hade på mig min
älsklings kläning, som var gul med råsa rosor på.
När jag och min mamma kom till skolan så fick jag släpa hennes hand, (från
min vilja) och gå och stäla mig i en ring med de andra barnen som skulle
börja ettan.
Det var som en stor knut i min mage.
När vi stog där i ringen så sjöng vi en sång, men jag kan inte minas vilken
sång vi sjöng.
Efter vi hade sjungit så fick alla nya etor gå i en tunel som var upbygd av
de som gick i tvåan och trean. Och så sjöng de : välkomen till skolan
Fanny, välkomen till skolan Fanny. Och så gjorde de med varje nybliven eta.
Och när alla hade gåt igenom tunelen så fick vi gå till våra föräldrar och
ta med dom in i klassrumet. Man fick leta reda på en bänk där det stog sit
namn på. Sedan fick man seta sig där, och mamma sat brevid på en stol.
De känndes så skönt och trykt att få ha mamma med sig.
Alla fick ficka, och efter det så var det dags att gå hem, men jag och
några kompisar från för lekte en stund på skolgården tills våra föräldrar
så att det var dags att gå hem.
Så var min första dag i skolan, och jag mins den väldigt väl. Det var en
spänande men pirig dag. Och en mycket viktig dag i mitt liv.
Lärarinan i tvåan!!
Jag kommer även väl ihåg den lärarinan jag hade i tvåan, hon hete Birgit
och var en mycket sträng lärare. hon hade varit lärare på skolan väldigt
länge, hon hade nog redan gåt i pansjon för flera år sedan. Hon var sådär
gamaldags i sätet. Hon hade ofta sånadär långa strumpor som gick upp över
knäna och en gammal rut/randig tjol. Och nån brun eller mörkgrön tröja. Och
så hade hon ofta en sjal på axlarna och hon hade pärmanentat hår och stora
runda glasögon och starkt röt lepstift.
Men hon var ända en mycket bra lärare.
Nu har jag snart gåt nio år i dena skola. Och jag måste säga att om man
tänker tillbaka på de nio åren så får jag nog säga att det för det mesta
har varit lyckat. Men jag tror att de tre sista åren har lyckats bäst det
är här det finns mycket kuniga lärare som man har fåt en bra kontakt med
och sammarbetar bra med.
Men sist men inte minst så är det ju alla kompisar man har fåt. alla de i
klasen och i min paralalklas. Jag tror inte att jag med ord kan förklara
vad dom har bityt för mig. Och det är inte bara några enstaka personer utom
alla i hela klasen. Och jag har fåt många väldigt bra kompisar för livet.
Men jag har dels fåt tre bra år att tänka tillbaka på tillsammans med
lärare och elever och väner.