Slutbetyg: MVG

Att byta skola/att byta klass

Jag låg i min säng. Tittade på klockan och försökte lägga mig tillrätta.
Jag slöt ögonen, försökte somna, men det var så mycket ljud i mitt rum; min
surrande fläkt som trots sitt envisa snurrande inte lyckades ge mina tankar
den svalka som krävdes för att jag skulle kunna somna.
Med tankarna kom minnena som seglade i mitt huvud och förde med sig både
ljud och dofter. Utanför fönstret lekte sommarens sista bris och över
himmelen stod solen i brand. I skogsgläntan vid slutet av vägen svajade dem
sista blommorna och jag tänkte att det var som om dem ville säga adjö. Och
jag visste att det var både åt sommaren och mitt gamla jag dem tog farväl.
Mina ögon sökte sig uppåt längs väggen och fastnade på ett inramat
fotografi. Det är ett kort från examensdagen i sexan, vi sex flickor som
står där och ler i vackra klänningar och med blomsterkransar på huvudet. I
tankarna gör jag en ny bild, ett nytt klassfotografi med nya människor. För
några sekunder ser jag bilden tydligt framför mig, men så glider den undan
och ersätts med bilden på oss sex tjejer.
Detta har varit mitt sista år som en del av dem, när morgondagen anländer
och följande tre år kommer jag att bli del av en ny klass i en ny
gemenskap, och hur den framtiden kommer att gestalta sig har jag ingen
aning om. Oron och nervositeten har lekt och fladdrat i min mage som en
fjäril hela sommaren, men nu. Nu är allting så nära inpå. 7 D. Högstadiet.
Jag smakar på orden, låter deras innebörd smälta på tungan.
Så blundar jag och tänker tillbaka på åren som har gått. Dagis som blev
till lekis, år som lades till år när lekis övergick till första och andra
klass. Jag fick en fröken, en snäll gammal dam med tigeröronhängen och
glasögon. Jag fick en bänk, och böcker att skriva och räkna i. Alfabetet
och multiplikationstabellen som jag lärde mig att rabbla och tiderna som
jag lärde mig att passa genom att kuta över skolgården när det ringde in.
Sedan, när jag började trean, då var jag stor. Någon som de små barnen såg
upp till, någon som kunde och visste allt. Men även treans år tog slut, och
dagen innan jag skulle börja fyran grät jag mig till sömns. Jag ville
fortsätta gå i gula huset, ha kvar min fröken och mina böcker.
ny sida
Jag visste inte då vad jag skulle få ta del av under mina tre år på
mellanstadiet. Likt en film ser jag det spelas upp på min näthinna och jag
vandrar bakåt i minnenas korridor, förflyttar mig till en helt annan plats
i en helt annan tid.
files index.php license.txt paper_data.txt populate_skrivbanken.sh readme.html wp-activate.php wp-admin wp-blog-header.php wp-comments-post.php wp-config-sample.php wp-config.php wp-content wp-cron.php wp-includes wp-links-opml.php wp-load.php wp-login.php wp-mail.php wp-settings.php wp-signup.php wp-trackback.php xmlrpc.php
Jag korsade skolgården med Annelie vid min sida. Ingen av oss hade sagt
något på vägen hit, och hela morgonen tycktes andas av förändring. Det låg
något i luften som gjorde oss både extra högtidliga och än mer nervösa.
Runt omkring oss var det fullt av folk, de nya ettorna som tryckte vid sina
föräldrar, och de lite äldre eleverna som redan hade åter upptagit lekar
som King och bollruta.
Jag och Annelie stod utanför allt det där, det var som om vi levde i en
egen bubbla av liv. Vi stannade framför den stora tegelbyggnaden och jag
drog nervöst i min kjol och rättade till hårspännet. Så mötte jag Annelies
blick och förstod att hon hade samma tumult av känslor inom mig som jag
hade. På en given signal lade vi våra händer på porthandtaget och öppnade
dörren. Från bägge klassrummen där innanför rådde skratt och prat och
försiktigt kikade vi in genom dörren som var märkt med 4-6C.
I klassrummet stod bänkar utplacerade i grupper om sex och längs med väggen
stod fyra flickor. Jag såg på dem en kort stund och gav var och en av dem
en värderande blick, innan jag log blygt. Flickorna besvarade mitt leende
och jag ställde mig bredvid en av dem närmast dörren. Även Annelie ställde
sig där, och tillsammans betraktade vi sex nykomlingar det skådespel som
utspelade sig i resterande delen av klassrummet; någon som mimade till
musiken från en stereo, två stycken som dansade över golvet och en kille
som satt i sin bänk helt oberört av allt oväsende djupt försjunken i en
bok.
Avlägset allt detta ringde en klocka, och några minuter senare trädde en
kvinna in i klassrummet. Genast hon kom in blev en vinande storm till kav
lugn då musiken tystnade och eleverna tog plats i sina bänkar.
Det var bara vi sex som stod kvar, fortfarande tryckta mot väggen.
– Välkomna tillbaka, allihop, sade kvinnan och tittade ut över klassrummet.
Så riktade hon blicken mot oss och log. Särskilt välkomna får vi också säga
till våra nya fyror, fortsatte hon och pekade på den sista gruppen av
bänkar.
– Jag heter Elise, och var så goda att sitt, flickor, avslutade hon och log
igen. På led förflyttade vi oss från väggen och sjönk ned vid våra nya
bänkar. Under minuterna som följde fick jag reda på att den mörkhåriga
hette Fredrika, den lite knubbiga Anna, den ljushåriga hette Hanna, att den
långa hette Tuva.
Vi presenterade oss för varandra, berättade om våra familjer, och jag fick
veta att Fredrika var adopterad och att Tuva hade en sköldpadda vid namn
Stjärna.
ny sida
Under den första timmen i fyran tog vi våra första stapplande steg på en
vänskap ingen hade kunnat förutse.
Om jag hade spått in i framtiden, skulle jag sett, hur vi sex bara en vecka
senare gick arm i arm över skolgården, pratande och skrattande som om vi
alltid känt varandra. Jag hade sett oss uppträda som Spice Girls på
klassens timme och hur vi på lektionen skrek av skratt till Hannas skämt.
Jag hade sett våra stormiga bråk där vi var dödsfiender. Bråk, som ändå
alltid slutade i tårar och kramar medan ord som förlåt haglade. Jag och
Hanna som retade vår gympalärare, och alla raster som vi sex delade i
grupprummet där vi pratade och spelade kort.
Sådan var vår tid där termin lades till termin. Fyror till femmor. Dagar
till veckor, till månader och till ytterliggare terminer. Femmor som
började sexan. Det gick så snabbt, och plötsligt är vi framme vid
examensdagen.
Blomsterkransar kring hjässan, sånger som sjungs och rosor som delas ut i
klassrummen. Filmen börjar bli suddig i kanterna, och det sista jag ser är
vi sex, Anna, Hanna, Fredrika, Tuva, Annelie och jag stående framme vid
katedern med Elise i mitten och just så ser vi ut som den familj vi
verkligen var.
*
Klockan väcker mig med sitt gälla pipande och jag känner fjärilen som
vaknar till liv inom mig redan innan jag har slagit upp ögonen. Jag sparkar
av mig täcket, reser mig upp ur sängen och går fram till fönstret.
Solens första strålar silar in genom träden och precis som igår svajar
gläntans blommor i vinden. Men idag säger dem inte adjö, utan godmorgon.
Godmorgon till ett nytt liv.
En timme senare cyklar jag ned längs gatan.
ny sida
Jag släpper cykelstyret, lutar mig bakåt och låter vinden leka med mitt
hår. Trots allt känner jag mig fri, trots fjärilens fasta vingslag inom
mig.
I backen möter jag Hanna, Emelie och Elin. Ingen av oss säger något och
hela morgonen tycks andas av förändring, det ligger något i luften som gör
oss både högtidliga och nervösa. Efter en kvarts cykelfärd ser vi skolan
torna upp sig över trädtopparna, och efter ytterliggare fem minuter har vi
parkerat cyklarna och på skakiga ben korsar vi skolgården. Det är fullt av
folk och rörelse, men av dem är vi ingen del, utan vi lever våra liv i en
egen värld byggd av både oro och förväntan. Vi går dem sista metrarna fram
till väggen och plakatet som talar om att här skall 7 D samlas. 7 D. Jag
smakar åter på ordet, låter det smälta på tungan.
Högstadiet.
Ett nytt liv.

Trevligt och originellt berättad med ett avancerat språk och god
disposition.

Mina skolår
Den allra första skolan jag gick i var en amerikansk skola. Då bodde jag i
Bangalore där jag är född. Jag gick där i kindergarten, som är samma sak
som sexårsverksamhet. Självklart prata|de jag engelska. Jag kommer ihåg att
jag knappt kunde ett enda ord på engelska innan jag började där. Men jag
lärde mig snabbt.
Jag gick bara där i ett år och jag önskar nu att jag hade fortsatt gå där.
Jag kommer ihåg väldigt mycket, fast jag var ganska liten. När jag tänker
tillbaka kommer jag ihåg att jag hade roligt. Då skrattade jag och var glad
för det mesta. Jag hade många kompisar som jag lekte med, och vi gjorde
alltid något roligt i skolan.
Högtider som halloween, alla hjärtans dag och st: Patricks day minns jag
speciellt.
Under min tid på kindergarten kändes allting som en lek, allt var så
enkelt. Jag tror nog att det är hittills mitt bästa skolår. Jag är också
tacksam över att jag har fått uppleva att gå i en skola som är så
annorlunda från Sverige. Då förstår man vad man att det finns skolor som är
bättre än Sveriges.
Inte för att jag tycker att dom är dåliga, men man har något att jämföra
med.
När jag skulle börja ettan flyttade vi till Sverige. Det var första gången
jag bodde här. Jag kom till en bråkig stor klass och jag minns att jag inte
tyckte om det i skolan så mycket. Inte som jag hade gjort förut.
Jag började i den skola som jag går i nu, Sockenplanskolan.
Jag komme faktiskt ihåg min första skoldag i ettan, fast inte så mycket i
och för sig. Det jag minns var att jag fick en kompis som hette Linnea och
att vi fick potatisbullar med lingonsylt till lunch. Det är konstiga saker
man minns.
Jag gick i Sockenplanskolan under hela lågstadiet. Jag kommer ihåg att jag
var ensam ibland och ibland hade jag kompisar. Jag tyckte att många utav
mina klasskamrater var barnsliga, speciellt killarna. Det är två vänner som
jag hade som jag aldrig kommer glömma. Viola och Ida. Det va dom två som
betydde mest för mig i skolan under lågstadiet. Det är förvånands|värt
mycket jag kommer ihåg, det finns så mycket att berätta, men för att gå
vidare måste jag berätta om när jag började mellanstadiet. Vi flyttade till
Egypten när jag började fyran. Jag vissteinte ens vad det låg när pappa sa
att vi skulle flytta dit, men när jag fick höra att det låg i Afrika tyckte
jag att det var häftigt. Det var inte så svårt att flytta från Sverige, jag
visste ju ändå att vi skulle komma tillbaka. Det var tänkt från början att
vi skulle bo i Egypten i två år, men vi bodde där i tre år. Alltså under
hela mellanstadiet.
jag började i en liten svensk skola, med bara trettio elever. Mina syskon
började i en amerikansk skola. Jag kan ångra nu att jag inte valde den
amerikanska för att jag skulle ha fått mycket bättre undervisning. Att vara
den enda som gick i svenska skolan fyra syskon som gick i den amerikanska
var lite jobbigt ibland. Jag fick en utanförskänsla. Jag tyckte att de
glömde bort mig ibland och att mina syskon tog för myck|et plats. Fast jag
trivdes bra i Svenska skolan, de första två åren i alla fall. Det var bra
samman|hållning mellan eleverna, eftersom vi var så få. Åldrarna var
väldigt blandade, vilket var en bra sak. Det var kul att umgås med dom som
både var yngre och äldre än en själv. På rasterna kunde hela skolan t ex
spela fotboll, pingis eller basket. Vi gjorde många skol|resor, där vi bl a
var på safari, badade i varma källor, fick uppleva den egyptiska kulturen
eunt omkring Egypten. Jag är ännu en gång tacksam över att jag har fått
uppleva detta. Jag har fått uppleva saker som vissa andra svenskar inte har
upplevt eller aldrig kommer att göra. I och för sig så kanske dom inte
förstår vad dom har missat, men jag förstår vad jag skulle kunna ha missat
och jag är tacksam att jag inte har gjort det. Den bästa vännen som jag har
fått i Egypten är Åsa. Jag har fort|farande kontakt med henne. Hon gick
också i svenska skolan i en klass under mig. Jag kommer ihåg innan hon kom
till Egypten hade jag tröttnat lite på mina andra kompisar. De var väldigt
barnsliga. Jag kunde inte förstå hur de fortfarande kunde leka mamma, pappa
och barn.
När Åsa kom blev vi ganska fort bra kompisar, eftersom hon också tyckte att
de var barnsliga. Fast vi var ju ändå kompisar med de andra ändå, men vi
kanske mest var för oss själva.
Jag kommer ihåg att i sexan när Åsa flyttade tillbaka till Sverige tyckte
jag att det blev ganska tråkigt i skolan. Mina andra kom|pisar hade mognat
till lite, så det kändes i alla fall bra. Detta kanske låter värre än vad
det var, men jag tycker inte att det var så hemskt utan henne. Jag klarade
mig. Jag visste att jag snart skulle få träffa henne igen.
Andra terminen i sexan kände jag hur mycket jag längtade till Sverige. Jag
vill verkligen flytta tillbaka.
Det var ändå hemskt att flytta från Egypten. Jag skulle ju inte komma
tillbaka. Allt fick man lämna, huset, hundarna, skolan, kompisarna. Det var
så mycket jag skulle sakna och som jag nu fortfarande sak|nar. Nån dag tror
jag ändå att jag ändå att jag kommer åka tillbaka dit.
Att börja i sjuan, högstadiet i Sverige var hemskt. Jag förväntade att jag
skulle trivas bra i Sverige, men jag var ändå orolig för hur det skulle bli
med skolan.
Jag började i samma skola som jag gick i innan. Sockenplanskolan. Det var
många elever som fortfarande gick här sen förut. Egentligen ville jag inte
gå i den här skolan igen, men mamma och pappa sa att det var bäst så
eftersom det inte fanns en bättre skola jag kunde börja på.
Jag tyckte inte om att det var så många som kände igen mig och var
intresserade över hur jag hade förändrats.
Det som jag upplevde som jobbigt var grupptrycket, jag var inte van vid det
på detta extrema sätt. Jag är inte en såådan person som lätt faller för
grupptryck, emn jag tyck|te att det var jobbigt att man inte längre hade
kvar känslan att alla kunde vara med alla. Jag fick några kompisar i alla
fall, två utav dom stod mig lite när|mare.
Det var jättejobbigt att hänga med i skolan. Eftersom jag tidigare inte
fått så bra undrvisning låg jag lite efter. Men jag försökte så gott jag
kunde. Gjorde alltid läxorna och sen kändes det som jag hade kommit ikapp.
Andra ansåg mig som en utav de duktigare eleverna.
Sjuan tycker jag i stort sett var ett bra år. Fast jag hade under vissa
perioder varit ganska deprimerad, eftersom jag saknade Egypten och jag
tänkte mycket på Bangalore. Det gör jag nu också och jag tror att jag
alltid kommer göra det.
När sjuan slutade flyttade en utav mina närmaste vänner. Jag insåg inte då
hur svårt det skulle vara utan henne.
Åttan var ett väldigt jobbigt år. Mina kompisar svek mig och jag trodde
själv att det var mitt fel, fast nu förstår jag att det inte var det.
Mina slutbetyg i åttan visade sig vara bra ändå. Jag hade kämpat mycket för
dom.
Vid slutet av åttan kände jag att jag inte kunde gå kvar i samma klass
längre. Jag hade inga riktiga kompisar och arbetsmiljön var stökig.
Då funderade jag på att byta klass till denna. Det var otur att det var en
matte och NO klass som jag tänkte byta till. Annars skulle jag utan tvekan
ha velat byta direkt. Matte är inte precis mitt favoritämne. Det har varit
tufft och väldigt ansträngande att byta klass. Men ändå tycker jag att det
var bra att jag bytte. Det är mycket bättre arbetsmiljö i den här klassen
det är lättare att koncentrera sig. Tyvärr sänktes ändå mina betyg med 15
poäng. Som sagt så var det ansträngande att byta klass, men betygen ska jag
höja.
På ett sätt känns det sorgligt att lämna grundskolan men ändå skönt. Man
inser att man inte längre är så liten längre och om man vill hinna göra
något nu i grundskolan ska man göra det nu. Själv är jag lite trött på den
här skolan. Har snart gått här i sex år. Det kommer bli både spännande och
nervöst att börja gymnasiet. Det är steget till nåt nytt. När jag lämnar
denna skola kommer jag känna mig lättad och befriad, kanske låter konstigt
men, så tror jag att jag kommer känna.

Att byta skola
Tiden var inne. Jag satt på tunnelbanan på väg mot Odenplan. Klockan var
sju och linje nitton for fram över de snöiga spåren. Jag satt och tänkte
för mig själv och försökte klura ut varför jag inte ville gå kvar i min
gamla skola. Var det för att jag inte hade några vänner? Nej, det trodde
jag inte. Jag hade faktiskt en kompis, Kaspar på Vetevägen sjuttiotre. Han
var en trevlig kille med lite underligt utseende som jag brukade vara med
efter att skolklockan hade ringt. Och på rasterna förstås. Nej, det var
inte därför. Det kanske var för att lärarna inte var bra. När jag tänkte på
det kunde jag inte komma på en enda lärare som jag verkligen gillade. Inte
ens matematikläraren som alltid var snäll mot mig kunde jag påstå att jag
gillade eftersom han behandlade alla andra elever orättvist. Eller var han
kanske orättvis mot mig? För snäll mot mig och pedagogiskt perfekt när det
gällde resten av klassen.
Nej, det var nog för att korridorerna var övertäckta med klotter och på
golven låg det högar med gamla tuggumin och snuspåsar, sådana som man har
under överläppen. Klassrummet var inte helle det trevligaste jag sätt,
möjligtvis det trevligaste i skolan, med gardiner som luktade som om de
blivit doppade i en tunna med fransk senap. Och längst bak i klassrummet
låg de stökiga elevernas böcker i drivor. Men när jag tänkte på det så var
faktiskt både klassrummen och korridorerna relativt rymliga och bra
möblerade. Så det var kanske inte enbart därför.

Efter en stunds funderande komo jag fram till att det måste vara en
kombination av allting; ont om kompisar, dåliga lärare och otrevlig
skolmiljö.

– Nu får vi hoppas att den nya skolan är bättre, muttrade jag tyst för mig
själv.
Salarna hade åtminstone sett bättre ut när jag tittade på dem för två
veckor sedan. Och min nya klassföreståndare verkade också trevlig, men det
kanske bara var jag som inbillade mig i hopp om en bättre än min förra. Nu
återstod det bara att träffa mina nya klasskamrater och hoppas att de
skulle bli just det, mina kamrater.

– Nästa Odenplan, uppfattade jag trots mina dagdrömmar. Jag ställde mig och
med hjälp av de fasta stolparna tog jag mig till dörrarna.

När jag klev ut från tåget kunde jag se hur skolan tornade upp sig mot den
klarblå himmeln. Den såg nästan ut att vara hemtrevlig, i alla fall på
håll.

Jag stod framför dörren till sal F113 och väntade. Men vad väntade jag på?
Det visste jag nog inte själv ens. Kanske ville jag komma lite för sent så
att jag verkade cool inför de andra eleverna. Eller skulle de bara tycka
att jag var dum då?

– Nu går jag in, sa jag. Till vem jag sa det vet jag inte, antagligen till
mig själv för att visa att jag bestämt mig. Långsamt rörde sig mina fötter
mot den stängda dörren. Min svettiga hand tryckte ner handtaget och jag
klev in.

– Välkommen hit! skrek ett tjugotal röster. Jag bara stod där och stammade.
Något sånt här hade jag aldrig fått i min förra klass, där hade man snarare
blivit äggad. En rödhårig flicka kom fram till mig med ett välfyllt bullfat
och sa:
– Varsågod, det är nybakade bullar. Med kanel i.
– T-t-tack, var det enda jag fick fram medan jag långsamt sträckte fram en
darrande hand och tog en bulle. Mmm, bullen smakade utsökt, helt perfekt.
– Den var g-god, pep jag.
– Vad bra att du gillade den, sa flickan.
Hon lät så obesvärad och till min förvåning upptäckte jag att min
nervositet hade försvunnit.

Det var den bästa skoldagen i mitt liv. Efter den kom det många bra, men
ingen slår den. Nu när jag går ut nian här och ska börja i gymnasiet så är
det denna dag som ockuperar min tankevärld. Jag hoppas att det blir lika
bra under mina kommande år på gymnasiet. Mina sista ord här blir att om man
inte trivs ska man byta skola, det kan bli bättre och även sämre. Men om
man inte trivs så är det värt ett försök.

/Mårten Ahlin

Mina skolår
Sista terminen i årskurs 9, och jag tänker på min skoltid. Nio år, nästan
tio, i samma skola.
Det är så mycket som jar hänt med den lilla flickan i blommiga cykelbyxor
som hade en alldeles för stor ryggsäck.

Till skillnad från andra hade ja det lätt i lågstadiet, behövde inte plugga
nämnvärt och hade inga koncentrationssvårigheter. Men på något sätt gjorde
jag mig osamns med mina vänner hela tiden.
Jag tror den största grunden till det var att jag var envis och ville att
allt skulle vara på mitt sätt, samtidigt som jag försökte passa in.
Men jag passade aldrig in, och det gjorde jag inte senare heller.

Mellanstadiet var en plåga för alla som vistades runt mig, då jag kom in i
puberteten. Många elever o lärare blev drabbade av detta, men jag fortsatte
min bärsärkargång.
Jag minns en vikarie vi hade i en termin, som jag var hemsk mot, men inte
bara jag, utan hela klassen.
Han hade otur som fick oss när han precis blivit lärare.
Jag undrar om han fortsatte inom det yrket eller gav upp sina planer.
De första åren i mellanstadiet var ganska okej, sett ur en social
synvinkel.
Men i sexan, då skulle man vara stor. Jag försökte verkligen passa in, att
ha likadana kläder som alla andra. Men ändå dög jag inte. Till sist orkade
jag inte försöka, utan klädde mig som jag kände.

I högstadiet kom räddningen i form av en ny klass. Jag hade lugnat ner mig
ordentligt och skaffade nu nya vänner, som hade intressen liknande mina.
Längre fram började jag också intressera mig för politik och idag är detta
ett av mina största intressen. Mina 3 år i högstadiet har varit fyllda av
demonstrationer, konserter, föreläsningar o vänner.
För första gången passade jag in och jag upptäckte nya sidor hos mig själv.

Nu, sista terminen i nian är jag skoltrött o förväntansfull på gymnasiet på
samma gång.
Undrar hur framtiden ser ut och vad som händer med mig och mina älskade
vänner.
Det enda jag kan göra nu är att försöka fixa en stabil grund att stå på
senare i livet.
Den lilla flickan som stod på tunna ben hade en för stor ryggsäck med för
lite innehåll. Nu har hon växt och ryggsäcken passar. Men ibland känns den
för tung.

Mina skolår
Äntligen! Nu är det äntligen dags att sluta grundskolan, och börja på något
nytt. Det som man har väntat på i två år nu, ska snart ske. Jag ska börja i
gymnasiet! Jag har gått i skolan i snart 9 år. Skolan som jag går i heter
ekedalsskolan. Här är jag inne på vårterminen i årskurs 9. Men här har jag
inte gått hela grundskolan.
Innan jag kom till ekedalsskolan gick jag på sundbyskolan. Det var en
ganska liten skola med drygt 400 elever. Jag trivdes väldigt bra på skolan.
och älskade läxor, och allt annat som hörde till lågstadiet. Kompisar var
det inga problem att få. Det fanns hur många som helst att leka med.
Anledningen till att lågstadiet var så roligt, var den att allt var så
nytt. Man visste inte att andra skolor kanske hade en större
klätterställning eller två fotbollsplaner istället för en. Men sen kom
mellanstadiet.
Ja sen kom mellanstadiet. Då började man tänka lite. Vi fick några nya
elever i vår klass. Det var en klass på skolan som splittrades, och
eleverna delades upp i de andra klasserna. Detta gillade jag inte till en
början. Jag trodde att de skulle förstöra stämningen i klassen. De var ju
de där ”bråkiga” eleverna från 3 d. Men det visade sig till min stora
glädje att de var hur schyssta som helst.
ny sida
Men någonting hade hänt med skolan, eller med mig. Det var inte längre lika
roligt att få läxor. Det blev tråkigt att gå till skolan. Dagarn blev
långa. En annan bidragande orsak var väl att skolan skulle renoveras,
Vilket inte var så fel i sig, men vi var tvungna att flytta. Vi fick gå i
baracker en bit ifrån skolan. Men fjärde klass gick väldigt snabbt, och
snart var det det dags att börja i femman, och få ett nytt klassrum.
Skolan hade blivit väldigt fin efter renoveringen, och vi fick ett fint
klassrum. Femte klass gick väldigt fort. När vi började i sexan så hade vi
kvar samma klassrum som i femman. Så jag har väldigt svårt att skilja dessa
två åren åt. Det flöt på, helt enkelt. I slutet av sexan fick vi välja
vilka kompisar som skulle vara i sin nya klass på högstadiet. Jag hade tur
och fick med mig många kompisar i min nya klass. Det var väldigt skönt, det
gav liksom en viss trygghet.
Nu började högstadiet, nu började ”allvaret”. I slutet av sexan hade man
blivit väldigt trött på sundbyskolan. Man längtade till flytten till
ekedalsskolan. Vår lärare hade skrämt upp oss med att vi skulle få dubbelt
så mycket läxor, fler prov och att det skulle bli mycket mer allvar. Men
fler läxor blev det inte. Kanske lite svårare läxor, men inte fler. Fler
prov blev det inte heller, men de blev lite svårare. Så mycket mer allvar
blev det faktiskt inte. Inte till en början i alla fall. Sjuan var väldigt
rolig. Allt var så nytt. Det kändes nästan som att börja i första klass
igen.
Åttan däremot blev värre. Tiden tycktes stå stilla. Proven började bli
fler. Men nu fick man ju betyg. Det tyckte jag var roligt, eftersom jag var
och är duktig i skolan.
Efter ett tag började nian. Nu var man äldst på skolan, man var ”kung”. Det
var först nu som man började känna allvaret. Man var ju tvungen att söka
till en ny skola, en ny gymnasie-|skola. Betygen blev väldigt viktiga nu.
Det var först nu i nian som min mellanstadie-lärares ord blev sanna. Nu
fick vi fler läxor, många fler prov, och det blev verkligen allvarligare.
Nu har vi lämnat in vår ansök-|ningar till gymnasiet. Det är en lång
väntan. Kommer jag in på linjen jag har valt? Kommer jag in på den skolan
jag vill gå? Hur är mina nya klass-|kamrater? Det är många frågor som man
vill få svar på. Det tar ett tag innan svaren kommer. Ända till juli månad
tror jag. Tiden tycks stå stilla nu Men jag behöver nog inte oroa mig för
svaren kring gymnasiet. Det har ju alltid gått bra förr. Så varför skulle
det gå åt skogen nu? Detta är ju tiden man har väntat på. Nu får man
äntligen läsa det man tycker är intressant. Detta kommer ju att bli
höjdpunkten av skoltiden. Nu väljer man vad man kanske kommer jobba med i
resten av sitt liv.

Mina skolår
Skolan; något att minnas, något att förtränga.
måndag 08:30-15:30:
räkna matte, ha prov, lära grammatik
måndag 15:30-23:40
titta på tv, plugga, äta, plugga, sova
tisdag 08:30-15:25
ha gymnastik, räkna matte, skriva läxförhör
tisdag 15:25 (
äta, spela dator, plugga.
. och så fortskred det, dag efter dag, år efter år, en friluftsdag då och
då, en konsert någon ibland och kanske en utflykt per termin.
Mycket mer än så är inte skolan. om man utesluter alla kompisar d.v.s. de
som kanske har betytt mest för ens utveckling och tillvaro. De kontakter
man har brutit och de man har knytit. Allt som har satt spår i både
beteende och utseende. Hade jag inte haft de kompisar jag har idag kanske
jag fortfarande hade varit den person jag var i mellanstadiet: motsträvig,
elak och intolerant – det tackar jag dem för, precis som jag uppskattar och
tackar för allt som jag lärt mig.

1.an, 2:an, 3:an, 4:an, 5:an, 6:an, 7:an, 8:an och 9:an. Det finns så
mycket att skriva om: varje årskurs skolstart, vad man har lärt sig, vad
man skulle ha kunnat göra bättre, men det känns redan som om jag har nämt
vad jag tycker har varit viktigast hur ni känner och vad ni anser är något
jag lämnar till er.

Från att ha varit en ivrig sjuåring nyfiken på vad skolan har att erbjuda,
till att vara en påläst femtonåring med erfarenheter från hela grundskolan,
skoltrött men en aning nyfiken på vad gymnasiet har att erbjuda.- Historien
upprepas.
Tänk på att om 9 år i grundskolan går så här fort, måste gymnasiet vara
himmelriket

Innehåll: Bra men outvecklade tanketrådar, lite för kortfattad. Hur har
du förändrats? Ge exempel? Form: ”Kåseri”? Avskalad. Betyg: VG

2
Att byta skola / Att byta klass

Tänk om?

Tänk om? Tänk om det inte hade hänt? Hur skulle mitt liv se ut då? Jag,
Amir Abdullah, 15 år. Vad skulle hänt om jag hade valt en annan skola?
Skulle jag ändå träffat henne? Hade jag ändå hamnat i bråk med en av
skolans värstingar.
Jag är en 15årig, lugn kille, som för c.a. en månad sedan levde ett helt
vanligt liv. Jag gick till skolan, gjorde mina läxor, tränade lite allt
möjligt för att få en stark kroppsbyggnad, vilket jag har fått, festade
lagom mycket och hade inga större problem med någon. Plötsligt så tröttnade
jag på att vara en vanlig kille. Jag hade tröttnat på att vara mig själv.
Jag hade tröttnat på mina bruna ögon, mitt svarta hår och jag hade tröttnat
på min personlighet. Det som hade startat det här var när jag började i min
nya klass i sjuan. Alla var mer eller mindre lika vanliga som jag. Det
första som man tänkte på var att, här kommer man att passa in.
I sexan gjorde jag mitt. Jag brydde mig inte om någon och ingen brydde
sig om mig. Det var nog början på det här. Jag ville synas mer och jag är
inte typen som rakar halva håret och färgar det grönt för att få
uppmärksamhet. Jag bara sket i det och fortsatte med mitt ”vanliga” liv.
Jag fortsatte att få bra betyg och trodde att jag var nöjd med mig själv.
När jag började i sjunde klass så struntade jag i att skaffa nya kompisar.
Jag hade ju mina gamla kompisar. Så jag var fortfarande helt ”vanlig” tills
den dagen då jag tänkte på de orden. Det citatet:
-Why should you live, when you cant feel alive? sa skurken i ”The world is
not enough”.
De orden väckte nåt inom mig som jag kände igen. Det var samma känsla som
jag kände i sexan. Det här hände för exakt en månad sen och jag började att
ändra på saker och ting för att känna mig mer levande. Jag började med mitt
yttre. Om jag såg annorlunda ut, så skulle det vara lättare att vara
annorlunda. Jag började med att skaffa blåa färglinser. Sen så färgade jag
håret brunt och nopprade mina ögonbryn. Det enda som jag inte hade ändrat
var min längd på 172cm. Jag började styrketräna varje dag och jag var inte
mig själv längre.
Nu började Hon att lägga märke till mig. Hon var en brunett på 165cm,
gröna ögon och en perfekt kropp. Hon hade en perfekt personlighet. Glad för
det mesta, och rolig.
På balen kom Hon fram till mig och frågade mig om jag ville dansa med
henne. De hade satt på låten ”truly, madly, deeply” av Savage Garden och
Hon såg fantastisk ut i sin röda klännig. Självklart så var mitt svar ja,
och vi började dansa. Det var en natt som man inte glömmer i första taget.
Där blev han avundsjuk. Han var ledaren i ”gänget” (vilket orginellt
namn). Han hette Lars och han ville ha henne och jag hade förstört allt.
Redan nästa dag ville han få slut på mig och innan jag visste ordet av
det så bråkade vi. Grabbarna runtomkring oss skrek och hejade. Tjejerna
sprang för att hämta lärare och Lars och jag hade börjat. Han fick in ett
slag under mitt vänstra öga och jag ramlade. Han satte sig på mig och
precis när han tänkte slå det första slaget så tog jag tag i en träbit som
låg alldeles bredvid mig och slungade den med all min kraft mot hans huvud.
Han föll ihop och rörde sig inte längre.

Så jag ställer mig den frågan en gång till. Tänk om? Tänk om det inte hade
hänt? Tänk om jag eller Hon hade gått i en annan skola? Tänk om jag inte
hade ändrat mig själv? Tänk om allt det här kunde förhindrats om jag bara
hade gått i en annan skola? Tänk om? Dessa frågor kommer jag att ställa mig
själv i resten av mitt liv.
Det spelar ingen roll om jag tar mig igenom 1000 rättegångar, 1000
polisförhör eller om de tar fram 1000 bevismaterial.
Dessa frågor kommer ändå att stanna kvar i mitt sinne.

Mina skolår

Att börja skolan när man är sju år är något nytt och spännande. Jag var nog
mest rädd, precis som jag är än idag. Fast inte på samma sätt. Då var jag
rädd för att inte passa in, att inte vara som alla andra. För att vara
ensam. Rädslan för ensamheten har jag kvar, men jag har fått lära mig att
jag aldrig kommer att passa in. Och jag är nog faktiskt lycklig över det.
Varför ska man vara som alla andra?
När jag började i första klass hade jag turen att hamna i samma klass som
min allra bästa vän. Vi hade varit bästa vänner sedan vi var ett år och
började på dagis. Hon var ganska dominerande och ville gärna bestämma över
andra. Fast det gjorde inte mig så mycket. Inte då. Vi gled hur som helst
ifrån varandra under andra och tredje klass och jag fann en ny vän. Även
hon var ganska dominant, men hon var ändå lite mer som jag. Vi kände väl
kanske redan då på oss att vi inte passade in. Tillsammans blev vi ett
team. Vi upplevde resten av låg- och mellan|stadiet tillsammans.
Jag minns hur det var i skiftet mellan trean och fyramn, när vi fick vår
första nya lärare. I stort sett ingen i klassen tyckte om henne, hon var
mycket strängare än vår gamla lärarinna. Men vi lärde oss att tycka om
henne. I alla fall några av oss.
Vi fick engelska på schemat i fyran, ett faktum som gjorde mig glad.
Engelskan blev snart mitt favoritämne och har varit det ända sedan dess.
Av alla ämmen vi hade var det nog idrotten jag tyckte sämst om. Vi bytte
lärare ganska ofta, men ingen av dem lyckades bota min extrema bollrädsla,
som jag fortfarande har kvar.
Vi hade ett ämne som vi kallade ”Hjulet”. Det var också en stor favorit
som gick hem hos de flesta. ”Hjulet” innebar att man hade fyra ämnen att
välja mellan, bland annat uppsatsskrivning. Jag kommer inte riktigt ihåg de
andra ämnena, men jag har ett vagt minne av att matematik också fanns med
att välja på. Jag brukade i alla fall hålla mig till uppsatsskrivningen.
Jag undrar hur många berättelser jag började på egentligen…
Ett annat starkt minne från mellanstadiet är när vi en gång hade slöjd på
Verkstan. Vi hade en ganska jobbig elev i vår klass då. Samuel hette han.
Egentligen var han väldigt snäll, men jag tror att han hade problem hemma.
Han fick hur som helst ha en assistent under skoltid. Hon hette Lisa och
var verkligen snäll. Hela klassen tyckte väldigt mycket om henne . Nåja.
Tillbaka till den där dagen på Verkstan. Under lektionen klättrade Samuel
upp på taket på skolan, som var kanske tre våningar hög, och hotade med att
hoppa. Lisa fick långt om länge ner honom och som tack fick hon senare en
spark på benet av honom. Om jag inte minns helt fel var det samma dag som
en flicka i klassen fick en stor spelkula i huvudet så att blodet rann om
henne. Hela klassen blev alldeles chockad och alla stod och grät.
Lyckligtvis var kuratorn på skolan den dagen och kunde ta hand om oss.
Vilken kalabalik det var den dagen!
I femman åkte vi på klassresa till Gränna. Vi var där en helg och hade
väldigt trevligt. Jag minns att jag skröt om att jag varit där ett antal
gånger innan, eftersom min familj åker igenom Gränna varje gång vi ska
hälsa på släkten i Södermanland.
Ett särskilt starkt minne jag har är skolavslutningen i femman. Jag tror
att jag spelade trumpet i kyrkan då… Nästan alla grät när vi skiljdes åt
den dagen. Men inte jag! Redan då var jag rädd att gråta inför andra. Ännu
en rädsla som sitter i.
När vi började sexan var jag ännu räddare än när jag började ettan.
Antligen berodde det på att jag hade hört min bror prata om stora, hemska
Killebäck. Men efter några veckor på skolan visade det sig att det inte var
så farligt, trots allt. Jag och min bästa vän höll ihop. Något så när, i
alla fall. Jag minns ett arbete i sjuan. Vi skulle skriva om antikens
Grekland och jag och min kompis skulle skriva om mytologin. Jag minns inte
ens vad som hände, men jag minns att min kompis blev väldigt sur på mig den
gången. Jag bönade och bad om förlåtelse för något jag inte visste att jag
gjort. Ungefär samma sak hände senare i sjuan också, med ett arbete om
skiljetecken. Jag tror att det var första gången sedan mellanstadiet som
jag grät i skolan. Jag skolkade till och med från en lektion då. En lärare
hittade mig och tog mig till min lektionssal. Sedan hämtade han min kompis
och min klassföreståndare. Vi bad varandra om ursäkt och grät i varandras
armar och sedan var allt som vanligt igen. Konstigt.
Något jag särskilt kommer ihåg är litteratur|fördjupningen vi gjorde i
åttan. Vi fick inte någon ordentlig förklaring på vad vi skulle göra den
gången, bara ett kompendium som ingen människa skulle läsa på eget bevåg.
Vi hade en vikarie i svenska när vi fick ut det där kompendiet. Hon skulle
gå igenom alltsammans med oss, men sedan blev hon sjuk, så vi fick en
vikarie för vikarien. Han var dock inget vidare bra lärarämne. Jag tror
inte att någon i klassen gjorde något vettigt över huvud taget under den
tiden. Senare fick vi en jättebra vikarie. Slutligen fick vi våra
litteraturfördjupningar färdiga och jag har för mig att jag fick ett hyfsat
betyg på det.
Men trots att den nya vikarien var väldigt bra kändes det ändå skönt när
vi fick tillbaka vår ordinarie lärare i början av nian. Det är svårt att
tänka sig att det faktiskt inte är så länge sedan…
Och nu har man bara ungefär fyra månader kvar i grundskolan. Det, om
något, känns konstigt. Tänk att behöva börja om på nytt. Igen.

Mina skolår

En termin kvar i grundskolan. Känslorna kring det är en blandning av
nervorositet och spänning. Jag minns första skoldagen på högstadiet. Vi i
tjejgruppen som hade hållit ihop enda sen andraklass, gick runt och klängde
på varandra för att inte någon skulle komma bort, skolan var ju mycket
större än det vi var vana vid.

Första intrycket av min nya klass var inte så bra. Vi var en mycket stökig
klass. Tror alla lärare våndades inför att undervisa oss.
Bild, som är ett av mina favoritämnen, hade nog de stökigaste lektionerna.
Jag minns en lektion då vi tog sönder 3 stycken linjaler, vilket var fler
än antalet som hade gått åt under förra terminen. En annan gång så var det
någon som hade spottat en stor snorloska bredvid bildlärarens kateder.
Morgonen därpå fick hela klassen sitta i förhör. Alla nekade till att det
var dom som gjort det. Det visade sig sedan att killen som var skyldig hade
försovit sig. Han fick torka golvet medans en niondeklass hade bild, men
istället för att rita följde dom intresserat den skamsna pojken.

Men nu efter fem terminer tillsammans har vi utvecklats till en halvlat
klass, men den stökiga och busiga stämningen har minskat, jag ska inte säga
att den är helt borta, det vore en lögn. För ibland har vi våra dagar då
ingen orkar att göra något, så vi bara flamsar och snackar, men jag tycker
det är ganska skönt.
Det har alltid varit så att man i vår klass pikat varandra när man
skulle redovisa, eller göra något annat inför klassen. Så redovisa har
varit riktigt hemskt.
Jag minns en gång i åttondeklass. Vi hade arbetat med tobaksfrågor och
tjejen jag skulle redovisa med var sjuk. Hela dagen gick jag runt med
magknip och tankar på att skolka sista lektionen. Jag var dock för feg för
det.
När jag väl satt i klassrummet och läraren hade sagt ”- Ja, då är det
väl dags för lite redovisningar.” Så kändes det som att jag tappat min
andningsförmåga.
Så hör jag någon föreslå att jag ska börja. Jag börjar förklara att det
inte går eftersom jag var själv. Det blev då knäpptyst i klassrummet och en
kille utbrister ”- Du har skrivit det bästa arbetet och vågar inte
redovisa!? Kom igen nu Hebbe!”
Min bänkkamrat knuffade upp mig och efter redovisningen fick jag höga
applåder. Så nu när jag tänker på att lämna själva klassen känns det lite
bittert, det är många man kommer tappa kontakt med, andra man hoppas slippa
ha kontakt med, några man kommer ha kontakt med.

Man har nog lärt sig mycket av den saliga blandningen människor, vi har
skrattat med varann, skrikit åt varann, diskuterat tillsammans och jobbat
tillsammans under puberteten. Ser man sig omkring i klassen så inser man
vilka förändringar som skett. Alla har vi utvecklats, många till det
bättre, några till det sämre.

Fast gymnasiet som ligger framför mig känns viktgare. Gundskolan har varit
bra och gymnasiet ska bli bättre. Förnyelser, nya människor, att få känna
att man valt själv och att man måste ta mer ansvar. Jag kan knappt bärga
mig, men nu ska jag först umgås terminen ut med min klass.

Skolbyten!

Känslorna om skolan varierar. I alla fall mina. När jag har mycket läxor
och min mamma tjatar om dem tycker jag skolan är botten. När allt flyter på
bra känns skolan inte alls så dum, men jag tycker inte att man går till
skolan för att träffa kompisar utan för att lära sig saker. I 1: an och 2:
an tyckte jag tvärt om. Jag gick på en liten skola vid namn Hådalen och
komp|isar var det viktigaste i skolan. I 2: an började min familj leta
efter hus och det föll sig så att huset de till sist köpte låg mitt emot en
skola som hette Ockeryd. Först hade vi tänkt att jag skulle ha gått kvar på
Hådalen, men när vi nu hade en skola som granne så bestämde vi att jag
skulle byta till den. Mamma ordnade så att jag i slutet av 2: an fick åka
och hälsa på i klass 2A som jag sedan skulle börja i. Jag var jätte|nervös,
men alla var jättesnälla och vi lekte och hade kul. Vi flyttade in i vårt
hus under sommar|lovet och när första skoldagen kom var jag nerv|ös igen.
Mamma lugnade mig så gott det gick och skickade sedan iväg mig till skolan
med orden: ’Det ordnar sig ska du se’. Jag trodde henne inte och fjärilarna
dansade i magen, men så fort som lektionen hade börjat kändes allting bra
igen. Åren flöt på och helt plötsligt hade jag börjat 6: an. Nu hade alla i
klassen valt ett B-språk och dom lektionerna skulle hållas i Skravesko|lan
som låg 15 minuter från Ockeryd. I början tyckte jag det var pirrigt att ha
franska-lektioner i Skrave eftersom skolan var större än Ockeryd. De stora
eleverna gjorde väl också intryck. 6: an gick och sommarlovet kom. Några
dagar innan skolan började började paniken växa. Nu skulle jag börja i 7:
an och flytta till Skrave. En ny klass skulle jag också gå i, men fastän
jag kände några sedan förut var jag nervös. När den första skoldagen hade
kommit var jag lugnare, men klumpen i magen var kvar. Allt gick bra och
lärarna verkade bra. När jag började trodde jag att jag aldrig skulle lära
mig att hitta i den enorma skolan, men bara efter ett par dagar orienterade
jag mig med lätthet. 7: an och 8: an flög förbi i rekordfart fast jag
kanske inte tyckte det just då. Nu i 9: an ska man plötsligt välja sin
framtid. Man måste välja en gymnasielinje och klumpen i magen kommer fram.
När man efter mycket om och men till slut lämnat in val-lappen upptäcker
man en viktig sak. Betygen måste höjas! Lärarna får en knäpp och proven
bara haglar ner över oss stackars elever. Mitt i alltihopa dyker de
nationella proven upp och vi elever försöker göra vårt bästa, men är rädda
att det inte räcker. När man överlevt alla prov börjar man tänka på hur det
blir på gymnasiet. En termin kvar att gå i en välkänd skola och sedan ska
man flytta igen. Om jag kommer in på den linjen jag valt kommer jag att gå
på Roslagsskolan och den skolan är stor! Jag har samma oro för storleken på
skolan som jag hade i 7: an. Jag kommer nog att lära mig att hitta i Roslag
också, men det känns inte så just nu.
Jag kommer att sakna Skraves lärare, men inte dess elever.
// Linda 9E